Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
I förra numret av Mullvaden publicerade vi en appell om RÖD ENHET FÖRSTA MAJ.
Vi utvecklar i detta brev till Förbundet Kommunist vår analys av taktiken Första Maj: Vi förklarar att det är nödvändigt att göra upp med ett snävt "inomvänster"- perspektiv för att beröva socialdemokratin dess dominerande roll inom arbetarklassen.
Kamrater!
För några dagar sedan fick vi ett brev från FK där ni föreslog att våra båda organisationer samordnar sitt agerande vid årets Första Maj-manifestationer. I ett flygblad som bifogades ert brev preciserar ni er syn på den politiska grundvalen för ett sådant samarbete. Ni skriver där att....
"..inför årets första maj står striden mellan de som väljer den självständiga kampens väg och de som på olika sätt ägnar sig åt att göra 'facket till en kamporganisation' "
Ni framhåller att ni
"....inte är intresserade av samarbete med organisationer som på olika sätt snävar in kampen"
Er målsättning är att....
"....alla som deltar i och stöder den framväxande arbetarkampen och de förtryckta folkens kamp skall samlas i en demonstration utifrån dessa utgångspunkter."
Enligt vad ni meddelar har ert förslag förutom till RMF "bl a" skickats till KFMLr.
Innan vi besvarar ert förslag vill vi kort sammanfatta vår syn på årets första Maj-demonstrationer. I den appell om RÖD ENHET FÖRSTA MAJ som ni fått er tillsänd - och som publicerades i Mullvaden nr 19 — framhöll vi betydelsen av en bred aktionsenhet Första Maj: en antikapitalistisk och socialistisk manifestation riktad såväl mot bourgeoisin som den socialdemokratiska klassamarbetspolitiken.
Frågan om det taktiska agerandet första Maj — ty det är en taktisk och inte en principiell fråga - måste tas upp i ett vidare politiskt sammanhang: i perspektivet av de kommande årens skärpta klasstrider, i ljuset av den borgerliga och socialdemokratiska offensiven mot den revolutionära rörelsen och den hårdnande kampen mellan reformistiska och revolutionära strömningar inom arbetarrörelsen. Dessutom måste man ta hänsyn till den politiska inställningen hos massan av arbetare, fr a de radikaliserade arbetarna.
I appellen underströk vi att bourgeosin och ledningarna för de socialdemokratiska och socialdemokratiskt styrda apparaterna har gemensamma intressen att integrera radikaliserade arbetare, att förlika dem med kapitalismens fortbestånd och inordna arbetarkampen i "samhälleliga banor". Samtidigt strävar de sida vid sia efter att isolera de revolutionära organisationerna genom repressiva åtgärder och på så sätt oskadliggöra dem. Genom ideologiska kampanjer smutskastas de inför arbetarna. Genom politiska avskedanden fjärmas de politiskt mest medvetna proletärerna från arbetarna i produktionen och därmed från sin politiska bas. Genom skandalrättegångar och terrorlagar förebådas och underlättas framtida juridiska ingripanden mot radikala grupper. Om dessa åtgärder mot de relativt små och svaga revolutionära organisationerna visar sig framgångsrika kommer bourgeoisin — med eller utan arbetarbyråkraternas aktiva stöd — att utsträcka de politiska förföljelserna till att gälla allt större delar av arbetarrörelsen.
Var för sig är de revolutionära organisationerna för svaga att effektivt kunna försvara sig, sina medlemmar och sympatisörer. Om de kämpar var och en på sin kant kommer de att kunna uppnå mycket litet.
Denna situation och dessa styrkeförhållanden gör det nödvändigt för oss att föra en hård kamp mot den sekterism som kännetecknar övriga organisationer till vänster om socialdemokratin, för att i konkreta situationer och i konkreta frågor försöka få till stånd aktionsenheter — dvs enhet i handling med fullständig rätt för alla ingående organisationer att samtidigt föra fram sin totala politik.
De politiska angreppen mot fr.a. KFml(r) är ett av de många exemplen på att repressionen skärps och att det gemensamma och solidariska försvaret verkligen är en omedelbart aktuell och tvingande uppgift. Arbetarkampen i andra länder bidrar med många andra liknande exempel.
Men det är inte bara i försvarskampen som oförmågan till ett icke-sekteristiskt samarbete sätts på prov. Också i mer offensiva kamplägen — strejker, ockupationer och andra former av massaktioner — kommer graden av förståelse hos kampledningarna och massan av aktivister för betydelsen av aktionsenheter att avgöra åtskilliga klasstriders utgång.
Året 1 Maj-manifestationer är viktiga. De kommer att spegla de rådande styrkeförhållandena mellan olika strömningar inom arbetarrörelsen. De kommer obarmhärtigt att pröva den politiska mognaden hos de organisationer som kallar sig revolutionära.
En RÖD SPLITTRING FÖRSTA MAJ — en fortsatt enfaldig uppdelning på en serie "Röd Front"-tåg — kommer att tillåta de socialdemokratiska parti- och fackföreningsbyråkraterna att ta hem en serie taktiska vinster. Det skulle bidra till att passivisera och demoralisera åtskilliga klassmedvetna och kampvilliga arbetare som inte kan se det nödvändiga i den organisatoriska uppsplittringen.
En RÖD ENHET FÖRSTA MAJ — en RÖD FRONT alltifrån Vpk till RMF — kommer å andra sidan att demonstrera de socialdemokratiska organisationernas minskande inflytande bland klassmedvetna klasskämpar. En massiv enhetsdemonstration riktad mot bourgeoisin och den socialdemokratiska klassamarbetspolitiken skulle av massan av radikala arbetare uppfattas som att det till vänster om socialdemokratin existerar ett revolutionärt alternativ, en växande politisk kraft. (Och detta även om Vpk och SKP skulle släpa med sig opportunistiska paroller, MLK föra fram ekonomistiska krav och KFml(r) hänge sig åt sekteristiska utgjutelser.) Det skulle gynna tendensen från radikala arbetare att politiskt och organisatoriskt frigöra sig från reformismens grepp.
Av SAPs valmaterial framgår med all önskvärd tydlighet att det vill göra de socialdemokratiska promenaderna till "mäktiga" monument över sin egen förträfflighet — en kraftsamling och en styrkedemonstration. Det beror mycket på de revolutionära och förment revolutionära organisationernas handlande om detta skall lyckas.
Sådan är den analys som ligger till grund för vårt agerande inför årets Första Majmanifestationer och vår appell om RÖD EN` HET. Denna appell tillställdes alla de organisationer som har en totalpolitisk plattform, som kallar sig revolutionära, som programmatiskt definierar sig som revolutionärt socialistiska och som av massan av arbetare uppfattas som det.
Att i stället för dessa kriterier, t ex använda kriterier som att vi bara är beredda att samarbeta med organisationer som vi bedömer som konsekvent revolutionära skulle ha lett till en sekteristisk felaktighet. En minoritet av dem vi vänder oss till med vår propaganda inför första Maj förstår och omfattar vår analys av VPK:s och SKP:s politiska praktik som i grunden reformistisk och vår karakterisering av Förbundet Kommunist som centristisk och därför inte konsekvent revolutionär.
Det mest önskvärda vore naturligtvis om årets Första Maj-manifestationer kunde profilera sig mot borgare och klassamarbetspolitiker på en klar revolutionär kampplattform i de mest aktuella klasskampsfrågorna: kampen mot kapitalismens arbetslöshet och arbetsmiljö, mot integrationen och repressionen, mot förtrycket av kvinnan och solidaritet med den indokinesiska revolutionen. Tyvärr syns det oss ogenomförbart i detta läge och med rådande styrkeförhållanden att uppnå en enhetsdemonstration Första Maj på en sådan plattform. Vi valde därför att i appellen propagera för en RÖD ENHET på en mycket mer allmän (och i viss mening primitiv) plattform: kamp mot kapitalismen, kamp för socialismen. (Den analys som låg till grund för detta taktiska agerande borde vi ha presenterat kortfattat i en kommentar till appellen i Mullvaden 19.) Samtidigt inleder vi en politisk kampanj för att propagera vår syn i de nämnda frågorna och vinna arbetarmilitanter för den — inför, under och efter årets Första Maj-manifestationer.
FK säger i sitt flygblad att man enbart skall samarbeta med organisationer som stöder den självständiga arbetarkampen. Kriteriet för detta är tydligen att de avvisar parollen "Gör facket till en kamporganisation". (Detta kriterium är synnerligen godtyckligt. Det återstår t.ex. för FK att visa varför KFML(r) — som man inbjudit till gemensamt agerande på ett helt annat sätt än MLK — som man inte inbjudit — stöder den självständiga arbetarkampen. Med detta i minnet skall vi med intresse ta del av FK:s utannonserade analyser i "Kommunist" 12 av strejkerna på Arendal, SAAB-Scania och Stridsbergs & Biörck.)
Genom att FK ser enigheten i den taktiska frågan om vilken paroll som skall föras fram för arbetet i fackföreningarna som förutsättning för ett gemen samt agerande med andra organisationer Första Maj bidrar man till en icke önskvärd ytterligare uppspjälkning av demonstrationerna.
Låt oss säga att alla organisationer - från VPK till RMF - på en ort är ense om en gemensam anti-kapitalistisk och socialistisk manifestation med fullständig rätt för de ingående organisationerna att föra fram sin totala politik. Kommer ni kamrater i Förbundet Kommunist, att då stå vid sidan med en megafon och fördöma demonstrationen med hänvisning till att det finns ingående organisationer som för fram parollen "Gör facket till en kamporganisation". Kommer ni att bilda ett eget obefläckat tåg? Tar ni i ett sådant läge era egna ord på allvar?
Vi är naturligtvis beredda att samordna vårt agerande Första Maj med FK, liksom med andra organisationer, men inte på den grundval ni föreslår ty den är kortsiktig, organisationsegoistisk och sekteristisk!
Kamratliga hälsningar RMF:s politiska byrå
”Den som är likgiltig för sin rörelses historia, kan inte vara en klassmedveten arbetare” (Lenin)
Sammanfattning: Det spanska samhället var efterblivet, både industriellt och när det gäller förhållandet mellan klasserna. Det saknades en inhemsk borgarklass. Jordägarna och aristokratin var de dominerande klasserna i samhället.
Men det fanns en stark och väl organiserad arbetarklass, som var stridbar och medveten om sin egen styrka. Dess största svaghet låg på det ideologiska planet – här härskade en gammal anarkism som motverkade tendenser till centralisering av klassorganen. De två huvudtendenserna inom arbetarrörelsen – socialdemokratisk reformism och revolutionär kommunism – hade inte fått något starkare fotfäste inom arbetarklassen.
1931 sopades monarkin bort och ersattes av en republik. Denna försökte genomföra den borgerliga revolutionen för att modernisera landet, men misslyckades.
Den spontana sociala revolutionen tog de härskande klasserna med överraskning. Folkfrontsregeringen hade varit för maktlös för att ens genomföra sitt eget program – den var också för maktlös för att nu stoppa den sociala revolutionen. I det läget började de högre kretsarna inom armén, statsförvaltningen och aristokratin att konspirera för att störta regeringen och ersätta den med en militärdiktatur. Dessa konspirationer bedrevs fullt öppet och var väl kända, utan att Folkfrontsregeringen ingrep. Konspiratörerna fick t o m gå så långt att de kunde släppa loss en besinningslös terror mot arbetarorganisationerna utan att regeringen ingrep.
Efter några månaders förberedelse kunde upproret börja. Det skedde den 17 juli 1936. Upproret började i de spanska provinserna i Nordafrika (Spanska Marocko), där de ledande militärerna i konspirationen var befälhavare. I Nordafrika rekryterade man moriska trupper och flög dem över till Spanien.
Det kan vara intressant att närmare dröja vid hur Folkfrontsregeringen agerade när upproret började. Så fort upprorsförsöket blev känt begärde arbetarorganisationerna att folket skulle beväpnas för att slå ner upproret. Detta vägrade regeringen, som istället bagatelliserade händelserna och förklarade att upproret snart skulle slås ned av de reguljära trupperna. Inte ens när dessa styrkor i stor skala började gå över till upprorsmakarnas sida, inte ens när de iscensatte uppror i Andalusien dagen därpå (18 juli) gick regeringen med på att beväpna folket. Om man gjort det i detta skede, då skulle upproret ha kvävts i sin linda. Nu fick generalerna andrum, de kunde skeppa över trupper, de kunde ta kontakt med likasinnade inom dm spanska armén och inom polisväsendet. Man kunde t.o.m. börja hemliga förhandlingar med den sittande regeringen. Ty samtidigt som denna regering förbjöd beväpning av folket, böljade den sända ut fredstrevare till de upproriska generalerna, för att försöka nå en kompromiss. För att tillfredsställa dem, ombildades regeringen så att den fick medlemmar utanför Folkfronten. Man erbjöd också generalerna att få några representanter i regeringen.
Först när dessa trevare avvisats, började regeringen mobilisera till motstånd mot upproret. Efter några dagars ödesdiger väntan och först under starkt tryck, beordrade man beväpning av folket. Vapenutdelningen kom för sent för att hindra de nya uppror som börjat. Rebellerna fick fotfäste i 1/3 av landet. Men det väpnade folket kunde stoppa upproren i de stora städerna, både i huvudstaden Madrid och i det största industricentrat, Barcelona.
Därmed accelererade utvecklingen. Under hela våren 1936 hade arbetare och bönder spontant börjat överta jordgodsen och fabrikerna. När folket nu fick vapen i sina händer och dessutom såg sina erövringar hotade av ett fascistiskt uppror, påskyndade de denna utveckling. Från den 19 juli 1936, då vapenförråden öppnades, började den spanska revolutionen på allvar. Inom hela det republikanska området upprättade man nu arbetarmiliser som tog över försvaret mot fascisterna och samtidigt svarade för den inre ordningen. Kommittéer upprättades som svarade för att transportväsendet skulle fungera. Så gott som varje fabrik ockuperades. Inom dessa upprättade man arbetarkontroll och ett demokratiskt styre. På landsbygden genomförde bönderna och lantarbetarna nu spontant den jordreform som de fått, löfte om sedan 1931 men aldrig sett förverkligad. Bondekommittéer upprättades, som svarade för jordockupationen. På flera ställen, där det fanns ett starkt socialistiskt eller anarkistiskt inflytande, upprättade man omedelbart kollektivjordbruk. På andra delades jorden upp i mindre kooperativ eller också i helt privata lotter. Men oberoende av den struktur man upprättade, var en sak klar: den gamla jordadelns egendomar exproprierades. Feodalismen krossades på den spanska landsbygden.
På det lokala planet övergick nu hela den ekonomiska och politiska makten till arbetarnas och böndernas valda kommittéer. (Inom armén var framgångarna mindre; men inom marinen gjorde matroserna revolt, sköt sina officerare, upprättade marinråd och tog över hela flottan. Det var ett svårt streck i räkningen för fascisterna, som hade räknat med att kunna använda flottan för överskeppning av trupper. Nu kunde man endast använda flyget).
Också distributionen kontrollerades av folkvalda kommittéer. I några fall fördes denna arbetarmakt också upp på kommunal nivå. I Katalonien bildades en anti-fascistisk kommitté, bestående av representanter från samtliga arbetarorganisationer, en kommitté som blev den egentliga regeringen i hela provinsen. I hela det republikanska Spanien existerade nu två regeringar: en centralregering av borgerliga partier med ett borgerligt program, och en regering baserad på kommittéer och råd (juntas), vald av arbetare och bönder och med den sociala revolutionen på sitt program. Detta var ett klassiskt exempel på maktdualismen i en revolutionär situation: två regeringar med olika klassintressen och olika program står mot varandra.
Denna maktdualism kunde ha lösts på två sätt. Det kunde ha skett genom att de folkvalda organen befäste sin reella makt genom att störta den borgerliga regeringen, upprätta en proletär diktatur, skapa arbetarmiliser, centralisera de lokala råden och samordna dem. Maktdualismen kunde också lösas genom att de lokala organen fråntogs sin reella makt, genom att denna återgick till den borgerliga regeringen, som därefter steg för steg krossade arbetar- och bondekommittéerna. Vilken väg skulle man välja? Vilken regering skulle man ha? Vilken skulle bäst befrämja kampen mot fascismen?
Detta var de frågor som ledarna för de spanska arbetarorganisationerna ställde sig i juli-aug. 1936. Skiljelinjen drogs klar och tydlig. Skulle man ha en borgerlig eller en proletär regering under inbördeskriget?
Alla valde de, utan undantag, samma alternativ: att stärka den borgerliga regeringen och medverka till att de folkvalda kommittéerna krossades. Från september 1936 gick det spanska kommunistpartiet in i den borgerliga regeringen, medan anarkisterna och det centristiska POUM förklarades sig stödja den och samtidigt gick in i den katalanska regeringen. En månad senare gick anarkisterna också in i centralregeringen. Varför valde de detta alternativ? De argument de anförde var i korthet följande:
anarkisterna slog knut på sig själva. Enligt sin egen ideologi var de emot varje form av statsstyre. Under hela sin existens hade de konsekvent vägrat ett ex.vis delta i parlamentariska val med motiveringen att varje statsstyre, oavsett klassinnehåll, var despotiskt. Med det argumentet hade man också gått emot tanken på en proletär diktatur som ett mellanstadium till det statslösa socialistiska samhället. I sept. 1936 stod anarkisterna inför risken att en sådan förhatlig proletär statsmakt kunde upprättas. De valde den borgerliga statsmakten som det mindre onda. De visade då i praktiken vad varje marxist vet: att anarkismen endast är liberalismen driven in absurdum, att den endast kan leva och frodas i det borgerliga samhället, som en maktlös motpol till den kapitalistiska ideologin. (Det skall dock påpekas att enskilda anarkister uppträdde mera rakryggat. Så ex.vis Durruti, en av inbördeskrigets verkliga hjältar. Den grupp som bildades av hans närmaste anhängare, Durrutis Vänner, närmade sig våren 1937 den revolutionära marxismen, men krossades innan de nådde ett massinflytande).
För det officiella kommunistpartiet var argumenten mer subtila. De levde under trycket från Kominterns proklamerade Folkfrontsideologi. Fascismen skulle inte bekämpas av arbetarna ensamma, utan av arbetarna och borgarna i en gemensam front med försvar av den demokratiska republiken som gemensamt program. Det innebar att arbetarna och bönderna inte fick föra fram sina egna klasskrav, och naturligtvis inte heller börja en kamp för en proletär diktatur. Detta skulle nämligen skrämma bort borgarna, driva dem i fascismens armar, och fronten skulle då bli mindre och fienden starkare. ”Seger först, reformer sedan” var den paroll som kommunistpartiet förde fram. Man var mycket ivrig att betona att man inte avsåg att upprätta en proletär diktatur. I aug. 1936 kunde man ex.vis läsa följande notis i franska kommunistpartiets tidning, l’Humanité: ”Spanska kommunistpartiets centralkommitté ber oss att informera läsarna om följande som svar på de fantastiska och tendentiösa rapporter som vissa tidningar publicerat. Det spanska folket strävar inte efter att upprätta proletariatets diktatur, utan har endast ett mål, att försvara den republikanska ordningen, och samtidigt respektera den privata egendomen.” Några månader senare förklarade partiets ledare, José Díaz, att det inte bara var ”icke önskvärt, utan också absolut otillåtet” att socialisera eller kollektivisera egendomen.
Denna linje var absolut inget eget påfund från de spanska kommunisternas sida, inget brott med Kominterns officiella linje. Tvärtom stod den i fullständig samklang med denna
För den som tvivlar på det, kan man anföra några rader ur det hemliga brev som Stalin i december 1936 sände till ledaren för den spanska regeringen, Largo Caballero. Detta brev innehöll några ”råd i all vänskaplighet” om hur kriget borde föras. Enligt Stalin borde man slå vinn om att inte skrämma bort småbourgeoisin, utan vinna dess stöd genom att tillåta fri handel och förbjuda varje ingrepp i marknadslagarnas spel (detta mitt under brinnande krig!). Man skulle också skapa garantier mot konfiskeringar av jorden och industrin, garantera de borgerliga partierna att Azaña skulle förbli republikens president och respektera de egendomar och ”legitima intressen” som utlänningar hade i landet, utlänningar ”som är medborgare i länder vilka inte stödjer rebellerna” (dvs Frankrike och England).
Så såg Stalins råd ut. Några dagar senare svarade Caballero kort att dessa råd helt överensstämde med hans egen politik.
Den borgerliga makten stärktes igen. De största arbetarorganisationerna – såväl socialdemokrater, anarkister som stalinister – uppträdde som bourgeoisins ombud. Sakta, steg för steg, återtog den makten. Genom sin kontroll över armén och över de centrala organen (administrationen, polisen, bankerna) kunde man strypa makten på basnivån. Den borgerliga regeringen tog ett fast tag i tömmarna igen. Denna process blev särskilt tydlig i Katalonien, där revolutionen gått längst.
En av den katalanska koalitionsregeringens första handlingar blev att upplösa alla revolutionära kommittéer som bildats den 19 juli. De ersattes med kommunala organ som hade samma sammansättning som regeringen i stort. Det förklarades vara ”en fascistisk handling” att inte upplösa de proletära maktorganen. Den 27 oktober utfärdade man dekret om avväpning av arbetarna. De som efter ett visst datum fortfarande hade vapen skulle betraktas som ”fascistiska agenter”. Industrier och jordbruk som övertagits av arbetarna fick inga krediter eller råvaror. Arbetarmilisen fick ingen ammunition.
I början av 1937 började man återlämna den kollektiviserade industrin i de forna ägarnas händer. Handeln släpptes fri. Spekulationerna tog fart. Den kapitalistiska planlösheten blev åter herre. Matköerna växte i Barcelona och Madrid. Censur infördes över arbetarorganisationernas tidningar. I april 1937 var denna process så gott som avslutad, arbetarorganisationerna avväpnade och passiviserade.
Kulmen kom i början av maj 1937 i Barcelona. Vid julirevolutionen året innan hade arbetarna bl.a. ockuperat telefoncentralen. Den hölls fortfarande ockuperad i maj 1937. Då satte centralregeringen in trupper för att upphäva ockupationen. När dessa tågade in i staden, utbröt ett spontant uppror. Efter några dagar var detta uppror krossat, telefoncentralen intagen av regeringen och arbetarorganisationerna olagligförklarade.
Majhändelserna i Barcelona fick långtgående återverkningar. Det spanska kommunistpartiet krävde att det centristiska POUM och anarkisterna, som påstods ha igångsatt upproret för att stödja fascisterna, skulle förbjudas och dess ledare arresteras. Detta ledde till en regeringskris. Caballero avgick och ersattes av högersocialdemokraten Negrín, som var mera villig att lyssna på kommunistpartiets förslag. I mitten av juni krossade man POUM, dess ledare fördes till de privatfängelser som det ryska GPU upprättat i Spanien, och ‘försvann’. Också de anarkistiska organisationerna, de mäktigaste inom den spanska arbetarrörelsen, krossades. Samtidigt upphävdes de sista spåren av julirevolutionen. De få kollektivjordbruk som återstod, krossades, liksom all kontroll över industrin. (Endast i Aragon återstod – till aug. 1938 – spår av en proletär makt) Systemet med politiska kommissarier i armén – ett medel för att övervaka den opålitliga militären – avskaffades.
Samtidigt som den borgerliga regeringen krossade arbetarorganisationerna, marscherade de fascistiska trupperna fram. Med hjälp av starka militära styrkor, med italienska och tyska ”frivilliga”, med, de senaste vapnen från fabrikerna i Nazi-Tyskland i sin arsenal, tog de provins efter provins. Men det avgörande var att den borgerliga regeringen förberett marken. Man kan med hjälp av en karta och en handbok över spanska inbördeskriget, lätt visa att fascisterna kunde erövra just de provinser där den sociala revolutionen varit svag eller krossats av den borgerliga republiken. Det finns ett klart samband mellan fascisternas framgångar och revolutionens nederlag. Den borgerliga regeringen mobiliserade inte massorna till motstånd till fascismen. Tvärtom, den passiviserade och förvirrade dem, krossade deras organisationer och lämnade dem försvarslösa inför fienden. 1938 lyckades Francos trupper genom sin offensiv dela landet i två hälfter. Katalonien avskildes från det centrala Spanien. Därmed var saken klar. I början av 1939 tågade de fascistiska trupperna in i Barcelona, i mars intog de Madrid. Kriget var över.
Det spanska inbördeskriget visar ovanligt tydligt två olika uppfattningar om sambandet mellan krig och klasskamp. Den linje som dominerade i Spanien var den borgerliga uppfattningen: klasskampen upphör under kriget och ersätts av ett gemensamt försvar. Arbetarna och borgarna får gemensamma intressen att försvara och de måste göra det på basis av minsta gemensamma nämnare, försvar av den borgerliga staten. I ett läge där fabrikerna och jorden redan övertagits av arbetarna, innebar den linjen att man gick mot revolutionen och direkt försökte krossa den. Därigenom ville man hindra att borgarna skrämdes bort. Uträkningen var enkel och förledande. Två plus två är fyra. Två borgare plus två arbetare är fyra soldater.
Men så enkelt var det inte. I kriget är en beväpnad arbetare bättre än tio borgare. Kriget är, för att använda Clausewitz’ berömda formel, endast en fortsättning av politiken med andra medel. Den klasskamp som fanns i fredliga förhållanden, avmattades inte genom kriget. Tvärtom, den intensifierades och skärptes.
Det är inte svårt att se vad som skulle ha hänt om en proletär diktatur hade upprättats i Spanien i augusti 1936. Om bönderna fått överta godsägarnas jord och upprätta sina egna kooperativ eller kollektiv, om arbetarna fått överta industrierna och driva dem i gemensam ägo – hur skulle inte det ha påverkat civilbefolkningen i de områden som ockuperats av fascisterna? En social revolution i de republikanska områdena skulle ha öppnat en andra front i de områden som hölls av fascisterna. Eller hur hade de moriska trupperna i Francos sold reagerat om den spanska centralregeringen förklarat att kolonialväldet var slut och att Marocko fick sin självständighet? Knappt tio år efter det att den starka självständighetsrörelsen i Marocko, Abd-el-Krims guerillastyrkor, hade krossats? Kunde resultatet ha blivit annat än ett – att den fascistiska fronten brutit samman?
Det spanska inbördeskriget visar på det nära sambandet mellan krig och social revolution. På sitt sätt bekräftar det lärdomarna från Pariskommunen 1871, det ryska inbördeskriget 1919-21 och kriget i Vietnam mot USA-imperialismen: att endast den socialistiska revolutionen kan garantera segern mot reaktionens krafter.