Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
”Tendensfrihet i inre och yttre manifestation om inte tendensen går emot huvudparollen.”
Det står numera inskrivet i Chilekommittéernas stadgar efter att ha antagits med knapp majoritet på kongressen i slutet av december.
Det är ett mycket viktigt beslut. Tendensfriheten gör att Chilekommittéerna har möjlighet att ena alla politiska riktningar kring vissa minimiparoller samtidigt som solidaritetsarbetet och medlemmarnas medvetenhet kan utvecklas genom en fri politisk debatt. Detta till skillnad från fronter som t ex De förenade FNL-grupperna där enheten upprätthålls med byråkratiska metoder och där militanter som försöker organisera en tendens eller uttrycker någon opposition genast sparkas ut.
Vilka utvecklingsmöjligheter Chilekommittéerna har ser man redan nu i planeringen för vårens arbete. Över hela Europa kommer solidaritetsfronterna med Chile att starta en omfattande debatt om lärdomarna av det som hänt i Chile för klasskampen inte bara i Latinamerika utan också i Europa.
Mullvaden har intervjuat Anna-Karin Sjödin som sitter i styrelsen för Chilekommittéerna om kongressen och det framtida arbetet:
— Efter kuppen den 11 september tog styrelsen en plattform som vi kunde inleda arbetet kring, berättar Anna-Karin. Eftersom vi före kuppen arbetat med solidaritetsarbetet med kampen för socialismen i Chile var det naturligt att vi antog parollen ”Stöd det chilenska folkets kamp mot fascism för socialism”.
— Men snart började man diskutera i lokalgrupperna som bildades om vi skulle vara en socialistisk eller enbart en antifascistisk front. Vi fattade inte vidden av det först. Men senare har vi förstått att det ligger djupare och att det finns stora politiska motsättningar mellan de olika förslagen.
På kongressen kom det fram två motförslag till styrelsens paroll: ”Stöd det chilenska folkets kamp mot fascism för demokrati och socialism” och ”Stöd det chilenska folkets kamp mot fascism”. Den gamla styrelsens parollförslag segrade.
— Vi blev beskyllda för att vara sekterister, att inte vilja ena så många som möjligt, att försöka peka ut riktlinjerna för hur folket i Chile skulle kämpa, säger Anna-Karin.
— Men om det är någon paroll som verkligen anger de olika faserna i kampen så är det väl förslaget med ”för demokrati och socialism”. Den parollen kan tolkas så att det chilenska folket först ska kämpa för borgerlig demokrati och sedan socialism. Det leder lätt till ett gradualistiskt synsätt.
— Hela solidaritetsarbetet skulle kunna stupa på det. Juntan har t ex redan sagt att man ska återinföra vad man kallar demokrati nästa år och låta de borgerliga partierna återuppstå. Samtidigt stöder vi naturligtvis all kamp för att återupprätta t ex fackliga rättigheter.
— Enbart en antifascistisk front skulle urholka solidaritetsarbetet. I dag ger vi ett politiskt och materiellt stöd till det chilenska folket, men med den parollen skulle det verkliga politiska stödet försvinna. Då kan inte det materiella stödet överleva heller. Man måste ha en diskussion.
Hur kommer tendensfriheten att märkas i ert utåtriktade arbete?
— Det blir främst i vår tidning, Chilebulletinen, där man kan diskutera utvecklingen i Chile. Vid demonstrationer kan olika organisationer gå med med sina egna paroller, bara de inte går mot plattformen.
— Tendensfriheten gör att ingen organisation kan monopolisera och bestämma över fronten med byråkratiska metoder. I fall det är någon organisations som tar överhanden så beror det på att deras argument håller.
— Dom påstod att det här skulle splittra fronten, men jag tror att det blir mycket större splittring i en front utan tendensfrihet där en vänsterorganisation bestämmer allt.
Den plattform som antogs på kongressen lyder: Stöd det chilenska folkets kamp mot fascism för socialism, Kamp mot imperialismen, Frige de politiska fångarna.
Hur skiljer sig Chilekommittéerna från Arbetarrörelsens Chileinsamling? Går era pengar till samma organisationer?
— Arbetarrörelsens Chileinsamling är en ren partiinsamling av socialdemokraterna och de får också allt stöd från sina olika organisationer och hela den socialdemokratiska pressen. Medan vi endast kan få in pengar genom våra bössinsamlingar på gatorna.
— En idel av deras pengar har gått till att bygga upp deras solidaritetsrörelser i Europa. Men de skulle också sända en del till Chile och till flyktinghjälpen. Därför har vi inte heller gått ut med någon kritik av dem ännu.
— Efter kongressen skickade vi iväg en första sändning av de pengar vi samlat in till Chile. Några av de partier om tillhörde Allendes Unidad Popular och MIR har träffats och kommit överens om hur man ska fördela de pengar som solidaritetsrörelsen samlat in.
Just nu finns ingen synlig motståndskamp i Chile, tidningarna har slutat skriva om vad som händer och det leder också lätt till en avmattningsperiod i solidaritetsarbetet.
— Alla vänsterorganisationer ligger lågt i Chile i dag. Man försöker reorganisera sig, säger Anna-Karin. MIR som var bäst förberett för det underjordiska arbetet har fått ett svårt slag nu när en av deras ledare, Bautista, blivit gripen.
— Alla motståndsorganisationer har förkastat onödiga konfrontationer. I stället förbereder man sig för propagandaarbete, försöker få i gång tryckerier och eventuellt återupprätta en radiosändare.
Vad innebär det här för Chilekommittéernas arbete under den närmaste tiden?
— Det första vi ska göra är att få ut material för att få igång studiecirklar för att fördjupa diskussionerna om Chile. Vi ska eventuellt ha en kampanjvecka för de politiska fångarna med början den 11 mars, där vi ska gå ut på skolor och fabriker och försöka organisera ett så brett stöd som möjligt kring den frågan.
Bara några dagar efter kuppen i Chile samlades representanter för Chilekommittéer från flera länder i Europa i Liege i Belgien för att diskutera en samordning av solidaritetsarbetet. Nu är ett tiotal länder med i det s k koordinationskollektivet, bl a de svenska Chilekommittéerna.
Under februari och mars kommer nu alla Chilekommittéerna att initiera en mycket djupgående debatt om Chile, varför kuppen inträffade och vilka följder det får för den framtida kampen i såväl Latinamerika som Europa.
Diskussionerna ska bedrivas kring fem frågor i alla basorganisationer och alla vänsterorganisationer ska inbjudas att delta i debatten.
De fem teman som diskussionen ska bedrivas kring är
1. Fördjupningen av klasskampen under Unidad Popular. Vilka slutsatser kan man dra av förhållandet mellan den reformistiska regeringens politik och klasskampen?
2. Bourgeoisins uppror och den väpnade konfrontationen.
Borgarnas olika strategier för att ta makten, först defensiv och sedan en offensiv till fascismen. Här ska också diskuteras arméns roll, förberedelserna för kuppen och beväpningen av arbetarklassen.
3. Konfrontationen mellan två linjer.
Vilken väg till socialismen? Problemen om övergång till socialismen. Medelklassens roll. Relationerna mellan massrörelsen och statsapparaten. Motsättningen mellan Unidad Populars pro- gam och dess politik.
4. Innebörden av det chilenska experimentet för Europa.
5. Stödformerna till det chilenska folkets motstånd.
Leif Andersson har arbetat i Spånga FNL-grupp i Stockholm i fyra år. Under de senaste två åren har han och flera andra kamrater i FNL-gruppen ifrågasatt och varit kritiska mot stora delar av den politik som ledningen för De förenade FNL-grupperna (DFFG) gått ut med.
Till DFFG:s kongress i december hade Spånga-gruppen skickat två motioner. Leif Andersson var den ende i gruppen som kunde åka ner och försvara dem. Dagen innan han skulle åka blev han suspenderad ur FNL-gruppen!
”Leif...kommer att förhindra och fördröja viktig diskussion på kongressen.”
Det var den motivering som styrelsen för FNL-grupperna i Stockholms västerort skrev i suspensionsbrevet. Kan det framstå klarare hur DFFG:s ledning använder sig av byråkratiska metoder och sparkar ut folk för att man inte vågar ta en politisk diskussion.
Leif Andersson:
— Styrelsen gick bakom ryggen på Spånga-gruppen. Alla grupper fick yttra sig om min suspension, utom Spånga. Jag fick naturligtvis inte heller veta något så jag kunde få tillfälle att försvara mig.
— För att diskutera på samma nivå som DFFG-ledningen, så kan man påpeka att det inte finns något i DFFG:s stadgar som tillåter suspension. Men eftersom man bestämt sig för att kasta ut mig så var inte det något hinder
Självaste DFFG-ordföranden Ulf Mårtensson godkände suspensionen och sa att det var ”praxis inom DFFG”.
Spånga-gruppens två motioner till kongressen gällde DFFG:s inställning till den svenska regeringen och innebörden av parollen ”Bekämpa USA-imperialismen”.
Gruppen var kritisk mot att förbundsstyrelsen internt uppmanat medlemmarna till ”återhållsamhet” i kritiken av svenska regeringens Vietnampolitik. Under namninsamlingen ”Sverige för fred i Vietnam” underordnade sig DFFG socialdemokraternas ledning. Motionens att-sats sa:
”Därför föreslår vi att utgångspunkten för DFFG:s analys av regeringen är att den är en imperialistisk regering och att det primära i dess politik är stödet åt det imperialistiska systemet.”
I den andra motionen menade Spångagruppen att den tredje parollen i DFFG:s plattform, Bekämpa USA-imperialismen, försvunnit ur propagandan de senaste åren. Spånga-gruppen föreslog:
”att DFFG i allt sitt arbete återigen måste utgå från att våra tre huvudparoller utgör en enhet och att propagandan får en sådan utformning att den på ett allsidigt sätt höjer Vietnamrörelsens medvetenhet om orsaken till Vietnamkriget, det imperialistiska systemet!”
Nu fanns det ingen på kongressen som försvarade motionerna och de avslogs naturligtvis.
På ett medlemsmöte den 6 januari i år blev Leif Andersson formellt utesluten. Till mötet hade Västerortsstyrelsen sänt ut en skrivelse med en mängd anklagelser, alltifrån att han inte stödde DFFG:s grundvalar till att han fördröjde diskussionerna inom lokalgruppen!
— Av de sju huvudanklagelserna mot mig blev det till slut bara en kvar som man hade några bevis för — nämligen att jag gått i RMF:s led i en Vietnamdemonstration. Det ”erkände” jag naturligtvis eftersom jag tyckte att RMF:s paroller var bättre.
— Visserligen står det inte i stadgarna att man inte får gå i RMF:s del, men det var en ”tolkningsfråga” tyckte styrelsen!
Efter fredsavtalet har solidaritetsarbetet mattats av. Vart är DFFG på väg nu?
— Man kunde ju tro att organisationen skulle bli ännu mer opportunistisk och utslätad. Men i stället verkar man svänga till raka motsatsen och gå mot sekterismen.
Två veckor före kongressen kom förbundsstyrelsen med ett ändringsförslag till vad DFFG skulle prioritera under nästa period. Alla ska ”studera världsläget”.
— Vad resultatet av studierna ska bli märktes klart av Ulf Mårtenssons inledning på kongressen. Han talade om Sovjets upprustning, hemliga förhandlingar med USA från Sovjets sida, motsättningen mellan de små och medelstora staterna och supermakterna USA och Sovjet,
— Samtidigt med DFFG:s kongress startade Gnistan en artikelserie om supermakterna Sovjet och USA. Även Rödluvan skriver om det. Precis som Kinas kommunistparti så kommer dom naturligtvis fram till att Sovjet är en imperialiststat.
Men samtidigt som man kommer fram till det så sparkar man också ut alla Vpk-are. De kan naturligtvis inte arbeta i en front med en sådan analys av Sovjet.
Ulf Mårtensson sa i inledningsanförandet på kongressen:
”Till slut vill jag allvarligt uppmana alla kamrater Kasta er in i debatten. Hela DFFG skall sjuda utav dessa diskussioner. Låt åsikt stå mot åsikt! I denna kamp kommer den riktiga linjen att utvecklas genom allas våra erfarenheter.”
Leif Andersson säger till alla DFFG-medlemmar:
— Ta Ulf Mårtensson på orden!