Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
Tre månader har gått sedan kontrarevolutionen i Chile inleddes. Tre månader har gått sedan ”den chilenska vägen till socialismen” effektivt blockerades av militärens tanks. Juntans offensiv tillhör de blodigaste i Latinamerikas historia. Dess mål är att krossa den chilenska arbetarklassen, att slå samtliga arbetarorganisationer i spillror.
För alla dem som följt det chilenska ”experimentet”, vare sig de har haft illusioner om reformismen eller inte, vare sig de har väntat kontrarevolutionen eller inte, måste juntans attacker på den chilenska arbetarklassen bli en maning till internationell solidaritet med Chiles arbetare, till organisering av den internationella attacken på juntan och dess imperialistiska uppbackare. Den chilenska arbetarklassens nederlag måste på internationell nivå mötas genom organiseringen av en massiv solidaritet med motståndskampen mot juntan.
Den solidaritetsrörelse som nu byggs upp måste vila på försvaret av den, chilenska arbetarklassen och dess allierade, fattigbönderna, studenterna och den intellektuella vänstern. Den måste omfatta solidariteten med samtliga tendenser och strömningar inom den chilenska arbetarklassen som tar upp kampen mot juntan. Dess uppgift måste vara att skapa möjligheterna att förena de olika strömningarna inom den internationella arbetarrörelsen i enhet i handling till försvaret av de chilenska klassbröderna. Den måste förena olika tendenser inom arbetarrörelsen och samtidigt garantera varje i solidaritetsrörelsen ingående tendens rätt att bibehålla sin politiska självständighet.
Endast en sådan enhet, vilande på skilda politiska strömningars vilja till gemensam handling, och en solidaritet med samtliga motståndskrafter i Chile, kan garantera ett effektivt stöd åt den chilenska revolutionen.
Detta måste stå klart för de tusen och åter tusen arbetare och intellektuella som med stora förhoppningar följt utvecklingen under folkfrontsperioden, för alla dem vars förhoppningar grusats av borgarklassens organiserade våld. Det måste stå klart för alla dem som kallar sig kommunister, oberoende av om de förstår orsakerna till nederlaget eller inte, oberoende av deras inställning till Unidad Popular, den revolutionära vänstern etc.
Sedan tre månader har en nationell chilerörelse vuxit fram i Sverige. Det som under folkfrontsperioden var Chilekommittén i Stockholm, en stödorganisation åt Unidad Popular, är idag ett femtiotal chilegrupper över hela landet. Inom kort kommer representanter för chilegrupperna att samlas till en konstituerande kongress för en nationellt organiserad solidaritetsrörelse. De avgörande frågorna inför kongressen kommer att vara politisk plattform och organisationsformer. Bakom skillnader i dessa frågor mellan olika tendenser i chilegrupperna ligger risker för uppsplittring av den svenska rörelsen.
En splittring har redan ägt rum i några europeiska länder, 1 Frankrike Italien och Danmark existerar olika chilerörelser sida vid sida. De gemensamma orsakerna till splittringen är kommunistpartiernas vägran att ge andra motståndskrafter än Unidad Popular sitt stöd. De kommunistpartiledda ”enhetsfronterna” vilar på en begränsad solidaritet, en solidaritet med Unidad Popular, men inte med den motståndskamp som organiseras av MIR och den revolutionära vänstern, en solidaritet med den fängslade kommunistledaren Corvalán men inte med den fängslade trotskistiske ledaren Vitale.
Risken för denna typ av splittring forns också i Sverige. VPK har redan på olika sätt försökt driva igenom en ändring av Chilekommittéernas nuvarande plattform. Ur dess lydelse ”Stöd det chilenska folkets kamp mot fascismen — för socialismen” vill VPK stryka ”för socialismen”. Detta handlar naturligtvis inte bara om ord i plattformen. Det hänger samman med VPKs inställning att endast en del av motståndsrörelsen i Chile förtjänar vårt stöd, endast den del där det chilenska kommunistpartiet ingår. Därför ska de pengar solidaritetsrörelsen samlar in inte fördelas mellan de olika motståndskrafterna, utan uteslutande gå till Unidad Popular. Idag kräver man t.o.m. att pengarna ska gå till en grupp exildiplomater i Rom vars funktion är så långt ifrån ett organiserande av motståndskampen man kan tänka sig.
Alla sådana försök att göra chilerörelsens solidaritet exklusiv måste kraftfullt avvisas. Kamrater i VPK och KU: kräv av er ledning svar på frågan om de är beredda att splittra upp solidaritetsrörelsen, om de vägrar att ge sitt stöd till samtliga motståndskrafter i Chile. Kräv att de öppet deklarerar sin inställning i denna fråga.
De internationella effekterna av reformismens nederlag i Chile kan bli förödande - för den internationella reformismen. Världens arbetare har sett hur Unidad Popular, den parlamentariska vägens förtrupp, har drivit en obeväpnad arbetarklass framför borgarstatens kanonmynningar. SAP-ledningen har naturligtvis förstått att de politiska lärdomarna av kontrarevolutionen i Chile bl.a. skulle innefatta ett hot mot dem själva. De har reagerat snabbt, och i ett inledningsskede effektivt förhindrat att de politiska lärdomarna från Chile har nått den svenska arbetarklassen Genom en omfattande insamling till ”demokratiska krafter” i Chile, åtföljd av propaganda om att det chilenska nederlaget, istället för att bekräfta revolutionens nödvändighet och reformismens katastrofala misslyckande, tvärtom bekräftar reformismens möjligheter! Unidad Popular hade nått en bra bit på den parlamentariska vägen och kunde ha fortsatt om bara inte vissa yttre faktorer hade avbrutit vandringen. USA-imperialismen, Chiles militär, den chilenska borgarklasen, allt detta är tillfälligheter i den socialdemokratiska propagandan, tillfälligheter som var fräcka nog att kräva ett slut på ”experimentet”. Se så långt Unidad Popular hade kommit, säger de socialdemokratiska ideologerna, och tänk så mycket längre de skulle ha kommit om bara inte militären hade slagit till i september!
Att den chilenska bourgeoisin med tusen band är förenade med USA-imperialismen, att den chilenska staten var och är en borgarstat, att militären är borgarklassens väpnade arm, att borgarstaten värnar om att herraväldet vilar hos borgarklassen vars intressen är oförenliga med arbetarklassens, allt detta måste socialdemokraterna dölja för de svenska arbetarna. Och de måste förhindra att andra strömningar förmår bibringa de svenska arbetarna erfarenheterna från den chilenska klasskampen.
En av den svenska chilerörelsens viktigaste uppgifter måste vara att skingra socialdemokratins dimridåer, att bryta in på arbetsplatserna och i fackföreningarna med en politiserad propaganda och agitation för solidaritet med den chilenska arbetarklassen. Chilerörelsen måste ta kamp för att på arbetsplatser och i fackföreningar avkräva sossebyråkraterna besked om vad som menas med ”demokratiska krafter”, den måste ta kamp för att tvinga socialdemokratin till ett ställningstagande för motståndskrafterna i Chile, och kräva en fördelning av pengarna bland dessa. Chilerörelsen måste propagera nödvändigheten av att i praktisk handling ena hela den svenska arbetarrörelsen till försvaret av den chilenska arbetarklassen, den måste avslöja de socialdemokratiska byråkraternas rädsla för en sådan mobilisering till solidaritet, deras rädsla för den proletära internationalismen.
I den nuvarande perioden, med en starkt växande chilerörelse som organisatoriskt är mycket svagt sammanhållen och vars praktik ännu lider av stora svagheter, måste den första uppgiften vara att sammanbinda de lokala gruppernas insatser, att initiera organiserade studier kring den chilenska klasskampens historia och nuvarande läge, att på central nivå initiera kampanjer, där de viktigaste frågorna idag måste gälla frigivandet av de politiska fångarna, kravet på obegränsad politisk asyl till Sverige, kravet på att bryta alla diplomatiska förbindelser med juntan, arbetarklassens svurne fiende, att upprätta organiserade kontakter med den internationella solidaritetsrörelsen. De lokala gruppernas praktiska arbete måste intensifieras, propagandan måste nå ut på gatorna, i bostadskvarteren och på arbetsplatserna.
Den svenska solidaritetsrörelsen har förutsättningar att bli en viktig del i den internationella rörelsen. Möjligheterna finns att i praktisk handling ena olika politiska strömningar för solidaritet med motståndskampen i Chile. RMF kommer att verka för att denna enhet inte går förlorad. Vi kommer att delta i uppbygget av en slagkraftig svensk chilerörelse, liksom våra kamrater i Fjärde Internationalens sektioner deltar i sina länder för uppbygget av den internationella chilerörelsen.
Solidaritet med den chilenska arbetarklassen!
Leve den proletära internationalismen!
Politiska byrån 9.11.73
Luis Vitale och Hetor Gutierrez, medlemmar av Internationalens chilenska sektion Revolutionära Socialistpartiet är bland dem som internerats av juntan i Chile. Båda är framstående marxister med lång politisk erfarenhet. Enligt vad vi vet i dag har 22 av våra kamrater arresterats sedan kuppen. Ingen har kunnat meddela sig med yttervärlden. Deras situation är ytterligt allvarlig.
Men vi vet att en aktiv och verksam opinion som följder de politiska fångarnas öden, kräver information, protestera och på varje sätt uttrycker sin solidaritet kan rädda deras liv.
Kampanjen för frigivandet av de politiska fångarna är en fråga om liv eller död. Krav på Vitales och andra fångars frigivande bör omgående ställas till chilenska ambassaden, Artillerigatan 45 114 45 Stockholm
Under de senaste åren har vi sett en skarp högersväng i den kinesiska utrikespolitiken. Stödet till Pakistan i kriget mot Bangla Desh, stödet till den reaktionära regimen på Ceylon, stödet till Sudans regim som skjuter kommunister, stödet till shahen av Persien, stödet till Grekland, stödet till Peron – det är bara några ställningstaganden under de senaste åren. Det har blivit allt svårare för försvarsadvokaterna i de maoistiska organisationerna att förklara vad som händer. Nu har vi sett ett nytt exempel, som inte ens den mest slipade maoist kan få till ett progressivt ställningstagande. Det gäller Kinas hållning till militärkuppen i Chile. Här är fakta:
- När kuppen kom, sökte många tusentals politiska flyktingar asyl på de olika ambassaderna i Santiago. Två ambassader vägrade konsekvent att ta emot någon flykting. Den ena var amerikanska ambassaden, den andra var den kinesiska. Kina har inte tagit emot en enda flykting på sin ambassad!
- Den 11 oktober - en månad efter kuppen - förklarade byråkraterna i Peking att Chiles tidigare ambassadör inte längre var sitt lands representant. Detta besked kom just när ambassadören planerade en demonstration som stöd till Allende.
- Den 5 november installerades en ny ambassadör i Kina. En representant för militärjuntan.
- När en representant för Chile-juntan, utrikesministern, Huerta, nyligen talade inför FN, beslöt de afro-asiatiska länderna att anordna en demonstration. När han äntrade talarstolen skulle de omedelbart lämna salen. Den kinesiska delegaten vägrade deltaga i denna demonstration.
- Vid ett FN-möte i Genève antogs för ett tag sedan en resolution till stöd åt de chilenska flyktingarna. Två stater lade ner sin röst Den ena var USA. Den andra var Kina
Kamrater maoister, är det inte dags att förstå?
Kenth-Åke Andersson
För några veckor sedan drabbades Argentinas president Perón av en hjärtattack och hans liv kunde endast räddas tack vare en intensiv behandling. Men mänskligt sett kan den 78-årige räven inte ha långt kvar. Den kan nu vara dags att sammanfatta hans politiska insats och värdera den märkliga rörelse som han skapat, peronismen. Det är också dags att rikta blicken framåt, att ställa frågan om Argentinas framtid efter Perón, att försöka förutse vad som kan inträffa under den närmaste tiden.
Namnet Argentina är härlett ur det latinska ordet för silver (argens). Det anger litet av de förväntningar som spanjorerna hade när de omvandlade detta område till en koloni. Det skedde på 1500-talet. Imperiet varade i nära 300 år. I början av 1800-talet föll det samman och de olika sydamerikanska provinserna blev självständiga stater. Argentina fick sin självständighet 1816 och blev i ytareal det näst största landet (efter Brasilien) i Latinamerika.
Efter självständigheten inriktades Argentinas ekonomi mot ett nytt mål. De stora slätterna i landet (pampas) lämpade sig utmärkt för jordbruksprodukter, särskilt för boskapsuppfödning. Detta blev basen för en kraftig ekonomisk expansion i Argentina. Kapitalismens utveckling i världsmåttstock krävde en internationell arbetsfördelning. Argentina blev ett av de tydligaste exemplen på ,hur ett helt land omvandlades till en ”monokultur”, inriktad på en eller några få näringar för export till andra länder. Argentina blev ”världens kornbod”. Den försåg de utvecklade kapitalistiska länderna med korn, vete kött. Hela den inhemska ekonomin kom att kretsa kring dessa få varor. Så länge Europas befolkning ökade kraftigt (vilket var fallet under industrialiseringen) fanns det också en stark efterfrågan på dessa varor. Det gjorde att Argentina ytligt sett fick en stark ekonomi. I slutet av 1800-talet räknades landet t o m in bland världens åtta rikaste nationer.
Men i själva verket vilade hela ekonomin på en svag och osäker grund. Man utvecklade aldrig några nya ekonomiska sektorer. Det kapital som flöt in i landet genom exporten av jordbruksprodukter hamnade i händerna på ett litet skikt jordägare och utländska intressen. Kapitalet gick ut igen lika fort som det kom in och användes aldrig till landets långsiktiga utveckling. Den industri som växte fram var så gott som helt knuten till jordbruksexporten (köttpackningsindustrier, fryshus, konserver etc).
Från sekelskiftet vände strömmen. Landets betydelse som kornbod minskade genom rationaliseringen av det europeiska och amerikanska jordbruket. Argentina fick svårigheter att avsätta sina produkter på världsmarknaden. Jordbruket och boskapsuppfödningen stagnerade. Endast i samband med speciella omständigheter kunde landet sälja sina produkter och få ut en vinst från försäljningen. Det är sålunda ingen tillfällighet att högkonjunkturerna i Argentina varit knutna till de två världskrigen.
När de imperialistiska staternas produktionsapparat avstannar eller förstörs genom krig, då först får Argentina nya möjligheter att avsätta sina produkter.
Det har blivit ett land som lever på nåder, nära fastknutet till hela den kapitalistiska världsmarknaden.
Argentina är ett gott exempel på kapitalismens anarki. Medan majoriteten av världens befolkning svälter, kan man i ett land som Argentina inte få avsättning för sina produkter. Man tvingas hålla igen sin produktion och t o m förstöra jordbruks- och köttvarorna i svåra tider för att världspriset inte skall falla. Produktionen sker inte för att tillfredsställa ett behov utan för att vinna ut en profit. Och de fattiga på vår jord har ingen köpkraft. Må de hellre svälta än nagga våra profiter i kanten. Det är kapitalisternas moral, det är kapitalismens anarki.
Kapitalismens vansinniga konsekvenser kan man studera ännu bättre inom Argentina. I detta land fyllt av vajande vetefält och stinna biffkor svälter också befolkningens majoritet. Konsumtionen av kalorier och proteiner är låg och har konsekvent sjunkit under de senaste 20 åren.
Detta är ingen tillfällighet. ”Grymhet finns det ej i detta, blott aritmetik.” De produktionsförhållanden som skapats i landet hämmade utvecklingen. Produktivkrafternas expansion hölls igen genom de konservativa klassförhållandena. Låt oss studera dessa närmare.
– de enorma jordegendomarna ägdes av några få jordägare, oligarkien. De halvfeodala förhållanden som tidigare rått på plantagerna ändrades snabbt i takt med exporten av jordbruksprodukterna. Lantarbetare och gauchos fick göra grovjobbet, medan kapitalet flöt in i jordägarnas fickor. I förbund med de senare stod också det utländska kapitalet som etablerade sig som mellanhand i exporten (köpmän, handelshus) och som helt kontrollerade den lilla industri som behövdes. Deras ekonomiska intressen kan inte skiljas från varandra. Deras klassintressen sammantvinnades redan från början.
– det växte aldrig fram någon egentlig industribourgeoisi, eftersom det aldrig skapades någon industri. Den kapitalistiska utvecklingen begränsades till jordbruket. Kapitalet överfördes aldrig till industrin – det fördes ut ur landet. De mellanskikt som växte fram (advokater, litteratörer, läkare etc) knöts till den härskande klassen i samhället -oligarkin- och inte till industribourgeoisin. Det gjorde också att stadsbourgeoisin aldrig kunde få en självständig utveckling, inte kunde driva en kamp mot oligarkin.
– i takt med landets expansion i slutet av 1800-talet kom många nya invandrare till landet. Man beräknar att det under åren 1857 till 1914 invandrade drygt tre miljoner européer till Argentina, främst från Italien och Spanien. De lockades med löften om jord på de enorma slätterna. Men när de väl kommit över blev de i stället anställda inom jordbruket eller transportsektorn. Men de blev också basen för landets lilla arbetarklass Några av dem slog sig ned som hantverkare medan andra anställdes i köttpackningsindustrierna i Buenos Aires.
Det var också invandrarna som förde med sig olika proletära ideologier till Argentina. Genom deras förmedling uppstod socialistiska partier och syndikalistiska förbund.
Det var också dessa invandrare som tog initiativet till fackföreningsrörelsen i landet. Denna arbetarrörelse förblev dock svag, inte bara på grund av arbetarklassens marginella betydelse i landet. Den försvagades också av att invandrarna inte smält in i landet. Många av dem kunde inte ens språket; de hade svårt att anpassa sig och de föredrog att leva i små etniska kollektiv framför att ta del i landets politiska liv. Arbetarklassen splittrades och försvagades genom sin sammansättning –en företeelse som ofta uppträder i invandrarländer, där etniska och kulturella skillnader består och där tron på möjligheten att ”jobba sig upp” ännu finns kvar.
Först en ny generation av arbetare födda i landet kunde bryta de isolationistiska tendenserna och i stället dra nytta av den styrka som också ligger i invandrarsamhällena (större internationellt perspektiv etc).
Det var under 1930-talet som det argentinska samhället började förändras. Under 20-talet hade exporten stadigt gått ner efter de goda åren under första världskriget. Men när 30-talskrisen drabbade USA och Västeuropa stängdes den traditionella marknaden. Detta kunde ha lett till en ekonomisk kris. Men så blev inte fallet. Genom att hela det kapitalistiska samhället befann sig i kris kunde den inhemska oligarkin och de utländska kapitalägarna inte överföra sitt kapital till andra länder. I stället började man investera det i Argentina, där det nu fanns utrymme för en inhemsk industri eftersom importen av billiga konsumtionsvaror också frusit in. Under åren 1937-45 expanderade landets inhemska industri kraftigt. De arbetslösa lantarbetarna drogs in i städerna och blev en arbetskraftsreserv. Arbetarklassens antal fördubblades under dessa år.
Men denna strukturella förändring innebar inte någon förändring av produktionsförhållandena i landet. Den inhemska industrin ägdes av oligarkin och imperialisterna. Den lämnade inget utrymme för någon inhemsk industribourgeoisi. Men arbetarklassens expansion innebar en förändring inom arbetarrörelsen. Fackföreningarna försvann när det fanns en enorm reservarmé av arbetslösa som var villiga att gå under avtalen. De politiska partierna sopades bort. Själva fackföreningsrörelsens uppbyggnad (yrkesföreningar) kom i motsättning till de strukturella förändringarna. Den kraftigt växande arbetarklassen blev politiskt och fackligt försvagad. Klassen atomiserades.
Detta förklarar peronismens uppkomst omkring 1945. Endast under kortare perioder hade Argentina varit en parlamentarisk, borgerlig demokrati. Makten utövades alltsomoftast av olika militärjuntor. I en av dessa blev Perón 1943 arbetsminister.
Perón uppfattade snabbt situationen. Han såg en möjlighet att med statens hjälp skapa nya organisationer inom arbetarklassen och den politiskt förlamade småbourgeoisin. Redan från början gick han energiskt in för att bygga nya fackföreningar i landet. Detta drev honom i motsättning till vissa skikt inom den härskande klassen och den regerande militärjuntan. 1945 kom styrkeprovet. Genom att uppmana arbetarna att gå ut på gatan kunde Perón vinna slaget. Militärjuntan störtades och Perón utropades till landets president.
Därmed började den tioåriga period i Argentinas historia då Perón skulle vara vid makten. Det var en märklig tid. Krigsslutet innebar nya exportmöjligheter för vetet och köttet. Det blev gyllene tider i Argentina. Staten trädde in och reglerade exporten och importen. En del av överskottet överfördes till den inhemska konsumtionen. Massornas krav på bröd tillfredsställdes. Fackföreningarna fick statligt stöd. Olika sociala stödåtgärder infördes – kortare arbetsdag, pension, bättre skolor, sjukpenning. Det var saker som arbetarna tidigare bara vågat drömma om. I deras ögon blev Perón en trollkarl. Hade han inte brutit oligarkins makt och givit folket välstånd? Hade han inte höjt levnadsstandarden? Och hade inte hans hustru, Evita Perón, personligen lett kampen för socialförsäkringar? Hon helgonförklarades i massornas ögon.
Men vad de argentinska arbetarna såg var bara den ena sidan av saken. Oligarkins makt bröt han inte. Tvärtom sökte Perón ett samarbete med dem. Han ville skapa en ”social pakt” mellan klasserna i samhället. Han hade högtflygande planer. Landet skulle bli fritt från utsugare! Argentina skulle ta initiativet till Latinamerikas förenade stater! Man skulle skapa ett nytt samhälle som varken var kapitalistiskt eller kommunistiskt! (Det var Perón som 1951 myntade uttrycket ”tredje ståndpunkten”.) Arbete åt alla! Rättvisa! Rättvisa!
På detta enkla och dunkla program lyckades Perón ena huvudklasserna i Argentina. Han skapade en massrörelse kring sin person. I det värvet var det dunkla programmet inget hinder, snarast en förutsättning för framgången. Att definiera programmet närmare skulle ha inneburit att ”fronten” sprack. Nu stod det var och en fritt att själv tolka vad man menade med ”rättvisa” eller med ”trygghet”.
Programmet höll några år. Men den dag kom då ingen längre frågade efter Argentinas biffkor eller vete, då priserna sjönk och kapitalet uteblev. De gyllene tiderna var över. Från 1950 slog utvecklingen om. Peróns ekonomiska politik hade hela tiden varit kortsiktig och planlös. Det utländska kapitalet hade inte exproprierats; några nya industrier hade inte skapats. Den sociala pakten bröts sönder i den ekonomiska krisen. Perón tvingades välja sida. Han valde jord- och industriägarnas sida. Från 1952 införde man en restriktiv lönepolitik. Socialförsäkringarna drogs in och lättnader gavs för både inhemska och utländska kapitalägare. Men trots denna omorientering miste Perón inte arbetarklassens förtroende. Tack vare mytbildningen kring sin person och den apparat han byggt upp bevarades peronismen inom arbetarklassen.
De eftergifter Perón nu gjorde till jord- och industriägarna var dock inte tillräckliga. Han hade tappat greppet över ekonomin. Krisen förvärrades. 1955 störtades han. Militären trädde åter in som en garant för systemets fortbestånd. Perón gick i landsflykt.
Nu följde en period av nära 20 års militärregimer. För att lösa krisen (eller snarare: hålla krisen inom rimliga gränser) tvingades militärerna vända sig till imperialismen än en gång. Det utländska kapitalet flödade in i ett land som nu blivit mer ”investeringsvänligt”. Det amerikanska kapitalet kom att dominera ekonomin fullständigt. Den inhemska härskande klassen blev än mer en marionett. Industrin rationaliserades liksom jordbruket. Argentina fick en akut arbetslöshet och undersysselsättning i städerna.
Officiellt var peronismen en förbjuden rörelse. Men den var långt ifrån krossad. Fackföreningsrörelsen och partiapparaten var så gott som intakt. Peróns inflytande över massorna växte med kvadraten på avståndet till den peronistiska perioden. På Peróns tid hade det inte funnits arbetslöshet och fattigdom. Då hade alla ätit sig mätta. Han hade hjälpt de sjuka och svaga, stött arbetarna mot arbetsköparna. Sådan blev mytbildningen kring Perón.
Genom den utdragna ekonomiska krisen och det politiska förtrycket kom den argentinska arbetarklassen att radikaliseras. Fackföreningarna politiserades och antog revolutionära program. Spontana arbetaruppror startade, där generalstrejker och fabriksockupationer blev de viktigaste vapnen för massorna, medan andra revolutionära grupper inledde en väpnad kamp mot militärjuntan.
Utvecklingen gick alltmer mot en politisk kris i landet. Den kom i slutet av 60-talet. I staden Cordoba in träffade 1969 ett folkligt massuppror (el Cordobazo) som kunde krossas först efter flera dagars svåra strider. Liknande arbetaruppror har sedermera inträffat i Rosario, Tucuman och ytterligare en gång i Cordoba. Deras svaghet låg främst i att de inte spreds till Buenos Aires, den allt överväldigande industristaden.
Tendensen blev alltmer att två krafter stod mot varandra: de radikaliserade och militanta arbetarna å ena sidan och en militärjunta och en jordägaroligarki å den andra. Kraftlösheten i regeringens politik gjorde att den mist sitt stöd inom småbourgeoisin och mellanskikten. Därigenom pekade klasskampen mot en allmän konfrontation mellan de två krafterna.
Men samtidigt stod massrörelsen inför en inre motsättning: Samtidigt som arbetarna radikaliserats kraftigt behöll peronismen sitt materiella och ideologiska inflytande över dem. Detta gav den härskande klassen en utväg: Att återkalla Perón till makten för att låta honom lugna ner massorna och få rätsida på den stagnerande ekonomin.
De första kontakterna togs med Perón i slutet av 1972. Förhandlingarna ledde fram till beslut om allmänna val i mars 1973, där peronisterna skulle få ställa upp en presidentkandidat. Deras kandidat, Campora, vann redan i första omgången med över 50 procent av rösterna – en jordskredsseger som t o m överraskade den härskande klassen. Redan efter några månader avgick Campora, nya val utlystes och i oktober 1973 valdes Perón till ny president.
Så står läget nu. Genom att utnyttja sin auktoritet och sin rörelse till det yttersta har Perón lyckats hålla ihop landet och ge den härskande klassen nytt andrum. Men det har endast kunnat ske på bekostnad av att hans rörelse börjar falla sönder. Motsättningarna i samhället har flyttat in i hans egen rörelse. Ända sen valsegern i mars ligger vänster- och högerperonister i öppen fejd med varandra. Politiska mord hör till ordningen för dagen. Ingen skonas, inte ens högt uppsatta peronister. Bl a har den argentinske LO-ordföranden Josh Rucci mördats.
Men inte bara Peróns rörelse faller sönder. Också hans egen auktoritet har ruckats. Peronismen är en borgerlig rörelse. Den har anhängare inom oligarkin, småbourgeoisin och mellanskikten. Men den är samtidigt förankrad inom arbetarklassen och täcker på så sätt över alla samhällsklasserna. Arbetarna uppfattade Perón som en anti-kapitalist. De mobiliserades kring valkampanjen i mars 1973, de entusiasmerades över segern.
Detta ”missförstånd” startade en dynamik som påminner starkt om vad som hände vid Folkfrontens seger i Frankrike och Spanien 1936. Arbetarna såg valsegern som ett startskott. Rörelsen svämmade över sina bräddar. Våren 1973 startade en omfattande ockupation av fabrikerna. Arbetarna tog själva över. De peronistiska ledarna tvingades gå ut till arbetarna och uppmana dem att häva ockupationen. De lyckades med det – liksom Blum och Largo Caballero gjort på sin tid – genom sin auktoritet. Men samtidigt tvingades de visa sitt rätta ansikte. De mest militanta arbetarna började bli klara över peronismens karaktär. En process har nu inletts inom arbetarklassen, där alltfler fjärmas från peronismen. Peróns oförmåga att lösa den permanenta krisen har drivit på denna utveckling. Perón kunde inte trolla. Han kunde inte hålla sina löften.
Därför kan man förutsäga att peronismen kommer att dö med Perón. Rörelsen kan inte längre leva vidare på myter och helgonförklaring. I stället kommer den att multna sönder. Denna process, som redan startat, kommer att drivas på ytterligare när Perón drar sitt sista andetag.
Peronismen är – trots sin närmast fascistiska fraseologi – en borgerligt demokratisk rörelse. Den siktade till att göra landet fritt från utländskt beroende och starta betingelser för en inhemsk kapitalistisk utveckling. Till skillnad från sina kolleger i de underutvecklade länderna – Nasser, Sukarno, Nkrumah etc. – har Perón byggt upp en stark och väl organiserad massrörelse. Trots detta har peronismen inte kunnat uppfylla ens en bråkdel av sina målsättningar? Trots sitt grepp över arbetarklassen, trots sin massbas har den argentinska bourgeoisin inte fått utrymme för en självständig utveckling.
I stället har landet allt mer sjunkit ned i ett beroendeförhållande och är nu mer skuldsatt än någonsin förr. Detta visar än en gång hur omöjligt det är för de länder som är beroende av imperialismen att slå sig fria inom det kapitalistiska systemet. Det finns ingen tredje väg. Antingen socialism – eller imperialistiskt barbari. Den permanenta revolutionens teori bekräftas än en gång av Argentinas historia.
I Argentina råder nu lugnet före stormen. Peróns död kommer att bli stridssignalen för de två huvudklasserna att börja en kamp på liv och död. Den bräckliga borgerliga demokratin kommer att krossas. Det finns bara två utvecklingsvägar: Antingen kommer armen att gå in på den politiska scenen igen och återupprätta diktaturen. Eller också kommer arbetarklassen att gripa makten och börja bygga socialismen.
Hur goda är förutsättningarna för det senare alternativet? Arbetarklassen är militant och mobiliserad. Den har skaffat sig kamperfarenhet under de senaste tio åren och lärt sig nya kampmetoder (fabriksockupationer etc). Men den har också svåra handikapp. Kommer tillräckligt stora delar av arbetarklassen att frigöra sig från peronismen i tid? Kan den skaka av sig dessa populister och reformister, dessa bourgeoisins lakejer, innan militären åter träder in? Eller kommer klassen att stå splittrad? Kan man beväpna sig i tid? Kan strejkvakterna och de revolutionära gerillagrupperna bli kärnan i en framtida arbetarmilis? Kommer arbetarklassen att skapa sina egna rådsorgan som kan vara kamporgan och gripa makten?
Alla dessa faktorer kommer i sin tur att bero på ytterligare en faktor, själva knutpunkten i den fortsatta utvecklingen: kommer det revolutionära partiet att bildas i tid? Kommer det att ha tillräckligt inflytande för att kunna leda arbetarklassen till seger? De revolutionära grupper som nu finns (PST, PRT-ERP) har hittills endast ett marginellt inflytande. Frågan kommer att avgöras av den taktik och strategi dessa grupper utvecklar.
Under de senaste åren har arbetarklassen i Argentina lidit flera svåra nederlag. I länder som Brasilien och Chile är samtliga klassorganisationer nu krossade, medan arbetarrörelsen i länder som Bolivia och Uruguay ännu inte kunnat återhämta sig från det svåra förtrycket. Så gott som samtliga latinamerikanska länder är i dag militärdiktaturer, där man medvetet går in för att krossa arbetarrörelsen. De närmaste revolutionära möjligheterna finns nu i Argentina. Utgången av kampen där kommer också att påverka utvecklingen på hela kontinenten. Ett nederlag i Argentina vore ett svårt nederlag för arbetarklassen i hela Latinamerika. En seger för socialismen i Argentina skulle innebära en aktivering av arbetarrörelsen över hela kontinenten. En sådan seger skulle inleda en ny period i Latinamerikas historia, en händelse av än mer omvälvande slag än den kubanska revolutionen 1959. Det är detta som står på spel i Argentina under den närmaste tiden.
Kenth-Åke Andersson
CHOU HYLLAR PERÓN
Peking den 27 september 1973, nyhetsbyrån Nya Kina
Folkrepubliken Kinas tillförordnade ordförande Tung Pi-wu och premiärminister Chou En-lai telegraferade den 27 september till General Juan Domingo Perón och fru Isabel Martinez de Perón i Argentina och gratulerade dem hjärtligt till att ha blivit valda till president och vice-president i republiken Argentina. Telegrammet lyder:
Hans Excellens general Juan Domingo Perón
Hennes Excellens fru Isabel Martinez de Perón Buenos Aires, Argentina
Glada över att få erfara att Ni valts till president och vicepresident för republiken Argentina, önskar vi framföra våra hjärtliga gratulationer till Er på den kinesiska folkets vägnar och i vårt eget namn.
Må Argentinas regering och folk under Er ledning vinna nya segrar och framgångar i kampen för att värna om det nationella oberoendet och statssuveräniteten och utveckla den nationella ekonomin.
Må de vänskapliga förbindelserna och samarbetet mellan Kina och Argentina och vänskapen mellan våra båda folk oavbrutet utvecklas.
Peking den 27 september 1973 TUNG PI-WU, Folkrepubliken Kinas tillförordnade ordförande
CHOU EN-LAI, Folkrepubliken Kinas premiärminister
Försvarsminister Sven Andersson har för att skapa tilltro till IB hävdat att IB-chefen Birger Elmer är en ”mycket pålitlig chef för denna verksamhet...med sin klara ideologiska inställning och omutlighet...från ungdomen socialist”. Han har dessutom framhållit att de IB-agenter som var närvarande vid partikongressen var socialdemokrater och att det finns många socialdemokrater i IB. Verkligen lugnande besked!
I sin iver att rentvå IB fäster Sven Andersson uppmärksamheten vid att IB är starkt förankrat i den socialdemokratiska rörelsen.
Här närmar vi oss pudelns kärna. Det förefaller som om IB:s inrikesavdelning har varit ett direkt instrument för socialdemokratin sedan 50-talet med ett utvecklat agentnät inte minst i partiet och fackföreningsrörelsen. Initiativet togs av Erlander 1948. 1952 sattes löjtnanten Olof Palme att som byråsekreterare vid försvarsstabens underrättelseavdelning bygga upp den nya organisationen (Collector Ltd AB. Efter 1964 avdelning 03 inom IB, inrikesavdelningen).
Det är ytterligare avslöjanden om dessa skumraskaffärer som socialdemokraterna nu fruktar. De skulle ytterligare diskreditera ledningen inför dess alltmer kritiska bas.
Därför tvingas man nu till desperata och vulgära utfall mot vänstern, därför försöker man nu förhindra flera avslöjanden, genom att förringa affären.
Det är också därför som moderaterna nu funnit ett sätt att utnyttja IB för att komma åt socialdemokratin. Man ifrågasätter gränsdragningen 1970 mellan Säpo och IB och vill få till stånd en utredning om socialdemokratins roll före och efter 1970.
Försvarsutskottet som enligt Olof Palme skulle göra en ”grundlig utredning av hela den militära underrättelseverksamheten” har nu godkänt sin egen verksamhet. En kritik mot IB hade ju samtidigt varit en kritik mot försvarsutskottets tidigare arbete.
Utskottet hävdade att man skulle besvara följande frågor:
Strider underrättelsetjänstens inriktning mot vår alliansfria politik?
Bedriver underrättelsetjänsten otillbörlig underrättelseverksamhet inom landet?
Har riksdagen hållits i okunnighet och frans det en hemlig budget?
(Med alliansfri politik menas antagligen svenska företags rätt att exploatera arbetare i Portugal och Brasilien och riksbankens stöd till dollarn, med otillbörlig verksamhet menas troligen en verksamhet som märks för mycket.)
Försvarsutskottet svarade nej på samtliga frågor, med det något mystiska tillägget att underrättelsetjänstens och säkerhetstjänsten (som krävs ”så länge Sverige vill uppehålla ett meningsfullt försvar”) i fortsättningen inte får stå i strid med landets lagar.
En sådan småsak som att man inte undersökt de anklagelser som riktats mot underrättelsetjänsten förhindrar givetvis inte utskottet att avvisa dessa anklagelser. Utskottet har inte ens hört Ekberg, Palestinagrupperna eller FNL-grupperna. En hemlig budget har ju konstaterats av en IB-man. Inbrottet på Egyptens ambassad? Ekbergs bombhot mot El Al-plan? Hans verksamhet som agent för Israel? Informationen
till CIA för att underlätta USA:s krigföring i Indokina? Förskingringarna inom IB som ej åtalats? Spionaget mot fackföreningarna? osv, osv. Ingenting har undersökts, än mindre redovisats.
Varför sprider nu försvarsutskottet Ekbergs fantastiska anklagelser mot vänstern? En inte ointressant kommentar ges i DN:s ledare den 5/12: ”Uppgifterna om de planerade våldsdåden sägs till stor del bygga på rapporter från IB och innefattar att det var tack vare dessa rapporter som terroraktioner kunde avstyras. De är ägnade att visa värdet av IB:s insatser och i motsvarande grad ta luften ur den kritik som riktats mot dess verksamhet. Man behöver inte vara särskilt fantasifull för att anta att syftet med att låta dem läcka ut dagen före utskottsutlåtandet varit just detta.”
En utväg är givetvis att ta till den vulgära antikommunistiska hetsen (som Expressen inte varit sen att nappa på).
De 38 punkter som utskottet ”läckt” som exempel på Ekbergs anklagelser mot vänstern är fantasifulla. Bl a innehåller de en anklagelse för förberedelse för solidaritet med de strejkande gruvarbetarna i Kiruna! De vilda mordplanerna har redan dementerats.. Inte ens Säpo-chefen Holmér säger sig fästa någon större vikt vid anklagelserna. Ekbergs funktion har varit den klassiska — provokatörens! I den amerikanska studentrörelsen var det ett känt faktum att man var nedlusad med CIA-agenter. Man utlyste därför alltid en arbetsgrupp för sprängämnen. Där samlades provokatörerna som flugor och överbjöd varandra i våldsromantik medan man kunde diskutera de viktiga politiska frågorna ostört i de övriga arbetsgrupperna. (En viktig bok att läsa är Viktor Serges bok ”Vad varje revolutionär bör veta om repressionen”. Även Pathfinders nya bok ”Watergate, the view from the left” innehåller många exempel på provokatörsverksamhet.)
Men det finns samtidigt en tendens att trappa ner anklagelserna mot Bratt och Guillou. Sverker Åströms UD-utlåtande i IB-affären går emot Roberts, JK:s och militärens anklagelser och hävdar att Bratt-Guillou inte skadat Sverige. Men om regeringen och den närstående kretsar nu inte bedömer IB-avslöjandena som farliga, varför har då Sven Andersson invecklat sig i en härva av lögner: Förnekat att det finns militärt register över svenska medborgare. Uppgivit att det förstördes 1946. Uppgivit att det förstördes 1968. Förnekat att Sverige har agenter i arabstaterna. Förnekat att sjökaptenen spionerade åt IB. Hävdat att IB endast arbetat med sådant som direkt gäller det svenska försvaret. Förnekat att IB använt sig av infiltratörer i svenska organisationer.
Varför tvingas Palme bryta sin tystnad i IB-affären? Och varför avvisar han alla anklagelser som lögner medan militären hävdar att de är riktiga och därför utgör ett hot mot rikets säkerhet?
Sverige är i förhållande till sin storlek världens mest imperialistiska stat. Men konkurrensen på den kapitalistiska världsmarknaden är skoningslös — en kapplöpning mellan vargar. Dessutom finns det de som kämpar mot förtryck och kapitalistisk diktatur — som strejkar, demonstrerar och propagerar. De som drömmer om att kunna bevara orättvisor och privilegier tar därför till alla medel för att kunna bevara och utvidga sitt inflytande. Ett av dessa medel är spioneriet. Att förvalta en imperialistisk stat förpliktigar. Socialdemokratin har nu allt svårare att dölja i vilken utsträckning de åtagit sig dessa förpliktelser. Spionage, kontraspionage, bevakning och kontroll (inte minst av den egna ”rörelsen”), Sådan är verkligheten bakom fraserna om neutralitet, jämlikhet och demokrati.
I härvan av uppgifter har hittills bl a framgått att:
Sossarna spionerar på sig själva och vänstern.
Militären och Säpo spionerar på allt som ligger till vänster om moderaterna. CIA på allt som är kritiskt mot USA eller luktar demokrati.
KGB mot USA och kommunistiska organisationer.
Israels spionorganisation Shin Beth mördar oskyldiga araber och utnyttjar IB:s agenter.
Sedan utbyter man information med varandra mot rimlig vederläggning. och mitt i allt detta dyker högerpartiet upp och vill ha ”demokratiskt spioneri”.
Det är inte underligt att IB-affären upprör sinnena. Det gör ont när illusioner brister. I upprördheten är det dock lätt att förlora perspektivet. Vår uppfattning är att kampen mot den allt djupare urholkningen av den borgerliga demokratin är nödvändig men att den måste sättas i samband med den nedgång i hela det kapitalistiska produktionssättet som med tvingande nödvändighet ställer den socialistiska revolutionen på dagordningen.
Vi får inte skapa en motsättning mellan kampen för demokratiska fri- och rättigheter och kampen för socialismen. Men vi får inte heller ge illusioner om att den borgerliga demokratins glansålder kan återskapas eller att kampen för dess fri- och rättigheter automatiskt skulle leda över i kampen för socialismen. (Se vidare om vår linje i denna fråga i nr 3/73 av Fjärde Internationalen).
Frige de politiska fångarna!
Papperen på bordet i IB-affären!
KFMLr är den roligaste organisationen i den svenska politiken. Gång på gång kommer de med humoristiska inlägg i debatten, och de gör det med sådant allvar och sådan uppriktighet, att man kunde tro att de menar vad de säger.
Häri liknar de alla stora lustigkurrar.
KFMLr:s senaste skämt är en omvärdering av Martin Luther. Denne prelat presenteras i den satiriska tidskriften Klasskampen (nr 5/73) som en representant för den uppåtstigande bourgeoisin, medan denna klass ”ännu var ung och gick en till synes lysande framtid till mötes”. Klasskampen använder ett citat av Luther för att styrka sin tes, att alla uppåtstigande, självmedvetna klasser hyllade den ”naturliga” sexualiteten mellan man och kvinna, medan de fördömde den ”onaturliga” homosexualiteten, som enligt Klasskampen breder ut sig i de härskande klasser som står inför sin undergång.
Friedrich Engels, som ofta åberopas som en auktoritet av KFMLr, har också skrivit om Martin Luther.
I boken The Peasant War in Germany (Bondekriget i Tyskland) beskriver Engels hur Luther reagerade på bondeupproren i Tyskland under 1520-talet. Luther hade ju översatt bibeln till tyska, vilket bidrog till att rasera den feodala ideologin, Engels skriver:
”Bönderna har fått vidsträckt användning för detta instrument (alltså Luthers bibelöversättning) mot furstarna, adeln och prästerskapet. Men nu vände Luther det mot bönderna och drog fram ur bibeln en sådan hyllning till de av Gud instiftade myndigheterna som ingen av den absoluta monarkins värsta stövelslickare lyckats framställa. Furstedömet av Guds nåde, den undergivna lydnaden, t o m livegenskapen sanktionerades med hjälp av bibeln. Inte bara bonderevolten, utan Luthers eget uppror mot lag och religion förnekades därigenom; inte bara den folkliga rörelsen, utan också den borgerliga rörelsen förråddes till furstarna.”
Så beter sig alltså en självmedveten representant för den uppåtstigande borgarklassen! Det är ett av KFMLr:s bästa skämt hittills.
Engels citerar också en broschyr av Luther riktad mot ” de mördande och plundrande bondehoparna”. Luther kräver att de upproriska bönderna och småborgarna ska behandlas på följande sätt
”De måste slås i stycken, strypas och genomborras, i hemlighet eller öppet, av alla som kan, precis som man måste döda en galen hund”.
Inte att undra på att KFMLr gillar Luther. Han låter ju exakt som en annan skämtfigur som står högt i kurs hos organisationen, nämligen åklagaren i Moskva-rättegångarna 1936-1938, Vysjinskij. ”Jag kräver att de galna hundarna skall skjutas – alla utan undantag”, sa denne gamle vitgardist i sin slutplädering vid den första processen.
Det finns folk som klagar över att vänstertidningarna är så in i döden tråkiga. De har nog bara läst Gnistan och Röda Arbetet och försummat Proletären och Klasskampen.
Det är där pärlorna frans.
Klas H.
Vill man bygga ett kommunistiskt parti måste det göras utanför VPK. Så säger Peter Lindgren, en 24-årig metallarbetare som fram till december i år varit medlem i VPK/KU. Peter var en av de drivande i uppbygget av KU-gruppen i Västerås. Han har också varit ledamot i KU:s förbundsstyrelse och i KU s fackliga utskott.
I denna artikel förklarar han varför han bryter med Vpk.
Kommunistisk Ungdom (KU) bildades hösten 1970 framförallt av en kärna gamla VUF:are i Göteborg. (VUF var VPK:s gamla ungdomsförbund). Under slutet av 60-talet hade VPK blivit helt överspelat av den yttersta vänstern, så överspelat att det förlorade sitt eget ungdomsförbund. VPK borde ha blivit förtjust när det såg ett nytt ungdomsförbund växa fram. Så blev inte fallet till en början. Partiet var ovilligt att stödja uppbygget av den nya ungdomsorganisationen, dels var det upptaget med arbete i riksdag och kommunalfullmäktige, dels satt de bittra erfarenheterna från VUF kvar i färskt minne.
Först efter en tid insåg VPK att det nya ungdomsförbundet skulle kunna fylla en funktion för partiet. I och med att VPK fick en tillströmning av yngre medlemmar, främst under året 1971, blev det möjligt att ta upp den organisatoriska kampen mot den yttersta vänstern. VPK hoppades att kunna ta igen vad det förlorat under uppsvinget genom att gå på offensiven med ett nytt ungdomsförbund. Men många inom partiet var fortfarande skeptiska och lite rädda för det ungdomliga umgänget. KU-grupper bildades ofta genom ungdomscirklar i VPK:s regi och genom att den unga partikadern sattes in i KU-arbetet. I december -70 hölls KU:s första konferens. Det var 4-5 lokalgrupper, främst i Västsverige, som beslutade att sätta upp en samorganisation. Redan till pingstkonferensen 71 hade KU växt, det fanns ett 90-tal ombud från hela landet. När sedan KU:s första kongress nolls var ungdomsförbundet en välintegrerad del av VPK.
Det är svårt att skissera någon politisk utveckling för KU. Det finns inte mycket att ta fasta på. Allmänt kan man säga att KU från början var kritiskt mot VPK på många punkter och trodde att det skulle gå att vrida partiet åt vänster. Denna tankegång speglas i KU-Göteborgs plattform från febr -71: ”För arbetarklassens seger krävs ett kommunistiskt parti... Vänsterpartiet Kommunisterna vill vara ett sådant parti. Kommunistisk Ungdom stöder VPK i denna strävan.” VPK är alltså inte det kommunistiska partiet utan strävar efter att bli det. Annat lät det när C.H Hermansson slog fast att det bara fanns ett kommunistiskt parti i Sverige och KU i sin tur förklarade på sin kongress att VPK är det kommunistiska partiet.
En annan fråga där man kan se en tydlig förändring hos KU är inställningen till den yttersta vänstern. I nummer 1 av KU-debatt fanns en kritik av KFML — en kritik som på flera punkter var påverkad av Bolsjevikgruppens ( en av de organisationer som var med och bildade RMF) analyser. Vid senare genomläsningar har jag funnit en del felaktigheter och oklara punkter men jag tror att det fanns en ärlig vilja att gå i debatt med KFML och resten av den yttersta vänstern. Denna inställning förbyttes snart. KU gick in för att överflygla den yttersta vänstern genom att härma den. Tidningens namn tog man från MLK och språket tog man från KFMLr. Om man läser KU:s Stormklockan märker man snart att det inte finns någon politisk kritik mot vänstergrupperna — det enda som tas upp är deras kvantitet. Det hela blir enbart löjligt när KU anklagar vänstergrupperna för att bara bestå av sekter. Majoriteten av medlemmarna i Vpk/KU är med av kvantitativa skäl och inte av kvalitativa. Men KU är faktiskt mindre än de flesta av ”smågrupperna” och framför allt har KU en lägre aktivitet, sämre disciplin och betydligt lägre medvetenhet. Till exempel bedrivs inget organiserat arbetsplatsarbete i Västmanland och Sörmland. När KU gör storleken till sitt huvudargument mot den yttersta vänstern beror det på att det inte finns någon verklig politisk kritik att komma med.
I och för sig kan nog KU puckla på SKP och r-arna ganska ordentligt. Men jag tvivlar på att man skulle ha något att säga mot RMF. Det är därför man aldrig försökt.
Ytterligare en sak jag måste ta upp är KU:s internationella kontakter. Vilka fick KU kontakt med när det väl blivit inlemmat i partiapparaten? Jo, med ungdomsorganisationer som FDJ i DDR, Komsomol i Sovjetunionen. Uppriktigt sagt består KU:s internationella kontakter av en hord suputer och juniorbyråkrater, föga intresserade av politik.
Småbyråkrater som villigt assisterat de större byråkraterna för att slå ner arbetarnas missnöje i Prag -68 och Danzig -70. Nej, sannerligen vill jag inte vara med i samma världsrörelse som Brezjnev, Kosygin, Husak, Gierek mfl.
Från att ha varit en grupp med en vag vilja att förändra partiet och en oppositionell inställning i mångt och mycket har KU utvecklats till en del av Vpk som kritiklöst för ut partiets politik. Om någon försöker föra ut något icke önskvärt ingriper partiet.
Ett aktuellt exempel är ett Chile-flygblad där KU hade skrivit några rader som var kritiska mot den svenska regeringen. Detta var inte önskvärt, så några partibyråkrater med John Takman och den nyvalde riksdagsmannen från Västerås Rune Petterson i spetsen gick till offensiv mot KU för dessa skrivningar. De kommer säkert att lyckas återställa allt till den rätta ordningen.
Jag har en allvarlig kritik att rikta mot Vpk på de flesta punkter, men de viktigaste är:
Vpk/KU:s inställning till öststaterna där all diskussion stoppas genom de äldre medlemmarnas rent känslomässiga blockering.
Vpk/KU:s oförmåga att koppla samman dagskraven med revolutionen. De förstår helt enkelt inte vad revolution är.
Vpk/KU:s fackliga politik som är omöjlig att förändra på grund av den bristande skolningen och deras inställning till socialdemokratin.
Vpk/KU:s ovilja att dra erfarenheter av de chilenska lärdomarna. De vägrar helt att diskutera Allendes misstag.
Vpk/KU:s nyreformistiska stalinism. Man får säga vad man vill, men det är faktiskt ur den traditionen Vpk kommer.
Dessa punkter och fler därtill kommer jag att utveckla i en brytningsplattform. Till de kamrater som finns kvar i KU vill jag bara säga: Gör er inga illusioner om möjligheten att förändra Vpk inifrån — det går inte. Hela KU:s utveckling är just ett bevis på detta. Själv har jag upplevt hur insändare till Ny Dag helt strukits, hur rapporter och inlägg till KU s förbundsbulletin blivit censurerade och hur man avkrävt självkritik så fort väsentliga frågor tagits upp i förbundsbulletinen.
Nej, vill man bygga ett kommunistiskt parti måste det göras utanför Vpk!
Peter Lindgren 10/12 -73
Den brytningsplattform författaren hänvisar till kan beställas från Peter Lindgren, Östermalmsgatan 17 C, 722 14 Västerås.