Digitaliserat av Adam Buick för Marxists Internet Archive.
I detta nummer av VÄRLDSSOCIALISM börjar vi en artikelserie om krig. Den grundar sig på pamfletten The Socialist Party and War utgiven av Socialist Party of Great Britain. I det första avsnittet tar vi upp krig i den moderna världen.
Förr var det möjligt för många människor att betrakta krig som någonting slumpartat, som onödiga avbrott i normala och fredliga handels- och kulturförhållanden mellan nationerna. Krigsutbrott sades vara orsakade av diplomaters dumhet eller felberäkningar . Eller också av högmodiga och lättretade statsmän, som reagerade överemotionellt på sådana händelser som mordet på den österrikiske ärkehertigen Frans Ferdinand i Sarajevo i juni 1914. Ofta föreföll det som om krig kunde ha undvikits och många böcker har skrivits efter tidigare krig för att visa att det aldrig skulle ha inträffat om den ene eller andre utrikesministern handlat annorlunda eller varit mer välbalanserad. Idag hörs denna åsikt inte lika ofta. Till stor del har den förstörts av händelserna som ledde fram till två världskrig och av de 'kalla krigen' som pågått sedan andra världskrigets slut.
Mordet i Sarajevo var bara en händelse som utnyttjades av härskarklassgrupper för att befrämja deras ambitioner. Det bröt ut efter många års upprustning av Tyskland och hennes allierade på den ena sidan och Storbritannien och hennes allierade på den andra. Den expansionistiska tyska kapitalismen drevs att utmana både Ryssland och de tidigare kolonialmakterna som dominerade världen.
Det stod ännu mer klart vid andra världskrigets utbrott. Det var uppenbart att krigsutbrottet 1939 inte kom oväntat. Vid den tidpunkten insåg alla att de europeiska makterna ivrigt förberett sig för denna möjlighet ända sedan nazistregimens uppkomst i Tyskland 1933, och Tysklands återkomst som en större militärmakt. Åtminstone ett år innan krigsutbrottet var de europeiska folken nedtyngda av fruktan att det inte kunde undvikas länge till.
Sedan 1945 har vi upplevt många år med 'kallt krig' mellan Ryssland och USA och deras respektive allierade, och senare det 'kalla kriget' mellan Ryssland och Kina. De rivaliserande grupperna har ägnat sig åt upprustning och andra krigsförberedelser som varit öppet inriktade på ett sannolikt krig mot en namngiven rival.
Ett av syftena med denna artikelserie är att visa att krig i den moderna världen varken beror på enskilda ministrars undvikliga misstag eller på att de för sitt eget nöje söker krig för dess egen skull.
Striden med väpnat våld är en utvidgning och följd av en underliggande strid. I den deltar alla stater och den pågår hela tiden inom handeln och andra områden. Krig återspeglar regeringars beslutsamhet att försvara eller vinna kontroll över värdefulla besittningar med väpnad makt när andra medel misslyckats. Krigets syfte är att vinna eller bevara herraväldet över territorier med rika mineralfyndigheter, viktiga handelsvägar till lands, sjöss, eller i luften, eller områden där varor kan säljas och kapital investeras.
Det är det moderna krigets syften. Metoden är att utrota eller skingra fiendesidans väpnade styrkor, förstöra deras vapen och förråd, svälta, skrämma och undergräva dess civilbefolkning med blockad och bombning och med propaganda för att sprida panik och defaitism.
Krigsmetoderna har förändrats förr och fortsätter snabbt att förändras som en följd av framsteg inom industrin, kommunikationsväsendet och det vetenskapliga kunnandet. Krigsinstrumenten har blivit mer komplicerade och kostsamma. De kan bara produceras och sättas i rörelse där de har - och så länge som de har - en högt utvecklad storindustri, kemiska och tekniska resurser bakom sig.
Genom utvecklingen av interkontinentala robotar och långtflygande bombplan befinner sig nu civilbefolkningen i den direkta stridslinjen. Bet har blivit allt viktigare för de stridande makterna att immobilisera de stridande styrkorna genom att angripa de civila arbetarna och vapenindustrierna. Allteftersom krigen blivit omätbart mer destruktiva, drabbar förstörelsen i ökad grad civilbefolkningen; och allteftersom förberedelserna för krig blivit mer kostsamma får arbetet med att fullända angreppsmedlen mot fiendestäder överhanden över åtgärder för försvar av civilbefolkningen.
Dessa förändringar i krigstekniken visar hur absurd idén är att de väpnade styrkorna skyddar civilbefolkningen. Under andra världskriget drabbades nästan alla länder av stora förluster på hemmafronten och stora skador på fabriker och hus. Amerika var undantaget, som skyddades av avståndet. Men det är inte troligt att hon kan bevara den immuniteten i ett nytt krig. Stridsrobotars och bombplans ökade räckvidd har fört in hela jordens yta i farozonen. Ingen kan betvivla att civila befolkningscentra i ett framtida världskrig kommer att utsättas för stor och kanske ohjälplig förstörelse. Om krig skulle inträffa finns det ingen regering som kan tillhandahålla immunitet för sina civila. Tal om civilförsvar måste vara hyckleri och dess utrustande en fars i en värld där det finns kärnvapen med lång räckvidd.
Idag lider civilbefolkningen till och med av själva krigsförberedelserna. Sedan andra världskriget har kärnvapentester förorenat atmosfären med radioaktivt material. Än känner man inte helt till skadeeffekterna av detta radioaktiva avfall på den nuvarande och framtida generationer.
Civilbefolkningen är också inblandad i krigsförberedelserna på andra sätt, för civilas villighet att bli soldater och slåss och stödja krigspolitiken är viktiga faktorer som stärker en regering i dess konfrontering med andra nationer. Det är därför som ingen stat har råd med att låta pacifistiska och antikrigskänslor bli utbredda bland sina medborgare. Det är nödvändigt att indoktrinera befolkningen med patriotism och en villighet att dö, om nödvändigt, för "sitt land". Denna process börjar redan i skolan. Det är där som barnen först lär sig blind lojalitet mot staten under vars styre de råkar födas. De lär sig nationalsången och att avguda statsöverhuvudet och flaggan. De lär sig historien om tidigare strider som deras land deltagit. Det är en historia som glorifierar militära bragder och lär ut patriotism. Barn uppmuntras att gå med i uniformerade organisationer som en förberedelse för militärtjänsten.
Inte heller för de vuxna minskar de medvetna och omedvetna påtryckningarna som lär ut patriotism och glorifierar de väpnade styrkorna. Befolkningen måste läras att vara beredd på att tjäna som kanonmat. Till och med detta traditionella, anti-militaristiska uttryck är litet föråldrat eftersom människor lider i moderna krig oberoende av om de bär uniform eller ej.
En sak står klar: ett framtida världskrig kan bli tio eller hundra gånger mer destruktivt än de båda tidigare. Alla som funderar på att delta i krig eller stödja krigsförberedelser måste komma ihåg vilket öde de förbereder för andra människor - och sig själva.
Oavsett vilken form krigspropagandan än tar är den socialistiska slutsatsen att den grundläggande konfliktorsaken i den moderna världen är sättet på vilket samhället är organiserat. Orsaken till krig idag är konkurrensen som är inbyggd i kapitalismen. De som stöder kapitalismen stöder ett samhällssystem som ger upphov till krig.
(Fortsättning i nästa nummer)
Under nära en månad i september 1920 ockuperade mer än 400.000 italienska metallarbetare fabrikerna, speciellt i landets nordliga industricentra Turin, Milano och Genua.
I likhet med många andra händelser i arbetarklassens historia har den blivit något av en myt. Generationer av vänsterfolk har varit övertygade om att det förelåg en "revolutionär situation" i vilken arbetarna stod på gränsen till att störta kapitalismen men "förråddes" av sina ledare. Fakta talar ett annat språk.
Inför stigande levnadskostnader la de italienska metallarbetarnas fackförening (FIOM) fram ett krav på en löneförhöjning i augusti 1920. Arbetsgivarna, som drabbats hårt av minskad efterfrågan på järn och stål i samband med krigsslutet, vägrade kategoriskt att gå med på detta. Fackföreningen startade en maskningsaktion. Arbetsgivarna svarade med en lockout. Då ockuperade arbetarna, med stöd av sin fackförening, fabrikerna.
Där stannade de under tre veckor tills dess att regeringen och andra utövade påtryckningar på arbetsgivarna att ge efter för kraven. Arbetarna fick sin löneförhöjning (plus ett vagt och meningslöst löfte om "fackföreningskontroll"). En konferens beslöt att återuppta normalt arbete. Beslutet konfirmerades senare av en omröstning.
Det var med andra ord en ren - och framgångsrik - facklig aktion för att få en löneförhöjning. Det var inte ett försök att störta kapitalismen. Om det varit detta hade regeringen inte bibehållit sin neutralitet och säkerligen inte utövat påtryckningar på arbetsgivarna att göra upp.
Att regeringen inte ingrep som ombud för arbetsgivarna måste förklaras utifrån en intressekonflikt inom den Italienska kapitalistklassen. Före kriget hade Italien styrts av politiker som representerade bourgeoisin i ordets egentliga bemärkelse: städernas "medelklass" (köpmän, små handelsidkare etc.). De tenderade att vara liberala och anti-klerikala i sin politiska uppfattning. På det politiska fältet leddes de av Giovanni Giolitti.
Kring sekelskiftet uppstod emellertid en modernare typ av kapitalism i de nordliga städerna Turin, Milano och Genua och de stora industriidkarna som tenderade att stödja expansionistisk nationalism. Denna konflikt ställdes på sin spets vid första världskrigets utbrott. Den traditionella bourgeoisin föredrog att hålla sig utanför kriget och tenderade till och med att stödja centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern. I själva verket finansierades deras bank, Banca Commerciale, delvis med hjälp av tyskt kapital. Deras åsikt hade ingen framgång. Italien gick in i kriget på den brittiska och franska sidan och Giolitti avgick som premiärminister. Under kriget gjorde industrimännen i norr väldiga profiter som de använde till att försöka ta över Banca Commerciale. Försöket misslyckades men det visade att konflikten existerade.
Giolitti var åter premiärminister i september 1920. Att staten ställde sig neutral under fabriksockupationerna berodde på att den del av den italienska kapitalistklassen som han representerade inte hade samma intressen som verkstadsindustrins arbetsgivare och stålmagnaterna i norr. Det påstods till och med att Banca Commerciale hjälpte till att finansiera metallarbetarna i denna kamp och hotat med att dra in krediterna till arbetsgivarna om de inte gick med på fackföreningens villkor.
Allt detta var känt vid den tidpunkten. Exempelvis behandlade artikeln "Socialism and the Fascisti" i Socialist Standard april 1923 denna fråga. Artikeln citerade från andra källor, Nation (New York) och Western Clarion (Vancouver) och dessa stödde slutsatsen att de italienska metallarbetarna vann sin ekonomiska kamp på grund av en intressekonflikt inom den italienska kapitalistklassen.
Det förelåg alltså inte någon revolutionär situation. Naturligtvis förekom en massa högljutt och tomt prat om "revolution" och det reformistiska italienska socialistpartiets (PSI) ledning möttes till och med för att ta ställning till om de skulle sätta igång den socialistiska revolutionen (som om det var de som kunde avgöra detta!), men beslöt till sist, efter påtryckningar från sin fackföreningsflygel (CGL), att inte göra det.
Beslutet angreps av den tidens vänsterister som ett "förräderi" men allt talar för att det var det enda förnuftiga de kunde göra. Varje försök från arbetarnas sida att förvandla den ekonomiska kampen till ett uppror, även om de önskat detta, hade krossats med lätthet. Arbetare beväpnade med pistoler, gevär och käppar (ja, käppar) kunde trots allt inte ha någon chans mot statens styrkor.
När CGL möttes för att diskutera möjligheten av ett väpnat uppror rapporterade i själva verket Turindelegationen att
"Fiat-Centro, som förefaller att vara ett av de bäst utrustade (med vapen) har bara 5.000 kulor maskingevärsammunition ..." (Citerat i The Occupation of the Factories: Italy 1920, av Paolo Spriano, sid. 86).
och trots att Antonio Gramsci, senare ledare för det italienska kommunistpartiet, upprepade gånger fördömde PSI:s och CGL:s ledare medgav han privat att
"... med en arbetarklass som till största delen såg allting rosenrött och älskade orkestrar och ballader mer än uppoffringar skulle en kontrarevolution oundvikligen ha sopat undan oss." (Spriano, sid. 134).
Det räcker inte med arbetarklassmissnöje eller massaktion för att vi ska ha en revolutionär situation. Den sociala och politiska situationen kommer att bli revolutionär bara när den överväldigande majoriteten av arbetarklassen, sedan den kommit att förstå och önska socialismen, blivit revolutionärt sinnad. Det var inte förhållandet i Italien 1920 och har tyvärr aldrig varit förhållandet någon annanstans heller.
V.V.
(Socialist Standard, dec 1975.)
För mer än hundra år sedan höll Karl Marx ett föredrag inför Internationella Arbetarassociationens generalråd där han visade att arbetares fackföreningar verkligen kan åstadkomma löneförhöjningar. Redan då framfördes nämligen den enfaldiga idén ätt löneökningar alltid äts upp av högre priser och att arbetarna därför aldrig vinner någonting på dem. Med sin vanliga kraftfulla logik avvisade Marx fullständigt denna tes och drog naturligtvis slutsatsen att arbetare bör kämpa för högre löner. Man han lade till följande anmärkningar, som är värda att granskas närmare:
"Samtidigt, och helt bortsett från det allmänna slaveri som är förbundet med lönesystemet, bör arbetarklassen inte för sig själv överdriva slutresultatet av dessa dagliga strider. Den får inte glömma att den kämpar mot verkningarna men inte mot orsakerna till dessa verkningar, att den visserligen bromsar den nedåtgående rörelsen men inte förändrar dess riktning, att den använder lindrande medel men inte botar sjukdomen. Den får därför inte gå helt upp i dessa oundvikliga gerillastrider som oupphörligt uppstår ur kapitalets ständiga övergrepp eller ur förändringarna på marknaden. Arbetarklassen måste förstå, att det nuvarande systemet - trots allt elände det bringar arbetarklassen - samtidigt skapar de för samhällets ekonomiska omdaning nödvändiga materiella betingelserna och samhälleliga formerna. I stället för den konservativa parollen: 'en skälig dagslön för en skälig arbetsdag borde de skriva på sin fana den revolutionära parollen: 'avskaffa lönesystemet.' "
Förvånad? Det finns trots allt dussintals "marxister" runtomkring, men hur många av dem förespråkar avskaffandet av löner? Ta Vänsterpartiet "Kommunisterna" t.ex., som själva brukar kalla sig för ett marxistiskt parti. Förgäves kan du söka igenom deras program efter minsta lilla antydan till avskaffandet ar lönesystemet - även om det stinker av det konservativa mottot: 'en skälig dagslön för en skälig arbetsdag'. Ögna igenom Ny Dag och allt annat propagandamaterial från VPK och du hittar inte ens skuggan av Marx "revolutionära motto".
Hur är det med trotskisterna i Kommunistiska Arbetarförbundet (KAF) då? Brukar inte de alltid anklaga VPK för att förråda marxismen? Deras material måste väl vara fyllt av revolutionära motton? Icke sa Nicke!
Vi kunde gå igenom en lång lista på s.k. marxistiska bokstavskombinationer - SKP KFMLr, MLK, FK etc. - på det här sättet; men redan börjar du förlora tålamodet. Är det inte löjligt att ta ett stycke från Marx och använda det som ett kriterium på om olika politiska partier har rätt ett århundrade senare?!
Men Marx var inte bara drabbad av värmen denna junidag 1865. Avskaffandet av löner brukade betraktas som huvudmålet för nästan alla som kallade sig socialister. Till och med Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP) talade i sitt första partiprogram 1897 om att "arbetarklassen upphör att vara en klass av lönearbetare ... genom upphävandet av det privatkapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och dessas förvandling till gemensam, hela samhället tillhörande egendom."
1881 skrev Friedrich Engels om arbetarnas dagliga strider för högre löner:
"Det är en ond cirkel, som det inte går att komma undan. Arbetarklassen förblir vad den varit, det som våra chartistiska förfäder rent ut betecknade som en klass av löneslavar. Skall detta förbli resultatet av så mycket arbete, självuppoffring och lidande? Ska detta för alltid förbli de engelska arbetarnas högsta mål? Eller skall arbetarklassen här i landet ändå till sist försöka att bryta denna onda cirkel och finna en utväg ur den genom en rörelse för avskaffandet av lönesystemet överhuvud?" (Engels kursiv).
Varför betonade Marx och Engels avskaffandet av löner? De visste att det europeiska privategendomssamhället genomgått olika utvecklingsfaser: slaveri, feodalism och kapitalism eller löneslaveri. Marx visade att kapitalismen var det enda system där huvudparten av rikedomen antog varuform - artiklar och tjänster som i första hand produceras för utbyte i stället för bruk. Han ansåg att kapitalismens avskaffande innebar att varuproduktionen avskaffas och med den också pengarna, eftersom de bara finns till för att underlätta varuutbytet. (Den andra formen av varuutbyte är byteshandel: socialismen kommer varken att ha byteshandel eller köp och försäljning).
Marxister hävdar att kapitalismen utvecklat vetenskap, teknik och automatisering i så hög grad att allt vi behöver skulle kunna tillhandahållas fritt, utan betalning. Haken är att kapitalismen själv orsakar en konstgjord och onödig knapphet eftersom den är så slösaktig och destruktiv. Saker tillverkas för profitabel försäljning i stället för människors nytta och nöje.
Kapitalismen är bl.a. ett system för att ransonera ut knappa resurser. Men vi har nått stadiet där systemet för att ransonera ut knappa resurser själv håller knappheten vid liv. Överallt rycker produktivkrafterna i kopplet för att översvämma världen med överflöd, men överallt begränsar löne-profit-systemet, slösar och förstör, hindrar denna potential att förverkligas.
I Anti-Dühring skrev Friedrich Engels:
"Möjligheterna att genom samhällelig produktion tillförsäkra alla samhällsmedlemmar en existens som inte endast är materiellt fullt tillfredsställande och dag för dag blir allt rikare utan som även garanterar dem en fullständigt fri utbildning och sysselsättning för deras kroppsliga och andliga anlag - denna möjlighet finns nu för första gången, men den finns."
Det är sant att det skett en väldig ökning av världens befolkning sedan Engels skrev detta. Det är också sant att mycket av de lättillgängliga mineraltillgångarna redan konsumerats. Det är dessvärre också sant att kapitalismen genom sin vansinniga profitjakt skadat vår ekologi med kemiska föroreningar och en oansvarig behandling av jorden som leder till erosion. Det kommer att ta årtionden att bota en del av dessa skador. En del av dem kommer aldrig att kunna botas. I jämförelse med krig och fattigdom är den årliga utrotningen av massor av djurarter, växter och fåglar en liten fråga men våra arvtagare, människorna som lever i socialismen, kommer utan tvivel att ha tid över att sörja över sådana permanenta ärr på deras vackra planet.
Jämsides med befolkningsexplosionen och de ekologiska skadorna måste vi emellertid sätta snabba framsteg inom vetenskapen, möjligheten att använda datamaskiner och robotar, utvecklingen av nya energikällor och material, och häpnadsväckande nya produktionsmetoder (en massa av patenten på dessa har snotts av de stora monopolen så att ingen kan använda dem).
Det kunde lätt finnas mer än tillräckligt. Det finns inget behov av knapphet. Därför behövs inget penningsystem för fördelning. En del människor, som glömmer bort hotet av kärnvapenkrig och tror att vi har all tid i världen på oss, säger: "Det är sant att vi har potentialen för överflöd, men låt oss vänta till vi har verkligt överflöd." Men kapitalismen, som för länge sedan skapat potentialen, kommer aldrig att verkligen leverera produkterna.
Du missar hela poängen med Marx stora arbete Kapitalet om du inte inser varför han definierade "en vara" på första sidan. Kapitalet beskriver inte bara ett visst samhällssystem; det bevisar att alla väsentliga kännetecken på detta samhälle (sådana saker som ekonomiska kriser och arbetslöshet) är nödvändiga följder av varuproduktion i stor skala. Det är därför omöjligt att bli av med dem utan att samtidigt göra sig av med varuproduktion, med andra ord göra sig av med löner, profiter och pengar.
Så vi återvänder till frågan: vad hände med allt detta tal om att avskaffa löner? Dök någon upp och bevisade att Marx hade fel, så att socialister började att eftersträva något annat? Nej, ingen hade vederlagt Marx. Och inte heller kom "kommunisterna" och vänsteristerna ut och sa: "Vi har brutit med Marx. Vi är nu anti-marxister." Alltihop skedde på ett mycket subtilare, långsökt och förtäckt sätt. Men även om dessa människor inte sade "vi har brutit med Marx" med ord, har de förvisso sagt det genom sina handlingar. Med varje droppe arbetarblod de utgjutit genom sitt stöd av de monstruösa statskapitalistiska tyrannierna i Ryssland, Kina och Kuba, varje kompromiss de drivit igenom med efterblivna krafter som patriotism och religion, med varje sliskigt förräderi, har de skrikit: "Vi är anti-marxister."
Men hur gick det till? Hur kunde så många människor - ofta hängivna och uppriktiga, inte tu tal om det - inom loppet av några år göra en sådan ödesdiger helomvändning och på ett sådant sätt att de ofta inte ens insåg att de gjort den? Huvuddragen i processen är förvånansvärt likartade i de flesta fall.
Ta en titt på mannen som vill avskaffa lönesystemet, som inser att det inte finns någon annan lösning på arbetarklassens problem. Vad ska han göra? Han upptäcker snart att den stora majoriteten av arbetarklassen inte önskar - och aldrig önskat - avskaffandet av lönesystemet. Så det finns två alternativ: antingen kan en minoritet genomföra denna sociala revolution eller också måste majoriteten övertygas. Naturligtvis är det uppenbarligen så att majoriteten måste övertygas. Men därmed är inte frågan löst.
Även om han har samhällsutvecklingen på sin sida förefaller uppgiften att övertyga så många människor skrämmande stor. Lätt skrämd av denna framtidsutsikt, samtidigt som han önskar en snabb karriär inom politiken, griper vår man ivrigt efter en annan plan. Varför inte, resonerar han, föra fram ett mindre skrämmande krav än avskaffandet av hela lönesystemet? Och varför inte, sedan han byggt upp en stor skara anhängare bakom detta andra krav, leda dessa anhängare i riktning mot en verklig socialistisk revolution, avskaffandet av lönesystemet?
Denna plan har alla fördelar på det personliga planet. Han kan betrakta sig själv som en verklig socialistisk pionjär utan att någonsin verkligen tala om socialismen och behöver därför aldrig utsätta sig för fantasilösa dumbommars förakt. Han kan till och med göra en dygd av nödvändigheten och bygga upp en hel tjusig mytologi med "avantgardism", "övergångskrav" etc. som viktiga byggstenar. Det finns bara ett hinder. Det går inte att genomföra socialismen på detta sätt.
Det spelar ingen roll vilka dunkla och skarpsinniga undermeningar du själv kan se bakom den åtgärd du förespråkar. Anhängarna du vinner kommer inte att se dem. Du är tvungen att påstå att denna åtgärd kan lösa grundproblemet - vilket är ett argument mot socialismen. Allteftersom din rörelse växer sig större upptäcker du att den blir en ren och skär rörelse för försvar av kapitalismen. Inget annat kunde ha inträffat.
Din rörelse kanske verkligen erövrar politisk makt. I denna situation vänder du dig till minoriteten som fortfarande förespråkar socialism och säger till den: "Se vart vi är på väg! Varför kastar ni bort er tid där ute i vildmarken?" Och när din regering attackerat arbetarna, som den oundvikligen måste göra, har du kanske till och med fräckheten att säga: "Det hade aldrig inträffat om vi haft fler människor som er på vår sida!"
I ditt mest framgångsrika ögonblick har du i själva verket misslyckats kapitalt. Nu börjar du se dig om efter en syndabock. Vem vet vilka besvär du nu kommer att ställa till med. Du kan t.ex. dra den farsartade slutsatsen att syndaren var sättet du tog makten på, att det är något starkt förstörande och demoraliserande med parlamentet, att väpnat uppror är svaret.
Genom att på detta oansvariga sätt låtsas som om röstsedeln inte räknas hjälper du till att bereda vägen för en ny Hitler. De föregivna anhängarna av ultrademokraten Marx ringaktar till och med det mått av demokrati som arbetarna vunnit inom kapitalismen. Eller också (och kanske är det bättre) blir du kanske bara trött på alltsammans och glömmer till och med bort ordet "socialism".
En del av dem som slog in på den här vägen valde nationalisering (statskapitalism) som sitt "omedelbara krav". (Några av dem trodde att nationalisering var ett verkligt, materiellt steg på vägen till socialismen, men det visar bara på bristande ekonomiskt kunnande.) Det är ganska komiskt, tragikomiskt förstås, att se tillbaka på deras historia och se hur till och med deras ursprungliga "omedelbara krav" ansågs så vilda att ännu mildare "omedelbara krav" måste ersätta dem. Således hävdade de att total nationalisering skulle leda till socialism, sedan att partiell nationalisering skulle leda till total nationalisering och till sist att blotta existensen av en regering med den rätta etiketten (trots att partiet inte styrde annorlunda än sina rivaler) skulle göra susen. Och samtidigt som denna reträtt ägde rum döptes varje nytt steg på vägen själv till "socialism".
Sedan dök en massa modifierare och plottrare upp med en mängd recept på hur samma reformistiska romans ska skötas efter något annorlunda linjer. Denna förvirrade samling av rörelser och grupper som använder sig av uttryck som låter socialistiska, kallas ofta för "vänstern".
Ett stort hinder har satts upp i vår väg just av dessa vänsterister som prostituerat de socialistiska uttrycken. Gå fram till vilken arbetare som helst och säg att du vill ha socialism: vad är resultatet? Du kan få ägna ett par timmar åt att förklara att socialism inte är slavarbetsläger i Sibirien, inte är socialdemokratiska regeringar, inte är "arbetarkontroll". Efter detta kan du, om han har tålamod, börja tala om socialismen.
Det är inte hans fel. Och det är inte vårt val. Vi njuter inte av att ägna oss åt att avslöja socialdemokratiska och kommunistiska partier. Det vi har att säga sägs inte av någon annan: att det finns fattigdom i en värld med överflöd, att ett samhälle som kan skicka människor till månen inte kan ge sin befolkning anständiga bostäder, att arbetare förnedras och degraderas i meningslöst slit, att vårt släkte hotas av utrotning på grund av kapitalismens ekonomiska konflikter - och att allt detta är fullständigt onödigt i ytterligare en enda dag.
En världsomfattande social demokrati utan gränser, i vilken arbete kommer att vara frivilligt och behagligt, i vilken varje samhällsmedlem kommer att ha fri tillgång till produkter och tjänster, i vilken fattigdom och krig inte längre kommer att existera - detta fria samhälle är tekniskt möjligt nu, och kan genomföras så snart en majoritet av arbetarna förstår och önskar det.
De senaste hundra årens historia har gång på gång visat att reformistiska program inte leder arbetarklassen till socialism. I stället döljer de frågan. Vad som behövs är istället ett klart, kompromisslöst program för avskaffandet av löner. Kan du hjälpa oss att framföra det?
(Efter en artikel i Socialist Standard, augusti 1968.)
Frågan vi ska behandla i den här artikeln gäller vårt sätt att använda vissa speciella ord: 'kapitalism', 'socialism', 'arbetarklass' etc. Vi anklagas ibland för att använda dessa ord på "fel" sätt. Det är riktigt att vi inte godtar de flesta av de gängse definitionerna.
Socialismen är ett världsomfattande samhälle utan löner, pengar eller profiter. Ett samhälle där alla produkter och tjänster kommer att vara fritt tillgängliga för alla och arbetet kommer att vara frivilligt.
Utifrån dessa definitioner säger vi att Socialdemokratiska arbetarpartiet, Vänsterpartiet kommunisterna och en hel uppsjö av andra föregivet socialistiska organisationer i verkligheten inte är socialistiska partier. Vi säger också att Ryssland och Kina, som vanligtvis kallas för socialistiska länder, inte alls är socialistiska. Något sådant som ett "socialistiskt land" kan inte existera.
Vårt sätt att använda dessa ord strider mot gängse språkbruk. De flesta människor säger att socialism innebär förstatliganden. De kan finna stöd for sin uppfattning i uppslagsböcker och lexikon. Somliga hävdar att vi har en excentrisk inställning till användandet av språket när vi beskriver socialismen som ett samhälle utan löner, pengar eller profiter. Om en majoritet av alla svenskar trots allt använder ett visst ord på ett visst sätt, varför använder vi det då på ett annat? Skapar det inte bara onödig förvirring? Borde vi inte rätta oss efter detta och använda ett annat ord än 'socialism'?
Invändningarna slutar ingalunda här. Vårt sätt att använda ordet 'kapitalism' är inte heller populärt. Vi säger att Ryssland och Kina är 'statskapitalistiska'. Många protesterar och säger att det är en självmotsägelse: för dem betyder 'kapitalism' att det finns privata företag som konkurrerar med varandra utan några omfattande statliga ingrepp. De flesta skulle beteckna Ryssland och Kina som socialistiska eller kommunistiska.
Sedan har vi ordet 'medelklass'. Vi säger att det finns två klasser i det nutida samhället, arbetare och kapitalister. Det finns ingen medelklass. Vi förnekar naturligtvis inte att det finns en grupp som vanligtvis betecknas som 'medelklass'. Vi förnekar inte att manschettarbetare i regel betraktar sig själva som medelklass. När vi står fast vid att kärnfysiker och gatusopare tillhör samma samhällsklass öppnar vi oss alltså åter för anklagelsen att vi förvränger den riktiga användningen av ord.
Denna anklagelse leder till en ytterligare, mer omfattande, anklagelse: vi håller fast vid en marxistisk terminologi på grund av att vi är orealistiska. Till skillnad från alla andra har vi gömt våra huvuden i sanden och undgått att lägga märke till att den klassiska kapitalismen försvinner och att paradiset i form av en "blandekonomi" redan ligger runt hörnet.
Naturligtvis bestäms ett ords betydelse i sista hand av hur det används. Det är sant att den enda anledningen till att använda ett ordsystem, ett språk, på ett visst sätt är sedvänja - i regel grundad på den gemensamma användningen av det. Men det gäller inte nödvändigtvis varje ord i systemet. Det finns ett annat kriterium också: konsekvens och vetenskaplig förståelse.
Vi ska nu visa hur de nämnda orden används på ett motsägelsefullt och förvirrat sätt i det allmänna språkbruket och därför inte kan användas på detta sätt om vi verkligen vill förstå samhället vi lever i. Om vi ändrade vår egen terminologi skulle det bara skapa ännu mer förvirring än den som finns idag.
Ta ordet 'socialism'. De flesta människor som använder det menar inte en värld utan löner, profiter och pengar. Trots detta skulle de ändå hävda att socialismen är ett samhälle med någon form av jämlikhet, ett klasslöst samhälle utan väldiga klyftor mellan rika och fattiga, ett planerat samhälle utan exploatering etc. Men hur går det om dessa önskvärda egenskaper inte kan förverkligas utan avskaffandet av löner och profiter? Antag t.ex. att existensen av pengar nödvändigtvis innebär en ökning av ojämlikheten. Antag att förstatliganden aldrig medför att klasserna försvinner utan bara innebär en (ny) form av klassherravälde. I så fall måste den allmänna definitionen på socialism förkastas.
I verkligheten anser många människor felaktigt att statskontroll står i motsättning till profitutvinning och nödvändigtvis har en utjämnande effekt. Det finns inga empiriska belägg som stöder denna tro men den reflekteras ändå i språkbruket.
Vi kunde gå med på att kalla Ryssland "socialistiskt" och hitta på något annat ord för 'socialism'. Men i så fall skulle vi vara tvungna att säga: "Socialismen (av rysk typ) är i grunden lika med kapitalismen (av västerländsk typ). Den exploaterar arbetarna på samma sätt. Den har samma inbyggda tendenser. Den måste störtas på samma sätt." Men det skulle aldrig fungera. Alla medger att vad socialismen än betyder är den kapitalismens motsats. Det är i själva verket just därför som försvararna av den ryska statskapitalismen kallar den för socialism. De påstår att arbetarna där har det bättre. De vill få oss att tro att det ryska samhället följer en annan utvecklingskurs än västerlandet. De kallar inte Ryssland socialistiskt i en meningslös ordlek: de försöker i själva verket att dupera oss. Vi leker inte heller med ord när vi kallar både Ryssland och västerlandet kapitalistiska. Vi försöker fästa uppmärksamheten vid vissa viktiga, fundamentala likheter mellan de båda ekonomiska systemen.
I samband med den ryska statskapitalismen bör vi kanske också påpeka att dess regering påstår sig vara marxistisk men att Marx aldrig inbillade sig att statligt ägande betydde socialism. Tvärtom upptäckte han att kapitalismen tenderade att utvecklas från sin privata företagarform, över aktiebolag till truster och statligt ägande. Det går inte att hitta minsta lilla stöd för att kalla Ryssland annat än kapitalism i Marx skrifter.
Förvisso finns 'medelklassen'. Men den är varken medel eller klass, så termen verkar vara vilseledande.
På mycket lösa grunder går det naturligtvis att klassificera människor efter vilka kriterier som helst: längd, ölkonsumtion, inkomst, religion etc. I striktare mening beror användningen av termen 'klass' på vilka samhällsteorier man accepterar. Vi anser att en skarp gräns måste dras mellan arbetarklassen enligt den marxistiska definitionen (de som måste sälja sin arbetskraft på marknaden) och kapitalistklassen (de som äger produktions- och distributionsmedlen). Vi använder 'klass' på ett i bestämt sätt, som ett ekonomiskt förhållande, och det skulle bara skapa förvirring om vi använde samma term för skiktningar inom arbetarklassen.
Ovanstående är ett kortfattat angivande av fallgroparna som omger försöken att använda kvällstidningarnas språkbruk för att analysera samhället på ett vetenskapligt sätt. Det är bara avsett att vara tankeväckande: många andra motsägelser finns inbäddade i det allmänna språkbruket.
De flesta medlemmarna av arbetarklassen vill ha kapitalismen. Det beror inte på att de tycker om krigen, inflationen, de själsdödande arbetena och dåliga bostäderna som kapitalismen med nödvändighet påtvingar dem. De vill ha kapitalismen på grund av att de har suddiga uppfattningar om hur den fungerar vilket leder dem till tron att deras problem kan lösas inom kapitalismen. Eller alternativt tror de att de inte kan lösas under något system. Virrig tro går hand i hand med virriga ord.
Om vi införde nya ord för 'kapitalism', 'socialism' och 'arbetarklass', skulle vi inte bara vara tvingade att förklara nya och okända termer - medan till och med dagens allmänna språkbruk har en del gemensamt med vårt sätt att använda dem - utan vi skulle också tvingas att skriva om all tidigare socialistisk litteratur så att den passade det nya språkbruket. Och ändå skulle vi inte kunna hindra antisocialister att förvanska detta nya språk för sina egna syften. Hitler och Stalin kallade sig själva socialister. Om vi ändrade vårt språkbruk och kallade oss gemensamhetsägare t.ex. skulle ändå ingenting hindra en framtida Hitler eller Stalin att göra detsamma.
(Efter en artikel i The Western Socialist, nr 5 - 1968.)
Socialister ser inte som sin uppgift att göra upp ritningar för det framtida samhället, socialismen. När vi lägger fram argumenten för socialismen håller vi oss till vad som motiveras av nutida erfarenheter, vad som ligger i linje med historien och vad som följer logiskt från socialistiska antaganden.
De som inser att det nuvarande samhället - kapitalismen - inte kan lösa de stora världsproblemen, utan tvärtom är orsaken till dem, kommer att hålla med om att kapitalismen är föråldrad sett utifrån mänskliga intressen. Den har för länge sedan utvecklat modern teknologi och industri till en nivå som möjliggör en värld med överflöd och fri tillgång. Kapitalismen är oförmögen att använda dessa resurser för att tillfredsställa mänskliga behov. Det beror på dess privata och statliga egendomsförhållanden.
Det betyder att det enda grundläggande sättet att förändra samhället är att göra slut på privata/statliga egendomsförhållanden och genomföra gemensamt ägande av produktionsmedlen. Då kan mänskliga förhållanden i stället för egendomsförhållanden utvecklas. Varje politik eller partiprogram som inte går längre än till att plottra med kapitalismens effekter - samtidigt som den lämnar systemet i grunden intakt - är därför fruktlös.
När vi beskriver socialismen som en "värld med överflöd" försöker vi inte befordra idén om en tryckknappsvärld där allting oupphörligt forsar fram bara man ber om det. Vi är väl medvetna om att oavsett när socialismen genomförs, kommer det att finnas en världsomfattande eftersläpning i form av slum och allmän fulhet inom nästan alla delar av samhället. Uppgiften att rationellt leda in produktionsresurserna i nya banor, att skapa en fullständigt annorlunda världsmiljö, kommer att vara ofantlig. Överflöd måste därför förstås som något som utvecklas med socialismen, inte som ett automatiskt hokus-pokus.
När kapitalismens alla slösaktiga och destruktiva aktiviteter avskaffas, frigörs ofantliga resurser, både mänskliga och industriella, för nyttig produktion. Alla bevis pekar på att en kontinuerlig riklig tillgång på livsmedel, kläder och bostäder är möjlig när alla tillgångar enbart används för att tillfredsställa mänskliga behov.
Det är uppenbart att en massa saker som idag är välbekanta för oss försvinner från jordens yta den dag socialismen genomförs. Omvänt blir en massa saker som idag är obekanta för oss vardagliga delar av livet över hela jorden. I detta hänseende kan vi se socialismen som en serie negativa och positiva förslag.
Det första negativa kan bara vara slutet på klassamhället och privata egendomsförhållanden. Den positiva sidan är det klasslösa samhället och mänskliga relationer. När rikedomen inte längre är en "oerhörd varuanhopning" befrias producenterna av rikedom (alla samhällets produkter och tjänster) från det degraderande behovet att sälja sina egna arbetskrafter som varor. Socialismen innebär med nödvändighet att lönesystemet avskaffas.
Idag kan ingenting vara mer välbekant för oss än de olika användningarna av ordet 'marknad'. Ett bra sätt att få grepp om förändringens grundläggande natur när socialismen genomförs är att tänka sig en värld utan marknad, där begreppet inte längre är tillämpligt i någon bemärkelse. Trots att de flesta arbetare fortfarande tror att arbetsgivarnas intressen är deras egna, att "vi" måste exportera för att leva och att världsmarknaden och "gemensamma" marknaden på något sätt angår dem, kvarstår ironin att arbetarklassen inte exporterar någonting och inte äger något land. Deras enda "marknad" är arbetsmarknaden där de pantsätter sina liv för en lön.
I världen med gemensamt ägande kommer det inte längre att finnas någon handel, vare sig med produkter eller tjänster. Det faller av sig själv att negationen av kommersiell aktivitet och kampen för handel innebär att de institutioner och sociala handlingsmönster som samexisterar med köp och försäljning försvinner.
Det gäller banker och alla monetära transaktioner, alla typer av investeringar, byteshandel och utbyte i alla former, tullar och acciser, industrispionage och det slöseri med mänskliga resurser och naturtillgångar som detta innebär. I socialismen kommer varje jobb som utförs att vara en nödvändig del av den totala samhälleliga ansträngningen. Produktionens enda syfte kommer att vara hela samhällets välstånd. Fri tillgång är en logisk följd av gemensamt ägande, det enda rationella sättet att distribuera sakerna människorna behöver.
Så länge den moderna industrin drivs på grundval av klassägande kommer rikedomar att produceras för försäljning och profit. Fattigdom och otrygghet kommer att förmörka liven för klassen av anställda och rikedomar att hopas i händerna på ett fåtal. Marknadsekonomin och profitmotivet sätter upp legala egendomshinder mellan producenterna och produkterna. Det finns en intressemotsättning mellan dem som producerar men inte äger och dem som äger men inte producerar. Staten är den dominerande klassens tvångsmaskineri eftersom klassamhället behöver en politisk makt för att upprätthålla privategendomens privilegier, för att stifta lagar som befrämjar dess fortsatta dominans och för att försvara sig mot konkurrenter både inom och utanför den nationella ramen.
Nationalitet är i sig en utveckling ur kapitalismen. Militarism och krig är oskiljaktiga från kapitalismen och kan bara förstås mot bakgrund av kommersiell aktivitet. Socialismen kommer inte att ha någon statsapparat, några gränser eller något militärmaskineri.
Ibland frågar man oss: "Vilka kommer att sköta det administrativa arbetet?" Frågan uppkommer bara på grund av att arbetare är indoktrinerade att likställa den nuvarande politiska maktstrukturen med administration. Därför tror de att de som bedriver organisatoriskt eller administrativt arbete i socialismen kommer att bli en ny uppsättning härskare. I själva verket är de som utövar politisk makt inte alls engagerade i administrationen. Idag utförs de administrativa uppgifterna med att verkställa vad som lagstiftats av vanliga medlemmar av arbetarklassen, anställda som saknar politisk makt.
När de olika typerna av samhälleliga behov, t.ex. livsmedel, kläder, bostäder, sjukvård, utbildning, transporter och kommunikationer fråntagits kapitalismens kommersiella stämpel och befriats från maktpolitikens byråkratiska döda hand, kommer bara de rent praktiska aspekterna att sörja för människors behov att kvarstå. Om vi t.ex. betraktar postväsendet som en viktig del av samhällets kommunikation är alla de monetära aspekterna av dess verksamhet bara lika många hinder.
Frimärken hindrar leveransen av brev och paket. Räkenskaper och utskickandet av räkningar är ett slöseri med mänskligt arbete, tid och resurser. De patetiska köerna vid postdisken på måndagsmorgnar, när de gamla och handikappade påminns om sin fattigdom, finns där på grund av kapitalismen. Tänk dig ett postväsen som befriats från kapitalismen så att bara kommunikation återstår. Det administrativa arbetet med att planera en effektiv kommunikationstjänst är då bara en nödvändig del av totalarbetet. Inom varje annat område kommer samma sak att gälla. De som administrerar och organiserar kommer att inneha en plats som varken är mer eller mindre viktig än någon annan.
Inte heller behöver det finnas en permanent grupp som bara gör en sorts arbete; det är en idé som projicerar in i socialismen den inskränkta existensen för de flesta arbetare under kapitalismen. Socialismen kommer att betyda omväxling, den vidaste utvecklingen av människornas mångsidiga möjligheter. Det återstår bara att slå fast att den medvetna, demokratiska majoriteten som gör slut på klassamhället inte kommer att vara villig att låta en elit klättra upp på deras ryggar. Det är den utbredda apatin hos världens arbetarklass som gör det möjligt för kapitalismens elände att fortsätta.
Kapitalismens omänskliga motsättningar kan inte längre döljas eller försvaras ens av dem som försöker bevara dem. Den systematiska förstörelsen av massor av livsmedel samtidigt som miljontals svälter (i de rikaste såväl som i de mindre utvecklade länderna), de fördömda liven för miljontals som ruttnar bort i smutsig slum över hela världen medan ett fåtal blir feta på sådant armod: sådana missförhållanden kan inte lappas bort genom reformer, de kan bara avskaffas genom revolution.
Övergivandet av reformismen kommer att gå hand i hand med tillväxten av kunskap om behovet av revolutionär förändring. Den politiska makten kommer att fråntas kapitalistklassens legohjon, genom upplyst utnyttjande av röstsedeln. Också detta är bara logiskt. En klass styre över en annan kan avskaffas endast genom att en demokratisk majoritet använder röstsedeln för att vinna kontroll över den politiska makten. Genom att produktionsmedlen överförs till gemensam egendom upphävs klassindelningen. Kunskap och enhet bland världens arbetare måste föregå en socialistisk omvandling av samhället.
Om du tycker att kapitalismen producerar "sina egna dödgrävare" för långsamt får du gärna hjälpa till.
H.B.
(Socialist Standard, december 1973)
En invändning mot socialismen brukar låta ungefär så här:
Om vi inte hade pengar skulle vi vara tvungna att gå tillbaka till byteshandel.
Varför det? Vem har sagt att byteshandel och pengar är de enda två sätten att distribuera nyttigheter till folk? Om valet verkligen stod mellan byteshandel och pengar är det uppenbart att pengar skulle vinna lekande lätt. Penningen är en mycket lämplig anordning som sparar mycket tid och besvär. Det skulle inte vara speciellt vettigt att återgå till byteshandel eftersom penningen utvecklades ur systemet med byteshandel när man upptäckte hur lämpligt det var om alla varor kunde utbytas mot en särskild vara.
Det är inte riktigt sant att socialister vill "avskaffa pengar". Socialismen kommer inte att se ut som dagens samhälle frånsett att det inte kommer att finnas några pengar där. Vad socialister eftersträvar är ett samhälle i vilket, bland mycket annat, pengar kommer att vara överflödiga. Det leder fram till ett tredje alternativ. Fri distribution av nyttigheter eller fri tillgång till nyttigheter. Det betyder att folk kan ta från de gemensamma lagren vad de behöver och när de behöver det.
Men det är ju inte riktigt klokt. Det skulle leda till total kaos. Folk skulle bara roffa åt sig så mycket de kan.
Varför? Människor roffar inte åt sig sådana saker som de till och med idag kan få så mycket de vill av. Ta vatten t.ex. Sedan avgiften väl betalats finns ingen begränsning för hur mycket du får ta. Finns det människor som låter sina vattenkranar stå på hela dagen eller fyller hinkar med vatten för att hamstra? Naturligtvis inte. Människor vet hur stort deras dagliga behov av vatten är och att det alltid kommer att finnas tillräckligt med vatten för att tillfredsställa det. Det kostar ingenting att utnyttja en del parker eller bibliotek men människor beter sig ändå normalt de använder dem som de vill och när de vill. Det är normalt beteende. I ett socialistiskt samhälle kommer mat, kläder, bostäder, resor, underhållning etc. att vara fritt tillgängliga för alla. Finns det något skäl att tro att de plötsligt kommer att bli galna och roffa åt sig mer än de behöver? Är det inte troligare att de som ifråga om vattnet idag, bara kommer att ta vad de behöver?
Det skulle ändå inte finnas tillräckligt för alla.
Jovisst skulle det. Du behöver inte oroa dig för den saken. Vetenskapsmän och tekniker har länge känt till att mänskligheten har medlen - de moderna industrierna och jordbruken, de industrierna och jordbruken, det tekniska kunnandet och den utbildade arbetskraften - som behövs för att för alltid avskaffa svält, fattigdom och slum. Det finns inga tekniska skäl för att den moderna industrin inte skulle kunna producera ett överflöd av sakerna människorna behöver. Vi kan med lätthet producera mer och bättre livsmedel, tillverka mer och bättre kläder, bygga fler och bättre bostäder, skolor, sjukhus etc. Det är en fråga om incitament. Idag är produktionen profitmotiverad. Den allmänna regeln är: "Ingen profit, ingen produktion". I socialismen kommer produktionen i stället att i vara inställd på att uppfylla mänskliga behov. Folk kan fortsätta att producera tills dess att deras behov är uppfyllda.
Men vem ska producera detta överflöd? Om folk inte behövde arbeta skulle ingenting bli gjort.
Det är sant att bara människor kan producera nyttigheter genom att arbeta med material från naturen. Men det underliggande antagandet, att människor av naturen är lata, är felaktigt. De flesta människor vill inte slöa hela dagen utan att göra något. Det är normalt att vilja göra något - med andra ord, att vilja arbeta. För arbete betyder helt enkelt att utöva sina andliga och kroppsliga färdigheter. Arbete kan vara behagligt (som dina fritidsaktiviteter) eller obehagligt (som det i allmänhet är när du arbetar för en arbetsgivare). De flesta människor förväntar sig med rätta att det arbete de utför frivilligt ska vara behagligt. I socialismen, där tillfredsställandet av mänskliga behov (inbegripet behovet av behagligt arbete) är målsättningen och där allt arbete kommer att vara frivilligt, kommer människorna att se till att de arbetar i säkra och behagliga miljöer och att de tycker om att hjälpa till att sköta det överflödssamhälle som de alla drar nytta av.
Men det skulle fortfarande inte finnas någon att göra skitjobben.
Det beror förstås på vad du menar med "skitjobb". Vad som är ett skitjobb och vad som inte är det kan man ha olika åsikter om. Samma arbete kan vara behagligt eller obehagligt beroende på vad andra människor anser om dem som utför det. Människor som aldrig skulle kunna drömma om att vara grävmaskinister kan med glädje gräva hål i sina trädgårdar. Och en del av de uppgifter som läkare och sjuksköterskor har är lika skitiga som att göra ren toaletter.
Man kunde konstruera maskiner för nästan alla tråkiga, repeterande jobb som människor idag tvingas till att utföra på grund av att det är billigare att anställa dem än att installera maskineri. När samhället är utformat för att tillfredsställa människornas behov kommer det att finnas alla incitament för att konstruera och installera maskineri för att eliminera rutinarbeten. Om det skulle visa sig att en del arbeten inte kunde utföras av maskiner kommer de antingen att lämnas ogjorda eller utföras (kanske bara under korta perioder) av människor som inser att de måste utföra dem.
Är det inte så, när du tänker efter, att din dagliga erfarenhet visar att socialismen är möjlig? Sunda förnuftet visar att den är önskvärd.
I början av sextiotalet uppstod ett "radikalt" medvetande hos en del av den studerande ungdomen i de industrialiserade länderna. Den kubanska revolutionen hade ägt rum och striderna i södra Vietnam trappades upp. Berlinmuren byggdes.
Från slutet av femtiotalet hade jag mer eller mindre attraherats av idén om ''proletariatets diktatur" och fattade sympati för Ryssland och de andra "socialistiska" länderna. Okritiskt anammade jag alla slagord och började abonnera på propagandaskrifter därifrån. Jag sympatiserade med Sveriges Kommunistiska Parti (nuvarande Vänsterpartiet Kommunisterna) och prenumererade på Ny Dag.
Uppmuntrad av en arbetskamrat blev jag i början av 1962 medlem i partiet. Eftersom inga teoretiska studier bedrevs inom partiet på den tiden var majoriteten av medlemskadern djupt teoretiskt okunnig. Det hade man kanske förblivit även om studier hade bedrivits. Allt som sades av partiledningen anammades och man tyckte givetvis att det var väldigt "revolutionärt" att inför varje val distribuera reformistisk valpropaganda. Partiet uppmuntrade till deltagande i den pacifistiska Kampanjen mot atomvapen och vi var många som deltog i kampanjens pingstmarscher.
För en tid var jag också medlem i partiets ungdomsförbund, Demokratisk Ungdom, som mest sysslade med hobbyverksamhet och bojkotter mot sydafrikanska varor. Jag tillhörde de mer passiva inom partiet, åtminstone i början. Så småningom åtog jag mig uppdraget att kassera in medlemsavgifter i ett bostadsområde. På första maj skulle vi alltid gå i socialdemokraternas och LO: s demonstrationståg.
Jag åkte som turist till alla europeiska "socialistländer" utom Albanien. Till den så kallade Östersjöveckan i Östtyskland åkte jag ett flertal gånger och tyckte att det var väldigt märkvärdigt. Och vad jag lärde mig? Inte ett jota!
I mitten av sextiotalet hade motsättningarna mellan de två "kommunistiska" jättarna Ryssland och Kina skärpts. Över helan världen bildades nya "kommunistpartier" som tog ställning för Kina och dess europeiska bundsförvant Albanien. 1966 inleddes den så kallade kulturrevolutionen i Kina. Jag började tycka att det var positivt att man där borta gick till hårt angrepp mot de inhemska byråkraterna och mot byråkratin och "revisionismen" i Ryssland och de övriga öststaterna. Men ignorant som jag fortfarande var, svalde jag det kinesiska partiets lögner om att Lenins och Stalins Ryssland var en verklig socialistisk förebild.
Strax efter partiets namnbyte till Vänsterpartiet Kommunisterna på dess kongress 1967 utträdde jag och anslöt mig i stället till det maoistiska Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (nuvarande Sveriges Kommunistiska Parti) som bildades på dess midsommarkonferens samma år. Nu trodde jag mig vara en verklig revolutionär. Jag deltog i så kallade marxistiska studier, som bland annat bestod i att lära sig rabbla en massa Mao-citat utantill. Jag gick omkring och sålde Gnistan och Marxistiskt Forum. Jag påtog mig ett uppdrag som kassör och sekreterare i en lokalavdelning. Så småningom gick jag också med i Clarté och De Förenade FNL-grupperna.
I maj 1968 revolterade studenter och arbetare i Frankrike, vilket inverkade även på ungdomar i andra länder. Här i Sverige ägde den så kallade kårhusockupationen rum i Stockholm. Inom KFML, Clarté och FNL-rörelsen hade en opposition växt fram under våren, dels rebellrörelsen och dels den så kallade appelianismen. Rebellrörelsen var starkt påverkad av den kinesiska kulturrevolutionen och var en spontan reaktion mot den stalinistiska byråkratin inom KFML, Clarté och FNL-rörelsen. Den utvecklades till en fanatisk "maranatarörelse" där man torterade varandra och högläste Mao-citat. Inom ett par månader var den upplöst.
Appelianismen härstammade från den danska maoistiska gruppen Kommunistisk Arbejdskrets, vars ordförande är Gotfred Appel. Deras "teori" går ut på att kapitalisterna i Europa och Nordamerika kammar hem superprofiter från tredje världens länder och att de med hjälp av dessa profiter mutar "sina" arbetare. Därför var det bortkastad tid att syssla med reformkamp, ansåg de. Man skulle i stället försöka förmå arbetarna i Nordamerika och i Europa att stödja nationella "befrielserörelser" i tredje världen och därigenom skulle de förhoppningsvis bli klassmedvetna och vinnas för leninismen.
Eftersom jag alltjämt var lika ignorant tyckte jag att detta lät förnuftigt och lämnade KFML, Clarté och FLN-rörelsen början av år 1969. Nu hade jag i alla fall lärt mig något, nämligen att reformkamp inte kan vara något för en socialistisk organisation att syssla med (låt vara av andra skäl än appelianernas)! Under åren 1969-1972 var jag verksam i den appelianska "rörelsen".
Under 1970 förlorade Vänsterpartiet Kommunisterna sitt ungdomsförbund, som hade blivit maoistiskt och bytt namn till Marxist-Leninistiska Kampförbundet, ur vilket en grupp bröt sig ut och bildade Förbundet Kommunist. Senare samma år sprack KFML och därur uppstod en ny maoistisk sekt, Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna). Även dessa nya organisationer var mer eller mindre reformistiska.
I Stockholmsregionen fanns tre appelianska grupper, som höll gemensamma studiemöten. Dessutom fanns en appeliansk grupp som speciellt inriktade sig på antiimperialistiskt arbete. I denna grupp medverkade jag ungefär ett halvår. De gav ut en bulletin som skildrade maoistiska "befrielserörelsers" kamp i Indien och Pakistan. Förutom studier av Lenins skrifter sysslade vi med litet solidaritetsarbete för den palestinska organisationen PFLP.
På sensommaren 1971 bröt sig ett antal personer ut ur en av de appelianska organisationerna och bildade Manifestgruppen. De började ge ut en tidning kallad Hammaren och Skäran. Den grupp jag tillhörde bestod mestadels av äldre före detta medlemmar av Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund, som hade bildats 1956 av en grupp som brutit med kommunistpartiet. Det upphörde att existera i mitten av sextiotalet.
Vår grupp bröt på grund av personliga motsättningar kontakten med de två andra appelianska grupperna och inledde ett nära samarbete med den nybildade Manifestgruppen. Vi studerade material från Progressive Labor Party, en amerikansk organisation, som hade brutit med maoismen men fortfarande klamrade sig fast vid stalinismen. De ansåg nu att kapitalismen hade "återupprättats" i Kina. Vidare ansåg de helt riktigt, att Sydvietnams FNL inte kämpade för annat än kapitalism. För övrigt var de obotliga reformister.
Vi läste också material av Gorter, Pannekoek, Rühle, Mattick, Kollontaj m.fl. Givetvis också en del av Marx skrifter.
I början av 1973 kom vi i kontakt med Världssocialism och läste en del SPGB-material. Vi höll med om mycket av det SPGB sade, men opponerade oss mot parlamentarismen. Vi hade tagit intryck av de holländska och tyska vänsterkommunisterna, som på tjugotalet häftigt kritiserade Lenins politik. Vi hade nu kommit fram till en slags rådskommunistisk uppfattning, vars främsta kännetecken var antiparlamentarism och förespråkandet av arbetarråd. Vi övergav emellertid snart rådstanken och började ifrågasätta organisationer och program över huvudtaget. Vid denna tidpunkt bröt majoriteten av vår grupp med Manifestgruppen som nu anklagades för "syndikalism" och "anarkism". Jag själv lämnade emellertid den "appelianska" gruppen och gick över till Manifestgruppen, som snart upplöstes och upphörde med utgivningen av Hammaren och Skäran. I stället började vi nu utge en serie pamfletter med främst situationistiskt, men även rådskommunistiskt material.
Vi förstod nu nästan vad socialism (kommunism) verkligen innebär. Vi förstod att de ryska, kinesiska och alla andra revolutioner i själva verket hade varit kapitalistiska. Vi förstod också att en socialistisk revolution endast kunde vara världsomfattande.
Senare började emellertid "organisationen" även ifrågasätta marxismen och började anse att begrepp som socialism och revolution är meningslösa. De tycker också att begreppet klass är meningslöst och menar att arbetarklassen aldrig kommer att genomföra socialismen. De menar att varje individ i stället ska inrikta sig på att försöka få ut så stor njutning som möjligt av livet. Det kan i och för sig vara riktigt, men kapitalismen ställer upp mycket snara gränser för hur mycket "njutning" man kan uppnå. De anser att det är en helt oväsentlig fråga hur samhället i dess helhet ska se ut.
Detta tycker jag är ett utslag av defaitism. Därför har jag nu slutat att verka inom denna grupp. Jag har ändrat uppfattning om parlamentarismen och sympatiserar nu helt och hållet med den Världssocialistiska Rörelsen, den enda rörelse som står för socialism och avskaffandet av lönesystemet! Jag förstår nu att varken socialdemokrati, leninism-stalinism-maoism, trotskism, appelianism, anarkism, syndikalism eller situationism kan vara något alternativ till kapitalismen. Efter femton års ideologisk förvirring förstår jag nu vad socialismen verkligen innebär och hoppas att kunna göra en insats för den.
Y.E.H.
Under senare år har ordet inflation börjat användas på ett mycket slappt sätt så att det i själva verket nästan blivit synonymt med prisstegring. Naturligtvis förändras ords betydelse alltid i linje med förändrade sociala vanor och idéer. Men just denna förändring återspeglar en djupare liggande förvirring - både bland yrkesekonomer och allmänheten i stort - om orsaken till den enorma prisstegring som skett sedan andra världskrigets början.
Lat oss först skilja mellan en prisstegring på en enskild vara och en prisstegring på alla varor - på enskilda prisökningar och en ökning ar den allmänna prisnivån. I praktiken är detta inte alltid så lätt eftersom en ökning av den allmänna prisnivån naturligtvis också innebär en ökning av de enskilda priserna. Men det finns en verklig skillnad här, som det är väsentligt att ha klar för sig.
Man kan definiera en ökning av den allmänna prisnivån som en prisstegring på alla varor, som är sådan att deras priser i förhållande till varandra förblir oförändrade. Å andra sidan kan enskilda priser stiga av en mängd orsaker vid sidan av att vara en del av en allmän prisstegring. Efterfrågan på en vara kan tillfälligt överstiga tillgången på den; det kan råda monopolförhållanden; produktionskostnaderna kan stiga. Alla dessa orsaker har utan tvivel verkat sedan kriget och lett till enskilda prisökningar vid olika tidpunkter. Men vid andra tidpunkter har andra krafter - tillgången överstiger efterfrågan, sjunkande kostnader, statliga subventioner - verkat i prissänkande riktning. I vilket fall som helst kan ingen av dessa orsaker förklara en allmän prisstegring på alla varor.
Vad kan orsaka en sådan prisstegring? Här kommer vi att hävda att det bara är någon förändring av prismåttstocken, någon monetär förändring. En allmän prisstegring, eller inflation i ordets strikta bemärkelse, är ett rent monetärt fenomen. Marx var en av de första som insåg detta.
Marx behandlade penningen i tredje kapitlet av Kapitalet och också i sin Till Kritiken av den Politiska Ekonomin. Men det går inte att förstå hans penningteori om man inte först förstått de två tidigare kapitlen om varor. Marx definierar en vara som en nyttighet som produceras för att utbytas mot andra nyttigheter. Han fortsätter sedan med att undersöka i vilka förhållanden varor utbyts mot varandra. Sedan han visat att den enda objektivt mätbara egenskapen som alla varor har gemensam är att de är produkter av mänskligt arbete, drar Marx slutsatsen att varor - under de tänkta förhållandena av enkel varuproduktion - utbyts i överensstämmelse med den samhälleligt nödvändiga arbetstid som behövs för att producera dem. Han kallar denna deras värde.[1]
Penningen uppkommer ur varuutbytet när en speciell vara blir allmänt accepterad i utbyte mot alla andra varor. Det var annorlunda med byteshandel. Då kunde utbyte bara ske när de båda varuägarna passat ihop sina önskemål - när den ene ville ha vad de andre hade och vice versa. Med penningen försvinner denna olägenhet. Alla godtar penningvaran i utbyte mot sina varor i övertygelsen om att de kan utbyta den mot vadhelst de vill ha.
För att fylla denna funktion måste penningen själv vara en vara. Den måste ha ett eget värde. Olika varor har fungerat som pengar, men till i sist är det de ädla metallerna, guld och silver, som visat sig vara lämpligast.[2]
Med penningen får andra varor ett pris, som uttrycker hur mycket av penningvaran de kommer att utbytas mot. Ursprungligen uttrycktes priser i mängder av penningvaran - guld- och silvervikter - men detta har kommit att fördunklas över tiden. Av flera skäl. Först präglade stater mynt, guld- och silverstycken, med garanterad vikt. Senare, bl.a. på grund av att regeringarna präglade mynt som vägde för litet, kom de konventionella namnen på penningvaran att skiljas från de konventionella namnen på viktenheterna. Priserna kom att uttryckas i penningenheter i stället för viktenheter.
Det förhållande att namnen på penningenheterna är rent konventionella, fastställda och möjliga att förändra genom lag, har ofta gett upphov till illusionen att penningen själv bara är en praktisk uppfinning, vars värde är rent konventionellt. Men det är en illusion eftersom penningvaran (som vi i fortsättningen ska anta är guld) själv är en produkt av samhälleligt nödvändigt arbete och själv har ett bestämt värde, som är oberoende av regeringars vilja. Det finns ett underliggande värdeförhållande mellan pengar och alla andra varor. Om penningens värde förändras kommer det att påverka alla andra priser eftersom priset på en vara uttrycker dess värde i form av mängder av penningvaran. Om värdet på guld sjunker (t.ex. genom mer effektiva produktionsmetoder) stiger den allmänna prisnivån. Eftersom värdena på alla andra varor förblir desamma, kommer de att ha samma värde som - och utbytas mot - en större guldmängd. Om guldets värde å andra sidan stiger faller den allmänna prisnivån. Kort sagt står den allmänna prisnivån och värdet på penningvaran i omvänt förhållande till varandra.
Vi har nu identifierat ett sätt på vilket en ökning av den allmänna prisnivån - eller inflation - kan ske; genom ett fall i penningens värde.
Den allmänna prisnivån kommer också att stiga om regeringen förfalskar mynten. Den stora fördelen med prägling av mynt är att man inte behöver väga mängder av penningvaran för varje köp- och försäljningstransaktion. Man kan anta att mynten kommer att ha en viss vikt tack vare den statliga präglingen. Men monopolet på att prägla mynt har ofta visat sig utgöra för mycket av en frestelse. Regeringar har ofta präglat mynt med för låg vikt. Det är ett enkelt sätt att öka statsinkomsterna. Men låt oss se vad som händer när de gör detta.
Antag att ordet pund är det konventionella namnet för 1/4 uns guld[3] och att staten ger ut mynt som väger 1/8 uns med stämpeln "1 pund". Marknaden kommer inte ett låta sig luras. Priser uttryckta i guldvikter kommer att fortsatta att utbytas mot 1/4 uns guld. Men i stället för att som tidigare utbytas mot mynt med präglingen "ett pund" kommer de att utbytas mot två mynt. Med andra ord kommer deras pris, uttryckta i den konventionella penningenheten, tillsammans med priserna på alla andra varor, att fördubblas. Trots statens önskningar kommer de ekonomiska krafterna att förändra ordet pund, från att vara det konventionella namnet för 1/4 uns guld till att vara namnet för 1/8 uns. På detta sätt kommer det underliggande värdeförhållandet mellan penningvaran och alla andra varor att göra sig gällande.
Marx undersökte också vad som bestämmer mängden av den cirkulerande penningvaran. I första hand bestäms den av prissumman som ska realiseras. Men eftersom mynt kan användas för att realisera mer än ett pris är detta inget fast förhållande. Genom att ta med cirkulationshastigheten för pengar i beräkningen formulerade Marx följande ekonomiska lag:
"Om cirkulationshastigheten är given, så bestämmes mängden av cirkulationsmedel alltså helt enkelt genom varupriserna. Priser är alltså inte höga eller låga, emedan en större eller mindre mängd pengar är i omlopp, utan en större eller mindre mängd pengar är i omlopp, emedan priserna är höga eller låga." (Till Kritiken av den Politiska Ekonomin, sid. 104)
Det är ett bestämt förkastande av kvantitetsteorin för pengar i den form som Hume och Ricardo framförde den (de hävdade att priser var höga eller låga på grund av att mer eller mindre pengar cirkulerade). I stället hävdar Marx att det är graden av ekonomiska transaktioner (Marx inför senare betalning av skulder förutom realisering av priser) som bestämmer hur mycket pengar som cirkulerar. För en bestämd produktions- och handelsnivå behövs bara en bestämd mängd av penningvaran och kommer följaktligen att användas som pengar.
Hittills har vi antagit att det är penningvaran själv som cirkulerar som mynt för att köpa varor och betala skulder. Men det är inte nödvändigt. Guldet kan ersättas i den verkliga cirkulationsprocessen av symboler, vare sig de tillverkas av mindre värdefulla metaller eller nästan värdelöst papper. Så länge som dessa backas upp av guld och är fritt konvertibla (inlösbara) i det - i ett fast förhållande - spelar det ingen roll för ovanstående ekonomiska lag; den cirkulerande penningmängden, som nu inbegriper penningsymboler, bestäms av ekonomins krav (prissumman som ska realiseras, antalet skulder som ska betalas etc.).
Marx fortsatte med att diskutera vad som händer när staten ger ut "statspapperspengar med tvångskurs". Pappersbitarna som sätts i cirkulation är bara symboler för verkliga pengar (guld). Därför, säger Marx, bestäms deras köpkraft enbart av deras kvantitet i förhållande till guldmängden de antas representera. Nu blir kvantitetsteorin för pengar giltig:
"Papperssedlarnas kvantitet bestämmes alltså genom guldpengarnas kvantitet, vilka de företräder i cirkulationen, och då de är värdetecken blott i den mån de företräder guldpengarna, bestämmes deras värde helt enkelt genom deras kvantitet. Under det att alltså kvantiteten av det cirkulerande guldet är beroende av varupriserna, beror omvänt värdet av de cirkulerande pappersedlarna uteslutande av deras egen kvantitet." (Till Kritiken av den Politiska Ekonomin, sid. 120)
Eftersom inkonvertibla papperspengar har "tvångskurs" finns det ingenting som kan hindra stater från att ge ut hur mycket av dem de vill. I själva verket står regeringar här inför samma frestelse som när det gällde myntförfalskning: att trycka papperspengar är ett enkelt sätt att höja inkomsterna, åtminstone på kort sikt. Antag igen att ordet pund är namnet på 1/4 uns guld och att guldmängden som krävs för ekonomins funktion är 14 miljoner pund. Vad skulle hända om regeringen ger ut papperspengar som nominellt är värda 210 miljoner pund, fjorton gånger mer? Låt Marx förklara:
"Om fjorton miljoner pund sterling utgjorde den summa guld, som krävs för varucirkulationen, och om staten satte 210 miljoner sedlar i cirkulation, var och en med namnet 1 pund sterling, så skulle dessa 210 miljoner förvandlas till representanter för guld till ett belopp av 14 miljoner pund sterling. Det vore detsamma, som om staten skulle ha gjort pund sterling-sedlarna till representanter för en 15 gånger mindre värdefull metall eller för en kvantitet guld, som väger 15 gånger mindre än den tidigare. Ingenting annat skulle ha ändrats än prismåttstockens benämning, som naturligtvis är konventionell, vare sig den nu förändras direkt genom ändring av myntfoten eller indirekt genom förökande av papperssedlarna i ett för en ny, lägre måttstock erforderligt antal. Då namnet pund sterling nu skulle ange en 15 gånger mindre guldkvantitet, skulle alla varupriser stiga med det 15-dubbla och nu skulle faktiskt 210 miljoner pund sterling-sedlar vara lika nödvändiga som tidigare 14 miljoner. I samma grad som värdetecknens totalsumma skulle ha ökats, skulle den kvantitet guld, som varje enskilt tecken representerar, ha minskats. Prisernas stigande skulle blott vara reaktionen från cirkulationsprocessen, vilken med våld likställer värdetecknen med den kvantitet guld, i vars ställe de föreger sig cirkulera." (Till Kritiken av den Politiska Ekonomin, sid. 120-121)[4]
I Kapitalet (vars tre första kapitel till stor del är en omskrivning av Till Kritiken av den Politiska Ekonomin) formulerar Marx följande ekonomiska lag, som man skulle kunna kalla kvantitetsteorin för inkonvertibla papperspengar:
"... utgivningen av papperspengar måste begränsas till en mängd, som motsvarar det guld (eller silver) som omsättningen kräver och som papperspengarna representerar. Men om sedelmängden överskrider gränsen, d.v.s. det antal guldmynt med samma benämning som skulle cirkulera, så representerar sedlarna ändå - bortsett från faran av allmän diskreditering - endast den guldmängd som i enlighet med varucirkulationens inneboende lagar skulle vara i omlopp. Om mängden av papperspengar för ett uns guld i stället representerar 1/2 uns, blir faktiskt 1 pund sterling penningnamnet för t.ex. 1/8 uns i stället för 1/4 uns. Verkan blir densamma som om guldet hade förändrats i sin funktion som prismåttstock. Samma värden som tidigare uttrycktes i ett pris av 1 pund sterling uttryckes nu i ett pris av 2 pund sterling." (Kapitalet, första boken, sid. 109-110)
Det får Marx att låta som en "monetarist", och han säger verkligen att inflation (som en stegring av den allmänna prisnivån) kommer att vara det oundvikliga resultatet av en för stor utgivning av inkonvertibla papperspengar. Men det finns en grundläggande skillnad. Marx förklaring är fast grundad på hans arbetsvärdeteori. Monetaristerna har ingen teori om vad som skulle vara den riktiga mängden papperspengar som skulle behövas för att undvika inflation. Marx har det, och den grundat sig på det underliggande värdeförhållandet mellan guld och alla andra varor.[5]
[1] Under kapitalismen, den högsta formen av varuproduktion, sälja varor inte annat än i undantagsfall till sina värden, vilket Marx förklarar i del III av Kapitalet. Det beror på utjämnandet av profitkvoten.
[2] För en bra redogörelse för penningens utveckling ur byteshandel, se The Evolution of Culture av Leslie A White, sid. 338-343.
[3] Vilket det ungefärligen tar under Marx tid.
[4] Marx valde 15 på grund av att förhållandet mellan värdet på guld och värdet på silver under denna tid var 15:1.
[5] Inte så att Marx önskade tala om för regeringar vilken penningpolitik de skulle bedriva. Hans syfte var att analysera hur kapitalismen fungerade och inte att föreslå botemedel för att reformera den. Han var fullt medveten om att arbetare var tvingade att kämpa för att realisera värdet på sin arbetskraft även om det inte förekom någon inflation.
Last updated on: 11.27.2010