Digitaliserat av Adam Buick för Marxists Internet Archive.
Den politik som Labour- och de socialdemokratiska partierna i Europa antagit, har vanligtvis beskrivits som "parlamentarism". Med detta menas att ett parlament som domineras av representanter för arbetarklassen, genom olika typer av lagstiftning, kan kontrollera det nuvarande samhällssystemet i hela samhällets intresse.
Samtidigt som arbetarna på detta sätt kunnat erhålla några små förbättringar, blir allt fler arbetare medvetna om, att detta inte erbjuder någon lösning på ett enda av de större problem de möter, eftersom det lämnar samhällets grundläggande struktur, som är "roten till det onda", oförändrad. I många radikala kretsar har denna politiks misslyckande tillskrivits den nuvarande mekanismen med parlamentsval, minst lika mycket som socialreformismens egen natur. Det har hävdats att erfarenheterna av Labour- och socialdemokratiska regeringar bevisar att parlamentariska institutioner är värdelösa för arbetarna. Den alternativa form som erbjudits har vanligtvis varit "arbetarråd" eller fabrikskommittéer, med de tidiga ryska sovjeterna som förebild. Dessa sägs vara mer demokratiska och bättre motsvara arbetarnas behov. Det är uppenbart att, ett råd som består av delegater som är möjliga att återkalla är mer demokratiskt än ett som består av individer som valts för en viss tidsperiod, men på andra sätt är det typiska arbetarrådet eller den typiska fabrikskommittén mindre demokratisk. Den är organiserad på en snävare grundval och utesluter dem som inte är anställda, som t.ex. de arbetslösa, gamla och unga människor och invalider.
Trots sina brister är val till parlamentet med allmän rösträtt, fortfarande den bästa metod som är tillgänglig för arbetarna att uttrycka en majoritets önskemål om socialism. Även om parlamentet då det styrs av en socialdemokratisk eller borgerlig majoritet, inte kan kontrollera det ekonomiska systemet på ett rationellt och mänskligt sätt, är det centrum för politisk kontroll i de utvecklade kapitalistiska länderna. Den minoritet som monopoliserar ägande av produktionsmedlen, gör det med sin kontroll av parlamentet genom kapitalistiska partier som arbetarna valt. Då representanter för en medveten revolutionär rörelse kontrollerar parlamentet, kommer det att vara möjligt att upplösa den militär-byråkratiska apparaten och neutralisera statens fortryckarkrafter, så att socialismen kan genomföras med minsta möjliga våld och slitningar.
I den utsträckning som riksdagens och kommunfullmäktiges funktioner är administrativa, kan de också användas till att koordinera alla eventuella nödåtgärder då socialismen är genomförd.
Vi säger inte därmed att arbetarråd är fullständigt värdelösa. Tvärtom, i likhet med fackföreningar kan de ofta ha en betydelsefull roll under kapitalismen i arbetarnas kamp för att bevara eller förbättra sina arbetsvillkor och löner, och för att bekämpa kapitalistisk auktoritet i arbetet. Fabriks- eller arbetsplatskommittéer, eller något liknande, kunde också spela en viktig roll under socialismen för den demokratiska skötseln av produktionen.
Representanter som valts av arbetarna till parlamentet har ständigt kompromissat efter kapitalismens behov, men detsamma gäller representanterna på det industriella fältet. Det är inte institutionen det är fel på här; det är bara det att människornas idéer ännu inte utvecklas bortom ledartro och beroende av en politisk elit.
(Socialist Standard, okt. 1971)
Om du själv lyckats undgå att upptäcka det behöver du bara slå upp någon av dagstidningarna för att märka att du lever i en kaotisk värld.
De flesta av de problem som mötte våra föräldrar och farföräldrar för femtio år sedan finns här fortfarande, ofta i mycket större omfattning nu än då. Förutom dessa gamla problem har de senaste femtio åren skapat ett otal nya.
För drygt femtio år sedan avslutades Första Världskriget, kriget som skulle göra slut på alla krig. Drygt tjugo år senare inträffade ännu en världsbrand, denna gång med över 47 miljoner dödade, eller dubbelt så många som i Första Världskriget. Efter Andra Världskriget har över femtio krig inträffat, bland dem Korea- och Vietnam-krigen. Idag finns möjligheterna till ett totalt atomkrig, ett krig som verkligen skulle göra slut på alla krig, men det skulle inte finnas några överlevande kvar att njuta av freden.
Problemet med massvält och undernäring är större än någonsin, samtidigt som vi kan läsa i tidningarna om "problemet" med "överproduktion" av livsmedel i vissa länder. Även i många av de utvecklade länderna är stora delar av befolkningen undernärda, och den föda som massan av befolkningen får hålla till godo med är ofta undermålig, innehåller inte sällan gifter och är direkt hälsofarlig.
Bostadsproblemet finns här idag, precis som för femtio år sedan, trots dussintals löften och planer av politiker att lösa det. Medan bostadsköerna växer står tusentals nybyggda lägenheter tomma och byggnadsarbetare går arbetslösa.
Detta är bara några av de problem som möter oss. Det finns hundratals andra. Socialister anser att frågan om dessa problem kommer att lösas beror på om arbetarklassen fortsätter att stödja kapitalismen eller organiserar sig för socialism. Läs om vad vi har att säga om den kapitalistiska värld vi lever i och det socialistiska alternativet och bestäm sedan själv: Kapitalism eller Socialism?
Den som trodde att det förekom ett utspritt ägande i Sverige blir förmodligen ganska desillusionerad av att ta del av de utredningsresultat som framlades i Koncentrationsutredningen. I inledningen till broschyren Koncentrationsutredningen - en sammanfattning (bokförlaget Prisma, 1968) sägs:
"Det svenska näringslivet är starkt koncentrerat både struktur och ägarmässigt. De 100 största privatägda företagen svarar för nära hälften av den svenska industrins förädlingsvärde och de 20 största industrikoncernerna har en lika stor andel av produktionen i Sverige som de 100 största västtyska koncernerna har på sin hemmamarknad."
Och i sammanfattningen i slutet av skriften kan vi läsa:
"De stora koncernerna och blocken inom såväl industrin som handeln växer på de små och medelstora företagens bekostnad. Det sker antingen genom att de mindre enheterna slås ut eller att de köps upp och införlivas med de stora. På senare år har koncentrationstendenserna förstärkts och aldrig tidigare har antalet företagsfusioner varit så omfattande som under 60-talet."
Då det gäller aktieägandet i Sverige ger utredningen följande information: Det totala antalet aktieägare uppgick till 3 procent av befolkningen. 0,1 procent av dessa (ca 200 personer) förfogade över 1/4 av aktiekapitalet och 1 procent förfogade över halva aktiekapitalet.
Socialister fördömer inte enskilda kapitalister. De är själva oförmögna att kontrollera sitt eget system. De problem som möter arbetarna idag beror inte på djävulska kapitalister, eller inkompetenta regeringar, utan de beror på själva kapitalismens ekonomiska kännetecken.
Det grundläggande kännetecknet på kapitalism är att en minoritet, kapitalistklassen, äger produktionsmedlen (mark, fabriker, gruvor, järnvägar etc.), medan den stora majoriteten av befolkningen tillhör arbetarklassen, som inte arbetar åt sig själva utan åt kapitalisterna.
Ett annat viktigt kännetecken på kapitalism är att produktionen bedrivs enbart för profit. Finns inga utsikter till profit, sker ingen produktion och det kan t.o.m. hända att det som redan producerats avsiktligt förstörs.
Varifrån kommer profiten? Källan till all profit kan bara vara en - arbetarklassens obetalda arbete. Profiten kommer från kapitalistklassens exploatering av arbetarklassen.
Den lön arbetaren får är priset på den vara han har att sälja till kapitalistklassen - sin egen arbetskraft - och motsvarar vad han behöver för att producera och reproducera sin förmåga att arbeta. Kort sagt så får arbetaren i lön tillräckligt för att kunna köpa mat, kläder och bostad åt sig och sin familj och på så sätt bevara sig själv som arbetare.
Under arbetsdagens första timmar producerar arbetaren värden som motsvarar värdet på hans lön, eller tillräckligt med varor för att kunna leva på. Men han slutar inte att arbeta där. Resten av arbetsdagen går till kapitalistklassen.
Det är därför som arbetarklassen inte kan få tillräckliga löner för att köpa tillbaka vad den producerat. Förutom vad den producerar för sina egna behov måste arbetarklassen också producera ett överskott åt den klass som exploaterar den (industrikapitalister, bankirer och andra).
Så kapitalismen är ett system baserat på förhållandet mellan lönearbete och kapital. Arbetarens arbetstid; tillhör kapitalistklassen. Deras arbetskraft är det enda de verkligen äger. Så lönearbete är i verkligheten en form av slaveri. Kapitalismen är ett slavsamhälle. Som vi kommer att se är det bara genom att fullständigt avskaffa kapitalismen, som villkoren för massan av befolkningen kan förbättras.
Kapitalismen kan inte, även med reformer, fungera i arbetarklassens intresse. I själva verket är själva kapitalismens natur sådan att den kräver ständiga "reformer". Reformer kan dock inte rubba det grundläggande förhållandet mellan lönearbete och kapital, och de skulle inte ens övervägas om deras genomförande skulle störa detta förhållande. De flesta reformer är avsedda att få kapitalismen att fungera effektivare och ökar på så sätt exploateringen av arbetarklassen.
Det finns människor som kallar sig socialister (Socialdemokratiska Partiet, Vänsterpartiet Kommuniaterna, KFml), som tror att vägen till socialism går via reformer av kapitalismen, med bättre bostäder, förkortad arbetstid utan lönesänkning, högre arbetslöshetsunderstöd och så vidare. Men socialister, som förstår att lösningen på arbetarklassens problem inte ligger i att försöka få kapitalismen att fungera i deras intresse, ödslar inte sin tid på att försöka reformera kapitalismen, utan koncentrerar sig på uppgiften att avskaffa kapitalismen och genomföra socialism.
Med hjälp av fackföreningar organiserar sig arbetarna för att "förhandla kollektivt" så att de kan sälja sin arbetskraft till bästa möjliga pris och även för att förbättra sina arbetsvillkor. Det är dock inte reformism, utan snarare "arbetarnas försvarsaktion mot kapitalets tidigare utförda handlingar", som Karl Marx uttryckte det. Det är en kamp som arbetarna måste genomföra på det ekonomiska fältet så länge som majoriteten av dem inte är beredda att erövra politisk makt för genomförandet av socialism.
Eftersom fackföreningarna måste arbeta inom kapitalismens ramar är deras värde begränsat. Det är exempelvis mycket lite de kan göra åt arbetslöshet. I själva verbet driver de kapitalisterna att införa mer effektiva metoder för att övervinna de högre kostnader som ökade löner innebär och påskyndar och ökar på så sätt arbetslösheten.
Socialister vet att arbetarna inte kan lösa sina problem genom att lägga sina röster på socialdemokraterna. De socialdemokratiska partierna i världen är i själva verket kapitalistiska partier, eftersom de grundar sin politik på den fortsatta existensen av den kapitalistiska ekonomin baserad på lönearbete och kapital.
Erfarenheterna av olika socialdemokratiska regeringar, inte bara i Sverige, utan också i England, Österrike och andra länder, visar att de inte medför någon grundläggande eller permanent lösning på arbetarklassens problem. De driver bara kapitalismen i kapitalismens intresse.
Förstatliganden är inte något speciellt för socialdemokratiska partier och har genomförts i minst lika stor utsträckning under öppet kapitalistiska regeringar. Förstatliganden eliminerar inte det grundläggande förhållandet mellan lönearbete och kapital. Också i de statligt ägda industrierna måste arbetarna organisera sig och strejka eller hota om strejk för att skydda sina intressen.
Då staten tar över industrier (som t.ex. järnvägarna och vissa gruvor i Sverige) gör den det i kapitalistklassens intresse. I dagens högt utvecklade kapitalism är ett visst mått av statligt ägande och kontroll nödvändigt för att systemet skall kunna fungera. Förstatliganden är statskontrollerad kapitalism och har ingenting att göra med socialism, vilket vi snart skall se.
Propagandister för kapitalistklassen försöker få arbetarna att tro att ett socialistiskt samhälle genomfördes i Ryssland 1917 och fortfarande existerar där. Det är få påståenden som kan vara längre från sanningen. Låt oss inte blanda ihop den politiska formen med enpartistyre, hemlig polis, arbetsläger etc., med de grundläggande ekonomiska kännetecknen för det ryska samhället.
Precis som i Sverige eller vilket annat kapitalistiskt land, arbetar arbetarna i Ryssland för löner. Det mervärde de producerar tillägnar sig den härskande klassen i Ryssland (partibyråkrater, en del fabriksdirektörer, ägare av statsobligationer etc.), som utgör det landets kapitalistklass.
Arbetarna i Ryssland har inte mer att säga till om fördelningen av deras arbetsprodukt än arbetarna i Sverige. Så Ryssland uppvisar alla väsentliga kännetecken på kapitalism; klassmonopol på produktionsmedlen, klasstyre genom staten, kapitalackumulation och produktion för profit. Det enda som skiljer den ryska ekonomin från den svenska är det faktum att den ryska ekonomin nästan helt sköts av staten i stället för av individuella kapitalister.
Också i övriga Östeuropa, Kina, Jugoslavien och Kuba är det ekonomiska systemet statskapitalism.
Bara sedan Andra Världskriget har mer än femtio krig inträffat med miljontals dödade, sårade och invalidiserade. Grunden till alla dessa krig är kapitalismen själv. För att kunna göra profit måste kapitalister sälja sina produkter på marknaden i konkurrens med andra kapitalister. Hela tiden måste kapitalisterna förbilliga sina produkter för att inte slås ut av de konkurrerande kapitalisterna. Det gör de genom att öka exploateringen av sina arbetare, införa maskineri etc. För att kunna hålla igång massproduktionen är hemmamarknaden för liten och de måste försöka sälja sina varor på världsmarknaden i konkurrens med andra nationers kapitalistklasser. Det leder oundvikligen till konflikter ned andra nationers kapitalistklasser, vilka i sista hand avgörs genom krig. Så socialister säger att alla moderna krig är kapitalistiska krig, som utkämpas kring källor till råmaterial, intressesfärer och handelsleder.
Idag har också rustningsindustrin i de kapitalistiska länderna växt till en sådan omfattning att dess avskaffande säkerligen skulle skapa en allvarlig kris.
Vad är då socialism?
De pseudo-socialistiska partierna har till den grad förvanskat den verkliga innebörden av socialism att en av huvuduppgifterna för socialister idag är att återge den verkliga betydelsen av denna samhällsform som mänskligheten ännu aldrig sett.
Socialdemokraterna inriktar sin "socialistiska" politik på att reformera kapitalismen i kapitalismens intresse för att få den att fungera effektivare. Vänsterpartiet Kommunisterna lovar ännu mer än socialdemokraterna och stöder dessutom den brutala "socialism" som existerar i det statskapitalistiska Ryssland. KFml lovar nästan vad som helst och ser som sitt mål det statskapitalistiska system som existerar i Kina och trotskisterna önskar en "trusternas trust" för att använda ett uttryck av Trotskij. Vad de alla står för är allt utom socialism, en samhällsform som kan beskrivas så här:
Socialismen är ett samhälle utan löner, pengar, priser och profiter. Det är kort sagt ett icke-kapitalistiskt samhälle. Under socialismen kommer produktions- och distributionsmedlen att ägas gemensamt av hela samhället och då olika produkter producerats kommer de att vara fritt tillgängliga för alla. Produktionen kommer inte att pågå därför att det finns möjlighet till profit och inte heller att stoppas därför att ingen profit finns att få. Produktionen kommer i stället att inriktas enbart på att tillfredsställa människornas behov och önskemål.
Under socialismen kommer varje människa att ge efter förmåga och få efter behov.
Under kapitalismen är statsmaskinen som består av polisen, armén och flottan, domstolar etc., nödvändig p.g.a. existensen av klasser. Kapitalistklassen, som äger produktionsmedlen eller kontrollerar dem genom staten, behöver staten för att använda den mot arbetare då de försöker nagga på profiterna eller organisera socialistiska rörelser. Staten existerar dessutom för att skydda ett lands kapitalister mot kapitalisterna i andra länder, för att skydda marknader och investeringar utomlands och i sista hand för att föra krig mot andra kapitalistiska grupper.
Socialismen kommer att avskaffa alla klasser eftersom den avskaffar privategendomen, som är grunden för klasser. Därför kommer inte socialismen att ha något behov av en stat för att skydda en klass mot en annan.
Eftersom socialismen kommer att organisera samhället efter administrativa riktlinjer, d.v.s. efter sådana riktlinjer som organiserar hela den arbetsföra befolkningen i produktion av mat, kläder, bostäder och allt annat som människor kan behöva, kommer socialismen inte att ha behov av någon särskild grupp politiker som politiskt härskar över folk och inte heller en särskild grupp väpnade män (polis, armé) för att skydda privategendomen.
Det socialistiska samhället kommer att administreras av hela befolkningen och stå under dess demokratiska kontroll. Demokrati, som är en fars under kapitalismen på grund av att en minoritet äger existensmedlen, kommer att bli en realitet under socialismen, eftersom ägande och kontroll kommer att ligga i hela befolkningens händer.
Socialister fasthåller att socialism kan genomföras endast då arbetarklassen förstår vad den innebär och organiserar sig medvetet för att vinna kontroll över statsmaskineriet med demokratiska medel.
Då de väl kontrollerar denna apparat som står som en mur mellan arbetarna och socialism, kan hela samhället sätta igång arbetet med att organisera produktionen och distributionen efter organisatoriska riktlinjer. Socialister anser att röstsedeln är den mest praktiska och möjliga metoden för arbetarna att erövra politisk makt.
Socialister anser att genomförandet av socialism måste vara en revolutionär handling, d.v.s. en fullständig omdaning av samhället; att arbetarna medvetet måste veta vad de gör och att en majoritet av befolkningen måste stödja en förändring till socialism.
Därför tar socialister avstånd från självutnämnda befriare av arbetarklassen som pratar om att leda arbetarklassen med hjälp av en medveten minoritet på en våg av reformslagord. Denna typ av politiska rörelse, med en medveten minoritet och en omedveten majoritet, kan inte leda till socialism, utan endast till en ny form av kapitalistiskt klasstyre, som vi kan se från exemplen Ryssland och Kina.
Arbetarklassen måste befria sig själv från kapitalism, därför att det inte finns någon annan klass som kan göra det åt dem. Då världens arbetare är på väg mot socialism kommer de inte att ha behov av några ledare eller förtrupper som säger vad de ska göra. En socialistisk arbetarklass kommer att VETA vad den ska göra då den blir en majoritet.
[...][A]
I broschyren NEJ TILL EEC, som utgivits på Arbetarkulturs Förlag i samarbete med Vänsterpartiet Kommunisterna, kan vi läsa att VPK kräver:
"Ingen svensk anslutning till EEC. Slut handelsavtal med EEC-länderna i vanlig ordning. Försvara den nationella suveräniteten och folkets demokratiska rättigheter." (sidan 53).
Och Marxistiskt Forum (KFml) har utgett broschyren EEC - MONOPOLENS GEMENSKAP, där de indignerat drar slutsatsen att
"regeringen och de borgerliga partierna är beredda att sälja Sveriges neutralitet och det svenska folkets nationella självständighet till det internationella monopolkapitalet". (sidan 48)
Slutligen hittar vi då vi bläddrar i gamla tidningar VI, nr. 1-2 1971, där vi finner ett uttalande av en ledande medlem i KFml, Bo Gustafsson:
"Vi har i 13 år klarat oss utmärkt utanför EEC. Det kan vi göra i fortsättningen också. Nej till EEC!"
Både KFml och VFK, som påstår sig grunda sin politik på Marx och Engels teorier borde veta att nationer är kapitalistiska politiska institutioner och att "arbetarna har inget fädernesland. Man kan inte fråntaga dem vad de icke har" (Kommunistiska Manifestet).
Till skillnad från pseudo-socialister är socialister varken för eller emot ett svenskt inträde i den gemensamma marknaden. Socialister arbetar i stället så hårt de kan för att övertyga arbetare om att deras problem inte kommer att lösas vare sig i nationella marknader eller gemensanna marknader, utan i AVSKAFFANDE AV ALLA MARKNADER.
*
Världen upplever just nu en mindre hausse i kinesiska obligationer, uppger den amerikanska affärstidningen Business Week.
Ping-pong-diplomatin mellan Kina och USA samt president Nixons aviserade besök har emellertid plötsligt förvandlat obligationerna till attraktiva papper. På London-börsen har priserna i vissa fall 18-faldigats.
En av favoriterna är 1925 års "Boxers" med ett nominellt värde av 1.200 kronor. Omedelbart innan de amerikanska pingpongspelarna åkte till Kina var noteringen tre kronor. Nu står papperet i 55 kronor... På Londonbörsen tror man också att vissa envisa köp av kinesiska obligationer från schweiziskt håll kan ske på uppdrag av den kinesiska regeringen.
(Dagens Nyheter, den 4/8 1971)
"Om mängden av det obetalda arbete, som arbetarklassen levererar och kapitalistklassen ackumulerar, växer så snabbt, att det krävs en ovanligt stor tillgång på betalt arbete för att förvandla detta obetalda arbete till kapital, så stiger lönen, medan det obetalda arbetet relativt avtar, under förutsättning att alla andra förhållanden förblir oförändrade. Men så snart det obetalda arbetet har avtagit så mycket, att det merarbete, som kapitalet lever på, inte längre utbjudes i normal mängd, gör sig en reaktion gällande: en mindre del av revenyn blir kapitaliserad, och lönestigningen avlöses av en tillbakagång. Arbetslönen växlar därför inom gränser, som inte bara lämnar det kapitalistiska systemets grundvalar orörda utan också säkrar kapitalets reproduktion i ökande omfattning." ("Kapitalet", Karl Marx, band I, sidan 548, Cavefors 1969)
Trodde Marx verkligen att effekterna av kriserna kunde vara så katastrofala att de kunde leda till kapitalismens ekonomiska kollaps? Det är en utbredd uppfattning hos många av hans kritiker och de s.k. revisionisterna att han gjorde det. Ingen av dem bar någonsin gett kött på benen till sina påståenden med några som helst givande bevis.
Det är sant att den unge Marx i Lönearbete och Kapital talar om att "kriserna växer. De blir talrikare och häftigare". Och åter i Kommunistiska Manifestet får vi veta att kriserna "genom sin periodiska återkomst alltmer ifrågasätter hela det borgerliga samhällets existens". Men det är till Marx detaljerade och mogna ekonomiska undersökning som vi måste vanda oss för att avgöra vad han ansåg vara de kapitaliska krisernas roll och natur. Och här finner vi inte någon speciell hänvisning eller konkret antydan till att Marx såg det som att ett ständigt ökande crescendo av kriser slutligen skulle leda till kapitalismens sammanbrott.
I själva verket formulerade Marx aldrig någon kristeori, åtminstone inte i någon systematisk eller komplett form. I stället får vi en behandling av olika aspekter på kriser, utspridda genom band II och III av Kapitalet och Teorier om Mervärdet. Så långt ifrån att Marx gav några bestämda och fasta regler för kriser, får vi i stället en analys av en mängd tendenser, som är förknippade med uppkomsten av krissituationer.
Det förfaller därför ganska säkert att anta att Marx i sina senare och mogna undersökningar av kapitalismen aldrig såg kriserna som medlet för den slutliga förstörelsen av det nuvarande samhället. Tvärtom finns det en hel del bevis för att han såg krisen som en väsentlig del av konjunkturcykeln som, sa han, var speciell för det kapitalistiska produktionssättet.
I själva verket var det just Marx som började undersökningen av konjunktur. Det var Marx som visade att en fas av konjunkturcykeln utmärktes av en accelerering av kapitalinvesteringen och som en följd av detta ett ökat tempo av industriell aktivitet, stigande sysselsättning, stigande löner och ökande profiter.
På grund av att de olika industrigrenarna kontrolleras autonomt, eller m.a.o. på grund av att det råder "produktionsanarki" i kapitalismen, genomförs beslut en kapitalinvesteringar av kapitalister utan kunskap eller hänsyn till samtida investeringsbeslut av andra kapitalister på andra håll.
På grund av dessa autonoma och skilda investeringsbeslut i en expansionsperiod, är det knappast förvånande att en överexpansion av en viss industrigren äger rum, eller vad som också kan uttryckas som en disproportionell utveckling av produktionen mellan de olika produktionsgrenarna. På så sätt kan en industrigren ha överexpanderat i förhållande till andra grenar och som resultat av detta kommer den inte att kunna sälja sina produkter till ett lönande pris. Följaktligen kommer det att bli en minskning av investeringarna och därmed av produktionen i denna speciella gren. Detta kommer att ha ytterligare effekter genom att det leder till en minskning av efterfrågan på produkter och tjänster från de industrier som är förbundna med den speciella industrigren och som i sin tur kommer att minska deras beställningar från andra företag som är förbundna med dem. Om den inledande överexpansionen eller disproportionaliteten är tillräckligt stor kommer ett allmänt fall i efterfrågan av varor och tjänster att sprida sig från punkt till punkt och en allmän relativ överproduktion kommer att följa.
På så sätt kommer den fas i konjunkturcykeln, som är förknippad med ökande investeringar, stigande löner, stigande sysselsättning och ökande profiter att avbrytas och ersättas av en motsatt fas med minskande investeringar, ökad arbetslöshet och sjunkande löner och profiter.
De ortodoxa ekonomerna behandlar också vad som med modernt ekonomiskt språkbruk kallas konjunkturcykelteorin. För dem är en period med livlig handel förknippad med en hög vinst på investerat kapital, medan den motsatta fasen, d.v.s. en tillbakagång, är förknippad med en nedgång i profitkvoten under det normala läget för investeringssyften. Så för dem analyseras kriser utifrån det formella planet med tillgången och efterfrågan av investeringsfonder. Marx gick dock djupare och visade hur kapitalistklassens handlande uppkommer ur det kapitalistiska samhällets grundläggande kännetecken, som utgör en speciell uppsättning antagonistiska klassförhållanden i produktionen och ger upphov till en antagonistisk form av inkomstdistribution. Sett ur kapitalistklassens allmänna synpunkt är en "tillbakagång" följden av en ofördelaktig inkomstdistribution då den del som går till arbetarklassen som löner är för hög och den del som går till profiten för låg, för att göra det meningsfullt att behålla en hög investeringsnivå.
Om kapitalismen kunde fungera enligt någon sorts plan, skulle den riktiga proportionella utvecklingen mellan de olika industrigrenarna kunna hållas, och investeringsbeslut göras samstämmiga i förhållande till hela ekonomin. Men kapitalismen fungerar inte så. Huruvida för lite eller för mycket produceras kan man inte veta förrän efteråt och det är bara en större störning i prismekanismen som kan avgöra att ett antal autonoma och skilda investeringsbeslut medfört en störning av villkoren för jämvikt.
Kriser är inte, som en del underkonsumtionister tror, resultatet av att utvidgad produktion överträffar total efterfrågan för konsumtion och på så sätt medför någon sorts permanent marknadsminskning.
Det var aldrig Marx syn att kriser uppstår som resultat av en kronisk benägenhet till överproduktion och en ständigt ökande oförmåga för kapitalisterna att avyttra sina produkter på en oupphörligt krympande marknad. I del III av Kapitalet kommenterar Marx uppsvinget av konjunkturcykeln och slutar ned: "Och på detta sätt genomlöpes cykeln på nytt. En del av det kapital som har minskat i värde genom stagnationen i dess verksamhet kommer att återvinna sitt gamla värde. För övrigt kommer samma onda cirkel att på nytt beskrivas under utvidgade produktionsförhållanden, i en utvidgad marknad och med ökade produktivkrafter."
Från vad som sagts är det uppenbart att Marx aldrig betraktade kriser som en ofrånkomlig kraft för det nuvarande samhällets slutliga undergång, utan som en motsatt, men oskiljaktlig del av konjunkturcykeln.
I ljuset av vad som sagts kan det synas som om perioder av framgång för kapitalisterna, d.v.s. perioder med accelererade kapitalinvesteringar, leder till nemesis i form av stigande löner, ökande kostnader etc., och förr eller senare kommer att märkbart minska profiterna. Kriser skulle då förefalla att vara den speciella lösningen på de svårigheter som uppstår genom "framgång". Utifrån den mer grundläggande ståndpunkten i Marx analys är dessa svårigheter, "en produktion av för många produktionsmedel och livsnödvändigheter för att fungera som ett medel för exploatering av arbetaren vid en viss profitkvot".
Även om kriser från en viss ståndpunkt kan betraktas som priset för framgång kan de också betraktas som ett slags laxermedel för ekonomin, som återför den till ett hälsosammare tillstånd av jämvikt. För att förtydliga det hela kan man säga att kriser innehåller embryot till återgång till högkonjunktur. För det första kommer existensen av en stor industriell reservarmé att förbilliga priset på arbetskraft och på så sätt öka profitkvoten och på grund av den billiga arbetskraften, tendera att fördröja införandet av maskineri och nya metoder och på så sätt göra det möjligt för de tekniskt sätt mer primitiva företagen att åter bli profitabla. Samtidigt kommer den skarpa minskningen av kapitalvärden att minska kapitalets organiska sammansättning, d.v.s. minska förhållandet mellan konstant kapital (produktionsmedel) och variabelt kapital (löner) och på så sätt hjälpa till att höja profitkvoten. Under en kris finns också stora och billiga resurser tillgängliga, inräknat stora reserver av arbetskraft. På så sätt är villkoren för ett återupptagande av ökade investeringar och stigande profiter på kortare eller längre sikt förberedda.
Kriser är därför inte tillfälliga pauser mellan perioder av hög omsättning, utan ett väsentligt återställande för kapitalets ohämmade expansion. Som Marx uttryckte det:
"Periodiskt finner konflikten mellan antagonistiska krafter utlopp i kriser. Kriserna är alltid ögonblickliga och våldsamma lösningar av de existerande motsättningarna, häftiga utbrott som för en tid återställer den störda jämvikten". (Kapitalet, del III)
Att säga att Marx sammanband sin syn på kriser med en automatisk sammanbrottsteori är antingen att missförstå eller förvanska honom. Marx konstruerade aldrig någon katastrofisk kristeori. Han ansåg inte heller att kriser orsakas av arbetarnas oförmåga att köpa tillbaka vad de producerat. Marx tillbakavisade Rodbertus syn att kriser orsakas av brist på betalande konsumtion och kunde lösas genom höjda löner. Marx visade också att det var "höga löner" som utgjorde en faktor för att producera en kris och att en stor tillgång på billig arbetskraft var en faktor för att inleda en högkonjunktur.
Materialet till artikeln sammanställt från Socialist Standard. I kommande nummer av Socialist ska vi mer ingående behandla frågan om kriser och olika kristeorier.
"Under de betingelser för kapitalets ackumulation, som vi hittills har förutsatt, antar arbetarnas beroende av kapitalet drägliga eller, som Eden säger, 'behagliga och fria' former. Kapitalets exploatering växer under dessa förhållanden inte i intensitet utan endast i omfång. Exploateringen ökar med kapitalets egen tillväxt och med antalet av dess underlydande. En stor del av det ständigt växande mervärdet, som arbetarna själva frambringar, och som förvandlas till kapital, strömmar tillbaka till dem som betalningsmedel, vilket medför att deras behov ständigt ökar. De blir bättre försedda med konsumtionsvaror, kläder, möbler o.s.v., och de får möjligheter att spara ihop små reservfonder av pengar. Men lika litet, som bättre kläder, möbler, näring, behandling o.s.v. och litet mera peculium kan upphäva slavens beroende och exploatering, lika litet upphäves härigenom lönarbetarens beroendeställning. Stigande arbetslön till följd av kapitalets ackumulation innebär i verkligheten endast, att den gyllene kedja, som lönarbetaren har smitt sig själv, nu är lättare att bära och ger honom större rörelsefrihet." (Kapitalet, band. I, sidan 546-547)
"Nybygga lägenheter står tomma i tusental", var en av huvudrubrikerna på Dagens Nyheters förstasida, den 25 juli 1971.
De som fortfarande har illusionen att lägenheter byggs för att folk ska bo där, måste bli en smula förvånade över sådana nyheter, då det är allmänt känt att behovet av lägenheter bland folk av skriande. För socialister är svaret enkelt: under kapitalismen byggs inte lägenheter först och främst för att brukas, utan för att säljas och uthyras profitabelt. Om folk inte kan betala kommer lägenheterna att stå tomma. Det är så kapitalismen fungerar och måste fungera.
I "Marxistisk" Forum, nr. 3, 1971, låser vi en artikel "Om huvudmotsättningen i Sverige", som vi inte blir riktigt kloka på. Eller vad menas följande:
"Den grundläggande motsättningen kan också uttryckas som motsättningen mellan arbete och kapital... Även om kapitalismen störtas i ett enskilt land, men består i världen i övrigt, kommer den grundläggande motsättningen att vara densamma. Den kommer emellertid att ändra karaktär under socialismen. Från att kapitalet tidigare varit huvudsidan i motsättningen, blir istället arbetet huvudsidan." (Sidan 60)
Vad är det för "socialism" där produktionsmedlen tar formen av kapital, d.v.s. rikedom avsedd att skapa mer rikedom för profit? Vi tycker att artikelförfattaren bör titta litet vad Marx skrev i Lönearbete och Kapital:
"Kapital och lönarbete är två sidor av ett och samma förhållanden. Det ena betingar det andra, liksom ockraren och slösaren ömsesidigt betingar varandra.
Så länge lönarbetare är lönarbetare är hans öde beroende av kapitalet. Det är den mångprisade intressegemenskapen mellan arbetare och kapitalist."
*
"Antalet arbetslösa har i augusti ökat med 22.000 till 107.000. Detta framgår av den arbetskraftsundersökning som Statistiska Centralbyrån gjort. Omkring. 20.000 personer har vidare deltidsarbete trots att de skulle vilja arbeta på heltid". Detta kan man läsa i Dagens Nyheter, den 9 september. Enligt DN är detta också "rekordnotering för efterkrigstiden". De som trott att socialdemokraterna kan kontrollera kapitalismen och har lyckats avskaffa arbetslösheten och de kapitalistiska kriserna, bör bli en smula förvånade över sådana nyheter, men för socialister är det inte förvånande. Antalet arbetslösa är något som regeringar kan kontrollera lika litet som de kan kontrollera produktionsnivån. I detta nummer av Socialist har vi en artikel om kapitalistiska kriser och i kommande nummer ska vi mer utförligt behandla ämnet.
*
"... Men om man skulle försöka dölja denna tautologi med ett mera djupsinnigt rättfärdigande genom att säga att arbetarklassen erhåller en för liten del av sin egen produkt, och att endast skulle bli avhjälpt om man gav den en större del därav eller ökade dess lön, skulle vi säga att kriser föregås just av en period under vilken lönerna allmänt stiger och arbetarklassen faktiskt erhåller en större del av den årliga produktionen som är avsedd för konsumtion. Från försvararna för 'enkelt' (!) sunt förnufts synpunkt skulle en sådan period snarare avlägsna en kris. Det verkar alltså som om den kapitalistiska produktionen innehåller vissa betingelser som är oberoende av välvilja eller illvilja och som endast helt tillfälligt låter arbetarklassen åtnjuta detta relativa välstånd, och då alltid som den kommande krisens förebud." (Kapitalet, del II)
Om byråkratin. En analys av arbetarrörelsens ständigt hotande fara, av Ernest Germain, Röda Häften 1, Partisanförlaget.
Detta är en förvirrad liten skrift, som framför den trotskistiska synen på byråkratin. För trotskisterna är Ryssland en "degenererad arbetarstat", en slags skärseld mitt emellan det kapitalistiska helvetet och det socialistiska paradiset. Det som i den här artikeln intresserar oss är att visa orimligheten i att se Ryssland som ett 'övergångssamhälle' och bemöta den kritik mot teorin om statskapitalism som framförs i skriften.
"Vad skulle hända om arbetarklassen tog makten, inte i något av de mest utvecklade kapitalistiska länderna, utan tvärtom i ett underutvecklat land?" frågar sig Mandel. "I detta fall skulle inte de faktorer kunna existera vilka Kautsky räknade med som spärrar mot byråkratin (materiell rikedom, kulturell revolution); produktivkrafternas otillräckliga utvecklingsnivå samt proletariatets numerärt otillräckliga utveckling skulle kunna tillåta byråkratin en temporär seger" (sidorna 21-22). Men det är inte, som Mandel tror, byråkratin som skulle vinna en temporär seger, utan kapitalistklassen, för "om proletariatet förstör bourgeoisins politiska styre, kommer det bara att vara en temporär seger, bara ett element i den borgerliga revolutionens tjänst, som 1794, så länge som i historiens gång, i dess 'rörelse', de materiella betingelser ännu inte skapats som nödvändiggör avskaffandet av det borgerliga produktionssättet och därmed det definitiva slutet på bourgeoisins politiska styre"[1], ty "så länge som det samhälleliga totalarbetet lämnar en avkastning, som endast obetydligt överstiger vad som erfordras för att säkra allas nödtorftiga existens ... så länge måste också detta samhälle med nödvändighet vara uppdelat i klasser"[2].
Men att Mandel i Ryssland ser ett 'övergångssamhälle' är inte så underligt, för han förstår varken kapitalismen eller socialismen. Hör bara på hans definition av övergångssamhälle:
"Ur den ekonomiska aspekten definieras ett samhälle i övergången från kapitalism till socialism framförallt genom undertryckandet av det privatkapitalistiska ägandet av produktionsmedlen... Detta innebär en fundamental motsättning mellan produktionssättet, vilket inte längre är kapitalistiskt, och distributionssättet, som fortfarande är borgerligt." (sid 36)
Ett samhälle med ett icke-kapitalistiskt produktionssätt, men ett borgerligt distributionssätt, har aldrig existerat och kommer aldrig att existera, även om Mandel hänvisar till Marx, som sin auktoritet då det gäller detta påstående. Det är omöjligt med ett samhälle som bygger på två rakt motsatta principer i de båda sfärerna produktion och distribution, något som Marx var mycket medveten om. "Konsumtionsmedlens olika fördelning är blott en följd ay själva produktionsbetingelsernas olika fördelning... Om de sakliga produktionsbetingelserna är arbetarnas gemensamma egendom, så följer därmed likaså en annan fördelning av konsumtionsmedlen än den nuvarande."[3]
Det är sant att Marx tänkte sig någon form av ransonering i ett inledande skede av socialismen. I Kritik av Gothaprogrammet talar han om ransonering med 'arbetstidskvitton', men han gör på annat håll helt klart att detta inte är någon helig dogm som måste följas, utan att det hela beror på samhällsorganismens utveckling vid övergången till socialism[4]. Idag anser vi att Marx tal om den "borgerliga" eller "lika" rätten i ett inledande skede av socialism är i betydande grad föråldrat, med tanke på den oerhörda utveckling av produktivkrafterna som skett sedan 1875 och vi menar att det socialistiska samhället nästan omedelbart kan gå över till principen "av var och en efter behov", d.v.s. fri tillgång till produkterna.
På sidan 37 talas om "fundamental olikhet, vid fördelningen av konsumtionsvaror" inte bara i övergången till socialism, utan också i socialismens första fas. Det är naturligtvis nonsens, för "i och med att samhället tar produktionsmedlen i besittning upphör varuproduktionen och därmed produktens herravälde över producenten"[5]. Varuproduktionen upphör i och med socialismen, eftersom "inom det gemensamma, på produktionsmedlen som gemensam egendom grundade samhället utbyter producenterna inte sina varor"[6].
Då vi nu kunnat se att Mandel inte förstår socialismen, är det inte så svårt att förstå att han i Ryssland ser ett 'övergångssamhälle'. Hans kritik av den statskapitalistiska teorin blir också i det naivaste laget: "Otaliga ideologier, borgerliga, socialdemokratiska, ultravänster, hävdar i total enighet att kvarlevandet av marknadskategorier i Sovjetunionen (pengar, varumarknad, affärsväsende) automatiskt innebär förekomsten av kapitalism i detta land. Det rör sig här om ett allvarligt misstag, ty även om Marx och andra marxister hävdar att ett socialistiskt samhälle kännetecknas av marknadsformernas utplånande, så har de aldrig sagt att kapitalismens försvinnande i ett övergångssamhälle skulle innebära ett omedelbart försvinnande av alla dess former och kategorier." (sid 35-36).
Men bara två sidor längre fram talar Mandel om för oss varför det vore ett allvarligt misstag att se Sovjetunionen som ett 'övergångssamhälle':
"- staten förstärks och dess närvaro blir allt mer påtaglig inom allt större områden;
- marknadsekonomin och de sociala skillnaderna stabiliseras eller förstärks;
- den byråkratiska deformationen stabiliseras, institutionaliseras och antar de mest groteska former av total politisk expropriation genom att beröva arbetarna all styrning av staten och ekonomin." (sidorna 38-39)
Att kalla ett samhälle där arbetarna inte styr utan styrs, där staten (som är ett organ för klassherravälde) förstärks och arbetarna saknar kontroll över den, och där marknadsekonomin utvecklas för ett övergångssamhälle är antingen hyckleri eller dumhet. För även om något sådant som en 'degenererad arbetarstat' skulle kunna existera (vilket den inte kan) skulle dessa tendenser inte förstärkas, tvärtom skulle utvecklingen leda till att de försvagades, oavsett om den s.k. byråkratin ville det eller inte. Så vad Mandel beskrivit är inte bara ett kapitalistiskt samhälle; det är ett kapitalistiskt samhälle i utveckling.
Läxan från Ryssland borde lära trotskisterna att "arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk" och att inget annat kan ersätta detta.
Teorin för den kapitalistiska utvecklingen, av Paul M Sweezy, Temaserien 1970, Rabén och Sjögren, pris ca. 25:-
Denna bok, som utkom i USA redan 1942, finns nu alltså i en svensk utgåva. Tyvärr är den ganska dyr, trots att det är en pocket (ca. 25:-)
Sweezy börjar med att beskriva de grundläggande principerna för marxismens ekonomi (arbetsvärdeteorin, mervärde, kapitalets organiska sammansättning, profitkvoten). Första kapitlet handlar om Marx metod och borde läsas av de flesta Marx-kritiker, så skulle man kanske slippa att höra åtminstone en del av deras dumma kommentarer senare.
Denna del av boken (kapitlen 1-4), tillsammans med kapitel 6 om "Profitkvotens fallande tendens" och kapitel 9 om "Kriser förbundna med profitkvotens fallande tendens" kan rekommenderas. På grund av utrymmesskäl ska vi i den här artikeln dock bara beröra Sweezys "underkonsumtionssyn" på kriser.
Sweezy medger att stigande löner under en högkonjunktur, som skär in i profiterna, är en möjlig orsak till kriser, men säger att det är en otillräcklig teori, då den betyder att kapitalismen kan fortsätta från kris till kris utan någon tendens till kollaps. Han försöker därför bevisa att kapitalismen går mot ett tillstånd av ständig depression på grund av underkonsumtion (kapitlen 10-12).
Sweezy grundar sitt argument på två förutsättningar:
1. Att produktionen av nya produktionsmedel tenderar att öka snabbare än efterfrågan på konsumtionsvaror, därför att kapitalisterna tenderar att konsumera en mindre del av sina profiter och därför att tillväxten i lönekostnader utgör en mindre del av nya investeringar.
2. Att produktionen av konsumtionsvaror tenderar att utvecklas i samma grad som produktionsmedlen, därför att det finns ett mer eller mindre stabilt förhållande mellan tillgången på produktionsmedel och produktionen av konsumtionsvaror.
Av dessa två förutsättningar följer att produktionen av konsumtionsvaror måste tendera att utvecklas snabbare än efterfrågan på dem.
Sweezy fortsätter med att undersöka "Kontroversen om sammanbrottet" och stöder Kautskys syn, att kapitalismen går mot ett tillstånd av ständig depression. (Delar av detta kapitel ger en intressant och riktig kritik av olika sammanbrottsteorier). Han anger sedan ett antal motverkande tendenser, däribland statsingripanden och kapitalexport.
Bland de motverkande tendenserna till underkonsumtion räknar Sweezy utvecklandet av nya industrigrenar och medger att det under den tid då en ny industri utvecklas inte finns något stabilt förhållande mellan produktionsmedel och produktionen av konsumtionsvaror. Hans andra förutsättning är därför inte tillämpbar.
Det är absurt att räkna industrialisering, som är kapitalismens främsta bedrift, som bara en motverkande tendens. Om Sweezy givit detta väsentliga kännetecken på kapitalism dess riktiga ställning, hade han inte kunnat påvisa någon tendens till underkonsumtion.
Det är dock sant att om det inte finns några profitabla investeringsområden (som t.ex. utvecklandet av nya industrigrenar), kommer det att bli industriell stagnation - men det är inte underkonsumtion.
Det är också sant att en oändlig utveckling av produktionsmedelssektorn utan att någonsin öka produktionen av konsumtionsvaror, är ett overkligt antagande. Det är dock det kapitalismen måste göra om det ska vara stabil tillväxt och förklarar till stor del varför utvecklingen under kapitalismen antar formen av en konjunkturcykel.
För socialismens genomförande går det inte att vänta på kapitalismens sammanbrott. Socialismen måste vara arbetarklassens medvetna handling.
*
"I alla tidigare klasskamper, som fördes i minoriteters intressen och där, som Marx sa: 'utvecklingen genomfördes i opposition till den stora folkmajoriteten', var ett grundläggande villkor för handling massornas okunnighet beträffande det verkliga målet, det materiella innehållet och begränsningarna för rörelsen. Denna skillnad mellan 'ledarna' och de 'ledda' låg till grund för den 'utbildade bourgeoisins' dirigerande roll. Ett naturligt komplement till den roll som de borgerliga 'ledarna' spelade var massan, som fungerade som 'efterföljare'...
Klasskampen som proletariatet för är den mest djupgående av alla historiska handlingar. För första gången sedan klassamhällets gryning överensstämmer den med hela folkets intressen.
Det är därför som massans förståelse för dess uppgift och instrument är ett helt nödvändigt villkor för socialistisk revolutionär handling - precis som tidigare det var ett absolut nödvändigt villkor för de härskande klassernas revolutionära handlingar.
Som resultat avskaffas skillnaden mellan 'ledare' och 'ledda' (i den socialistiska rörelsen). Förhållandet mellan massan och ledarna försvinner. Den enda funktion som är kvar för de förmodade 'vägvisarna' i socialdemokratin, är att förklara för massan dess historiska uppgift. Deras prestige och inflytande växer bara i den mening att de s.k. ledarna förstör de villkor som tidigare var grunden för varje ledarfunktion: massornas blindhet.
Otvivelaktigt kan massans övergång till en säker, lugn, medveten 'självledare' - sammansmältningen av vetenskapen och arbetarklassen som Lassalle drömde om - bara vara en dialektisk process, eftersom arbetarklassen hela tiden tar upp nya proletära element liksom flyktingar från andra delar av samhället.
Detta är och kommer att vara den dominerande tendensen i den social demokratiska rörelsen: avskaffandet av förhållandet mellan 'ledare' och 'ledda' i ordens borgerliga mening, avskaffandet av förhållandet som är den historiska grundvalen för all klassdominans."
(Rosa Luxemburg i Neue Zeit, nummer 2, 1903)
*
"I samma mån som anarkin i den samhälleliga produktionen försvinner, försvinner även statens politiska maktbefogenhet. Människorna som äntligen blivit herrar över sitt eget samhälle blir därmed även herrar över naturen, herrar över sig själva - de blir fria.
Det är det moderna proletariatets historiska uppgift att genomföra denna världsbefriande handling. Den vetenskapliga socialismen däremot, som är det teoretiska uttrycket för den proletära rörelsen, har till uppgift att utforska de historiska förutsättningarna för denna omvälvning och därmed också dess egen natur samt på detta sätt göra den för uppgiften kallade men ännu undertryckta klassen medveten om förutsättningarna för och naturen av dess aktion."
(Friedrich Engels i Anti-Dühring, sidan 394.)
DET ER DYRT AT KØRE GRATIS I BUS, lyder en av huvudrubrikerna i Köpenhamnstidningen Berlingske Tidende den fjärde september. Underrubriken fortsätter med att säga att "afskaffelse af billetter vil betyde stærkt øgede skatter - Sovjet har prøvet og afskaffet gratis-systemet."
Direktören för Köpenhamns Sporveje, K. N. Andersen, har studerat den möjliga framtida politiken för sin organisation och framträtt som en bestämd motståndare till fria resor.
Han menade att fria resor på Köpenhamns bussar skulle betyda att de lokala skattebetalarna skulle få betala för besökare och turister. Det skulle inte lösa problemet med trafikstockningarna, eftersom enbart avskaffandet av busstaxor inte skulle vara tillräckligt för att locka bilister till allmänna transportmedel. För att göra det måste kvaliteten på tjänsten förbättras och det skulle kosta ännu mer pengar. Om fler människor använde bussarna skulle kostnaderna öka. Slutligen sa Andersen att ryssarna prövat det 1921 och avskaffat det efter endast sex månader.
Det kommer naturligtvis att vara fria resor i socialismen, men det är inte socialisters uppgift att förespråka reformer av kapitalismen, som införandet av fria resor i sig skulle vara. Ändå verkar Andersens argument mot denna reform att vara litet ensidiga och hans hänvisning till Ryssland kan bara ses som en fördom.
Hur många gånger har inte socialister, då de förklarat att socialismen kommer att innebära pengarnas avskaffande, fått höra att de försökte det i Ryssland, men måste återvända till penningsystemet igen! Svaret är naturligtvis att Ryssland aldrig verkligen försökte att avskaffa pengarna efter 1917, utan att krisförhållandena i samband med revolutionen och inbördeskriget ledde till att normala köp- och säljtransaktioner bröt samman. Hur som helst var varken de ekonomiska eller politiska förhållandena i Ryssland mogna för genomförande av socialism och därmed också avskaffande av penningen.
Men på sätt och vis hade Andersen rätt då han förknippade den allmänna idén om fria resor med socialism. För i socialismen kommer resor att vara fria, men det kommer också alla andra produkter och tjänster. Det kommer att ha blivit möjligt eftersom produktionsmedlen kommer att ha ställts under samhällets demokratiska kontroll, varmed alla konstgjorda hinder för produktion av ett överflöd av rikedomar kommer att ha försvunnit.
Men, genomförd som en reform av kapitalismen (vilket är vad Andersen i själva verket argumenterar mot) kommer fria resor inte nödvändigtvis att vara till nytta för lönearbetarna, eftersom resekostnader är en del av de levnadskostnader, som nuvarande löner återspeglar. De minskade resekostnader som fria bussar och förortståg skulle betyda, skulle utgöra ett tryck nedåt på lönerna. Detsamma gäller avskedandet av konduktörer och biljettmottagare.
Detta är något som oftast förbises av förespråkarna av den s.k. nolltaxan i Köpenhamn, London, Hamburg och de andra storstäderna där man kan finna dem. Det är också en orsak till att socialister - trots att det kommer att vara fria resor i socialismen - inte stöder denna speciella reform av kapitalismen.
Socialistiskt Minimiprogram:
AVSKAFFA LÖNESYSTEMET!
Marx-kritiken angriper ofta Marx för att ha haft skulle en teori om absolut utarmning av arbetarklassen. Nyligen kunde vi t.ex. i en ledare i Dagens Nyheter läsa:
"Men det är enligt Marx inte nog med denna utsugning... Kapitalisterna skulle alltså bli allt färre och allt rikare, arbetarna allt fler och allt fattigare.
Det är uppenbart att denna förutsägelse om en obönhörligt
fortgående utarmning och om proletariatets oändliga expansion kommit på skam."
(DN, den 7.9.1971)
Låt oss illustrera vad en sådan teori om fortgående utarmning skulle kunna betyda med ett litet exempel: Vi antar att en arbetare år 1900 har råd att köpa ett par skor. År 1935 kan han bara köpa en sko och får ta sig fram hoppande på ett ben, och år 1970, ja, då får han ta sig fram på en halv sko etc. Om Marx hade en sådan teori är det uppenbart att Marx hade fel.
I själva verket formulerade förstås Marx aldrig någon teori om absolut utarmning. För Marx var inte fattigdom någonting absolut och fysiskt utan något relativt och socialt. Ett välkänt exempel, som visar det, finner vi i Lönearbete och Kapital:
"Ett hus må vara stort eller litet, så länge de hus som omger det likaledes är små, så tillfredsställer det alla samhälleliga anspråk på en bostad. Men om ett palats reser sig vid sidan av det lilla huset, så krymper det samman till en koja. Det lilla huset bevisar blott, att dess ägare inte kan resa några krav eller blott de blygsammaste. Och må det under civilisationen gång skjuta i höjden aldrig så mycket - om det angränsande palatset skjuter i höjden lika mycket eller rent av ännu mera, kommer invånaren i det förhållandevis lilla huset att känna sig allt mera obehaglig till mods, allt mera otillfredsställd och förtryckt inom sina fyra väggar."
För Marx kan inte en klass sociala villkor bestämmas utan jämförelse med någon annan klass eller klasser. Därför säger han:
"Våra behov av njutningar har sin rot i samhället, vi mäter dem därför med samhället som måttstock. Vi mäter dem inte med de föremål som tillfredsställer den".
I likhet med de flesta Marx-kritiker saknar DN:s ledarskribent också den elementäraste logik. För i början av artikeln sägs:
"Det som gjorde kapitalismen till ett så gement system (enl. Marx vår anmärkn.) var att arbetarna trots detta inte själva fick hela detta värde; för dem reserverades endast vad som de oundgängligen måste få för att överleva" (Vår kursivering)
Uppenbart går inte det ihop med en teori om fortgående utarmning. För om arbetarna endast får vad de oundgängligen måste ha för att överleva, skulle de omedelbart dö om detta belopp minskade, och ingen utarmning skulle kunna fortgå. Men som vi sett hade Marx ingen teori om fortgående utarmning och inte heller ansåg han att arbetslönen bestämdes av ett fysiskt existensminimum. I själva verket avvisar Marx denna s.k. järnhårda lönelag gång på gång. Engels säger i ett brev till Bebel (mars 1875) att de som påstår att Marx trodde på en järnhård lönelag förvanskade honom.
"Nu har Marx i Kapitalet utförligt bevisat att de lagar som reglerar arbetslönen är mycket invecklade, att allteftersom omständigheterna än det ena än det andra överväger, att de alltså ingalunda är järnhårda, utan tvärtom mycket elastiska."
För dem som läst Marx är det kristallklart att värdet på arbetskraften (lönen) enligt honom bestäms av två element: ett fysiskt och ett, som han kallar historiskt och moraliskt. Med det senare menar han att det i olika länder, ja t.o.m. i olika landsändar, finns en traditionell levnadsstandard, som arbetarna anser är nödvändig för deras existens. Därför kommer varje försök att sänka den att framkalla hårt motstånd. Då arbetare sluter sig samman i fackföreningar för att bevara eller öka lönerna, utkämpar de inte någon hopplös kamp mot någon järnhård lönelag. Marx kände till tendensen för lönerna att stiga under trycket av kapitalackumulation. Men han ansåg inte att löneökningarna kunde absorbera hela profiten, aldrig nå den punkt "där den ständiga reproduktionen av kapitalförhållandena och kapitalets ackumulation i stigande skala på allvar hotas".
Det finns en mängd andra fel i DN:s ledare, t.ex. påståendena om löneandelens storlek, att det finns en medelklass, att Marx tydligen ville ge arbetarna det fulla värdet av deras produkt etc. Tyvärr har vi inte utrymme att ta upp dessa frågor i den här artikeln, men vi hoppas att kunna återkomma till dem i senare nummer.
*
"Så som Darwin upptäckte lagen om den organiska naturens utveckling, så upptäckte Marx utvecklingslagen för den mänskliga historien: det hittills under ideologiskt gräs övervuxna enkla faktum, att människorna i främsta rummet måste äta, dricka, bo och kläda sig, innan de kan befatta sig med politik, vetenskap, konst, religion o.s.v., att således produktionen av omedelbara, materiella medel för livets uppehälle och därmed den förhandenvarande utvecklingsnivån för ett folk eller ett tidsavsnitt bildar den grund, ur vilken statsinrättningarna, världsåskådningarna, konsten och själva de religiösa föreställningarna hos de i denna miljö boende människorna har utvecklat sig och ur vilken de också därför måste förklaras - inte tvärtom som hittills varit fallet."
*
"Ett av världens rikaste områden står öppet för vinnaren i
Indokina. Det är vad som ligger bakom USA:s växande inblandning. Tenn, gummi,
ris, strategiska råmaterial är vad kriget verkligen handlar om. USA ser det som
en plats att hålla till varje pris."
(U. S. News and World Report, april 1954)
"Att skydda medborgarnas äganderätt till produktionsmedel och
annan egendom i enlighet med landets lagar.
Staten kommer att uppmana kapitalisterna inom industrin och
handel att hjälpa till att utveckla industrin, småindustrin och hantverket.
Att uppmuntra den fria företagsamheten så att den blir till nytta
för nationen och för folkets välstånd. Att tillämpa en tullpolitik som
uppmuntrar och skyddar den inhemska produktioner".
(Ur FNL:s program)
SLUTSATS: Vietnamskriget, liksom alla moderna krig, är ett kapitalistiskt krig och är inte värt offrandet av enda droppe arbetarklassens blod.
| OBS! Från och med nästa nummer byter Socialist namn till VÄRLDSSOCIALISM. Med det nya namnet betonar vi socialismens världsomfattande karaktär och särskiljer oss klarare från de vänster-grupper, som propagerar nationell statskapitalism under täckmanteln socialism. |
[1] Återgivet i "Karl Marx, Selected Writings in Sociology and Social Philosophy", Pelican, sidan 242-243.
[2] Engels i Anti-Dühring, Arbetarkultur 1970, sidan 388.
[3] Kritik av Gotha-programmet, Arbetarkultur 1945, sidan 19.
[4] Kapitalet, band 1, sidan 68.
["Arten av fördelningen kommer att växla med själva den samhälleliga
produktionsorganismens speciella art och producenternas motsvarande historiska
utvecklingsnivå" - MIA.]
[5] Anti-Dühring, sidan 391.
[6] Kritik av Gotha-programmet, sidan 15.
[A] Avsnittet saknas i vår upplaga - AB.
Last updated on: 6.18.2010