Ur internationale situationniste nr 12, Paris, september 1969.
I Mars 1844 skrev Arnold Ruge till Marx: "Kommer vi att leva tillräckligt länge för att få se en politisk revolution, vi som är dessa tyskars samtida? Min vän, man tror det man önskar" – och fyra år senare var revolutionen där. Ruges olyckliga fras citerades som motto i Guy Debords i december 1967 utkomna La Société du Spectacle som ett lustigt exempel på ett historiskt omedvetande, vilket i ännu högre grad fortfarande hålls vid liv av liknande orsaker och som framkallar samma effekter. Och det på ett sätt som i tiden betraktat verkar oföränderligt – och 6 månader senare inträffade ockupationsrörelsen, Frankrikes största revolutionära ögonblick sedan Pariskommunen.
Det väsentliga i den franska rörelsen 1968 består i att den är den största generalstrejk som någonsin stoppat upp ett industrilands ekonomi och att den är historiens första vilda generalstrejk, i de revolutionära ockupationerna och ansatserna till direkt demokrati, i det under nära två veckor allt mer fullständiga utplånandet av statsmakten, i bekräftelsen av vår tids hela revolutionära teori och här och där till och med en början till dess partiella förverkligande, i att den är den viktigaste erfarenheten för det moderna proletariatets rörelse på väg att installera sig i alla länder i sin fullbordade form och att den är modellen som hädanefter måste överskridas. Redan i detta ligger dess seger.
Längre fram ska vi peka på rörelsens brister och svagheter vilka var naturliga konsekvenser av såväl okunnigheten och improvisationen som av det förgångnas dödvikt, till och med där denna rörelse bäst kom till uttryck; särskilt konsekvenserna av de splittringar som med precision lyckades försvara alla de krafter som förenats för att vidmakthålla den kapitalistiska ordningen. I ett ögonblick då det gällde systemets liv eller död sysselsatte sig de politiska och fackliga byråkratiska kadrerna härmed i högre grad och bättre än polisen. Men låt oss först räkna upp de kännetecken som ockupationsrörelsen lagt i dagen i sitt centrum, där den var friast att översätta sitt innehåll till ord och handlingar. Där proklamerade den sina mål mycket tydligare än någon annan spontan revolutionär rörelse i världen gjort; och målen var mycket radikalare och aktuellare än de som det förgångnas revolutionära organisationer någonsin, ens i sina bästa ögonblick, förmått formulera i sina program.
Ockupationsrörelsen innebar proletariatets plötsliga återkomst som historisk klass utvidgad till att omfatta en majoritet av det moderna samhällets löntagare, fortfarande med syfte att verkligen avskaffa klasserna och löneslaveriet. Denna rörelse innebar det samtidigt kollektiva och individuella återupptäckandet av historien, av känslan att det var möjligt att gripa in i historien och att det var omöjligt att vända händelsen, känslan av det faktum att "ingenting längre ska vara som förut". Och roat betraktade människorna den egendomliga tillvaro de fört en vecka tidigare, det överlevande de nu hade överskridit. Rörelsen var en generaliserande kritik av all slags alienation, av alla ideologier och av hela det gamla organiserandet av det verkliga livet; en förkärlek till att generalisera, till att uppfatta allt i sin helhet. I denna process förnekades egendomen, var och en betraktade sig överallt som hemma. Det begär man kände efter en dialog, efter det fullständigt fria ordet och smaken för en verklig gemenskap fann sin plats i de byggnader, som stod öppna för möten och i den gemensamma striden: telefonerna – som tillhörde det fåtal tekniska hjälpmedel som alltjämt fungerade – och de många sändebuden och resenärerna i Paris och hela landet som upprätthöll kontakten mellan de ockuperade lokalerna, fabrikerna och församlingarna, bar upp detta kommunikationens verkliga användande. Ockupationsrörelsen innebar i sanning ett nej till alienerat arbete; innebar alltså fest, lek, människors och tidens verkliga närvaro. Den innebar också ett förkastande av varje auktoritet, varje specialisering, varje hierarkiskt avhändande av egendom; ett förkastande av staten och alltså såväl av partier och fackföreningar som av sociologer och professorer. Alla de som rörelsen i en blixtsnabb kedjereaktion väckt (den kanske vackraste parollen som skrevs på väggarna löd bara: "Snabbt") föraktade på ett radikalt sätt sina gamla existensförhållanden. Det gäller således även dom som arbetat för att vidmakthålla dessa – alltifrån televisionsstjärnor till stadsplanerare. På samma sätt som mångas stalinistiska illusioner (under sina diverse förmildrade former från Castro till Sartre) revs sönder, så föll en hel epoks rivaliserande och solidariska lögner i ruiner. Genom att de utländska arbetarna i stort antal kastade sig in i kampen och genom att en mängd europeiska revolutionärer skyndade till Frankrike återuppstod den internationella solidariteten spontant. Den utsträckning i vilken kvinnorna deltog i kampens alla dess former är ett viktigt tecken på dess revolutionära djup. Att man frigjorde sig från de förhärskande sederna var ett viktigt steg. Rörelsen innebar likaledes kritik – fortfarande delvis bedräglig – av varan (i dess dumma sociologiska förklädnad som "konsumtionssamhälle") och innebar redan ett förkastande av konsten som ännu inte kände sig som sin historiska negation (genom den abstrakta och andefattiga formuleringen "Fantasin till makten", vilken inte kände till medlen att omsätta denna makt i praktiken, att återuppfinna allt och som då den saknade makt, saknade fantasi). Det överallt bekräftade hatet mot bakåtsträvarna hade ännu inte nått fram till en teoretisk-praktisk kunskap om hur man skulle eliminera dem: neo-konstnärer och politiska neo-direktörer, till och med neo-åskådare till den rörelse som förnekade dem. Om kritiken i handlingar av anti-livets skådespel ännu inte nått fram till sitt eget övervinnande, så beror det på att tendensen till "spontana råd" i majrevolten var större än nästan alla de konkreta resurserna, bland vilka dess teoretiska och organisatoriska medvetande kommer att möjliggöra för den att omvandlas till makt, till den enda makten.
Låt oss i förbigående spotta på alla platta kommentarer och falska vittnesmål från sociologer, pensionerade marxister, den gamla bevarade ultravänsterismens alla doktrinärer och skådespelets krypande ultramodernistiska doktrinärer – ingen av de som levde med i denna rörelse ska kunna säga att han inte kände hela detta förakt.
I nr 10 av Internationale Situationniste skrev vi i mars 1966: "Det som i många av våra påståenden verkar djärvt framför vi i förvissningen om att få se dem följda av en historisk demonstration av ojävig tyngd." Bättre kunde det inte ha sagts.
Naturligtvis utfärdade vi inga profetior. Det vi sade fanns där: de materiella förutsättningarna för ett nytt samhälle hade för länge sedan producerats, det gamla klassamhället vidmakthölls överallt genom att dess förtryck avsevärt moderniserats och genom att dess motsättningar utvecklats i ännu större överflöd – och den besegrade rörelsen återkom i en andra attack som var ännu mer medveten och total. Många tänkte visserligen allt detta som historien och nutiden klart visat – en del till och med sade det – men det gjordes abstrakt och alltså i tomma luften: utan möjlighet att ingripa. Situationisternas förtjänst bestod helt enkelt i att de kände igen och pekade ut nya angreppspunkter för revolten i samhället (vilket inte på minsta sätt uteslöt utan tvärtom återinförde alla de gamla): urbanism, skådespel, ideologi etcetera. Då denna uppgift utfördes på ett radikalt sätt, blev den i stånd att framkalla – i varje fall ordentligt förstärka – vissa fall av praktisk revolt. Ekot kom inte att saknas: under den föregående epoken hade få inom de olika vänsterismerna fört fram en kritik som täcker allt. Om många människor gjort vad vi har skrivit, så är det för att vi huvudsakligen skrev det negativa, det som upplevts av så många före oss och även av oss själva. Det som denna vår 1968 trädde fram i medvetandets dager var alltså ingenting annat än vad som slumrade i "skådespelssamhällets" natt, vars ljud och ljus bara visade upp en evig, skenbart förnuftig, dekor. Och vi, vi hade "sammanlevt med det negativa" enligt det program vi formulerade 1962 (jfr IS nr 7, sid. 10). Vi framhåller inre våra "meriter" för att inhösta applåder utan för att upplysa så många andra som möjligt som vill handla på samma sätt.
Alla de som blundade för denna "kritik bland allt kaos" begrundade bara sin egen försakelse i det moderna herraväldets orubbliga förtryck. När den totala revolutionens underjordiska spöken reste sig och utsträckte sin makt över hela landet, så framkallade den gamla världen spökaktiga illusioner som löstes upp i full dager. Efter trettio år av misär, som i revolutionens historia bara gäller för en månad, kom helt enkelt denna majmånad som i sig sammanfattar trettio år.
Att förverkliga våra önskningar kräver ett precist historiskt arbete. Något som är raka motsatsen till den intellektuella prostitutionen, som ympar in sina eviga illusioner på vilken verklighet som helst. Denne Lefebvre, till exempel, som citerades redan i det föregående numret av denna tidskrift (oktober 1967) därför att han i sin bok Positions contre les technocrates (editions Gonthier) vågade sig på en kategorisk slutsats, vars vetenskapliga uppblåsthet knappt sex månader senare avslöjade sitt verkliga värde: "Situationisterna framlägger inte en konkret utan en abstrakt utopi. Inbillar de sig verkligen att folk en vacker dag kommer att titta på varandra och säga: 'Nu får det vara nog! Nu får det vara nog med arbete och ledare! Låt oss göra slut på det!' och att de sedan skall stiga in i den odödliga festen, in i skapandet av situationer? Även om detta en gång hänt – i gryningen den 18 mars 1871 – så kommer detta tillfälle inte att upprepas." Lefebvre sågs sålunda bidra med lite intellektuell influens, där han i smyg kopierade vissa av SI:s radikala teser (jämför med vårt flygblad från 1963 "Till historiens soptipp", omtryckt i IS nr 12) men sanningen i denna kritik förbehöll han det förgångna. Ändå härrörde den snarare från nutiden än från Lefebvres historiska eftertanke. Vad han varnade för var illusionen att en rörelse idag skulle kunna återfinna dessa resultat. Tro bara inte att Henri Lefebvre är den enda före detta tänkare som definitivt förlöjligats av vad som hände: de som inte bar sig lika jönsigt åt som han, tänkte icke desto mindre likadant. Alla de som rotar i det historiska intet erkände under känslostormen i maj att ingen hade förutsett något av vad som hände. För sig måste man dock betrakta alla de sekter av "återuppståndna bolsjeviker", som under de senaste trettio åren inte för en sekund upphört med att utropa revolutionen av typ 1917 som omedelbart förestående. Men också dom tog ordentligt miste: nu var det verkligen inte 1917 och dom var sannerligen inte Lenin. Vad beträffar den gamla icke-trotskistiska vänsterns spillror, saknades för dem åtminstone en större ekonomisk kris. Varje revolutionärt ögonblick underordnade de denna kris återkomst och de såg ingenting komma. Nu, då dom tycker att det var en revolutionär kris i maj, måste de alltså bevisa att denna osynliga ekonomiska kris fanns där under våren 1968. Utan rädsla för att verka löjliga pysslar dom med att producera dessa bevis, grafiska framställningar över hur arbetslösheten och priserna steg och så vidare. Den ekonomiska krisen är alltså för dem inte längre denna objektiva, fruktansvärt visionära, realitet som genomlevts och beskrivits så mycket ända fram till 1929 utan en slags närvaro i nattvarden, som bekräftar deras religion.
På samma sätt som det skulle vara nödvändigt att ge ut en ny upplaga av hela uppsättningen IS för att visa i vilken grad alla dessa människor kunnat missta sig före maj, så skulle det också behöva skrivas en mastig volym för att visa kring bland de dumheter och halvbekännelser som fabricerats efter maj. Vi kan nöja oss med att citera den pittoreske journalisten Gaussen, som den 9 december 1966 trodde sig kunna lugna le Mondes läsekrets genom att om några situationistiska galningar, upphovsmännen till Strasbourgskandalen, skriva att de har "ett messianskt förtroende för massornas revolutionära kapacitet och för deras inneboende fallenhet att handskas med friheten". Frédéric Gaussens inneboende fallenhet att handskas med friheten har sedan dess förvisso inte utvecklats ett vitten – men se, där har vi ju honom igen och det i samma tidning av den 29 januari 1969 och nu är han alldeles förryckt över att överallt finna "känslan av att den revolutionära vindpusten är universell". "Gymnasister i Rom, studenter i Berlin, "rasande" i Madrid, Lenins "föräldralösa barn" i Prag, oppositionella i Belgrad – alla angriper de samma värld, den Gamla Världen..." Och Gaussen tillskriver nu – varvid han använder nästan exakt samma ord – alla dessa revolutionära hopar denna "kvasimystiska tro på massornas skapande spontanitet."
Vi vill inte triumferande breda ut oss över våra intellektuella motståndares bankrutt, och det inte därför att denna "triumf" – som i själva verket helt enkelt är den moderna revolutionära rörelsens triumf – skulle sakna betydelse. Nej, vi avstår på grund av ämnets enformighet och på grund av det iögonenfallande uppenbara i den bedömning som, beträffande hela den period som slutade i maj, förkunnade den direkta klasskampens återkomst; klasskampen som erkänner aktuella mål, historiens återkomst (tidigare var det det existerande samhällets omvälvning som verkade osannolik, nu är det dess upprätthållande). I fortsättningen är det istället viktigare att ställa nya problem; att kritisera majrörelsen och att inleda den nya epokens praktik.
De nya strävandena (som för övrigt hittills förblivit virriga) efter en radikal kritik av den moderna kapitalismen – privat eller byråkratisk – hade ännu inte i några andra länder lämnat den trånga bas dom erövrat i en del av studentmiljön. Majrörelsen däremot var ingen studentrörelse, fastän såväl regeringen och tidningarna som den modernistiska sociologins ideologer låtsas tro det. Den var en revolutionär, proletär rörelse som efter ett halvsekels undertryckande och normalt fråntagen allt åter dök upp: dess olyckliga paradox bestod i att konkret bara ta till orda och ta gestalt på det i högsta grad ogynnsamma området för en studentrevolt: gatorna som hölls av de upproriska runt Quartier Latin och de ockuperade byggnaderna i denna zon, som till största delen tillhörde Education Nationale. Istället för att stanna upp inför den verkligt löjliga historiska parodi som de leninistiska och sino-stalinistiska studenterna framförde förklädda till arbetare (oh, att äntligen få vara proletariatets ledande avantgarde!), måste man inse att det man såg var motsatsen: den mest avancerade delen av arbetarna – oorganiserade och splittrade av förtryckets alla former – förklädda till studenter i fackföreningarnas och skådespelsinformationens lugnande bilder. Majrörelsen var inte en eller annan politisk teori som sökte sina medverkande arbetare; den var det handlande proletariatet som sökte sitt teoretiska medvetande.
Att det sabotage, som förövades av några grupper unga revolutionärer – som i själva verket var notoriska anti-studenter (De rasande och den lilla minoritet i "22 mars" som så sent avlöste deras verksamhet) – på universiteten i Nantes och Nanterre, gav tillfälle att utveckla direkta kampformer, som speciellt de yngre arbetarnas missnöje, till exempel i Caen och Rodon, redan valt under de första månaderna 1968 – ja, det är en omständighet som inte på minsta sätt är väsentlig och som inte på något sätt kunde skada rörelsen. Det som skadade den var, att den framvällande strejken i sin egenskap av vild strejk riktad mot fackföreningarnas alla önskningar och åtgärder kunde kontrolleras av fackföreningarna. Dessa accepterade den strejk de inte kunde hindra (och så uppför sig alltid en fackförening vid vilda strejker). Denna gång måste de emellertid acceptera den i nationell skala. Och det var genom att acceptera denna "icke-officiella" generalstrejk som de förblev accepterade av den. De fortfor att kontrollera fabriksgrindarna och fortfor att vara isolerade från den verkliga rörelsen – på en och samma gång från den enorma majoriteten av arbetare som helhet och från varje företag i förhållande till de andra. Den handling, som var den mest enhetliga och mest radikala kritik som någonsin skådats, blev således samtidigt till en summa av isolerade delar och till en festival av plattityder i de officiellt framförda kraven. På samma sätt som fackföreningarna varit tvungna att släppa fram strejken i småbitar, som mynnade ut i en kvasitotalitet, var det bit för bit som dom skred till verket för att likvidera rörelsen. Med terroristiska knep och via förbindelser, som de hade ensamrätt till, tvingade de folket inom varje näringsgren att acceptera de smulor som alla ännu den 27 maj förkastade. På så sätt slogs generalstrejken tillbaka till ett jämviktsläge av kallt krig mellan fackföreningsbyråkrater och arbetare. Fackföreningarna erkände strejken på det villkoret att strejken genom sin praktiska passivitet tyst erkände att den inre dög något till. Fackföreningarna – alltifrån de stalinistiska till de förborgerligade reformistiska – "missade inte en chans" att vara revolutionära, ty de är absolut inte revolutionära. Och de missade inte en chans att vara reformister som tog hem mycket, ty situationen var alltför farligt revolutionär för att de skulle ta risken att leka med den, för att de ens skulle hänge sig åt att dra fördel av den. Helt uppenbart ville de att detta till varje pris omedelbart skulle ta slut. Med en mest fantastisk och öppet diskuterad cynism (lätt igenkännbar i sin entydighet och antagen med sakkännedom) låtsas nu det stalinistiska hyckleriet – i beundransvärd samstämmighet med sociologer, modell vänsterist (jfr Coudray i "La Breche", Ed. du Seuil) – visa en ovanlig respekt för arbetarnas kompetens (och det gör man bara i exceptionella ögonblick) och för deras, som man antar, "erfarna" beslut: arbetarna visste för en gångs skull vad de ville, "de ville inte ha någon revolution"! Men det bästa beviset på arbetarnas reella, avväpnade och fruktansvärda vilja är de hinder, som sattes upp för denna deras föregivna brist på vilja och de munkavlar som dom belades med allt under det att byråkraterna badade i ångest och lögnaktighet. Bara om man glömmer den historiska totaliteten i det moderna samhällets rörelse kan man njuta av denna positivism, som resonerar i cirklar och som överallt tycker att den nuvarande ordningen är förnuftig därför att den höjt sin "vetenskap" ända till att så småningom betrakta denna ordning skild från själva frågan och skild från svaret. Sålunda noterar samme Coudray "att om man har dessa fackföreningar så kan man bara få 5%, och är det 5% man vill ha så räcker dessa fackföreningar till". Om man lämnar åt sidan frågan om alla dessa herrars avsikter i förhållande till deras faktiska liv och intressen, så är det de minst sagt saknar dialektik.
Arbetarna hade naturligtvis – som alltid och överallt – utmärkta skäl att vara missnöjda och satte igång den vilda strejken därför att de anade den revolutionära situation som uppstått genom de nya sabotageformerna vid universiteten och genom de på varandra följande misstagen som dessa framkallade hos regeringen. Uppenbarligen var arbetarna också lika likgiltiga som vi inför olika former eller reformer av universitetet. Men de var inte likgiltiga inför kritiken av kulturen, dekoren och vardagslivet i den avancerade kapitalismen – denna kritik som så snabbt bredde ut sig sedan den första rispan gjorts i universitetets täckmantel.
Arbetarna har genom sin vilda strejk dementerat de lögnhalsar som talat i deras namn. Inom de flesta företag har de inte förstått att gå så långt som att för egen räkning sanningsenligt ta till orda och säga vad de ville. Men för att säga vad de ville var det nödvändigt just att de genom sitt självständiga handlande skapade de konkreta – överallt obefintliga – förhållanden, som skulle tillåta dem att handla och prata. Den nästan överallt förekommande bristen på en sådan dialog, på en sådan sammanbindning såväl som på en teoretisk kunskap om den proletära klasskampens självständiga mål (och dessa två grupper av faktorer kan bara utvecklas tillsammans) hindrade arbetarna från att expropriera dem som exproprierat deras verkliga liv. Den avancerade kärnan av arbetare (kring vilken nästa revolutionära proletära organisation kommer att ta form) kom alltså till Quartier Latin som en fattig släkting till "studentreformismen", som själv till stor del var en konstgjord produkt av pseudoinformationen eller smågruppernas illusoriska bländverksarbete. De var unga industriarbetare, tjänstemän, arbetare från ockuperade kontor, raggare, arbetslösa, "galna intellektuella", "katangeser", revolterande gymnasister. Ofta var de senare dessa arbetarsöner som den moderna kapitalismen i konsoliderande syfte rekryterar för undervisning till reducerat pris. (Stalinister, era söner är med oss!).
Att en icke oansenlig del av de franska studenterna, och särskilt då de som befann sig i Paris, deltog i rörelsen är ju ett klart faktum; något som dock varken kan tjäna som en grundläggande karaktärisering eller ens som en av dess viktigaste hållpunkter. Av 150.000 Parisstudenter var på sin höjd 10.000 till 20.000 närvarande under de minst besvärliga timmarna vid demonstrationerna och bara några tusen vid de våldsamma sammanstötningarna på gatan. Det enda ögonblick under krisen som uteslutande låg i studenternas händer – för övrigt ett av de avgörande ögonblicken i rörelsens utvidgning – var det spontana upploppet i Quartier Latin den 3 maj efter arresteringen av ansvarigt vänsterfolk i Sorbonne. På morgonen efter ockupationen av Sorbonne var nära hälften av deras generalförsamling, som då uppenbarligen började få en uppviglande funktion, fortfarande studenter som var oroliga för sina examensvillkor och som ville ha någon sorts för dem själva gynnsam universitetsreform. Vissa av de något klyftigare deltagande studenterna medgav otvivelaktligen att frågan om makten var ställd; men dessa medgav det oftast då de tillhörde det naiva klientelet kring de små vänsteristpartierna – de såg det hela från gamla leninistiska scheman eller från det främmande inflytandet från yttersta Östern av Mao-stalinismen. Mycket riktigt hade dessa smågrupper sin kvasiexklusiva bas i studentmiljön och den misär som fortfarande bevarats där kunde tydligt avläsas i de kvasitotala flygblad som kom från denna miljö: Kravetztypernas obetydlighet och Krivinetypernas dumhet. De tillskyndande arbetarnas finaste ingripanden under Sorbonnes första dagar hälsades av dessa studenter, som drömde om att bli fil. dr. i Revolution, oftast med pedantiskt och högdraget skitsnack – trots att de dräglade och applåderade vid stimulus av den mest tafatte manipulatör, som samtidigt med att han slängde fram något skitdumt framhöll arbetarklassen med utmärkelse. Själva det faktum att dessa grupperingar rekryterar en viss mängd studenter är dock redan det ett sjukdomstecken på dagens samhälle: smågrupperna är det teatraliska uttrycket för en reell och oklar revolt som söker sina orsaker till reducerat pris. Slutligen vittnar det faktum att en liten fraktion av studenterna verkligen anslutit sig till majs alla radikala krav ännu en gång om rörelsens djup – och det förblir till deras aktning.
Fastän åtskilliga tusen studenter, betraktade som individer, genom de erfarenheter de fått 1968 kunnat mer eller mindre fullständigt frigöra sig från den plats som är dem anvisad i samhället, så har inte den stora massan av studenter förändrats. Detta snarare på grund av att det sociala mål som bestämmer studentens framtid också bestämmer hans sanna natur och inte hans sociala ursprung (oftast borgerligt eller småborgerligt) som det är en pseudomarxistisk platthet att betrakta som bestämmande. Och studenten är alltigenom tillverkad för och betingad av den modern industriella produktionens höga, mellersta eller lägsta kaderplatser. Förresten är studenten ohederlig när han tar anstöt av att "upptäcka" logiken i sitt formande. Det är aldrig någon som stuckit under stol med den. Att det blivit ekonomiskt osäkert om man skall sysselsätta honom optimalt, och särskilt om det verkligen är önskvärt med de "privilegier" som samhället idag kan erbjuda honom, har avgjort haft betydelse för hans förvirring och revolt. Att ansluta sig till den ena eller andra byråkratiska smågruppsideologin blir den naturliga följden av studentens inneboende karriärlusta. Studenten som drömmer sig vara bolsjevik eller stalinist som skall erövra nya områden (d.v.s. maoist) satsar både på jämnt och udda: om inte den maktförändring han önskar inträffar, så räknar han säkert med att, på grund av den enkla orsaken att han studerat, få förvalta någon liten bit av samhället som kapitalistisk kader Och ifall hans dröm blir verklighet ser han sig förvalta samhället på ett mera ärorikt sätt och med en finare grad i sin egenskap av "vetenskapligt" garanterad kader. Smågruppernas drömmar om att få härska tar sig ofta ett visst fumligt uttryck i det förakt som dessa fanatiker tror sig ha rätt att känna gentemot vissa av arbetarnas krav, som de ofta helt simpelt betecknar som "livsmedelskrav". Redan där ser man i denna vanmakt, som skulle göra bäst i att tiga, föraktet sticka fram; föraktet som dessa vänsterister och självutnämnda experter på arbetarnas allmänna intressen skulle vara så lyckliga att, när de väl har statsmakten och polisen i "sina bräckliga händer" (som dock stärkts av deras opportunism), få kunna sätta upp mot samma arbetares framtida missnöje – precis som i Kronstadt, precis som Peking. När man äntligen röjt undan detta de enväldiga byråkraternas perspektiv, så är det omöjligt att ta på allvar sociologernas och journalisternas påstådda motsättning mellan upproriska studenter, som förmodas säga nej till konsumtionssamhället, och arbetare, som fortfarande gärna vill få del av det. Den konsumtion det gäller är bara en konsumtion av varor. Den är en hierarkisk konsumtion, och den ökar för alla, men bara genom att bli mer hierarkisk. Den moderna varans bytesvärdes sjunkande och förfalskning sker i allas närvaro – fastän på ett ojämlikt sätt. Alla upplever denna konsumtion av skådespels- och verkliga varor i en fundamental fattigdom "därför att den inte själv ligger bortom knappheten utan är en knapphet som blivit förmögen" (La Société du Spectacle). Arbetarna tillbringar också sina liv med att konsumera skådespelet, passiviteten, den ideologiska lögnen och varan. Men dessutom är deras illusioner om de konkreta förhållanden som pådyvlas dem, om vad i varje ögonblick av deras liv produktionen av allt detta kostar dem, mindre än någon annans.
I egenskap av socialskikt som också befinner sig i kris, har studenterna under maj 1968 av alla dessa orsaker inte varit något annat än hela rörelsens eftertrupp.
Den nästan allmänt förekommande otillräckligheten hos den bråkdel studenter som visade revolutionära avsikter har förvisso i förhållande till den lediga tid som dessa skulle ha kunnat ägna åt att belysa revolutionens problem varit bedrövlig men av underordnad betydelse. Otillräckligheten hos den stora massan arbetare, som hålls i band och beläggs med munkavel, har däremot varit mycket ursäktlig men av avgörande betydelse. Vad beträffar situationisternas fastställande och analys av krisens viktigaste ögonblick, så har de framlagts i René Viénets bok Enragés et situationnistes dans le mouvement des occupations ("Rasande och situationister i ockupationsrörelsen", Gallimard 1968). Här räcker det för oss att resumera de punkter som markerats i denna bok, sammanställd i Bryssel under de tre sista veckorna i juli av dokument som redan då var tillgängliga. Av dessa punkter bör emellertid enligt vår åsikt inte någon slutsats modifieras. Från januari till mars tog sig gruppen av rasande för att med framgång sabotera föreläsningarna och lokalerna (de avlöstes i april så sakteliga av "22 mars-rörelsen"). Universitetsrådets repression, som var alltför långsam och klumpig, i kombination med två på varandra följande stängningar av Nanterrefakulteten resulterade i studenternas spontana uppror i Quartier Latin den 3 maj. Universitetet förlamades av strejken och av polisen. En veckas kamp på gatorna gav tillfälle åt de unga arbetarna att sälla sig till upproret; åt stalinisterna att genom ett otroligt förtal göra bort sig varenda dag; åt SNEsups och smågruppernas styrande vänsterkretsar att briljera med sin brist på fantasi och principfasthet; åt regeringen att alltjämt använda sin styrka i otakt med tiden och till att göra olyckliga medgivanden. På natten mellan den 10 och 11 maj väckte rörelsen, som bemäktigade sig kvarteren kring Rue Guy-Lussac och kunde hålla det mer än 8 timmar genom att bjuda motstånd vid 60 barrikader, hela landet och förmådde regeringen till en viktig kapitulation: den lät dra tillbaka ordningsmakten från Quartier Latin och åter öppna Sorbonne, som den inte längre kunde få att fungera. Mellan den 13 och 17 maj var en period då rörelsen oemotståndligt steg och utvecklades till en allmän revolutionär kris; den 16 maj var utan tvekan den avgörande dagen under vilken fabrikerna började förklara sig vara för en vild strejk. Den 13, som bara var dagen då de stora byråkratiska organisationerna påbjöd generalstrejk för att få ett snabbt och bekvämt slut på rörelsen (och genom att samtidigt om möjligt dra lite fördel av den), var i själva verket bara en början: Nantes arbetare och studenter attackerade municipalrådsbyggnaden och de som återvände till Sorbonne som ockupanter öppnade det för arbetarna. Sorbonne blev genast en folkklubb i jämförelse med vilken språket och kraven i 1848 års klubbar verkar blygsamma. Den 14 ockuperade arbetarna i Nantes sin fabrik Sud-Aviation och spärrade in direktörerna. Den 15 följdes deras exempel av två eller tre företag och från och med den 16 – den dag då strejk proklamerades vid Renault-Billancourt – av flera. Så gott som alla företag skulle följa efter; och så gott som alla institutioner, idéer och vanor skulle komma att utmanas under de följande dagarna. Regeringen och stalinisterna försökte febrilt att stoppa strejken genom att upplösa dess bärande princip: de gick med på löneeftergifter vilkas funktion var att arbetet genast skulle återupptas. Den 29 emotsåg stalinisterna själva gaullismens fall och gjorde sig mot sin vilja i ordning för att med resten av vänstern samla upp sitt farliga arv: att avväpna och krossa den sociala revolutionen. Om de Gaulle hade dragit sig tillbaka inför bourgeoisiens panik och stalinisternas allt sämre uppbromsning av händelserna hade den nya makten bara kunnat bli den föregående, visserligen försvagade men officiella, alliansen: stalinisterna skulle ha försvarat en regering bestående av till exempel Mendès-Waldeck med borgerliga milisförband, aktivister från partiet och spillror ur armén. De skulle inte ha försökt göra som Kerenskij utan som Noske. De Gaulle, som var mera bestämd än sina administrationskadrer, lättade stalinisternas börda och förkunnade den 30 att han skulle försöka hålla sig kvar med alla medel – d.v.s. genom att sätta in armén för att påbörja ett inbördeskrig och för att hålla eller återerövra Paris. "De förtjusta stalinisterna aktade sig noga för att vädja om strejkens vidmakthållande till regimens fall. De skyndade sig att samtycka till gaullistvalet vilket var det pris de måste betala. Under sådana omständigheter låg alternativet omedelbart antingen i proletariatets självständiga bejakelse eller i rörelsens totala nederlag; mellan rådens revolution och fördragen i Grenelle. Den revolutionära rörelsen kunde inte göra upp om detta med franska kommunistpartiet utan att först ha kört iväg de Gaulle. Arbetarnas maktform, som hade kunnat utvecklas under krisens eftergaullistiska fas, fann sig på en och samma gång hejdad av staten och FKP och kunde inte undgå sitt kommande nederlag." (Viénet op.cit.) Rörelsen började avta fastän arbetarna hårdnackat fortsatte att strejka under en eller flera veckor, vilket alla deras fackföreningar enträget uppmanade dem att sluta med. Naturligtvis var bourgeoisien i Frankrike inte försvunnen; den var bara förstummad av skräck. Den 30 maj steg den tillsammans med de konformistiska småborgarna fram för att ge staten sitt stöd. Men denna stat, som redan så duktigt försvarats av den byråkratiska vänstern, kunde nu bara falla om den själv ville det, alldenstund och så länge som arbetarna inte röjt undan grundvalen för dessa byråkraters makt genom att påtvinga sin egen autonoma maktform. Arbetarna gav staten denna frihet och fick ta de gamla vanliga konsekvenserna. De hade inte i majoritet erkänt den totala betydelsen hos sin egen rörelse och ingen kunde göra det i deras ställe.
Om i en enda stor fabrik en allmän församling mellan den 16 och 30 maj hade konstituerat sig till ett råd som hade all besluts- och verkställighetsmakt, jagat iväg byråkraterna, organiserat sitt självförsvar och uppmanat alla strejkande i alla företag att sätta sig i förbindelse med dem, så hade detta sista kvalitativa steg genast kunnat föra fram rörelsen till den sista striden, som den historiskt markerat. Ett stort antal företag skulle följt efter. Ögonblickligen hade denna fabrik kunnat sättas in som ockupationsrörelsens verkliga centrum istället för det de första dagarnas villrådiga och i alla avseenden excentriska Sorbonne: äkta ombud från de talrika råd som faktiskt redan existerade i vissa ockuperade byggnader, och alla sådana som kunnat breda ut sig i industrins alla grenar, skulle ha förenats kring denna bas. En sådan församling hade då kunnat proklamera exproprierandet av allt kapital, statskapitalet inberäknat; förkunna att alla landets produktionsmedel hädanefter var det i direkt demokrati organiserade proletariatets kollektiva egendom; och hade genom sitt exempel kunnat vända sig direkt till hela världens arbetare för att få stöd för denna revolution, till exempel genom att äntligen ta i besittning några av telekommunikationens tekniska hjälpmedel. Somliga kommer att säga att en sådan hypotes är utopisk. Vi skall svara: det är precis därför att ockupationsrörelsen objektivt sett vid flera tillfällen varit en timma från ett sådant resultat som den spred en sådan skräck; något som alla genast märkte på statens vanmakt och det så kallade kommunistiska partiets panik och därefter på den lika märkbara sammansvärjning man kokat ihop för att hålla tyst om rörelsens allvar. Och det till den grad att miljoner vittnen (som på nytt fångats in av "den samhälleliga apparaten som är till för att hålla skenet uppe", vilken för dem framställer denna epok som en ungdomens övergående galenskap – kanske till och med uteslutande vid universiteten) måste undra i hur hög grad samhället självt är galet, då det på ett sådant här sätt släpper fram ett så förbluffande misstag.
Ur detta perspektiv var naturligtvis inbördeskriget oundvikligt. Ifall den beväpnade sammanstötningen inte längre berodde på vad regeringen fruktade ifråga om det så kallade kommunistiska partiets eventuella dåliga avsikter, utan objektivt sett på befästandet av en direkt proletär makt i en industriell bas (uppenbarligen en total makt och inte någon "arbetarmakt" begränsad till man vet inte vad för pseudokontroll av produktionen av deras egen alienation) så skulle den beväpnade kontrarevolutionen säkert genast ha brutit ut. Men den skulle inte vara säker på att vinna. En del av trupperna skulle uppenbarligen ha gjort myteri; arbetarna skulle ha förstått att skaffa sig vapen och skulle definitivt inte längre ha byggt barrikader – vilka utan tvivel var bra som politisk uttrycksform i början av rörelsen men strategiskt sett uppenbarligen löjliga (och alla Malraux-typerna som a posteriori sade att tanksen skulle ha tagit rue Gay-Lussac med storm bra mycket snabbare än gendarmeriet har på denna punkt förvisso rätt, men kunde de ta de politiska kostnaderna för detta? I alla fall vågade de sig inte på det, de föredrog att låtsas vara döda, och det är sannerligen inte någon humanism som fått dem att finna sig i sin förödmjukelse). En utländsk invasion hade oundvikligen följt, oavsett vad vissa ideologer tror härom (man kan ha läst både Hegel och Clausewitz och ändå bara vara en Glucksmann), utan tvivel med Natotrupper och med "Warszawapaktens" direkta eller indirekta stöd. Men allt skulle då omedelbart ännu en gång satts på spel i ett kvitt eller dubbelt inför det europeiska proletariatet.
Efter ockupationsrörelsens nederlag har såväl de som var med om den som de som var tvungna att stå ut med den ofta ställt frågan: "Var det en revolution?" Att man i pressen och i dagligt tal tagit till den fegt neutrala termen "händelserna" (les événements) visar på tvekan inför ett svar, ja till och med på tvekan inför att formulera frågan. En sådan fråga måste ställas i sitt riktiga historiska sammanhang. Journalisternas och regeringarnas tomma hänvisningar till en revolutions "lyckande" eller "misslyckande" saknar betydelse i det här sammanhanget av den enkla anledningen att ingen revolution ännu lyckats efter de borgerliga revolutionerna: ingen har avskaffat klasserna. Ingenstans har den proletära revolutionen hittills segrat, men den praktiska process genom vilken dess projekt visar sig har redan skapat åtminstone ett tiotal revolutionära ögonblick av historisk betydelse, vilka man kommit överens om att bevilja namnet revolutioner Den proletära revolutionens totala innehåll har aldrig utvecklats i dem, men varje gång rörde det sig om ett väsentligt avbrott i den förhärskande socioekonomiska ordningen och ett framträdande av nya former av och uppfattningar om det verkliga livet – skiftande fenomen som bara kan förstås och bedömas i helheten av sin betydelse och som inte kan skiljas från den proletära revolutionens historiska framtid. Av alla de partiella kriterier som använts för att bevilja eller inte bevilja beteckningen revolution på den eller den för statsmakten oroliga tiden, så är det sämsta utan tvivel det som ser till huruvida den sittande regimen fallit eller ej. Detta kriterium, som efter maj ofta åberopats av de gaullistiska tänkarna, möjliggör för dagens information att kvalificera som revolution vilken militärkupp som helst som förändrat regimens sammansättning i Brasilien, Ghana, Irak o.s.v. Men 1905 års revolution slog inte ner tsarmakten som bara gjorde några provisoriska eftergifter. Den spanska revolutionen 1936 upphävde inte uttryckligen den dåvarande politiska makten: den sprang för övrigt fram ur en proletär revolt som utlöstes för att bibehålla republiken gentemot Franco. Och den ungerska revolutionen 1956 avskaffade inte Nagys byråkratisk-liberala regering. Den ungerska rörelsen hade dessutom beklagliga begränsningar. Den var i mycket en nationell resning gentemot ett utländskt herravälde; och detta grunddrag av nationellt motstånd spelade också en viss, om än mindre betydelsefull, roll i Kommunens upprinnelse. Kommunen undanträngde bara Thiers makt till Paris utkanter. Och sovjeten i S:t Petersburg 1905 lyckades aldrig att ens få kontroll över kapitalet. Alla de kriser som här anförts som exempel – ofullbordade i sina praktiska förverkliganden och till och med till sitt innehåll – förde dock fram tillräckligt många radikala nyheter och ställde tillräckligt allvarligt de samhällen som de attackerade på ruinens brant för att legitimt kunna kvalificeras som revolutioner. Den romantiska syn som bedömer revolutionerna efter hur stort slaktande dessa medförde förtjänar inte ens att diskuteras. Obestridliga revolutioner har framträtt genom ganska oblodiga sammanstötningar – ja, till och med Pariskommunen som skulle komma att sluta i en massaker. Och en mängd inbördeskrig har samlat döda i tusental utan att på något sätt vara revolutioner. Vanligtvis är det inte revolutionerna som är blodiga utan den reaktion och det förtryck som sätts in mot dem vid en senare tidpunkt. Frågan om antalet döda i majrörelsen har ju föranlett en polemik till vilken ordningens bevarare (som för tillfället lugnats) inte upphör att återkomma. Den officiella sanningen är att bara fem – varav en snut – dog på fläcken. Alla som påstår detta tillägger själva att det beror på en sagolik tur. Det vetenskapligt sagolika häri är att man aldrig erkänt att en enda av de många, mycket många, allvarligt sårade dött under de följande dagarna – en sagolik tur som dock inte beror på den snabba kirurgiska hjälpen, speciellt inte under natten på rue Gay-Lussac. Detta enkla fifflande med antalet döda var då mycket matnyttigt för den hårt trängda regeringen och har av olika orsaker efteråt så förblivit. De retrospektiva bevisen på ockupationsrörelsens revolutionära karaktär är i sin helhet emellertid lika lysande som de den slängt i ansiktet på världen genom att existera: beviset på att den gjort ett första utkast till en ny legitimitet är att den i juni återupprättade regimen aldrig trott sig om att kunna åtala (för att åstadkomma samma inre säkerhet i staten) de som var ansvariga för de uppenbart olagliga handlingar som berövade staten dess auktoritet och till och med dess byggnader. Men det mest uppenbara för dem som känner till vårt sekels historia är ändå detta: allt det som stalinisterna utan rast och utan ro gjort på alla stadier för att bekämpa rörelsen bevisar att revolutionen var där.
Medan stalinisterna alltid på sätt och vis representerat idealet för en arbetarfientlig byråkrati i dess rena form, trampade vänsteristernas byråkratiska embryon bara i luften. De behandlade de existerande byråkratierna påtagligt hänsynsfullt (utom "22 mars" som nöjde sig med att behandla sina egna äventyrare, ungtrotskister, maoister etc. väl) med den påföljd att det för dem bara återstod att på samma gång vilja (dock bara om det stämde med deras egna otillräckliga kalkyler) "skjuta på åt vänster" en spontan rörelse (bra mycket mer extremistisk än dem) och de apparater som inte under några förhållanden kunde göra eftergifter till vänsterismen i en så uppenbart revolutionär situation. I rikedom blomstrade också pseudostrategiska illusioner: vissa vänsterister (t.ex. Cohn-Bendit och andra medlemmar av "22 mars", ö.a.) trodde att man genom att ockupera ett eller annat ministerium natten den 24 maj skulle ha tillförsäkrat rörelsen segern, medan andra vänsterister då manövrerade för att förhindra en överdrift som inte passade in i deras egen plan om hur segern skulle nås. Andra som närde den mer blygsamma drömmen om att bevara en "ansvarig" och från råttor befriad förvaltning för att kunna hålla ett "sommaruniversitet", trodde att fakulteterna skulle bli stadsbaser för gerillan. (Alla föll de oförsvarade efter arbetarstrejken, och redan Sorbonne – fastän tillfälligt centrum för den expanderande rörelsen – kunde med alla sina öppna dörrar och nästan tömt på folk mot slutet av den kritiska natten mellan den 16 och 17 maj ha återtagits på mindre än en timma genom en framstöt av CRS-polisen). Smågrupperna som inte ville inse på vilka villkor den verkliga insatsen ställts (att en total sammanhängande medvetenhet skulle uppstå i företagen) motarbetade i lugn tillförsikt detta mål genom att i mängder sprida ut sina malätna illusioner. Likaledes genom att de överallt föregick med dåligt exempel genom sitt byråkratiska uppträdande, som alla revolutionära arbetare spottade på. Och slutligen genom att på det mest olyckliga sätt parodiera formerna hos det förgångnas revolutioner – parlamentarismen som gerilla i dess zapatista-stil – utan att denna eländiga bioföreställning någonsin återgav den minsta verklighet. De senkomna ideologerna i de små vänsteristpartierna – beundrare av misstagen i ett försvunnet revolutionärt förgånget – var vanligtvis ordentligt nedrustade för att förstå en modern rörelse. Och "22 marsrörelsen" – summan av deras filosofiska pyttipanna spetsad med en modernistisk brist på sammanhang, hopflätad av lösa trådändar – kombinerade det förgångnas så gott som alla ideologiska lyten med felen hos en naivism om oreda. Bakåtsträvarna fanns i spetsen för dem som själva demonstrerade sin fruktan för "bakåtsträvande" (récuperation) som för övrigt (i brist på minsta kännedom om de elementära sanningarna om bakåtsträvande och om organisation, om vad som är ett ombud och vad som är en oansvarig "talesman", som i denna sin egenskap försvarar ledningen) bara helt vagt betraktades som någon sorts mystisk natur. "22 mars" viktigaste reella makt låg nämligen i att prata med journalister. Deras löjliga stjärnor skred fram i alla spotlights för att för pressen förklara att de var på sin vakt mot att bli stjärnor.
"Aktionskommittéerna" som bildades spontant lite överallt stod och vacklade på den tvetydiga gränsen mellan direkt demokrati och en splittrande och bakåtsträvande brist på sammanhang. Denna motsättning klöv nästan alla dessa kommittéer i deras inre. Men ännu tydligare var uppdelningen mellan två huvudsakliga organisationstyper som bägge fått samma etikett. Å ena sidan fanns det kommittéer, som bildats på lokal grund (aktionskommittéer i kvarter eller företag, ockupationskommittéer i vissa byggnader som fallit i händerna på den revolutionära rörelsen) eller bildats för att fylla vissa särskilt angivna och uppenbart praktiskt nödvändiga uppgifter, speciellt rörelsens internationalistiska utvidgning (italienska, nordafrikanska aktionskommittén etc.). Å andra sidan såg man yrkeskommittéer, som var försök att återupprätta den gamla syndikalismen, breda ut sig, men oftast i de halvprivilegierades sold – följaktligen av en prydligt korporativistisk karaktär – som talarstolar för avskilda specialister som i sin egenskap härav ville ansluta sig till rörelsen, överleva i den och till och med skaffa sig lite ryktbarhet från den ("Bions riksförsamling", Författarföreningen, Engelska Institutets aktionskommitté och resten). Ännu tydligare än motsättningen mellan målen, var dock motsättningen mellan metoderna. Å ena sidan var besluten till för att utföras, å den andra var de önskningar. Å ena sidan hade de alla drag som är utmärkande för de kommande rådens revolutionära makt, å den andra var de en löjlig parodi på statsmaktens påtryckningsgrupper.
De ockuperade byggnaderna utgjorde en av rörelsens starkaste hållpunkter när de inte stod under fackföreningarnas "lojala förvaltares" auktoritet och i den utsträckning de inte förblev isolerade som pseudofeodal egendom, som bara tillhörde de som brukade gå på universitetet (se till exempel på Sorbonne under de första dagarna, de byggnader i Nantes som "studenterna" öppnade för arbetare och uteliggare, INSA där Lyons revolutionära arbetare installerade sig, l'Institut Pédagogique National). Dessa ockupationers egen logik kunde leda till bättre resultat: man bör för övrigt lägga märke till hur lite en rörelse, som förblev paradoxalt räddhågad inför perspektivet att rekvirera varor, oroade sig för att redan ha lagt beslag på en del av statens fasta kapital.
Även om det slutligen förhindrades att detta exempel återupptogs i fabrikerna, så måste man också säga att den stil som skapades vid många av dessa ockupationer lämnade mycket i övrigt att önska. Den väl bibehållna slentrianen hindrade nästan överallt insikten om situationens betydelse och de instrument den erbjöd den pågående aktionen. I nr 77 av Informations Correspondance Ouvrière (jan 69) invänder man mot Viénets bok – som hade anfört ICO:arnas närvaro vid Censier –att de arbetare, som sedan länge är i kontakt med denna bulletin "inte har 'belägrat' varken Sorbonne, Censier eller något annat ställe; alla har varit engagerade i strejken på sina arbetsplatser" och "i församlingarna, på gatan". "De tänkte aldrig på att hålla 'en permanent plats' i den ena eller andra formen på fakulteterna, ännu mindre på att konstituera sig som 'arbetarlänk' eller 'råd', om de så vore för 'ockupationernas vidmakthållande' ", vilket de sade sig betrakta som "ett deltagande i parallella organisationer i avsikt att sätta sig själva i arbetarnas ställe". Längre fram tillägger ICO att de i alla fall hållit "två möten per vecka" i sin grupp därför att "fakulteterna, och särskilt då det lugnare Censier, erbjöd gratis disponibla lokaler". Sålunda har ICO-arbetarnas skrupler (som man gärna vill föregiva de lika verksamma som modesta arbetarna som sanna, där de inlåter sig i strejken på sin noga bestämda arbetsplats och på angränsande gator) bara lett dem till att lägga en av de mest originella aspekterna, nämligen möjligheten att flytta sitt vanliga kafé till gratis lånade lokaler i någon lugn fakultet. De tillstår också – med en lika tillfredsställd min – att ett antal av deras kamrater "snart upphört att med verka vid ICO:s möten för att de inte mötte något gensvar på sin lust att 'göra något' ". "Att göra något" har för dessa ICO:are alltså blivit en skamlig tendens att "sätta sig i arbetarnas ställe", på sätt och vis i stället för arbetarnas väsen i sig, som enligt definition bara skulle existera i fabriken, där till exempel stalinisterna kommer att tvinga honom att tiga och där ICO i normala fall måste vänta sig att alla arbetarna ska befria sig på ett rent sätt och det på platsen (riskerar man inte annars att sätta sig istället för denne samme och fortfarande stumme arbetare?). Ett sådant ideologiskt val av splittringen är en utmaning mot det väsentliga behov, som så många arbetare under maj känt vara verkligen nödvändigt: samordning av och kommunikation mellan basernas kampformer och idéer vid fria möten utåt, eftersom fackföreningspolisen lagt under sig deras fabriker. ICO har vare sig före eller efter maj kommit till slutet av sitt metafysiska resonemang: den existerar själv bara som en stencilerad skrift, i vilken några tiotal arbetare tålmodigt finner sig i att "sätta" sina egna analyser "i stället för" de som spontant kan göras av några hundratal andra som inte har redigerat den. Nummer 78 från februari meddelar oss till och med "att på ett år har upplagan ökat från 600 till 1.000 ex". Men detta "Råd för ockupationernas vidmakthållande" (Conseil pour le maintien des occupations, CMDO) som bara genom att ockupera Institut Pédagogique National tycks chockera ICO:s dygd, lät till exempel utan att det skadade dess övriga aktiviteter eller tillfällighetsskrifter trycka gratis texter i 100.000 exemplar genom ett omedelbart uppnått förbund med de strejkande vid IPN-tryckeriet i Montrouge, texter vars upplaga spreds till absolut största delen bland andra strejkande arbetare. Och ännu har ingen försökt visa att dessa texters innehåll på minsta sätt kunde syfta till att sätta sig istället för beslut av några andra arbetare som helst. Och deltagandet i de förbindelser som CMDO upprätthöll i Paris och på landsbygden, har aldrig stått i motsättning till de strejkandes närvaro på arbetsplatserna (förvisso inte heller på gatan). Dessutom fann några strejkande typografer det vara bra mycket bättre att arbeta varsomhelst på annat håll med disponibla maskiner än att förbli passiva i "sina egna" företag.
Arbetarpassivitetens renlighetsivrare missade där förvisso chansen att ta till orda som svar på alla de gånger de tvingats till en tystnad, som hos dem blivit till en sorts stolt vana. Långt skadligare var emellertid närvaron av en mängd nybolsjevikiska äventyrare. Men det värsta var fortfarande den extrema bristen på homogenitet i den församling, som under de första dagarnas ockupation av Sorbonne, utan att ha velat det eller ens klart förstått det, fann sig vara den exempelbildande medelpunkten för en rörelse som drog fabrikerna med sig. Denna brist på social homogenitet berodde främst på studenternas förkrossande numerära övervikt (trots den goda viljan hos många av dem) och förstärktes av en ganska stor portion besökare, vars motiv helt enkelt var turistens. Det är en sådan objektiv bas som tillåter allt grövre myglerier av Krivines och Penous sort att breda ut sig. Deltagarnas splittring ökade den grundläggande splittringen i de handlingar som vidtogs av en improviserad församling, vilken genom händelsernas kraft kommit att representera (i detta ords alla bemärkelser och alltså även i dess sämsta) ett perspektiv av upprättande av arbetarråd över hela landet. Denna församling beslöt samtidigt för Sorbonne – för övrigt dåligt och på ett mystifierande sätt, den förmådde aldrig ens kontrollera sin egen verksamhet – och för samhället i kris: den ville och proklamerade, i tafatta men uppriktiga ord, enighet med arbetarna, den gamla världens negation. Låt oss samtidigt som vi nämner dess fel inte glömma att man lyssnade till den. Samma 77:e nummer av ICO förebrår situationisterna för att då försökt handla exemplariskt i denna församling för att "bli en legend", för att ha placerat personer "på historiens tribun". Vi tror inte att vi gjort någon till stjärna på en historisk tribun, men vi tror också att dessa "arbetarskönandars" användning av överlägsen ironi passar mycket illa här: det var en historisk tribun.
Då revolutionen förlorats måste naturligtvis det falska medvetandets sociotekniska mekanismer, som i det väsentligaste var oskadade, återupprättas: skådespelet stöter samman med sin rena negation och ingen reformism kan sedan lämna större eftergifter åt verkligheten, inte ens 7%. Detta skulle en undersökning av de ungefär trehundra utkomna böckerna – för att nu bara räkna med dom som kommit ut i Frankrike året efter ockupationsrörelsen – utan vidare bevisa för de minst underrättade. Det är emellertid inte antalet böcker som man ska skämta med eller klandra som vissa personer, besatta av risken för bakåtsträvande, har trott sig vara manade att träda fram och förklara; personer som emellertid har så mycket mindre orsak att vara oroliga, då det vanligtvis hos dem inte finns mycket som kan locka fram bakåtstråvarnas snikenhet. Det faktum att så många böcker publicerats betyder först och främst att rörelsens historiska betydelse, trots missförstånd och intressanta bestridanden, har erfarits på djupet. Det som betydligt enklare kan kritiseras är, att bland trehundra böcker finns det knappt tio som förtjänar att läsas, vare sig det gäller beskrivningar och analyser som undgått att fastna i löjliga ideologier, eller dokumentsamlingar som inte förfalskats. Den totalt dominerande alltför knappa informationen och förfalskningen har tillämpats exemplariskt i det sätt på vilket man nästan alltid redogjort för situationisternas aktivitet. Utan att ens nämna de böcker som på denna punkt begränsar sig till att vara tysta eller till några absurda anklagelser, så är det huvudsakligen tre typer av osanningar som valts i många raddor av verk. Den första modellen går ut på att begränsa SI:s verksamhet till Strasbourg arton månader tidigare som det första, avlägsna igångsättandet av en kris i vilken den slutligen försvunnit (detta är också den hållning som intas i Cohn-Bendits bok, som till och med lyckats med att inte säga ett enda ord om gruppen "De rasandes" existens i Nanterre). Den andra modellen – denna gång en positiv lögn och inte längre genom vad den utelämnar – bekräftar tvärtemot varje bevis att situationisterna skulle ha haft eller accepterat något som helst samröre med "22 marsrörelsen", många går till och med så långt att de helt och hållet sammansmälter oss med den. Den tredje modellen framställer oss slutligen som en autonom grupp av oansvariga och ursinniga individer, som träder fram som en överraskning, ja med vapen i händerna, vid Sorbonne och annorstädes för att så en ohygglig oordning, och ställande de mest extravaganta krav.
Likväl torde det vara svårt att förneka en viss kontinuitet i situationisternas handlande 1967–68. Det tycks till och med precis som om denna kontinuitet har upplevts som något obehagligt av dem som vid stort uppslagna intervjuer eller vid sina rekryteringar låter tilldela sig en roll som ledare för rörelsen; en roll som SI för sin del alltid tillbakavisat. Deras enfaldiga ambition förleder dem att dölja just det som de själva känner till lite bättre än andra. Den situationistiska teorin fanns för många vid ursprunget till denna generaliserande kritik som framkallade de första episoderna i majkrisen och som utvecklades med den. Detta var inte enbart en följd av vår inblandning vid universitetet i Strasbourg. Vaneigems och Debords böcker hade till exempel redan spritts i två eller tre tusen exemplar vardera under några månader före maj, särskilt i Paris, och en ovanligt stor andel av dem hade lästs av revolutionära arbetare (vissa tecken tyder på att de åtminstone i förhållande till sin upplaga varit de mest stulna hos bokhandlarna under 1968). Genom gruppen "De rasande" kan SI smickra sig med att inte ha varit utan betydelse för den exakta källan till den oro vid Nanterre som skulle komma att föra så långt. Slutligen tror vi oss inte så mycket ha stannat kvar i massornas spontana rörelse genom vad vi gjorde vid Sorbonne som genom de olika aktionsformer som CMDO sedan kunde utveckla. Förutom SI i egentlig bemärkelse eller ett stort antal individer, som gillade och handlade i konsekvens med dess teser, så försvarade än fler de situationistiska perspektiven, än genom direkt påverkan, än omedvetet, därför att de till stor del var de som denna epoks revolutionära kris bar på, objektivt sett. De som inte tror oss behöver bara läsa på väggarna (för dem som inte direkt erfarit detta hänvisar vi till den fotografisamling som publicerats av Walter Lewino: L'Imagination au Pouvoir, "Fantasin till makten", Losfeld 1968). Man kan alltså påstå att det systematiska förringandet av SI bara är en detalj, som är homolog med den förhärskande lärans aktuella och normala förringande av hela ockupationsrörelsen. Den avundsjuka som vissa vänsterister känt gentemot SI och som starkt bidrar till deras historieförfalskande bestyr saknar förresten helt och hållet anledning. De mest vänsteristiska smågrupperna har inga skäl att uppträda som rivaler till SI, ty SI är inte en grupp av deras genre. Den konkurrerar inte med dem i militantism på deras område och låtsas inte som dom att styra den revolutionära rörelsen i namn av en påstådd "korrekt" tolkning av den eller den förstelnade sanningen hos ett marxistiskt eller anarkistiskt citat. Det gäller alltså att inte glömma att SI, istället för dessa abstrakta omtuggningar där gamla i klasskampen alltid aktuella slutsatser förekommer i en enda härva av fel och bedrägerier som sliter sönder varann, principiellt tillfört den teoretiska debatten om samhället, kulturen och livet en ny esprit. Denna esprit är garanterat revolutionär. Den har på ett särskilt sätt kunnat liera sig med den verkliga revolutionära rörelsen som började om på nytt. Och det är i själva den utsträckning som denna rörelse fick en ny karaktär, som den befanns likna SI, vars teser den delvis tagit på sitt ansvar; och ingalunda genom en traditionell politisk process. Denna tillämpade rörelses till stor del nya karaktär kan exakt utläsas i själva den influens, som är helt och hållet främmande för en ledande roll och som SI ansett sig utöva. Alla tendenser till vänsterism – däri inberäknat "22 mars" som i sin lumpsamling hade något av leninism, kinesisk stalinism, anarkism och till och med lite, lite "situationism", som de inte fattat – stödde sig uttryckligen på ett långt förgånget av kamper, exempel och doktriner, som hundra gånger publicerats och diskuterats. Utan tvivel hade dessa kamper och utgåvor undertryckts av den stalinistiska reaktionen och negligerats av den borgerliga intelligentian. Men de var dock oändligt mycket mer lättillgängliga än SI:s ställningstaganden, som aldrig kunnat göra sig kända annat än genom våra egna skrifter och genom våra i tiden närliggande aktiviteter. Att de sällsynta SI-dokument som man känner till har nått en sådan uppmärksamhet beror tydligen på att en del av den avancerade praktiska kritiken kände igen sig själv i detta språk. Sålunda befinner vi oss nu i ett ganska gott läge för att säga vad maj, till och med latent, huvudsakligen innebar, att komma till medvetande om ockupationsrörelsens omedvetna tendenser. Andra, som ljuger, säger att det inte finns något att förstå i detta absurda raseri; antingen projicerar de bara faktiska synpunkter som är föråldrade och mindre viktiga på sin ideologiska bioduk som om det vore hela sanningen; eller också fortsätter de med den taktik de utvecklat i Arguments: att genom självalstrande enkäter ständigt skapa sig nya ämnen. De har till sitt förfogande de stora tidningarna och de små väntjänsterna, sociologin och de stora upplagorna. Vi har ingenting av allt detta och vi härleder vår yttranderätt bara från oss själva. Och likväl kommer det de säger om maj att försvinna in i det likgiltiga och glömmas bort; och det är vad vi säger om dom som skall stanna kvar och slutligen bli trott och återupptaget.
Den situationistiska teorins inflytande kan utläsas såväl på väggarna som i de handlingar revolutionärerna i Nantes utförde, liksom i De rasandes verksamhet, som var exemplarisk på sitt sätt. Man kan se i tidningarna från början av 1968 vilken indignation som mötte de nya handlingsformer De rasande började tillämpa och systematisera. "Det smutsiga Nanterre" blev till "det tokiga Nanterre" bara för att några "slynglar på universitetsområdet" en dag kom överens om att "allt som är diskutabelt skall diskuteras" och för att de ville "att man sa detta till varandra".
I själva verket hade de som då slog sig samman och bildade "Les Enragés" ingen förutfattad mening om hur man skulle agitera. Dessa "studenter" var ju bara där för formens och stipendiernas skull. Nu blev emellertid betongbyggnaderna, studenternas dumma inbilskhet och de modernistiska professorernas baktankar dem än mer förhatliga än vad deras gamla vanor och kåkstäderna i Paris utkanter hade varit. I vad som här fanns kvar av mänskligheten fann de bara misär, tristess och lögn; i detta kulturens hopkok, i denna spruckna konsert av Lefebvres ärlighet, Touraines slut på klasskampen, Bouricauds stora armar och Louraus framtid. Men de rasande kände dessutom till situationisternas idéer och visste att de studenter i gettot, som använde sitt huvud till att tänka med, också kände till dem. De bestämde sig för att alla skulle få reda på detta och de började ägna sig åt att demaskera lögnen, medan de sparade till senare att finna nya områden för sin lek, ty de räknade avgjort med att när väl studenterna och lögnhalsarna var ivägkörda och fakulteten förstörd, skulle de med lite tur kunna ställa till med sammanstötningar i en helt annan skala, då "lyckan och olyckan skulle börja ta form".
Deras förflutna, som de aldrig försökte dölja (deras ursprung var till största delen anarkistiskt, men också surrealistiskt och i vissa fall trotskistiskt), kom snart att bli ett bekymmer för dem de först drabbade samman med: de gamla vänsteristiska smågrupperna, CLER:s trotskister eller de anarkistiska studenterna inberäknat Daniel Cohn-Bendit, som alla gaggade om UNEF:s brist på framtid eller psykologins funktion. Att de rasande i talrika fall valde att utan onödigt parlamenterande bli avstängda från universitetet, skyddade dem mot den framgång de rönte bland ett tjugotal studenter; det skyddade dem också från orkeslösa anhängare och från alla dem som var ute efter en situationism utan situationister, där de kunde odla sina tvångsföreställningar och sin misär. På grund av dessa omständigheter kom gruppen oftast att bestå av enbart ett halvdussin agitatorer, även om de ibland nådde upp till ett femtontal. Som vi alla kunnat se, räckte det gott och väl.
De metoder som de rasande använde – särskilt att de saboterade föreläsningarna – väckte genast djup anstöt hos såväl vänsterister som välartade studenter, även om de idag är lika vanliga vid universitetet som i gymnasierna. Vänsteristerna organiserade till och med ibland ordningsstyrkor för att skydda professorerna från detta regn av förolämpningar och ruttna apelsiner. De allt vanligare och välförtjänta förolämpningarna, vägginskriptionerna, stridsropet på ovillkorlig bojkott av examina, distributionen av flygblad i universitetslokalerna – med ett ord: själva deras dagliga skandalösa existens åsamkade de rasande ett första försök till undertryckande: Riesel och Bigorgne inkallades den 25 januari till universitetsdekanen, Cheval slängdes i början av april ut från sin studentbostad, Bigorgne förbjöds att stanna kvar (slutet av februari) och fick sedan fem års avstängning från alla universitet i Frankrike (början av april). Parallellt började smågrupperna utveckla en snävare politisk agitation.
Det var först senare som dom gamla gubbarna i detta reservat började oroa sig, för de var så upptagna av att iscensätta sina "tankar" i de mest tilltrasslade komedier. Man måste alltså tvinga dem att göra fula miner som Morin, som grön av förtrytelse under studenternas applåder skrek: 'Häromdagen förpassade ni mig till Historiens soptipp..." Någon avbröt: "Varför har du kommit tillbaka?" –"Jag föredrar att vara på sophögen framför att vara hos er som sköter om den, och jag föredrar under alla omständigheter att vara på soptippen framför att vara i krematoriet!" Eller ännu bättre: Tourain, som dreglande av ursinne vrålade fram: "Jag har fått nog av anarkister, för att inte tala om situationister! För ögonblicket är det jag som bestämmer här, och skulle det en dag vara ni, skulle jag ge mig av till ett ställe där man vet vad det är att arbeta". Bara ett år senare kom dessa banbrytande upptäckares insikter till användning i Raymond Arons och Etiembies artiklar, i vilka det protesterades mot de omöjliga att arbeta under sådana förhållanden och mot uppkomsten av denna allt större vänstertotalitarism och röda fascism. Från den 26 januari till den 22 mars pågick nästan ständigt dessa våldsamma avbrott av föreläsningarna. De rasande underhöll denna permanenta agitation för att kunna genomföra flera projekt, som kom att bli ofullbordade: att publicera en broschyr i början av maj och att tillsammans med revolutionärer från Nantes erövra och plundra universitetets administrationsbyggnad i början av mars. Innan universitetsdekanen Grappin fått se så mycket, tillkännagav han vid sin presskonferens den 28 mars att "en grupp oansvariga studenter sedan några månader stör föreläsningar och examina och praktiserar soldatmetoder inom universitetet ... Dessa studenter kan inte förknippas med någon känd politisk organisation. De utgör ett mycket explosivt element i en miljö som är mycket lättantändlig." Vad beträffar broschyren så var revolutionen snabbare än de rasandes tryckare. Och efter krisen var man tvungen att avstå från att publicera denna text, som så här i efterhand skulle verkat göra anspråk på att vara profetisk.
Allt detta förklarar vilket intresse de rasande hyste för kvällen den 22 mars, hur stor deras misstänksamhet a priori gentemot de övriga protestanterna än kan ha varit. Medan Cohn-Bendit, som redan var en stjärna på Nanterres himlavalv, underhandlade med dem som inte riktigt kunde bestämma sig, installerade sig tio rasande ensamma i universitetsrådets sal, för att först 22 minuter senare förenas av vad som skulle bli "22 marsrörelsen". Det är känt (jfr Viénet) varför och på vilket sätt de rasande drog sig tillbaka från denna fars. De insåg att polisen inte skulle komma och att de tillsammans med sådana här typer inte kunde förverkliga det enda mål de satt upp för kvällen: att förstöra samtliga examenshandlingar. Under småtimmarna den 23 uteslöt de fem stycken, som i fruktan att "avskärma sig från studentmassorna" hade vägrat lämna salen!
Det är förvisso roande att kunna konstatera att man i upprinnelsen till majkrisen kan finna en uppgörelse med de falska tänkarna från gänget kring "Arguments". Men när de rasande attackerade denna slibbiga skara av subversiva tänkare, som utnämnts av staten, gjorde de något annat än att slita en gammal tvist: de talade redan i egenskap av en ockupationsrörelse, som slogs för att tillsammans med alla människor åstadkomma en verklig ockupation av alla sektorer av detta lögnaktiga samhällsliv. Och genom att på betongmurarna skriva "Ta era begär på allvar", förstörde de på samma sätt den bakåtsträvande ideologi som kom till uttryck i sloganen "Fantasin till makten" som lanserades av "22 marsrörelsen" på ett så pretentiöst sätt. De rasande var fyllda av begär, medan de andra saknade fantasi.
I april var de rasande nästan aldrig synliga i Nanterre. De ansatser till direkt demokrati, som utbasunerades av "22 marsrörelsen" var uppenbart omöjliga att förverkliga i ett så dåligt sällskap, och de rasande sa på förhand nej till att uppfattas som extremistiska rolighetsmakare till vänster om den löjliga arbetsgruppen "Kultur och Skapande". Däremot betydde Nanterrestudenternas återupptagande av vissa av deras agitationsmetoder (fastän i ett syfte som var fördunklat av antiimperialism) att debatten började komma in på det område de rasande hade eftersträvat. Parisstudenternas attack mot polisen den 3 maj, som svar på universitetsadministrationens senaste tafatta åtgärd, visar det också: de rasandes våldsamma flygblad La rage au ventre ("Hetsa upp er till kamp"), som delades ut den 6 maj, väckte bara indignation hos de leninister som angavs där, det låg nämligen i nivå med den verkliga rörelsen: under två dagar av gatustrider kom de upproriska att finna ett sätt att använda det på. De rasandes egna aktivitet tog slut lika konsekvent som den började. De blev behandlade som situationister innan de ens var med i SI, eftersom de vänsteristiska bakåtsträvarna tog efter dem samtidigt som de trodde att de kunde förtiga dem med sitt pråliga skryt inför dessa journalister, som de rasande klart och tydligt visat ifrån sig. Till och med själva termen "rasande", med vilken Riesel satt ett outplånligt märke på ockupationsrörelsen, blev så sakteliga under en viss tid synonymt med "cohnbendist" i pressen.
Den snabba raden av gatustrider under majs första "tiodagarsvecka" förde genast samman de rasande, situationisterna och en hel del andra kamrater. Deras överensstämmelse formaliserades den 14 maj – dagen efter det att Sorbonne hade ockuperats – då de federerade sig till "Comité Enragés – Internationale Situationniste", som samma dag började publicera en del dokument med denna beteckning. Nu uttrycktes situationistiska teser redan helt självständigt i stor utsträckning i det inre av rörelsen, men det gällde ju inte att ställa upp särskilda principer kring vilka vi sedan skulle kunna göra anspråk på att modellera den verkliga rörelsen; när vi sade vad vi tänkte så sa vi vilka vi var, medan en massa andra var tvungna att dölja sig för att kunna förklara att man måste följa deras centralkommittés korrekta politik. Samma kväll började generalförsamlingen i Sorbonne, som nu också stod öppet för arbetare, att på ort och ställe organisera sin makt. Och René Riesel, som var den radikalaste i diskussionen om Sorbonnes egen organisation och i sitt ställningstagande för en total utvidgning av den påbörjade kampen, blev invald i den första ockupationskommittén. Den 15 vände sig de situationister, som befann sig i Paris, till utlandet och till landsorten med ett cirkulär: "Till SI:s medlemmar och till de kamrater som förklarat sig vara överens med våra teser". Denna text analyserade med några få ord den process som var igång och vilka vändningar den kunde ta i avtagande sannolikhet: avmattning av rörelsen, vilket skulle bli fallet om den förblev begränsad "till studenterna innan den antibyråkratiska agitationen nått fram till arbetarna", repression, eller slutligen "social revolution?". Cirkuläret innehöll också en redogörelse för vårt dittillsvarande handlande och uppmanade till maximala ansträngningar för att "göra rörelsen känd, stödja och sprida den". Som omedelbara mål i Frankrike föreslog vi: "ockupation av fabrikerna" (kvällen innan hade man just fått reda på att Sud-Aviation faktiskt hade ockuperats), "konstituering av arbetarråd, definitiv stängning av universitetet och en fullständig kritik av all slags alienation". Det bör anmärkas här att detta var första gången under hela sin existens som SI bad någon – vem det nu vara månde – att göra något. Detta gäller till och med de som stod våra idéer närmast. Vårt cirkulär blev heller inte utan eko, särskilt vad gäller ett par städer, där majrörelsen skulle komma att bli mest utbredd. På kvällen den 16 släppte SI ut ett andra cirkulär i vilket redogjordes för vad som hänt under dagen och i vilket "ett osedvanligt kraftprov" förutspåddes. Här kom dock generalstrejken att avbryta denna serie, som efter den 20 skulle återupptas i annan form genom de sändebud CMDO skickade ut landsorten och till andra länder.
Viénet har i sin bok detaljerat redogjort för hur Sorbonnes ockupationskommitté – som på kvällen den 15 omvaldes i klump av generalförsamlingen – fick se de flesta av sina medlemmar försiktigt försvinna under trycket från alla de manövrar och hotfulla framstötar som gjordes av en informell byråkrati (UNEF, MAU, JCR etc.) som strävade efter att i hemlighet göra sig till herrar över Sorbonne. Den 16 och 17 fann sig alltså de rasande och situationisterna ensamma ha ansvaret för ockupationskommittén. Då den generalförsamling, som samlades den 17 maj, varken kom att godkänna eller underkänna (manipulatörerna hindrade varje röstning i församlingen) de handlingar kommittén utfört i kraft av sitt mandat, förklarade vi omedelbart att vi lämnade detta avtynande Sorbonne, och alla de som var med i denna kommitté avgick tillsammans med oss. De skulle komma att bilda kärntruppen i "Rådet för ockupationernas vidmakthållande" (CMDO). Här bör påpekas att den ockupationskommitté man valde efter vårt uppbrott kom att förbli i funktion, identisk till sin sammansättning och storslagen i sitt handlande som vi alla känner till, ända tills polisens återkomst i juni. Det blev aldrig mer tal om att låta generalförsamlingen varje dag välja delegater som kunde avsättas. Denna kommitté, som bestod av proffs, lyckades till och med snart avskaffa generalförsamlingarna, som i deras ögon bara var en källa till oro och ett sätt att förlora tid på. Situationisterna kan däremot sammanfatta sin aktivitet vid Sorbonne i dessa få ord: "All makt åt generalförsamlingen!" Följaktligen är det löjligt att det idag ryktas om en situationistisk makt vid Sorbonne, då verkligheten bakom denna makt bestod i att vi här som annorstädes ständigt betonade den direkta demokratins princip, oavbrutet pekade ut bakåtsträvare och byråkrater samt krävde av generalförsamlingen att den axlade sitt ansvar genom att besluta och genom att se till att alla dess beslut också genomfördes.
Genom sin konsekventa hållning väckte vår ockupationskommitté en allmän indignation bland manipulatörerna och de byråkratiska vänsteristerna. Men även om vi försvarade den direkta demokratins principer och metoder vid Sorbonne, var vi ganska illusionslösa beträffande denna församlings sociala sammansättning och allmänna medvetandenivå: vi insåg klart det paradoxala i att de som fick uppdragen var mer bestämda i sin vilja till direkt demokrati än uppdragsgivarna, och vi förstod att så här kunde det inte fortsätta. Men vi bemödade oss särskilt om att ställa de icke föraktliga medel, som ockupationen av Sorbonne innebar, till den nu växande vilda strejkens disposition. Det var också därför ockupationskommittén den 16 maj klockan 15 släppte ut en kort deklaration, i vilken den uppmanade till "omedelbar ockupation av alla fabriker i Frankrike och bildande av arbetarråd". Allt annat som man förebrått oss är nästan ingenting alls i jämförelse med den effekt, som skandalen med detta "obetänksamma mellanspel" orsakade överallt –utom bland "de breda lagren av ockupanter". I samma ögonblick ockuperades dock två eller tre fabriker; en del transportarbetare vid NMPP försökte blockera tidningsdistributionen och två timmar senare skulle man få veta att arbetarna vid flera av Renaults verkstäder med framgång hade börjat stoppa arbetet. Man kan fråga sig med vilken rätt dessa typer kunde göra anspråk på att få styra Sorbonne, när de inte ens var med på att arbetarna borde sätta sig i besittning av alla egendomar i landet. Vi tycker att Sorbonne med detta uttalande fick fram ett sista svar som fortfarande låg i nivå med kampen, och där lyckligtvis fabrikerna skulle ta vid och fortsätta; d.v.s. i nivå med det svar arbetarna själva givit på de första begränsade striderna i Quartier Latin. Denna uppmaning stod förvisso inte i strid med vad de flesta av de, som då befann sig i Sorbonne, ville och som kom att göra så mycket för att sprida den. När ockupationerna sedan bredde ut sig anslöt sig till och med de vänsteristiska byråkraterna till denna uppmaning, som de dagen innan inte vågat kompromettera sig med att samtycka till, men de gjorde det utan att ge avkall på sin fientliga inställning till arbetarråden. Ockupationsrörelsen behövde verkligen inte Sorbonnes samtycke till att breda ut sig. Men just då var varje timme värdefull för en eventuell sammanlänkning av företagen till en generalstrejk, som vissa företag påbörjat trots fackföreningarnas försök att överallt vinna tid för att förhindra en total arbetsnedläggelse. Och med tanke på detta fick en sådan uppmaning omedelbart en stor spridning – till och med i radion. Dessutom ansåg vi det speciellt viktigt att, tillsammans med den kamp som nu började, också peka på det maximum mot vilket kampen omedelbart måste sikta. Fabrikerna kom aldrig så långt som till att bilda arbetarråd, och de strejkande som i början skyndade till Sorbonne kunde då rakt inte finna sin förebild där.
Det bör vara tillåtet att anse att denna uppmaning här och där bidragit till att öppna vägen för en radikal kamp. I alla fall finns den definitivt med bland det som ingav mest skräck denna dag. Det är känt att premiärministern klockan 19 lät sprida en kommuniké, som försäkrade att regeringen "inför diverse försök som förkunnats eller satts igång av extremistiska grupper för att provocera fram en allmän oro", skulle göra allt för att vidmakthålla "den allmänna ordningen" och det republikanska styret "sedan universitetsreformen bara blivit en förevändning till att kasta landet i oordning". Samtidigt inkallades 10.000 reserver till polisen. "Universitetsreformen", vars aktningsvärda nödvändighet man så bryskt fick upp ögonen för, var till och med för regeringen bara en förevändning med vilken man skylde över sitt tillbakadragande inför upproret i Quartier Latin.
"Rådet för ockupationernas vidmakthållande" (CMDO), som först ockuperade IPN vid rue d'Ulm, gjorde allt det kunde under denna kris, till vilken inte någon existerande revolutionär grupp för övrigt hade möjlighet att bidra på ett verkligt betydelsefullt sätt sedan strejken blev allmän och gick in på defensiven. Genom att samla ihop situationisterna, de rasande och en trettio till sextio andra rådsrevolutionärer (bland vilka mindre än ett tiotal kan räknas som studenter) kunde CMDO etablera ett stort antal kontakter inom och utanför Frankrike, och det bemödade sig mot slutet av rörelsen särskilt om att få revolutionärer från andra länder att förstå rörelsens betydelse, då de ju inte kunde undgå att inspireras av den. Rådet publicerade ett visst antal affischer och dokument (de viktigaste i nästan 200.000 ex vardera) av vilka de mest betydande var: "Rapport om ockupationen av Sorbonne" den 19 maj, "För arbetarrådens makt" den 22 och "Upprop till alla arbetare" den 30 maj. CMDO, som varken tagit order från någon eller låtit värva sig för framtiden, "kom den 15 juni överens om att upplösa sig. CMDO hade inte försökt utverka någonting för egen räkning, inte ens någon slags rekrytering för att kunna inrätta sig permanent. De som deltog i CMDO gjorde ingen åtskillnad mellan sina personliga mål och rörelsens allmänna mål. De bestod av oberoende individer, som bildat en grupp för en kamp på bestämda grunder i ett särskilt ögonblick, och som åter hade blivit oberoende sedan rådet upphört". (Viénet, op.cit.). CMDO hade varit "en förbindelselänk, inte en makt."
Under och efter maj har en del förebrått oss för att ha kritiserat alla och följaktligen bara ansett att situationisterna handlade acceptabelt. Detta är inte riktigt. Vi godkände massornas rörelse i hela dess djup och de anmärkningsvärda initiativ som tiotusentals individer tog. Vi godkände såväl en del revolutionära gruppers verksamhet i Nantes och Lyon som vi fick reda på, som alla deras verksamhet som var i kontakt med CMDO. De dokument som Viénet anför visar ju klart och tydligt att vi dessutom delvis godkände många aktionskommittéers deklarationer. Det är klart att vi skulle ha godkänt många andra grupper och kommittéer som vi inte kände till, om vi bara hade blivit informerade om dem. Och ännu mer uppenbart är att eftersom vi inte kände till dem, kunde vi inte kritisera dem på minsta sätt. Det om detta. Vad däremot gäller alla de små vänsteristpartierna och "22 marsrörelsen", Barjonet och Lapassade, så förvånar det oss verkligen att någon som känner till våra tidigare ställningstaganden väntar sig ett artigt erkännande från vår sida, särskilt om man betänker hur de ifrågavarande typerna uppträdde under denna period.
Vi har heller aldrig påstått att vissa av de handlingsformer ockupationsrörelsen använt skulle ha ett direkt situationistiskt ursprung – kanske med undantag av utnyttjandet av tecknade serier i kritiskt syfte. Tvärtom anser vi att de alla kommer från arbetarnas "vilda" kamper, och vi har sedan flera år tillbaka i proportion härtill också anfört exempel på dem i vissa nummer av vår tidskrift och ordentligt angivit deras ursprung. Det var arbetarna som först attackerade en tidnings huvudkontor som en protest mot de falska uppgifter man spred om dem (Liége 1961), som först brände bilar (Merlebach 1962) och som först skrev den nya revolutionens slagord på väggarna ("Här slutar friheten" på en vägg vid Rhodiaceta 1967). Däremot kan det framhållas att första gången en professor "ställdes inför rätta" och jagades iväg från sin professur var den 26 oktober 1966 i Strasbourg (uppenbarligen som ett förspel till vad de rasande skulle komma att göra i Nanterre) – det var situationisterna som fick cybernetikern Abraham Moles att gå detta öde till mötes vid sin installationsföreläsning.
Alla de texter vi publicerade under ockupationsrörelsen visar att situationisterna aldrig hade några illusioner om rörelsens möjligheter att helt och hållet lyckas. Vi visste att denna revolutionära rörelse som var objektivt möjlig och nödvändig, dock subjektivt uppstod på en mycket låg nivå: spontan och söndertrasad, okunnig om sitt eget förflutna och om helheten i sina mål återkom den revolutionära rörelsen efter ett halvt sekels sönderkrossande och fann att alla de som slagit ner den (borgare och byråkrater) stod och väntade i goda stridspositioner. Enligt vår uppfattning fanns det bara en svag chans att rörelsen varaktigt skulle lyckats, och det var mellan den 17 och den 30 maj. Men vi har också visat att denna chans, som dock skapats av rörelsen, var det maximum som blev satt på spel i det ögonblick krisen nådde en viss punkt och som definitivt också var värt att sättas på spel. Redan vid denna tidpunkt var rörelsen enligt vår uppfattning en stor historisk seger – vad som än sedan skulle hända. Och vi menar att redan hälften av vad som då hänt skulle ha varit ett mycket betydelsefullt resultat.
Ingen kan förneka att SI var emot all propaganda, såväl för sig själv som för smågrupperna. CMDO höjde ingen "situationistisk fana" och inte heller finns det något om SI i våra texter från denna tid, med undantag för den text som besvarade Barjonets oblyga inbjudan till en gemensam front dagen efter mötet i Charlety. Och bland alla de reklammässiga förkortningar, som de grupper som gör anspråk på att leda revolutionen skrev på väggarna i Paris, förekom inte en enda som betecknade SI – och ändå är ju våra anhängare utan tvekan mästare i att skriva på väggarna.
Vi tycker – och vi säger detta främst till kamrater i andra länder som kommer att få stifta bekantskap med en kris av liknande natur – att dessa exempel visar vad några få individer med en sammanhängande uppfattning i väsentliga frågor kan uträtta vid det första stadiet av den revolutionära, proletära rörelsens återkomst. Under maj fanns i Paris bara ett tiotal situationister och rasande, och i övriga landet fanns inte någon. Men en lyckosam förening av spontan revolutionär improvisation och en slags allmän sympati som stod kring SI medgav att en ganska utbredd verksamhet kunde samordnas, inte bara i Paris utan också i andra större städer, som om det redan funnes en organisation över hela landet. I ännu större utsträckning än denna spontana organisation fanns en känsla av ett vagt och mystiskt situationistiskt hot, som man också gav uttryck för på många håll: så var det med de hundratals, ja till och med tusentals, personer som byråkraterna utnämnde till situationister eller mera ofta situs, som den populära förkortningen löd som dök upp under denna tid. Vi känner oss hedrade av det faktum att denna term "situ", som tycks ha sitt pejorativa ursprung i det språk som används i vissa studentkretsar i landsorten, inte bara används för att beteckna ockupationsrörelsens mest extremistiska element utan också har bibetydelsen vandal, tjuv och gatslyngel.
Vi tror inte att vi lyckats undgå att göra en del misstag. Men att vi räknar upp dom här beror fortfarande bara på att vi tänker på vad de kamrater, som längre fram kan komma att befinna sig i liknande omständigheter, kan lära sig av dem.
På rue Gay-Lussac, där vi befann oss i småklungor som uppstått spontant, träffade var och en av oss flera tiotal personer som vi kände eller som kände oss till utseendet och som kom fram för att prata med oss. Därefter avlägsnade sig var och en i denna underbara oordning som detta "befriade kvarter" utgjorde, mot den eller den "gränsen" eller mot det eller det försvarsverket, till och med innan polisens oundvikliga attack. Detta skedde på ett sådant sätt att inte bara alla blev isolerade från varandra utan allt som oftast också var och en från sin egen grupp. Det var ett stort misstag från vår sida att inte genast be alla stanna kvar tillsammans. Hade en grupp handlat på det sättet hade den oundvikligen vuxit, som en snöboll som rullar nerför en backe, tills den innehöll alla vi kände av dessa barrikadkämpar – på denna plats där var och en av oss träffade fler kompisar än man stöter på av en tillfällighet i Paris under ett helt år. På detta sätt hade vi kunnat bilda ett gäng på två- till trehundra personer, som kände varandra och som handlade tillsammans, vilket var just det som saknades mest under denna splittrade kamp. Utan tvekan var denna kamp under alla omständigheter dömd att misslyckas; det numerära förhållandet mellan de styrkor som omringade kvarteren och upprorsstyrkorna var ju ungefär 3:1, för att nu inte nämna de förras överlägsna utrustning. Men en sådan grupp skulle ha givit ett visst manöverutrymme, vare sig det gällt att göra en motattack eller att förlänga barrikaderna öster om rue Mouffetard (en zon som polisen höll ganska illa ända tills sent in på natten) för att på så sätt kunna öppna en reträttväg för alla de som senare hamnade i polisens garn (ett par hundra kom undan av rena turen genom att ta sin tillflykt till den osäkra Ecole Normale Supérieure).
I ockupationskommittén vid Sorbonne gjorde vi nästan allt vi kunde med tanke på omständigheterna och den allmänna brådskan. Man kan inte förebrå oss för att inte ha gjort mer för att hyfsa till utseendet på denna bedrövliga byggnad, som vi knappt ens hann inspektera. Det är sant att det fanns ett (visserligen stängt) kapell där, men vi hade på en affisch uppmanar ockupanterna – liksom Riesel gjorde i ett anförande inför generalförsamlingen den 14 maj – att så fort som möjligt förstöra det. (Affischen löd: "Låt oss omedelbart avkristna Sorbonne. Vi kan inte längre tolerera ett kapell här. Låt oss gräva upp vad som finns kvar av det äcklet Richelieu, statsman och kardinal, och skicka tillbaks det till Elyséepalatset och Vatikanen!" ö.a.). Å andra sidan existerade "Sorbonnes radio" ingalunda som sändare och man kan alltså inte klandra oss för att inte ha använt den. Det är självklart att vi inte visste om eldsvådan den 17 maj eller att vi skulle ha anlagt den, som ett skumt rykte som spreds av smågrupperna ville göra gällande; själva datumet räcker för att visa hur opolitiskt ett sådant projekt skulle ha varit. Vi hängde heller inte upp oss på detaljer, hur nyttiga dessa annars skulle ha varit. Det är alltså ren fantasi att som Jean Maitron kasta fram att "Sorbonnes restaurang och kök ... förblev i händerna på 'situationisterna' ända in i juni. Bland dem fanns mycket få studenter. Däremot många unga utan arbete". (La Sorbonne par elle-meme, s.114, Editions Ouvriéres, 1968). Likväl måste vi dock förebrå oss själva detta fel: de kamrater som fick i uppdrag att trycka ockupationskommitténs flygblad och deklarationer ändrade från och med den 16 maj klockan 17 underskriften från "Sorbonnes ockupationskommitté" till "Ockupationskommittén vid Sorbonnes självständiga och folkliga universitet" utan att någon tänkte på det. Detta var förvisso en ganska avgörande tillbakagång, ty i våra ögon hade Sorbonne endast ett värde därigenom att det var en byggnad som den revolutionära rörelsen bemäktigat sig, och denna underskrift fick folk att tro att vi skulle kunna erkänna en plats som fortfarande gjorde anspråk på att vara ett universitet – även om det så var ett "självständigt och folkligt" universitet, för vilket vi i alla händelser bara känner förakt, och som det skulle vara än mer äckligt att ha accepterat i ett ögonblick som detta. Ett mindre viktigt fel, som berodde på bristande uppmärksamhet, gjorde vi den 17 maj när vi spred en text som författats bland de breda lagren vid Renault med en underskrift som löd: "Ockupationskommittén". Kommittén gjorde förvisso rätt då den ställde medel till dessa arbetares förfogande så att de kunde ta till orda utan censur, men det skulle ha angivits klart att det var arbetarna som redigerat denna text och att ockupationskommittén bara gav ut den. Och detta så mycket mer som dessa arbetare, som uppmanade till att man skulle fortsätta med att "gå till Renault", därigenom hade kunnat användas för ett av fackföreningarnas argument (som vid denna tid fortfarande verkade mystifierande) vilket gick ut på att det var nödvändigt att fabriksgrindarna hölls stängda, så att inte polisen skulle ha kunnat ta det faktum att de var öppna som en förevändning och ett tillfälle att göra en attack mot fabrikerna.
CMDO glömde att förse vart och ett av sina alster med beteckningen: "Tryckt av strejkande arbetare", vilket skulle ha varit exemplariskt, i perfekt samstämmighet med de teorier de förde tankarna till och ett utmärkt svar på de fackföreningsmärken tryckerierna i vanliga fall låter stämpla på. Ett allvarligare fel var att medan vi gjorde ett förträffligt bruk av telefonerna, försummade vi fullständigt möjligheten att använda oss av teleprintrarna, som skulle gjort det möjligt att nå en mängd ockuperade fabriker och byggnader i Frankrike och sända information över hela Europa. Egendomligt nog försummade vi också att använda de astronomiska observatorierna som blev tillgängliga i och med att observatoriet i Meudon ockuperades.
Men bortsett från detta kan vi vid en eventuell hopsummering av det viktigaste SI företog sig inte finna något som skulle vara klandervärt.
Låt oss nu istället betrakta ockupationsrörelsens viktigaste resultat hittills. Rörelsen besegrades i Frankrike, men den krossades ingalunda. Detta är utan tvekan det mest anmärkningsvärda och det som är av störst intresse i praktiken. Det verkar som om en så här allvarlig social kris aldrig upphört utan att följas av ett undertryckande som mer eller mindre försvagat den revolutionära strömningen – detta undertryckande är den betalning man har måst vänta sig för den historiska erfarenhet som varje gång tillförts. Det är känt att det inte förekommit någon politisk repression i egentlig mening, naturligtvis förutom de talrika utlänningar som kastades ur landet via den administrativa apparaten och de hundratals upprorsmakare som under de följande månaderna blev dömda för så kallade offentliga brott. (Fastän mer än en tredjedel av CMDO:s aktiva anhängare anhölls under olika sammanstötningar, hamnade ingen i denna kategori; CMDO drog sig tillbaka på ett mycket skickligt sätt i slutet av juni). Alla de politiskt ansvariga från denna period som inte klarade sig undan arrestering i slutet av krisen, blev frisläppta efter ett par veckor och ingen av dem ställdes inför rätta. Regeringen var tvungen att besluta sig för denna reträtt, endast för att få det att se ut som om lugnet var återställt vid universiteten och det inte var någon fara för examina hösten 1968; det behövdes bara att medicinstudenternas aktionskommitté tryckte på lite för att man skulle erhålla denna viktiga eftergift redan i slutet av augusti.
Den revolutionära krisens omfattning bringade ordentligt ur jämvikt "det som den attackerade så skoningslöst ... den väl fungerande kapitalistiska ekonomin" (Viénet), förvisso inte genom löneökningarna, som den så väl kunde stå ut med, och inte heller genom att produktionen helt och hållet avstannade under några veckor, utan framför allt därigenom att den franska borgarklassen har förlorat förtroendet för sitt lands stabilitet: detta tillsammans med de övriga aspekterna på dagens valutakris förde med sig en kraftig kapitalflykt och en ny franckris redan i november. (Landets valutareserver sjönk från 30 miljarder i maj 1968 till 18 miljarder ett år senare). Efter den försenade devalveringen den 8 augusti 1969 började le Monde nästa dag fatta "att francen liksom generalen fick sin 'dödsstöt' i maj".
Den "gaullistiska" regimen var bara en liten, liten detalj i det allmänna ifrågasättandet av hela den moderna kapitalismen. De Gaulles makt fick emellertid den också sin dödsstöt i maj. Trots att de Gaulle kom tillbaka i juni (detta var objektivt sett inte svårt, som vi visat, eftersom den verkliga kampen inte stod här och dessutom redan var förlorad) kunde han inte dölja att det var han, i egenskap av ansvarig för den stat som nu hade överlevt ockupationsrörelsen, som var ansvarig för att staten hade fått stå ut med den skandal det innebar att rörelsen överhuvudtaget existerat. De Gaulle som inte gjort något annat än täcka över allt som hände på sitt eget lilla sätt (och det som hände var bara det kapitalistiska samhällets normala modernisering) hade på grund av sin prestige bara låtsats härska. Denna prestige blev ordentligt tilltvålad under maj, vilket han själv förstod och som sedan den härskande klassen och väljarna kunde intyga genom att rösta bort honom på obestämd tid. Den franska borgarklassen letar nu efter en ny sorts politisk makt, som skall vara mer rationell, mindre nyckfull och inte så högt i det blå. Den skall vara lättare att försvara mot detta nya hot som borgarna till sin bestörtning fått se dyka upp. Genom folkomröstningen den 27 april 1969, som förkunnades redan den 24 maj men som upploppet natten därpå annullerade, ville de Gaulle ta kål på denna onda dröm som fortfarande fanns kvar, "majs sista spöken". Den "stabila makten", som plötsligt hade snubblat till, kände nu att den verkligen ännu inte kommit i balans och fann det vara oförsiktigt att snabbt skaffa sig stöd genom ännu en konventionell politisk ritual. De slagord demonstranterna ropade den 13 maj fick sin bekräftelse: det blev ingen 11:e födelsedag vid makten för de Gaulle, och detta förvisso inte för att han skulle ha blivit hindrad av den byråkratiska eller pseudoreformistiska oppositionen utan därför att man den 14 maj 1968 fick se hur rue Gay-Lussac i själva verket stod i direkt förbindelse med alla fabriker i Frankrike.
En allmän oordning, som radikalt ifrågasätter alla institutioner, har uppstått i de flesta fakulteter och särskilt i gymnasierna. Även om staten nästan lyckats rädda undervisningen i de exakta vetenskaperna och vid högskolorna, har man på andra håll förlorat gott och väl hela läsåret 1968-69, och betygen är inte lika mycket värda även om massan av studenter långt ifrån föraktar dem. En situation som denna är i det långa loppet oförenlig med en industristats normala fungerande, och den är ett första steg på väg mot underutveckling genom att den skapar en kvalitativ "strypande flaskhals" i elementärundervisningen. Även om den extremistiska strömningen bara behållit ett smalt fäste i studentmiljön, verkar den vara tillräckligt stark för att vidmakthålla en process av fortsatt förfall: i slutet av januari ockuperades rektorns ämbetsrum vid Sorbonne och plundrades, och sedan dess har ganska många allvarliga incidenter visat att blotta vidmakthållandet av pseudoundervisningen utgör en ganska stor oroskälla för ordningsmakten.
I de fabriker som deltog i den vilda strejken och där det vuxit upp radikala, mer eller mindre medvetet fackföreningsfientliga, grupper, för en sporadisk agitation – trots byråkraternas ansträngningar – med sig ett stort antal partiella strejker, som lätt paralyserar de alltmer koncentrerade företagen, bland vilka det inbördes beroendet vid olika operationer fortfarande växer. Dessa yttringar låter ingen glömma att lugnet näppeligen är återställt i företagen och att de moderna utsugningsformerna i maj månad på samma gång avslöjade vilka medel de har till sitt förfogande och hur bräckliga de blivit.
Nu när den gamla ortodoxa stalinismen börjat rasa samman (vilket till och med kan utläsas i de förluster CGT gjorde i de senaste fackföreningsvalen) är det dags för de små vänsteristpartierna att börja samma process genom olyckliga manövreringar: nästan alla vill så gärna mekaniskt börja göra om majprocessen för att kunna börja göra om sina misstag. Det var inte svårt för dem att ta ledningen över vad som fanns kvar av aktionskommittéerna, och dessa har mycket riktigt också försvunnit. De små vänsteristpartierna har också själva under mycket oväsen spruckit sönder i flera fientliga schatteringar, som var och en håller styvt på sin egen dumhet, som på ett magnifikt sätt utesluter alla rivalernas dumhet. De radikala elementen, som vuxit sig talrika sedan maj, är utan tvekan fortfarande splittrade och detta gäller särskilt i fabrikerna. Det idémässiga sammanhang dessa radikala element måste uppnå innan de kan organisera en verklig, självständig, praktisk verksamhet förhindras alltjämt av gamla vanföreställningar, skitsnack eller ibland till och med av en osund och ensidig 'pro-situationistisk' beundran. Den enda väg de kan gå – och den kommer att bli lång och svår – är dock utstakad: de revolutionära arbetarna måste bilda rådsorganisationer som federerar sig med den totala demokratin och den totala kritiken som enda grundval. Deras första teoretiska uppgift kommer att bli att bekämpa och i praktiken vederlägga den sista typen av ideologi som den gamla världen kommer att använda mot dem: rådsideologin, som fick sitt första grova uttryck i slutet av krisen i gruppen "Révolution Internationale", som uppstod i Toulouse och som helt enkelt uppmanade – man vet för övrigt inte vem – till att arbetarråd skulle väljas över huvudet på generalförsamlingarna, som sålunda inte skulle göra något annat än att i efterhand godkänna beslut som den visa revolutionära neo-direktionen redan fattat. Detta jugoslaviskt-leninistiska monster, som redan anammats av Lamberts "Trotskistiska Organisation", är lika barockt som att gaullisterna använder termen "direkt demokrati" när dom alldeles utom sig av förtjusning talar om den "dialog" som folkomröstningarna skulle innebära. Nästa revolution erkänner som råd bara de suveräna generalförsamlingar som uppstår bland de breda lagren i företag och bostadsområden, vars delegater kan avsättas när som helst av församlingen själv. En rådsorganisation kan aldrig försvara något annat mål än detta: den måste översätta till handlingar en dialektik som överskrider de förstelnade och ensidiga begreppen spontanism kontra öppet eller dolt byråkratiska organisationer. Den måste på ett revolutionärt sätt gå mot Rådens revolution; den måste vara en organisation som inte splittras då kampen börjar och som inte blir till en institution.
Detta perspektiv är inte begränsat till Frankrike utan är internationellt. Överallt måste man komma till insikt om ockupationsrörelsens totala betydelse, eftersom dess exempel redan 1968 satt igång eller trappat upp oroligheter i Amerika, Japan och hela Europa. De mest anmärkningsvärda av majs omedelbara följder var de mexikanska studenternas blodiga revolt, som kom att krossas i en viss isolering, och de jugoslaviska studenternas rörelse mot byråkratin och för proletär självförvaltning, som till en del fick med sig arbetarna och som utsatte Titos regim för en allvarlig fara; men där var det snarare den ryska interventionen i Tjeckoslovakien än den härskande klassens eftergifter som så mäkteligen räddade regimen: invasionen tillät regeringen att förena landet i rädsla inför en utländsk byråkratis eventuella invasion. Den nya internationalens inflytande har börjat förkunnas av polisen i olika länder, som tror sig ha upptäckt franska direktiv såväl i Mexiko sommaren 1968 som under de antiryska demonstrationerna i Prag den 28 mars. Och Francoregimen rättfärdigade återgången till undantagstillstånd i början av året med risken för att universitetskrisen skulle utveckla sig till en kris av fransk modell. I England är vilda strejker sedan länge något välbekant och det är uppenbarligen ett av den engelska arbetarregeringens viktigaste mål att få dem förbjudna, men det är utan tvivel de första känningarna av en vild generalstrejk som fått Wilson att 1969 utveckla en sådan brådska och lidelsefullhet för att få igenom en repressiv lag riktad mot dessa strejker. Denne karriärist tvekade inte att riskera sin karriär och till och med enigheten i den politiskt-fackliga "arbetar"-byråkratin genom "Castle-projektet". Ty även om fackföreningarna är direkta fiender till vilda strejker, så är de själva rädda att förlora all kontroll över arbetarna, vilket sker så snart deras rätt att lägga sig i och hindra klasskampens verkliga manifestationer överlämnas till staten och alltså inte längre sker via deras förmedling. England fick alltså den 1 maj för första gången sedan 1926 se en politisk strejk. Det var hamnarbetare, typografer och metallarbetare som genomförde en fackföreningsfientlig strejk mot den lag man hotade dem med. Helt i sin ordning var det mot en "arbetar"-regering denna kampform uppstod på nytt.
Wilson blev tvungen att sänka sitt anseende genom att avstå från detta älsklingsprojekt och åter uppdra åt fackföreningspolisen att undertrycka de 95% av arbetsnedläggelserna som de vilda strejkerna kommit att utgöra i England. Den seger som gjuteriarbetarna vid Port Talbots stålverk vann efter åtta veckors vild strejk "visade att TUC-ledningen inte är stark nog för denna roll". (Le Monde, 30.8.69).
Vi samtycker verkligen till den nya tonen i den radikala kritikens krigsförklaring mot det gamla samhället; alltifrån den mexikanska extremistgruppen Caos uppmaning till sabotage mot de olympiska spelen och "det skådespelsmässiga konsumtionssamhället" sommaren 1968, till vad som skrivits på väggarna i England och Italien; alltifrån ropet på "stop the show!" vid en demonstration på Wall Street den 12 april enligt AFP (i detta amerikanska samhälle vars "nedgång och fall" vi lade i dagen 1965 och vars ansvariga själva tillstår att det är ett "sjukt samhälle"), till Acratas publikationer och aktioner i Madrid.
I Italien kunde SI redan i slutet av 1967 ge den revolutionära strömningen en viss hjälp då ockupationen av Turins universitet satte igång en stor rörelse. Detta skedde än genom några ganska dåliga, men fort utgångna, utgåvor av grundläggande texter, (hos Feltrinelli och hos de Donato) och än genom radikala aktioner, som genomfördes från några personers sida, även om den italienska sektionen av SI formellt inte grundades förrän i januari 1969. Den italienska krisen, vars långsamma utveckling under de följande 22 månaderna förlänade den beteckningen "den utdragna maj", avstannade 1968 då en "studentrörelse" bildades som var bra mycket mer bakom än den i Frankrike samt dessutom isolerad – med det nästan exemplariska undantaget för studenternas, herdarnas och arbetarnas gemensamma ockupation av stadshuset i Orgosola på Sardinien. Men arbetarnas kamper började själva så sakteligen ta fart och de skärptes 1969 trots ansträngningar i motsatt riktning av stalinistpartiet och fackföreningarna, som slet ut sig med att slå detta hot i bitar genom att medge strejker på en dag i nationell skala för vissa yrkeskategorier eller genom att medge endagars generalstrejker ute på landsbygden. Upproret i Battipaglia, som följdes av fängelsemyterierna i Turin, Milano och Genua, förde i början av april upp kampen på en högre nivå och reducerade byråkraternas manöverutrymme ytterligare. Arbetarna i Battipaglia var herrar över staden i mer än 24 timmar genom att, sedan polisen öppnat eld, bemäktiga sig vapen, belägra kasernerna dit polismännen flydde och uppmana dessa att ge sig samt genom att spärra av vägarna och järnvägen. Även sedan stora polisförstärkningar anlänt och återtagit kontrollen över staden och kommunikationerna, existerade i Battipaglia ett första utkast till ett råd, som gjorde anspråk på att ersätta kommunalnämnden och att utöva invånarnas direkta makt i deras egna angelägenheter. Även om sympatidemonstrationerna i hela Italien var kantade av byråkrater och förblev av platonsk karaktär, lyckades åtminstone i Milano de radikala elementen våldsamt attackera byråkraterna och skövla stadens centrum samtidigt som de slogs mot polisen. Vid detta tillfälle återupptog de italienska situationisterna de franska metoderna på det mest adekvata sätt.
Under de följande månaderna var det snarare de "vilda" rörelserna vid Fiat och bland övriga arbetare i norr än regeringens fullbordade upplösning som visade i vilken hög grad Italien står inför en modern revolutionär kris. Den vändning som de vilda strejkerna vid Pirelli Milano och Fiat i Turin tog i augusti, är ett tecken på hur nära förestående en total sammanstötning är.
Det är inte svårt att förstå den viktigaste orsaken till att vi här både har behandlat frågan om de nya revolutionära strömningarnas allmänna betydelse och frågan om deras förhållande till SI:s teser. Nyligen klagade de som fann vår teori intressant i vissa avseenden på att vi byggde hela sanningen på den i deras tycke otroliga "hypotesen" om den sociala revolutionens återkomst. I gengäld ställde diverse aktivister, som svävade i det blå och som var stolta över sin allergi mot varje aktuell teori, apropå SI följande stupida fråga: "Vad gör SI i praktiken?" I brist på en, om än så ringa, förståelse för den dialektiska processen hos ett möte mellan den verkliga rörelsen och "dess egen okända teori", ville de alla negligera vad de trodde vara en avväpnad kritik. Men nu beväpnar den sig. "Denna soluppgång, som i en blixt tecknar hur den nya världen ska se ut" kunde vi betrakta under denna majmånad i Frankrike då röda och svarta fanor blandades om varandra i arbetardemokratin. Och även om vi i viss utsträckning skrivit in våra namn i denna rörelses återkomst har det inte varit för att lägga beslag på något av dess ögonblick eller för att hämta någon auktoritet därur. Vi är framdeles säkra på att ett fullgott resultat av våra ansträngningar innebär själva SI:s upphävande.