Marxists Internet Archive

Mullvaden

nr 25 (10/1973) i utdrag


Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.



Innehåll




[Framsidan]

Chile lär oss: Ingen fredlig väg till socialismen

Den chilenska militären stödd av CIA har slagit till för att krossa den chilenska arbetarklassen. Kontrarevolutionen blev en tragedi i blod. Tusentals arbetare och intellektuella har stupat.

Men bakslaget i Chile var inte nödvändigt. Det var inget oundvikligt som hände.

Den fredligt inriktade defensiva och spontanistiska folkfrontspolitiken räcker inte för att möta klassfiendens öppna våld.

Några veckor innan den vita terrorn slog till fick Mullvaden några intervjuer med chilenska arbetare vid AGA:s svetselektrod-fabrik i Santiago. De vädjade inte bara om stöd i kampen mot den svenska imperialismen, utan också om internationell solidaritet i kampen för socialismen.

Idag är denna maning brännande.

TOTAL SOLIDARITET MED DEN CHILENSKA ARBETARKLASSEN!

[Sista sidan]

Kontrarevolutionen på frammarsch i Chile

Söndagen den 11 september gick den chilenska militären ut i ett blodigt angrepp på det chilenska proletariatet.

Målsättningen med denna offensiv var helt klar. Det chilenska proletariatets försök till självorganisering och beväpning skulle slås sönder.

Total solidaritet med chilenska arbetarna

I vilken utsträckning detta lyckats är i dag svårt att bedöma. Men vad som framstår helt klart är att terrorn mot arbetarklassen varit oerhört omfattande och brutal. Bombmattor och napalm har lagts ut över proletära bostadsområden, fabriker och andra platser där ett väpnat motstånd organiserats. Avrättningar har genomförts, husrazzior och interneringar likaså...

Utan tvivel har kontrarevolutionen i Chile slagit hårt. Men däremot tyder inte informationen på att den förmått slå sönder allt.

Det blodiga dåd som genomförts av militären, fascistiska stormtrupper och CIA är inte en massaker liknande den i Indonesien 1965 där mer än 500 000 kommunister avrättades. Däremot är det troligtvis den brutalaste ”militärkuppen” i Latinamerikas historia. Fortfarande är det dessutom oklart i vilken omfattning militären och den fascistiska mobben väljer att arkebusera de tusentals motståndsmän som drivits samman i stora interneringsläger. En del nyhetstelegram från Santiago talar om systematiska avrättningar nere i stadens ännu inte färdigbyggda tunnelbana...

Många av dem som finns i interneringslägren är politiska flyktingar från Brasilien, Uruguay, Argentina m fl latinamerikanska länder. För dem hotar inte bara arkebusering, utan också förvisning till andra diktaturländer där endast fängelsevistelser och dödsstraff väntar dem.

En total och omfattande solidaritet med den chilenska arbetarklassen är i dag mer nödvändig än någonsin. Varje demonstration, varje möte som fördömer kontrarevolutionen kan bidra till att begränsa terrorn och därmed lägga grunden till en reorganisering av en revolutionär arbetarrörelse i Chile. Ett bra exempel på klassolidaritet visade de hundratusentals franska arbetare som gick ut i solidaritetsstrejk med de chilenska arbetarna.

Vi måste lära av Chile

I dag är det också mer nödvändigt än någonsin att dra erfarenheter av utvecklingen i Chile. Vi kan inte blunda eller ta på oss skygglappar och nöja oss med att konstatera att det skett en tragedi. Bakslaget i Chile var inte nödvändigt. Det var ingenting oundvikligt som skedde.

Vi lär oss inte något av Chile genom hycklerier. Och hycklande är vad vi måste kalla Aftonbladets ledarkommentar från den 12/9:

”Revolutionens stormvind kommer att svepa bort förtryckarna. Det kan dröja ett år eller tio år. Men den rättmätiga vedergällningens timme slår, när folken reser sig och krossar de regimer som krampaktigt håller sig kvar vid makten.”

Den 13/9 kommer också en indirekt självkritik av den egna revolutionära fraseologin:

”Mot de starka reaktionära krafterna måste vi hävda den demokratiska socialismens linje.”

Vad är det för linje? Att vägra betala Chiles koppar? Att mana folk att låta sig skjutas obeväpnade?

Vpk:s slutsatser är inte hycklande. De är bara tragiska. I Norrskensflamman summeras erfarenheterna från Chile på följande sätt:

”Detta innebär självklart inte att möjligheter till demokratiska och socialistiska revolutioner utan inbördeskrig kommer att saknas i andra länder framledes. Arbetarklassen lär ständigt av egna och andras erfarenheter, och kommer i många länder att i god tid avväpna och paralysera klassfienden och därmed skapa förutsättningar för en segerrik frammarsch utan inbördeskrig.”

Hur ska avväpningen av klassfienden gå till? Vad är det för erfarenheter som arbetarklassen ska lära?

Det finns ingen parlamentarisk väg till socialismen!

Kontrarevolutionen i Chile kom inte som en överraskning. Den var inte en ”kupp” i traditionell bemärkelse. Och det är detta som är den verkliga tragiken!

Sedan flera år tillbaka har Chile befunnit sig i en förrevolutionär period vars främsta drag har varit en djupgående ekonomisk kris, ett uppsving i böndernas och arbetarklassens kamp samt en kris inom bourgeoisins politiska ledning. I och med valsegern: för Allendes folkfront hösten -70 förstärktes mobiliseringen och kampviljan hos de breda proletära lagren.

Folkfrontens strategi för att nå socialismen var av klassiskt reformistiskt märke. Socialismen skulle uppnås genom en parlamentarisk majoritet för ”de demokratiska och socialistiska krafterna” tillsammans med demonstrationer och andra manifestationer som ett stöd för den parlamentariska kampen. I denna strategi tilldelas militären liksom övriga delar av den borgerliga statsapparaten en neutral roll.

Redan från den_ dag när folkfronten bildade regering har motsättningarna i denna strategi varit uppenbara. Under folkfrontens första år utvecklades en ekonomisk politik för att få i gång en avstannad ekonomi. Viktiga råvarutillgångar (koppar, salpeter) nationaliserades, banker och monopolföretag förstatligades och en omfattande jordreform genomfördes. Ekonomin präglades i denna fas av en viss uppgång.

Men redan i slutet av -71 förvärrades krisen. De inflationistiska mekanismerna började märkas allt mer, en kraftig nedgång i investeringarna samt en uttömd dollarreserv lades till detta. Den ökade livsmedelsbristen och en alltmer accelererande inflation är de mest påtagliga inslagen under -72 och -73.

Orsakerna till denna kris var Chiles beroende av den kapitalistiska världsmarknaden samt de imperialistiska ländernas ekonomiska sabotage. Se t ex artikeln om den svenska imperialismen i Chile på sid. 4 i detta nummer av Mullvaden [ej inkluderad i denna artikelsamling – Red]. Den inhemska kapitalismen bidrog i sin tur genom ekonomiskt sabotage och en lång rad politiska strejker.

Politiskt skapade framför allt inflationen en grogrund för fascism hos den chilenska småbourgeoisin.

Alla dessa motsättningar skärptes i samband med kuppförsöket den 29 juni av överste Soupérs pansartrupper. Armén i dess helhet var ännu inte beredd att stödja ett sådant försök. Folkfronten kunde därför få hjälp av centrala delar av militären för att slå ner kuppmännen.

Under och strax efter kuppförsöket nådde mobiliseringen av arbetarna och bönderna en ny höjdpunkt. De tendenser som funnits till att upprätta dubbelmaktsorgan i form av stadsdelskommandon (Comandos Comunales) och Industribälten (Cordones Industriales) förstärktes av en lång rad fabriksockupationer.

Folkfronten var fortfarande låst av sina motsättningar. I stället för att förlita sig till dessa organ och försöka utveckla och centralisera dem valde Allende att än en gång försöka kompromissa med den ”neutrala” militären. General Prats, överbefälhavare för de väpnade styrkorna och general Ruíz, chef för flygvapnet, togs in i regeringen...

Samtidigt skärptes militärens repression mot den revolutionära arbetarrörelsen, framför allt representerad av MIR (Movimiente de la Izquierda Revolucionaria), en vänsterflygel av MAPU (Movimiento de Accion Popular Unitaria), Kristna vänstern (Izquierda Cristiana) samt delar av Socialistpartiet (Partido Socialista).

Med framför allt Kommunistpartiets hjälp försöker regeringen också att binda upp och institutionalisera arbetarnas maktorgan i redan existerande toppstyrda basorganisationer.

Vid ett massmöte strax efter kuppen deklarerar Carlos Altamirano, generalsekreterare i Socialistpartiet, Folkfrontens uppfattning: ”Aldrig  tidigare har enheten mellan folket, de väpnade styrkorna och polisen varit så stor som i dag... och denna enhet kommer att förstärkas vid varje ny batalj i det historiska krig vi utkämpar...”

I tidningen Chile Hoy från den 31 juli återges ett tal av Kommunistpartiets generalsekreterare Luis Corvalán:

”På grund av att arbetarna vidtog en del omedelbara säkerhetsåtgärder mot kuppförsöket och bibehöll dessa försiktighetsåtgärder har en del reaktionärer börjat yla i tron att de funnit en ny fråga att använda i försöken att slå in en kil mellan folket och de väpnade styrkorna. De påstår att vi syftar till att ersätta den professionella armén (med en arbetarmilis, vår anm.)...Nej, mina herrar, vi fortsätter och vi kommer att fortsätta med att upprätthålla våra väpnade institutioner strikt professionella...”

Men militären var inte ”neutral”. Den var inte ”folket i uniform”. Den 18 augusti lämnar general Ruíz regeringen. Den 25 augusti lämnar general Prats. Utanför Folkfrontens kontroll formerades i stegrad takt arbetarnas egna maktorgan. I detta skede valde militären att slå till. Den splittring som funnits kring det första kuppförsöket fick ge vika för det gemensamma hot som utgjordes av arbetarnas begynnande frammarsch.

Genom sina manövrer kunde militären utnyttja alla Folkfrontens motsättningar. Under flera år hade missnöjet med framför allt inflationen drivit över småbourgeoisin på reaktionens sida. Under flera år hade arbetarna avväpnats av Folkfrontens illusioner om arméns ”neutralitet”.

Det enda perspektiv Folkfronten hade för massornas mobilisering var empiriskt, defensivt och spontanistiskt. Och det räcker inte för att möta klassfiendens öppna våld. Det är dessa erfarenheter vi måste tillgodogöra oss av utvecklingen i Chile. Det är en av förutsättningarna för att nederlaget i Chile inte ska upprepas.

Att i dag vägra inse detta, att ställa sig upp och anklaga dem för ”skadeglädje” som försöker dra dessa lärdomar, är bara hyckleri och moralism.

Alltför få lärde sig något av Spanien. Det är vår uppgift att se till att fler lär sig av Chile.

G K.


Brev till Mullvaden

Nazister hyllar Stalin

Den senaste tiden har stalinistpressen i Sverige satt i gång ett uppslitande gräl. De hela började med att den halvfascistiska helgtidningen Nya Kvällstidningen tog en artikel från Proletären och helt ograverat tryckte upp den i de egna spalterna.

Här hoppade så moralisten Jan Myrdal in och tolkade det hela som att Proletären och Nya Kvällstidningen i stort sett stod för samma sak..

Men Nya Kvällstidningen har tydligen dåligt med journalister. I ett senare nummer använde sig tidningen av en artikel i Gnistan om SSU.

Nu teg Jan Myrdal.

Proletären fick kostligt roligt.

Och Ny Dag blev moralist och anklagade SKP för att ”tjäna reaktionens krafter”.

Nu är det bara att vänta på att Nya Kvällstidningen ska sno något utfall mot socialdemokraterna i Ny Dag (om det nu finns sådana där?)...

Men i väntans tider kan vi komma med ett förslag. Proletären, Gnistan och Ny Dag kan ju kontra Nya Kvällstidningen genom att sno en artikel från Den Svenska Folksocialisten — Lindholmsnazisternas organ — daterad den 2 september 1939. Det är så långt tillbaka i tiden att ingen kommer att märka det...

”Sovjetunionen är visserligen alltjämt en judebolsjevikisk stat, fortfarande sitter dynastin Kaganovitj i orubbat bo. Men judarnas läge där börjar bli svårare och svårare. En rad judiska bolsjevikhövdingar — däribland de ruskiga figurer som ännu för tio år sedan var de tongivande — har likviderats. Stalins politik har alltmer tenderat till att bli en rysk nationell. De bolsjevikiska teserna har alltmer skjutits i bakgrunden och ersatts av rent nationalistiska lärosatser. Denna successiva omvandlingsprocess, som säkert kommer att bli hastigare efter fredsavtalet, kommer i en icke alltför avlägsen framtid att av det judebolsjevikiska Sovjetunionen göra ett nationellt och socialistiskt Ryssland. Axeln Rom-Berlin kommer att utbyggas till triangeln Berlin-Rom-Moskva.”

Allan