Ur internationale situationniste nr 8, januari 1963.
Språkproblemet står i centrum för alla strider om huruvida den rådande alienationen ska avskaffas eller vidmakthållas; det går inte att avskilja från alla de områden där dessa strider förs. Vi lever i språket som i förorenad luft. Tvärtemot vad vitsmakarna inbillar sig, så leker inte orden. Och inte heller älskar de med varandra, som Breton trodde, förutom då i drömmen. Orden arbetar i tjänst hos den förhärskande organisationen av livet. De har emellertid inte förvandlats till robotar och olyckligtvis för informationens teoretiker är de inte i sig själva "informationistiska"; krafter som kan kasta omkull alla kalkyler tar sig uttryck i dem. Ordens samexisterande förhållande med makten är analogt med det som proletärerna (i denna terms klassiska såväl som moderna bemärkelse) kan upprätthålla med makten. Nästan alltid anställda, hela tiden utnyttjade – i sina fulla betydelser eller i sina fulla icke-betydelser – förblir orden ändå på sätt och vis i grunden främmande element.
Makten utfärdar endast ordens falska identitetskort. Den påtvingar dem en passersedel och fastställer deras plats i produktionen (där vissa av dem alldeles uppenbart jobbar övertid); den tillställer dem så att säga deras löneavi. Lewis Carrolls Humpty-Dumpty hade fullständigt rätt i sin åsikt att det som avgör ordens användning är "att veta vem som bestämmer, en sak som betyder allt". Och han, arbetsgivaren i fråga, bekräftar att han betalar dubbelt så bra till dem som han ofta har användning för. Som ett symptom på hela samhällets revolutionära kris inbegriper vi också fenomenet med ordens ohörsamhet, deras flykt, deras öppna motstånd, som manifesterar sig i den moderna skönlitteraturen i dess helhet (från Baudelaire till dadaisterna och Joyce).
Under maktens kontroll är språket alltid uttryck för något annat än autentisk erfarenhet. Precis häri ligger möjligheten till en fullständig brytning. Förvirringen i språkets organisation har blivit så stor, att den av makten påtvingade kommunikationen avslöjar sig som ett bedrägeri och ett narrspel. I syfte att säkra informationen som framtidens enda möjliga kommunikationsform försöker den embryonala cybernetiska makten förgäves att ställa språket under kontroll av de maskiner som den behärskar. Men t.o.m. på detta dess eget område bryter motståndet fram, och man kan med rätta betrakta den elektroniska musiken som ett, förvisso tvetydigt och begränsat, försök att vända på maktförhållandena genom att ställa maskinerna i språkets tjänst. Motståndet är emellertid allmännare än så, radikalare än så. Det förnekar all enkelriktad "kommunikation" – i den gamla konsten såväl som i den moderna "informationismen". Det kräver en kommunikation som förgör all avskild makt. Där det finns kommunikation, finns det ingen stat.
Makten lever av vad den stjäl. Den skapar ingenting, den rekupererar. Om makten skapade ordens betydelse skulle det inte finnas någon poesi – enbart ändamålsenlig "information". Man skulle aldrig kunna göra motstånd i själva språket och all vägran skulle stå utanför det, bli rent lettristisk. Men vad är poesin annat än språkets revolutionära ögonblick, i sig oskiljaktig från historiens revolutionära ögonblick och det individuella livets historia?
Maktens grepp om språket kan jämföras med dess grepp om helheten. Blott på det språk som har förlorat all omedelbar kontakt med helheten kan informationen byggas. Informationen är maktens poesi (kontrapoesin för ordningens upprätthållande), den är den mediatiserade förfalskningen av det som existerar. Poesin måste däremot förstås som den omedelbara kommunikationen i det verkliga och som detta verkligas verkliga förändring. Den är inget annat än det befriade språket; språket som återvinner sin rikedom och som genom att bryta sina påtvungna betydelser genast omfattar orden, musiken, skriken, gesterna, måleriet, matematiken, handlingarna. Poesin är alltså beroende av en sådan största möjliga rikedom, där livet kan levas och förändras i en given socio-ekonomisk situation. Det är följaktligen en överloppsgärning att slå fast att detta poesins förhållande till sin samhällsmateriella bas inte innebär ett ensidigt underordnande utan ett samspel.
Vissa av de mexikanska, kubanska och kongolesiska revolutionernas faser visar klart att poesins återupptäckande kan sammanfalla med revolutionens pånyttfödande. Mellan de revolutionära epokerna, under vilka massorna når fram till poesin genom handlingar, kan de kretsar som sysselsätter sig med det poetiska äventyret uppfattas som det enda ställe där revolutionens helhet fortlever som en ofullgången men nära förestående möjlighet, likt skuggan av en frånvarande personlighet. Vad som här kallas för det poetiska äventyret är svårt och farligt, och under alla omständigheter saknar det garantier (i själva verket gäller det summan av en epoks nästan omöjliga handlingar). Det enda man kan vara säker på är vad som inte är en epoks poetiska äventyr: dess falska, erkända och tillåtna poesi. Medan surrealismen vid tiden för sitt angrepp på det organiserade förtrycket inom kultur och vardagsliv helt korrekt definierade sin beväpning som en "poesi om nödvändigt utan dikter", så är det för SI idag fråga om en poesi nödvändigtvis utan dikter. Och när vi talar om poesi har det aldrig någonting att göra med reaktionära eftersläntrare till en eller annan nyversifikation, inte ens om denna är i linje med de minst ålderstigna formella modernismerna. Programmet för den förverkligade poesin innebär ingenting mindre än att på en och samma gång, och det oskiljaktligen, skapa händelserna och deras språk.
Alla slutna språk – till exempel de informella ungdomsgrupperingarnas, de som nutida avantgardister utvecklar för internt bruk i försöken att finna och definiera sig själva, de som under tidigare epoker förmedlades som objektiv poetisk produktion i stil med "trobar clus" eller "dolce stil nuovo" – syftar till och uppnår en viss omedelbar, ogrumlad kommunikation, ömsesidigt erkännande och överensstämmelse. Sådana försök har emellertid varit ansträngningar av begränsade och i många avseenden isolerade grupper. De evenemang som dessa har kunnat anordna, de fester de har kunnat ge, har måst hållas inom snävast tänkbara gränser. Ett av de revolutionära problemen består i att federera detta slags sovjeter, dessa kommunikationsråd, för att slutligen överallt ge upphov till en direkt kommunikation. En kommunikation som inte längre behöver förlita sig på fiendens kommunikationsnät (det vill säga maktens språk) och som sålunda skulle kunna omforma världen efter eget skön.
Det gäller inte att ställa poesin i revolutionens tjänst utan att ställa revolutionen i poesins tjänst. Blott så undgår revolutionen att förråda sitt eget projekt. Vi kommer inte att göra om det surrealistiska misstaget; vi kommer inte att ställa oss i tjänst hos en revolution just när den har upphört att existera. I sin oförmåga att glömma en partiell och snabbt krossad revolution blev surrealismen snabbt en skådespelets reformism, en till det inre av skådespelets allsmäktiga organisation förflyttad kritik av en viss form av skådespelet. Surrealisterna tycks ha ignorerat det faktum att när det gäller inre förbättringar eller moderniseringar av skådespelet, så översätter makten dessa till sitt eget kodade språk, vars nyckel bara den själv besitter.
Varje revolution har sprungit fram ur poesin och förverkligats genom poesins kraft. Detta fenomen har undgått och undgår alltjämt revolutionens teoretiker (och man kan sannerligen inte uppfatta det, om man fortfarande hänger fast vid den gamla uppfattningen om revolutionen eller poesin), men har vanligen observerats av kontrarevolutionärerna. Varhelst poesin dyker upp jagar den skräck i kontrarevolutionärerna; lidelsefullt hänger de sig åt att bli den kvitt genom diverse besvärjelser – alltifrån autodaféer till rena stilistiska analyser. Den sanna poesins ögonblick, "som har framtiden för sig", syftar var gång till att på nytt rikta in världens helhet och all framtid utifrån sina egna mål. Dessa krav vet under hela sin existens inte av några kompromisser. De likviderar med glädje historiens oreglerade skulder. Fourier och Pancho Villa, Lautréamont och de asturianska dynamitarderna – vars efterföljare nu uppfinner nya strejkformer – matroserna i Kronstadt och Kiel samt alla de i världen som förbereder sig för att, med eller utan oss, kämpa för den långa revolutionen är även de otvivelaktligen denna nya poesis sändebud.
Det framstår allt klarare att poesin i egenskap av tomt rum är konsumtionssamhällets antimateria, eftersom den inte kan konsumeras (den motsvarar inte de moderna kriterierna på ett konsumtionsobjekt: att vara likvärdigt för en passiv massa av isolerade konsumenter). När den citeras är poesin ingenting, den kan bara détourneras, uttryckas på nytt i lek. Alla studier av den gamla poesin är bara akademiska övningar, som återuppväcker det akademiska tänkandet i dess helhet. Om vi med termen "historia" inte menar ledarnas skådespelsmässiga historia, utan historien om vardagslivet och dess möjliga frigörelse, samt historien om varje individuellt liv och dess förverkligande – om vi menar detta, så har poesins historia inte varit något annat än en flykt inför historiens poesi.
Det är i detta sammanhang nödvändigt att klargöra den roll som den gamla poesins "konservatorer" spelar. Dessa figurer, som sörjer för dess utbredning allteftersom staten av helt andra skäl utrotar analfabetismen, är bara ett specialfall av alla museikonsternas konservatorer. Mängder av poesi finns konserverad i världen. Men ingenstans finns de ställen, de ögonblick, de människor som skulle kunna uppliva den, kommunicera med den, använda sig av den. Något som för övrigt bara kan ske genom détournement, eftersom förståelsen av den gamla poesin har förändrats såväl genom förlust som förvärvande av kunskap; och eftersom den gamla poesin då den verkligen återupptäcks alltid framträder tillsammans med bestämda händelser som till stor del förlänar den en ny innebörd. Men framför allt får en situation där poesin är möjlig inte återuppliva det förflutnas poetiska misslyckanden (dessa misslyckanden fortlever omvänt i poesins historia som de stora framgångarna och poetiska monumenten). En sådan situation utvecklas och kommunicerar på ett naturligt sätt genom sin egen poesi och dess möjligheter till herravälde.
Samtidigt som den poetiska arkeologin presenterar den gamla poesin i urval på LP-skivor, där den reciteras av specialister för den nya illitterata allmänhet som det moderna skådespelet har skapat, så har informationisterna föresatt sig att bekämpa allt "överskott" av frihet, så att det enda som återstår är att blott och bart förmedla order. Genom att låsa fast och eliminera livets såväl som språkets variabler försöker automationens filosofer uttryckligen att skapa ett teoretiskt automatiskt tänkande. Men de kommer att finna fler råttor i sin utsökta dessert! De översättningsmaskiner t.ex., som är avsedda att nu samtidigt börja säkra informationens världsomspännande standardisering och företa en informationistisk revision av den gamla kulturen, är underkastade sina förutbestämda program och förmår därför inte uppfatta vare sig ett ords helt nya betydelser eller dess dialektiska ambivalenser i det förgångna. Språkets liv – som hänger samman med varje framgång för den teoretiska fattningsförmågan: "Idéerna förbättras. Orden tar del däri." – fördrivs således från den officiella informationens maskinpark, men detta innebär samtidigt att det fria tänkandet kan organisera sig i hemlighet, utom räckhåll för den kontrollteknik som informationspolisen besitter. Sökandet efter odiskutabla signaler och ögonblickligen binära klassificeringar genomsyrar den existerande maktens medvetande så otvetydigt, att också detta väcker samma kritik. Hur sinnesförvirrat de än formulerar sig, så är de informationistiska teoretikerna inget annat än klumpiga och auktoriserade förelöpare till den framtid de har valt och som det rådande samhällets härskande krafter eftersträvar: förstärkandet av den cybernetiska staten. Alla är de vapendragare åt makthavarna i det tekniska feodalvälde som nu tar form. I deras gyckelspel finns ingen plats för oskuld. De är kungens narrar.
Valet mellan informationismen och poesin har inte längre någonting som helst att göra med det förflutnas poesi, lika litet som den klassiska revolutionära rörelsens rester idag, någonstans, längre kan betraktas som ett verkligt alternativ till den förhärskande organiseringen av livet. Denna bedömning får oss också att tillkännage det totala försvinnandet av poesin i dess gamla former, inom vilka den kunde produceras och konsumeras, samt att annonsera dess återkomst i oväntade och verkningsfulla former. I vår epok gäller det inte längre att skriva ut poetiska befallningar utan att sätta dem i verket.