Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
I en artikelserie i Folket i Bild/Kulturfront i maj i år avslöjade Peter Bratt och Jan Guillou den hemliga säkerhets- och spionorganisationen Informationsbyrån (IB). Det var ett mycket viktigt politiskt avslöjande, ett av de viktigaste som gjorts i Sverige. Överheten överraskades. Yrvakna ministrar och generaler trädde fram, dementerade, beslogs med lögn och tvingades till reträtt.
Peter Bratt har nu – lagom efter valrörelsen – följt upp artikelserien med en bok: IB och hotet mot vår säkerhet. Boken innehåller mycket nytt material. Men nu var ministrarna bättre förberedda, och de valde en annan taktik. ”Hjärnspöken”, säger de. I Aftonbladet skriver Gunnar Fredriksson en spalt om ”den olustiga boken”. Nya Wermlandstidningen skriver vad de ansvariga politikerna tänker: ”Ska man anklaga SÄPO och IB för något så borde det vara att man inte kollar de vänsterextremistiska elementen bättre”. Och nu sänker sig tystnaden över den socialdemokratiska och den övriga borgarpressen.
Ty borgarpressen vill inte skriva om säkerhetstjänsten. År det inte besynnerligt? Säkerhetstjänst, det låter det. Nästan som trygghetstjänst. Och vem vill inte ha trygghet. Men vems säkerhet skyddas av säkerhetstjänsten? Det räcker att kasta en blick på skissen över det svenska spionaget för att besvara den frågan. Storföretag, Jernkontoret, Exportrådet, Industrins Försvarsbyrå. Det är företagens säkerhet. Kapitalismens säkerhet. Den säkerheten kräver att svenska företag och svenska staten spionerar både inom och utanför landets gränser.
Varför är det så viktigt för svenska företag att spionera utomlands? Den svenska ekonomin domineras av ett fåtal stora bolag. En del av vad dessa bolag producerar går på export. Men bolagen exporterar inte bara varor – de exporterar kapital och investerar i andra länder. Sverige är alltså ett imperialistiskt land – faktiskt det mest imperialistiska landet i världen, ty i inget annat land har kapitalisterna investerat en så stor del av sitt kapital utomlands. Och utlandsinvesteringarna ökar fyra gånger snabbare än hemmainvesteringarna.
De svenska företagen bedriver inte välgörenhet. Som alla kapitalister strävar de att behålla och öka sin marknadsandel. De investerar för att förbättra sin konkurrenskraft. För att kunna planera produktionen och investeringarna behöver de göra omfattande bedömningar av den framtida utvecklingen. De behöver en mängd information om det
ekonomiska och politiska läget i de aktuella länderna, om sina konkurrenters planer mm. Företagen skaffar sig dessa informationer på olika vägar. De kan bedriva egen underrättelseverksamhet, men de flesta företag har inte tillräcklig kapacitet. Vanligare är att de vänder sig till en av den svenska borgarklassens organisationer, Exportrådet, eller till öst Ekonomiska Byrån, vilka i sin tur kan vända sig till den statliga organisationen IB. Företagen kan också vända sig direkt till IB. Denna underrättelsetjänst, som syftar till att förbättra de svenska företagens konkurrensförmåga, leder alltså till att den svenska staten utsträcker sin verksamhet över landets gränser.
Förhållandet mellan imperialistiska stater präglas både av enhet och kamp. Kamp om exportmarknader. Enhet om att skydda och bevara det kapitalistiska systemet och om möjligt utsträcka det till icke-kapitalistiska länder som Sovjetunionen och Kina.
Dessa båda aspekter har en militär sida, och leder därmed också till militärt spionage. Både första och andra världskriget var imperialistiska krig om råvaror och marknader. Men under tiden efter andra världskriget har enheten mellan de imperialistiska staterna dominerat medan rivaliteten varit underordnad. (Detta håller nu på att ändras). Sovjetunionen, Kina och den koloniala revolutionen har varit imperialismens huvudfiende. De imperialistiska staterna har i samarbete spionerat i de icke-kapitalistiska länderna.
Sverige är ett litet land som inte kan mäta sig militärt med de stora staterna. Den svenska regeringen har därför dragit slutsatsen att Sverige bör föra en alliansfri politik som syftar till neutralitet i krig. Men den neutraliteten gäller bara motsättningen mellan de imperialistiska staterna. Ty Sverige har deltagit i spionaget mot Sovjetunionen, Kina och t.o.m. Nordvietnam, och den svenska underrättelsetjänsten samarbetar intimt med USA:s, Englands, Frankrikes, Västtysklands och Israels underrättelsetjänster. Peter Bratts bok ger många exempel på sådant samarbete. T.ex. hade det svenska flygplan, som sköts ner av Sovjetunionen 1953, i uppdrag att utforska inflygningsvägar för USA:s bombplan.
Samarbetet mellan de imperialistiska ländernas spionorganisationer, är inte villkorslöst. Det sker ett utbyte av information. Men ett utbyte kräver att man har något att byta med. Det svenska spionaget omfattar därför områden som inte har något militärt intresse för Sverige, t.ex. de palestinska befrielseorganisationerna eller Nordvietnam. De insamlade informationerna byts sedan mot intressantare uppgifter.
Det finns ingen skarp gräns mellan militärt, polisiärt eller ekonomiskt spionage. De är alla sidor av samma sak – att främja den svenska borgarklassens kortsiktiga och långsiktiga intressen.
Så långt är det svårt att förstå att borgarna inte vill tala om underrättelse- och säkerhetstjänsten. Ty både det ekonomiska och militära spionaget kan ju framställas som ett nationellt intresse. ”Det som är bra för industrin är bra för folket”, som Gunnar Sträng brukar säga. Men spionverksamheten omfattar ytterligare ett område: den inre säkerheten. Den säkerheten vill borgarna inte tala om, ty då rämnar de skyddande fraserna och statens klasskaraktär träder fram, ohöljd och synlig för alla. Di måste de förklara varför alla vänsterorganisationer övervakas och deras medlemmar och sympatisörer registreras och utestängs från vissa anställningar (en del utestängs från alla anställningar).
Peter Bratt gör inga försök att klarlägga statens roll i klasskampen. Under hänvisningar till demokratin vill han ställa IB under parlamentarisk kontroll. Men som Jan Myrdal en gång påpekade förstärker detta illusionerna: ”Många personer är indignerade över detta som sker. De skriver till mig och klagar över att jag inte visar någon större upprördhet över register och avlyssning. De talar om rättssäkerhet.
Men indignation kan vilseleda. En indignation som vänder sig mot telefonavlyssning... och register och den politiska polisens växande makt utan att klart se de sociala orsakerna bakom denna utveckling kommer – sin indignation till trots – att förstärka illusionerna om att det finns ett ”rättssamhälle” eller en ”likhet inför lagen”, eller att ”lag och ordning” och ”demokratiska spelregler” är annat än fraser, i ett klassamhälle”. (AB 19/1 -69. I FIB/Kulturfront vågar Myrdal inte skriva så).
Ja, så är det. Borgarklassen, som äger produktionsmedlen, är en liten del av befolkningen. Arbetarklassen och andra lönearbetare äger bara sin förmåga att arbeta, För att livnära sig måste de sälja sin arbetskraft till dem äger produktionsmedlen. ”Om nu någon vill ändra på detta, så måste man lösa upp kittet i samhällsfogarna – våra frivilliga (!) överenskommelser och vår enighet(!) – och rasera murverket”. Så står det i den militära Handbok i Säkerhetstjänst. Så ser statens säkerhetsorganisationer (FST/Säk, SÄPO och IB) på frågan om säkerheten. Statens grundläggande funktion är att hindra att någon ”löser upp kittet i samhällsfogarna” och ”raserar murverket”. Ty den svenska staten är en borgerlig stat. I klasskampen är den inte neutral. Och när klasskampen skärps så att ”ordningen” hotas, då räcker det inte med polisens och militärens säkerhetstjänster. Då träder polisen och militären fram med kulsprutor, tanks, helikoptrar och flygplan, precis som i Chile. Om de får hållas.
Idag inskränker sig statens kontrarevolutionära verksamhet till övervakning och registrering av personer och organisationer som verkar för en samhällsförändring (både reformister och revolutionärer). Men den verksamheten har ökat kraftigt under senare år. Anslaget för Särskild polisverksamhet för uppdagande av brott mot rikets säkerhet mm var budgetåret 1964/65 5 miljoner kronor. 1972/73 var det 42 miljoner kronor. Detta är den öppet redovisade delen av SÄPO:s anslag. Den politiska polisens anslag har alltså mer än åttadubblats under nio år.
Tendensen är densamma i alla imperialistiska länder. Orsaken är inte svår att finna. Den långa högkonjunkturen efter andra världskriget bröts i mitten av sextiotalet, och därefter har kristecknen hopat sig: fördjupade lågkonjunkturer, kortare högkonjunkturer, lägre tillväxttakt och ökad arbetslöshet. Den ekonomiska krisen leder till att den politiska stabiliteten minskar. Och de borgerliga staterna rustar sig för hårdare tag genom att rusta upp polis och säkerhetstjänst. Ty den härskande klassen känner sig inte längre så säker.
Vad vet egentligen SÄPO? Vi bör utgå från att de lyckas ta reda på det mesta. Det finns betalda agenter i vänsterorganisationerna, telefoner avlyssnas och brev kontrolleras. Agenten Gunnar Ekbergs verksamhet omfattade t.ex. följande uppdrag: ”Han fick också order att skaffa fram informationer om de ledande inom den trotskistiska rörelsen, KFML(r), KFML, Förbundet Kommunist och Appelianerna.
Ekberg sammanställde så småningom en lista på sammanlagt ett par hundra personer inom alla dessa rörelser, men speciellt Palestina-aktivister. På vintern 1971 genomförde IB:s personal med hjälp av denna lista en noggrann kartläggning av samtliga personers adresser. De for ut till varje adress, kontrollerade namnskyltarna på dörrarna, uppgångar och reservutgångar och antecknade låstyper och antal fönster och höjd över marken och gjorde ett register av alla dessa uppgifter”. (Bratt, sid 152-153).
Av detta bör vi lära att en organisation som inte systematiskt har förberett sig för illegaliteten kommer att slås ut vid en ändring i det politiska läget. När det gället personuppgifter av detta slag är spionaget effektivt.
Men övervakningen omfattar mycket mer än de numerärt obetydliga vänstergrupperna. Enligt Bratt finns ett stort nät av rapportörer i fackföreningar och folkrörelser, ja till och med i det socialdemokratiska partiet. IB-agenter fanns på plats vid socialdemokraternas partikongress. Företagsdemokratiska organ som samrådsgrupper och liknande tycks övervakas, åtminstone i den statliga förvaltningen (det är ju lätt att se vilka som för fram radikala krav i sådana organ). Den militära säkerhetstjänsten intresserar sig t.o.m. för en så beskedlig grupp som Emmausrörelsen (en samling idealister som samlar lump)! Överbefälhavaren Synnergren sammanfattade i en intervju: ”Det fordras en mycket stor och bred kontaktyta mot hela det svenska samhället. Och det finns” (Citerat efter Bratt, s 96).
Det är den spontana klasskampen och den politiska utvecklingen som övervakas. Det betyder att säkerhetstjänsten dränks av information. För att bearbeta materialet krävs politiska kunskaper. Men de ledande personer i både det militära och polisiära spionaget, som gjort offentliga uttalanden, är politiska idioter. Inget tyder på att säkerhetstjänsten i någon större grad förmår skilja det väsentliga från det oväsentliga i den information den samlar. Och framför allt är den oförmögen att förstå klasskampens drivkrafter. (Se artikeln om Maskerad Front här nedan).
Det är dock troligt att det nu finns ytterligare en säkerhetsorganisation, som enbart ägnar sig åt inrikespolitiskt spionage. Avdelning 03 inom IB skildes från IB 1971 och arbetar nu självständigt med tillgång till politiska experter, enligt Peter Bratt.
Men spioneriet är inte bara en angelägenhet för staten. Även de stora företagen har säkerhetstjänster, och Industrins Försvarsbyrå sysslar inte bara med att bekämpa industrispionage. Det förekommer åter svartlistning av militanta arbetare. Detta är en allvarlig sak, som kan leda till social isolering av en liten organisation.
Dessutom samarbetar säkerhetstjänsten med privatpersoner på högerkanten, kanske också med fascistorganisationer. Bratt beskriver hur Gunnar Ekberg värvades till IB: ”Ekberg hade hamnat på IB genom en god vän till honom, Svante Winqvist. Denne person hade länge samarbetat med både IB och SÄPO genom att på egen hand upprätta ett register över olika vänster-”element”...han upplever socialismen som en ondskefull makt (s 149-50).
Var och en inser att en revolutionär organisation inte kan undgå den politiska polisens övervakning. Men det går att minska skadeverkningarna. Enkla regler om vad som inte får sägas i telefon, vad som inte får sändas i brev, vad som inte får spridas ens inom organisationen, regelbunden rensning av organisationens lokaler av avlyssningsapparater mm, försvårar polisens arbete, Även den revolutionära organisationen tänker på säkerheten.
Men det viktigaste är att den politiska polisen endast kan fördröja klasskampens utveckling, men inte hejda den. Inte ens den ryska Ochranan, som under 20 år använde 35 000 agenter i de revolutionära rörelserna (varav hälften avslöjades), som visste allt om organisationerna, som hade en man i Bolsjevikpartiets centralkommitté, kunde hindra revolutionen. I februari 1917 förvandlades Ochranans agenter till hjälplösa åskådare, och dess väldiga arkiv blev bara högar med värdelöst papper.
Woland
Den svenska vänstern är splittrad i en rad organisationer. Det är en nödvändig splittring, ty de politiska motsättningarna är stora. Men det borde vara en självklar sak att denna splittrade vänster uppvisade en enad front mot repressionen. Alla vänsterorganisationer bör t.ex. stödja FIB/Kulturfront mot det åtal, som nu förbereds av regeringen.
Men den självklara enheten är inte lika självklar för alla. Peter Bratt och Jan Guillou känner till fyra personer, som är den svenska säkerhetstjänstens informatörer och som fortfarande arbetar inom olika vänsterorganisationer. Men de vägrar att avslöja vilka dessa personer är. På ett möte i Göteborg motiverar de denna vägran med att bevisningen inte är fullständig.
I FIB/Kulturfront nr 10/73 ges en annan motivering, nämligen medlidande med agenterna: ”Den enskilde agenten 'lyder bara order'. De ansvariga finns inom regeringen och militärledningen. Om regeringen fortsätter att 'dementera' det som nu återstår som påståenden utan materiell bevisning, tvingas vi naturligtvis släpa fram ytterligare privatpersoner till offentligheten. Detta är icke ett angenämt perspektiv”.
Ingen av dessa ursäkter är hållbar. Säkerhetstjänstens betalda agenter är — ”privatpersoner”! Vad den bristande bevisningen beträffar finns det inget som hindrar Bratt/Guillou att tala om vad de vet för de berörda organisationernas ledningar, och låta dessa bedöma bevisen.
För den som har följt den svenska vänster-”debatten” ligger en annan förklaring nära till hands. Bratt/Guillou tycker att det är bra att det finns agenter i vissa organisationer. I just FIB/Kf har KFML(r) utpekats som en nazistisk organisation. SKP, som har en stark ställning på FIB/Kf, har givit ut en tjock bok för att försöka styrka att trotskismen är en fascistisk rörelse. Och varför skulle Bratt/Guillou hjälpa fascismen genom att avslöja agenter inom dessa organisationer?
Oavsett om Bratt/Guillou menar allvar med sina ursäkter, är det ett brott att skydda polisagenter. Hur vore det om de slog upp FIB/Kf nr 7/72 och läste vad Jan Myrdal skrev: ”Under lång tid har det ansetts att man inte bör slå mot person. ...Men angivarna bland oss, dessa personer som sysslar med politiskt angiveri mot betalning (och som inte ens betalar skatt för de pengar de får från den hemliga politiska polisen), de bör utpekas och få bli utskämda....En angivare har inget människovärde. En angivare har frivilligt ställt sig utanför varje gemenskap”.
Men om nu FIB/Kf inte anser att det gemensamma skyddet mot repressionen är särskilt viktigt, så omhuldas en annan form av enhet desto ivrigare: ”Finns det en gemensam ram som sträcker sig utanför de små sekterna? Är det möjligt för vänsterliberaler, unga centerpartister, officiella socialdemokrater, kommunister och allmänt radikala att — med bevarad individualitet och bevarade skarpa motsättningar i politiska och religiösa frågor — arbeta samman inom en folkligt demokratisk tradition? Jag menar att det finns en sådan enhet...”, skrev Jan Myrdal till försvar för FIB/Kf i Expressen den 22/9 -73. Och det låter ju vackert. Men FIB:s behandling av IB-avslöjandet visar att det inte är möjligt att ”med bevarad individualitet och bevarade skarpa mot-. sättningar i politiska och religiösa frågor” upprätthålla denna vida enighet.
I FIB/Kf nr 11/73 publicerades en resolution, som stöddes av b. la. organisationen FIB/Kf. I denna resolution krävdes: ”att en parlamentarisk fempartikommission tillsätts för att undersöka IB:s verksamhet, att all säkerhets- och underrättelseverksamhet ställs under parlamentarisk kontroll”.
Detta är krav som ”vänsterliberaler, unga centerpartister, officiella socialdemokrater....och allmänt radikala” kan enas om. Men en marxist kan inte acceptera att felet med säkerhetstjänsten är att den inte är ställdunder parlamentarisk kontroll. Han skulle säga som Jan Myrdal sa i Aftonbladet den 19/1 -69: ”En indignation som vänder sig mot telefonavlyssning...och register och den politiska polisens växande makt utan att klart se de sociala orsakerna bakom denna utveckling kommer — sin indignation till trots — att förstärka illusionerna om att det kan finnas ett 'rättssamhälle' eller en 'likhet inför lagen', eller att 'lag och ordning och 'demokratiska spelregler' är annat än fraser, i ett klassamhälle”.
Inför risken att stöta sig med ”vänsterliberaler, unga centerpartister, officiella socialdemokrater...och allmänt radikala” föredrar kommunisterna på FIB/Kf att förstärka de småborgerliga illusionerna.
Det är förstås möjligt att det inte finns några kommunister på FIB/Kf. Tidningens behandling av IB-avslöjandet innebär ändå ett grovt svek mot dess egen målsättning. I redaktionens inledning till Guillous reportage om IB i nr 17/73 står det: ”Vi återupptar nu IB-affären genom att lägga fram ett mycket stort material på en gång..... Vår avsikt är att lägga fram ett så stort material att de krav som Folket i Bild och 27 andra politiska organisationer rest om en opartisk undersökning av spionverksamheten, om parlamentarisk kontroll mm får en så stor opinion bakom sig att de inte längre kan tillbakavisas av riksdagens politiska partier”.
Ingen kunde väl undgå att lägga märke till att det var riksdagsval den 16/9. Men FIB/Kf ”återupptog” IB-affären i det första numret efter valet. Under valrörelsen, som ju måste vara det bästa tänkbara tillfället att få ”en så stor opinion bakom sig att de inte längre kan tillbakavisas av riksdagens politiska partier”, teg FIB/Kf. Ty det socialdemokratiska regeringsinnehavet var i allvarlig fara, och IB-avslöjandet var mycket besvärande för regeringen. Inför risken att stöta sig med ”officiella socialdemokrater” föredrog ”vänsterliberaler, unga centerpartister,...kommunister och allmänt radikala” att sopa IB-affären under mattan tills valet var över.
Detta är en opportunistisk enhet. Det är en tigandets enhet. Den enheten är skadlig.
Woland
För något år sedan gav den ökände reaktionären Christopher Jolin ut boken ”Vänstervridningen, ett hot mot demokratin”. Där drevs tesen att vänstergrupperna i själva verket var direkta redskap för Sovjetunionen, och att de med hjälp av omedvetna medlöpare som socialdemokrater och liberaler verkade för att lägga Sverige under Sov Sovjetunionens välde. Det var en erbarmlig bok. Till och med i Moderata Ungdomsförbundet fanns det folk som tyckte att Jolin var enfaldig och okunnig.
Men det finns flera sådana böcker. En av dem heter ”Maskerad Front”. Den beskriver Sverige som en hotad idyll: ”I vårt land har Du tillfälle att pröva om den ene eller andre opinionsmakarens recept verkar vara riktigt.. Du får tänka fritt och tala fritt. Så länge är allt gott och väl. Men föreställ dig att någon av opinionsmakarna är en falsk profet som förvänder synen på Dig och oss, som påstår att vad vi tycker är svart i stället är vitt. Om han eller hon och de andra på samma sida talar om detta tillräckligt ofta och utan att någon protesterar, då går det kanske med oss som med stenen – vi urholkas genom upprepningens verkan” (sid 4-5).
Vad säger dessa falska profeter egentligen? Det framgår inte klart av boken, men följande har de på sitt program: ”inrikespolitiskt kan man fä oss att slåss inbördes, man kan bedra oss med falska läror i vacker förklädnad eller fä oss att glida över i andra åsikter. Man kan manövrera in oss i tvångssituationer, skapa svarigheter och störningar i näringslivet, t.ex genom strejker eller arbetskonflikter”. (sid 53-54).
Detta kallas subversiv verksamhet. Vilket är då syftet med denna subversiva verksamhet?
”Subversion syftar i fred till att omstörta värt samhälle – att åstadkomma en revolution utan öppet våld. Den vill ersätta värt samhällssystem med angriparens....Vårt samhälle håller ihop genom att vi gemensamt murat upp det till vad det är, sedan vi efter hand kommit överens om vad som för vårt samhälle är nödvändigt och nyttigt.
Om nu någon vill ändra på detta, så måste man lösa upp kittet i samhällsfogarna – våra frivilliga överenskommelser och vår enighet – och rasera murverket” (sid 53).
Att vilja ändra på ”våra frivilliga överenskommelser” – det är subversion det! Men vilka är dessa subversiva element?
”Den subversiva 'krigsledningen' sitter i främmande land – angriparens. Det är den som tar reda på hur angreppen bäst kan sättas in och beordrar sina subversiva trupper till offensiv.
Den kan kommendera...
* ett medlöparparti att på det inrikespolitiska omridet splittra enigheten, åstadkomma samarbete med personer, grupper eller partier, eller angripa motståndare och företeelser pa olika sätt,
* sin infiltrerade, maskerade femtekolonn att organisera arbetsstörningar, slussa fram sönderbrytande idéer ifråga om lagar mm, bekämpa försvarsåtgärder, organisera åsiktsbildning genom sina soldater, de influerande agenterna.
* men också indirekt engagera alla dem som låter sig bedras av maskerade idéer mm och tror sig arbeta för något rätt och riktigt utan att inse att de blir utnyttjade i ett visst syfte” (sid 54).
Observera att detta subversiva krig förekommer ständigt. Beskrivningen ovan gällde fredstid.
Men vilka är det ”som låter sig bedras av maskerade idén”? ”Maskerad Front” ger svaret: ”Psykologins kunskaper om orsakerna till människors beteende kan härvidlag vara till vägledning.
Många människor är otillfredsställda med sig själva. Blott få av dem kan eller vill erkänna sina fel och brister. En del går omkring med en känsla en osäkerhet över att de försummat något. Andra bär på mer eller mindre omedvetna skuldkänslor.
En människa som ängslas, en människa som är rädd vill gärna söka förklaringen till sin oro utanför sig själv. Lika naturligt är det att människor med någon form av skuldkänslor vill avlasta sin olust mot någon eller några andra, som får vara s k syndabockar. Motviljan kan rikta sig mot enskilda personer eller grupper i samhället, som man inte hyser förtroende för. Den kan också rikta sig mot myndigheterna i allmänhet. Den enskilde kan utan att äga ingående kännedom tycka att vissa pålagor är för stora och betungande eller att framstegen inte kommer i tillräckligt snabb takt” (sid 77. Kursiverat av mig).
Tydligen låter de flesta människor sig bedras av ”maskerade iddes. Det duger inte längre att ”Du får tänka fritt och tala fritt>. En annan slutsats tränger obönhörligt fram: ”En klok man eller kvinna litar endast på vad som sägs officiellt genom de sedvanliga nyhetsorganen och vad som meddelas av befälet vid direkta orienteringar”. (sid 79).
Även ”Maskerad Front” är en erbarmlig bok. Men det är inte Christopher John som har skrivit den. Beslutet om att den skulle utges fattades den 12/10 1964 av dåvarande överbefälhavaren Torsten Rapp och dåvarande chefen för försvarsstaben Carl Eric Almgren. Den fullständiga titeln är ”Maskerad Front – Handbok i säkerhetstjänst”. Enligt ÖB:s beslut skall boken ”tjäna som underlag vid utbildningen i säkerhetstjänst”. ”Maskerad Front” är ett officiellt fastslaget och officiellt godkänt uttryck för den svenska statens ideologi och politik.
* Vilken är då denna ideologi? För det första betraktas de samhälleliga idéerna som resultat av ”opinionsmakares” verksamhet. Människorna ses som passiva mottagare av åsikter. Matas de med de rätta åsikterna blir de ”svenska till sinnet”. (Så står det faktiskt på sidan 68). Men råkar de ut för ”falska profeter” kan de ”glida över i andra åsikter”, eller lata sig ”bedras av maskerade idéer”.
* För det andra har dessa passiva människor ingått ”frivilliga överenskommelsen” om vad som ”för vart samhälle är nödvändigt och nyttigt”. Dessa överenskommelser är ”kittet i samhällsfogarna”. Det råder alltså enighet, och så länge inga ”falska profeten> kan göra sig hörda är harmonin fullständig. Det kan finnas missnöje trots harmonin, men missnöjets orsaker kan bara vara ren okunnighet eller personliga egenheter. (När arbetslösheten stiger och mänga arbetare känner oro för att mista sina jobb, beror denna oro inte på kapitalismens kris, utan på att arbetarna är nervöst lagda, tydligen). Men allvarliga motsättningar kan inte förekomma. Människorna hade ju ingått frivilliga överenskommelser.
Så långt ger ”Maskerad Front” i förgrovad form uttryck för vanliga borgerliga föreställningar. (Vi behöver bara erinra oss Folksams Mentalhälsokampanj). Men ”Maskerad Front” innehåller andra tankar som nuförtiden inte brukar framföras offentligt.
* För det tredje definieras försök att ändra de ”frivilliga överenskommelserna” som subversiv verksamhet. Subversion omfattar mycket mer än den medvetna, revolutionära kamp som syftar till borgarstatens krossande. Även socialistiska reformister och vanliga missnöjda arbetare ägnar sig åt subversion.
* För det fjärde sker all subversiv verksamhet i en främmande makts intresse. Det kan verka överraskande, men följer logiskt ur de tidigare punkterna. Ty om det inte kan finnas grundläggande motsättningar inom landet, kan det inte heller finnas något behov att förändra samhället. Eftersom det ändå finns folk som arbetar för en samhällsförändring, kan de bara ha fått sin inspiration utanför landets gränser.
Det är ointressant om säkerhetstjänsten på fullt allvar tror att vilda strejker organiseras utomlands, eller att t.ex. RMF tar direktiv från främmande makt. Denna punkt har en annan funktion. Den ger en möjlighet att maskera den politiska övervakningen av främmande makters verksamhet i Sverige. 1 en intervju i Rapport den 2 maj bekräftade ÖB Synnergren att det fanns ett mycket vidsträckt underrättelsenät inom svenska organisationer. Dess uppgift var att spåra ”utländska kontaktytor”. PÅ frågan om fackföreningsmänniskor ingick i detta nät svarade ÖB: ”För att bedriva den här typen av verksamhet för att inhämta underrättelser runt omkring oss i vår omvärld så krävs det inte att vi använder militärer utan vi använder alla delar av det svenska samhället där intresse kan finnas att få tag i människor som p.g.a. sitt kunnande kan ge oss uppgifter. Det fordras en mycket stor och bred kontaktyta med hela det svenska samhället. Och den finns”. (Citerat efter Bratts IB-bok, sid 96. Min kursivering).
* För det femte följer ur ovanstående behovet av censur. Den tanken uttalas inte i ”Maskerad Front”, men den ligger hela tiden nära. Problemet I, är ju egentligen att hindra de ”maskerade idéerna”. Genom ”press, radio, TV och via film...genom böcker, flygblad och affischer når oss den subversiva propagandan”. (sid 55).
Vi bör inte låta lura oss av det suddiga och o-precisa språket, av de torftiga tankarna eller den enfaldiga politiska analysen. Vi kan inte avfärda ”Maskerad Front” som ett pekoral, en omedvetet löjlig skrift. Ty vad är egentligen ”subversiv verksamhet”. Det är ju inget annat än vad marxister kallar klasskamp – inte bara den medvetna politiska och teoretiska kamp som syftar till den socialistiska revolutionen, utan också den ständiga spontana kampen.
Den borgerliga ideologin är inget enhetligt system. Olika delar kan t.o.m. stå i motsättning till varandra (t.ex. fascism och liberalism). Den ideologi som framträder i ”Maskerad Front” är en speciell form av den borgerliga ideologin. Den är en produkt av statens klassmässiga funktion – att skydda de kapitalistiska produktionsförhållandena och garantera den kapitalistiska ekonomins fortsatta bestånd. Det är en ideologi som idag motiverar politisk övervakning och registrering av alla som i någon form motsätter sig kapitalismen, och som i morgon kan motivera censur, koncentrationsläger och arkebuseringar. Ty det som idag skiljer Sverige och Chile åt är inte polisens och militärens klassmässiga funktion, utan klasskampens styrka.
Woland
Enhetsfronten och enhetstaktiken har länge varit föremål för diskussion och debatt inom och mellan de olika vänstergrupperna. Inom KFML(r) har på senaste tiden en konfrontation blossat upp i frågan, och uppenbarligen tagit sådana dimensioner ”att det inte på långt när är avgjort om revisionismen och opportunismen eller kommunismen, går segrande ur striden”, och vidare: den nuvarande striden om förbundets taktiska linje gäller huruvida vårt förbund skall utvecklas till ett kommunistiskt parti eller om det skall degenerera till ytterligare en variant av de kontrarevolutionära, småborgerliga klasspartierna, typ VPK och SKP”, allt enligt Proletären 46/1973. Kort sagt: en strid på liv och död, om organisationens vara eller inte vara som kommunistiskt förbund, rasar för närvarande i KFML(r)......
Det är känt att de flesta ”enhetsaktioner” KFML(r) deltagit i och initierat varit aktioner där inträdesbiljetten varit att direkt underkasta sig KFML(r):s ledning och politik i aktionen, t.ex. i Vietnam-manifestationerna, 1 Maj eller demonstrationerna mot Göteborgsprocessen. Erfarenheten av detta i grunden sekteristiska agerande samt den oklara vetskapen om att den kommunistiska rörelsen under Lenins tid, framför allt perioden 1921-24, hade en helt annan inställning har också lett till en motreaktion inom förbundet. Det mest avancerade uttrycket för ”oppositionen” återfinns i Anders Lundströms artikel – ”Än en gång till frågan om taktiken” – i KFML(r):s teoretiska organ Klasskampen 4/73. Enligt vår mening innesluter Lundströms kritik av (r):s officiella linje många positiva drag och gemensamma punkter med den kritik RMF tagit upp långt tidigare. Låt oss sammanfatta i några korta punkter:
* AL har insett att enhetstaktiken måste underordnas en övergripande strategi, i motsättning till (r):s nuvarande inställning där taktiken upphöjts till strategi eller ”taktisk linje”. Härav också AL:s kritik att frågan om enhetstaktiken måste ställas mot det verkliga läget i klasskampen och inte mot en allmän bedömning av den ”småborgerliga klassen såsom en kontrarevolutionär klass i vår revolution”.
Frågan om enhetstaktiken (”den proletära enhetsfronten”) gäller inte om ma skall gå i allians med småbourgeoisin som klass eller inte, utan vad det gäller är enhet inom arbetarklassen, tillfälliga allianser i handling med partier och organisationer som representerar de delar av arbetarklassen som står under inflytande av småborgerliga eller borgerliga ideologier, partier som objektivt sett representerar småbourgeoisin eller bourgeoisin men som subjektivt sett av arbetarna uppfattas som ”arbetarpartier”.
* AL har förstått att den politiska avgränsningen från dessa strömningar inte är en fråga om en ”övertro på det rent organisatoriska avskiljandet”, att ordna egna möten, demonstrationer, penninginsamlingar etc. i motsättning till de som initieras och domineras av andra organisationer som anser sig företräda arbetarklassen, eller kämpar för i sig riktiga krav – vilka ligger i arbetarklassens omedelbara intresse – med småborgerliga motiveringar och metoder. För att kunna beröva småborgarna ledningen över arbetarklassen i sådana rörelser och aktioner krävs att den kommunistiska organisationen går in i ”närkamp” med denna ledning, deltar i rörelsen och aktionen, mobiliserar till den, men endast under förutsättning att organisationen garanteras rätt till politisk och organisatorisk självständighet i förhållande till andra grupper och riktningar som deltar. Konkret innebär detta rätten att i gemensamma demonstrationer ordna kolonner med paroller utöver minimiplattformen, ge ut flygblad som klargör den egna analysen, rätten att kritisera andra organisationer, att få hålla egna tal på möten osv. På det sättet – och endast så! – kan den kommunistiska politiken och organisationen framstå som ett alternativ till de övriga organisationerna och deras felaktiga politik.
* AL har insett att en stor del av KFMLr:s kritik mot enhetstaktiken är av moralisk karaktär och ytterst avspeglar en ”räddhågsenhet” inför olika rörelser och aktioner, inklusive de organisationer som där deltar. Man vägrar t.ex. inbjuda VPK och SKP m.fl. till försvar för KFML(r) gentemot borgarstatens repression (Göteborgsprocessen) därför att VPK och SKP benämnt (r) som ”provokatörer” och ”redskap åt reaktionära krafter” i samband med olika strejker. KFML(r) förstår inte att VPK:s och SKP:s ledningar skulle, inför sina medlemmar och sympatiserande skaror, hundrafalt avslöja sig om de i praktiken, i handling vägrade stödja KFML(r) mot åklagarmyndigheten, mot borgarstaten och mot socialdemokratins och borgarnas hets. Komintern kunde under Lenins. tid erbjuda taktisk enhet med de socialdemokrater, Ebert och Noske, som bara några år tidigare låtit mörda Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Men Lenin och bolsjevikerna såg också på klasskampen och arbetarklassens rörelse i politiska termer och inte genom ett töcken av småborgerlig veklagan över andra organisationers ondskefullhet.
Inom kort kommer RMF att ge ut RÖTT FORUM 8 som innehåller olika dokument från Kominterns kongresser 1921-22 där enhetsfronten behandlas.[1] Vi anser att det är viktigt för alla organisationer som talar om ”arbetarklassens enhet”, ”enhet på klasskampens grund” osv. att ta del av det material som skisserar den leninistiska taktiken i enhetsfrågan, inte därför att det i första hand är fråga om en organisations vara eller inte vara som kommunistiskt förbund, utan främst därför att det rör arbetarklassens liv eller död, vara eller inte vara som en enig och kämpande klass! Just detta sistnämnda leder också in på de fundamentala brister Anders Lundströms kritik är behäftad med. AL tror fortfarande, liksom KFML(r) i allmänhet att enhetstaktikens främsta syfte är att vinna folk till kommunismen, dvs. till den egna organisationen Detta var inte Lenins och Kominterns syn; de hade ett bredare perspektiv och en förståelse för klassmedvetandets utveckling, vilket KFML totalt saknar. Lenin såg som främsta syftet med enhetstaktiken att samla klassen i kamp kring dess mest brännande och omedelbara krav, att ur kampen ”höja....den allmänna nivån av proletär klassmedvetenhet, revolutionär anda samt förmåga till kamp och seger”. Avslöjandet av socialdemokratin och andra småborgerliga partier var en effekt av denna arbetarklassens enhet i kamp, liksom tillströmningen till det kommunistiska partiet var det. Socialdemokratin och dess ledare skulle inför arbetarmassorna avslöja sig i kampen, och inte genom allmän fraspropaganda från kommunisterna.
Inom ramen för arbetarnas och klassens enhetsaktioner mot kapitalets offensiv skulle allt större grupper av arbetare skola sig i proletär demokrati. Genom att tillgripa proletära kampmetoder, genom att upprätta – åtminstone under vissa styrkeförhållanden – klassorgan: strejkkommittéer, fabrikskommittéer med arbetarmilis osv., skulle klassen alltmer formeras till en enhet, alltmer medveten om sin verkliga uppgift: kapitalismens störtande och upprättandet av arbetarstaten, den proletära diktaturen. Om det kommunistiska partiet agerade korrekt i denna process skulle det med sin initiativkraft och sina perspektiv leda arbetarklassen, från vad som från början var en försvarskamp för klassens omedelbara intressen, till en medveten offensiv kamp mot kapitalismen. Vad det handlade, och handlar, om är att utnyttja och utforma taktiken för att uppfylla strategin och dess målsättningar. Allt detta existerar inte alls i KFML(r):s tänkande, inte heller hos AL annat än som en abstrakt förståelse av att taktiken måste underordnas strategin i största allmänhet, i och för sig ett framsteg som vi sade från början.
Det är ”inte på långt när avgjort om revisionismen och opportunismen eller kommunismen, går segrande ur striden”, säger KFML(r):s centralkommitté om den nuvarande inre konflikten om ”förbundets taktiska linje”. Vi tror den har rätt. Den nuvarande oppositionen är ett första steg på vägen till en leninistisk uppfattning om taktik och strategi, stammen i en verklig kommunistisk politik.
”Kapitalismen skulle inte vara kapitalismen, om inte det ”rena” proletariatet från alla sidor vore omgivet av en massa ytterst brokiga övergångstyper från proletärer till halvproletärer (....), från halvproletär till småbonde (....) om inte inom själva proletariatet funnes uppdelningar på grund av hemort, yrke, ibland religion osv. Och härav framgår absolut nödvändigheten, den oundvikliga nödvändigheten för proletariatets avantgarde, för dess klassmedvetna del, för det kommunistiska partiet att tillgripa manövrer, överenskommelser och kompromisser med olika proletärgrupper, olika partier av arbetare och mindre egendomsbesittare. Det gäller att förstå att tillämpa denna taktik för att höja och inte för att sänka den allmänna nivån av proletär klassmedvetenhet, revolutionär anda samt förmåga till kamp och seger”.
V.I. Lenin, Radikalismen – kommunismens barnsjukdom. Valda Verk II:II, s. 416.
Lucifer
[1] Dessa dokument finns (i utvidgad form) på marxistarkiv.se: Den proletära enhetsfronten – Red