Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
Snart är det val i Sverige. Det är en trist tillställning. Partiledarna ses inte i spetsen för massiva demonstrationer eller i talarstolen på stormiga massmöten. Nej, de intervjuas i badvikar och på ångbåtsslupar. De läppjar på lite öl och promenerar på badstränder. De är på semester och tråkar ut både sig själva och sina väljare.
Årets val ifrågasätts inte av en utvecklad klasskamp. Arbetarklassens framtid avgörs inte omedelbart beroende på den inställning dess föregivna organisationer har till riksdagen och den borgerliga statsapparaten.
När SAP, LO och VpK sprider sina illusioner om riksdag och departement innebär inte detta att de avleder och förråder en omfattande masskamp, som börjat utmana borgarmakten. Däremot gör de allt för att förhindra att en sådan kamp uppstår.
1 stället för att utnyttja varje möjlighet att avslöja parlamentet tävlar dess organisationer om att fördunkla dess klassinnehåll. Den dag när kampen om makten står kan dessa bedrägerier bli avgörande för dess utgång. Ett otillräckligt antal arbetare kommer kanske att finnas, som förstår att ta sig an de uppgifter, som måste genomföras för att revolutionen skall bli segerrik.
Även om dessa organisationer inte förråder en masskamp i dag lägger deras inställning grunden till ett förräderi i morgon. Det är detta som gör att vi i dag bekämpar deras syn på den borgerliga statsapparaten. Socialismen kan endast uppnås genom revolutionär masskamp, inte genom ett parlamentariskt reformarbete.
I dag är det svårt för många arbetare att fatta vårt synsätt. Beroende på klasskampens läge i Sverige och den långa reformistiska traditionen inom arbetarrörelsen upplevs inte anti-parlamentarismen som meningsfull. Den upplevs som overklig. Vi tror därför att det kan vara bra att ta klasskampen i Chile som exempel på var reformismen innebär i en situation av utvecklad klasskamp. Chile brukar också användas för att visa den fredliga vägen till socialismen som en möjlighet. Verkligheten i dagens Chile visar något helt annat. Den visar att den ”fredliga” vägen i själva verket är ett nesligt förräderi mot arbetarklassen.
I dagens Chile är det ”marxisten” Allende som symboliserar detta förräderi. Hans ”fredliga” marsch mot socialismen är ett bedrägeri. Om inte de chilenska arbetarna deserterar från sin nuvarande ledning kommer de att få betala med sitt blod.
I morgondagens Sverige, när kampen om makten står på dagordningen, då .kommer inte Allendes beundrare i detta land att ”gå på grönbete”. De kommer inte att åka ångslup. Nej de kommer i stället att kämpa förtvivlat för att slå ned arbetarklassens självständiga kamp. De kommer att göra allt för att avleda den från frågan om makten. De kommer att kalla arbetarråden för extremistorgan. Där de inte kan vinna några sympatier genom löften om reformer genom lagstiftningsarbete, där kommer de i stället att hetsa och splittra.
Det är därför vi måste lära av Chile.
Under de senaste åren har industri- och lantarbetarna i Chile mobiliserats som aldrig förr. Det som inspirerat dem har varit en påbörjad social omvälvning. Fabriker och jordområden har ockuperats. Framväxten av proletära maktorgan har möjliggjort en påbörjad kontroll över produktionen och distributionen från den chilenska arbetarklassen.
Även om en sådan utveckling inte ägt rum i flertalet fabriker eller i de flesta jordbruksområden har hotet om en fortsättning gjort att den chilenska borgarklassen inlett en konfrontation. Ytterligare sociala erövringar skall förhindras för arbetarklassen. De som uppnåtts skall tas tillbaka. Kapitalisternas syn slås fast i en ledare i den yttersta högerns tidning El Mercurio: ”Inbördeskrig, eller åtminstone en stor konfrontation, tycks nu vara oundviklig.”
Det är nu som frågan om makten ställs. Vilken klass skall ha den politiska makten, kapitalisterna eller arbetarna? Kan arbetarna utöva sin politiska makt genom den nu existerande borgerliga statsapparaten? Eller måste de slå sönder den för att i stället utöva sin makt genom egna klassorgan: proletariatets diktatur. Vilken klass företräder den chilenska statens väpnade styrkor? Är det som Pablo Neruda sagt ”folket i uniform” eller är det ”kapitalismen i uniform”?
Alla dessa frågor ställs i varje strid i Chile. Och arbetarnas organisationer tvingas också att besvara dem. Reformismens kontrarevolutionära innehåll avslöjas gång på gång.
De chilenska arbetarna har tillkämpat sig en rörlig löneskala. Arbetarna ska inte få sin levnadsstandard sänkt genom den inflation, som rasar iväg i allt snabbare takt. Deras löner ska höjas i alla fall i samma takt som inflationen. Detta krav har motvilligt accepterats av Allendes folkfront. Men i praktiken motarbetar den detta krav. Endast arbetarnas kamp tvingar den att ge efter. Men då fördröjt och motvilligt.
I den chilenska klasskampen har arbetarna vid El Tenientes koppargruvor utgjort en förtrupp. Den rörliga löneskalan har t ex upprättats tack vare deras kamp. Politiskt har de slutit upp bakom Allende. I det senaste valet röstade 70 procent av gruvarbetarna på folkfronten. Därför är det naturligt att det är denna grupp som gått ut i ett försvar av klassens levnadsstandard.
I april-maj gick de ut i en strejk med krav på kompensation för inflationen. Denna strejk skiljde sig helt och hållet från de transportstrejker som åkeriägarna organiserat. Åkeriägarna försöker slå ned arbetarnas mobilisering, de försöker lamslå Chiles distribution för att på så sätt bromsa upp den arbetarkontroll över produktionen, som påbörjats i vissa industrier. Gruvarbetarna å andra sidan står i spetsen för den mobilisering som burit fram den sociala omvälvningen, de vill inte stanna upp, de kämpar för att gå vidare. Dessa strejker uttrycker skilda klassintressen.
Folkfrontens uppgift skulle alltså vara att stödja kampen i gruvorna, att flytta fram klassens positioner på allt fler områden. Men hur skulle den kunna göra det? Den förvaltar borgarnas stat, den stat som är ryggraden i kapitalisterna: maktutövning. I stället för att stödja arbetarkampen tvingas folkfronten att gå ut och slå ned den!
Regeringen och folkfronten har därför gått ut och brännmärkt de strejkande arbetarna som ”fascismens agenter”. Naturligtvis är det också det stalinistiska kommunistpartiet som ivrigast bekämpat arbetarna. Stalinisterna lever upp till sitt rykte. De lärde sig att både förråda och skjuta ned arbetare i den spanska folkfronten. I Chile har de organiserat demonstrationer mot gruvarbetarna! Partiet kräver att regeringen skall visa fast hand mot de strejkande...
Gruvarbetarna i Kiruna och Malmberget kan här skaffa sig en bild av vad de kan vänta sig från Rantatalo och Ivar Hermansson. Det är ingen tillfällighet att Norrskensflamman kastat sig på knä inför Allende i sina spalter.
Den revolutionära organisationen MIR (Movimento de la Izquierda Revolucionaria), Revolutionära Vänsterrörelsen, har agerat som en svans till folkfronten. De har kritiserat regeringen för att den använder våld mot arbetarna och i stället krävt att den skall gå fram med övertalning. Till sist har MIR beskyllt arbetarna för ”ekonomism” och gått emot strejken.
Den enda organisation, som försvarar arbetarna är PSR, Partido Socialista Revolucionario, Fjärde Internationalens chilenska sektion. Deras ståndpunkt är följande: Chile är ett kapitalistiskt land. Det värde som tjänats in genom gruvarbetarnas slit säljs till lågt pris till importörer av konsumtionsvaror, maskiner och råvaror. Konsumtionsvarorna går direkt till svarta börsen. Maskinerna och råvarorna går till inköpspris till privatägda fabriker, som sedan säljer sina produkter till höga priser.
Det enda resultatet av gruvarbetarnas mödosamma arbete är ett kapitalistiskt ännu större vinstuttag. Det är inte konstigt att det chilenska kommunistpartiet uppmanar folket att ”höja produktionen”.
Men vår sektions inställning har inte kunnat motverka förräderierna från folkfronten. Sektionen har inte den organisatoriska styrkan att motverka tyngden från de större arbetarpartierna.
Folkfrontens och MIR:s inställning har demoraliserat arbetarna: På grund av bedrägerierna från dem har reaktionen i Chile kunnat utnyttja gruvstrejken. De har försvarat den för att på så sätt kunna förlama folkfronten.
I Chile är arbetarna organiserade i fackföreningar på fabriksbasis. Dessa fackföreningar är sedan anslutna till industriförbund i CUT (motsvarar svenska LO). CUT:s ledning innehas av medlemmar från kommunistpartiet, som använder denna position till att bromsa upp arbetarkampen.
I flera fall under den senaste tiden har fackföreningarna överflyglats av offensiva klassorgan, s k cordones. Dessa organ omfattar arbetare från ett särskilt område genom en organisering på geografisk bas snarare än efter den industribransch de arbetar i. Cordones historia började genom ”Arbetarledningen för Cerillos Cordon” i juni -72. Den bildades i samband med tre våldsamma arbetarstriden i detta område.
Cordones kan på sätt och vis jämföras med de strejkkommittéer vi sett i Sverige. Skillnaden är att Chiles mobilisering tillåter att dessa organ permanentas. Kampen gäller inte längre bara en strejk, det gäller frågan om makten i hela samhället! I denna kamp är cordones överlägsna kamporgan. De samlar alla arbetare på grundval av proletär demokrati där ledare väljs och avsätts av alla arbetare. De är organ lämpade för sin uppgift, att mobilisera arbetarna till kamp mot borgarstaten. Detta till skillnad från fackföreningarna, som i huvudsak organiserar en försvarskamp. Dess byråkratiskt kontrollerade institutioner är alltför tröga för att kunna tjäna som offensiva kamporgan.
Ända från början har kommunistpartiet attackerat cordones. Det har beskrivit dem som ”illegala”. När flera arbetargrupper trots detta gått vidare och vidareutvecklat organen har stalinisterna tvingats byta taktik.
Vid ett förberedande möte till ett stormöte med Cerillos-cordonen drev kommunistpartiet linjen att endast representanter för fackföreningarna skulle ha närvarorätt. Kommunala kampkommittéer, konsumtionskommittéer, studenter osv skulle dessutom ha lämnats utanför...
Kommunistpartiets linje bekämpades av revolutionära arbetare i Cerillos. De svarade med följande: ”Cordones är kärnor till folkets makt och måste vidareutvecklas eftersom regeringen är låst av de borgerliga institutionernas skrankor, vilket hindrar den från att fullständigt ta en konfrontation med borgarna; vad det gäller statsbyråkratin lämnar den mycket övrigt att önska och vi kan lugnt hävda att den står i borgarnas tjänst...alla massorganisationer måste delta i mötet. Vi måste försöka uppnå enighet bland alla arbetare och bönder, ty det finns också arbetare som inte är medlemmar i CUT...Det är sant att arbetsköparna förbereder ett inbördeskrig, men det enda sättet att hindra det är att vi också förbereder oss...Extremism är ett dåligt tecken, men det kommer att finnas extremism så länge det finns reformism..”
Kommunistpartiets linje kämpades ned av revolutionärerna och genom acklamation beslöts att organisera det kommande stormötet enligt de linjer som föreslagits av revolutionärerna.
Tyvärr har inte arbetarmassorna i Chile ännu övergivit folkfronten. Fortfarande hyllar de Allende. Arbetarna vid Cerillos och vid El Teniente representerar ännu inte hela klassen. Men varje ny konfrontation lär alltfler grupper att folkfronten inte företräder någon arbetarmakt.
Ska den chilenska revolutionen kunna gå vidare krävs samordning av utvecklingen av cordones, något som underlättas av de omfattande ockupationer som ägde rum i samband med högerkuppen i slutet på juni. Ockupationerna, som har fortsatt på ca 300 företag (bl a svenska AGA), ställer frågan om organisering för breda grupper av arbetare.
Till dessa cordones måste priskommittéer, studentgrupper osv knytas. Den viktigaste uppgiften för dessa klassorgan är att utvidga den arbetarkontroll över produktionen, som börjat upprättas. Distributionen måste lösas genom en expropriering av åkeriägarnas fordon.
För att försvara sina erövringar måste också cordonen i allt högre grad bygga upp en arbetarmilis. Revolutionen måste vara beväpnad. Vid den kommande konfrontationen är det denna beväpning som ska användas för att slå sönder borgarstaten och de fascistiska kommandogrupperna.
Folkfronten gör allt för att förhindra förberedelserna för en revolutionär resning. I stället för att stödja sig på en arbetarmilis, stödjer de Allendes samarbete med generaler och polischefer. Vid varje ny konfrontation med kapitalisterna väljer han att ta in fler militärer i regeringen.
I Sverige har VpK nöjt sig med att bekämpa de stegrade livsmedelspriserna med namninsamlingar mot momsen på mat. I Chile förbereder stalinisterna arbetarklassen för det kommande inbördeskriget genom en ”namninsamling mot inbördeskriget”. Detta borde vara komik, men kan leda till en tragedi. Det enda hoppet står till den inställning som demonstreras av arbetarna i Cerillos: ”Perspektivet för ett inbördeskriget ställs ständigt, och enda sättet att undvika det är att vi nu förbereder oss på det, och inte går runt och samlar namn. Förberedelserna måste nu vidtas.”
Det chilenska kommunistpartiets förräderi mot revolutionen har stort stöd hos byråkraterna i Moskva. Ett uttryck för detta är att Lenins fredspris i år gavs till ”marxisten” Allende, som blev djupt rörd över utmärkelsen. Denna handling är verkligen en skymf mot leninismen. Skulle Lenin gett Kerenskij ett fredspris?
Naturligtvis skulle han inte det! För säkerhets skull skall vi belägga detta genom att återge den Tredje Internationalens syn på regeringsmakten:
”Erövringen av regeringsmakten kan inte inskränka sig till ett personbyte på ministerposterna — det måste innebära förintandet av en främmande statsapparat, övertagandet av den verkliga makten, bourgeoisins, de kontrarevolutionära officerskårernas och de vita gardenas avväpning, proletariatets, de revolutionära soldaternas och de röda arbetargardenas beväpning; avsättandet av alla borgerliga domare och organiserandet av proletära domstolar, avskaffandet av det reaktionära ämbetsmannaväldet och skapandet av nya proletära förvaltningsorgan. Den proletära segern säkras genom desorganiseringen av den fientliga makten och organiseringen av den proletära makten; den måste innebära den borgerliga statsapparatens undergång och skapandet av den proletära statsapparaten.” (Röda Häften 6/7, sid 35)
G. Kildén
Kamrat Hugo Blanco har skrivit denna artikel. Han är en av ledarna för den peruanska revolutionära rörelsen och medlem i Fjärde Internationalen. Han lever för närvarande i landsflykt i Santiago de Chile.
En av de varor som det för närvarande är svängt att få tag på i Chile är tandkräm. Det är nästan omöjligt att skaffa den utom på svarta börsen. En av de senaste arbetskonflikterna i Santiago orsakades av att arbetarna tog upp kampen mot detta.
Direktörerna på detta företag nöjde sig inte med att utsuga bara sina egna arbetare. De försökte exploatera folket som helhet. De krävde att deras arbetare skulle genomföra en offentlig demonstration på gatorna under parollen Högre pris på tandkräm.
Detta var inte några utopiska drömmar från deras sida, ty direktörer i andra länder har lyckats få sina arbetare att genomföra sådana handlingar i samband med att man erbjudit dem löneökningar. Men denna gång tog direktörerna på GEKA miste. De kunde inte överskrida det högt utvecklade massmedvetande som fanns hos arbetarna. Dessa förklarade att det vore lika vansinnigt att göra något sådant som att gå ut på gatorna och ropa: ”Vi vill ha högre pris på bröd och mjölk!”
Men detta var inte det enda som arbetarna gjorde för att försvara sina intressen som konsumenter. De arbetare som skötte leveranserna av tandkräm till butikerna beslöt att informera de kringboende varje gång de levererade tandkräm till butikerna.
Direktionen lät ta bort etiketterna på lådorna så att kunderna inte skulle kunna se att det var tandkräm. Arbetarna tillgrep många olika knep för att hindra direktörerna att bevara sina hemligheter. De gick t ex in i en butik full av kunder och lät lådorna vara öppna så att alla kunder kunde se vad de innehöll. När de förbjöds göra detta, ”snubblade” de så att tandkrämstuberna ramlade ur lådorna. Vid andra tillfällen frågade de butiksägarna med hög röst vilken vara som skulle levereras. Till slut berättade de direkt för de kringboende vilken vara som skulle levereras.
Alla vet att orsaken till att butiksägarna och direktionen försökte hindra detta: de ville skeppa över produktionen till den svarta marknaden.
Företagsägarna inledde en kampanj mot transportarbetarna. De avskedades eller förflyttades till de sämsta jobben många gånger isolerades de från övriga arbetare och stod under noggrann uppsikt av en förman som såg till att göra livet surt för dem. Denna repression användes först mot en arbetare, Roberto Pizarro, och utsträcktes sedan till andra. Slutligen angrep en förman arbetaren Orlando Ramírez och när Ramírez klagade fick han sparken.
Det var droppen som fick bägaren att rinna över. GEKA-arbetarna (där majoriteten är kvinnor) hade redan träffats av ett annat slag: två av deras kvinnliga kamrater hade arresterats, anklagade för att ha stulit två (!) tuber tandkräm.
Arbetarna, och några av kontoristerna, gick i strejk. De krävde att de ingångna avtalen skulle respekteras, att de som avskedats skulle återanställas och att förmännen skulle straffas. Men det krav som mest stack fram var följande: ”Vi kräver en undersökning av vart våra produkter sänds och hur skatterna betalas....Vi kräver att organ bildas som gör att arbetarna kan delta i distributionen av våra produkter och i inköpen av råvaror.”
Strejkmanifestet förklarade:
”Som arbetare har vi hela tiden frågat oss hur varorna distribueras och vi har velat avslöja alla de missförhållanden som existerat, och fortfarande existerar, när det gäller distributionen av produkterna; vi har visat detta genom upprepade rapporter till DIRINCO och till Officina de Delitos Tributarios utan att dock ännu få någon lösning på frågan hur underskottet på tandkräm uppkommit.”
Från strejkens första dag erhöll arbetarna på GEKA stöd från Vicuna Mackena Industricordon. Trots de organisatoriska svagheter som vidlåter cordonen, kunde den ordna så att det alltid fanns kamrater från andra fabriker i tält som fackföreningen på GEKA satte upp vid ingången till laboratoriet.
Detta, och den offentliga demonstrationen som cordonen genomförde gjorde att man kunde motverka de provokationer, som iscensattes av högern och direktörernas eget folk — lakejer som först tog över fabriken för att hindra arbetarna från att ockupera den, och sedan, efter att hå hoppat ut genom fönstret när vattnet tog slut, slog sig ned på motsatta sidan gatan och startade en serie provokationer mot arbetarna. En natt körde bilar från Patria y Libertad (fascistisk organisation) omkring i ett försök att skrämma arbetarna.
Men likväl: varken provokationerna, eller de manövrar domarna gjorde, eller den attityd som CUT intog, eller Folkfrontsregeringens försök att bromsa upp kampen, eller den hunger och den kyla arbetarna fick genomlida i de dåliga och enkla tälten kunde få arbetarna, arbetarna från GEKA och de få kontoristerna, att ge upp.
Trots att arbetarna till en början bara krävde de saker vi redan räknat upp beslöt de efter att ha sett direktörernas attityd och de avtal som nåddes av arbetarna i Victorinas skofabrik att kräva att fabriken skulle överföras till ekonomins statliga sektor, dvs att den skulle förstatligas. Vid Victorina hade arbetsköparna gått med på att skapa ett himmelrike på jorden för arbetarna bara de återupptog arbetet, men när strejken avbröts blev samtliga arbetare utom sju avskedade.
Arbetarna på GEKA genomskådade de vackra löften som kom från deras arbetsköpare och avvisade dem.
Slutligen tvingades regeringen genom DIRINCO rekvirera laboratorierna och utse en statliga direktion. Kommunistpartiet och dess ekonomiminister, Orlando Millas, motsatte sig denna ockupation (som i själva verket endast innebar att man blockerade ingången); likväl tvingades de ge efter genom de påtryckningar från arbetarna och från arbetarna på GEKA. Det var en klasskampens ironi att arbetarna leddes av en basmedlem från Kommunistpartiet, en modig 28-årig kvinna som dock ställde sina klassintressen före sina partiintressen.
Den resolution som slutligen antogs på GEKA av stormötet löd:
1. Skapa så snart möjligt olika organ för arbetarstyre — en administrativ kommitté, produktionskommittéer och kommittéer för försvar och skydd av fabriken.
2. Ändra de administrativa strukturerna: strikt kontroll över planeringen och distributionen; en stor procent av de producerade varorna måste gå direkt till folket, f n via Monserratbutiken (en folkbutik som startats av Vicuna Mackena Cordon). I framtiden måste alla varor tillverkas direkt till folket via folkbutikerna.
3. All diskriminering i fråga om löner måste upphöra.
4. Öppna räkenskapsböckerna.
5. Gemensam matsal. För närvarande finns det fyra sådana — en vardera för kontorister, forskare, arbetare, direktörer...
Det är uppenbart att kampen inte är slut, inte ens just på denna fabrik. Ett nytt stadium har inletts, en kamp mot statsbyråkratin, en kamp för arbetarstyre. För att föra denna kamp kommer arbetarna att avvisa den bedrägliga tanken på ”medbestämmanderätt”.
Fotnot: DIRINCO = Direction de lndustria y Comercio — Industri- och handelskontoret Oficina de Delitos Tributarios = Uppbördsverkets avdelning för skattefusk.
Den massiva försvarskampanjen för f.d. Ligue Communiste har gett utdelning. Alain Krivine — medlem av f.d. Ligue Communistes politiska byrå släpptes från Santé-fängelset i Paris.
Men kampanjen mot den reaktionära Pompidouregeringen fortsätter med oförminskad intensitet. Fortfarande är Pierre Rousset fängslad och den franska regeringen har ännu inte tvingats upphäva olagligförklarandet av den franska sektionen av Fjärde Internationalen.
Trotskismen i Frankrike lever som aldrig förr. Dess organisation förbjöds, men dess inflytande och press växer. De trotskistiska militanterna organiseras nu kring tidningen Rouge (f.d. Ligue Communiste gav ut en tidning med samma namn...).
Rouge fördubblade snabbt sin upplaga. I likhet med 1968 då Ligue Communistes föregångare JCR förbjöds efter majrevolutionen ges Rouge ut av dess försäljare och distributörer. Bara i undantagsfall har polisen vågat slå ner på Rouge-försäljare.
Rougenumren säljs slut omedelbart. På ”svarta börsen” var det en köpare i Rouen som gav 1 000 kr för numret. Pengarna gick till försvaret och reorganisationen av den franska trotskismen!
Chefssnuten Marcellin kan inte få allt vad han vill. Frigivningen av Krivine var en eftergift. Och det beror på samma orsaker som fick regeringen att förbjuda Ligue Communiste. Nämligen Ligue Communistes inflytande, förankring och sympatier i det franska samhället. I ungdomsrörelsen, bland arbetarklassen, i kvinnorörelsen och bland de värnpliktiga.
Det är de franska trotskisternas allt större styrkor som spelade Marcellin ett spratt. Hart kunde inte drömma om att de socialdemokratiska och stalinistiska byråkraterna skulle gå samman med yttersta vänstern i försvaret av trotskisterna. Marcellins tvångstankar om en ”internationell komplott” förkroppsligades i de samordnade solidaritetsaktionerna från Fjärde Internationalens olika sektioner.
Men La Ligue Communiste är fortfarande förbjuden. Pierre Rousset är fängslad.
Pierre Frank, en gång Trotskijs sekreterare och medlem i f.d. Ligue Communistes politiska byrå, skriver i senaste numret av Quatrième Intemationale:
”Man saknar helt känsla för vad som är löje om man tror att Marcellin kan krossa det som Stalin inte kunde utrota. Trotskismen har begravts många gånger, men ännu har den inte försvunnit från den politiska scenen. Som en Fågel Fenix har den återuppstått från sin egen aska. Och den här gången har t.o.m. de mest borgerliga kommentatorer och politiker medgett att förbudet (av Ligue Communiste) var ett politiskt misstag från bourgeoisins utgångspunkter.
Och politiska misstag får man alltid betala för. Det revolutionärt marxistiska avantgardet i Frankrike och i hela världen kommer med säkerhet att se till att borgarna får betala så mycket som möjligt för detta speciella misstag. Aldrig tidigare har Fjärde Internationalen haft en sådan tillförsikt inför framtiden och detta i ett läge när dess starkaste sektion nyss blivit upplöst.”
Mullvaden har gjort en intervju med kamrater som brutit med den centristiska organisationen Förbundet Kommunist och gått över till RMF. På följande sätt motiverar kamraterna sin brytning:
H: Vi var med och bildade Förbundet Kommunist 1970. Uppkomsten av denna strömning inom VUF måste ses som ett stort framsteg för den revolutionära rörelsen. Trotskismen var då okänd för de flesta och KFML:r var inte ens påtänkt. Det brott med högeropportunismen i MLK och KFML som Förbundet Kommunist stod för var en viktig milstolpe i vänsterns utveckling.
T: Samtidigt som Förbundet Kommunist utvecklade en princip riktig kritik av t.ex. DFFG ledningens perspektivlöshet och opportunism förmådde vi aldrig utveckla en politik för arbetarklassen. Mot högeropportunismens linje att ställa all kamp på småborgerlig grund svarade Förbundet Kommunist med en ”vänsteravvikelse”: Fronten skulle vara partiets utsträckta arm på ett speciellt kampavsnitt, som man uttryckte det.
Vad man inte förstod var att fronter, massorganiseringar överhuvud taget inte kan ha någon genomgjuten ideologi utan främst är organiseringar för handling. För vietnamrörelsen skulle detta konkret innebära att mobiliseringen skedde kring konkreta paroller, och att sedan varje organisation eller strömning inom fronten förde fram sitt perspektiv.
P: Anmärkningsvärt är att Förbundet Kommunist, trots den nya linjen med betoning av kampens betydelse, fortfarande står för samma politik vad beträffar masskampen.
Vad är egentligen deras arbetarkommittéer annat än fronten som partiets utsträckta arm? Se deras syn på kvinnokampen och Grupp 8, eller arbetarmaktsdemonstrationen första Maj. Vilken otrolig sekterism!
Men det är en sekterism som kopplas till opportunism. För Förbundet Kommunist idag är politik inget annat än kampen på arbetsplatserna. Ett perspektiv som inskränks enbart till fabriksgolvet, den egna klassen och miljön är inget verkligt klassmedvetande. På det sättet bygger man ingen kommunistisk rörelse.
H: Nej, men en syndikalistisk! Förbundet kommunist har idag övergivit den leninistiska partiteorin. Övergångsproblematiken ser de främst som en fråga om arbetsdelningen i produktionen. Allt inskränks till problematik inom varje företag. Förbundet saknar i grund och botten förståelse för vad politik är.
Mullvaden: Var det några speciella frågeställningar som drev fram er brytning?
P: Nej, vår organisatoriska brytning med Förbundet Kommunist var inte en produkt av en plötslig ideologisk omsvängning. Förbundet Kommunist organiserade olika antistalinistiska strömningar, av vilka en del tagit fasta på ”kulturrevolutionen”, andra varit positivt inställda till Trotskismen. Vi har tillhört den senare delen och man skulle kunna tala om en kontinuerlig utveckling ända sedan vår tid i VUF. Denna politiska mognadsprocess måste idag ta sig uttryck i en organisatorisk anslutning till RMF och Fjärde Internationalen.
Örebro den 9.8. 73.
Så länge som kapitalismen inte krossats av arbetarklassen kommer det alltid att finnas en grogrund för bourgeoisins yttersta lösning på det kapitalistiska samhällets motsättningar – fascismen.
Denna form av den borgerliga klassdiktaturen växer inte fram mer eller mindre märkbart eller mejslas fram av borgarklassen i smyg. Den fascistiska lösningen hamras ut i en våldsam konfrontation mot arbetarklassen.
Under fascismen har alla arbetarorganisationer krossats – även de mest reformistiska och klassamarbetsorienterade. Arbetarklassens levnadsvillkor pressas ner till ett minimum, ofta praktiseras ett rent slavarbete.
Under fascismen har också en del av borgarklassen krossats – dess liberala fraktion. Yttrandefrihet, tryckfrihet och organisationsfrihet – rättigheter som arbetarklassen tillkämpat sig under kapitalismen upphör. Fängelserna fylls med dem som så mycket som knystar mot den fascistiska diktaturen.
Från katederstolarna och i massmedia trängs chauvinism, rasmystik, utlänningsförakt, övermänniskofantasier och krav på lydnad och underkastelse för auktoriteten, såväl i samhället som i familjen. Kapitalisternas vinster odlas upp utan att störas av de under den borgerliga demokratin besvärliga och motspänstiga arbetarna. Militär och polis expanderar och ges förnyad status. Inrikesdepartement, säkerhetspolis och censurinstitutioner blir ledande och tongivande enheter i den fascistiska staten.
Så ser det samhälle ut som de fascistiska grupperna vill ha. Det är därför de måste krossas innan de hunnit växa. För dessa gäller inte vare sig yttrandefrihet eller organisationsfrihet – just för att de syftar till att inskränka dessa. Det är innan de hunnit vinna trasproletariatet och ängsliga småborgare som de fascistiska grupperna måste nedkämpas. Om inte tar man på sig ansvaret för en ny period av barbari.
De som tror att fascister kan bekämpas genom att glömmas, nonchaleras eller tigas ihjäl använder inte sina ögon för att se med – men de kommer att behövas för tårarna.
Den revolutionära propagandan och agitationen, de ständiga avslöjandet av borgerskapets och statsapparatens förbindelser med de fascistiska grupperna, arbetarklassens väpnade självförsvarsorganisering mot de fascistiska strejkbrytarna, avslöjandet av socialdemokraters och stalinisters oförmåga att bekämpa fascismen och uppgiften att vända försvaret mot borgarnas fascistiska band till en offensiv mot borgarstaten, är de viktigaste axlarna i en kommunistisk politik mot fascismen. Men det räcker inte med litterär propaganda:
”Hitler förklarar sin framgång. Socialdemokratin var oerhört mäktig. Till ett socialdemokratiskt möte skickade han ett gäng under ledning av Rudolf Hess. Han säger att hans trettio pojkar kastade ut alla arbetarna utan att de kunde göra motstånd. Då visste han att han skulle segra. Arbetarna var bara organiserade för att betala medlemsavgifter. De var inte alls beredda på andra uppgifter. Nu måste vi göra vad Hitler gjorde fast tvärtom. Skicka fyrtio eller femtio man för att upplösa mötet. Detta har en oerhörd betydelse. Arbetarna härdas och kämpar. Det blir som en signal. Småbourgeoisin tänker att det är folk som menar allvar. Vilken framgång! Detta har oerhörd betydelse eftersom en stor del av befolkningen är blind trög och förtryckt. De kan bara väckas till liv av framgångar. Vi kan bara väcka avantgardet, men detta avantgarde måste sedan väcka andra”.
(Diskussion med Crux (Trotskij) om Kapitalismens dödskamp, maj 1938, sid.14-15.)
Det är vidskepligt att tro att den borgerliga statens olika institutioner kan bekämpa fascismen. Strejkbrytare kommer att skyddas av borgarstatens polis. Borgarstatens domstolar vänds mot de arbetare som går ut i kamp.
Det är inte heller genom att underordna sig borgarna som man kan dra med dess vacklande element i kampen mot fascismen. Det är genom att arbetarklassen enade i handling visar sig som ett alternativ till de fascistiska banden.
Med fascister lönar det sig inte att argumentera. Man kan inte tala förstånd med en pest. Upplysning, allsidighet och respekt för andras åsikter gäller inte för fascisterna. De måste nedkämpas på de gator de försöker att terrorisera och kontrollera. De måste mötas av arbetarklassens enhet på de fabriker där de går in som splittrare, strejkbrytare och provokatörer. De får inte tillåtas att hålla offentliga möten där de sprider sitt rasistiska gift. De måste krossas i sin linda innan de blivit accepterade.
Fascister och nazister har uppnått en viss organisering. De är små uppslittrade sekter där ledarkulten skiftas med hätska angrepp och förföljelser av de f d ledarna. ”Förrädarna” avlöser varandra.
De firar Hitlers födelsedag och Karl XII:es bemärkelsedagar. De vallfärdar till Hitlers ölkällare i München och smyger sig fram till de f d koncentrationslägren och drömmer om storhetstiden. Hemma har de porträtt av Hitler och Mussolini och lakan och tallrikar med hakkors och vasakärvar.
Några försöker att undvika de mest uppenbara fascistiska attributen. Inom Nysvenska Rörelsen och inom Demokratisk Allians (DA) paras rasism och anti-semitism med en beundran för Israel och sionismen och ett skryt med hur många judiska vänner man har.
Bagatellisera inte fascismen i Sverige! Nu finns de i samhällets djupare och unknare källarutrymmen. Efter avslöjandet av det nazistiska barbariet blev det inte längre rumsrent att i salongerna uttrycka sig beundrande om Tyskland, dess disciplin och gangstervälde. På officersmässarna riktades i stället ögonen mot USA som västerlandets försvarare.
Den gamla antisemiten Per Engdal i Nysvenska Rörelsen har t.o.m. i sin tidning Vägen Framåt publicerat en bild där han sitter och samtalar i hemmiljö med en judisk trosbekännare! Some of my best friends are jews, som de värsta antisemiterna brukar säga!
De hetsar mot ex.vis. moderatledarens Gösta Bohmans ”vänsterextremistiska tendenser” — trots att Bohman i dessa kretsar har ett icke 'omeriterat' förflutet. Trots allt uppmanar de sina sympatisörer att i höstens val rösta på moderaterna (utom NRP som ställer upp själva). Som en olyckligt förälskad — trånad och hat i kombination — ser de på sina f.d. medlemmar, aktivister, och sympatisörer. Svenska Dagbladets f.d. chefredaktör Allan Hernelius, Sveriges FN-ambassadör Olof Rydbeck, hovrättsrådet Petrán, socialdemokratiska regeringsmedlemmen Edenman, professor Gunnar Björck är några av deras nuvarande och f.d. sympatisörer.
Fascisterna vet att de har kontakter, medlemmar och sympatisörer högt upp i statsapparaten — och de skryter ofta med detta. Det är inte konstigt. En stor del av den svenska borgarklassen och dess förvaltare växte upp med en högerextremistisk och nazistisk ideologi. De åkte på sommarläger till Tyskland, semestrade hos Hitlerjugend, de flockades kring Berlinolympiaden. I Östra real och i Norra latin bars det uniformer under lärarnas gillande. De judiska eleverna förföljdes och slogs ned. På Karlavägen marscherade de som nu är generaldirektörer, domare och polischefer mot ”bolsjevism och rasnedsmutsning”.
Deras barn blev goda arvtagare. Utanför restauranten Stallmästargården skrek de ”bomba Hanoi” tillsammans med lillprinsen. De ordnar fester, där judiska ungdomar inte bjuds in, de organiserar sig i Demokratisk Allians, de kluddar rasistiska slagord på Lidingö läroverks och Djursholms samskolas svarta tavlor.
Deras föräldrar är något mer hämmade. De tvingas i klassamarbetspolitikens period att hålla fast vid en demokratisk fasad. De har inte förändrat sig och inte heller glömt sina ungdomsideal. De har förträngt dem. Vid sociala explosioner, då klasskampen intensifieras bryts förträngningarna upp och deras ackumulerade repressiva energi riktas mot arbetarklassen och dess organisationer.
Många av dem som upplevde nazismen tycks ha glömt — men vi som inte var med glömmer aldrig.
BHK
Dessa organisationer representerar fascismen i Sverige.
Nordiska Rikspartiet (NRP) är ett uttalat nazistiskt parti. Führer är Göran Assar Oredsson (med maka Vera). Deras tidning heter Nordisk Kamp.
Nysvenska Rörelsen (NR), ledd av den ökände fascisten och antisemiten Per Engdal. Under kriget var det meningen att han skulle bli svensk Führer om Hitler skulle ha invaderat Sverige. NR:s tidning heter Vägen Framåt. Det är NR som har det mest utvecklade internationella kontaktnätet – bl.a. med det franska Ordre Noveau.
Sveriges Nationella Förbund var ursprungligen Högerpartiets ungdomsorganisation. Deras tidning heter Fria Ord. De har en ”frontorganisation”, Narwaförbundet, som organiserar storsvenska demonstrationer. Ordförande är Werner Öhrn.
Svenska Folkets Väl, Frisinnade Unionspartiet med tidningen Frihetsfacklan och Arbetsgruppen Aktinform är andra sekter inom det fascistiska lägret.
Försvarsfrämjandet är en av de större nazistiska organisationerna. De vill verka för ett starkt försvar och vill samverka med andra försvarsfrämjande och fosterländska sammanslutningar. Den bildades 1940 av pro-tyskar och nazister. En av grundarna, Nils Sonesson, är alltjämt med i styrelsen. Under kriget bedrev de värvning till SS i Tyskland. I dag har de ett nära samarbete med nynazistiska bokförlag i Tyskland.
De ger ut två skrifter, Folkförsvaret, som går ut till de 30 000 medlemmarna (!) och Effektivt Försvar med en upplaga på 14 000. FOA-chefen Martin Ferm, militärpsykologen Jan Agrell, generalmajor Nils Rosenblad är några som ställt sina pennor i den svenska nazismens tjänst genom att medverka i dessa tidningar.
Demokratisk Allians försöker vara mest rumsren av de fascistiska grupperna. De vinnlägger sig om en borgerligt demokratisk fasad och ser som sin uppgift att bekämpa ”vänster-extremisterna” genom att peka på Vietnamkrigets förträfflighet och den sydafrikanska apartheid-politikens förtjänster.
DA har kontakter och förgreningar i åtskilliga av de politiska ungdomsförbunden. Bo Könberg, rabiat anti-kommunist och ledande FPU-are, har exempelvis mycket goda förbindelser med ledande DA-are. DA har också ett visst samarbete med zionistiska grupper i Sverige.
I motsats till flera av de övriga fascistiska grupperna försöker DA ta tag i människors medvetande i de aktuella polariseringsfrågorna. De för inte fram bondesamhället som ett alternativ eller den tyska nazismen. De tycks föredra Franco-Spanien eller juntans Grekland med vissa reservationer. Istället för en uttalad hets mot judar hetsas det friskt mot andra semiter — araberna.