Ur "internationale situationniste" nr 9, augusti 1964
Det betecknar en verksamhet som är inriktad på att skapa situationer i stället för att utforska dem på jakt efter vad de eventuellt representerar. Detta gäller på den samhälleliga praktikens och den individuella historiens alla nivåer. Vi ersätter den passiva existensen med ett skapande av livets ögonblick, tvivlet med en lekfull bejakelse. Filosoferna och konstnärerna har hittills bara tolkat situationerna - nu gäller det att förändra dem. Eftersom människan är produkten av de situationer som korsar hennes väg, måste man skapa mänskliga situationer. Eftersom individen bestäms av sin situation, så kräver hon också makt att skapa situationer som är hennes begär värdiga. Det är i detta perspektiv som poesin (kommunikationen som situationens fullödiga språk), erövringen av naturen och den fullständiga sociala frigörelsen måste upplösas i varandra och förverkligas. Vår tid kommer att ersätta de begränsade situationernas fasta ram, som fenomenologin med sådan förkärlek har beskrivit, med det praktiska skapandet av situation och för alltid tränga undan denna ram med rörelsen hos vårt förverkligandes historia. Vad vi begär är en fenomeno-praxis. Vi tvivlar inte på att detta kommer att vara den grundläggande förutsättningen för den befrielserörelse som är möjlig i vår tid. Vad kan hänföras till en situation? Olika nivåer på vår planet eller epok (t.ex. En civilisation i Burckhardts mening) eller ett ögonblick i individens liv? Allez la musique! Det enda av värde i den förgångna kulturen - hoppet att förverkliga förnuftet i historien - leder med nödvändighet till detta. Allt annat befinner sig i upplösning. Termen situationistisk har för SI exakt motsatt betydelse till vad man i Portugal numera menar med en "situationist", d.v.s. en anhängare av den rådande situationen, i Portugal alltså salazarismen.
Orden "politisk rörelse" täcker idag den specialiserade verksamheten hos ledare för grupper och partier, som på sina militanters organiserade passivitet bygger sitt förtryck och sin framtida makt. SI är därför ingen politisk rörelse och heller ingen sociologi i den politiska mystifikationens tjänst. SI gör anspråk på att vara det internationella revolutionära medvetandets högsta uttryck. Därför anstränger vi oss att belysa och samordna de handlingar av förkastelse och de tecken på skaparanda som kännetecknar proletariatets nya konturer, den obetvingliga viljan till frigörelse. Centrerad kring massornas spontanitet blir en sådan aktivitet ovedersägligt politisk, åtminstone om man frånkänner agitatorerna själva den egenskapen. Allteftersom nya radikala strömningar uppträder: i Japan (Zengakurens yttersta flygel), i det underjordiska Spanien, i Kongo, ger SI dem sitt kritiska stöd och hjälper dem därmed praktiskt. Men mot varje den specialiserade politikens "övergångsprogram" står SI för en permanent revolution av vardagslivet.
En stor del av den situationistiska kritik som ägnas konsumtionssamhället går ut på att visa i vilken utsträckning de samtida konstnärerna har sänkt sig till att göra konst på samma sätt som man gör affärer, genom att de har förkastat den överskridandets rikedom som - även om den inte kom till användning - ligger innesluten i perioden 1910-1925. Sedan dess har konstnärsrörelserna inte varit annat än inbillade återsken av en explosion som aldrig har inträffat, men som hotade och alltjämt hotar samhällets strukturer. Medvetandet om detta förkastande och dess motsägelsefyllda följder (längtan efter och viljan att återvända till den ursprungliga våldsamheten) gör SI till den enda rörelse som förmår motsvara det autentiska konstnärliga projektet, genom att den låter konstens fortlevande innefattas i levnadskonsten. Vi är konstnärer blott genom att vi inte längre är konstnärer: vi går att förverkliga konsten.
SI tillbakavisar den roll man alltid är snar att tilldela oss i upplösningens skådespel.. Vägen till det som ligger bortom nihilismen går över skådespelets upplösning, och det är denna SI helt går in för. Visserligen behöver inget av vad som utarbetas och konstrueras utanför ett sådant perspektiv SI:s hjälp för att störta samman av sig självt, men överallt i konsumtionssamhället erbjuder det spontana sammanbrottets obestämda områden de nya värderingarna ett experimentalfält där SI inte kan undvaras. Vi kan bygga på skådespelets ruiner. För övrigt förpliktar vår välgrundade åsikt om en totala förstörelse till att endast skapa i ljuset av helheten.
Verkligheten upphäver utopin. Klyftan mellan rikedomen hos den nuvarande tekniken och fattigdomen i det sätt varpå alla slags ledare utnyttjar den går inte längre att dölja. Vi vill ställa den materiella utrustningen till förfogande för allas skaparlust, så som massorna alltid använder den i revolutionens ögonblick. Det är en fråga om samordning, eller taktik om man så vill. Allt det vi talar om går att förverkliga omedelbart eller på kort sikt, så snart man börjar praktisera våra forsknings- och verksamhetsmetoder.
Under den rådande ordningen, där människan ersätts av tinget, är varje etikett komprometterande. Den som vi har valt innefattar emellertid sin egen, om än summariska, kritik i och med att den motsätter sig titeln "situationism", som andra har valt åt oss. Den kommer för övrigt att försvinna när alla har blivit situationister fullt ut och inte längre är proletärer som kämpar för proletariatets avskaffande. Hur löjlig en etikett än är, så har vår för stunden den fördelen att den drar en gränslinje mellan den tidigare bristen på sammanhang och en ny anspråksfullhet. Vad som har fattats intelligentian under de senaste årtiondena är just denna åtskillnad.
Tre anmärkningsvärda punkter förefaller oss rättfärdiga den betydelse som vi tilldelar oss själva som en organiserad grupp av teoretiker och experimentatorer. Vi är de första att utifrån en revolutionär ståndpunkt leverera en ny, helgjuten kritik av det samhälle som just nu utvecklar sig. Denna kritik är djupt förankrad i vår tids kultur och konst genom att den utgör deras lösning (det säger sig självt att detta arbete är långt ifrån fullbordat). För det andra bryter vi helt och oåterkalleligt med alla som tvingar oss till det. Och vi låter vår brytning verka som en kedjereaktion! Detta är värdefullt i en tid då olika slag av förlamande resignation träder in överallt. För det tredje har vi infört ett nytt relationsmönster med våra "anhängare" därigenom att vi bestämt avvisar alla lärjungar. Vi intresseras oss bara för deltagande på högsta nivå, och att deltagarna drar ut i världen som självständiga individer.
Bland de specialister som besitter det sönderfallande moderna tänkande talar man ofta om oss, men man skriver väldigt lite. Rent allmänt är det för att vi avvisar termen "situationism", som vore den enda kategori under vilken kan skulle kunna sortera in oss i det rådande skådespelet, som en förstelnad doktrin som talar mot oss själva, som en ideologi Marx’ mening. Det är naturligt att det samhälle vi förkastar i sin tur förkastar oss. Man talar gärna om situationister som enskilda individer för att skilja dem från den gemensamma kampen, förutan vilken det för övrigt inte ens skulle finnas några "intressanta" individer. Man talar om situationisterna när de har upphört att vara sådana ("nashismens" rivaliserande varianter i olika länder hämtade sin enda gemensamma berömmelse ur att helt falskt låtsas stå i förbindelse med SI på något sätt). Skådespelets vakthundar återger utan vidare fragment av den situationistiska teorin för att vända den mot oss. De inspireras av den, naturligt nog, i sin kamp för skådespelets fortbestånd. Det är således inte bara av plagitatorisk fåfänga som de tvingas dölja ursprunget, d.v.s. sådana "idéers" koherens. Dessutom vågar många tvekande intellektuella inte tala öppet om SI, därför att ett omnämna kräver ett visst minimum av partitagande: att säga just vad man tar avstånd ifrån, i motsats till det som man gillar. Många tror helt felaktigt att en spelad okunnighet kommer att befria dem från ansvar för vad som komma skall.
Tyvärr finns det ingen. Men helt visst innehåller samhället motsättningar, och det förändras. Detta gör - på ett ständigt nytt sätt - en revolutionär aktivitet både möjlig och nödvändig; en aktivitet som inte längre eller ännu inte existerar i form av en organiserad rörelse. Det rör sig därför inte om att "stödja" en sådan rörelse, utan om att skapa en; att definiera den kan inte skiljas från att experimentera fram den. Att slå fast att det inte existerar någon revolutionär rörelse är en första oundgänglig gest till förmån för en sådan rörelse. Allt annat är en skrattretande försköning av det förgångna.
På samma sätt som Marx när han säger: "Jag för min del är inte någon marxist".
Våra teorier är inget annat än teorin om vårt verkliga liv och de möjligheter till experiment som det erbjuder. Hur kringskurna de disponibla aktionsfälten än är i väntan på den nya ordning, så gör vi det bästa möjliga av läget. Vi behandlar fienden som fiende; det är en första åtgärd som vi rekommenderar åt envar för att påskynda tänkandets utveckling. För övrigt är det självklart att vi villkorslöst stöder alla former för utvidgning av handlingsfriheten, allt det som det borgerliga eller byråkratiska slöddret kallar missbruk. Det är uppenbart uteslutet att vi skulle förbereda en revolution av vardagslivet genom att leva asketiskt.
Fritidssamhället är en föreställning som döljer en speciell produktions- och konsumtionsform av samhällets rum och tid. Då den i egentlig mening produktiva arbetstiden minskar, kommer de industriella reservstyrkorna att sättas in i konsumtionen. Alla blir ömsesvis arbetare och råvara i skådespelets semester- och fritidsindustri. Det förhärskande arbetet är A och O för det förhärskande livet. Organisationen av konsumtion som fritid måste exakt motsvara organiseringen av arbetet. "Fritid" är ett ironiskt mått i en prefabricerad tids förlopp. Detta arbete kan inte alstra något annat än denna fritid; så ser den bistra sanningen ut, både för den overksamma - i själva verket alltmer halvt om halvt verksamma - eliten och för massorna som har tillgång till en begränsad fritid. Ingen vägg av bly kan skärma av ett stycke tid, eller hela tiden i ett avsnitt av samhället, från den radioaktivitet som det alienerade arbetet utstrålar. Det är detta arbete som formar samtliga produkter och hela det sociala livet just sådant - och inte på något annat vis.
Det enda och synnerligen prekära sätt vi har kunnat finansieras på är genom vårt deltagande i tidens kulturproduktion. Detta deltagande är underkastat följande motsättning: vi besitter sådan kreativ förmåga att vi kan "lyckas" med näst allt som vi företar oss, men vi har samtidigt så stränga krav på oberoende och perfekt koherens mellan våra långsiktiga mål och vart och ett av våra tillfälliga förehavanden (se vår definition av anti-situationistisk konstproduktion) att vi blir nästan helt oacceptabla för den förhärskande organisationen av kulturen även när det gäller högst sekundära saker. Läget för våra resurser framgår ur detta sakernas tillstånd. Se exempelvis vad vi har skrivit i nr 8 av Internationale Situationniste (sid. 26) om "de resurser som aldrig saknas för de nashistiska projekten" jämfört med våra villkor (sista sidan i samma nr).
Några fler än den ursprungliga gerillakärnan i Sierra Maestra, men med färre skjutvapen. Något färre än de delegater som 1864 i London bildade Första Internationalen, men med ett mer sammanhängande program. Lika orubbliga som grekerna vid Thermopyle ("Vandrare, bringa till Sparta ett bud ..."), men med en ljusare framtid.
Det rör sig hela tiden om en konstlad dialog, som idag har blivit en plåga i och med all psykoteknisk integrering i skådespelet (en glatt accepterad passivitet, grovt förklädd till "deltagande", en aktivitet i harpäls). Men vi är ändå förmögna att utifrån en osammanhängande och reifierad frågeställning göra exakta ställningstaganden. Dessa ställningstaganden utgör inga "svar" eftersom de inte visar på frågorna utan tillbakavisar dem. De är svar som ska förändra frågorna. Därefter kan en verklig dialog börja. I det här frågeformuläret är alla frågor felaktiga, men våra svar är likafullt riktiga.