Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
För var dag som går blir det allt mer uppenbart att mänskligheten måste välja mellan ett fredligt samhälles trygghet - vilket kräver medveten handling för att genomföras - och militarismens otrygghet, som är en naturlig del av dagens samhälle, bombens och arbetslöshetsköernas "civilisation".
Under den socialistiska rörelsens historia har många förändringar ägt rum. Vapnen har blivit allt mer kostsamma och långt mer förstörelsebringande. Gamla imperier har försvunnit och ersatts av nya, och nya nationer har bildats - alla beredda att föra krig.
Två världskrig ledde till att först Nationernas Förbund och sedan Förenta Nationerna bildades, som båda påstods vara ägnade att bevara freden. Massor av fredskonferenser har hållits och massor av fredskampanjer ägt rum. Alla har de varit fruktlösa som medel att förhindra krig. "Mindre", lokala krig har fortsatt och ett tredje världskrig är ett ständigt överhängande hot.
I grunden har dock ingenting förändrats. Kapitalismen var orsak till krig i början av 1900-talet och är det fortfarande. Det är bara diskussionerna kring frågan om krig som blivit alltmer förvirrade, bl.a. genom uppkomsten av krigförande regimer som felaktigt uppger sig vara socialistiska.
Under alla dessa år har ingenting förändrats i den socialistiska synen på krig, som bygger på socialistiska principer och arbetarklassens intresse. Socialister var och är motståndare till alla kapitalismens krig. Det är endast socialismen som kan avskaffa krig från jordens yta.
Vi måste ta itu med orsaker, inte bara verkningar. Innan vi kan stoppa bomben måste vi avskaffa orsaken till den.
Detta nummer av Världssocialistiska häften är en översättning och svensk bearbetning av en pamflett som förra året gavs ut av Storbritanniens Socialistiska Parti. Syftet med den är att förklara exakt vad som är orsaken till krig och hur den kan avskaffas.
VÄRLDSSOCIALISTISKA GRUPPEN
mars 1983
I världen idag dör och skadas dagligen många människor i militära konflikter. I bakgrunden finns hela tiden hotet om ett tredje världskrig, långt mer fruktansvärt än det förra. Det är inte svårt att få känslan av att vi sitter på en tidsinställd bomb.
Samhället vi lever i idag har inte lyckats förse alla jordens invånare med tillräcklig mängd mat och bostäder, men det har byggt upp en kärnvapenstyrka vars sprängkraft motsvarar fyra ton trotyl för varje man, kvinna och barn på planeten jorden.
Sigvard Eklund, chef för FN:s internationella atomenergiorgan, har beräknat att det i dag finns omkring 50.000 kärnstridsspetsar. Deras totala sprängkraft är en miljon gånger större än bomben som fälldes över Hiroshima 1945.
Den svenska militära budgeten budgetåret 1982-83 är drygt 18 miljarder kronor, d.v.s. mer än två miljoner kronor per timme. USA:s "försvarsbudget" närmar sig snabbt 400 miljarder dollar och världens totala vapenutgifter är nu mer än en miljon dollar per minut - varje minut, dag som natt, året runt.
De ofantliga mängder material och arbete som dessa summor motsvarar skulle helt klart vara tillräckliga för att föda världens hungrande befolkning. Men vetenskapsmännens sinnrikhet utnyttjas i stället i högre grad för att uppfinna allt mer destruktiva och mordiska vapen. Det går före allt annat.
Under åren 1950-1966 utförde den amerikanska armén 80 tester med smittoämnen på olika platser, bl.a. i New Yorks tunnelbana. Neutronbomben har utvecklats för att döda människor utan att förstöra egendom. I rymden har USA och Sovjet hundratals militära satelliter och båda arbetar med att bygga upp stridsstationer för laservapen. Sovjet har redan med framgång testat en dödssatellit. Kanske är den mest fruktansvärda utvecklingen av alla partikelstrålning och chockenergi, som med ljusets hastighet kan förstöra allt som kommer i dess väg.
Det finns i dag tillräckliga mängder av dessa fasansfulla vapen lagrade runtom i världen för att döda oss alla flera gånger om. Och även om de aldrig skulle komma till användning innebär de ett vanvettigt slöseri med resurser. Men det tycks finnas alla möjligheter att en del av dem kommer att användas i stor skala.
Utvecklingen går alltmer mot militarism. Den amerikanska armén har fulländat användandet av s.k. binär nervgas. Systemet av MX-robotar, som planeras byggas ner i jättelika skyddsrum i Nevadaöknen, skulle bli det största byggnadsprojektet i mänsklighetens historia, större än Panamakanalen och Kinesiska muren.
Av 89 ryska rymdfärder 1980 hade 81 militära syften. Richard Delaur, som har ansvaret för tekniska undersökningar vid försvarsdepartementet i Washington, har sagt så här om Sovjets förberedelser för ett rymdkrig:
"Vi väntar oss att ett stort, permanent, bemannat sovjetiskt rymdkomplex i omlopp runt jorden kommer att vara operativt kring 1990... med förmåga att effektivt angripa mål till lands, till havs och i luften" (Times, 4 mars 1982).
Den amerikanska rymdfärjan Columbia är ett annat exempel på hur modern rymdteknologi utformas för militära syften:
"I rymdkrigets science fiction-värld kommer färjan att vara ett sorts väldigt slagskepp, som kan utföra en mängd uppgifter. Senator John Glenn, Amerikas förste man i rymden och en av de mest öppenhjärtliga förespråkarna för projektet, har i visionära termer talat om hur laserstrålar och partikelvapen deployeras av färjan och dess efterföljare, som skulle kunna uppfånga interkontinentala kryssningsrobotar som avfyras mot USA och dess allierade" (Guardian, 15 april 1981).
Så Stjärnornas krig slutar att vara en amerikansk fantasi och börjar att bli fruktansvärd verklighet.
Krig är inte någonting naturligt. Krigen skapas på konstgjord väg av människor och de är en integrerad del av ett bestämt samhällssystem.
I dagens värld pågår en ständig ekonomisk konkurrens mellan länder. När denna konkurrens blir alltför intensiv är nästa steg ofta militär konflikt. Hur kommer det sig?
Samhällssystemet idag är organiserat på kapitalistisk grundval. Det gäller lika mycket för Sovjet och Kina som för USA och Europa.
Det kapitalistiska samhällssystemet har tre huvudsakliga kännemärken.
För det första befinner sig alla väsentliga resurser som människorna behöver för att överleva i händerna på en minoritet. Industrianläggningar, fabriker, kontor, jordbruk och produktionsmaskineri i allmänhet, ägs och kontrolleras av en liten minoritet.
Tillgänglig statistik pekar på att den rikaste tjugondelen av befolkningen äger mer än 1,7 gånger så mycket ackumulerad rikedom som de fattigaste 80 procenten (Dagens Nyheter, 25 juli 1976). Och bara 2,6 procent av befolkningen äger 86 procent av alla individuellt ägda aktier (Dagens Nyheter, 30 maj 1979).
För det andra måste den överväldigande majoriteten av befolkningen - eftersom den saknar nämnvärd rikedom - försörja sig genom att arbeta för den ägande gruppen. De gör det i utbyte mot löner, som i grova drag motsvarar de dagliga levnadsomkostnaderna.
För det tredje antar praktiskt taget all rikedom som produceras i världen i dag formen av varor. Varor är produkter och tjänster som framställs för att säljas på marknaden med vinst. Källan till denna vinst är exploatering av de anställda (arbetarklassen). Arbetare betalas löner som är lägre än värdet av vad de tillverkar. Överskottet, mervärdet, går till arbetsgivarna (kapitalistklassen) i form av jordränta, ränta och vinst.
Detta klassindelande samhälle finns över hela världen, oberoende av vilket land du råkar befinna dig i. Läkare, ingenjörer och konstruktörer, som måste försörja sig genom att lönarbeta, är lika mycket en del av arbetarklassen som de arbetare (gruvarbetare, maskinskötare, järnvägsarbetare) vars roll i produktionen av varor och tjänster är mer direkt påtaglig.
Den grundläggande principen för detta system är konkurrensen. Hela tiden pågår en kamp mellan arbetare och kapitalister, anställda och arbetsgivare, kring hur mycket som ska betalas arbetarna i form av löner och hur mycket som ska stanna kvar hos kapitalisterna i form av vinster. Strejker och lockouter är öppna uttryck för denna klasskamp.
Olika sorters egendomsägare mottar vinster i olika former: utdelningar till aktieägare, jordränta till fastighets- och tomtägare, ränta till penningutlånare. Det finns ett visst mått av konkurrens mellan olika grupper av kapitalistiska företag, som alla försöker att sälja sina varor till samma människor på världsmarknaden.
För att ta hem sina vinster behöver kapitalisterna inte bara arbetare som de kan exploatera. De behöver också mineraltillgångar, handelsvägar att transportera varorna på och marknader av människor att sälja varorna till. Det är konkurrensen kring sådana saker som driver nationer i riktning mot krig.
Alla håller inte med om att krig orsakas på detta sätt.
En del säger att krig uppkommer ur idémotsättningar, t.ex. religiösa. Ändå har länder med samma och starkt hållen religiös tro ofta förklarat krig mot varandra. Cromwells holländska krig utkämpades mellan hängivna protestanter. Den nuvarande konflikten mellan Iran och Irak gäller muslimska länder.
Andra anger skillnader ifråga om språk som en krigsorsak, men hur var det då med de engelska, spanska och amerikanska inbördeskrigen?
Det påstås ofta att krig orsakas av olikheter mellan politiska system. Ändå var Rysslands tsaristiska självhärskardöme allierat med de kapitalistiska "demokratierna" England och Frankrike under första världskriget, och i det andra världskriget var Stalin och Churchill allierade efter 1941.
Eller är det knapphet som leder till att länder startar krig mot varandra? Det är sant att miljontals människor lider brist på livets nödtorft och att det i stora delar av världen leder till massdöd till följd av svält. Men det är inte detta som driver länder i krig med varandra. Knapphet orsakas inte av en grundläggande brist på de resurser som behövs för att ge alla människor ett hyggligt liv. Kapitalismen skapar en konstgjord knapphet genom att aldrig eftersträva att producera större mängder än de som kan säljas med vinst.
När kapitalismen ibland, på grund av sin anarkistiska organisation, misslyckas med att uppnå vinstmålet, ger den oss en bra fingervisning om hur stor den moderna teknologins produktionsförmåga skulle kunna vara. Enligt Världsbankens rapport 1980 t.ex. "är den nuvarande produktionen av spannmål ensamt tillräcklig för att förse varje man, kvinna och barn med mer än 3.000 kalorier och 65 gram protein per dag." Ett annat exempel. Enligt Scientific American (september 1976) kan de nuvarande resurserna, om de används på ett lämpligt sätt, föda så mycket som 12 gånger den nuvarande världsbefolkningen.
För närvarande klagar OPEC-länderna över ett "oljeöverskott" som hotar att sänka oljepriserna. "Överskott" av livsmedel (vinfloder, smörberg etc.) lagras hela tiden upp och förstörs ofta till slut.
"Naturlig mänsklig aggression" anges ofta som orsak till krig. Men om det var sant skulle regeringar inte behöva tillgripa värnplikt för att tvinga människor att döda varandra.
Folk som Botswanas bushmän i Kalahariöknen, Xinguindianerna i Sydamerika och Tasadayfolket i Filippinerna bildar samhällen som ännu inte infångats i kapitalismens nätverk. Dessa samhällen känner inte till krig. Deras invånare är fredliga och samverkande. Deras vapen används för jakt och de delar bytet. Dr R. Rogers, som forskat kring tidigare samhällen, har sagt: "Jag tror inte att aggression är medfödd. Jag tror att aggression är något som människan måste lära sig. Aggression kommer så snart som man får egendom" (Guardian, 17 december 1980).
Ingen av orsakerna som här angivits för krig står sig inför en kritiskt granskning, även om de ibland utnyttjas av regeringar för att förmå människor att gå ut i krig.
Moderna krig orsakas av kapitalismens konkurrensnatur.
Nationer konkurrerar om:
1. Naturtillgångar,
2. handelsvägar,
3. områden att dominera.
Under 1800-talet utkämpade Frankrike och Tyskland många strider om Alsace-Lorraines kol och stål. De i tiden mer näraliggande konflikterna i Vietnam, Korea och Kambodja har som huvudorsaker haft Sydostasiens tenn, gummi, koppar och olja. Afghanistans mineraler var en viktig orsak till Sovjets invasion 1980, på samma sätt som de tidigare lett till en brittisk invasion 1897.
Caspar Weinberger, USA:s försvarsminister, har sagt att hans land gör enorma ansträngningar i sina försök "att trygga Sydvästasiens och Persiska vikens oljefält - områden som är av vital betydelse för Japan" (Guardian, 29 april 1981). Denna politik bekräftades av ett uttalande från den amerikanska ambassaden i Nordjemen, som förklarade varför USA inte tänkte ingripa för att förhindra att den nuvarande regimen där föll till förmån för en "kommunistisk" regim? "Vi anser att om Nordjemen går åt vänster kommer saudierna att bli så dödsförskräckta att de kommer att närma sig oss till och med ännu mer. Nordjemen har ingen olja. Saudiarabien har det. Så enkelt är det" (Sunday Times, 13 december 1981).
Strider om handelsvägar har också kännetecknat kapitalismen.
1956 invaderade England, Frankrike och Israel Egypten för att återfå kontroll över Suezkanalen. De invaderande länderna ansåg att den var en livsviktig passage för transport av deras varor.
USA:s regering försöker för närvarande förmå den japanska regeringen att öka sina militärutgifter. Argumentet är att USA "hjälper till att skydda de vitala farleder till havs som Japan är beroende av för sin globala handel" (Guardian, 29 april 1980).
Kampen om områden att dominera har under tidigare århundraden flera gånger fört England, Frankrike och Spanien i öppet krig mot varandra om territorier i den Nya Världen, Indien, Sydostasien och Afrika. De två världskrigen under detta århundrade orsakades av att Tyskland, Japan och Italien - alla sena i sin industriella utveckling - måste expandera för att utvecklas. Men för att göra det måste de göra intrång på områden som dominerades av England, Frankrike, Ryssland och USA.
Sedan dess har stormakterna för det mesta - men inte alltid - tagit itu med uppgiften att hålla kontroll över vad som pågår i världen på ett mer slingrande och smygande sätt än öppen erövring. "Vänskapliga regeringar", som har fast kontroll över sina befolkningar, nationella territorier och mineraltillgångar är långt mer användbara än förbittrade undertryckta folk.
För stormakterna innebär vänskapliga regeringar inte bara kontroll över råvaror och handelsleder. De innebär också friheten att sätta upp militära baser, skeppshamnar, tidiga varningssystem, bränsledepåer och flygfält. De innebär rätten att flyga över ett lands luftrum och att segla i dess territorialvatten.
Av dessa orsaker finns det knappast en enda liten nation kvar i världen där stormakterna inte ingripit, antingen öppet eller i hemlighet, för att trygga att vänskapliga regeringar bildas och upprätthålls. Många av dessa regimer är hänsynslösa diktaturer. Stormakterna tillhandahåller dem vapen för "försvar" och tekniska rådgivare för att hålla ögonen på hur de används. Hand i hand med denna vapenhandel går den allmänna handeln och "kulturellt utbyte" - vilket till stor del är en envägsprocess.
Och mindre nationer blir inte bara delar av stormakternas intressesfärer. De finner sig själva stå i ständig skuld till sina "välgörare". Egypten t.ex. har efter att tidigare ha accepterat "hjälp" från Sovjet nu alltmer ryckts under USA:s och Storbritanniens inflytande. Storbritannien tillhandahåller nu reservdelar till Egyptens rysktillverkade tanks och har dessutom börjat sälja nya tanks för att nyutrusta den egyptiska armén.
I världskapitalismens nuvarande kris är tendensen till militarism och de slitningar som leder till krig mer uttalade än någonsin sedan andra världskrigets slut.
Systemet att producera varor för vinstgivande försäljning genomgår ett ständigt, oundvikligt kretslopp av högkonjunktur-lågkonjunktur-högkonjunktur-lågkonjunktur. Allteftersom produktionsnivån stiger utöver vad marknaden kan suga upp skärs produktionen ner, byggs upp på nytt tills den åter når en punkt där accepterade vinstkvoter inte kan uppnås - vilket leder till vad som för kapitalismen är "överproduktion". Kretsloppet har nått ett stadium där penningkapital inte kan investeras på ett vinstgivande sätt i ytterligare produktion och där mycket av det som redan tidigare producerats inte kan säljas med vinst.
Det är skälet till att livsmedel förstörs i många delar av världen, plöjs tillbaka i jorden eller dumpar i gamla gruvschakt. I England uppmanas arbetarna att dra åt svångremmen och skära ner på sådana "lyxvaror" som en flaska vin, medan det i Frankrike finns "vinsjöar" som inte kommer till användning. Det är sådana situationer som gör att konkurrensen mellan företag och stater om deras del av marknadsefterfrågan blir mer rasande än någonsin.
I två världskrig och massor av lokala krig har arbetare förmåtts att identifiera sig med sina herrars sak. De har trott att de kämpat för ett högre "nationellt" intresse.
Men det nationella intresset var och är ingenting annat än det kapitalistiska intresset. Arbetare har ingenting att vinna på att utkämpa striderna för den klass vars intressen är rakt motsatta dess egna.
"Många av de nationella befrielserörelserna har bara varit redskap i händerna på rivaliserande imperialistiska makter, till och med innan de segrat. När de vunnit har oberoendet varken gagnat de koloniala folken eller arbetarna i de tidigare kolonialländerna. För det är inte arbetarna som befriats utan bara en minoritet som påtvingat sitt styre och övertagit exploatörrollen från de utländska regeringarna. Väl vid makten upptäcker denna minoritet att också dess oberoende är illusoriskt; den är tvingad att kompromissa med en eller annan av de imperialistiska makterna, kanske till och med med den de tidigare kämpade mot. Kuba och Algeriet är talande exempel och historien är fylld av befriade länder som själva blivit imperialistiska, t.ex. Amerika, Kina och Sydafrika...
Nationella befrielsekrig och nationalism är inte rörelser som socialister kan stödja. Nationella befrielsekrig är i grunden en tilltänkt ny härskande klass kamp mot koloniala härskare. När den väl befinner sig vid makten fortsätter den nya härskande klassen att exploatera arbetarna.
Socialister förkastar argumentet att kapitalistiska nationella rörelser i de mindre utvecklade länderna bör stödjas som ett steg mot socialismen. Kapitalismen dominerar nu världen och har höjt samhällets produktionsförmåga till en nivå som gör det praktiskt möjligt att ersätta kapitalismen med världssocialismen nu. Arbetarna överallt bör kämpa för att omedelbart genomföra ett socialistiskt samhällssystem."
(Ur The Socialist Party and War, utgiven av The Socialist Party of Great Britain, 1970 års utgåva.)
Det första logiska steget när det gäller att avgöra hur ett problem ska lösas är att undersöka vad som orsakar det. Problemet krig är inget undantag från den regeln.
Ändå har ingen av de olika rörelserna mot krig, som organiserats under de senaste 200 åren, tagit itu med problemet på detta sätt. De har alla försökt att bekämpa krig genom att fästa uppmärksamheten vid krigens följder i stället för ett försöka förstå vad som orsakar dem.
Ingen av fredsrörelserna har klart insett att krigen har sin grund i sättet att organisera samhället.
De första fredsföreningarna bildades i början av 1800-talet efter Napoleonkrigen i vilka sex miljoner människor dödades. En del av dem finns fortfarande kvar - hundratals krig och miljontals döda senare.
Efter första världskriget - "kriget som skulle göra slut på alla krig" - grundades Nationernas Förbund för att hålla fred mellan rivaliserande stater. Men knappt 20 år senare, trots Nationernas Förbund, stod krig åter på den internationella dagordningen.
De "fredslöfteskampanjer" som genomförts under 1930-talet hjälpte inte. I Sverige hade 9.000 medlemmar av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen undertecknat ett upprop och lovat vägra stödja något krig, delta i vapenövningar eller rustningstillverkning. I England hade 120.000 medlemmar av Fredslöftesförbundet avgivit samma löfte. Men stödet för dessa rörelser sopades undan i den stigande våg av militarism och nationella känslor som föregick andra världskriget.
Efter den andra världsomspännande slaktomgången grundades Förenta Nationerna för att "rycka upp krigets orsaker med rötterna". Men krigen fortsätter. Sedan 1945 har omkring 140 krig ägt rum i världen och krävt mer än 20 miljoner dödsoffer. Förenta Nationerna fortsätter att organisera fredskonferenser och vid en nyligen i Genève (den senaste i en serie som startade 1868) beslutade man att provisoriskt i princip enas om att landminor inte får fästas vid gravar, barnleksaker eller religiösa föremål.
Idag, i början av 1980-talet, har den så kallade fredsrörelsen fått nytt liv och växer snabbt i många länder. Med hjälp av paroller som "Nej till kärnvapen i öst och väst", "En kärnvapenfri zon i Norden" och "Ett kärnvapenfritt Europa" vädjar den på ett känslomässigt sätt till människors förståeliga rädsla för följderna av ett kärnvapenkrig.
Sedan rörelsen mot kärnvapen startade under 1950-talet har antalet kärnvapen i världen ökat hundratals, kanske tusentals gånger om. Ändå vägrar rörelsen konsekvent att diskutera de verkliga orsakerna till krig och avvisar frågan som alltför politisk.
Dess medlemmar protesterar mot vissa krigsredskap, kärnvapen. Men så länge som det finns ekonomiska tvister kring vilka krig kan utkämpas kommer krig att äga rum - och de vapen som finns till hands kommer att användas.
Det är ironiskt att Krigsspel, en film som handlar om följderna av ett kärnvapenkrig och ofta används för att värva medlemmar till fredsrörelsen, innehåller filmbilder från bombningen av Dresden 1945 - då "konventionella" vapen användes och då fler människor (132.000) dödades än vid atombombningen av Nagasaki (70.000).
Samtidigt som det står klart att fredsrörelserna inte har minsta chans att tvinga regeringarna att lägga om sin politik kan man inte utesluta att kärnvapenstaterna själva - av militära och ekonomiska skäl och i medvetande om den ömsesidiga förintelse de står inför - kan komma överens om att sluta förlita sig på dessa vapen och förstärka sina så kallade konventionella vapen.
Skulle det vara en seger för fredsrörelsen? I verkligheten skulle det vara en tom seger.
Det är inte nu möjligt att från världen undanröja kunskapen om och förmågan att tillverka vätebomber och andra kärnvapen. Om ett krig inträffar eller anses vara överhängande skulle varje sådan överenskommelse skrotas och bomber - eller någonting ännu värre - tillverkas. Varje regering som kunde skulle vidta denna försiktighetsåtgärd av rädsla att annars bli överrumplad av andra regeringars hemliga förberedelser.
Fredsrörelsen vill vara en bred folkrörelse, men det är en bredd som kapitulerar för de patriotiska och nationalistiska fördomar som stöder det bestående. En annons nyligen för den brittiska Kampanjen för kärnvapennedrustning, den fredsorganisation som växt snabbast under de senaste åren, gjorde detta helt klart:
"Vi är de första att medge att det finns risker med nedrustning... Inte heller förespråkar vi total nedrustning för Storbritannien. Utan kärnvapen skulle Storbritannien ändå vara kraftigt beväpnat. Vi gör i dag av med mer pengar på konventionella vapen än någonsin tidigare i fredstid." (vår spärr)
Och trots allt deras moraliserande kring krig känner många medlemmar av fredsrörelsen starkt att det under vissa förhållanden är berättigat att kallblodigt döda människor. En av ledarna för den brittiska Kampanjen för kärnvapennedrustning, historikern E. P. Thompson, medgav nyligen i en intervju att han slagits och dödat människor under andra världskriget. Han ångrade sig inte det minsta och sade: "Det senaste kriget var mycket nödvändigt" (Sunday Times, 2 november 1980).
Den svenske författaren P. C. Jersild, verksam inom föreningarna Läkare mot kärnvapen och Författare mot kärnvapen, förklarade nyligen i en intervju att han är "anhängare av ett starkt svenskt försvar":
"Det finns berättigade krig, t.ex. befrielsekrig. Men det måste finnas en absolut gräns. Den ska gå vid kärnvapen... De berättigade krigen ska föras med konventionella vapen... Vi skall ha ett starkt svenskt försvar som hindrar stormakterna att flytta fram sina baser. Sedan kvittar det mig lika om vi har JAS eller andra flygplan." (Upsala Nya Tidning, 6 september 1982)
När människorna verkligen börjar att göra sig kvitt den fruktan och de fördomar som hemsöker sådana välmenande organisationer som fredsrörelsen kommer det inte bara att vara en fråga om att "stoppa bomben". Frågan kommer att gälla ett slut på alla krig och de ekonomiska stridigheter mellan nationella härskande klasser som orsakar dem.
Trots alla krafter som fredskämparna lagt ner på att försöka förmå regeringar att stoppa krig har samma kämpar vanligtvis stött krig och gått ut för att slåss i dem när "deras eget" land varit inblandat. Ofta har det berott på enfaldig patriotism. Men det har också, speciellt när det gäller andra världskriget, berott på en felaktig idé om att krig måste utkämpas för att försvara demokratin mot diktaturen.
Naturligtvis var Hitlers regim mindre demokratisk än t.ex. Storbritanniens. Men tvärtemot de officiella förklaringarna vid den tidpunkten var det inte detta kriget handlade om. I själva verket sade Winston Churchill en kort tid före krigsutbrottet: "Jag har alltid sagt att om Storbritannien skulle besegras i krig hoppas jag att vi skulle finna en Hitler som kan leda oss tillbaka till vår rättmätiga ställning bland nationerna" (Daily Telegraph, 7 november 1938).
Kriget startade på grund av att Tyskland - i likhet med Italien och Japan - utgjorde ett ekonomiskt hot mot den dominans över världen som sådana gamla imperiemakter som Storbritannien och Frankrike utövade. När Japan tog över Mansjuriet 1931 och Italien invaderade Abyssinien 1935 hotades den gamla maktstrukturen. Den tyska invasionen av Polen 1939 blev sista droppen.
Det blev livsnödvändigt för Storbritannien och Frankrike att ge sig in i striden - av ekonomiska, inte demokratiska, orsaker. Om det var demokratin som den brittiska regeringen oroade sig över - varför invaderade den inte Tyskland 1933 när Hitler började att upprätta sin diktatur och förfölja judarna?
Det vara bara den Världssocialistiska rörelsen som konsekvent motsatte sig det så kallade kriget för demokrati. I september 1939, vid krigsutbrottet, förklarade t.ex. Storbritanniens Socialistiska Parti i ett uttalande:
"Storbritanniens Socialistiska Parti är helt medvetet om de tyska arbetarnas lidanden under nazistiskt styre och stöder helhjärtat arbetares ansträngningar överallt att trygga demokratiska rättigheter mot förtryckets krafter. Men de senaste årtiondenas historia har visat hur fåfängt det är att föra krig för att trygga demokratin. Efter det förra kriget - som betecknades som kriget för att göra slut på krig och säkra demokratin i världen - ledde bibehållandet av kapitalismen till att nya tyrannier och skräckregementen byggdes upp... Endast socialismen kan avskaffa krig... Eftersom vi inte har någon tvist med arbetarna i något land gäller vår vänskap och vårt socialistiska broderskap arbetarna i alla länder och vi förbinder oss att arbeta för att kapitalismen störtas och att socialismen segrar."
Socialistiska Partiets motstånd mot kriget bekräftades i dubbel mening, först när Lagen om rikets försvar satte munkavle på en stor del av den politiska opinionen i Storbritannien och sedan, när den "demokratiska" brittiska regeringen i ett av sina allra mest hycklande ögonblick, allierade sig med Stalins avskyvärda ryska diktatur. En följd av denna allians var att det ryska tyranniet efter kriget förde in ett stort stycke av Europa under sin maktsfär.
Eftersom krig i den moderna världen inte gäller den "demokratiska principen" leder de inte nödvändigtvis till att diktaturer undanröjs och demokratier upprättas. Framför allt leder de inte till varaktig fred.
Krigen utkämpas, som ett tredje världskrig skulle komma att utkämpas, kring de deltagande ländernas härskande klassers intressen. Och krigen upphör när en sida vunnit - åtminstone tillfälligt fördelen av att kunna producera, transportera och med vinst sälja sina varor på den andres bekostnad.
Krig är bara ett av många samhällsproblem som möter oss i dag. Några andra problem är arbetslöshet, miljöförstöring, dagligt vardagsvåld, de flesta människors relativa fattigdom och mångas absoluta fattigdom.
Arbetslöshet är en oundviklig del av det kapitalistiska systemet. Många människor som under åratal trott att de aldrig skulle bli arbetslösa mister nu jobbet. Anställning bygger på att arbetsgivaren ska få vinst och när marknaden är mättad och vinsterna upphör att strömma in förbyts anställning naturligt i arbetslöshet.
Miljöförstöring skulle ofta kunna undvikas om det inte fanns konkurrerande företag som försökte att skära ner sina kostnader. Vinstmotivet är ett hinder för utvecklingen av renare energikällor.
Den relativa fattigdomen för nio tiondelar av världens befolkning är bara en naturlig följd av den lilla egendomsägande kapitalistklassens extrema välmåga. Och det faktum att 30 miljoner människor faktiskt dog till följd av svält 1981 (det motsvarar ungefär en död per sekund eller ett Hiroshima - 120.000 döda - var tredje dag) beror inte på brist på mat, utan att det inte finns en marknad (d.v.s. människor med pengar i sina fickor) för maten som kunde produceras.
Allt detta kan förändras. Det är konstgjorda förhållanden, som människan skapat, bara ett steg i utvecklingen av det mänskliga samhället. Om vi ska avlägsna hotet om kärnvapenkrig måste nästa steg vara socialismen.
Socialismen kommer att vara ett världsomspännande samhälle utan några nationella gränser. Socialismen kommer att innebära att hela mänskligheten gemensamt äger och demokratiskt kontrollerar alla tillgångar Alla världens fabriker; gruvor, jordbruk, skolor, skeppsvarv, transportmedel etc. kommer att tillhöra hela samhället, inte direktörer, statsbyråkrater, aktieägare eller allsmäktiga diktatorer.
Socialismen kommer att vara en verklig demokrati. Produktionens enda syfte kommer att vara att tillfredsställa mänskliga behov. Produktionen kommer inte längre att ske för ett fåtals vinst, utan för allas direkta nytta. Det kommer inte längre att finnas någon regering över människor, bara demokratisk förvaltning av ting. Och i denna kommer människorna medvetet att delta.
Fröna till denna revolution i samhällsförhållandena har redan såtts. Allteftersom fler människor inser motsägelserna i den kapitalistiska samhällsorganisationen kommer de att sluta sig samman för att övervinna dem. Det kommer inte att ske genom att de begär högre lön eller den ena eller andra reformen. Det kommer att ske genom att de förenar sig politiskt för att ta kontroll över själva produktionen i dess helhet.
Socialister är inte nöjda med några få smulor mer - de vill ha hela bageriet. En sådan förändring kommer att höja samhällsorganisationen i nivå med den teknologi och de produktivkrafter som redan i dag finns i världen.
På samma sätt som de tidiga kapitalisterna måste gå till politisk aktion för att bli kvitt feodalsystemets gamla privilegier innan de kunde fritt utveckla sitt eget kommersiella system, måste världens arbetarklass bli kvitt dagens kapitalistklass privilegier för att fritt kunna utveckla ett nytt system grundat på fri tillgång och demokratisk kontroll.
Detta nya system, socialismen, finns inte i någon del av världen - och det kan inte heller finnas i bara en del av världen. Den brådskande uppgiften för arbetare överallt är att förena sig för världssocialismen.
För att uppnå ett socialistiskt samhälle krävs en fullständig samhällsförändring - en revolution.
För många människor leder ordet "revolution" tanken till våldsamma väpnade kamper, som i de tidigare kapitalistiska revolutionerna. I dessa revolutioner var det en minoritet (den uppåtstigande kapitalistklassen) som störtade en annan minoritet (den feodala aristokratin) - och båda sidor använde sig av bönder och arbetare som soldater.
I de senaste kapitalistiska revolutionerna, i Lenins Ryssland och Maos Kina, användes "marxistiska" slagord. En följd av detta är att många politiska aktivister, som själva kallar sig socialister, har tagit de kapitalistiska revolutionerna i sådana länder som modell för vad de betraktar som en framtida socialistisk revolution. De har planerat att leda arbetarklassen i väpnade uppror för att med våld störta staten.
Men socialister är kraftiga motståndare till alla som förespråkar våldsamma minoritetsuppror. En regim som skapas genom minoritetsvåld kan bara upprätthållas med våld eller hot om våld.
Ett socialistiskt samhälle kan upprättas först när den stora majoriteten av befolkningen klart önskar det. Överallt där parlament i en eller annan form finns kommer delegater att väljas och ha en enda enkel instruktion: att avskaffa minoritetens ägande och kontroll av produktions- och distributionsmedlen så att de inte längre tillhör en klass, utan samhället i dess helhet.
Om en minoritet med våld skulle försöka omintetgöra majoritetens planer måste den socialistiska majoriteten försvara sig själv. Socialister är inte pacifister, men försvarar helt enkelt inte våld om det inte är absolut nödvändigt för att försvara en socialistisk majoritets demokratiska vilja. Den socialistiska revolutionen kommer att vara en följd av socialistisk majoritetsförståelse förenad med demokratisk politisk aktion.
Socialismen kommer att innebära ett slut på krig. Det kommer inte längre att finnas handelsvägar, marknader, egendom eller vinster att kämpa om. Om alla äger allting eller, annorlunda uttryckt, om ingen äger någonting, finns inget att kämpa om.
Med nyttoproduktion för att möta mänskliga behov inleds en ny epok av verklig fred och harmoni. I dag möter arbetare samma problem i Japan och USA, i Sovjet och Kina, i Tyskland och Sverige. När de sträcker ut sina händer till varandra över haven och länderna kommer de att strunta i de konstgjorda gränser som deras herrar dragit upp i jakten på vinster och lukrativa handelszoner.
Om hela samhället äger en fabrik gemensamt kommer människorna också att gemensamt äga allt som fabriken producerar och varandras arbete. De kan då fritt ta allt vad fabriken producerar.
Socialismen behöver ingen byteshandel, inga pengar eller någon annan form av bytesmedel. Allt kommer att vara allas egendom och alla kan åtnjuta fri tillgång till det gemensamma lagret av allt som kan produceras.
I det socialistiska samhället kommer vi alla att ha tryggheten att arbeta fritt för samhället med vadhelst vi väljer att göra, i överensstämmelse med demokratiskt organiserad produktion och distribution. Jämlikhetsprincipen kommer att råda i hela samhället, d.v.s. frivilligt arbete som bygger på förståelse och demokratiskt deltagande.
Det ursprungliga marxistiska måttot "Av envar efter förmåga, åt envar efter behov" kommer för första gången att förverkligas. Det kommer inte att finnas någon indelning i arbetsgivare och anställda eller social diskriminering grundad på kön, ras eller ålder.
All information kommer att vara fritt tillgänglig och majoritetsbeslut kommer att råda inom livets alla områden. Det kommer inte längre att finnas behov av förtryckande organ som polisen och de väpnade styrkorna, eller av bankirer, aktiemäklare, försäljare eller andra yrken som är kännetecknande för penningsystemets slöseri. På så sätt kommer miljontals människor att frigöras för mer socialt nyttiga och personligt tillfredsställande sysselsättningar.
Konflikten mellan individ och samhälle - kriget som alla deltar i i vårt dagliga liv - kommer att ge plats för en intresseharmoni mellan de båda. Men det kan ske först när individen och samhället delar samma mål, när all rikedom ägs gemensamt och därmed gagnar individen och samhället lika mycket.
Den verkliga skillnaden mellan socialismen och dagens samhälle måste ligga i människorna själva. För att kunna genomföra socialismen krävs att människor bestämmer sig för att ta full demokratisk kontroll över sina egna liv.
Människorna kommer inte längre att förhålla sig till varandra som ekonomiska kategorier, utan som sociala jämlikar. De kommer att förena sina resurser och talanger för att tillhandahålla alla de bästa möjliga produkterna och tjänsterna. Det kommer inte längre att finnas någon andra klassens "billiga varor" för människor som inte "har råd" till något bättre. När det inte finns något prissystem kommer bara det bästa att tillverkas.
Fritt, frivilligt arbete för samhället kommer att ersätta lönarbete (och påtvingad arbetslöshet). De ekonomiska och sociala missräkningar som i dag leder till att människor tillgriper våld eller söker syndabockar i form av rasism kommer att tillhöra det förgångna.
Den sorts problem vi kommer att möta i socialismen kommer att vara helt annorlunda. Hur ska vi bäst transportera produkter till distributionscentra för att möta behoven? Hur ska vi förbättra kommunikationsväsendet och produktionen i det gemensamma intresset?
En del produkter kommer att kräva en världsomspännande arbetsfördelning, andra kan tillverkas regionalt, kanske i liten skala. Individen kommer att åtnjuta tryggheten att vara en integrerad del av samhället i dess helhet. Skolor och andra utbildningsinstitutioner kommer inte längre att vara ägnade åt att träna upp lönarbetare för att möta kapitalismens behov av handel och kommers. Utbildningsmöjligheter kommer att finnas för alla under hela livet, som en integrerad del av produktionsprocessen.
Inom det socialistiska världssamhällets ram kommer kulturella skillnader att kunna bevaras.
Allt detta, och mycket mer, är möjligt. Det återstår bara att genomföra.
Socialismen kommer att inleda en ny epok av medveten kontroll och fritt skapande, vars produkter och resultat vi knappt kan föreställa oss. Den är beroende av att en majoritet av arbetare organiserar sig politiskt, fast beslutna att genomföra ett socialistiskt samhälle och inte ödsla tid på att försöka modifiera och reformera dagens kapitalistiska system.
Redan sköter arbetare, genom miljontals samverkan, samhället från toppen till botten och producerar väldiga mängder av rikedomar. Men dessa rikedomar berövas dem som privategendom för ett fåtal företag, aktieägare och statsbyråkrater. Denna motsägelse mellan ofantliga produktivkrafter och ett föråldrat samhällssystem måste övervinnas.
Av allt vi sagt i detta kapitel följer att denna motsägelse och problemen som arbetarna över hela världen möter i dag, däribland krig, inte är oundvikliga. Vad som kommer att hända hänger på vad majoriteten av befolkningen beslutar.
För närvarande pekar geväret på oss och vi har fingret på avtryckaren. Om vi avfyrar geväret eller slänger det ifrån oss beror på vilken sorts samhälle vi vill leva i.
För socialister är det enda svaret på hotet om förintelse social förändring. Och det innebär ett fullständigt nytt sätt att organisera samhället, som inte bygger på en ägande klass diktatur utan på gemensamt ägande av jordens tillgångar.
Så länge som människorna utmärks av sin förmåga att planera sina handlingar och tänka rationellt är ett tredje världskrig inget oundvikligt. Morgondagens historia är en följd av vad vi tänker och gör i dag.
Den Världssocialistiska rörelsen kan visa att den under sin snart åttioåriga existens haft rätt när det gäller en rad viktiga frågor och problem. Långt före den europeiska socialdemokratins skamliga sammanbrott under första världskriget varnade vi för farorna med att socialister förespråkar reformer. 1918 sa vi att bolsjevikerna inte kunde genomföra socialismen i Ryssland och vi banade vägen för åsikten att Ryssland utvecklade statskapitalism. Vi förutsåg det oundvikliga i att de socialdemokratiska regeringarna skulle misslyckas, både som en väg till socialismen och som ett medel att förbättra arbetarnas levnadsstandard. Från första början insåg vi att förstatliganden inte är någon lösning på arbetarnas problem. Vi har alltid pekat på nationalismens, rasismens och religionens söndrande natur. Under två världskrig förklarade vi och upprätthöll ett socialistiskt motstånd.
Den Världssocialistiska rörelsen har också lämnat sina egna bidrag till den socialistiska teorin. I ljuset av den fortsatta utvecklingen går de utöver en del av teorierna som utvecklades av sådana socialistiska pionjärer som Marx och Engels. Här är några av dessa bidrag:
1. Vi löste problemet med reform eller revolution genom att förklara att ett socialistiskt parti inte ska förespråka reformer av kapitalismen och genom att vi insåg att den politiska demokratin kan användas för revolutionära mål.
2. Vi insåg att socialismen måste vara världsomspännande snarare än internationell. Socialismen måste vara ett förenat världssamhälle utan gränser och inte en federation av stater, som ordet internationell antyder.
3. Vi insåg att det inte längre finns något behov av en "övergångsperiod" mellan kapitalismen och socialismen. Den enorma ökningen av samhällsproduktiviteten sedan Marx och Engels livstid har lett till att en sådan period, under vilken produktivkrafterna utvecklas under statskontroll och konsumtionen ransoneras, blivit överflödig. Socialismen kan genomföras så snart en majoritet av arbetarna vill ha den och fri tillgång en kort tid efter detta.
4. Vi förkastade idén att nationalismen skulle kunna ha någon som helst fortsatt progressiv roll sedan kapitalismen blivit det dominerande världssystemet i slutet av förra århundradet. Industrialisering under nationell statskapitalism är varken nödvändig eller ekonomiskt progressiv.
5. Av samma orsak förkastade vi idén om "progressiva krig". Socialister är motståndare till alla krig och vägrar att välja sida i dem.
6. Vi har visat att ledarskap är en kapitalistisk politisk princip, som kännetecknat revolutionerna som förde kapitalisterna till makten, och att den är helt främmande för den socialistiska revolutionen. Den socialistiska revolutionen innebär med nödvändighet att en stor majoritet av arbetarna deltar aktivt och medvetet. Under sådana förhållanden fyller ledarskap ingen funktion.
7. Vi har förespråkat och praktiserat idén att ett socialistiskt parti ska vara organiserat som ett öppet demokratiskt parti, utan ledare och utan hemliga möten. På så sätt förebådar partiets struktur samhället det strävar efter att upprätta.
8. Vi insåg att kapitalismen inte kommer att kollapsa av sig själv utan kommer att fortsätta från kris till kris tills dess att arbetarna medvetet organiserar sig för att avskaffa den.
Vi har vägrat att kompromissa våra socialistiska principer genom att förena oss med reformistiska organisationer och har understrukit att den enda vägen till socialismen går över demokratisk organisering och handling grundad på förståelse.
Last updated on: 5.2.2010