REVOLUTIONÄR INFORMATION

nr 2 (1969)

Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.

Innehåll

• Gruvstrejken
• Hamnarbetarstrejken – en intervju
• En analys (av hamnarbetarstrejken)
• Den Röda Mullvaden (om Frankrike)
• 42 teser om studentrörelsen
• För Bolivia
• Rosa Luxemburg – en presentation

Gruvstrejken

Uttalande om gruvstrejken

Allt stöd åt de strejkande gruvarbetarna i Norrbotten!

Vid LKAB:s gruvor i Norrbotten har 4 700 arbetare gått i strejk i direkt protest mot det dåliga avtalet och de ovärdiga arbetsförhållandena och i sista hand mot det kapitalistiska produktionssättet. Vi hälsar denna strejk som ett stort steg framåt i klasskampen och i kampen för ett socialistiskt Sverige. All vår sympati och all vår solidaritet finns hos de kämpande arbetarna. Kamrater, fortsätt kampen!

Under det senaste året har det skett ett revolutionärt uppvaknande i Västeuropa och USA. Maj-revolten i Frankrike, den stora strejkvågen i Italien och Västtyskland, och den svarta befolkningens alltmer aktiva och medvetna kamp i USA är mäktiga indikationer på detta. I Sverige har den spontana kampen mot kapitalismen och den socialdemokratiska byråkratin nu också börjat nå arbetsplatserna. Under hösten har omfattande vilda strejker brutit ut vid Volvo, i Göteborgs Hamn och (den största. hittills) i Norrbotten. Vi ser överallt samma mönster: strejken bryter ut på grund av anhopning av konfliktorsaker, där den utlösande faktorn endast blir droppen som får bägaren att rinna över. Strejken motarbetas aktivt av LO-byråkratin, som kopplar in klasslagstiftningen och hotar de strejkande arbetarna med lagliga repressalier; der lokala fackföreningen är bunden av samma lagstiftning och kan inte fylla sin funktion som strejkorgan. Arbetarna organiserar därför särskilda strejkkommittéer, som formulerar arbetarnas krav på förbättringar. Omfattande solidaritetsaktioner utlösas över hela landet. Varje aktiv och medveten socialist måste med all sin förmåga delta i strejkrörelsen och solidaritetsaktionerna.

Borgarpressen söker utnyttja strejken vid LKAB genom att hävda att den visar att staten inte kan sköta industrierna bättre än privatföretagen. Alltså är strejken en aktion mot socialismen, sluter man. Denna tanke är absurd. Ett statligt företag under kapitalismen är fortfarande kapitalistiskt. I ett socialistiskt samhälle kommer intet staten att äga företagen, utan arbetarna.

Strejken vid LKAB ställer ytterst frågan: vem skall bestämma i fabrikerna? Kapitalisterna eller arbetarna? Och strejkvågen visar svaret: arbetarna.

Revolutionära Marxister

13.12.69

Hamnarbetarstrejken – en intervju

Vi refererar här ett samtal mellan en del av de strejkande hamnarbetarna och några kamrater från Revolutionära Marxister. Intervjun gjordes den 17/11 den första arbetsdagen efter strejken. Arbetet låg nere för regnstopp i Lundbyhamnen och på så sätt fick vi gott om tid att få reda på hamnarbetarnas egna åsikter om strejken, fackföreningen, arbetsförhållanden etc. Hamnarbetarna i intervjun står bara för dem vi talade med.

RI: Vad anser ni var de viktigaste orsaken till strejken?

Hamnarbetarna: Man kan säga så här, förr gick vi till jobbet och tyckte jet var roligt, det gör vi inte nu. Det är ingen som skrattar längre. Här är missnöje med allting. Sedan Kapten Strömberg började på Hamnkontoret är det bråk och förmaningar om bagateller. Vi kan ta det aktuella exemplet med ”Pelle Antwerpen” och ”Folke Freman”. För en skitsak hotades de fört med avsked, sedan blev de suspenderade. Ja, de blev avskedade, först genom fackföreningen ändrades det till suspension. Och avskedet kom utan att några som helst kontakter togs med fackföreningen. Det är bara när det är fråga om bemärkta gubbar som det blir fråga om utredningar. Vanligt folk går att behandla hur som helst. Arbetarna är nedkuvade. Förr fick man tre prickar innan det kunde bli fråga om avsked. Det är det slut på nu, av dem som suspenderats var en prickfri och den andre hade två prickar som han fick för femton år sedan. Sedan dess har han jobbat helt prickfritt. Inte kan man avskeda en gubbe får något som ligger femton år tillbaka i tiden.

Socialstyrelsen ringer ibland till Hamnkontoret och frågar om det finns jobb för ett s.k. socialfall. Kontoret kan för det mesta ordna en sån sak omgående, men man tänker inte på att arbetsförhållandena i hamnen är såna att många av oss blir socialfall bara genom att behöva arbeta här. De många olyckorna gör sitt, man har ständigt en press på sig att råka ut för en olycka... Likaså måste vi finna i att äta under vidriga omständigheter. Vi begär ingen vit duk, bara ett ordentligt mål varm mat om dagen. Till att börja med kunde man ordna med åtminstone värmeskåp!

Kommentarer till olycksfallsstatistiken torde vara överflödiga. Statistiken hämtad från Hamnarbetarkontorets skyddskommitté

RI: Var det då suspensionen som orsakade strejken?

Hamnarbetarna: Nej, den bara utlöste strejken. Orsakerna är fler och betydligt svårare att lösa. Ta en dag som i dag. Det regnar, alltså blir det regnstopp. Fast vi i värsta fall sprungit här hela dagen får vi bara betalt för fyra timmar. Det gör 29:48 för en dag. Det klarar man inte hyra och mat med. Man äter ju inte mindre bara för att det regnar, snarare mer.

Vidare kan vi titta på ackordssättningen, den utgår från prislistor som sattes 1919, en tid när det nästan bara låg skutor här i hamnen. Sedan dess har bara avtalsprocenten lagts på dessa priser år från år. För stuvning av t.ex, salt, som är ett fruktansvärt tungt arbete får vi bara 5:27 per ton. Och det ger ungefär en timlön på 8 kr. I vårt lokala avtal §6 står det att arbetsgivarna äger rätt att ta upp förhandlingar för att reducera dessa priser. Dvs sänka vår lön. Förhandlingar för att höja priserna förekommer aldrig. Om vi t.ex. föreslår att en prissänkning på en bra båt skall flyttas över till en mindre bra, möts vi bara av ett flabb. Att ha en jämn inkomst passar inte för en stuveriarbetare. Ta ett av de jävligaste exemplen, när stuverichefen på Johnson-Linjen erbjöd oss 15 kr/tim vägrade hamnkontoret och fick ner det till 11:37. Och bakom Hamnkontoret, som egentligen inte är mer än en privat arbetsförmedling, ligger tolv stuverifirmor. Förr var det ca: 30 sådana, men de flesta har bortrationaliserats. Och det är bra, eftersom det är de små s.k. entreprenadstuvarna som är hårdast: de ringer till Hamnkontoret, beställer ett antal jobbare, rekvirera några truckar, gör jobbet och kickar iväg folket snarast möjligt. Det gäller att ta ut mesta möjliga profiter. De större stuverifirmorna ar bättre, de har mer regelbundna arbeten och inser att de vinner på att ha stuvare som är på gott humör....

RI: Vad anser ni om den klasslagstiftning som bakbinder en fackförening hur bra denna än är. T.ex. § 32, Saltsjöbadsavtalet osv.

Hamnarbetarna: När vi tar upp § 32, före detta § 23, så viftas det bort med motiveringen att det ända inte går ett göra någonting åt der. Genom de fyra strejker vi har haft, har vi kommit underfund med att det är detta samt samordningen av avtalsförhandlingarna som är de djupaste orsakerna till missförhållandena. Ta avtalsförhandlingarna –65, då hängde hela slutavtalet på oss. ( Transportarbetarförbundet). Hela den övriga arbetsmarknaden pressade oss – vi fick ge vika. På samma sätt har fackföreningen låsts genom klasslagar. Om t ex ombudsmännen eller fackföreningen ställer sig bakom oss vid en sån här strejk, kan Arbetsdomstolen arrestera och avskeda ombudsmännen, beslagta fackförbundskassan etc. Vid den här konflikten stöder vi enhälligt fackföreningen, felet, måste sökas hos LO-ledningen och/eller Regeringen. Nu säger man att vi måste gå hand i hand med arbetsgivarna, det är

De håller i portmonnän, och öppnar den bara om de hotas! Tog vi inte en rejäl strejk då och då skulle det bli helt omöjligt här nere. Efter ett tag skulle de stå med piskan över oss. Och det sista är inte skoj, de skulle verkligen stå med piskan om vi gick hand i hand med arbetsgivarna. På sätt och vis står vi under sjölagen, arbetsinspektorerna är ofta pensionerade sjökaptener, och de tycks fortfarande leva med sjölagen i gott minne. Titta t.ex. efter vad den säger om myterister! En strejk betyder en tids andrum, sen kommer skiter igen.

Uppgifterna från 1966 års lokale stuveriavtal. Lägg särskilt märke till vad som stadgas om den femte medlemmen

§ 6. Oförutsedda omständigheters inverkan på ackordsatserna.

Om införandet av nya maskinella anordningar eller nya arbetsmetoder skulle komma att utöva väsentlig inverkan på här nedan angivna ackordssatser, skola de ackordssatser, som därav beröras, upphöra att gälla ifrågavarande arbetsplatser. Vid tvist härom hänskjutes avgörandet huruvida ackordssatsen ifråga fortfarande skall gälla eller ej till skiljenämnd om fem personer, varav två medlemmar utses av arbetsgivaren och avdelningen. Den femte medlemmen, som skall vara ordförande, utses av arbetsgivaren och avdelningen samt eller om enighet därvid ej skulle vinnas, antingen Borgmästaren eller i den händelse han ej vill mottaga uppdraget, av Överexekutorn i Göteborg. Skiljenämndens beslut skola parterna ställa sig till ovillkorlig efterrättelse.

Skulle skiljenämndens beslut bliva, att ackordsatsen undanröjes, skola omedelbart förhandlingar upptagas angående fastställandet av en ny ackordssats.

På samma dag som detta sades bekräftade inspektör Per--Gunnar Strömberg detta genom ett avslöjande uttalande Aftonbladet; ” Nu behöver vi en arbetsro så att allt lugnar ner sig”, dvs.. skiten kommer igen.

RI: Kan man säga att strejkkommittéerna var ett sätt att komma ur den situation som klasslagarna inneburit för fackföreningarna?

Hamnarbetarna: Strejk- eller Samrådskommittéerna bildades främst för att svara för informationen utåt. Efter det första strejkmötet tillsattes ett par man på varje ask (med lusask karakteriserar man omklädningsrummen). De skulle alltså svara för något som fackföreningen inte kunde. ( Samma dag uttalar sig samrådskommittén för AB: Kommittéerna kommer att fortsätta sin verksamhet som kontaktkommittéer. Det kommer att innebära att vi kan utvidga den fackliga verksamheten och trycka på frågor i samarbete mellan hamnarna).

RI: Hur uppfattar ni solidariteten från andra arbetsplatser, från Blixten osv?

Hamnarbetarna: Blixtgubbarna arbetade inte mer än första dagen, sen stödde de oss, visserligen fick en del kanske skrämmas bort, men man måste också försöka förstå deras situation. Strömberg har genom denna extrapersonal byggt upp ett jävla hot för osa. Han organiserar grupper om sex eller sju som sedan kallas för t.ex. Adam, Bertil eller Eva. Varje grupp har en kontaktman. Vid ett trängt läge för arbetsgivarna ringer han då upp och grupp, ställer upp snabbt och effektivt. Ibland har det visserligen sina problem. En gång kom inte en grupp som sagt att de kunde ställa upp. Det visade sig då efter ett himla liv, att han som körde hade en ko som skulle kalva samma natt. För detta extraknäck kommer bönder och andra från Borås till Värö-Backa. Eftersom det för dem bara ar fråga extrajobb, så kör de naturligtvis upp arbetstakten för att tjäna mesta möjliga. När de sedan åkt hem sänker Kontoret ackordet ”eftersom det visat att vi tjänat för mycket”. Samtidigt som Blixten gör vårt jobb osäkert, behandlas de själva som parias. Strömberg är stenhård mot dem. Minsta förseelse och de mister brickan. Det bästa vore om de organiserade sig, krävde att få sina sociala förmåner osv. Som det är nu har Strömberg en arbetsarmé som kan användas hur som helst. Han är en riktig Hitlertyp. Klassolidariteten har annars varit fantastisk. Vi har fått städ från norr till söder. Vi har fått pengar från Stadsteatern och SACO-anställda osv. Den bild av det svenska folket som Sträng gav på Aros-mässan är falsk. Han och Torsten Nilsson är gubbar som håller på att dö ut...

En analys

I november i år utbröt en s.k. vild strejk i Göteborgs hamn, vilken varade en vecka. Den direkta orsaken till strejken var suspensionen av två arbetare, men bakom denna episod – som i och sig illustrerar arbetsköparens godtyckliga förfarande med arbetarna – låg andra, mer djupliggande faktorer. Vår avsikt med denna artikel är att visa dessa orsaker, och att med utgångspunkt från denna strejk skissera framtidsperspektiven i den svenska klasskampen.

Den vilda strejken

Vilda strejken är relativt vanligt svenska arbetslivet. Enbart inom Metall har registrerats 350 vilda strejker under åren 1948-1967. I verkligheten torde det röra sig om dubbelt så många, om man räknar icke-inrapporterade strejker och sådana som sker i företag som ej är med i Arbetsgivarorganisationerna. Dessa strejker – medeltalet blir 35-40 per år – är i allmänhet mycket korta. De utlöses av någon sarskilt särskild händelse, och varar några timmar. De blir uttryck för ett latent missnöje, men lyckas inte skapa medvetenhet om orsakerna till missnöjet, och än mindre avskaffa dessa.

På denna punkt innebär Hamnarbetarstrejken någonting nytt. Den varade en vecka, och var mycket välorganiserad. Genom samordningskommittén presenterade arbetarna också sina klagomål över arbetssituationen, Arbetarna visade alltså en medvetenhet om sitt läge. Vidare var samhörigheten och solidariteten mellan de strejkande stor. Bidrag och upprop strömmade in från hela landet; strejken kom att utlösa en reaktion från de mest medvetna skikten inom den svenska arbetarklassen. (En analys av vilka arbetsplatser som lämnade bidrag skulle ge mycket ifråga om vilka arbetargrupper som visade störst medvetenhet, och således utgör fästen för en vidare revolutionär aktivitet; kapitalismens svaga länkar på de svenska arbetsplatserna. Vi skall senare komma med en sådan analys),

Hamnarbetarstrejken blev en stor seger för arbetarna. Men dess betydelse sträcker sig långt utanför hamnen och den fackliga verksamheten. Den kom att ske under en höst som efter svenska förhållanden präglats av en serie vilda strejker. Vi tror att Hamnarbetarstrejken därigenom de är en återspegling av ett nytt klimat på arbetsplatserna i Sverige och en impuls för andra arbetargrupper att med den vilda strejkens vapen gå i kamp mot arbetsköparna LO-ledningen.

Till detta kommer att Hamnarbetarstrejken sker samtidigt med en uppgång för den socialistiska aktiviteten i Sverige. Därigenom öppnar alla möjligheter för en sammanknytning av den fackliga verksamheten på arbetsplatserna och den politiska aktiviteten bland studenterna. Den nya arbetarrörelse som växer fram, bör anamma den revolutionära marxismen som sin teori, ty först genom en sådan politisk samordning kan den gå i verklig närstrid med kapitalismen.

Strejkerna i hamnen – en historik

Att de första tecknen på en ny medvetenhet bland den svenska arbetarklassen visar sig i Göteborgs Hamn är ingen tillfällighet. Förutom den anhopning av motsättningar som finns där, har den vilda strejken också en tradition bland hamnarbetarna, vilka alltid haft ord om sig att tillhöra arbetarnas med radikala och medvetna falang.

Under efterkrigsperioden har det varit fyra stora strejker i Göteborgs Den första strejken, 1951, var kampmedel för att driva på avtalsförhandlingarna. Transport hade varslat om strejk, men arbetarna väntade inte på att tiden för varsel skulle gå ut. Endast i så måtto var den ”olaglig”. Resultatet av strejken blev mycket positivt och lärorikt. Under den följande ettårsperioden fick man ett lönepåslag på 22-23%. Strejken var rent ekonomisk, och framför allt lärdomen att strejker lönar sig och är nödvändiga för att driva igenom för arbetarna positiva förhandlingar.

Nästa strejk utbröt 1954. Också den omfattade den hela hamnen, 1200 man. Den bröt ut strax efter det att avtalet undertecknats centralt. Transport godkände avtalet, men inte hamnen, vilket fick till följd att arbetarna gick till direkt aktion. Den utlösande faktorn va ett meddelande om att skiftarbete skulle införas. Strejken spred sig snabbt till landets alla hamnar och arbetet låg nere en vecka. Denna. strejk var den största i landet efter Storstrejken 1909 och Metallarbetarstrejken 1945.

Resultatet blev att den lokala delningen dömdes att betala 15 000 kronor. Dessutom avstängdes en ombudsman, Hilding Täck, av förbundet att ”skydda” förbundskassan. Strejken drogs inför Arbetsdomstolen, som tvingades flytta sin session Göteborg. Vid nästa löneförhandling 1955, fick hamnarbetarna 16,2 % löneökning centralt och dessutom 3-4 % lokalt, dvs. sammanlagt 20% löneökning. Avtalsrörelsen gick på rekordtid, 4 dagar. Det lönar sig att strejka....

1963 utbröt den s.k. Kronolandsstrejken, uppkallad efter den Broströmsbåt där strejken började. Et rakt ackord, dvs. betalt per ton, drev upp förtjänsten ganska mycket Den avtalsmässiga löneökningen var 3-4%, löneglidningen 6-7%. För att öka profiten sökte arbetsköparna driva igenom tidsstudier på Kronoland. Detta försök till reell lönesänkning från arbetsköparnas sina, besvarades med en strejk av de 44 arbetarna på båten. Efter två dagar gick hela hamnen i strejk, vilken sedan varade i ytterligare fyra dagar.

Visa av skadan från 1954 vågade arbetsköparna inte dra alle strejkande inför Arbetsdomstolen, utan nöjde sig med de 44 strejkande på Kronoland. Dessa dömdes, liksom arbetarna vid strejken, att betala 200 kronor var till arbetsköparna. Broströms dömdes till 500 kronor på av att rapportblocken varit ofullständiga. Det främsta resultatet av strejken blev att man slog tillbaka arbetsköparnas försök till tidsstudier.

Det gemensamma resultatet av de strejkerna är att det har visat ett strejker lönar sig. Rent ekonomiskt har arbetarna fått det bättre genom sina aktioner. Man har dessutom lyckats förhindra en ökad uppxxxver arbetarna från arbetsköparnas sida. Däremot har strejkerna inte
förändrat förhållandena i princip i hamnen; en sådan förändring vore också omöjlig utan att störta kapitalismen. Fortfarande har arbetsköparna all makt över sina anställda. Fortfarande kan de med LO-ledningens benägna bistånd manipulera med arbetarnas krav på bättre sociala förhållanden. Arbetarnas aktioner har varit framgångsrika, men de har varit övervägande defensiva. De har dessutom varit isolerade, dvs. de har skett i ett klimat som präglats av ”arbetsfred”, eller mera exakt, den passivitet som LO-ledningen och arbetsköparna tvingat på arbetarklassen. Vidare har det saknats ett revolutionärt parti som kunnat dra upp de politiska linjerna och leda kampen vidare för att bryta ned kapitalismen och den tvångströja som LO-ledningen tvingat på arbetarrörelsen genom sina avtal med klassfienden. Nu håller dessa förhållanden på att förändras. Därigenom kommer frågan om en revolutionär strategi på dagordningen. En diskussion om denna strategi måste utgå från en beskrivning av det faktiska läget i Sverige idag. Det är av särskild vikt att klarlägga hur socialdemokratin och den av detta parti omhuldade ”arbetsfreden” fungerar i praktiken.

Klasslagstiftningen

Sverige är att kapitalistiskt sam hälla. Detta innebär bl.a. att statsapparaten måste betjäna kapitalisterna, och de lagar som skapas är klasslagar, dvs. deras avsikt hr att skydda den bestående ordningen. Detta enkla faktum fördunklas för många genom att vi har er s.k. arbetarregering, socialdemokratin, som påstår sig ta tillvara arbetarklassens intressen. Socialdemokraterna älskar att hävda att det finns en maktfördelning i samhället: kapital- ägarna sköter den ekonomiska makter och arbetarna den politiska. Därigenom skulle kapitalismen vara kontrollerad av arbetarklassen, som ytterst bestämmer hur Wallenberg & Co skall investera och förvalta sitt kapital. Denna socialdemokratiska. beskrivning är en lögn, Den som har den ekonomiska makten i ett samhället kontrollerar också politiken, även om statsapparaten skulle förvaltas av s.k. arbetarrepresentanter.

Vi skall konkret visa detta med utgångspunkt från hamnarbetarstrejkerna. Enklast går det att demonstrera genom att studera Arbetsdomstolens behandling av de tidigare strejkerna (dvs. från 1954 och 1963. 1951 års strejk drogs aldrig upp inför Arbetsdomstolen. )

Vid genomläsningen av dessa dokument är det två saker som är slående: dels domstolens villighet att ta hänsyn till kapitalägarnas profitintresse, dels fackföreningens undfallande attityd. I sin plädering vid 1963 års strejk hävdade arbetsköparparten: ”Särskild hänsyn måste tagas till att arbetsnedläggelsen drabbade Göteborgs Hamn i ett för hamnverksamheten på grund av issituationen mycket kritiskt skede. Hamnen var vid den tidpunkters en av de få öppna västkusthamnarna.” (Arbetsdomstolens domar 1963, s.57) Med andra ord: på grund av väderleken var arbetet mycket hektiskt i hamnen. Företagen gjorde stora profiter på. båtar som låg och väntade på lossning. Därför var strejken särskilt kostsam. Denna argumentation, som heltigenom är präglad av arbetsköparintressen, togs genast upp av domstolen, som i sitt domslut till och med anammade arbetsköparnas verbala formulering: ”Med hänsyn till omständigheterna, särskilt det förhållande att stridsåtgärderna ägde rum i ett på grund av den vid tidpunkten rådande issituationen kritiskt läge för hamnverksamheten, äro arbetsnedläggelserna att betrakta såsom ett allvarligt åsidosättande av den på lag och avtal grundade fredsplikten.”

Det hade, åtminstone rent teoretiskt, funnits möjlighet för domstolen att se det hela ur arbetarnas synvinkel: den ökade verksamheten innehar större stress och press. I ett sådant läge blev arbetsköparnas försök till tidsstudier (för ytterligare öka hetsen en tändand gnista. Men den ”objektiva” Arbetsdomstolen föredrar att lyssna på arbetsköparna.

Men än märkligare är fackföreningens agerande. Det borde naturligtvis vara så att fackföreningen tillvaratar sina medlemmars intressen och att den stödjer de aktioner som majoriteten av medlemmarna beslutar om. Man kan dessutom påminna oss fackföreningarna i Sverige ursprungligen byggdes upp som strejkorganisationer.

Men hur agerade fackföreningen inför Arbetsdomstolen 1963? I sin plädering var fackföreningen noga att betona att man inte stödde arbetarnas aktioner. ”Fackföreningen vill bestämt taga avstånd från vidtagna åtgärderna, vilka otvivelaktigt äro att betrakta såsom olagliga stridsåtgärder. Från fackföreningens sida gjordes allt som möjligt för att få arbetarna återgå till arbetet.” (s.57). Denna argumentation togs också tacksamt upp av Arbetsdomstolen då den fällde sin dom: ”Arbetsnedläggelserna äro därför att betrakta i fackligt syfte vidtages stridsåtgärder och ha, såsom även fackföreningen vitsordat, varit stridande såväl mot det mellan parter gällande avtalet som mot lagen om kollektivavtal.” (s.60, vår kurs.).

Fackföreningens förrädiska roll kunde inte illustreras bättre, frågan återstår: varför handlade fackföreningen på detta sätt? Beror det på en dålig ledning? Påtryckningar från förbundet? Saknar styrelsen hederskänsla? Saken är faktiskt enklare än så: fackföreningen är tvingad att agera på detta sitt därför att det finns lagar som föreskriver detta. Om den agerar på annat sätt, kan den dömas till dryga böter av Arbetsdomstolen, och i värsta full krossas.

Vi skall illustrera detta genom att återvända till hamnarbetarstrejken 1954. Vi hänvisar också här till Arbetsdomstolens behandling av frågan. Den gången var det mera tveksamt hur fackföreningen hade agerat. Åtminstone ansåg arbetsköparna att fackföreningen brutit sin påtvungna roll och ställt sig på arbetarnas sida, och därför skulle den ådömas böter. Arbetsköparnas argument för att fackföreningen skulle ha varit solidarisk med arbetarna ar ytterligt vaga. Styrelsen hade underlåtit att begagna sig av högtalaranläggningarna för att uppmana arbetarna att återgå till arbetet. Dessutom hade fackföreningen inte direkt accepterat förbundets hot att utesluta samtliga arbetare som inte återupptog arbetet. Vidare hade styrelsen begått vissa underlåtenhetssynder vid ett möte: ”Trots att arbetarnas uttalat sig för fortsatt strejk, hade styrelsen underlåtit att uppmana dem att återgå i arbete på måndag morgon den 26 april” förklarade arbetsköparna i sin plädering. Vid samma möte hade medlemmarna också uppdragit åt styrelsen att sända telegram ti1l de strejkande i de andra hamnarna. Denna. uppmaning från sina medlemmar hade styrelsen – medlemmarnas förtroendevalda fräckt nog följt.

”Tydligare hade fackföreningsstyrelsen näppeligen kunnat ådagalägga sin solidaritet med de strejkande arbetarna”, menar arbetsköparna. Man ville alltså att styrelsen skulle vägra lyda sina väljares order. Men inte nog med det: man menade att styrelsen dessutom skulle uppträda som strejkbrytare. Holmberg – en av arbetsköparna hade ”bestämt tillrått styrelsen att uppmana arbetarna att sluta strejken och själv föregå med gott exempel genom att följa transportarbetarförbundets allvarliga maning att återupptaga arbetet omedelbart.” (vår kurs.)

Arbetsköparna summerar: ”Styrelsen hade icke med fasthet ingripit mot de strejkande utan tvärtom i strid mot transportarbetareförbundets ställningsstagande intagit en vacklande hållning och i de avgörande skedena till och med visat solidaritet med de strejkande.” På grund av detta allvarliga brott att fackföreningen visat sin solidaritet med arbetarna – krävde arbetsköparna ett skadestånd på 20.000 kronor.

I sin plädering hävdade fackföreningen att strejken varit olaglig och att detta inte gick ett bestrida. Däremot kände man sig missförstådd vad gällde dess eget agerande. Det hade inte varit fråga om att man stött arbetarna, tvärtom hade man sökt förmå dessa att återgå i arbete. Men man hade använt en annan taktik än arbetsköparna ville ha. ”Vid bedömandet av denna styrelsens åtgärd måste man hålla i sikte, att medlemmarnas förtroende för styrelsen hastigt avtagit och att det för styrelsen gällde att stärka sin ställning, så att den kunde påverka arbetarna vid det stundande fackföreningsmötet.”

Frågan om vem av parterna som hade rätt, behöver vi inte ta upp här. Det viktiga är att det här fanns en skymt av tvekan om på vilken sida fackföreningen stod. Därför beslöt arbetsköparna att statuera ett exempel. Och arbetsdomstolen följer helt lojalt denna argumentation: man fann fackföreningen skyldig till att ha ställt sig solidarisk med arbetarna och dömde den till 15,000 kronor i böter.

Utöver arbetsköparnas argument, vilka som vanligt upprepas nästan ordagrant i domslutet, ansåg Arbetsdomstolen det även klandervärt att styrelsen vid ett möte hade förklarat att den ”oavsett vad arbetarna vid det senare på dagen utsatta fackföreningsmötet än beslutade i strejkfrågan, skulle den i fortsättningen liksom hittills på bästa sätt tillvarataga medlemmarnas intressen och vidtaga sådana åtgärder, som bäst gagnade enigheten och sammanhållningen på arbetsplatsen'”.

Så fungerar alltså ”rättvisan” i arbetslagstiftningen. Fackföreningen arbetarnas organ, döms till hårda böter om den ställer sig solidarisk med arbetarna. Tvärtom begär man att den vid strejker skall agera som polismakt for arbetsköparna och söka tvinga tillbaka arbetarna i arbete igen. Om det finns den minsta tvekan om att den lojalt följer denna plikt hamnar den inför Arbetsdomstolen.

Men en domstol kan inte hitta på sina egna bestämmelser. Den måste följa gällande förpliktelser. Vad ar det då för lagar som kan tvinga fackföreningen att ställa sig på arbetsköparnas sida, mod dess egna medlemmar? Vi hittar svaret i lagen cm Kollektivavtal från 1928. Det heter där i § 4 att arbetsköpare och arbetare som är bundna av kollektivavtal, inte får vidtaga ”arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd”. Vidare heter det, att förening som är bunden av avtalet inte får anordna stridsåtgärd, inte heller lämna understöd, och om denna redan vidtagits söka förmå medlemmarna            att häva den.

Denna paragraf är, för att man skall vara riktigt säker på att fackföreningen är ordentligt fjättrad, bindande, dvs. den måste finnas med i samtliga kollektivavtal, och den kan inte upphävas eller mildras genom separata förhandlingar. ”Vad i denna paragraf stadgar skall gälla ändå att avtalet innehåller bestämmelser, som strider häremot.” heter det..

Den senaste strejken

Med denna klasslagstiftning som bakgrund skall vi nu titta på den senaste strejken. Den tändande gnistan vid denna var suspensionen av två arbetare i hamnen. Dessa hade råkat i dispyt med en förman och då fällt några yttranden som denne ansåg kränkande. Arbetarna avskedades, men genom förhandlingar ändrades domen till två veckors suspension. Detta innebar en skärpning av de ”normala” reglerna, som säger att en arbetare först skall avskedas efter tre prickningar för ”dåligt uppträdande”. Den ene arbetaren hade inte tidigare prickats, den andre hade två prickar – men för femton år sedan: Dessa förhållanden, som ger arbetsköparen rätt att behandla arbetskraften hur som helst visar enkelt och tydligt hur det svenska ”rättssamhället” fungerar på arbetsplatserna. Hamnarbetarnas reaktion mot detta – man förklarade att strejken skulle fortsätta. till dess de två suspenderade kamraterna återgick till arbetet – ger därför hela frågan i ett nötskal: vem skall bestämma i företagen? Arbetarna eller kapitalisterna? Strejken blev en demonstration av denna frågeställning och därigenom en utmaning mot hela det kapitalistiska systemet. Den tändande gnistan är därför inte en bagatell. Den ger i blixtbelysning hela kampen mellan arbete och kapital. Frågan om äganderätten ställdes i fokus. Men ljuset riktades också nedåt: alla de andra missnöjesfaktorer som fanns lyftes fram.

Den viktigaste av dessa var missnöjet med det nya avtalet. Sedan några år tillbaka hade arbetarna i hamnen krävt att ackordssystemet skulle avskaffas och ersättas med tidlön. I avtalet införde man efter långdragna förhandlingar en kompromiss, ett s.k. blandackord, som skulle tillförsäkra arbetarna en genomsnittlig timlön på 12,63 kronor. Men i gengäld skulle skiftarbete införas i hamnen. för 150 arbetare samt söndagsarbete. Då avtalet kom på remiss till hamnarbetarna vägrade dessa att godkänna de nya bestämmelserna. 684 röstade nej, 100 ja och 258 avstod.

Samtidigt sökte arbetsköparna sänka ackorden med motivering att nya arbetsmetoder införts.. Helt i enlighet med sina lagstadgade rättigheter kunde arbetsköparna driva fram förhandlingar i dessa frågor, och om förhandlingarna strandade, införa provackord. Detta var också vad man gjorde.

Andra faktorer som bidrog till att strejken bröt ut var missnöje med arbetarskyddet och de sanitära förhållandena i hamnen.

De förhållanden som råder i hamnen, är, såvitt vi förstår, mer extrema än i det övriga arbetslivet i Sverige. Men i princip råder samma system De skillnader som finns gäller graderingar. Att det blev hamnarbetarna som gick i strejk berodde på anhopningen av missnöjesanledningar, inte på att förhållandena i hamnen skulle vara väsensskilda.

Vad som är av särskilt intresse är fackföreningens agerande i denna strejk. Som man kunde vänta sig bands fackföreningen av de lagar som råder och den tvingades därför, oberoende av vilka politiska åsikter dess styrelsemedlemmar har personligen, att ta avstånd från strejken. Detta skedde redan under strejkens första dag, då ombudsmän gick ut och uppmanade arbetarna att återuppta arbetet. Des sa beklagansvärda scener upprepades under de närmaste dagarna.

Detta är förvisso bara halva sanningen. Vi vet genom samtal med arbetarna i hamnen (och vi har ingen anledning att betvivla äktheten i uppgiften) att ombudsmannen efter att ha avgivit dessa officiella deklarationer , gick ned från talarstolen och sa: ”Bra kamrater, fortsätt strejken!” De officiella förklaringarna är en maskerad som är nödvändig för att fackföreningen inte skall komma i kläm med Arbetsdomstolen. Men det viktiga är att klasslagarna tvingar fram ett så bedrövligt skådespel. Fackföreningen kan inte ge arbetarna något materiellt, organisatoriskt stöd. Men detta är otillräckligt. För att en strejk skall fortsätta krävs en organisation. De strejkande behöver ett samordningsorgan, som befäster sammanhållningen, som arrangerar möten, som informerar utåt, som ordnar strejkvakter etc. Om en strejk skulle bli långvarig kravs det en än större och mera stabil organisation, förutom en strejkkassa som kan mildra de materiella påfrestningar som strejken innebär för den enskilde arbetaren och hans familj. Det var för att fylla dessa funktioner som fackföreningen en gång skapades. Numera är dessa funktioner olagligförklarade. Detta fakta måste man hålla i minnet när man diskuterar strejkrörelsens framtidsperspektiv.

Resultat och perspektiv

1. Under det senaste halvåret har det börjat hända något i det svenska arbetslivet. Den debatt som tidigare rått om arbetsförhållandena i Sverige den och som främst drivits av de intellektuella (Sara Lidmans Gruva, NJA-pjäsen, Mentalhälsokampanjen) har nu börjat omsättas i resultat bland arbetarna. Kritikens vapen har, för att citera Karl Marx, förvandlats till vapnens kritik. Det jäser i det svenska arbetslivet. Så gott som dagligen rapporteras nya strejker på olika arbetsplatser. Detta är en del av en internationell främst västeuropeisk rörelse. Under det sista året har våldsamma strejkrörelser dragit fram över Europa (Italien, Frankrike). Jämfört med dessa internationella förhållanden är naturligtvis den svenska strejkrörelsen liten, men det betyder inte att den är obetydlig. Den svenska strejkrörelsen befinner sig i ett embryo, medan den kontinentala sen nu närmar sig sin kulmen. Taktiken måste nu utarbetas så att arbetsköparna, den borgerliga staten och LO-ledningen inte kan kväva denna rörelse i dess linda.

2. Hamnarbetarstrejken i Göteborg innebar något kvalitativt nytt. Den varade längre, arbetarna visade en större medvetenhet om de faktiska förhållandena och deras orsaker, och de insåg behovet av en organisation. Detta är de första lärdomarna som måste spridas till de andra arbetsplatserna. Varje ny vild strejk måste arbetarna sträva efter att förlänga. Den får inte bli en affär som är över mellan lunchen non kafferasten. Arbetarna som går i strejk måste välja sin egen samordningskommitté, som består av de mest pålitliga och erfarna arbetarna på platsen. Stormöten måste anordnas där arbetarna får möjlighet att diskutera sin situation och formulera krav på förbättring.

3. Varje vild strejk som når detta stadium måste utlösa omfattande solidaritetsaktioner över hela landet. På varje arbetsplats, större eller mindre, måste insamlingar till de strejkande anordnas, flygblad delas ut och solidaritetshälsningar sändas iväg.

4. Varje vild strejk innebär en konfrontation med arbetsköparna och LO-ledningen. Arbetarna måste vara medvetna om att den lokala fackföreningen inte kan gå ut i solidaritet med de strejkande, oberoende av hur radikal ledningen är. Detta är ytterligare ett skäl för att skapa en strejkkommitté, som står utanför fackföreningen och inte kan påverkas av LO-byråkratins lock- och verop.

5. Ytterst måste arbetarna inrikta sig på att permanenta de nya kommittéerna.

6. Jämsides med detta måste även en nationell strejkfond byggas upp, som utan restriktioner kan bidra till de strejkandes livsuppehälle.

7. Samtidigt med att detta arbete bedrivs, måste arbetarna rikta en intensiv propaganda mot klasslagstiftningen. Målet måste vara att för de arbetare som ännu inte är medvetna klargöra hur systemet fungerar och att riva upp detta nät av lagar och institutioner som utgör borgarklassens säkerhetsbälte och arbetarens tvångströja. Då tvingas LO‑ledningen att ta av sig sin arbetarvänliga mask och visa upp sitt verkliga ansikte för arbetarklassen. Därigenom kan även en del radikala, lokala fackföreningar lösgöras. Arbetarna måste kräva att Arbetsdomstolen avskaffas och att lagen om kollektivavtal tillintetgörs.

8. Arbetarna måste dessutom göras medvetna om den falska radikalism som grasserar och som söker leda in rörelsen på lugnare farvatten. En sådan radikalism utgör Vpk:s kampanj mot § 32 vilken ,numera också anammats av SAP--ledningen. Att denna paragraf så enkelt och smärtfritt kan plockas bort av den kapitalistiska statens regering visar att den inte utgör någon stabil grundval i systemet, utan tvärtom endast varit en ovanligt fräckt och öppet formulerad paragraf, som varit alltför iögonfallande. Detta har också bekräftats av en av SAF:s advokater, Hans-Göran Myrdal, som i AB 8/12 1969 visat att samma bestämmelse finns med i andra lagar. Paragrafens avskaffande ändrar ingenting i sak. §32 stadgar bl.a. att arbetsköparen äger rätt att ””leda och fördela arbetet”. Vem vill justitieminister Lennart Geijer och regeringen skall ”leda och fördela arbetet” i fortsättningen. Arbetarna? Naturligtvis inte. Arbetsköparnas intressen ruckas inte på. något sätt genom §32 avskaffande.

9. Just därför måste arbetarna gå bortanför §32. De får inte bara kräva att denna paragraf avskaffas, de måste kräva att få makten i företagen. Deras paroll måste vara: ARBETARMAKT ! Ytterst förutsätter detta kapitalismens fall, och detta är också rörelsens objektiva mål. Därför måste arbetarna resa paroller, som siktar mot detta mål, och som kan mobilisera arbetarklassen och rikta spjutspetsen mot borgarklassens hjärta: INSYN I FÖRETAGENS FINANSER! VETORÄTT VID AVSKEDNINGAR!, ALLMÄNT VAL AV LEDANDE FUNKTIONER INOM FÖRETAGET! ARBETARMAKT! PROLETÄR DEMOKRATI!

Den Röda Mullvaden

”Den revolutionära socialdemokratin har alltid inbegripit kampen för reformer i sin verksamhet och gör det fortfarande. Men den utnyttjar den ”ekonomiska” agitationen för att till regeringen ställa krav inte bara på alla slags åtgärder, utan också (och framför allt) krav på att den skall upphöra att vara en enväldig regering. Dessutom anser den det vara sin plikt att ställa detta krav till regeringen inte endast på basis av den ekonomiska kampen utan också på basis av alla yttringar av det sociala och politiska livet överhuvudtaget. Kort sagt: den underordnar kampen för reformer under den revolutionära kampen för frihet och socialism som en del under det hela. (Lenin i Vad bör göras)

Denna artikel vill försöka visa varför det är nöddvändigt att bygga upp ett revolutionärt arbetarparti i Frankrike. Det franska kommunistpartiet (PCF) kan grovt beskrivas som SAP och VPK under en och samma hatt. Vad som skiljer är ett starkare beroende av Moskva, samt den franska arbetarklassens revolutionära tradition. Mera medveten om kampformer etc. Ett starkt socialdemokratiskt parti har aldrig funnits i Frankrike. Men det som i dag skiljer PCF från t.ex. SAP är snart inte mer än umgänget med kreml-byråkraterna! Kritiken mot ekonomismen anser vi därför giltig även i Sverige. Denna kritik eller såväl SAP&VPK, som den studentrörelse som tror att man kan göra studenterna medvetna genom renodlad ekonomism...!

Genom att beskriva en av Kommunistiska Förbundets (La Ligue Communiste) arbetarcirklar, har vi också försökt beskriva en del av arbetet med att bygga upp ett revolutionärt parti.

PCF underställdes 1924 Tredje Internationalens nya linje. Vilket innebar att man i stället för leninismens revolutionära internationalism accepterade kremlbyråkratiernas imperativ om ”socialismen i ett land”. PCF:s målsättning blev efterhand att i främsta rummet utgöra ett försvar för Sovjetunionen. Partiets revolutionära uppgifter förvanskades undan för undan. Vilket bl. a. innebar en folkfrontspolitik som t.o.m. kunde ta initiativet till en noninterventionskommitté under spanska inbördeskriget. Detta innebar en eftergift för Englands borgerliga regering som då föredrog fascismens utbredning framfor en spansk revolution av anarkister och kommunister. Folkfrontspolitikens avsikt var att genom eftergifter på det internationella planet främst få Englands stöd mot det nazistiska hotet. Den nationalistiska uppfattningen om ”socialism i ett land” insåg inte att ett revolutionärt Spanien skulle ha blivit ett avsevärt bättre skydd för Sovjet än en hel rad med imperialistiska stater. Tacket för den politiken blev att den franska statsapparaten 26 september 1939 förbjöd PCF. Därigenom hade det sista kommunistiska masspartiet utanför Sovjetunionens gränser blivit illegalt. Endast på grund av motståndsmännens hårdnackade kamp mot nazismen kunde kommunistpartiet återigen stärkas under och efter andra världskriget.

Stalintidens överenskommelser och kompromisser med imperialisterna övertogs av Chrusjtjov under namn av ”fredlig samexistens. PCF:s byråkratiska ledarskikt fortsatte klass-samarbetet. Ett klassamarbete som nu inte dikterades från Kreml, utan också utgjorde ett försvar för ledarskiktets egna byråkratiska privilegier. Intressekamper blev ett mål i sig. En ofruktbar ekonomism ersatte den revolutionära klasskampen. PCF:s förfall tog sig t.ex. konkreta uttryck genom samarbetet med socialdemokratin under algerietkriget. Partiet önskade ett franskt Algeriet, ett bibehållande av det franska imperiet. Studenter, lärare och arbetare organiserade. sig då i illegala organisationer för att bekämpa detta grymma kolonialkrig, mer eller mindre uppbackat av PCF – Jeune Résistance, Mouvement Anti-Colonialiste Francaise, Group Nizan. Många aktivister, som redan 1956 gått i opposition mot L'Humanités (PCF:s dagstidning) beskrivningar av det ”leende Budapest”, lämnade nu partiet. 1956 försto§d en stor del av kadrarna sovjetbyråkratins rätta natur, Under Algeriet-kriget förstod dessa också sambandet mellan denna byråkrati och PCF:s förräderi. Efter 1956 stramade PCF åt tyglarna för det egna ungdomsförbundet, den interna oppositionen fick inte växa sig starkare. Denna åtstramning gav UMC, ett ungdomsförbund som mera direkt kunde styras från PCF:s centralkommitté. Algerietkriget gjorde denna politik till ett fiasko. UEC sprängdes och 1966 var JCR (Jeunesse Communiste Revolutionnaire) och UJCML (Uniun de la Jeunesse Communiste Marxistes-Leninistes) ett faktum. PCF:s veliga paroller om ”Fred i Vietnam” kunde nu bytas mot ”FNL segrar”, UEC:s roll bland de militante studenterna var utspelad.

Majrevolten

UJCML och FER (Federation des Etudiantes Revolutionnaires) utgjorde nu de viktigaste grupperna inom studentrörelsen. Det enda gemensamma för dessa organisationer var kritiken mot UEC och PCF. Mot FER:s fackliga universitetslinje (ensidig intressekamp i frontorganisationer) stod UJCML:s totala avståndstagande från universitetskamp överhuvudtaget. FER menade att studenterna var en del av arbetarklassen – UJCML att de var småborgerliga  reaktionärer. JCR ansåg ett en stor del av studentmassornas intressen var gemensamma med arbetarklassens. Man menade att studenterna, tack vare PCF:s förfall och svek gjorde den starkaste revolutionära kraften. Stalinismens svagaste länk. Det gällde att inte bara bedriva facklig studentpolitik, utan också skapa politiska kontakter med den progressiva delen av arbetarklassen. Dessa samband utgör grunden för en ny revolutionär arbetarrörelse. Endast en sådan arbetarrörelse kan förverkliga studenternas krav!

Efter en artikel i februarinumret -68 av Pekin information, med rubriken ”man måste ut bland studentmassorna” blev studenterna hastigt och lustigt ”potentiellt progressiva” för UJCML-aktivisterna. Progressiviteten skulle dock följa linjen ”Tjäna folket” – dvs. den egna revolutionära kampen var onödig (ja, t o m reaktionär), man skulle endast assistera och stödja studenterna och arbetarna i olike intressekonflikter. Man insåg inte att det bästa sättet att ”tjäna” var att gå i spetsen! Vid intressekonflikter på arbetsplatser eller universitetsinstitutioner ”tjänade” man arbetarna resp. studenterna genom flygblad som stödde dem. Men man förmådde aldrig agera så att kampen lyftes från ett ekonomistiskt till ett politiskt plan. Så sent som 26 mars -68 trycktes ett flygblad som beskrev 22-marerörelsen som 100%-igt reaktionär”. Dessa misstag gjorde att UJCML kom sent ur startgroparna under Majhändelserna. Den självkritik som till sist gjordes mot den egna uppfattningen av 22-marsrörelsen ledde till att UJCML till slut gick med i Quartier Latins barrikadstrider – trots att det var ”småborgerliga” kvarter.

Det ultra-sekteristiska FER gjorde vare sig självkritik eller deltog i Maj-revolten – det ställde sig helt utanför den sociale massrörelsen och menade att endast fackligt arbete kunde störta kapitalismen och/eller stödja de sociala befrielserörelserna. Ffter Maj har dessa tendenser ytterligare renodlats och FER:s betydelse reducerats. De undvek dock den splittring som blev resultatet av UJCMLs zick-zack-kurs. UJCML upplöstes i mellan 5 och 8 olika grupperingar, alla åberopande sig på Mao Tsetungs tänkande, somliga på Stalins dito, andra inte.

JCR insåg 22-marsrörelsens betydelse som massorganisation, vilket innebar att JCR blev Maj-revoltens ledande organisation« 22-marsrörelsen kunde genom sin rådsstruktur och anarkistiskt färgade politik samla studentrörelsen, något som ingen av de andra mera enhetliga organisationerna kunde klara av. Men denna lösliga organisationstyp gjorde också att 22 marsrörelsen undan för undan vittrade sönder – en stor del av dess medlemmar behovet av en mer förberedd och bättre organiserad rörelse. Tack vare detta kunde JCR gå ut ur Maj-revolten med förstärkta kadrer och ett starkt förtroende bland studenter och unga arbetare. Maj-revoltens borgerliga reaktion innebar att de olika vänstergrupperingarna förklarades illegala. JCR hade förberett en underjordisk verksamhet och kunde i stort sett rädda organisationsstrukturerna. En del av de ledande kamraterna i rörelsen fängslades, andra inkallades till militärtjänst. Ett namnbyte blev vidare nödvändigt – ROUGE. Man insåg beroendet mellan världens olika revolutionära krafter och en Internationals betydelse för att samordna dessa. Efter långa diskussioner på basplanet ansökte man om kollektivt inträde i Fjärde Internationalen med motiveringen att en värdefull revolutionär erfarenhet fanns samlad i denna. Genom sitt inträde skulle man också bli den yngsta och mest militanta sektionen. De skulle alltså själva kunna eliminera eventuella brister i Fjärde Internationalen. Vid aprilkongressen -69 övergavs arbetsnamnet ROUGE för La Ligue Communiste (Kommunistiska Förbundet). Organisationen ansåg sig nu så stark att man gick ut i presidentvalet i juni -69. Det gällde att utnyttja de borgerliga valen för en revolutionär agitation. ”Vår valkampanj har främst pedagogiska syften. Det rör sig för oss om att bringa kunskap till arbetarklassen, att avmystifiera valsystemet, att bota arbetarrörelsen från detta genom att påminna den om att det finns andra vägar att kullkasta den kapitalistiska makten. Makten finns kanske i valurnorna, men det är bourgeoisins makt” (sektionens presidentkandidat Alain Krivine). Istället för en valfars vill man förbereda en social revolution. Vår avsikt är nu att beskriva en del av detta arbete sommaren -69.

Efter den kvantitativa offensiv som presidentvalet innebar ( Förbundets medlemskader fördubblades ) ansågs två uppgifter särskilt väsentliga: teoretisk och ideologisk skolning, samt en kraftig effektivisering av agitationen på arbetsplatserna. Maj-68 och presidentvalet hade tillfört förbundet en relativt stark arbetarkader – så stark att man nu kunde gå i kamp mot CGT-byråkraterna på arbetsplatserna (30% av Förbundets medlemmar är arbetare ). Under vårt besök hos de franska kamraterna valde vi att arbeta tillsammans med en fabrikscirkel, eftersom vi ansåg detta mest väsentligt för vårt arbete i Sverige. Denna cirkel bestod av arbetare från CDC (Frankrikes största elektriske fabrik), en arméfabrik, en flygplansfabrik, en vägfirma samt, två studenter som studerade ekonomi respektive sociologi. Varje cirkel i denna region hade avvägt sina medlemmar så att le skulle kunna utbyta största möjliga erfarenhet. Dessa medlemmar var representanter från aktions- och studiegrupper på respektive fabrik. Alla dessa regionscirklar träffades i sin tur gemensamt en gång i månaden – s.k. réunions. Cirkeln redigerade en fabriksbulletin för regionen: La Taupe Rouge – Bulletin Interentreprises SUD. Bulletinen ges ut varannan vecka i en upplaga på 4000 ex. Tidningens namn, Den Röda Mullvaden, står för det tålmodiga arbete som denna propaganda innebär. Den delades ut gratis vid luncher, rester och liknande. Denna typ av bulletin ges endast ut vid de industrier där Kommunistiska Förbundet fått ett ordentligt fäste, så att arbetare från cirklarna kan vara med vid de diskussioner som uppstår i samband med distribueringen. Detta är viktigt främst därför att CGT-repressionen (CGT är PCF:s fackförening ) har visat sig vara mycket stark. Fysiskt våld och/eller avstängning från CGT är ett inte ovanligt sätt att bemöta arbetare som vågat bryta med CGT:s permanenta opportunism.

Vid en diskussion i cirkeln togs taktiken mot CGT och PCF upp. Flera kamrater ville av taktiska skäl samarbeta med CGT, d.v.s. med samarbete menades fraktionsarbete bland progressive arbetare i syfte att krossa CGT:s reformism och ersätta denna med en revolutionär fackförening. Men en arbetare från CdC (f.d. fackföreningsledare och initiativtagare till fabriksockupationen i maj) vägrade kategoriskt och menade att ”det enda tillvägagångssättet mot CGT-byråkraterna var att slå dem på käften”. Han menade att CGT förrått folket på ett sådant sätt att varje form av samarbete var omöjligt.

Utgivningen av denna sorts tidning startade i Syd‑Frankrike. Den visade mig snart framgångsrik och i dag utges c:a 100 fabriksbulletiner i hela Frankrike, varav 60 i Paris. Avsikten är att inom ett år få ut detta arbete på bred nationell basis ( siffrorna från juli – 69).

För att undvika studentdominans och en alltför akademisk karaktär i dessa cirklar måste varje cirkel ha proportionen fem arbetare – en student. Studieledarens uppgifter ansågs så lärorika att de måste bytas från gång till gång. Studenter för varje cirkel har noggrants valts ut, de måste vara kunniga och kamratliga. De får inte överflygla övriga medlemmar genom större ordförråd och/eller vana vid teoretiska diskussioner. Stor vikt ledes vid att varje medlem skulle få en teoretisk uppgift till varje gång.

Vid vårt besök i gruppen diskuterades de olika arabiska befrielserörelserna, socialdemokratin (det gällde att slå fast om PCF är eller kommer att kunna bli socialdemokratiskt), arbetstider och kampmetoder inför höstens väntade prishöjningar osv. Att bygga upp nya kampformer och göra riktiga analyser av vänsterpartierna ansågs vara det arbete som borde prioriteras inför hösten. Till följd av strukturrationaliseringar, nödvändiga för fransk kapitalism, kommer ett stort mellanskikt av arbetare att hamna misär – de nya kampformerna måste visa dem deras enda möjlighet till materiell och andlig befrielse – klasskamp! CGT:s tidning La Vie Ouvriere (Arbetarliv) togs ofta upp i diskussionerna – de flesta arbetare ansåg att den skrevs uteslutande av arbetararistokrater och för arbetararistokratin. En del skräckartiklar saxades för att hamna i fabriksbulletinen och olika flygblad. Den gemensamma diskussionen som förs en gång i veckan fortsätter sedan på så sätt att man utvecklar den två och två. Detta arbete samt obligatorisk försäljning av ROUGE två gånger i veckan är naturligtvis betungande för de som har hårt kroppsarbete. De som orkar och hinner lagar därför middag de gånger arbetarna måste gå direkt från fabriken till cirkeln. Detta tålmodiga och tidskrävande basarbeta är det som kommer att ligga till grunden för det revolutionära kommunistiska parti håller på att skapas i Frankrike. Ett parti som kommer att förstå nödvändigheten av att skapa en organisation som ”underordnar kampen för reformert under den revolutionära kampen för frihet och socialism som en del av det hela...”

42 teser om studentrörelsen

Vi presenterar här en översättning av ”bilan du mouvement étudiant”, en samling mycket intressanta teser am studentrörelsen som våra franska kamrater i La Ligue Communiste utarbetat och presenterat i en pamflett ”Studentrörelsen i andra andningen”. Naturligtvis måste man vara medveten om att teserna utarbetats efter erfarenheter av kampen i Frankrike, och att de inte går att mekaniskt tillämpa på svenska förhållanden. Men huvuddragen i den internationella studentrörelsen är allmängiltiga, och därför bör teserna intressera alla som tar del i den debatt om studentrörelsens strategi och taktik som nu förs i Sverige. De bör tillföra diskussionen nytt material, och nästa uppgift blir att undersöka det specifika och säregna i den svenska studentrörelsen för att därefter skapa dess strategi och taktik. Teserna har ursprungligen publicerats i ”Rouge” nr 37 och i ”Quatrieme Internationale” nr 39.

Den objektiva grundvalen för den studerande ungdomens radikalisering

1) Studentrörelsen har under 60-talet överallt varit initiativtagaren till den revolutionära kampens återupptagande. Den specifika politiska mottagligheten i studentmiljön beror '1 en anhopning av motsättningar överbyggnaden. I själva verket utgör den själva kärnpunkten i den borgerliga ideologins kris, vilken inverkar på ungdomen som helhet. Den skapar de anställnings- bildnings- och framtidsproblem som rör de intellektuella arbetarna och universitetens institutionella kris.

2) Som en del av ungdomen i allmänhet är studentmiljön den första som berörts av krisen för den borgerliga ideologin, som den hittills gällt för ett förhärliga och föreviga. Den imperialistiska nedgångens bourgeoisi är inte den ursprungliga borgerlighet som kom till makten för att realisera sina historiska uppgifter. Dess värderingar, dess moral och dess historia rymmer ingenting entusiasmerande längre. Orsaken tycks uppenbar: ungdomen kan inte identifiera sina förhoppningar med den borgerliga klassens drömmar, den kan inte förena sitt öde med denna dödssjuka klass. Så mycket mera som dessa värderingar – som predikas så till den grad av skolor, akademier och myndigheter – dagligen dementeras genom de brott som imperialismen begår. I brist på moral och ideal har borgerligheten ersatt dessa med den allmänna konformismen . Det rör sig inte längre om att försvara den uppåtgående bourgeosins ideal (”Frihet”, ”Jämlikhet”), utan om att avpassa sig till genomsnittskonsumentens robotporträtt, dekadansens borgerliga medelmåtta. Ingen ungdom kan känna sig hemma i denna ideologi. Och mer än alla andra ungdomar upplever studenten intensivt den borgerliga ideologins kris, eftersom han är denna ideologis presumtive arvinge och utsedd att föra den vidare.

3) Som framtidens ”ledare” förföljs studenterna av yrkesproblemen. Inom de branscher, vars yrkeshorisont är exakt utstakad, betyder blivande ledare ofta blivande arbetslösa underkastade denna kroniska cykels imperativ. Inom de fria yrkena utmynnar ofta långa studier i de malthusianska hierarkiernas långsamma avancemang.

Studentrörelsens grundläggande kris

4) Vidare befinner sig studentmiljön i hjärtat av en motsättning som den söker lösa, men inte förmår. Ty det rör sig om den grundläggande motsättningen i det kapitalistiska produktionssättet mellan produktivkrafternas utveckling och upprätthållandet
av (föråldrade) produktionsförhållanden. På denna motsättning tvingas universiteten att reagera på två sätt: dels på produktivkrafternas utveckling genom en absolut höjning av kvalifikationsnivån till priset av höjda utbildningskostnader för samhället; dels på upprätthällandet av produktionsförhållandena genom en söndersplittring av vetenskaperna, ett godtyckligt urval och respekt för kapitalisternas privata vinster. Bourgeoisin söker överallt lösa denna motsättning genom åtgärder och reformer som i sig är motsägelsefulla bastardprodukter och som förevigar den institutionella krisen och instabiliteten vid universiteten.

5) Det ökade behovet av kvalificerad arbetskraft medför en förändring i rekryteringen till universiteten och en massiv utbredning till mellanskikten. Revolten gör inte sitt inträde på universiteten genom att dessa skikt lockas av blanda sin kultur med överklassen. De utgör framför allt en jäsande och instabil faktor: präglade av sin mindre solida familjebakgrund och en osäker yrkesframtid drivs småborgerlighetens söner då och då ge uttryck åt den osäkerhet och den ångest som är deras lott.

6) Studentmiljön, rotad i universitetets motsättning saknar såväl social som politisk homogenitet. Även om studietiden har förlängts, även om koncentrationen av universitetskomplexen har genomförts i stor omfattning. Även om rekryteringsvariationerna och framtidsutsikterna inom yrkeslivet skapar starkare band än någonsin tidigare med den övriga ungdomen i läroverken och på fabrikerna, utgör inte motsättningen inom universiteten i lika bög grad den objektiva grunden för studenternas sammanslutning som för proletariatet och den gör inte studenterna till proletariatets naturliga allierade. Det finns inga gemensamma intressen för studenterna att försvara.

7) Studentmiljön ger upphov till politiska rörelser och strömningar, vars poler ligger utanför universiteten; i klasskonflikten mellan bourgeoisin och proletariatet i såväl nationell som internationell skala. En del av studenterna sluter sig samman med den etablerade ordning, vars frukter den är kallad att dela, den andra sluter sig samman med proletariatet. Men denna anslutning är inte naturlig eller spontan, särskilt som proletariatet, som berövats revolutionär ledning, trevar sig fram utan att komma ur fläcken.

Studentrörelsens grundläggande motsättning

8) Det är därför som politiseringen av studenterna i de utvecklade kapitalistiska länderna i allmänhet tagit den anti-imperialistiska kampens väg. Eftersom de i sina socialdemokratiska eller stalinistiska arbetarorganisationer – vilka strävar att bibehålla status quo – inte funnit det minsta perspektiv, har den vietnamesiska revolutionen frambringat en symbol och ett exempel för proletariatets internationella kamp, i vilken en del av studenterna har funnit det de strävat efter och tack vare vilken de har återfått hoppet.

9) Å andra sidan utgör den rörliga, instabila och studentmiljön inte någon fast stödjepunkt för arbetarbyråkratierna; särskilt som krisen for stalinismen och dess ideologi sammanfallit, ned den borgerliga. På så sätt utgår studenterna den svagaste länken i den politiska integrationskedja som smitts och hålls samman genom å ena sidan borgerligheten och å andra sidan de socialdemokratiska och stalinistiska ledarna för att upprätthålla internationellt status quo.

10) Undergrävd av en mängd motsättningar som framför allt utgör ett kännbart plågoelement, ger studentmiljön upphov till en mäktig studentrörelse. Närd av den borgerliga ideologins och utbildningsstrukturens kris, och stimulerad av den koloniala revolutionens exempel undflyr studentrörelsen arbetarbyråkratiernas kontroll. Från motsättningen inom universiteten hämtar den en energi som gör det möjligt för den att trots sin isolering, stå i spetsen för ett avantgarde. Dessa strider präglas av de våldsamma kampformernas och der direkta aktionens pånyttfödelse i motsats till det politiska spel och de politiska regler som godtagits av arbetarledningarna.

11) Likväl kan studentrörelsen inte klara sig själv vad gäller motsättningen inom universiteten, som vilar på själva kapitalismens grunder. Den är oförmögen att hålla politisk och programmatisk autonomi med hänsyn till arbetarklassen.

12) Resultatet därav blir att studentrörelsen slits mellan sin revolutionära kallelse och student- miljöns objektiva begränsning, mellan sin masskaraktär och sin funktion som avantgardets substitut i en epok då den, som det politiska systemets svagaste länk, befinner sig i ledningen för kampen.

13) Det är därför studentrörelsen inte kan analyseras som sådan; man kan endast beskriva dess ofta irrationella och oförutsedda fluktuationer. För att förstå den och ge den politiskt liv bör man analysera de koordinerade variationer som trätt i funktion och som bestämmer dess existens och dess utveckling, ty i sig själv äger studentrörelsen varken en historia eller ett förflutet. Dessa koordinata utgörs å ena sidan av arbetarrörelsen (dess mobiliseringsgrad och de politiska styrkor den består av) och å andra sidan av utvecklingen av det revolutionära avantgardet som ännu är alltför embryonärt för att spela en verkligt ledande roll.

Studentrörelsens utvecklingsfaser

14) Den franska studentrörelsens utveckling illustrerar studentrörelsens förhållande till arbetarrörelsen på ett fulländat sätt. Efter kriget i Algeriet, då arbetarnas kamp upplevde en relativ nedgång, uppträdde studentrörelsen som arbetarrörelsens dåliga samvete. Mot bourgeoisins bastardliknande rationalism satte den upp sin egen programmatiska rationalism: den räknade med effektiviteten hos förnuftet och ordet för att avslöja motsättningarna inom kapitalismen och utveckla socialismens synpunkter utan att tvingas räkna med den styrkeuppslutning som arbetarmobiliseringen svikit.

15) Under den period då arbetarkampen återupptas, upptäcker studentrörelsen – som fått liv genom de revolutionära grupper som brutit med socialdemokratin eller den stalinistiska rörelsen – arbetarrörelsens realitet och möjligheten till en sammanslutning med denna. Den utgör under denna period antingen en påtryckningsgrupp eller en reservtrupp för arbetarrörelsen. Som påtryckningsgrupp genom banden mellan fackföreningarna vad gäller gemensamma problem (utbildnings- och anställningsproblem); som reservtrupp genom de populistiska rörelser som skakats fram av de maoistiska grupperna. Under denna period smyger sig studentrörelsen, allteftersom den utvecklas in i studentkorporatismens redan existerande strukturer, där den hittar en ledning med en utarbetad ideologi och en vagt facklig skepnad som legaliserar dess anspråk på mellanfackliga förbindelser.

16) Studentrörelsen kart inte för evigt hålla sig kvar på denna styva lina i kölvattnet på en arbetarrörelse under stalinistisk eller socialdemokratisk hegemoni. Den måste antingen låta sig reintegreras i de ”demokratiska” krafternas sköte eller stödja sig på studentmiljöns mottaglighet, för att ensam, med risk för isolering, ta initiativet och försöka bryta status quo i klasskampen. Studentrörelsen är hänvisad till detta val. Den intressekamp som håller på att utmattas eller kvävas, mot en stat som talar i ”det nationella intressets” namn förefaller mer och mer som en återvändsgränd. Därigenom ter sig de möjligheter till mobilisering som lämnats i arv korporatismens struktur som en alltför trång korsett. 22-marsrörelsens tillblivelse är ett typiskt exempel på detta: genom denna kom de initiativrika avantgardegrupperna att gjuta samman studentrörelsens sönderstyckade politiska praktik till en anti-imperialistisk, och anti-byråkratisk rörelse. Genom denna vändpunkt utvecklas studentrörelsen inte längre till kadrer som kan låta sig nedtryckas. Den struktureras av avantgardegrupperna, som definierar dess roll och dess planer, inte längre med hänsyn till villkoren vid universiteten utan med hänsyn till det sammanlagda styrkeförhållandet i enlighet med den globala klasskampen.

Under denna förvandlingsprocess skaffade sig studentrörelsen möjlighet att spela rollen som avantgardets temporära substitut, sam klasskampens påskyndare eller utlösare, mer genom exemplen i sina kampformer än genom innehållet i sitt program.

17) Från det ögonblick som arbetarrörelsen gör sitt inträde i kampen kan studentrörelsen inte fortsätta att spela sin roll som avantgardets substitut. Arbetarna kan inte låta sig uppslukas av studenternas öppna taktiska bräscher. De har behov av strategiska perspektiv och paroller som studentrörelsen inte kan förse dem med. Ty den är oförmögen att genom sig själv höja sig över en viss politisk insikt vilken är liktydig med den revolutionära småborgarens Ställd inför detta problem drar sig studentrörelsen tillbaka till förmån för det revolutionära avantgardet.

Revolutionarismens blindskär

18) Den roll av avantgarde som studentrörelsen kan spela under en övergångsperiod är ingenting nytt som skulle kräva en revidering av marxismen. Redan Engels, Trotskij och Mao Tsetung hyllade don avantgardets roll som studenterna spelade i Österrike 1830 resp. i Kina 1919. Denna roll vittnade bara om det faktum att borgerligheten inte längre var tillräckligt stark för att göra sin revolution och att proletariatet ännu inte var moget för att leda sin. Idag vittnar studentrörelsens roll som avantgarde inte längre om någon objektiv otillräcklighet för proletariatets mognad, utan om en bankrutt får dess socialdemokratiska eller stalinistiska ledning.

19) Det räcker inte med att studentrörelsen bara spelar denna roll med perspektiv av en förening nå kort sikt med arbetarrörelsen. Därigenom skulle den i dömas till en omöjlig balansgång mellan sira revolutionära funktion och sin masskaraktär och ständig underkastas den dubbla frestelsen från reformismen och revolutionarismen. Denna motsättning kan bara lösas genom att man bildar och utvecklar en revolutionär organisation, som är i stånd att se längre än studentens ”ståndpunkt”, utarbetar en strategisk plan och kan spela sin avantgarderoll såväl inom arbetar- som studentrörelsen.

20) Att bygga en sådan organisation kräver egenskaper som ihärdighet, en vishet och fasthet. Dessa egenskaper är långt ifrån nedärvda i den instabila studentmiljön, som år så ombytlig, flyktig och utan tradition.

Det är därför som man inom studentrörelsen ser en flora av ideologier blomstra, vilka i lika stor utsträckning drar sig undan den fundamentala uppgiften att bygga upp den revolutionära organisationen.

21) En första variant på denna ideologiska flykt utgörs av den dynamiska gruppen, i vars introspektiva fas studentrörelsen söker skälen till sin politiska impotens i sin egen medvetenhet. Under den populistiska varianten tar sig denna flykt uttryck i att rörelsen söker glömma sig själv genom att göra bot i massornas tjänst, allt under den teoretiska försiktigheten i. Maos tänkande. Introspektion och populism är studentrörelsens infantila yra.

22) Anarkismen och spontanismen är pubertetsyror. Oförmögna att övervinna motsättningen inom studentrörelsen (mellan dess revolutionära roll och dess roll som massrörelse) föredrar anarkisterna att helt enkelt förneka denna rörelse. För dem är studentmiljön socialt småborgerlig, följaktligen kan det inte existera någon revolutionär studentrörelse, utan bara militanta anarkister som intervenerar i studentmiljön genom direkta aktioner och handlingens propaganda. Det gäller att med våldsproblematiken radikalisera denna studentikosa småborgerlighet som alltid färgas av medlidsam humanism; det gäller att fasa in den i den aktiv minoritetens kölvatten; men eftersom studentrörelsens ”solidaritet” lägger mer känsla än politisk medvetenhet i dagen, vore det fåfängt att försöka organisera den.

23) Lika oförmögna att lösa denna motsättning som sina anarkistiska kusiner, upplöser spontanisterna studentrörelsen i kulturrevolutionen. För dem air studentmiljön en naturlig allierad till proletariatet. Det enda hindret på vägen till revolutionen är den fördröjande fascination som den ruttna borgerliga ideologin utövar, den polis som var och en bär i sitt huvud. Till priset av en andlig omvändelse, efter omständigheter benämnd kulturrevolution, bör var och en jaga bort polisen ur sitt huvud, och tack vare detta direkt nå den revolutionära rörelsen (utan klassdistinktion) och inte studentrörelsen. Kort sagt: mellan studenten, som befinner sig i ideologins och den borgerliga lärdomens famntag, och den militanta revolutionären, finns det inte längre plats för en alltför hindersam och besvärande studentrörelse. Problemet blir på så vis undertryckt och inte löst.

24) De gemensamma nämnaren för dessa studentideologier är anti-auktoriteten, som förenar den mystifierande medvetenhet som studentrörelsen har beträffande den starka staten, och dess harmkänslor gentemot den elaka fadern. Studentrörelsen förebrår det borgerliga samhället för att ha förrått sin egen kultur och sina egna läror, samt för att täcka över detta förräderi genom en allestädes närvarande och godtycklig statsauktoritet. Mot detta förräderi reagerar studentrörelsen genom att söka skapa en anti-auktoritär humansim i vilken den späder och löser upp klasskampen. Och eftersom den inte har resurser att ensam leda den proletära revolutionen nöjer den sig med ”kulturrevolutionen”; den inriktar sig främst på att attackera kulturen eftersom den har börjat leva genom denna. Maospontanismen är den mest fulländade blandningen av studentideologier, vari populism, spontanism och anti-auktoritet flyter samman: alla sammanstrålar och vid sammanstrålningspunkten tar de avstånd från den revolutionära organisationen som hotar dem i egenskap av deras rena negation.

Den revolutionära organisationen funktion i studentrörelsen

25) Under den period de nya avantgarden växer fram genom ungdomens radikalisering, finner dessa avantgarden en bördig jord för sin tillväxt i studentmiljön, De är alltför svaga för att direkt gå till angrepp mot den borgerliga makten eller konkurrera med de etablerade arbetarledningarna, och därför ger studentmiljön dem skydd och säkerhet och kompenserar genom sin massmobilisering deras egen svaghet . Under denna period är de nya avantgardena framför allt studentgrupper som betraktar sig som stalinismens eller socialdemokratins fadermördande söner Det är till priset av en sammansmältning som de kommer fram till beslutet att ansluta sig till Fjärde Internationalen, som ger dem strategiska färdigheter som alternativ till stalinismen.

26) Denna sammansmältning gör det möjligt för den nytillblivna revolutionära organisationen att höja sig till en global strategisk insikt, att inom sig ta död på studentgruppen, förevigare studentrörelsens sociala och politiska karakteristika. Det är en veritabel lösslitning av den revolutionära organisationen från studentrörelsen.

27) Studentrörelsen i sig har inget minne, ingen historia, utan absorberar sig i ögonblicksaktioner, i vittnesmålet och i spektakulära demonstrationer. I motsats därtill är avantgardets intervention inte spektakulär.

Igenom organiserande och formerandet av militanterna, väver den samman studentrörelsens politiska erfarenheter. Den skär tvärsigenom med avseende på studentrörelsens utbredda mobilisering. Den är vertikal med avseende på studentaktivismens horisontella spridning; (anarko-maoistiska centra). Den går rakt igenom improvisationen i studentrörelsen och ger sin egen revolutionära plans sammanhang. Studentrörelsens balansgång mellan reformism och revolutionarism kan bara brytas genom den revolutionära organisationens hårt utarbetade intervention.

Studentrörelsen i ungdomens revolutionära rörelse

28) Den revolutionära organisationens utveckling och förstärkning betyder inte slutet för studentrörelsen, utan en förändring av dess funktion. Under en första tid utgjorde studentrörelsen – på grund av de speciella förhållanden vid universiteten – den framskjutna spetsen i ungdomens radikalisering. Den revolutionära organisationens utveckling gör det möjligt att återupprätta studentrörelsen – som fastnar i en upprepning av handlingar dikterade av dess inre motsättning – inom den samlade ungdomsrörelsen. Denna utvidgning är ett villkor för att massrörelsens kampförmåga skall kunna växa. Den görs möjlig genom förändringen i styrkeförhållandet mellan avantgardet och staten, mellan avantgardet och de byråkratiska arbetarledningarna.

29) Basen för en sådan ungdomsrörelse ligger i kampen mot tvångsanslutningen av ungdomar i organisationer.

Detta organiserande börjar med facksammanslutningar i alla former (skola, universitet, yrkesskola, teknisk undervisning). Den kommer att gälla ungdomens bostads-, transport- och arbetsförhållanden; vidare fritids-, kultur- och idrottsorganisationer och alla de repressiva strukturer som erbjuds ungdomen (scoutrörelse-sommarlovskolonier, sportklubbar), samt det sexuella förtrycket. Slutligen kulminerar detta organisera de genom armén som är sista etappen i integrationen i det borgerliga samhället.

30) Ungdomen som inte känt till arbetarnas stora nederlag bör inte bördan från denna tidigare förintelse. Den utgör en djupgående faktor för en förnyad politik och för att slå sönder det byråkratiska oket.

31) Man måste emellertid skilja mellan en ungdomens massrörelse som vi måste bemöda oss om att utveckla – och en revolutionär organisations ungdomsorganisation. En sådan ungdomsorganisation förutsätter existensen av en redan stark revolutionär organisation,

Interventionens tre axlar

32) Försöken att definiera en egen strategi för studentrörelsen .resulterar vanligtvis i motgången, Det kritiska universitetet eller anti-universitetets strateger inskränker, som deras namn antyder, studenternas kamp till en väsentligen ideologisk kamp mot det borgerliga universitetet i och med att studentrörelsen går från ”kritiken mot universitetet till kritiken mot samhället” ställs den inför revolutionära strategiska problem som endast ett avantgarde kan lösa.

33) Parallellt därmed öppnar den revolutionära syndikalismen i studentmiljön vägen mot reformism. Man kan inte nöja sig med en isolerad tillämpning av en global plan som man
inte har medlen för att tillämpa annorstädes än vid universiteten. Man låter det alltså resultera i paroller för student- och gymnasistkontroll, ja studenternas självstyre, som alla är uttryck för god reformism isolerad från klasskampens helhetssituation.

34) Varje försök till en studentstrategi är alltså utsatt för en dubbel fälla: den reformistiska som gäller en anrättning av systemet under förevändning av en partiell övergångsstrategi, tillämpad vid universiteten; den som är inriktad på tvister som bara är småpotatispolitik.

35) Det Röda Universitetet är inte ett slagord; i samma mån som ”arbetarkontroll” är den ett tema i kampen som måste preciseras i konkreta slagordsformer i enlighet med de specifika situationerna. Den är inte en institution ställd mot det borgerliga universitetet, den är en kamprörelse genom vilken avantgardet söker i leda och dirigera studentrörelsen till ständiga sammanstötningar med systemet. Det Röda Universitetet är inte en universitetslinje, utan avantgardets taktik vid universiteten, underordnad dess helhetsstrategi.

36) Organisationens universitetsparoller kan angripa yrkesutbildningsproblemet genom att kräva en flervärdig utbildning, en anställningsgaranti i nivå med den förvärvade kvalifikationen. Men tillämpningen av sådana paroller kräver arbetarrörelsens mobilisering, en mobilisering som det embryonära avantgardet inte har initiativet till. Det är därför som dessa paroller, som kommer samman under temat arbetarkontroll, i undervisningen rymmer en propagandistisk karaktär.

37) Oförmögen till ett samlat strategiskt program kan studentrörelsen mot den borgerliga universitetspolitiken endast sätta upp sitt eget organiserade motstånd (rörelsens autonomi i motsats till medverkan och politiskt taktiska initiativ definierade av avantgardet med hänsyn till dess uppskattning av den politiska konjunkturen i dess helhet.

Initiativen grupperar sig längs tre stora axlar: stödet arbetarkampen, stödet åt den anti--imperialistiska kampen, kampen mot intressesammanslutningar. Det är under denna sista rubrik som kampen för yttrandefrihet och politisk organisation och kampen mot den borgerliga utbildningspolitiken äger rum.

Återuppbygg studentrörelsen kring våra politiska initiativ

38) Studentföreningen som kampstruktur är en plan som bara kan förverkligas i en beslutsamt. förvaltande ledning. De reformistiska arbetarorganisationerna som är angelägna om att använda sig av allierade har upprätthållit myten om studentrörelsens krav på autonomi. Den fackliga strukturen flyger i bitar så snart som den politiska kampen återupptas. De politiska rörelserna för massenhet inom studentrörelsen kan å andra sidan få en konjunkturbetingad existens som var fallet med FUA och 22 mars i Frankrike. Grundade på en precis taktisk överenskommelse måsta de försvinna eller förkalkas i det att de strategiska problemen kommer i första rummet. Fångad mellan de fackliga strukturernas långsamma förfall och enhetsrörelsernas nostalgi, utsätter sig studentrörelsen för risken att feodaliseras (Italien) eller atomiseras.

39) Den organisatoriskt mest gynnsamma utvägen för studentrörelsen förutsätter redan tämligen mäktiga revolutionära organisationer. I detta avseende utvecklas en utmaningsprocess som Zengakurens krevader har givit exempel på och som inte kommer att bli ett undantag. De revolutionära organisationerna som ensamma lir i stånd att lösa vissa strategiska och praktiska problem (de manifestationer som vid en viss konfrontations tröskel kräver en viss grad av disciplin och organisation, som studentrörelsen är spontant oförmögen till) omstrukturerar massrörelsen kring sina egna politiska initiativ.

Studentrörelsens roll i det revolutionära partiets uppbyggnadprocess.

40) Studentrörelsen och radikaliseringen av ungdomen får inte bara betraktas som ett gott tillfälle för avantgardet som kan få dem att acceptera sitt program och från dem rekrytera nya element. Denna radikalisering av ungdomen i vilken studentrörelsen intar en utvald plats, gör det möjligt för avantgardet att utjämna styrkeförhållandet med avseende på den borgerliga staten och arbetarbyråkratierna. Studentrörelsens specifika roll ger det ännu svaga avantgardet en manövreringsmarginal, gör det möjligt för den ett stå på politisk mark, att bilda sig sina första erfarenheter utan att vara direkt under den dubbla elden från den borgerliga och den byråkratiska repressionen. I denna mening spelar studentrörelsen faktiskt en precis och specifik historisk roll.

41) Men det tillfälle som avantgardet försetts med blir också en prövning. Det kan inte nöja sig med att dra fördel av studentrörelsen, eftersom denna spelar sin roll måste avantgardet ta ett fast grepp om den, organisera den massivt och ständigt polemisera mot dess spontanistiska ideologier. Utan uppehåll måste det vara vaksamt mot opportunismen från höger likaväl som från vänster, det måste också ha tillräckligt med teoretisk fasthet för att motstå rörelsens ideologiska tryck och tillräcklig politisk förståelse för de kampvillkor som den stalinistiska förvanskningen lämnat i arv, för att omfatta rörelsens mobilisering utan att därigenom upplösas. Vägen ar svår; en verbal schemabeskrivning kan inte förenkla den: det är därigenom som det revolutionära avantgardet återuppstår.

42) Om detta fenomen främst gäller de utvecklade kapitalistiska länderna, gäller det också ofta de koloniala länderna och de krafter som är förutbestämda att leda den politiska revolutionen i arbetarstater som är byråkratiskt degenererade eller förvanskade. I kolonialländerna förenar ofta studentrörelsen den västliga studentrörelsens karakteristika och den liberala intelligentsians klassiska karakteristiska i kampen mot imperialismen. I de degenererade arbetarstaterna grundar sig studentrörelsens ansträngning mer på försvaret av frihet än anti-imperialismen. Men rörelsens politiska karakteristika uppvisar samtidigt slående likheter – såväl i rollen som i begränsningarna – med studentrörelsen i de utvecklade kapitalistiska länderna. Förståelsen av denna roll och begränsningarna i ungdomens radikalisering är en av nycklarna till utvecklandet av sektionerna inom Fjärde Internationalen och till övergången från en propagandistisk International till en International rotad hos massorna och i stånd att svara på tidens nya uppgifter.

För Bolivia

Förtrycket rasar i Bolivia mot ELN (Nationella befrielsearmén) och POR (Revolutionära arbetarpartiet, Fjärde Internationalens bolivianska sektion).

Inti Peredo, Che Guevaras närmaste man, ELNs ledare, har dödats i strid. Hugo Gonzales Moscoso, POR:s ledare, jagas över hela landet. Några av ELN:s och POR:s upplag av vapen. och medicinsk materiel har upptäckts. Många av deras militanter har tillfångatagits och torterats.

Gerillan har lidit en motgång, men den år inte avgörande. En del av års förberedelsearbete har gått till spillo, men gerillans organisationer har icke krossats. Deras kämpen reorganiserar sina linjer inför den kommande striden. De behöver vår hjälp.

En boliviansk revolutionär behöver 75 kronor per månad för sitt uppehälle.

Lämna ditt bidrag, stort eller lit t till våra insamlare, eller sänd det till INTERN, Box 20 27, 7:0 02 Uppsala 2, postgiro 19 68 16, och skriv FÖR BOLIVIA på talongen.

Rosa Luxemburg – en presentation

Rosa Luxemburg föddes den 5 mars 1870 i Zamość i Polen, som då lydde under den ryske tsaren. Hon växte upp i en borgerlig, judisk familj och gick i Warszawas läroverk till 1887, då hon gjorde sitt inträde i politiken. Som medlem av det revolutionära socialistpartiet ”Proletariat” blev hon snabbt en förgrundsfigur i den polska arbetarrörelsen. Men hennes revolutionära aktivitet uppmärksammades av polisen, och organisationen beslöt att sända henne till utlandet. 1889 kom hon till Schweiz. Hon slog sig ned i Zürich, en knutpunkt för revolutionära emigranter, och skrev in sig vid universitetet. Hon deltog sällan i de eviga diskussionerna bland de ”revolutionära bohemerna”. Istället studerade hon politisk ekonomi och läste ”klassikerna” (Smith, Ricardo) och ägnade sig i synnerhet åt Marx-studier. Detta hindrade henne dock inte från att arbeta praktiskt bland arbetarna i Zürich.

1890 träffade hon Leo Jogiches, grundaren av de första revolutionära kretsarna i Wilna och obestridd organisatör av den polska arbetarrörelsen. Han blev, för att citera Clara Zetkin, ”Rosas teoretiska och praktiska samvete”. 1893 föddes det polska socialistpartiet ur diverse smågrupper, däribland ”Proletariat”. Rosa representerade partiet vid 2. internationalens kongress i Zürich. Samma år disputerade hon på en avhandling om Polens industriella utveckling.

Vid denna tid gjorde den internationella socialistiska rörelsen snabba framsteg, och grundandet av 2. internationalen i Paris 1889 var en stor seger. Men den fackliga och parlamentariska aktiviteten inom den västeuropeiska socialdemokratin vilade på en empirism, vars nackdelar snart kom att visa sig i och med reformismen.

1898 kom Rosa till Berlin och agiterade i den tyska socialdemokratins led. I Tysklandfanns vid. denna tid områden med en stark polsk majoritet bland arbetarbefolkningen (Schlesien, Posen). Rosa utförde där ett intensivt propagandaarbete. I sin egenskap av lysande talare och skicklig skribent blev hon en av socialdemokratins bästa propagandister. Hon medarbetade i olika socialdemokratiska organ, i synnerhet ”Die Neue Zeit” och ”Leipziger Volkszeitung”.

Reform eller revolution

Rosa kom till Berlin samtidigt som kontroversen kring Eduard Bernsteins teorier bröt ut. Denna polemik fick betydelse. Bernstein åtnjöt stort ett inflytande i den tyska socialdemokratin. Hans revision av marxismens fundamentala begrepp var inte ett tillfälligt och isolerat fenomen utan motsvarade en internationell strömning, vars mest konsekventa språkrör han var. Socialdemokratin i sin helhet berördes ab debatten. De största namnen i den internationella socialismen deltog: Plechanov från Ryssland, Labriola från Italien och Jaurès från Frankrike, Parvus, Kautsky, Franz Mehring, Bebel, Clara Zetkin och Rosa Luxemburg från Tyskland. Bland dessa framstod Rosa som en ojämförlig teoretiker och polemiker. Hon behärskade perfekt Marx' metod och överträffade sina stridskamrater i fråga om djuplodande kritik och kamplystnad. Hennes broschyr ”Reform och revolution” klädde systematiskt av reformismens ideologi. Idag framstår denna pamflett fortfarande som ett effektivt vapen mot de europeiska kommunistpartiernas nyreformism.

Denna första stora politiska strid satte djupa spår hos Rosa. Hon insåg att reformismen svarade mot ett djupt socialt fenomen; närvaron av privilegierade skikt bland arbetarna. Dessa teoretiserade utifrån de speciella positioner som de innehade i det borgerliga samhället. Mot dessa opportunister förespråkade Rosa – förgäves – en rigorös behandling. ”Socialdemokratin har redan övervunnit en mindre fara – anarkismens mässling; för närvarande kämpar den mot en större fara – opportunismens vattusot.” Men socialdemokratins ”fäder” visade sig ”toleranta”; opportunismens vattsot hade hunnit sprida sig mer än Rosa anade.

Apparatens konservatism

Samtidigt fördes inom den ryska socialdemokratin en debatt, där Lenin var den ledande gestalten. Han arbetade för att genomdriva sina åsikter i fråga om arbetarrörelsens organisation. 1902 publicerade han ”Vad bör göras” och 1903 ”Ett steg framåt, två steg tillbaka”. Rosa opponerade sig mot Lenin på vissa punkter. Även om hon insåg nödvändigheten av ett centraliserat revolutionärt parti med strikt disciplin avvisade hon Lenins ”ultracentralism”. Hon fruktade att Lenins ”extrema ställning” skulle medföra inrättandet av en konspirativ organisation, sluten i sig och avskild från massorna. Dessutom fruktade hon att organisationens ”toppar” löpte risk att snabbt drunkna i ”apparatens konservatism”, dvs, i en slentrianmässig önskan att skydda den existerande organisationen genom en försiktig politik, som minskade riskerna för repression. Hon underkastade det hon trodde vara Lenins teser om organisationen en skarp kritik i artikeln ”Marxism kontra diktatur”.

I denna debatt framlade Rosa otvivelaktigt felaktiga åsikter. Lenin tillrättavisade henne skarpt i en svarsartikel och förebrådde henne för att ha missuppfattat hans verklige position och uttalat sig i den ryska debatten utifrån en ytlig kännedom om fakta. Rosa analyserade de leninska begreppen utifrån sin egen organisatoriska erfarenhet, som ju emellertid härrörde från den tyska socialdemokratin, vars gradvisa byråkratisering hon redan avslöjat. Detta var ett stort parti, som disponerade betydande finansiella medel, en stor press, otaliga deputeradeplatser, fackföreningar etc. Dess permanenta institutioner tenderade att tynga ned och ”manipulera” partiets bas. Det var emellertid i hjärtat av denna apparat som de högeropportunistiska tendenserna fann sin bördigaste mark. Härifrån härrörde den misstro Rosa kände inför att till den centrala apparaten ge en okontrollerbar makt. Lenin hade rätt i att förebrå ”Marxism kontra diktatur” dess resonemang, grundat på felaktiga förutsättningar. Rosa diskuterade, inte de leninska organisationsteorierna utifrån den konkreta ryska situationen utan snarare ifrån de problem hon ställts inför i samband med den tyska socialdemokratin.

Rent generellt finns hos Rosa en stark tro på massans spontana rörelse. Denna övervärdering härrör från en ”katastrofteori” om kapitalismens utveckling; arbetarklassens spontanitet blir med nödvändighet revolutionär i samband med kapitalismens totala sammanbrott. Detta sammanbrott sporrar småborgarna att i sin helhet förena sig med proletariatet i dess kamp för makten. I ett sådant resonemang blir partiet snarare en produkt av den revolutionära processen än revolutionens nödvändiga ledare. Trots dessa fundamentala felvärderingar innehåller ”Marxism kontra diktatur” andra utläggningar av stort teoretiskt värde. Där finns tillsammans med. begreppet ”apparatens konservatism” en smått genialisk skiss över den möjliga urartningen hos en arbetarrörelse.

Socialdemokratins kris

1914 ålades Rosa den politiska organisationen av det tyska socialdemokratiska partiets kärna. Hon representerade fortfarande det polska partiet i 2. internationalen. I denna egenskap deltog hon i det internationella möte, som skulle ta ställning till kriget, den 30 jul 1914. Den tyska socialdemokratin försäkrade högtidligt genom Herman Möller sin principiella position: Aldrig skulle socialdemokratin för borgarklassens krig. Men den augusti 1914 gav de 111 deputerade borgarklassen sitt förtroende och ställde sig därmed på de småborgerliga chauvinisternas sida. Alla partier i 2. internationalen gav efter för socialimperialismen och samarbetade aktivt med den krigförande borgarklassen. De ”socialistiska” ledarna inträdde i de borgerliga regeringarna. Detta var den socialistiska internationalens fullständiga sammanbrott. Liksom Lenin och Trotskij var Rosa bestört över arbetarinternationalens nederlag. Hon beslutade sig för att tillsammans med en fraktion revolutionära tyskar föra kampen mot imperialismens krig och få partitoppen att avgå. När Rosa arresterades kom ingen officiell protest från partiet. Inte heller när Karl Liebknecht skickades till fronten som ”arbetssoldat”, tack vare en artikel med titeln ”Huvudfienden finna i vårt land”.

Mot slutet av 1915 framkastade Rosa från sin fängelsecell tanken på en nationell konferens för den tyska vänstern. Ur detta föddes den 1 januari 1916 organisationen ”Spartakus”. När Rosa frigavs i januari 1916 kunde hon publicera sin berömda broschyr ”Socialdemokratins kris” under pseudonymen Junius. Hon visade där att fred i samband med seger eller förlust skulle komma att vara avgörande för det internationella proletariatet om den inte dikterades av ”proletariatets revolutionära medverkan”. ”Kriget slutar inte, fortsatte hon, ”förrän arbetarna i Tyskland, Frankrike, England och Ryssland vaknar upp ur min berusning, ger varandra broderligt handen och skär ut de imperielistiske hyenornas bestialiska hjärtan, detta till ljudet av det gamla kraftfulla vrålet: 'Proletärer i alla länder, förena er!’”

Hennes slutsatser var att man måste rekonstruera den internationella organisationen i en revolutionär, marxistisk international. Spartakisternas agitation i Tyskland blev inte fruktlös: Strejker och massdemonstrationer följde. Men då klar inriktning och solid organisation saknades, kunde dessa massaktiviteter kanaliseras. Repressionen segrade åter och Rosa blev arresterad. Från fängelset lyckades hon få ut brev till omvärlden. Hon vände sig inte längre till partiet utan till massorna. Hon försökte organisera dem mot socialdemokratins förräderi och gav dem till och med handlingsdirektiv: ”Samla era krafter för att driva på den revolutionära massrörelsen för att erövra den politiska makten och diktera inre och yttre fred.” Men hon hade obestridligen subjektiv uppfattning av situationen. Leo Jogiches, som ledde spartakistgruppen, såg ingen effektiv lösning på kampen annat än genom organisation.

Den permanenta revolutionen

Anmärkningsvärd är Ronas teoretiska uppfattning av den ryske revolutionen. I april 1917, alltså utan kunskap om Lenins berömda Aprilteser drog hon i praktiken samma slutsatser som denne: ”Det ryska proletariatet sätter det i absolut motsats till den imperialistiska ryska bourgeoisin som drömmer om Konstantinopel och tar hem profit från kriget. Kampen för fred kan inte i Ryssland som överallt annars föras på annat sätt än genom den revolutionära klassens kamp mot sin egen borgarklass, en kamp för att erövra den politiska makten. Sådana är den ryska revolutionens oundvikliga perspektiv.” Tillsammans med Lenin och Trotskij fastslog hon revolutionens fortsatta utveckling. Och hon satte allt sitt hopp till bolsjevikerna.

Det gällde då för de ryska massorna att svara på attackerna från Kornilov, som försökte restaurera tsardömet. De socialister som satt vid makten sedan mars kunde inget göra i detta avseende, fångna som de var av de imperialistiska borgarna, med vilka de samarbetade. Det fanns ingen utväg, om inte arbetarmassorna fann en solid organisation, som var kapabel att dra upp riktlinjer, dirigera kampen i dess helhet, avvärja förräderiet och tillvarata det rätta tillfället för att gripa makten och förvandla den borgerliga revolutionen till proletariatets revolution. Den 25 oktober 1917 påtog sig bolsjevikpartiet denna roll; det svarade mot massornas krav genom att organisera den väpnade folkresningen.

Den ryska revolutionen

I fängelset mottog Rosa med glädje nyheten om denna historiska händelse. Bolsjevikerna hade just definitivt befriat det ryska proletariatet från den kapitalistiska exploateringen. Man. måste stödja den till varje pris, för att inte proletariatets diktatur skulle löpa risken att kullkastas av en kontrarevolution. I ett brev till Louise Kautsky (24.11 1917) utvecklade Rosa denna syn: ”Gläder du dig över ryssarna? Naturligtvis kommer de inte att kunna hålla sig i denna häxsabbat – inte därför att statistiken uppvisar en alltför efterbliven ekonomisk utveckling i Ryssland, som din förståndige make har räknat ut, utan därför att socialdemokratin i de högst utvecklade västländerna består av eländiga fega stackare, som lugnt kommer att se på hur ryssarna förblöder för dem.” Som marxist tänkte hon sig att proletariatet i de västerländska staterna skulle följa ryssarnas exempel. Lenin och Trotskij räknade också mycket med denna hypotes. Men den internationella socialdemokratin spelade en kontrarevolutionär roll och Lenins och Trotskijs parti fick ensamma bjuda imperialisterna spetsen i fredsunderhandlingarna. I sin broschyr ”Den ryska revolutionen” gav Rosa ett starkt erkännande åt bolsjevikpartiet: ”Det som ett parti i ett historiskt ögonblick kan samla av mod, aktionskraft, revolutionär och logisk klarsyn, har Lenin, Trotskij och deras kamrater visat. All den revolutionära heder och handlingskraft, som saknas hos socialdemokratin i väst har funnits hos bolsjevikerna.”

Sedan ägnade hon sig åt att kritisera vad som tycktes henne fel i bolsjevikernas inrikespolitik. Hennes kritik gick till problemet, i synnerhet i fråga om ordningsregler utfärdade av bolsjevikerna i jordbruksfrågor. På denna punkt förebrådde hon dem för att ha satt sitt gamla program ur spel och i stället antagit socialrevolutionärernas. Den ungerske marxisten Georg Lukács besvarade denna kritik och visade .att Rosa även här hade en subjektiv syn på den ryska situationen. En subjektivism, som karakteriserades av en underskattning av Rysslands kapacitet.

Trots detta hade Rosa ändå mycket beröm att ge bolsjevikerna. ”Detta är det väsentliga och bestående i bolsjevikernas politik. I den meningen förblir det deras odödliga historiska förtjänst att med erövringen av den politiska makten och med den praktiska problemställningen till socialismens förverkligande ha gått före det internationella proletariatet och mäktigt drivit på uppgörelsen mellan kapital och arbete i hela världen. I Ryssland kunde problemet endast uppställas. Det kunde inte lösas i Ryssland. Och i den meningen tillhör framtiden överallt ’bolsjevismen’.”

Den tyska revolutionen

Rosa Luxemburg hoppades att en tysk revolution skulle komma det ryska proletariatet till hjälp, en motiverad förhoppning. Situationen i Tyskland var katastrofal. Ekonomiskt orkade inte landet längre föra krig, det stod och vacklade på ruinens brant. tusentals soldater, desertörer från fronterna, drev omkring på landsbygden och arbetaroroligheter förekom i städerna; utbrottet närmade sig. Men i själva verket satt otaliga spartakister i fängelse och leden var, stunden innan utbrottet reducerade till en handfull militanter.

Den tyska regeringen, sammansatt kring ”socialisterna”, organiserade repressionen. Den behövde använda sig av den socialdemokratiska kontrollen: Scheidemann, socialistisk minister och gammal arbetare skulle åta sig att övertyga massorna. Han talade om demokratisering och fyllde huvudstaden med militärer. Han ordnade amnesti för politiska fångar och behöll Rosa i fängelse, men revolutionen närmade sig i tysthet. Matroserna organiserade sig på sina båtar och arbetarna i fabrikerna. När regeringen gav order om arrestering av matroser som hade organiserat ett myteri, utbröt revolutionen.

Alltmedan Vilhelm II flydde för livet och Ebert, socialdemokratins ledare, tog över som ”rikskansler” och försäkrade att han hatade revolutionen som pesten, utropade Karl Liebknecht inför hundratusentals arbetare den socialistiska republiken . Ett verkställande råd blev tillsatt och fängelseportarna öppnades. Leo Jogiches och Rosa Luxemburg befriades. November 1918 var den tyska motsvarigheten till oktober 1917 i Ryssland, dock med den avgörande skillnaden att Spartakisterna inte var bolsjevikpartiet. De gjorde dock vad som stod i deras makt. ”Die Rote Fahne”, den spartakistiska tidningen försökte organisera massorna. Rosas första artikel var full av undervisning om behovet av organisation; ”utvecklandet och återväljandet av de lokala arbetarråden och soldatråden för att den första impulsiva, kaotiska handlingen, som födde dem, skall utbytas mot den medvetna processen, den klara insikten i revolutionens mål, uppgift och väg” och ”omedelbart sammankallande av en arbetarnas världskongress för att klart och tydligt understryka den internationella och socialistiska karaktären boa revolutionen, ty den tyska revolutionens framtid är förankrad i internationalismen, i proletariatets världsrevolution”. Organisera och beväpna er; det var Rosas paroll.

Det var i denna situation som det tyska kommunistiska partiet bildades den 31 december 1918. Socialdemokratin svarade snabbt genom att återupprätta terrorn. Noske, ”detta eländiga missfoster”, tog på sig ansvaret att slå ned den inledda revolutionen. ”Någon måste väl ändå vara slaktaren”, as han. Det blev också en slakt utan like. Spartakisterna mördades, den ena efter den andra. Dagen innan hon sköts skrev Rosa en artikel, ”Ordning härskar i Berlin”, i vilken hon analyserade situationen och pekade på de dåliga förberedelserna och de organisatoriska bristerna. Den 15 januari 1919 blev Karl Liebknecht och Rosa arresterade och förda till ett hotell, där de sköts. Rosa Luxemburgs kropp hittades fyra månader senare i floden.

Tidskriften Revolutionär information
Svensk avdelning | MIA