Digitaliserat av Adam Buick för Marxists Internet Archive.
Detta nummer av VÄRLDSSOCIALISM bygger till stor del på artiklar från The Socialist Standard publicerade under åren 1970-77. Översättningarna har i några fall bearbetats för bättre att passa svenska förhållanden och i några fall uppdaterats.
Ännu har aldrig någon heltäckande och detaljerad undersökning gjorts av världens resurser i förhållande till dess befolknings sannolika behov. De som skulle kunna göra den, vetenskapsmännen och statistikerna som arbetar för statliga och mellanstatliga organ, har aldrig blivit ombedda att samla in den informationen. Politikerna som de är ansvariga inför och vars uppgift är att upprätthålla det kapitalistiska systemet är inte intresserade av om världen kan producera tillräckligt för att möta mänsklighetens behov. De är mer intresserade av att det inte produceras mer än som kan sälja profitabelt. Inte heller skulle de välkomna en undersökning som visar slöseriet och begränsningarna som är inbyggda i systemet de stöttar.
Ändå har vetenskapsmän var för sig undersökt de olika sidorna av denna fråga och deras resultat bevisar en sak: sedan en tid tillbaka har världen de natur-, industri- och mänskliga tillgångar som behövs för att sörja för alla människors behov.
När vi slår fast detta säger vi bara något som varje välinformerad person redan borde veta. Men i våra försök att övertyga människor att socialismen (en värld grundad på gemensamt ägande, med produktion uteslutande för bruk) kan vara ett fungerande alternativ till kapitalismen stöter vi gång på gång på en vanlig fördom. Vi får höra att det inte finns tillräckliga resurser för att avskaffa hunger och slum och dålig hälsa och okunnighet. Fördomen uppmuntras av den sorts ekonomiskt tänkande som idag lärs ut vid skolor och universitet, där det vagt talas om "knappa resurser". Naturligtvis är tillgången på sådant som mänskligheten behöver inte oändlig men den är ändå tillräcklig för att mer än väl möta vad människorna kan tänkas behöva inom överskådlig framtid. Problemet är inte att fördela knappa resurser, utan att se till att överflöd produceras.
Detta nummer av VÄRLDSSOCIALISM ägnar vi åt att bekämpa denna fördom genom att lägga fram en del av bevisen på vilka vi grundar vår slutsats att en överflödsvärld är tekniskt möjlig. Men vi hävdar också att den inte kommer att vara socialt möjlig förrän en social revolution gjort världens resurser till hela mänsklighetens gemensamma egendom så att inte längre några kapitalintressen står i vägen för deras användande för att tillfredsställa mänskliga behov.
Det finns en stor motsättning i kapitalismen: att församhälleligandet av produktionen utvecklats till en grad som tidigare epoker inte kunde drömma om samtidigt som ägandet av produktionsmedlen är koncentrerat i händerna på en minoritet. Världsomspännande ömsesidigt beroende i produktionen har möjliggjort ett materiellt överflöd för hela mänskligheten, ändå håller privategendomens fjättrar kvar den stora majoriteten i fattigdom. Den socialistiska lösningen på problemet med fattigdom är att undanröja motsättningen genom att göra produktionsmedlen till hela samhällets gemensamma egendom.
De flesta arbetare som stöder samhällssystemet som håller dem kvar i (relativ) fattigdom tänker i termer som högre produktivitet, mer teknologi och andra kapitalistiska patentmediciner. De inser inte att produktionsproblemet blivit löst. Inte heller inser de att privategendomens avskaffande kommer att göra slut på alla former av utbyte, inbegripet byteshandel, och leda till fri tillgång efter behov. Därför ställs sådana frågor som: "Säg att jag tillverkar cyklar och vill ha saker som andra människor tillverkat som inte vill ha mina cyklar. Hur ska jag få dem utan pengar?" Frågan visar brist på kunskap om hur produktionen går till i varje samhällsform, inte bara kapitalismen. Frågeställaren antar att enskilda människor genomför produktionen av ett föremål från början till slut och på grund av detta har äganderätten till det. Så har det aldrig varit och i kapitalismen äger producenterna inte ens arbetsplatserna, redskapen, råvarorna eller slutprodukten. De tillhör den icke-producerande kapitalistklassen.
Ingen enskild människa kan producera en cykel från början till slut. Det finns inte heller något enskilt företag som gör det, trots att de ofta är både mycket stora och diversifierade. Malmen till metallerna måste påträffas, brytas och beredas. Metallerna måste formas och behandlas för att tillverka kugghjul, kedja, kullager, hjul och andra cykeldelar. Dessa processer förutsätter att det finns maskiner av mycket specialiserad typ. Alla möjliga transporter för att flytta beståndsdelarna under de olika produktionsstegen, ibland över stora sträckor, behövs; elektricitet till maskinerna och bränsle för att tillgodose generatorernas kraftbehov är också nödvändigt. Sedan har vi lackeringen och krombehandlingen. Ingen cykel kan fungera utan däck och för dessa behövs gummi från Sydostasiens plantager, bomull till cordvävnaden och ståltråd till innerkantsförstärkningen. I likhet med andra artiklar är cykeln inte bara en produkt av kooperativt arbete, utan också av en viss samhällsform. Tekniken som används är av mycket raffinerat slag. De tillverkas inte styckevis utan i miljonserier. Hela världen är inbegripen i deras produktion och de finns tillgängliga för världens marknader.
"Tekniskt magasin" är ett TV-program som visar uppfinningar och andra teknologiska möjligheter. Det bekräftar idén om människans sinnrikhet, att varje problem kan och kommer att lösas; i elektronikens tidevarv vanligtvis genom att trycka på en knapp. Samtidigt som det finns ett omfattande intresse för detta finns också en omfattande cynism - när kommer allt detta att hända? Teknisk utveckling som snabba transporter, djupfrysning och upphettning, automatiska tvättmaskiner, radio och television och ett oräkneligt antal andra uppfinningar har inneburit svepande förändringar i vardagslivet under detta århundrade. Ändå har de inte lett till den frigörelse som är teknologins och vetenskapens stora löfte. Många människor instämmer med Orwells yttrande att utveckling är ett bedrägeri.
Det grundar sig på en missuppfattning om vad framåtskridande innebär. "Tekniskt magasin" låter förstå att dess nymodigheter är, eller snart kommer att vara, tillgängliga för tittarna, som i sin tur förmodligen antar att sakerna måste användas eftersom de förefaller att kunna öka deras komfort och lycka. Med sådana antaganden är besvikelser oundvikliga. Ofta läggs uppfinningen på hyllan som en avlägsen möjlighet på grund av kostnadsskäl. I andra fall kräver övergången från prototyp till massproduktion ytterligare utveckling - att artikeln ifråga avsiktligt försämras så att den går sönder eller slits ut, för att hålla igång marknaden. Bortsett från vardagslivets teknologi finns en rad produktions- och kraftmöjligheter vars nyttiggörande beror på om de befinns "ekonomiska".
Framåtskridande är inte en fråga om att upptäcka nya saker som kan förändra tillvaron. Det är utvecklingen av samhällets förmåga att låta det ske. Ett av de mest missförstådda uttalandena som Marx gjorde är att "Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister". I en mening är detta uppenbarligen riktigt. Kvarnar fanns dock redan i det antika Rom men utnyttjades inte mycket i ett slavsamhälle. Teknologisk utveckling sker inte vid sidan av eller styr sociala och ekonomiska faktorer. Den härrör ur och växelverkar med dem. Ibland nästan skapar samhällets ekonomiska behov den; ibland döljs eller blockeras möjligheterna den skapar av sättet som samhället är organiserat på.
Vattenkvarnen och väderkvarnen var integrerade delar av den feodala ekonomin där slavarbete inte var en del av produktivkrafterna, och från jordbruket öppnade de vägen för ett mer omfattande utnyttjande av kraft. Rotationsrörelsen omvandlades till en fram- och återgående rörelse genom vevstaken och smideshammaren; ur byggandet och underhållandet av kvarnar utvecklades kvarnbyggaryrket, de första mekaniska ingenjörerna, som också producerade vattenbyggnadskonsten och klockan. Sjöfartskompassen användes i antika spel för att förutsäga framtiden, men under medeltiden möjliggjorde den tillsammans med utvecklingen av rodret öppen havssjöfart. Sjöfarten främjade astronomin och instrumentmakarna blev vetenskapsmän; medan forskning om kompassens funktion lade grunden för teorin om magnetism och elektricitet.
Bakom de sofistikerade tekniska förändringarna låg enklare förändringar som hästseldon och spikade hästskor. De ökade jordens produktivitet och förde ut handeln på vägarna. Handeln ökade handelsmännens och hantverkets betydelse. På så sätt byggdes utvecklingen till varuproduktion och en penningekonomi upp. Feodalsystemet skapade ofrivilligt redskapen som skulle förstöra det. De tekniska uppfinningarna och upptäckterna gav upphov till en ny experimentell vetenskap som stod i motsättning till medeltidens statiska, hierarkiska trossystern. Vidare gjorde krutet kanoner till en ny, dyr nödvändighet för att föra krig. Bara rika republiker och kungar som stöttades av handelsmän hade pengar och förfogade över det tekniska kunnandet. Ändå uppfanns inte krutet ur den europeiska feodalismen. Långt dessförinnan producerades krut i Kina där det - under ett annorlunda samhällssystem - bara användes för fyrverkerier.
Gruvbrytning, metallurgi och kemi producerades av och producerade ekonomisk och politisk utveckling. Attityder och idéer förändrades på ytan som svar på färsk kunskap, i grunden som återspeglingar av en potentiellt ny härskande klass expanderande behov. Med vinsten gjord till norm producerade uppfinningar rikedom både för uppfinnaren och uppköparen. Vetenskaplig utbildning och vetenskapliga samfund dök upp, och filosofer som både var publicister och profeter.
Det slutliga språnget från feodalism till kapitalism i full skala genomfördes i den industriella revolutionen. Som en nödvändig förutsättning föregicks det av den politiska revolution som tog makten ur händerna på den gamla härskande klassen och ställde den till kapitalisternas förfogande. Den tekniska utvecklingen har inte bara samband med vetenskapens utvecklingsnivå, utan också med ett lands lagar, påverkan av dess allmänna historia, och klasstrukturen som dessa har sina rötter i. Den industriella revolutionens maskiner kom fram på grund av att kapitalistklassen vunnit laglig sanktion för sig själv att dominera samhället. När detta fanns tillsammans med arbetskraft och vinstmöjligheter var det produktionen som stimulerade teknologin i stället för tvärtom. När processen väl är igång kan naturligtvis en ny maskin eller princip - t.ex. utnyttjandet av elektricitet - förändra produktionstekniken. Men det råder aldrig någon brist på påhittiga människor. Som Shelley skrev i ett annat sammanhang: "Mängden mänsklig förmåga förblir materiellt densamma under varje period, omständigheterna som väcker den till handling förändras ständigt".
Som ett exempel på växelspelet mellan teknologi, ekonomisk aktivitet och politik kan nämnas den tidiga processen för stålproduktion som krävde förstklassig järnmalm. När martinugnen med basisk infodring introducerades 1879 och gjorde det möjligt att utnyttja sämre malmer tillhandahöll Lothringens fosfatrika tillgångar ett massivt centrum för tung industri i Tyskland: järnvägar, maskiner, vapen. Det ställde konkurrensen mellan Storbritannien och Tyskland på sin spets och ledde till krig under 1900-talet. Var det teknologin som var ansvarig? Det var den kapitalistiska industrin som drev på teknologin för en lösning på sitt starka önskemål om billigt stål. Upphovsmannen till basisk infodring var en londonbo som hette Gilchrist Thomas. Resultatet av hans ansträngningar bekräftar bara att produktionsresurser och marknader betyder rivalitet som producerar kapitalismens krig.
Marx skrev: "Därför berikar alla civilisationens framsteg, eller m.a.o. varje utveckling av de samhälleliga produktivkrafterna, eller om ni så önskar, själva arbetets produktivkrafter - som är ett resultat av vetenskap, uppfinningar, arbetsdelning och arbetskombinationer, förbättrade kommunikationsmedel, skapandet av en världsmarknad, maskiner etc. - allt detta berikar endast kapitalet och inte arbetet; det stärker alltså bara den makt som behärskar arbetet; det förökar bara kapitalets produktivkraft." (Grunddragen, sid. 103-104).
I produktionen skapas inte ett "besjälat monster" som "objektiverar den vetenskapliga idén" och gör arbetaren till "sitt levande isolerade tillbehör" (alla Marx uttryck) rikedom. Bara arbete med material från naturen gör detta. Maskiner reproducerar inget mer än sitt eget värde, bit för bit. Syftet med teknologi i industrin är att producera relativt mervärde - "öka arbetets produktivkraft och sänka arbetskraftens värde samt därmed förkorta den del av arbetsdagen som är nödvändig för att reproducera detta värde" (Kapitalet, första boken, sid. 273-274). Uttryckt på ett mer vardagligt sätt betyder det att Karl vid sin nya maskin på åtta timmar ska producera mer av märket X än han gjorde med den tidigare metoden. Maskinen förkortar arbetstiden han behöver för att producera en viss kvantitet av märket X. Den sänker värdet, och därmed det potentiella priset, på hans arbetskraft. Dessutom måste Karl köpa en del av märket X som an del av livsförnödenheterna; processen har förbilligat dem och ytterligare sänkt värdet på hans arbetskraft.
I praktiken kan Karl vara med i en fackförening som har viss framgång i sin kamp mot detta tryck på lönerna. Eftersom arbetare är konsumenter måste han och hans familj få en del av bekvämligheterna som teknologin tillhandahåller. Det är uppenbarligen bättre att leva i ett samhälle som har dessa saker än ett som saknar dem, och där vetenskapens allmänna utvecklingsnivå tillhandahåller medicin, utbildning och "välfärd". Men liksom i fallet med feodalismen är teknologierna som kapitalismen måste upptäcka för att utveckla sina produktivkrafter också medlen för dess egen förstörelse. Produktivkrafterna koncentreras på arbetarklassen. Teknologin är själv en produkt av mänsklig industri och utnyttjandet av den revolutionerar den sociala kunskapen. Arbetarklassen är idag bättre informerad, logiskt tänkande och mer utbrett medveten än någonsin tidigare. Den kan förstå teknologin och se att den erbjuder långt mer än den ger under kapitalismen.
Marx analys av teknologins roll gick utöver produktionen av mervärde. Han såg den som en förutsättning för förändringen från kapitalism till socialism: "Om vi i samhället sådant det är inte kunde uppdaga de materiella produktionsbetingelserna och de motsvarande kommunikationsförhållandena för ett klasslöst samhälle, vore alla försök att spränga samhället i luften lika meningslösa som en strid mot väderkvarnar" (Grunddragen sid. 47).
I synnerhet möjliggör teknologin en sänkning av arbetstiden så att livet inte behöver domineras av arbete. Det i sin tur förändrar människans natur - från att vara "blotta bäraren av en samhällelig detaljfunktion", som arbetaren är idag, till att bli "den fullt utvecklade individen, för vilken olika samhälleliga funktioner utgör varandra avlösande sysselsättningar".
Det betyder inte att teknologin kommer att utnyttjas urskillningslöst, för dess egen skull, i socialismen. Eftersom människan medvetet kommer att kontrollera sin egen sociala aktivitet kommer vi att kunna välja bland det som finns och som kriterium använda nyttan för samhället i dess helhet (i stället för det nuvarande syftet som är nyttan för en ägande minoritetsklass). Ett kännetecken för kapitalismen som inger oro idag är en möjlig brist på material orsakad av "efterfrågan". Det som ligger bakom den är massproduktion av kortlivade varor för marknaden. När teknologin ställs till socialistiskt i stället för kapitalistiskt förfogande upphör det "inbyggda föråldrande" som slukar resurser och uppfinningsförmågan blir både spännande och frigörande.
Ett exempel på förutsättningarna som skapats av teknologin "i samhället sådant det är" återfinns i en invändning mot socialismen som vi inte längre hör idag. Frågeställarna brukade säga: "Vem kommer att utföra det smutsiga, degraderande arbetet?" Speciellt tänkte de på att tömma gödsel och annat sanitärt arbete. I början av 1800-talet tog Fourier detta på allvar och hävdade att grupper av smutsälskande barn var svaret. Argumentet verkar idag föråldrat. Avloppsledningar och vattenledningsvatten och andra innovationer har praktiskt taget avskaffat den sortens jobb. Kapitalismen hjälper till att visa arbetarklassen att socialismen är möjlig och tvingar den också att inse att den är nödvändig.
Den teknologiska revolution som ägt rum under de senaste 25 åren har haft stor betydelse för mänskligheten. Och ändå, på grund av vårt sociala och ekonomiska systems funktionssätt, är de flesta människor knappast ens medvetna om att den skett.
En av de mest markanta tendenserna sedan andra världskriget har varit sättet på vilket vetenskapen och vetenskapsmännen (fler och fler av dem) dragits in i industrin. Själva forskningen har blivit en organiserad fabriksprocess efter massproduktionslinjer inom en mängd områden. Även om det inneburit att vissa forskningsområden förbigåtts har det enormt påskyndat upptäckten och utnyttjandet av nya droger, kemikalier, metaller, produktionsprocesser och så vidare.
Många av de kemiska produkterna är ämnen som inte återfinns fritt i naturen - helt nya material som skapats genom att förändra molekylstrukturen för att uppnå speciella egenskaper. Kontrollen är nu så gott som fullständig. Vi kan på syntetisk väg framställa praktiskt taget vad som helst.
Ett av de mest kända områdena är plaster. Vi använder dem i målarfärger, bindmedel, kläder, möbler, byggnadsmaterial, flaskor, leksaker - nästan allting. Bortsett från där vi behöver metallers elektriska egenskaper kan allt i ett hus eller en bil (också motorn) tillverkas av någon sorts plast. Problemet med tillgång på råmaterial har lösts för gott. Att plaster håller på att bli en plåga i stället för en välsignelse i vårt kapitalistiska samhälle på grund av att de dyker upp i form av uselt krimskrams och skapar ett väldigt avfallsproblem är inget fördömande av materialet, bara av samhällssystemet. Att platser som Hong Kong kan översvämma den svenska marknaden med små plastföremål visar ett av plasternas främsta företräden framför materialen de ersatt: de är idealiskt lämpade för massproduktion. Det slitsamma arbetet med trä, sten, päls och skinn och en stor del av metaller är inte längre nödvändigt.
Plaster är bara en del av de väldiga framstegen inom kemin. Vi kan tillverka allt från tvättmedel till konstgjorda hormoner. Och det är just problemet - i kapitalismen. Profitskapandets mekanism har ingen moral eller estetik och motsätter sig all inblandning. Så, utan något som helst sinne för proportioner, används dessa i sig värdefulla produkter på fel platser vid fel tidpunkter för fel motiv och i enorma kvantiteter. Resultatet är att vi har ett enormt problem med föroreningar liksom skrämmande stora lager av kemiska och biologiska vapen.
Tillsammans har transistorer, tryckta kretsar och magnetband fullständigt förändrat elektronikens omfång och skala. Det är bara delvis påtagligt hos miniatyrbandspelaren t.ex. Den verkliga betydelsen av denna utveckling återfinns inom de båda områdena datorer och kommunikationer. Jämfört med radiorör är transistorer och dioder pyttesmå, utvecklar inte värme, har hög livslängd och förbrukar mycket litet energi. Likaledes är magnetband oändligt mycket mer kompakta och effektiva att uppta och lagra information än t.ex. film och hålkort. Och tryckta kretsar, bortsett från att också de kan göras pyttesmå, kan massproduceras maskinellt och med fullständig tillförlitlighet.
De första datorerna, med radiorör, var stora som hus och nästan lika tunga. I de senaste datorerna, som är långt snabbare och mer tillförlitliga, ryms hela beräkningskapaciteten på en liten kiselbricka, inte större än någon kvadratmillimetrar. Betydelsen av denna fantastiska miniatyrisering ligger i att datorerna kan byggas upp och användas på ett lätthanterligt utrymme.
Sammankopplade med kommunikationssatelliter runt jorden kunde de ständigt kontrollera människornas konsumtionsönskemål, reglera produktionen för att hålla jämna steg med dem och expediera produkterna i datorstyrda transporter till platserna där de behövs. Men inte under kapitalismen. Här och nu används de till att försöka hålla jämna steg med penningsystemets tilltagande krånglighet: löner och avdrag, skatteåterbäring, bankkonton, räkningar, register över brottslingar. De har också använts till att räkna ut den häpnadsväckande matematiken bakom månfärderna och interkontinentala robotars ballistik. Hittills är det inom den moderna vapensektorn som datatekniken nått sina mest sofistikerade höjder.
I grunden är automatisering inget annat än en maskinteknisk princip. Det är när den används i förening med maskinredskap, massproduktionsteknik, känsel- och mätinstrument och servomekanismer som dess möjligheter är så stora. Principen kallas nu negativ feedback (hämtat från elektroniken) och går ut på att använda felet i en maskin eller ett system för att förändra vad som än orsakar felet så att det rättas till. På detta sätt kan matningen av maskiner med material liksom deras hastighet regleras, utnötta skärredskap bytas ut, felaktiga delar kasseras och så vidare, allt automatiskt. När det kombineras med datorns resurser finns det i verkligheten inget jobb som måste utföras av människor, om det är så vi vill ha det.
Enkel automatisering lämpar sig bäst för repeterande jobb. Ju tråkigare och rutinmässigare ett jobb är, ju lämpligare är det för omedelbar automatisering. Ändå har införandet av automatiska system skett långsamt och ojämnt. Det beror på kapitalismens speciella ekonomi: för att vara profitabel på en hård konkurrensmarknad måste produktionen ske i stor skala: men automatiserade anläggningar av denna storlek är mycket dyra - och till skillnad från arbetare kan de inte ges sparken. Så en säkerställd marknad för många år framåt är det enda som kan rättfärdiga ett kapitalutlägg på hundratals miljoner eller flera miljarder kronor. Sådan säkerhet är sällan möjlig i kapitalismens marknadsanarki.
Automatisering måste inte tillämpas på stora komplex. Dess grundenheter (reläer, solenoider, fotoceller etc.) är små. Med automatisering kunde alla risker och allt slit tas bort från mänskligt arbete. Kapitalismen kan dock inte använda den till att minska slitet och öka friheten. Profitmotivets ekonomi kräver att den används för att öka produktionen, minska styckekostnaden och öka profitmängden för att kompensera för den fallande kvoten. Liksom när det gäller datorer återfinns det mest framgångsrika utnyttjandet av automatiska system i kapitalismen i utvecklingen av styrrobotar och rymdskott. Det verkliga tillgodogörandet av automatiseringen väntar på nästa språng framåt i samhällsutvecklingen.
Denna mycket korta översikt har försökt visa att materialen och tekniken liksom mycket av industrin för att producera ett överflöd av allt som världens befolkning behöver nu är verklighet, men att deras utveckling hålls tillbaka av vårt nuvarande samhällssystems ekonomiska och sociala begränsningar. Faktum är att kapitalismen idag är starkt föråldrad. Den kan inte tåla ett överflöd. Den kan inte fungera på grundval av överflöd för alla. Dess ekonomi vilar på knapphet och dess sociala struktur vilar på klassprivilegier. Detta står nu i direkt strid med produktivkrafterna.
För en tid framåt kan denna väldiga potential strypas eller perverteras i produktion av förstörelsevapen, men inte för en längre tid. Skrotandet av kapitalismen och införandet av ett samhälle baserat på överflöd är redan försenat. För att genomföra det krävs en massiv medvetenhet om detta behov av alla människor. Det finns inte något annat på denna jord som räcker till för att genomföra förändringen. Men kommunikationsmedlen finns. Nu kan hundratals miljoner människor se samma TV-program. Hela detta komplexa system sköts av arbetare. Så snart alla arbetare blir medvetna om behovet och nödvändigheten kan det genomföras.
Källan till all rikedom är mänskligt arbete med material från naturen. Som den engelske ekonomen William Petty uttryckte det: Arbetet är rikedomens fader, naturen dess moder.
Det fanns en tid när arbetaren ägde de enkla redskap han arbetade med. Han var i själva verket en arbetande ägare. Men med utvecklingen av dyrt och komplicerat maskineri skildes arbetaren från sina arbetsredskap. Ägandet av produktionsmedlen koncentrerades i händerna på ett fåtal människor. Sådan är situationen idag.
Produktionen är en väldig, kooperativ ansträngning, som innefattar världsomspännande arbetsdelning. Produktionen utförs av processarbetare, direktörer, tekniker, tjänstemän och städpersonal - alla lika nödvändiga för produktionen. Men trots denna kooperativa ansträngning tillhör produkterna bara en del av samhället.
Vinsten är det monetära uttrycket för den del av rikedomen som de som monopoliserar produktionsmedlen har sedan de betalat löner och kostnaderna för att köpa råvaror etc. Källan till vinsten är de arbetandes obetalda arbete.
Förändringen som socialister förespråkar är denna: Produktionsmedlen ska upphöra att vara fåtalets egendom och bli hela samhällets egendom. Samhället, organiserat på demokratisk grundval, kan då utnyttja dem för att möta sina medlemmars behov, både som individer och som kollektiv.
I ett sådant samhälle behövs inte köp och försäljning, priser och pengar. De kännetecknar bara samhällen med privategendom där rikedomen ägs av enskilda eller delar av samhället. I ett socialistiskt samhälle kommer rikedomen som produceras genom samhälleligt arbete att tillhöra samhället så snart den producerats. Sedan en del av rikedomarna avsatts för att förnya och bygga upp produktionsmedlen kan resten direkt ingå i samhällets konsumtionsfond. Distributionsproblemet kommer bara att vara ett tekniskt problem att flytta rikedomen dit där den behövs.
Problemet med att sätta ett pris på olika artiklar eller dela ut små runda metallföremål och färgat papper till människor kommer inte att uppstå. Inte heller kommer det att finnas någon annan typ av ransonering eftersom socialismen kommer att vara ett överflödssamhälle. Tillsammans med den mest moderna tekniken kan världens produktionsresurser mycket väl tillhandahålla tillräckligt för alla. Samhället kan övergå till fri distribution så snart det genomfört produktion för bruk på grundval av det gemensamma ägandet av produktionsmedlen. Med fri distribution kommer människor att vilja ha mer och förvisso bättre produkter. Men så snart vinstbarriären avlägsnats kan dessa krav mötas.
Det som finns i världen idag har ingenting gemensamt med ett sådant system. Överallt åtnjuter en privilegierad minoritet det bästa av allt medan majoritetens konsumtion begränsas av storleken på deras löner.
Citerat:"Man producerar för litet - det är problemet. Men varför produceras det för litet? Inte för att produktionsmedlen - ens sådana de ter sig i dagens läge - inte skulle räcka till. Nej, det beror på att gränserna för produktionen bestäms av antalet börsar som kan betala - inte av antalet människor som hungrar. Det borgerliga samhället önskar inte producera mera - kan inte önska det. Svältande människor utan pengar, arbetare som inte kan erhålla vinstgivande sysselsättning och därför saknar betalningsmedel - deras uppgift blir att berika dödlighetsstatistiken."(Engels i brev till F. A. Lange, 29 mars 1865). |
Sedan de snabba höjningarna av oljepriset har idén om att använda "alternativa energikällor" blivit allt vanligare. Det är dock bara en liten del av nuvarande energiforskning som ägnas åt alternativa energikällor. I till exempel EG:s energiforskningsbudget för 1977 anslogs bara 5,3 procent till solenergi och fusionsforskning. Frågan som den här artikeln försöker besvara är varför regeringar investerar så litet pengar i alternativa energikällor jämfört med fissionskraft. Det visar sig då att den så kallade "energikrisen" uppkommer ur kapitalismens problem, inte ur någon brist på naturtillgångar.
Frågan har två sidor. För det första energiproduktionen och för det andra effektivt utnyttjande av den. Tills helt nyligen var den senare frågan helt förbisedd, men den är mycket viktig eftersom kapitalismen slösar enormt med naturtillgångarna i allmänhet och med energin i synnerhet. Ett bra exempel på detta är att en stor kvantitet spillvärme i form av varmvatten bildas vid framställningen av elektricitet. Den som inte känner till hur kapitalismen fungerar kanske tror att detta varmvatten används för hushållsändamål, för att värma upp byggnader etc. I själva verket används detta varmvatten, med få undantag, bara till att förstöra floderna. Orsaken till detta framgår av den brittiska regeringens dokument "Energiforskning och utveckling i Storbritannien":
"Kapitalkostnaderna som är förknippade med tillvaratagande, distribution och nyttiggörande av spillvärmen (från kraftstationer) måste med nödvändighet bli stora och kan vara svåra att rättfärdiga när mindre kapitalintensiva alternativ finns tillgängliga för att möta energibehoven, till exempel naturgas genom befintliga ledningar direkt till konsumenterna. Dessutom skulle utvecklandet av betydelsefulla stora marknader för värmen bara ske på lång sikt och ofta skulle de åtföljande kostnaderna mer än uppväga de bränslebesparande lockelserna." (HMSO 1976)
Kort sagt används varmvatten för att skapa värmeföroreningar i stället för att värma upp bostäder samtidigt som ålderspensionärer dör av hypotermi (nedkylning), av ett enkelt skäl - vinsten. Det är ett klassiskt exempel på hur den kapitalistiska produktionen fungerar. Den skapar den teknologiska potentialen för att tillfredsställa mänskliga behov men gör det inte på grund av att produktionen styrs av marknadens behov, inte människornas.
Ett av de viktigaste användningsområdena för energi är jordbruket. Det kan vara intressant att notera att det moderna jordbruket kunde tillhandahålla all sin egen energi från de oätliga delarna av skördarna. Det är inte något påstående av någon "alternativ-energi-fantast" utan framgår av en artikel av professor Revelle vid universitetet i Harvard. Han skriver:
"Den mesta, kanske all energi som behövs i modernt högavkastande jordbruk kunde tillhandahållas av jordbrukarna själva. För varje ton brödsäd finns det två ton för människor oätliga skörderester med ett energiinnehåll som är avsevärt högre än maten i säden. Om bara hälften av denna energi återvanns genom jäsning i form av metan eller alkohol kunde det moderna jordbrukets hela energibehov, inbegripet energi för framställning av kemiska gödningsämnen, tillfredsställas."
Det finns många andra exempel på hur slösaktig kapitalismen är.
En av de mest omtalade formerna av alternativ energi är solenergi. Orsaken är enkel; det finns så mycket solenergi. När solen skiner faller motsvarigheten till energiinnehållet i fyra liter olja på ett område stort som en tennisplan var tionde minut. Det är inte bara solfanatiker som inser solkraftpotentialen. Exempelvis skriver Bruce Chalmers, professor i metallurgi vid Harvard:
"Det är paradoxalt att amerikaner oroar sig för tillgången på energi. Den energimängd som USA mottar från solen är omkring 500 gånger så stor som den de använder för alla ändamål. (Scientific American, oktober 1976)
Fotoceller kan omvandla denna energi till elektricitet med ett utbyte av upp till 25 procent. Förklaringen till paradoxen är förstås pengar. Som Chalmers förklarar måste solenergi utvinnas "till priser som kan konkurrera med andra energikällor".
För närvarande kostar solkraftceller 20.000 dollar per kilowatt jämfört med omkring 500 dollar per kilowatt för en bränsleeldad kraftstation. Orsaken till den höga kostnaden är produktion i mycket liten skala och utgiften för kisel. Ändå är kisel ett av de rikligast förekommande elementen i jordskorpan. (Så var det med teorin om brist på resurser!)
Anledningen till det höga priset på halvledare-kisel är enligt Chalmers att den känsliga tillverkningen "kräver mycket tid och arbete av de tekniker som syntetiserar kristallerna, bearbetar dem och tillverkar de färdiga fotocellerna". När man tänker på att det finns miljontals arbetslösa arbetare över hela världen kan man se att det inte råder någon brist på tekniker. Det är bara så att utbildad arbetskraft är en dyr vara under kapitalismen.
Chalmers säger att utvecklingshastigheten för solceller beror på hur snabbt "utvecklingen av den nödvändiga ingenjörskonsten kan uppnås. Det behövs inget nytt vetenskapligt genombrott, bara en massa minutiöst ingenjörsarbete för att förverkliga styrkta idéer". Även om solceller kunde tillverkas till en kostnad av 500 dollar per kilowatt skulle de inte vara ekonomiskt passande med kapitalistiska mått mätt. Det beror på att en konventionell kraftstation (som också kostar 500 dollar per kilowatt) "kan ge avkastning på kapitalinvesteringen dag och natt, under regn och solsken", medan solenergistationer bara kan ge mellan en tredjedel och hälften så stor avkastning per kilowatt jämfört med en konventionell kraftstation. Andra sätt att använda solenergi är att placera batterier i en bana kring jorden och sedan sända energin ner till jorden i form av mikrovågor eller att använda speglar för att koncentrera solenergin på ånggeneratorer för att utvinna elektricitet.
En annan potentiellt stor energikälla är jordvärmeenergi. J. C. Rowley till exempel skriver:
"Jordens innandöme representerar en enorm energireservoar. Den största delen av den, med undantag av den relativt tunna jordskorpan, består av material som befinner sig nära eller över smältpunkten för de mineral och metallegeringar som bildar manteln och kärnan i jordklotet. Ändå ar denna stora energireservoar i allmänhet inte en användbar resurs idag utan utnyttjas bara på några få platser där ytförhållandena möjliggör en ekonomisk avkastning. (Physics Today, januari 1977)
En form av jordvärmereservoar är ånga och hetvatten under högt tryck. Den används redan rätt ofta på grund av att den är förhållandevis billig.
"I likhet med Cornwall 'flyter' västra Sibirien på jordvärmevatten och sovjetiska energiexperter, i likhet ned brittiska, uttalar sig periodiskt om betydelsen av detta och möjligheterna till vinster. I Sovjet utnyttjas redan en del av dessa vatten för praktiskt bruk. I och kring Omsk finns det huvudsakliga exploateringsområdet. Textilindustrin i Omsk sparar tydligen mellan 33.000 och 44.000 rubler per år genom att använda jordvärmevatten för uppvärmning."
Detta speciella exempel kan illustrera kapitalismens världsomspännande natur. I Ryssland, liksom i alla andra kapitalistiska länder, sker energiproduktion, precis som produktionen av alla andra varor, om och bara om det finns en möjlighet att göra vinst.
En annan energikälla, som diskuterats under senare tid, är vågenergi. Det finns en stor energimängd i vågor och enligt Wolley och Platts:
"Jämfört med andra permanenta energikällor - vinden till exempel - har vågkraft en hög tillgänglighet; vågor anländer alltid kring Storbritannien från olika håll i Atlanten." (New Scientist, 1 maj 1975)
Flottar som rör sig upp och ned med vågorna kunde omvandla vågenergi till elektricitet mycket effektivt. "Laboratorieförsök ger gott hopp om en anordning med ett utbyte på över 50 procent", säger Wolley och Platts. De är i själva verket ingenjörer vid ett företag som heter Wavepower Ltd. De arbetar därför inte med att producera en socialt nyttig produkt till förmån för mänskligheten utan för att producera en vara som deras arbetsgivare kan sälja med vinst, som de öppet medger:
"Den offentliga debatten har varit koncentrerad på de stora kraftresurserna och den mekaniska effekten hos vissa speciella lokaliteter och konstruktioner. Det verkliga kriteriet vid utvecklingen av vågenergi borde vara kraftmängden som produceras vid ett givet kapitalutlägg. Även om det finns en ofantlig kraftmängd tillgänglig i Atlanten behöver det inte nödvändigtvis vara ekonomiskt att utnyttja den. Kraft i Nordsjön till exempel inryms i ett förhållandevis litet våglängdsområde och maskineriet för att utnyttja denna kan mycket väl vara effektivare beräknat i investering per kilowatt än större anläggningar för att utnyttja Atlantens längre och större vågor."
Till sist är det värt att nämna fusion eftersom utvecklingen av fusionskraft skulle ge en nästan obegränsad tillgång på energi. Utvecklandet av fusionskraft är inte bara ett teknologiskt problem, den kräver nya vetenskapliga upptäckter. Det råder dock knappast några tvivel om att den kommer att utvecklas bara det arbetet blir gjort: frågan är hur länge det dröjer. Det är ett stort "om" under kapitalismen på grund av att fusionsforskning är dyr och regeringar är ovilliga att betala för den. Bruno Coppi skriver i Scientific American juli 1972, att "de senaste framstegen inom fusionsforskningen har begränsats av bristen på finansiellt stöd".
Denna artikel har begränsats av utrymmesskäl, men försöker att visa två saker. För det första att energi är en vara och att dess produktion därför bestäms av samma ekonomiska lagar som produktionen av alla andra varor. För det andra att det inte finns någon brist på energitillgångar på denna planet. När arbetarklassen tar produktionsmedlen i sina egna händer kan den bruks alla energitillgångar på jorden för att lösa alla fysiska problem som människan kan möta.
Håller jordens tillgångar på energi, malmer och andra råvaror på att ta slut? Är ett verkligt överflödssamhälle bara en dröm, som aldrig går att förverkliga, på grund av att resurserna inte räcker till?
Ett jakande svar på dessa frågor är ett vanligt argument mot socialismen.
Det kommer från dem som anser att kapitalismen snabbt håller på att tömma jordklotet på dess tillgångar på jord, skog, malmer etc. Eftersom socialismen inte kan byggas på en sophög är den enligt dem omöjlig att genomföra.
I stället för socialismen - ett verkligt överflödssamhälle med fri tillgång till allt som produceras - talar dessa människor ofta om en återgång till "ett enklare liv" (som om arbetarklassen någonsin haft något annat).
Det finns ett korn av sanning i deras argumentation. På grund av profitmotivet missbrukar kapitalismen jordens resurser. Det finns en möjlighet att kapitalismen, till exempel genom kärnvapenkrig eller ofantlig fortsatt miljöförstöring, verkligen förstör den överflödspotential som är nödvändig för att genomföra socialismen. Men ännu har den inte gjort detta och den möjligheten understryker bara det tvingande behovet av socialismen här och nu.
När socialister får höra att socialismen är omöjlig på grund av brist på resurser svarar de i regel att det inte finns något direkt samband mellan kapitalismens konsumtion av olika råvaror och befolkningsmajoritetens levnadsstandard. Socialismen kommer, påpekar de, att avskaffa allt slöseri som är förbundet med kapitalismen: inget arbete, energi eller råvaror kommer längre att slösas bort på bankpalats, vapenproduktion, parkeringsmätare och de tusentals andra artiklar som bara behövs i ett varuproducerande samhälle.
Dessutom kan socialismen hushålla med jordens resurser genom att bara producera det bästa. I stället för billiga konsumtionsartiklar som snabbt slits ut kan socialismen producera hållbara artiklar som varar.
Ändå är många kritiker inte nöjda.
"I vilket fall som helst", säger de "kan det bara uppskjuta tidpunkten när jorden tömts på sina resurser." Och i regel anser de att detta uppskjutande inte kan bli särskilt långt. Ibland producerar de till och med "bevis" för detta i form av statistik över världens tillgångar på olika råvaror och hur länge de kommer att vara vid olika förbrukningstakt.
I verkligheten vet ingen hur stora jordens absoluta tillgångar på olika råvaror är. Någon sådan undersökning har aldrig gjorts. Det som undersökts är tillgångar och resurser som kapitalismen har behov av. Och det är något helt annat.
Som Dagens Nyheter för en tid sedan påpekade redan i rubriken till en artikel (13 december 1976) är till exempel "Malm eller ej - en prisfråga". I artikeln får vi bland annat veta:
"Ingen vet bestämt hur stora malmtillgångar Sverige har eller världen i stort vad det beträffar... Malm finns endast när den är lönsam... Har man en gång fastställt den ekonomiska definitionen inser man svårigheten att bestämma tillgången på malm här i världen. Den varierar ju med priset."
Artikeln nämner att till exempel en tioprocentig ökning, av världsmarknadspriset på malm ibland kan fördubbla malmtillgångarna - som i verkligheten fanns där hela tiden.
I norra Sverige, fem mil väster om Kiruna, finns en plats som heter Tjarrojokka. Där har mätningar gjorts under de senaste åren och man har uppskattat tillgången på kopparmalm till tio miljoner ton och järnmalm till 52 miljoner ton. "Det är fyndigheter som skulle varit sensationella i Bergslagen" konstaterar Dagens Nyheter "men i Norrbotten är de i princip värdelösa". Det beror på de högre transportkostnaderna som leder till att de i inte kan utnyttjas profitabelt - och därför inte kommer med i officiell statistik över malmtillgångar.
Det som gäller för malmen gäller för de flesta andra råvaror och resurser, olja, kol, vatten etc. Det är så kapitalismen räknar och måste räkna. Det är ytterligare ett argument för att sluta oroa sig för brist på resurser och ta itu med uppgiften att genomföra socialismen.
Ett av hindren för spridandet av våra idéer är "massmedia". Det beror inte bara på att massmedia medvetet går in för att sprida kapitalismens förhärskande idéer. Det beror också på, som det sägs, att dåliga nyheter är goda nyheter och säljer tidningar. Ett exempel på detta är massmedias intresse för "domedagsprofeter", t.ex. Romklubben. Den startade ett forskningsprogram som ledde till utgivningen av Tillväxtens gränser 1972. Det blev världsberömt för sin spådom om överbefolkning och förbrukning av resurser, speciellt livsmedel.
Det var dåliga nyheter. De goda nyheterna brydde sig dock inte massmedia om. De utgjordes av den senare rapporten i samband med ett projekt om "problem med en fördubbling av folkmängden och tillgång på livsmedel" också den på Romklubbens initiativ. I denna rapport beräknar författarna den "övre gränsen för vad som kan odlas på all lämplig jordbruksmark" och motsäger resultaten från Tillväxtens gränser:
"Om man beaktar bevattningsmöjligheterna och gränserna för spannmålsproduktion som beror på lokala jord- och klimatförhållanden är den absoluta maximala produktionen... av ett normalt sädesslag beräknad till... nästan 40 gånger den nuvarande sädesproduktionen." (Beräkning av världens maximala livsmedelsproduktion. Jordbruksuniversitetet, Nederländerna. P. Buringh, H. D. van Heemst, och G. J. Staring, 1975. Vår kursiv.)
Orsaken till att denna potential inte kan förverkligas beror helt och hållet på "ekonomiska, sociala eller politiska begränsningar". Kapitalismen, kort sagt! Kapitalismens begränsningar är därför all orsak till att du bör vara socialist.
Idén om en världsregering förstås av de flesta människor. Om science fiction-böcker och serier är något att gå efter är detta i själva verket något som de flesta människor väntar sig ska komma förr eller senare. Trots att människor väntar sig världsadministrationen i form av antingen en världsdiktatur eller en federation av nationalstater betraktar de ändå världen som en enhet. Det är ett sätt att tänka som vi socialister vill uppmuntra. Vi står inte för världsregering (vi är i själva verket motståndare till regeringar överallt) utan för en världsadministration av ting - den planerade produktionen och distributionen av rikedom i världsskala för att möta mänskliga behov.
Vi har alltid ansett att övergången från kapitalistisk regering till socialistisk administration kommer att innebära att en socialistiskt sinnad arbetarklass erövrar världens olika nationella regeringar, följt av en avveckling av de gamla statsmaskinernas tvångsdelar, men bibehållande (i anpassad form) av några av de ickeförtryckande tekniska funktionerna som idag utövas av stater. I Sverige till exempel skulle en del av SJ:s eller Postverkets funktioner kunna bibehållas i den mån de gäller kommunikationsväsendets tekniska sida.
Det skulle också kunna ske i internationell skala. Det finns ännu inte (och kommer troligen aldrig att finnas) en världsregering. Men Förenta Nationerna är ett organ som i primitiv form har några av en sådans egenskaper, som förespråkarna av en världsregering vill se vidareutvecklade. På samma sätt som en del av den kapitalistiska statsmaskinens institutioner på nationell nivå kan anpassas och användas som en del av den socialistiska administrationen kan en del av FN:s institutioner göra det.
FN bildades av segrarmakterna i andra världskriget vid en konferens i San Francisco 1945. Socialister hyser inga illusioner om FN; vi vet mycket väl att det talande uttrycket som användes om Nationernas Förbund - "Banditernas Förbund" - lika mycket gäller för FN. Det är ett förbund av världens olika stater i vilket de flesta nationella kapitalistklasser är representerade (de mest kända undantagen är Västtyskland, Japan och Schweiz). FN är ett organ som tjänar stormakternas intressen, speciellt USA:s. Det är bara med deras stöd, för att inte säga manövrering, som dess knappa tvångsstyrkor, dess så kallade fredsbevarande styrka, används.
FN är dock mer än säkerhetsrådet, sin pratkvarn generalförsamlingen och sina trupper med blå hjälmar. FN har också ett ekonomiskt och socialt råd inför vilket flera organ kända som "FN:s speciella organisationer" är ansvariga. De flesta känner till några av dem, kanske utan att veta att de har något att göra med FN - FAO, WHO, ILO, IMF och Världsbanken för att nämna några. Dessa organ ägnar sig åt att samla information och ge råd inom sina respektive områden, även om några av den också spelar en väsentlig reglerande roll.
Nio av dessa organ kan kanske anpassas till att fylla en funktion i den socialistiska världsadministrationen. De tillhör två kategorier: de som behövs till och med i en kapitalistisk värld för att reglera internationella kommunikationer (ytterligare ett bevis för att vi verkligen har en värld nu under kapitalismen) och de som huvudsakligen är rådgivande och ger statistiska tjänster inom olika områden.
I den första kategorin återfinns:
1. Internationella Teleunionen, ursprungligen grundad 1865 för att säkerställa ett välordnat telekommunikationsnät.
2. Världspostunionen (UPU), grundad 1874 för att trygga distributionen av brev och paket över hela världen.
3. Internationella Civila Luftfartsorganisationen (ICAO) reglerar internationell flygtrafik som tillåter reguljära tidstabellbestämda flygningar; den verkar också för standardiserad teknisk utrustning.
4. Mellanstatliga Rådgivande Sjöfartsorganisationen (IMCO) spelar en liknande roll med avseende på havssjöfarten.
5. Världsmeteorologiska Organisationen (WMO) samlar in och sprider information om världens väderlek.
Dessa organisationer kunde spela en i grunden likartad roll i det världssocialistiska samhället. Deras betydelse för socialistisk propaganda idag är att de visar att kapitalismen själv redan är ett världssystem och att det skapat vissa världsorganisationer för att ta itu med frågor som bara kan handläggas i världsskala.
De andra organen, utöver att samla in och sprida information, ägnar sig också åt ekonomisk utveckling (låt vara under kapitalistiska förhållanden) av de så kallade efterblivna delarna av världen:
6. Internationella Arbetsorganisationen (ILO) sysslar med arbetsförhållanden och utbildning.
7. Förenta Nationernas Organisation för Undervisning, Vetenskap och Kultur (UNESCO) ägnar sig främst åt utbildning och bekämpning av analfabetismen.
8. Livsmedels- och Jordbruksorganisationen (FAO).
9. Världshälsovårdsorganisationen (WHO) sysslar främst med hälsorisker.
Det finns ytterligare ett FN-organ som är relevant i detta sammanhang, Internationella Atomenergiorganet (IAEA). Det sysslar med den fredliga användningen av atomenergin, men har också en politisk roll såtillvida att det strävar att bibehålla de tre stormakternas monopol på kärnvapen (ibland kallas detta att förhindra spridningen av kärnvapen).
I FN finns alltså tio organ som ägnar sig åt postbefordran, kommunikationer, flygtransport, havssjöfart, väderleken, arbete, utbildning, jordbruk och hälsovård. De kan bilda grunden för institutioner, för att kontrollera dessa angelägenheter i världsskala i ett socialistiskt samhälle.
Det är sant att inget av dessa organ direkt ägnar sig åt verklig produktion av rikedom och att de mer direkt ekonomiska FN-organen - Internationella Valutafonden, Världsbanken och Allmänna Tull och Handelsavtalet (GATT) - mer ägnar sig åt finans- och handelsfrågor, (som inte skulle finnas i socialismen). Men en del av informationen som till och med dessa samlat in kan vara användbar för att planera produktionen i världsskala för att möta mänskliga behov. Kom ihåg att planering i ett socialistiskt samhälle kommer att vara en i huvudsak statistisk uppgift, som väger samman beräknade mänskliga behov med kända världsresurser.
I FN:s speciella organisationer (och i det växande antalet multinationella företags administrativa nätverk) finns redan den grundläggande ramen för en världsadministration. För världens arbetare återstår bara att inse detta och organisera sig för att överta den till förmån för mänskligheten.
"Trots den stora mängd arbete som lagts ner över hela landet på att skydda miljön mot föroreningar överstiger föroreningsnivån i många städer och industricentra fortfarande de tillåtna normerna. Det beror på den ständiga utvecklingen av industrin och motortransporterna och otillräckligheten eller den låga verkningsgraden hos de åtgärder som vidtagits." Låter bekant eller hur? Det kunde hämtats från nästan vilken som helst av böckerna, rapporterna och artiklarna som kommit i en strid ström under den senaste tioårsperioden och förvandlat miljöförstöring från en angelägenhet för excentriker till ett av de stora världsproblemen.
I själva verket är citatet hämtat från den officiella ryska skriften Naturskydd i Sovjetunionen (Novosti Press Agency, Moscow 1974). Att Ryssland och de så kallade socialistiska ekonomierna drabbas av föroreningar och miljöförstöring i lika hög grad som västkapitalismen kan kanske orsaka huvudbry för den som tror att statskapitalistiska ekonomier på något sätt skiljer sig från öppet kapitalistiska nationer. Det är förvisso en av linjerna i den ryska propagandan. Exempelvis skriver B. Gorizontov i Soviet Weekly:
"I de socialistiska länderna, där ekonomisk utveckling grundar sig på offentligt ägande av produktionsmedlen och naturtillgångarna och på planerad styrning, är det mycket lättare att skydda miljön och naturtillgångarna - men också de har sina problem." (Soviet Weekly, 14 december 1974)
Och vilka problem! I Polen har bara 20 procent av floderna vatten som går att använda. Hela Oder är oanvändbar. 1967 tömde 8.400 av landets 14.000 industrianläggningar avfall direkt i floder och mer än en tredjedel av de största anläggningarna (som stod för 80 procent av allt avfall) hade ingen utrustning för avfallsbehandling (New Scientist, 6 juli 1972). Luftföroreningar är också ett problem i Polen. Antony Sylvester, som är en flitig besökare av Polen, rapporterade 1974 om ett besök i Katowice, centrum för Polens kol- och stålindustri.
"Föroreningarna ligger här på omkring dubbelt så hög nivå jämfört med vad som vanligtvis tolereras i Polen - eller i väst för den delen. 16 mil öster om Warszawa såg jag träd som förstörts eller skadats svårt, över en sträcka av tre mil, av kvävehaltig rök från en jättelik konstgödningsämnesfabrik." (Daily Telegraph, 11 juli 1974)
För att bekämpa detta har den polska staten köpt kontroll- och mätinstrument från väst, till ett värde av 2,5 miljoner kronor, för "att komma fram till de mest ekonomiska sätten att minska missförhållandena".
Andra östeuropeiska länder har inte klarat sig bättre. Den bulgariska badorten Varna vid Svarta Havet stängdes 1971 på grund av förorenat vatten. Det ungerska hälsovårdsministeriet har kämpat mot ett tilltagande luftföroreningsproblem sedan 1952. I Tyska Demokratiska Republiken släpper den kemiska industrin i Bitterfeld ut 180 ton stoftavfall i luften varje dag. Det har sagts att detta överstiger de tillåtna normerna 120 gånger om. "Bronkit och andningssvårigheter är fem gånger vanligare i Bitterfeld än i städer med relativt ren luft." Den orsak som angavs var att distriktet producerade två procent av DDR:s nationalprodukt och frågan man ställdes inför var: Vad kommer först? I Bitterfeld måste svaret för en lång tid framåt vara: produktionen. (Democratic German Report, 31 juli 1974)
Doktor Jan Cerousky, en tjeckisk biolog, har också avslöjat vinstmotivet som orsaken till "socialistisk" miljöförstöring. Sedan han beskrivit "miljöer som är så förstörda av kolbrytning, industri och många andra föroreningar, att det nästan är omöjligt för människor att leva där", påvisade han (möjligen omedvetet) att en statskapitalistisk ekonomi arbetar under exakt samma tvångsband som en ekonomi med fri företagsamhet.
"Till och med det mest socialistiska land kommer förvisso att finna det omöjligt att gå långt utöver sin ekonomiska förmåga. Att lösa rådande miljöproblem och att förhindra att nya värre uppstår är helt klart en fråga på lång sikt, medan ekonomin, trängande behov, byggnadskapacitet och teknologisk utrustning skapar ett tryck för kortsiktiga lösningar.
Som lagstiftare skapar staten gränser för industriföretagens kapacitet. Som beslutsfattare kan staten också tillåta undantag från sina egna lagar mot föroreningar till statligt ägda företag, på grund av att den behöver deras produkter utan att kostnaderna ökas genom dyra åtgärder mot föroreningar." (New Scientist, 16 april 1970)
Liksom i väst genomförs miljöförbättringar av kalla ekonomiska orsaker. Frågan "Lönar det sig?" kommer med i varje kapitalistisk ekvation. Två östtyska dagstidningar undersökte bullerproblem på arbetsplatserna och fann att kostnaderna för bullernedsatta maskiner var fem till tio procent högre än för "icke-tystade" maskiner.
"Men den större investeringen ersätts snart: man behöver inte längre betala ett tillägg för 'bullrigt arbete' eller till och med en invaliditetspension. Det kostar i genomsnitt 800 mark att utrusta an arbetsplats med bullernedsättande anordningar. Men varje fall av sjukdom eller invaliditet som orsakas av överdrivet buller kostar åtminstone två gånger så mycket varje år." (Democratic German Report, 10 april 1974)
Det är ett argument som skulle gå hem i varje kapitalistiskt styrelserum!
Man har ursäktat existensen av dessa problem med att de är en kvarleva från kapitalismen. I Sovjetunionen självt, som felaktigt påstås haft socialism i över femtio år, skulle i så fall dessa problem för länge sedan vara övervunna. Fakta visar motsatsen. Även om Lenin satte upp det första naturreservatet 1919 fortsätter våldtäkten på jorden. I SSRU är omkring 400 miljoner acres odlingsbar mark och 350 miljoner acres betesmark påverkad av jorderosion. Den genomsnittliga årliga förlusten av bördig jord är så häpnadsväckande hög som 500 miljoner ton. Skogar avverkas med liten eller ingen hänsyn tagen till framtiden och på många platser sker nyplantering bara sporadiskt eller är till och med obefintlig.
The Times korrespondent David Bonavis rapporterade att vattennivån i Kaspiska Havet sjunkit med över en och en halv meter under de senaste två decennierna och att Vita Havet används som en avstjälpningsplats för olja och avfallsprodukter från industrin.
"Några ryska vetenskapsmän är redan sysselsatta med miljöproblem som, klagar de, industrimännen och stadsplanerarna inte ser tillräckligt allvarligt på." (The Times, 4 februari 1970)
En sådan vetenskapsman är den "oliktänkande" Andrej Sacharov. Bland världsproblemen som hotar mänsklighetens existens (till exempel kärnvapenkrig och vapentester av Ryssland och andra, som orsakat radioaktivt spill vars skadeeffekter ännu inte är helt utvärderade) inbegriper han miljöföroreningar. I likhet med många andra är han övertygad om att "Räddningen av våra miljöer kräver att vi övervinner vår splittring och trycket från tillfälliga, lokala intressen". Efter en kort och välbekant förteckning över miljöskador tar han upp tragedin med Bajkalsjön. Denna 1.700 meter djupa och 54 mil långa sjö (den största enskilda färskvattenreservoaren i världen) har blivit en avstjälpningsplats för avfall från skogsindustrin och pappersbruk, som tömmer sitt giftiga svavelsyreavfall i denna biologiskt unika sjö. Sacharov skyller denna "vansinniga utplundring" på "lokala byråkratiska och egoistiska intressen och ibland är det helt enkelt fråga om byråkratisk prestige." (Progress, Coexistence and Intellectual Freedom, 1969, sid. 44)
Men numera har också de statskapitalistiska bossarna själva insett problemets betydelse. När V. I. Krillin, vice ordförande i SSRU:s ministerråd, adresserade SSRU:s högsta Sovjet i september 1972, sade han:
"Bristen på rent färskvetten, luftföroreningar och jorderosion har tyvärr blivit en realitet idag... också för socialistiska länder är dessa problem idag av stor betydelse." (Naturskydd i Sovjetunionen, sid. 4)
Så efter åratal av påstådd rationell planering till förmån för alla måste människor i Ryssland utstå precis samma miljöproblem som oss andra. 1980 kommer luftföroreningarna att vara dubbelt så höga som 1970. Ändå inser man att
"Avsvavling av... förbränt bränsle är ett radikalt medel att minska utsläppet av svaveldioxid. Ännu är emellertid ekonomiskt godtagbara metoder för sådan bränslerening inte tillräckligt utvecklade" (Ibid., sid. 25)
Statligt ägande av produktionsmedlen tar inte bort kapitalismens grundläggande drivkraft - behovet att göra vinst för att ackumulera kapital. Bara genom att avskaffa detta genom att överföra existensmedlen från klassägande till gemensamt ägande kommer problemet med föroreningar att lösas.
En majoritet av dem som skriver om mänsklighetens framtid betonar problemen som förknippas med en snabb befolkningstillväxt. Med entonig dysterhet följer bok på bok om en framtida svältande värld till följd av stigande födelsetal. Vanligtvis erbjuds ingen annan lösning på problemet än födelsekontroll.
Teorin att barnbegränsning är enda botemedlet mot dagens hunger och framtida direkt svält går tillbaka till en bok av Thomas Malthus, som första gången utkom 1798. Hans teori kan beskrivas ganska enkelt: mänskligheten förökar sig för snabbt. Naturen förser den inte med en tillräcklig mängd livsmedel och följden är fattigdom, elände, lastbarhet, samhällets uppsplittring i ägare och egendomslösa, vilket leder till våld och krig. De flesta av dessa olyckor gick att undvika om folkökningen stoppades. Malthus rekommenderade arbetarna att tillämpa födelsekontroll för att de sociala missförhållandena de mötte skulle kunna avhjälpas.
Den nya med hans teorier var att han förklarade sociala problem som arbetslöshet och fattigdom utifrån biologin - sexuallivet - och inte utifrån ekonomin, som fallet var med Ricardo, Adam Smith och många av deras anhängare. Den grundläggande idén övertygade många när den första gången framfördes för allmänheten och den förefaller att vara övertygande för ett stort antal människor också idag.
Malthus hävdade att folkmängden ökar snabbare än livsmedelsproduktionen. Enligt honom ökar befolkningen efter en geometrisk skala (1, 2, 4, 8, 16, 32, 64, ...) medan livsmedelsproduktionen endast ökar efter en aritmetisk serie (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, ...). Han var övertygad om att enda sättet att återställa balansen mellan befolkningstillväxt och livsmedelsproduktion var "moralisk återhållsamhet" (sexuell avhållsamhet, d.v.s. förökningskontroll genom att uppskjuta eller inställa äktenskap), födelsebegränsning, farsoter och krig. Eftersom världen alltid är överbefolkad är fattigdom och elände oundvikligt. Av detta drog Malthus slutsatsen att praktiska åtgärder måste vidtas för att minska överbefolkningen.
Under senare hälften av artonhundratalet och början av nittonhundratalet var Malthus teorier inte allmänt accepterade. Men det som betraktas som faran med överbefolkning i de så kallade underutvecklade delarna av världen har framfött en helt ny generation av nymalthusianer som är fast beslutna att rädda världen genom att producera ofruktsamhet i sovrummen i stället för fruktbarhet på åkrarna.
I de flesta böcker och artiklar som producerats av de nutida nymalthusianerna finns Malthus grundläggande idéer kvar oförändrade. Man ger biologiska lösningar på sociala problem, biologiska lagar får förklara sociala fakta och biologiska orsaker sätts i stället för ekonomiska, sociala eller politiska. Människor svälter på grund av att de förökar sig för snabbt, inte på grund av att världens rikedomar monopoliseras och brukas av en minoritet för att öka dessa rikedomar ytterligare som svar på okontrollerade ekonomiska krafter. Människor kommer att sluta svälta när de slutar att föröka sig, inte när de omorganiserar världsresurserna i världsbefolkningens intresse.
Faktum är att Malthus och hans efterföljare inte är intresserade av att förklara fattigdom och elände. De är intresserade av att försvara det. De betraktar knapphet som något naturligt och evigt som vi måste anpassa oss till. Inför deras kritik måste teknologin dra sig tillbaka från åkrarna och fabrikerna och in i sovrummen.
Men den springande punkten som de inte tycks se är att överbefolkning inte är något naturligt och absolut. Den är alltid "överbefolkning" i förhållande till produktionen, distributionen och samhällsorganisationen.
Det finns bestämda socio-ekonomiska orsaker till varför det fanns en "överbefolkning" i Rhondda 1931 och i Deli 1961. Men den var "överflödig" och ett "överskott" bara för att den gjorts det genom det sätt på vilket världens befolkning är organiserad (eller desorganiserad) i förhållande till produktionsmedlen och världens marknader.
Arbetare drabbas inte av hunger och utblottning för att de är för många utan på grund av att de saknar tillgång till produktionsmedlen. Fattigdom är inte en följd av överbefolkning, tvärtom, överbefolkning är en följd av fattigdom. Det är sant i två bemärkelser: 1) Fattigdom i betydelsen egendomslöshet, som drabbar alla arbetare, och kan leda till relativ överbefolkning när denna egendomslöshet leder till att de utestängs från produktionsmedlen under arbetslöshetsperioder, och 2) fattigdom i betydelsen armod som kan leda till apati när det gäller sådana frågor som barnbegränsning. Det är delvis orsaken till bristen på framgång med födelsekontroll i områden som Indien. Moderna metoder för födelsekontroll kräver en grad av självdisciplin som ofta saknas bland människor med i huvudsak förindustriella idéer och värden, speciellt när de trängs ihop i smutsiga primitiva kåkstäder med föga hopp om framtiden. Födelsekontroll kan vara nog så svår på det enskilda planet under sådana förhållanden, men när den prövas i masskala, som i en del områden i Indien, blir den absurd.
När vi betraktar problemet i världsskala ser vi klart att det inte bara är en fråga om att människor inte lyckas få tillgång till det som produceras utan också att det som produceras inte kan hitta vägen till dem som behöver det. På grund av att världen är organiserad efter nations- och klasslinjer undanhålls existensmedlen ibland dem som har allra störst behov av dem.
Hörnstenen i det malthusianska argumentet är att jordbruksproduktionen aldrig kan hålla jämna steg med folkökningen. Den grundar sig på en förenklad syn på relationen mellan jordbruket och folkmängden. Den förbiser helt en tredje faktor - människornas förmåga att bruka rationella medel för att uppnå bestämda mål, d.v.s. vetenskapen och tekniken. Västeuropas och Amerikas historia under de senaste 150 åren har stått i strid med Malthus på alla punkter. Trots att rikedomen ägdes och fortfarande ägs av en minoritet har européernas levnadsstandard höjts även om folkmängden stigit från cirka 180 miljoner till cirka 676 miljoner 1965. Man kan förstås hävda att detta skedde på bekostnad av resten av världen. Men så kan inte vara fallet eftersom inkomsten per capita för hela världen stigit under denna period och inte bara för de utvecklade industriländerna. För närvarande förefaller det som om livsmedelsproduktionen ökar snabbare än folkmängden om vi betraktar världen i dess helhet.[1]
Felet med Malthusianerna och speciellt nymalthusianerna är att de betraktar samhällssystemet som något givet och oföränderligt. Det enda som kan förändras för att lösa problemet med fattigdom är individuellt sexuellt beteende. Vi måste betrakta förhållandet att världen lägger ut mer pengar på vapen än hela Sydostasiens (inklusive Indiens och Pakistans), Mellanösterns och Latinamerikas sammanlagda nationalinkomst[2] som något givet och "naturligt". Men vi måste betrakta ett indiskt par med sex barn eller mer som något onaturligt och skrämmande. Tungt beväpnade med kondomer, p-piller och spiraler tar de uti med att förändra det senare förhållandet medan det förra lämnas utan åtgärd.
Födans främsta funktion är att förse människokroppen med energi. Det gör den i kemisk form. Denna kemiska energi omvandlas till mekaniskt arbete och värme (för att upprätthålla kroppstemperaturen). Hur mycket en människa behöver kan beräknas i energitermer och mäts vanligtvis i kalori- (eller, mer korrekt, kilokalori-) enheter. Många människor vet inte att det är en energienhet, lika tillämplig inom fysiken som biologin.
Utifrån en människas ålder, kön, arbete och klimatet kan hennes kaloribehov beräknas. Om hon inte får dessa kalorier är hon undernärd och "svälter" i ordets egentliga mening.
Men maten måste inte bara förse människan med kalorier. Den måste också tillhandahålla olika ämnen som kroppen behöver för att utvecklas och fungera väl, i första hand proteiner, vitaminer och olika mineraler (järn, kalcium och jod t.ex.).
Det mesta av människors mat äts i form av kolhydrater (stärkelse, socker) och fetter. Kolhydraterna, som finns i säd, ris och potatis, är billiga. Just detta är ett av skälen till att de är de flestas huvudsakliga föda. Fetterna tillhandahåller mer kalorier och kommer från kött och en del grönsaker.
Det sägs att en människa i teorin kan klara sig utan kolhydrater och fetter. Det gäller däremot inte proteiner. Proteinrik föda tillhandahåller också kalorier (det är därför den kan ersätta kolhydrater och fetter) men dess huvuduppgift är att förse kroppen med vissa nödvändiga ämnen som den behöver för att växa och förnya sig. Problemet är att proteiner finns i dyrare livsmedel. Det är därför som undernäring till följd av proteinbrist är ganska utbredd. Undernäring kan också bero på vitamin- och mineralbrist.
Det sägs ofta att "två tredjedelar av världen svälter". Det beror förstås på vad man menar med svält. FN:s Livsmedels och Jordbruksorganisation, FAO, beräknar att "upp till hälften av världens befolkning fortsätter att lida av undernäring i olika grad" (1963). Men innebär detta att de alla svälter? För de flesta betyder svält att inte få tillräckligt med mat, att nästan befinna sig på gravens rand. Om två tredjedelar av jordens befolkning svälte i denna bemärkelse skulle världsbefolkningen sjunka allteftersom de dog. Det är bättre att säga att upp till hälften av världens befolkning är antingen undernärd och/eller dåligt närd. Beräkningar av antalet verkligt undernärda anger siffran 10 till 15 procent - återstoden är dåligt närda främst till följd av proteinbrist.
Inför dessa skrämmande siffror säger många människor att det beror på okunnighet eller alltför många människor eller brist på jord att odla livsmedel på. I verkligheten orsakas problemet inte av någon av dessa orsaker. Allt detta mänskliga lidande är onödigt och kan snabbt avskaffas bara de nödvändiga förändringarna i samhällsstrukturen genomförs.
Det är klart bevisat att jordens naturtillgångar tillsammans med människornas kunskaper och maskiner räcker för att tillhandahålla ett överflöd av livsmedel. Lyssna på professor Clark, tidigare vid forskningsinstitutet för jordbruksekonomi vid universitetet i Oxford:
"Syftet med denna artikel är att granska om jordens resurser, utvecklade på lämpligt sätt, kan avkasta en tillräcklig mängd materiella artiklar för att ge hela mänskligheten ett tillfredsställande livsuppehälle.
Även om man inte brukar börja med att dra sina slutsatser kan man i detta fall utan tvivel göra det. De materiella resurserna som finns i världen kunde med lätthet räcka till för detta, inte bara för hela den nuvarande mänskligheten utan också för varje tänkbar ökning av vårt antal under mycket lång tid. Oavsett tidigare förhållanden kan vi nu förvisso säga att, med modern vetenskaplig och teknisk kunskap, förhållandet att så många människor idag saknar tillfredsställande livsuppehälle helt måste skyllas på mänskliga brister, inte på naturens otillräcklighet." (The Earth Can Feed Its People, Christian Responsibility and World Poverty. A Catholic Viewpoint).
Professor Clark är katolik och motståndare till födelsekontroll, men även anhängare av födelsekontroll som ett sätt att lösa kapitalismens livsmedelsproblem håller med om detta. N. W. Pirie vid Rothamsted Experimental Station skriver i sin bok Resources: Conventional and Novel om möjligheterna att öka livsmedelsproduktionen genom ytterligare användande av sedvanligt jordbruk:
"Inom många områden finns ett stort utrymme för fortsatt forskning, men kraftfull tillämpning av existerande kunskap i världsskala kan öka produktionen av livsmedel kolossalt. Hur mycket kan det råda delade meningar om, men bara en mycket försiktig profet skulle förespå mindre än en fördubbling."
1963 publicerade FAO Möjligheter att öka världens livsmedelsproduktion, där man undersökte produktionspotentialen område för område. Slutsatsen var att "det står klart att världens potential för att öka livsmedelsproduktionen är mycket stor", detta trots att FAO öppet antar att livsmedel kommer att fortsätta produceras för försäljning och handel på världsmarknaden (ett stort hinder för produktionen).
Det kan vara värt att gå igenom dessa konventionella metoder som kunde användas ytterligare:
1) Uppodling av mer jord.
2) Konstbevattning.
3) Bättre variation av grödor.
4) Användande av gödningsmedel.
5) Användande av ogräsmedel och biocider.
Alla dessa tekniska metoder kunde användas ytterligare så snart socialismen genomförts för att omedelbart öka livsmedelsproduktionen med en betydande mängd.
Det är inte bara utveckling av jordbruket som kan möjliggöra ökad livsmedelsproduktion. Det sägs ofta att även om maten kan produceras i Amerika, Europa, Australien, är hjälpmedlen för att transportera den till dem som behöver den antingen obefintliga eller otillräckliga. Indiens hamnar sägs vara så överfyllda att det inte går att transportera mer mat där. Det sägs att det saknas vägar till platserna där människor svälter så att maten måste transporteras av bärare över långa sträckor. Mycket av detta kan vara sant men det finns också transportmetoder som skulle kunna användas på ett kraftfullt sätt. När ett krig pågår övervinns sådana problem och kriget i Indokina visade att USA:s flygvapen kan bygga temporära flygfält mitt i djungeln på mycket kort tid.
Utöver mer kraftfull tillämpning av de konventionella jordbruksmetoderna kunde ytterligare forskning leda till upptäckt av nya metoder för att öka livsmedelsproduktionen.
Mat är, som vi såg, energi i kemisk form, och om det verkligen är nödvändigt kan den produceras syntetiskt på industriell väg. Under andra världskriget hade Tyskland en fabrik som producerade konstgjorda fetter. Vitaminer och mineraler produceras redan industriellt. Det pågår också forskning om metoder för att producera proteiner, som framgår av tidningshistorier om livsmedel från olja och kol.
Sedan finns havet, en väldig outnyttjad livsmedelspotential, speciellt när det gäller proteinrik föda. När det gäller att utvinna livsmedel från havet befinner sig mänskligheten fortfarande till stor del på jakt- och samlarstadiet som hon på land lämnade för hundratusentals år sedan. Mycket litet uppodling av havet har ännu skett. Två vetenskapsmän, som skrev i World Health (WHO) april 1969, beräknade:
"Om havets resurser användes rationellt, skulle en acre av dess yta kunna producera dubbelt så mycket proteinrik föda som en acre förstklassig, betesmark... Enligt beräkningar av oceanografen L. Zenkevitch vid Sovjetiska Vetenskapsakademin är havets produktionskapacitet mer än tusen gånger så stor som den odlingsbara jordens."
Halva världens befolkning får otillräckligt med föda trots att det finns resurser för att producera livsmedlen de behöver i överflöd. Det beror inte på överbefolkning eller naturen utan på kapitalismen med dess produktion för profit på grundval av klassägandet av produktionsmedlen.
Många människor tror att svält idag orsakas av överbefolkning. De har fel. För det första finns resurserna och teknologin nu för att försörja världens befolkning många gånger om. För det andra skulle svältproblemet finnas kvar även om folkmängden sjönk kraftigt. Det beror på att svält, i likhet med bostadsbrist, i allt väsentligt är ett ekonomiskt problem, ett fattigdomsproblem.
Amerikanska livsmedels- och jordbruksexperter som skrev i septembernumret 1976 av The Scientific American betonade gång på gång att det inte finns några teknologiska hinder för att mycket kraftigt öka produktionen av livsmedel. Det är sociala, politiska och ekonomiska faktorer som hindrar eller fördröjer denna ökning.
"En lösning av livsmedelsproblemet består av två delar: ökad livsmedelsproduktion, i första hand i utvecklingsländerna, och omfattande ökningar av familjeinkomsterna, speciellt bland de fattiga... Människor kan köpa livsmedel om de har pengar till det, men hungriga människor saknar dem - i utvecklingsländerna eller i USA eller varhelst människor svälter."[3]
I en artikel skrev Earl O. Heady om det amerikanska jordbruket som med hjälp av höga kapitalinsatser ökat sin produktionspotential enormt. Han beräknar:
"Om internationella organisationer eller en enda världsorganisation kunde upprätta institutioner som gjorde ökad amerikansk jordbruksproduktion tillgänglig för världens svältande, och om detta gjordes ekonomiskt för amerikanska jordbrukare, kunde USA öka sin jordbruksproduktion och export avsevärt... USA har en betydande markreserv som kunde odlas upp för spannmål om det var lönsamt att göra det. Senast tillgängliga data visar att nationen 1969 hade 422 miljoner acres jordbruksmark, men att bara 333 miljoner användes för åkerbruk; resten var betesmark eller låg i träda. Om bara den outnyttjade marken togs i bruk för spannmål, om vatten utnyttjades effektivt och om alla kända teknologier användes, kunde nationen 1995 helt möta inhemsk efterfrågan och ändå öka sin spannmålsexport med 183 proc. över den genomsnittliga rekordnivån mellan 1972 och 1974. Majsexporten kunde ökas med 228 procent, veteexporten med 57 procent och exporten av sojabönor med 363 procent."[4]
Orsaken till att jordbruksproduktionen inte ökas kraftigt är i grunden ekonomisk. De som svälter saknar pengar för att köpa livsmedel till gällande priser, så de utgör ingen marknad. Under kapitalismen är livsmedel en vara och varor produceras bara när det finns en betalande ekonomisk efterfrågan. Människor som svälter är inte samma sak som "ekonomisk efterfrågan på livsmedel".
W. David Hopper avslutar sin granskning av jordbruket i utvecklingsländer med påståendet:
"Världens livsmedelsproblem beror inte på någon fysisk gräns för produktionspotentialen eller någon fara för överdriven påfrestning av 'miljön'... Gränserna för överflöd återfinns i nationers sociala och politiska strukturer och i de ekonomiska förhållandena mellan dem. Den outnyttjade globala resursen finns. Framgångsrik hushållning med denna resurs beror på människors vilja och handlingar."[5]
Under de senaste 30 åren har det skett två stora framsteg inom jordbruket. För det första användandet av gödningsämnen och utvecklingen av bekämpningsmedel, som ökat avkastningen, speciellt i kombination med förbättrad bevattning. För det andra den "gröna revolutionen" grundad på konstbevattning, konstgödsling och användande av nya, förbättrade ris- och vetesorter, som utvecklats av växtförädlingsanstalter. Detta har lett till enorma ökningar av avkastningen.
Vattenkontroll fordrar dock väldiga kapitalinvesteringar som upprätthålls under en längre period. Också gödningsämnen och bekämpningsmedel är mycket dyra lyxartiklar för jordbrukare i tredje världen. Småbonden - och i Indien har 25 procent av jordbrukarna mindre än fem acres mark, och till och med de typiska jordägarna äger bara 10 acres, som brukas av tre eller fyra arrendatorer och deras familjer - finner att han inte har råd med de nya sädessorterna och fortsätter att använda de gamla. På detta sätt hindrar lantbefolkningens fattigdom i dessa länder utvecklingen av modern jordbruksteknik, och samtidigt förevigas denna fattigdom på grund av att de inte kan använda denna teknik.
Roger Revelle beräknar kapitalkostnaden för att utveckla modern teknik i Indien till omkring 1.000 dollar per hektar. Utifrån detta uppskattar han kostnaden för Asien, Latinamerika och Afrika under en 25-årsperiod till mer än 30 miljarder dollar varje år. Att försörja de svältande miljonerna skulle kräva en enorm kapitalinvestering, sammanlagt mer än 700 miljarder dollar. För mycket, säger världens regeringar.
Men kapitalismen har förbisett den enorma potentialen som finns hos länderna i tredje världen. Mark, solsken och vatten finns där i överflöd. Men Indien och andra länder i tredje världen koncentrerade sig på utveckling av den tunga industrin. De byggde upp städer på bekostnad av landsbygden. Kapital styrdes till stål-, maskin-, gruv- och konsumtionsvaruindustrier. Och när det inhemska jordbruket, svältfött på kapitalinvesteringar, misslyckades med att leverera varorna var USA snabbt framme med livsmedelsbistånd.
Detta "bistånd" hjälpte förmodligen givarlandet mer än mottagarna i det långa loppet. De förra var förtjusta över att finna en "ekonomisk efterfrågan" på spannmål som annars undanskaffats mindre profitabelt (i silos, på botten av havet eller helt enkelt plöjts ner igen).
Men tillhandahållandet av dessa väldiga mängder spannmål bidrog till att sänka priserna på lokalt producerade livsmedel. Så jordbrukarna i tredje världen kunde inte räkna med ett högt pris under svältår för att kompensera de lägre priserna under andra år. På detta sätt har beroendet av livsmedelsbistånd bidragit till att fördröja utvecklingen i Indien och andra länder i tredje världen av ett inhemskt jordbruk baserat på höga och fortgående kapitalinvesteringar i vattenkontroll, gödningsmedel och förbättrade spannmålssorter. Beroendet av den amerikanska brödkorgen ligger i industrisektorns intresse i de utvecklingsländerna: att hålla nere priset på livsmedel är ett sätt att förhindra lönestegringar.
Således uppkommer livsmedelsproblemet i tredje världens länder ur intressekonflikten mellan industrikapitalisterna och jordbrukarna. Hopper summerar följderna:
"Att hålla maten billig för att blidka konsumenterna i städerna leder ofta till åtgärder som förstör det ekonomiska incitamentet för att modernisera jordbruket... Industriländernas frikostighet med livsmedel, vare sig den sker för deras egenintresse (att bli av med livsmedelsöverskott) eller med påstådda rättviseskäl som täckmantel, har förmodligen gjort mer för att undergräva livskraften i jordbrukets utveckling i utvecklingsvärlden än någon annan enskild faktor. Livsmedelsbistånd har inte bara dämpat den politiska viljan att utveckla jordbruket utan också, genom att öka den inhemska produktionen med spannmål som växt i andra länder, hållit nere de lokala priserna vid nivåer som förstört incitamenten för inhemska jordbrukare."[6]
Genom att studera fakta och siffror i The Scientific American finner vi stöd för det socialistiska argumentet att det är det kapitalistiska ekonomiska systemet som hindrar jordbrukare att producera tillräckligt med mat för varje man, kvinna och barn på denna planet. Marken finns där, till stor del outnyttjad, för att föda mer än 12 gånger den nuvarande folkmängden. Robert S. Loomis gör den beräkningen.[7]
Kapitalismen har utvecklat produktionstekniken som behövs för överflödsproduktion. Men det kapitalistiska ekonomiska systemet kan bara producera som svar på ekonomisk efterfrågan och profitmöjlighet, vilket är ett sina qua non i jordbruket liksom i varje annan produktionsgren.
Tiggarskålen är inte bara en symbol för välgörenhet: den är en symbol för brist och elände i många former som de fattiga tvingas utstå. Den totala kontrasten mellan å ena sidan de svältande miljonerna å andra sidan den enorma potentialen för livsmedelsproduktion understryker behovet av att göra slut på varuproduktionen. Vi har utvecklat samhällelig produktion. Med global samverkan kan vi använda tekniken till att öka livsmedelsproduktionen. Socialismen kan möjliggöra detta: bara socialismen kan frigöra produktionspotentialen och förvandla tiggarskålen till ett museiföremål.
För mer än hundra år sedan gjorde Karl Marx två till synes motsägelsefulla uttalanden:
"Det produceras inte för mycket existensmedel i förhållande till den befintliga befolkningen. Tvärtom. Det produceras för litet för att befolkningens massa ska kunna leva anständigt och mänskligt... Det produceras inte för mycket rikedom. Men det produceras periodiskt för mycket rikedom i dess kapitalistiska självmotsägande former." (Kapitalet, tredje boken, sid. 235)
I verkligheten är påståendena inte motsägelsefulla och båda är fortfarande sanna.
I såväl världen i dess helhet som i dess olika delar finns det alltid massor av människor som inte får tillräckligt för att "kunna leva anständigt och mänskligt". FN-källor beräknar att det finns över en miljard människor i "utvecklingsländerna" som lever på en ohyggligt låg levnadsstandard, ett "rent existensminimum och ibland svält". Och i de industrialiserade länderna, inbegripet Sverige, finns många människor som har låga löner, arbetslöshetsunderstöd, pensioner eller sociala bidrag som är otillräckliga för att möta kostnaderna för en anständig, mänsklig levnadsstandard.
Dessutom är hela tiden produktionen av artiklarna som dessa hundratals miljoner behöver - mat, kläder, bostäder och så vidare - otillräcklig för att möta deras behov, bortsett från det faktum att de inte har pengar till att köpa vad de saknar. Det är sant trots att det emellanåt, ibland över långa perioder, byggs upp stora varulager som undanhålls marknader. Dessa lager, i den mån de verkligen är överskott och inte bara nödvändiga reserver, skulle inte vara tillräckliga för att täcka den fortgående massiva bristen.
Den periodiska överproduktion som Marx nämnde är, en av kapitalismens oundvikliga motsättningar. Under den normala - återkommande - expansions-, högkonjunktur- och stagnationscykeln uppkommer en fas när det finns fler produkter än marknaden behöver eftersom de inte kan säljas med vinst.
Men den allra största bristen hos kapitalismen är inte att överskott hopas emellanåt utan att själva produktionen hålls tillbaka eller stoppas utan hänsyn till att mänsklighetens otillfredsställda behov är lika stora som någonsin. En stor del av ökningen av lagren som företagen undanhåller marknaden (ofta uppmuntrade av regeringens politik) beror på efterfrågeminskningen under en depression orsakad av arbetslöshet: de osålda lagren växer samtidigt som arbetarnas köpkraft sjunker.
Produktionens otillräcklighet och de ständiga försakelserna för massor av människor beror inte på någon inbyggd teknisk begränsning hos mänsklighetens produktivkrafter. Om inte begränsningarna som kapitalismen pålägger dem fanns skulle den producerade mängden rikedom alltid vara större, faktiskt mycket större än den i verkligheten är, både då Marx skrev för hundra år sedan och idag.
Regeringstalesmän och ekonomer säger att den totala produktionen i år kommer att sjunka för andra året i rad - med någon eller några procent. Samtidigt är ca 90.000 arbetare öppet arbetslösa - de kan inte hitta någon arbetsgivare som vill anställa dem - medan ytterligare många tusen är "dolt arbetslösa" eller "undersysselsatta", t.ex. i deltidsarbeten. Om alla dessa tillåtits arbeta skulle produktionskapaciteten idag varit mycket större än den i verkligheten är.
Detta är dock bara en liten del av produktionsökningen av nyttoartiklar som kunde ske om kapitalismen ersattes av socialismen. Socialismen kunde möjliggöra en ökning av produktionen av nyttoartiklar på två huvudsakliga sätt: genom att utnyttja det stora antal arbetsföra människor som inte alls arbetar och genom att överföra till nyttig produktion alla de arbetare som nu är anställda i verksamheter som bara är nödvändiga för kapitalismen: krig och vapenproduktion, de väpnade styrkorna, finans- och försäkringsväsendet och liknande sysselsättningar. Grovt räknat skulle det med dessa medel vara möjligt att fördubbla nyttoproduktionen helt enkelt genom att revolutionera samhällssystemets grundval.
"I själva verket förutsätter samhällsklassernas avskaffande en historisk utvecklingsgrad där inte endast existensen av den eller den härskande klassen har blivit en anakronism utan där en härskande klass över huvud taget och därmed själva klasskillnaden är föråldrad. Den har alltså till förutsättning en så hög utveckling av produktionen att det inte endast har blivit överflödigt utan rent av till ett hinder för det ekonomiska, politiska och intellektuella framåtskridandet att en viss klass i samhället tillägnar sig produktionsmedlen och deras avkastning ävensom politiskt herravälde och monopol på bildning och andlig ledning. Denna punkt är nu uppnådd." (F. Engels i Anti-Dühring)
Mao Tsetungs död hade förutsetts under många år i spekulationer om vem som skulle bli hans efterträdare. När det hände riktades hela världens uppmärksamhet på Kina. Skenbart låg intresset i en firad nationell ledares bortgång. I verkligheten handlade det om huruvida det skulle ske politiska förändringar och deras inverkan på Kinas förhållanden tillresten av världen.
Kinas historia sedan 1949 liknar Rysslands trettio år tidigare. De kommunistiska revolutionerna i båda länderna innebar att den politiska makten togs så att kapitalismen kunde utvecklas och inträdet i den moderna kapitalistiska världen göras.
I likhet med Lenin tillhandahöll Mao en galjonsbild och liksom i Lenins fall framställdes en version av marxism i hans namn för att skapa en samhällsvision avsedd att vinna masstöd för moderniseringen. Utnyttjandet av Maos personlighet drevs mycket längre än Lenins, men bakom denna odlade karisma stod en härskande klass som var starkt medveten om sina ekonomiska mål. Därför betecknas Kina som "Maos Kina", underförstått att hans personliga och politiska egenskaper varit den viktigaste faktorn.
Denna historiesyn gör historien beroende av "stora män" - men verkligheten är den motsatta. Enskilda personer ges genom kriser och trycket av nya förhållanden tillfällen och det är dessa som gör dem "stora". Om inte andra världskriget varit hade Churchill förblivit en impopulär statsman av mindre betydelse. Napoleon var produkten av efterrevolutionära förhållanden i Frankrike. Mussolinis och Hitlers stigande till makten var i första hand följden av socialdemokratins misslyckande i Europa och verkningarna av 1929 års kris i Tyskland. Under vissa förhållanden ser det nästan ut som om historien letar efter en nolla eller galning som den kan upphöja till "stor man".
Naturligtvis producerar enskilda människors dagliga beteende, sedan de väl fått politisk makt, sina egna verkningar. Men det som gör dem "stora" är just att deras ambitioner och griller inte är oförenliga med tidens mer vidsträckta behov. Skiftena och förändringarna i den kinesiska politiken under Mao har haft ett klart samband med strävandet att bli en världsmakt så snabbt som möjligt. I likhet med Ryssland på tjugotalet var Kina tvunget att lägga ner all möda på att öka jordbruksproduktionen och påskynda kapitalackumulationen. Maos slagord och mystiska uttalanden tillhandahöll en heligförklarad framställning av de metoder som var nödvändiga för att uppnå dessa mål.
"Maktkampen" som förts efter Maos död är ett kännetecken för enpartistater. I länder som har den parlamentariska demokratins traditionella strukturer står striderna om den politiska makten mellan partier med valprogram. När detta inte finns utkämpas konflikterna mellan små grupper och individerna de utser. Det förstärker idén att det finns personligheter som triumferar på grund av sin styrka även om de i verkligheten bara är marionetter.
Men, i båda fallen, vad kämpar de om? Politisk makt betyder kontroll över statsmaskineriet som administrerar kapitalismen. Oavsett vem som vann det amerikanska presidentvalet visste vi att han fick i uppdrag att göra sitt bästa för kapitalismen i Förenta Staterna. Samma sak gäller oavsett vilka politiska förändringar som inträffar i Kina.
De nya galjonsbilderna, och vem som helst som kan komma ett ersätta dem, gör oundvikligen anspråk på att vara Maos sanna arvtagare och uttolkare. Men om Maos doktriner inte passar Kinas framtida utveckling kan de revideras och till och med förkastas. För tjugofem år sedan var den kinesiska ledningen helhjärtade stalinister. Splittringen vår inte blott och bart politisk utan en insikt om att Stalins egen förvrängning av Marx teorier och Lenins åsikter inte var tillämpliga på Kinas situation.
Liksom när det gäller Ryssland insåg ledarna i andra länder vad de har att göra med i Kina - en kapitalistisk stat som endast i skala skiljer sig från deras egna. I en uppsats i China Quarterly återgiven i China Under Mao (1966) anmärkte Benjamin Schwartz: "Bland många amerikaner finns det latenta antagandet att ett fullt moderniserat samhälle kommer att se ut exakt som Förenta Staterna med alla dess sociala och kulturella särdrag".
Reaktionerna på Maos död var speciellt intressanta med tanke på att den kinesiska regeringen under de senaste åren blivit allt vänligare inställd till väst. Således talade Edward Heath i brittisk TV om sitt möte med Mao: en konservativ ledare som lovsjöng en kommunistisk. Den dåvarande amerikanske presidenten sade att Mao "hade den fantasi och inbillningskraft som krävdes för att öppna dörrarna till Förenta Staterna". De västerländska nationernas uppenbara intresse låg i om Maos efterträdare skulle fortsätta denna politik med dess ekonomiska och politiska möjligheter, medan de ryska ledarna hoppades på en förändring som på samma sätt var fördelaktig för dem.
Det är naturligtvis en tragedi att denna utveckling av kapitalismen ägt rum i marxismens namn. Marx vision av det "mänskliga samhället" har tillhandahållit en täckmantel för makthungriga och hans unika analys av det kapitalistiska systemet har i de så kallade kommunistiska länderna använts som vägvisare till exploatering. Arbetare över hela världen kan dock själva ta reda på vad Marx skrev och menade - framför allt att kapitalismen i alla dess former inte kan drivas i deras intresse (som Lenin trodde).
Harvest of the Sea, av John Bardach. Allen & Unwin.
Havet, som täcker sjuttio procent av jordens yta, var tills helt nyligen det sista och största outnyttjade området på jorden. Det vetenskapliga kunnandets framåtskridande har emellertid frambringat nya instrument och metoder för att lära känna och utnyttja oceanerna och har skjutit tillbaka gränserna så långt att människan nu är i stånd att öppna ännu ett fält för att tillfredsställa sina önskningar och behov.
Den populärvetenskapliga boken Harvest of the Sea, som skrivits av John Bardach, är en mycket bra introduktion till ämnet oceanologi, som sysslar med utforskningen av havet och omfattar en mängd information - från havsbottnens fysiska kännetecken, dess vatten och liv, till spekulationer om havet som en platå för städer, både på ytan och under vattnet. Men det är havet som en källa för livsmedel och naturresurser som är av största betydelse för mänskligheten.
Det första ämnet behandlas i betydande utsträckning. En viktig förutsättning för bibehållandet av den mänskliga kroppens välbefinnande är protein. Fisk är mycket proteinrik. För vissa folk, t.ex. japanerna, är fisk faktiskt den huvudsakliga proteinkällan. Av de 25.000 viktigaste fiskarter som nu är kända för människan fångas bara ungefär 200 till föda. Blöt- och skaldjur används i ännu mindre utsträckning.
Fisk kommer även in i människors föda på ett indirekt sätt, eftersom vissa fiskarter omvandlas till fiskmjöl som används i gris- och hönsfoder.
Bardach påvisar att detta inte bara förlänger livsmedelskedjan utan också är slösaktigt. En annan åsikt han framför är att havets resurser inte är obegränsade då det största hotet mot dem är förorening och utfiskning.
Blåvalen har redan jagats till gränsen för utdöende och andra valarter är i fara. Hotet han angriper utan att direkt nämna det vid namn är kapitalismen. Norge, Ryssland och Japan, de tre främsta valfångstnationerna, har stora kapitalmängder investerade i valfångstfartyg och fabriker och de är tvungna att fånga så många valar som möjligt för att upprätthålla lönsamheten. Enbart detta exempel visar hur gagnlöst det är att förvänta sig att kapitalismen ska verka mot sina egna ekonomiska lagar, även om det skulle ligga i dess långsiktiga intressen.
I fråga om vattnets växtliv finns för närvarande inget som accepteras som födoämne med undantag för ett fåtal sjögrässorter, t.ex. ätliga alger. Alger kommer också in i människors föda via vissa produkter, t.ex. glass och öl.
Om fossila bränslen fortsätter att förbrukas i nuvarande takt kommer man att tvingas hitta alternativ och havet kan komma till undsättning på följande sätt:
- Utnyttjande av tidvattnet (en installation har redan gjorts nära mynningen av floden Rance i Frankrike). Den metoden att framställa elektricitet är beroende av kustlinjens lämplighet.
- Temperaturskillnader mellan ytan och djupa tropiska vatten.
- Atomfusion med tungt vatten.
- Metangas från jäst organisk materia (redan tillgänglig från städernas avloppssystem men för närvarande inte utnyttjad på grund av kapitalismens ekonomiska restriktioner).
Bardach ser oceanerna som en form av gemensam egendom och tills nyligen kunde denna åsikt ha betraktats som försvarbar, med reservationer; för havet självt var inte föremål för internationella dispyter och enskilda länders territoriella suveränitet var en gång enhälligt erkänd till inte mer än tre sjömil från kustlinjen (även om en del länder unilateralt utsträckte sin suveränitet bortom detta). Fiskefartyg från olika länder delar samma vatten och piratradiofartyg kunde tills helt nyligen ha utsändningar till Storbritannien en bra bit utanför denna gräns på tre sjömil utan att regeringen kunde ingripa på annat sätt än att blockera utsändningen.
Upptäckten av olja och naturgas under havsbädden bortom denna gräns gav emellertid upphov till en ny tvistefråga för den internationella kapitalismen: hur man delar upp världshaven för ömsesidig exploatering. Experterna på internationell rätt och sjölagstiftning har fått en massa arbete med att försöka utforma något arrangemang för att uppnå detta till alla intresserade parters belåtenhet. Världens arbetarklass vinner inget på alla upprättade överenskommelser. I stället underkastas den en intensivare exploatering, risker och påtryckningar i den vansinniga jakten på rikedomarna under havet.
Endast när vi får ett sunt samhällssystem där allas välfärd är den vägledande principen och vi inte längre måste underordna oss kapitalismens blinda ekonomiska krafter kan havens rikedomar användas uteslutande till mänsklighetens fördel.
Tyvärr ser John Bardach i sin bok aldrig längre än kapitalismen och hänger sig åt fromma förhoppningar om att haven inte ska missbrukas för mycket i jakten på profit. Det är verkligen önsketänkande.
Malthus: Om befolkningsfrågan, introduktion och urval av Georg Borgström, LT:s förlag, Stockholm 1969.
På ett sätt delar Malthus samma öde som Marx: tusentals använder honom antingen som slagträ eller slagpåse utan att någonsin läst hans arbeten. Ett av syftena med Georg Borgströms Malthus: Om befolkningsfrågan var att avhjälpa detta, men i det avseendet lyckas inte Borgström ens till hälften. Flera centrala avsnitt av Malthus "Studie av folkökningslagen" saknas t.ex. i hans urval och inte heller hjälper Borgströms förord och introduktion till att reda ut begreppen.
Det har alltid rått viss förvirring om vad Malthus egentligen ansåg om möjligheterna av överbefolkning - delvis berodde det på att han uttryckte sig oklart, delvis på att han efter första upplagan ändrade ståndpunkt. När boken utkom med sin tredje upplaga ansåg han att överbefolkning aldrig kunde inträffa eftersom den alltid förhindrades att uppstå. Malthus skrev:
"Så länge som detta fortsätter att vara en lag för hennes (människans) natur kan det som här kallas naturliga hinder utan tvivel inte undgå att vara verksamma." (Appendix till tredje upplagan och sidan 468 i åttonde upplagan).
Enligt hans åsikt fanns det under ett normalt år aldrig något nämnvärt livsmedelsöverskott och eftersom folkmängden, om den får växa utan hinder, alltid ökar snabbare än tillgången på livsmedel, verkar hindren för en folkökning omedelbart.
När Malthus skrev sin första Studie om folkökningslagen var hans syfte att visa att Condorcets, Godwins och andras idéer om ett "idealsamhälle" var felaktiga eftersom befolkningstillväxten alltid hindras och måste hindras av medel som producerar elände och laster (krig, fattigdom, epidemier etc.). Argumentet att folkmängden också kan hindras öka genom att avstå från eller uppskjuta äktenskap bemötte Malthus med påståendet att också detta leder till elände och laster.
I sin andra upplaga övergav Malthus det senare argumentet och medgav att "moralisk återhållsamhet" inte leder till elände och laster. Eftersom han nu måste finna ett nytt argument mot Condorcet och Godwin hävdade han att sådan "moralisk återhållsamhet" bara är möjlig i ett samhälle med privategendom och "egenintresset" som en drivkraft. Därför kunde den inte fungera i ett anarkistiskt eller kommunistiskt samhälle.
Vid den tiden hade Malthus till stor del tappat intresset för Godwin och var nu mer intresserad av själva befolkningslagarna. Han tvingades medge att tillgången på livsmedel ibland ökar lika snabbt som folkmängden när den får växa obehindrat men fortsatte ändå att förfäkta sitt allmänna påstående att folkmängden hålls tillbaka.
Det finns många andra oklarheter och felaktigheter i professor Borgströms presentation av Malthus och hans idéer. Borgström hävdat t.ex. att Malthus förespråkade frihandel med jordbruksprodukter. I själva verket gjorde Malthus ett undantag från frihandelsprincipen just när det gällde livsmedel och försvarade spannmålslagarna i polemik mot bl.a. Ricardo.
Bakom striden om spannmålslagarna (som inte avgjordes förrän 1846 då de avskaffades) stod den uppåtstigande kapitalistklassen mot jordägarna. Ett avskaffande av spannmålslagarna skulle sänka spannmålspriserna och i sin tur möjliggöra en nedpressning av industrins lönenivå. Å andra sidan skulle den också sänka jordägarnas jordräntor.
Det var Marx som noterade att Malthus i varje strid mellan jordägare och kapitalister tog parti för jordägarna. Malthus försvar för jordägarna var kanske mest påtaglig i hans teori om "glappet". Medan nästan alla av den tidens ekonomer felaktigt förnekade möjligheten av "allmän överproduktion" ansåg Malthus att den var både möjlig och trolig (för alla andra varor än jordbruksprodukter). Malthus teori var en tidig variant av Keynes teori om "effektiv efterfrågan", i vilken Keynes såg en lösning på problemet:
"Om finansministeriet skulle fylla gamla buteljer med sedlar och gräva ner dem på lämplig plats i övergivna kolgruvor, som sedan fylldes till randen med sopor från städerna, och gav den privata företagsamheten tillfälle att gräva upp sedlarna igen enligt de beprövade laissez-faire-principerna... behövde det inte finnas någon arbetslöshet, och tack vare återverkningarna härav skulle förmodligen samhällets realinkomst, liksom dess kapitaltillgångar, bli avsevärt större än för närvarande. (J. M. Keynes: Sysselsättningsproblemet, sid. 124).
Malthus hade en annan "lösning" på det kapitalistiska problemet med "överproduktion" - så kallad improduktiv konsumtion av jordägarna genom en ökning av antalet tjänare. (Inom parentes sagt byggde Malthus förklaring till de ekonomiska kriserna på en grov underkonsumtionsteori. Först med Marx fick de sin verkliga förklaring.)
Så det är en smula ironiskt att Malthus, som hävdade att fattigdomen för befolkningens stora massa berodde på biologiska naturlagar, försvarade lyxkonsumtion för ett fåtal som det enda medlet att förhindra ekonomiska kriser.
Men om detta skriver Georg Borgström ingenting. För honom saknar Malthus social referensram, även om han hade ett "gott hjärta för de vanlottade i samhället" - som bl.a. tog sig uttryck i motstånd mot alla former av socialhjälp (men det var bara för de stackars fattigas bästa. Fick de socialhjälp skulle de bara föröka sig ännu snabbare och på sikt få det ännu sämre)!
Malthus har ett speciellt intresse för socialister på grund av Marx angrepp på honom. Enligt Borgström var Marx kritik "besinningslös och det var uppenbart... att Marx varken läst Malthus annat än högst ytligt eller kände till hans egentliga yrke, nationalekonomens, eller hans levnadsomständigheter i övrigt". Borgströms enda "bevis" för detta är en ironisk kommentar som Marx gör om Malthus och det engelska prästerskapets hycklande attityd till barnbegränsning i en fotnot i Kapitalet. Om Borgström i stället läst Marx hade han känt till att Marx upprepade gången i sina arbeten tar upp olika sidor av Malthus teorier - med citat och källhänvisningar.
Slutligen ett sista ord om Marx och hans medarbetare Friedrich Engels. Båda var helt medvetna om malthusianernas argument och 1844 skrev Engels:
"Ty också om Malthus hade haft helt och hållet rätt måste man genast företa denna (socialistiska) omvälvning eftersom blott denna, blott den ökade bildning bland massorna som skulle bli följden därav, skulle kunna möjliggöra den moraliska inskränkning av fortplantningsdriften som själve Malthus framställer som det verksammaste och enklaste botemedlet mot överbefolkning." (F. Engels, Utkast till en kritik av nationalekonomin)
Engels erinrade sig detta i ett brev till Kautsky den 1 februari 1881. Han skrev:
"Det finns förstås den abstrakta möjligheten att antalet människor blir så stort att gränser måste ställas upp för befolkningstillväxten. Men om det kommunistiska samhället i något skede finner sig tvunget att reglera produktionen av människor, på samma sätt som det redan kommit att reglera produktionen av ting, kommer det att vara just detta samhälle, och bara detta samhälle, som utan svårighet kan genomföra uppgiften."
[1] Our Developing World, av Dudley Stamp, sid. 80. Se också Population and Land Use av Colin Clark.
[2] The Cost of World Armaments, Scientific American, oktober 1969, sid. 21.
[3] Sterling Wortman: Food and Agriculture, The Scientific American, september 1976, sid. 35.
[4] Earl O. Heady: The Agriculture of the US, ibid., sid. 126-127.
[5] W. David Hopper: The Development of Agriculture in Developing Countries, ibid., sid. 205.
[6] Ibid., sid. 203.
[7] Robert S. Loomis: Agricultural Systems, ibid., sid. 105.
Last updated on: 1.1.2011