Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
För 100 år sedan, i mars 1883, dog Karl Marx. I ett tal vid hans grav sade Engels att "vår tids störste tänkare slutat tänka". Sedan 1904 har den världssocialistiska rörelsen hållit Marx socialistiska analys vid liv och tillbakavisat såväl Lenins och bolsjevikernas som socialdemokraternas förvanskning av den. Detta 32-sidiga nummer av Världssocialistiska häften är ett led i detta arbete.
Vad skulle Karl Marx, om han hade levt i dag, ha tyckt om "marxisterna"?
Hur skulle han uppfattat den årligen återkommande samlingen av äldre herrar på Röda torgets läktare, för att hälsa den långa paraden av tanks, missiler och kärnvapenstridsspetsar?
Skulle han känt samhörighet med de nya ledare, som efter åratals kamp för att driva ut någon utländsk kolonialmakt, själva påtvingar sitt nyss "befriade" land ett brutalt förtryck?
Skulle han hyllat som kamrater i kampen för socialismen de gerillakämpar som påstår att de befriar sitt folk genom att skjuta dem och spränga dem i stycken?
Det råder knappast någon tvekan om att Marx skulle ha fördömt dem alla som bedragare och förnekat att deras teorier har något som helst släktskap med hans egna.
Det är naturligtvis möjligt att Marx också skulle förnekat att den världssocialistiska rörelsens partier och grupper är marxistiska organisationer - om han benhårt krävt att termen bara kan reserveras för dem som helt och hållet, utan all kritik, godtar allt han skrev. Socialister har ingen användning för dogmer, oavsett varifrån de kommer.
Vi är medvetna om att flera av Marx idéer, förmodligen på grund av kapitalismens förhållandevis låga utvecklingsnivå under hans livstid, senare visat sig vara felaktiga. Hans (visserligen inte reservationslösa) stöd för ena sidan i ett kapitalistiskt krig är ett exempel. Ett annat är den felaktiga synen på statens roll i den socialistiska revolutionen, så som den framställs i Kommunistiska Manifestet.
Ändå kallar vi oss marxister - den enda rörelse som är värd att betecknas som sådan.
Vi gör det eftersom vi är ensamma om att såväl godta som ständigt tillämpa grunddragen i den marxistiska samhällsanalysen. Vi betraktar historien som en serie av klasskamper, som framsprungit ur konflikten mellan de rådande sociala förhållandena och ett framväxande produktionssätt. Vi är ensamma om att betrakta kapitalismens mekanismer - hur dess klasstruktur fungerar, kapitalackumulationen, exploateringen av arbetarklassen genom anställningssystemet - som grundläggande kännemärken för systemet, inte som tillfälligheter möjliga att undvika.
Socialister är ensamma om att förespråka ett revolutionärt slut på klasskampen, genom att existensmedlen överförs från kapitalistklassen till hela samhällets gemensamma egendom.
Socialister rider inte på politiska trender. Våra idéer har aldrig utformats för att tillfredsställa tillfälliga, övergående smakriktningar.
Vårt syfte och vår principförklaring sammanfattar marxismens grundidéer. De formulerades redan 1904 och har stått sig sedan dess - helt enkelt på grund av att de fortsätter att förklara, analysera och besvara de nödvändiga frågorna och peka ut kursen framåt för den revolutionäre socialisten.
Det har givit vår rörelse en kontinuitet både vad gäller teori och handlande, som hållit oss vid liv, och givit oss styrka, när andra partier havererat eller kastat alla sina ursprungliga teorier och principer överbord.
Den nuvarande lågkonjunkturen t.ex. är typisk i det att den lett till en uppsjö av felaktiga teorier om vad som orsakar recessioner och hur de kan botas.
Marxister vet att kapitalismen är en anarki av högkonjunktur och lågkonjunktur och att arbetare måste utstå fattigdom såväl när de har anställning som när de är arbetslösa. Vi vet också att systemet inte kommer att störta samman under trycket av någon jättelik sista kris - vad många hoppfullt väntande vänsterelitister drömmer om.
Ingen annan rörelse har konsekvent förklarat klasskampen i det kapitalistiska samhället. Frånsett oss har alla andra vid någon tidpunkt hävdat att det finns en grundläggande gemenskap mellan kapitalist och arbetare.
I krigstid t.ex. har vi sett vad de självutnämnda "marxisternas" internationalism varit värd i praktiken - de har stött den ena eller andra av världens härskande klasser. Det är bara socialister som visat ett oböjligt motstånd mot kapitalismens alla krig. Vi har förklarat att krigen inte gäller någon fråga som ligger i arbetarklassens intresse att strida för och att arbetare över hela världen bör förena sig för socialismen.
Men socialister erbjuder mer än kritik. Vår kritiska analys av kapitalismen kompletteras med en politik för handling.
Marxisters enda mål är att omedelbart avskaffa kapitalismen och genomföra en samhällsorganisation som bygger på att produktions- och distributionsmedlen ägs gemensamt. De materiella betingelserna för denna revolution finns här och nu. Produktivkrafterna är tillräckligt utvecklade för att bära upp ett överflödssamhälle. Och för att genomföra denna revolution, som bringar produktionsförhållandena i harmoni med produktivkrafterna, krävs "bara" positiv aktion av en politiskt medveten arbetarklass.
Det är därför som medlemmarna av ett socialistiskt parti måste vara arbetare som har den nödvändiga kunskapen för att störta kapitalismen, arbetare som inte kommer att kompromissa eller nöja sig med lappverksreformer i tron att dessa på något sätt kommer att sätta krokben för kapitalismen tills dess att den upphör att finnas till.
Socialister återfinns inte bland trendiga demonstranter, som fångar stora rubriker med fredsmarscher, kampanjer mot kärnkraften eller demonstrationer för "Rätten till arbete" - som våndas över denna veckas kris tills dess att nästa veckas nya kris dominerar nyheterna.
Medvetna socialister behöver inga ledare för att tolka händelserna åt sig, utarbeta politiken och vika ut sina alldeles speciella intellekt framför TV-kamerorna vid demonstrationerna.
Över hela världen monopoliserar kapitalistklassen existensmedlen. Men marxismen, den intellektuella kraft som kommer att göra slut på kapitalismen, lever - trots alla försök av såväl dess öppna fiender som dess påstådda vänner att ta död på den.
Marxismen lever helt enkelt på grund av att den stämmer överens med verkligheten. Dess analys av kapitalismen överensstämmer med fakta och dess politik för framtida aktion kan vinna gehör eftersom den är logiskt följdriktig, ett säkert botemedel utifrån en riktigt ställd diagnos.
Marxismen lever i den världssocialistiska rörelsen, i dess partier och grupper i olika delar av världen.
Fråga 1: Dr. Marx, ni är mest känd som författare till en ekonomisk lärobok, men började ni inte med att studera juridik vid universitetet?
Karl Marx: Mitt specialstudium var juridik, som jag emellertid blott bedrev som underordnad disciplin vid sidan av filosofi och historia. Under åren 1842-43 kom jag som redaktör för Rheinische Zeitung för första gången i den kinkiga situationen att tvingas uttala min om s.k. materiella intressen. Rhenska lantdagens debatter om vedstöld och parcellering av jordegendomen, den officiella polemik, som herr von Schaper, vid denna tid överpresident i Rhenprovinsen, öppnade mot Rheinische Zeitung om förhållandena bland Moselbönderna, slutligen debatter om frihandel och skyddstullar gav mig de första anledningarna att sysselsätta mig med ekonomiska frågor.[1]
Fråga 2: Vilken är, skulle ni som en följd av dessa studier säga, grunden för det nuvarande samhället?
Marx: "Det nuvarande samhället" är det kapitalistiska samhället, som existerar i alla kulturländer, mer eller mindre fritt från medeltida beståndsdelar, mer eller mindre modifierat genom varje lands speciella historiska utveckling, mer eller mindre utvecklat.
I det nuvarande samhället är arbetsmedlen monopoliserade av jordägarna (jordegendomsmonopolet är rent av basen för kapitalmonopolet) och kapitalisterna.
Det kapitalistiska produktionssättet grundar sig på att de sakliga produktionsbetingelserna befinner sig i händerna på de icke arbetande i form av kapital- och jordegendom, under det att massan blott är ägare av den personliga produktionsbetingelsen, arbetskraften.[2]
Fråga 3: Vilka är det kapitalistiska samhällets viktigaste kännetecken?
Marx: Det är två karaktärsdrag, som från början utmärker det kapitalistiska produktionssättet.
För det första. Det producerar sina produkter som varor. Det skiljer det inte från andra produktionssätt, men väl det faktum att existensen som vara är den behärskande och bestämmande karaktären hos dess produkt. Detta innebär först och främst, att arbetaren själv uppträder endast som försäljare av en vara och därmed som fri lönarbetare, arbetet alltså överhuvud som lönarbete. Förhållandet mellan kapital och lönarbete bestämmer produktionssättets karaktär. Huvudaktörerna i detta produktionssätt, kapitalisten och lönarbetaren, personifierar och förkroppsligar som sådana kapital och lönarbete.
Det andra som speciellt kännetecknar det kapitalistiska produktionssättet är produktionen av mervärde som produktionens direkta ändamål och bestämmande motiv.[3]
Fråga 4: Ni säger att förhållandet mellan lönarbete och kapital bestämmer kapitalismens hela karaktär, men hur definierar ni egentligen kapital?
Marx: Kapitalet är ett samhälleligt produktionsförhållande. Det är ett borgerligt produktionsförhållande, ett produktionsförhållande i det borgerliga samhället.
Kapitalet består inte bara av livsförnödenheter, arbetsverktyg och råvaror, det består inte bara av materiella produkter. Det består lika mycket av bytesvärden. Alla produkter av vilka det består är varor. Kapitalet är alltså inte bara en summa av materiella produkter, det är en summa av varor, av bytesvärden, av samhälleliga storheter.
Blott emedan arbetaren för att leva säljer sin arbetsförmåga förvandlas den objektiva rikedomen till kapital. Blott i förhållande till lönarbetet blir de saker som utgör arbetets objektiva betingelser, alltså produktionsmedlen, och de saker som utgör objektiva betingelser för underhållet av själva arbetaren, alltså livsförnödenheterna, kapital. Kapital är inget ting, lika litet som penningen är det. I kapitalet, liksom i penningen, framträder bestämda samhälleliga produktionsförhållanden mellan personerna som förhållanden mellan ting och personer eller ter sig vissa samhälleliga relationer såsom samhälleliga naturegenskaper hos tingen. Utan lönarbete ingen produktion av mervärde så snart individerna konfronterar varandra som fria personer, och utan mervärdeproduktion ingen kapitalistisk produktion, alltså inget kapital och ingen kapitalist! Kapital och lönarbete (så kallar vi arbetet hos den arbetare som säljer sin egen arbetsförmåga) uttrycker blott två sidor av samma förhållande.[4]
Fråga 5: Men i en del fall tillhör produktionsmedlen staten. Spelar det någon roll för detta grundläggande kapitalistiska förhållande?
Marx: Det samhälleliga kapitalet är lika med summan av de individuella kapitalen, varvid även statens kapital inräknas, försåvitt staten driver järnvägar, gruvor eller andra industriföretag.
Där staten själv är kapitalistisk producent, som vid exploateringen av gruvor, skogar etc., är dess produkter "varor" och har därför samma speciella karaktär som alla andra varor.[5]
Fråga 6: Hur förklarar ni mervärdets uppkomst?
Marx: En varas värde bestäms genom den totala mängd arbete den innehåller. Men en del av denna arbetsmängd utgör ett värde, för vilket ett motsvarande värde betalts i form av arbetslönen; annan del är realiserat i ett värde, för vilket ingen ersättning betalts. En del av det arbete, som varan innehåller är betalt arbete, en annan del är obetalt arbete.
Mervärdet eller den del av en varas totalvärde, i vilken arbetarens merarbete eller obetalda arbete förkroppsligas, kallar jag profiten.
Det är den kapitalistiske företagaren som omedelbart pressar mervärdet ur arbetaren, likgiltigt hur stor del därav han slutligen kan behålla för sig själv. Därför är detta förhållande mellan den kapitalistiske företagaren och lönarbetaren den axel omkring vilken hela lönesystemet och hela det nuvarande produktionssystemet rör sig.[6]
Fråga 7: Så ni menar att det är genom lönesystemet som arbetarna exploateras?
Marx: Arbetslönen är inte vad den synes vara, nämligen arbetets värde respektive pris, utan blott en maskerad form för arbetskraftens värde respektive pris. Lönarbetaren får tillåtelse att arbeta för sitt eget uppehälle, d.v.s. att leva, endast under den förutsättningen att han arbetar en viss tid utan ersättning för kapitalisterna (därmed också för dem som tillsammans med kapitalisterna lever på mervärdet). Hela det kapitalistiska produktionssystemet går ut på att förlänga detta gratisarbete genom att utveckla produktiviteten respektive intensivare utnyttja arbetskraften. Lönarbetets system är således ett i system satt slaveri, och till och med ett slaveri som blir tyngre i samma mån som arbetets samhälleliga produktivkrafter utvecklas, vare sig arbetarna får bättre eller sämre betalt.[7]
Fråga 8: Men ni menar väl ändå inte att arbetarna inte bör försöka uppnå "bättre betalning" så länge som kapitalismen finns kvar?
Marx: Att kräva lika eller rättvis betalning på lönesystemets grundval är detsamma som att kräva frihet på slaverisystemets grundval. Vad man alltså anser vara rätt eller rättvist hör inte hit. Frågan är: vad är nödvändigt och oundvikligt inom ett givet produktionssystem?
Arbetarnas periodiska motstånd mot en sänkning av lönerna och deras periodiska försök att uppnå lönehöjningar är oskiljaktigt förknippade med lönesystemet och framkallade av det faktum, att arbetet jämställes med varorna och därför är underkastat den lag som reglerar den allmänna prisrörelsen.
Arbetskraftens värde utgör den medvetna och uttryckliga grundvalen för fackföreningarna, vars betydelse för den engelska arbetarklassen knappast kan underskattas. Fackföreningarna strävar efter ingenting mindre än att förhindra att lönerna sjunker under den nivå som av tradition finns inom de olika industrigrenarna.
Fackföreningarna fungerar tillfredsställande som motståndshärdar mot kapitalets övergrepp. De misslyckas delvis i sitt syfte så snart de använder sin makt omdömeslöst. De misslyckas i allmänhet när de inskränker sig till ett gerillakrig mot det rådande systemets verkningar i stället för att använda sina organiserade krafter som en hävstång för arbetarklassens befrielse, d.v.s. att slutgiltigt avskaffa lönesystemet.[8]
Fråga 9: Att lönesystemet avskaffats är alltså ett av de viktigaste kännetecknen för det socialistiska eller kommunistiska, som ni kanske föredrar att kalla det, samhälle som kommer att innebära "arbetarklassens befrielse". Men vad finns det mer att säga om det?
Marx: Betingelsen för arbetarklassens befrielse är avskaffandet av alla klasser. Arbetarklassen kommer under gången av sin utveckling att i stället för det gamla borgerliga samhället sätta en association, som utesluter klasserna och deras motsättning, och det kommer inte längre att finnas någon egentlig politisk makt därför att just den politiska makten är det officiella uttrycket för klassmotsättningen inom det borgerliga samhället.
Inom det gemensamma på produktionsmedlen som gemensam egendom grundade samhället utbyter producenterna inte sina produkter. Lika litet uppträder här det i produkterna nedlagda arbetet som dessa produkters värde, som en av dem ägd saklig egenskap.
Ingenting kan vara mer felaktigt och absurt än att anta att de förenade individerna kontrollerar sin totala produktion på grundval av bytesvärde, pengar. Det privata utbytet av alla arbetsprodukter, alla aktiviteter och all rikedom, står i motsats till fritt utbyte bland individer som är associerade på grundval av gemensam tillägnelse och kontroll av produktionsmedlen.
Om vi antar att samhället inte är kapitalistiskt utan kommunistiskt så bortfaller penningkapitalet.[9]
Fråga 10: Ni säger alltså att arbetarklassen bara kan befria sig själv genom att upprätta ett klasslöst, statslöst samhälle utan pengar, men när det gäller den sista punkten har ni själv nämnt "arbetstidskvitton" som ett möjligt medel för att distribuera konsumtionsartiklar under ett inledande skede av det kommunistiska samhället. Ligger det inte en motsägelse i detta?
Marx: Konsumtionsmedlens olika fördelning är blott en följd av själva produktionsbetingelsernas fördelning. Om de sakliga produktionsbetingelserna är arbetarnas gemensamma egendom, så följer därmed likaså en annan fördelning av konsumtionsmedlen än den nuvarande.
Vid samhällelig produktion bortfaller penningkapitalet, medan samhället fördelar arbetskraft och produktionsmedel på respektive verksamhetsgrenar. Man kan tänka sig att producenterna tar emot pappersanvisningar, för vilka de får ta samhälleliga konsumtionsförråd i anspråk i proportion till sina arbetsprestationer. Men sådana anvisningar är inte pengar. De cirkulerar inte.
En arbetssedel endast konstaterar producenternas individuella andel i det gemensamma arbetet och hans individuella anspråk på den gemensamma produkten, som bestämts för konsumtion.[10]
Fråga 11: Men ni hävdar väl inte att dessa "kvitton" eller "anvisningar" skulle vara ett permanent eller ens väsentligt kännetecken för det framtida klasslösa samhället?
Marx: Det som vi här har att göra med är inte ett kommunistiskt samhälle som utvecklats på sin egen grundval utan tvärtom ett som framgår just ur det kapitalistiska samhället och som alltså i varje avseende, ekonomiskt, moraliskt, andligt, ännu bär märkena efter det gamla samhället, ur vars sköte det växer fram.
I en högre fas av det kommunistiska samhället - när individens förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rentav det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas andliga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma rikedomens källor flödar ymnigare - först då kan man överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av envar efter hans förmåga, åt envar efter hans behov.[11]
Fråga 12. Produktivkrafternas fortsatta utveckling under de senaste 100 åren innebär att det kommunistiska samhället nu nästan omedelbart kan övergå till detta stadium med fri tillgång. Men vi vill fortsätta med att fråga er hur ni anser att denna förändring från det kapitalistiska till det socialistiska eller kommunistiska samhället kommer att gå till?
Marx: Det första steget i arbetarrevolutionen är att höja proletariatet till härskande klass, erövra demokratin. Proletariatet kommer att begagna sig av sin politiska makt för att så småningom frånta bourgeoisin allt kapital och centralisera alla produktionsinstrument i statens, d.v.s. i det som härskande klass organiserade proletariatets händer, samt fortast möjligt öka mängden av produktivkrafter.[12]
Fråga 13: Stopp, där måste vi avbryta er ett ögonblick. Vad exakt menar ni med uttrycket "centralisera alla produktionsinstrument i statens, d.v.s. i det som härskande klass organiserade proletariatets händer"? I ett tidigare svar sade ni att socialismen var ett samhälle utan stat!
Marx: När (proletariatet) vinner statsmakten finns dess fiender och den gamla samhällsorganisationen fortfarande kvar.
Under kampperioden för att störta det gamla samhället verkar proletariatet fortfarande på det gamla samhällets grundval, och rör sig följaktligen också inom politiska former som mer eller mindre tillhör det. Under denna kampperiod har det ännu inte uppnått sin slutgiltiga konstituering och utnyttjar medel för sin befrielse som efter denna befrielse försvinner.
Det kan dock bara använda sådana ekonomiska medel som avskaffar dess egen ställning som lönearbetare, alltså som klass. Med dess fullständiga seger försvinner dess eget styre, eftersom dess klasskaraktär försvunnit.
När under utvecklingens lopp klasskillnaderna försvunnit och all produktion koncentrerats i händerna på de förenade individerna, så förlorar den offentliga makten sin politiska karaktär. I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning, vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.[13]
Fråga 14: Ni säger att arbetarklassen för att upprätta ett klasslöst, statslöst samhälle först måste få kontroll över den politiska makten - "erövra demokratin", som ni uttrycker det - och använda den för att expropriera kapitalistklassen. Det verkar ju rimligt, även om man i dag kan säga att denna revolutionsperiod kan genomgås mycket snabbt just på grund av att centraliseringen och utvecklingen av produktionsmedlen nått en så hög nivå. Men på vilket sätt anser ni att arbetarklassen kommer att erövra politisk makt, med fredliga eller våldsamma medel?
Marx: Arbetarklassen måste en dag vinna politisk makt för att bygga upp den nya arbetsorganisationen; den måste störta den gamla politiken, som stöttar de gamla institutionerna.
Vi hävdar dock inte att vägen som leder till detta mål är densamma överallt. Vi vet att man måste ta hänsyn till de olika ländernas traditioner, sedvänjor och institutioner, och vi förnekar inte att det finns länder, som Amerika och England, där arbetarna kan uppnå sitt mål med fredliga medel. Men vi måste inse att våldet måste vara revolutionens hävstång i de flesta länder på kontinenten.[14]
Fråga 15: I dag har naturligtvis de flesta "länder på kontinenten" infört samma politiska former som i Amerika och Storbritannien, men i vilket fall som helst, måste inte socialismen eller kommunismen vara ett världssystem?
Marx: Samfälld aktion, åtminstone av de civiliserade länderna, måste vara en av de första betingelserna för proletariatets befrielse.
Kommunismen är empiriskt möjlig bara som de dominerande folkens handling "på en gång" och samtidigt, vilket förutsätter produktionskraftens allmänna utveckling och den med den sammanhängande kommunikationen. För övrigt är själva massan av människor, som bara är arbetare, uttryck för och betingad av konkurrensen och därmed av världsmarknadens existens. Proletariatet kan alltså bara existera världshistoriskt, liksom kommunismen och dess aktioner överhuvud bara kan finnas på det "världshistoriska planet".[15]
Fråga 16: Kan vi nu kanske övergå till några dagsaktuella frågor som har omedelbar betydelse för människor i dag. Vi kan börja med den nuvarande lågkonjunkturen. Det sägs att det råder överproduktion av stål, bilar, livsmedel och andra varor.
Marx: Själva ordet "överproduktion" leder till misstag. Så länge som de mest trängande behoven hos en stor del av samhället inte är tillgodosedda eller blott dess mest primära behov kan det naturligtvis absolut inte bli tal om överproduktion av produkter i den betydelse att massan av produkterna skulle vara överflödig i förhållande till behovet av dem. Tvärtom måste det sägas att det i denna betydelse på grund av den kapitalistiska produktionen ständigt underproduceras. Skrankan för produktionen är kapitalisternas profit, ingalunda producenternas behov. Men överproduktion av produkter och överproduktion av varor är två helt skilda ting.[16]
Fråga 17: Vad anser ni om förslaget, som då och då förs fram, att vägen ut ur krisen är att öka utgifterna?
Marx: Visst är det en illusion när folk i allmänhet tror att varje stockning i produktionen och omsättningen beror på en brist på cirkulationsmedel.
Det är en ren tavtologi att påstå att kriserna uppkommer av brist på köpkraftig konsumtion eller köpkraftiga konsumenter. Några andra konsumtionsvanor än betalande känner det kapitalistiska systemet inte till, med undantag för fattighjonens eller tjuvarnas. Att varor är osäljbara betyder inget annat än att inga solventa köpare eller konsumenter funnits (vare sig nu produkterna i sista hand är avsedda för den produktiva eller den enskilda konsumtionens behov). Men om man vill ge denna tavtologi ett sken av djupare motivering genom att säga att arbetarna får för liten del av sin egen produkt och att det onda bleve avhjälpt om de finge en större andel av produkten, alltså högre lön, så kan denna åsikt bemötas med anmärkningen, att varje kris föregås just av en period med stigande arbetslöner, då arbetarklassen i verkligheten får en större andel i den del av årsproduktionen som är avsedd för konsumtion. Denna period måste tvärtom - som dessa riddare av det sunda och "enkla" (!) människoförnuftet ser saken - förhindra krisen. Det verkar alltså, som om den kapitalistiska produktionen innesluter betingelser, oberoende av den goda eller onda viljan, vilka endast tillfälligt medger denna relativa förbättring för arbetarklassen och alltid endast som en stormvarning inför den annalkande krisen.[17]
Fråga 18: Hur är det med de andra sidorna av krisen, t.ex. arbetslösheten och sjunkande reallöner?
Marx: Den kapitalistiska produktionen rör sig i bestämda periodiska cykler. Den genomgår ett tillstånd av lugn, tilltagande livlighet, högkonjunktur, överproduktion, kris och stagnation. Varornas marknadspris och marknadsprofitkvoter följer dessa faser, varvid de stundom faller under sitt genomsnitt, sedan återigen överstiger det.
Gott! Under fasen av fallande marknadspriser och under faser av kris och stagnation måste arbetaren - om han inte förlorar sitt arbete överhuvudtaget - alldeles säkert räkna med en lönesänkning.
En överbefolkning av arbetare är en existensbetingelse för det kapitalistiska produktionssättet. Överbefolkningen bildar en disponibel industriell reservarmé, som är kapitalets egendom i lika hög grad, som om den vore uppfödd på kapitalets bekostnad.
Den arbetskraft som skaffas fram genom den naturliga befolkningstillväxten är alldeles otillräcklig för den kapitalistiska produktionen. För att få fritt spelrum behöver den en industriell reservarmé, som är oberoende av varje dylik begränsning.
I det stora hela bestämmes de allmänna växlingarna i arbetslönerna uteslutande av den industriella reservarméns ökning eller minskning, motsvarande det industriella kretsloppets periodiska svängningar.[18]
Fråga 19: Låt oss nu övergå till den andra stora ekonomiska frågan, inflationen. Vad anser ni orsakar den och vilka är dess följder?
Marx: Det gäller här endast statspapperspengar med tvångskurs.
Papperspengar, på vilka man tryckt penningnamn, såsom 1 pund sterling, 5 pund sterling o.s.v., kastas av staten in i cirkulationsprocessen. I den mån de verkligen cirkulerar i stället för den guldsumma, vars namn de bär, återspeglar deras rörelse endast lagarna för det egentliga penningomloppet. En specifik lag för papperspengarnas cirkulation kan endast härleda sig från papperspengarnas roll som representanter för guldet. Och denna lag är helt enkelt den, att utgivningen av papperspengar måste begränsas till en mängd, som motsvarar det guld (eller silver) som omsättningen kräver och som papperspengarna representerar.
Om sedelmängden överskrider gränsen, d.v.s. det antal guldmynt med samma benämning som skulle cirkulera, så representerar sedlarna ändå - bortsett från faran av allmän diskreditering - endast den guldmängd som i enlighet med varucirkulationens inneboende lagar skulle vara i omlopp. Om mängden av papperspengar för ett uns guld i stället representerar 1/2 uns, blir faktiskt 1 pund sterling penningnamnet för t.ex. 1/8 uns i stället för 1/4 uns. Verkan blir densamma som om guldet hade förändrats i sin funktion som prismåttstock. Samma värden som tidigare uttrycktes i ett pris av 1 pund sterling uttryckes nu i ett pris av 2 pund sterling.
I ett sådant fall skulle ingenting ha ändrats, varken i arbetets produktivkraft eller i tillgång och efterfrågan eller i värdena. Ingenting skulle ha ändrats utom dessa värdens penningnamn. Att säga att arbetaren under sådana omständigheter inte borde kräva en proportionell höjning av lönerna betyder att han måste låta nöja sig med att få betalt i nominella i stället för verkliga värden. Hela den hittillsvarande historien bevisar att kapitalisterna så snart en sådan nedsättning i penningvärdet äger rum, genast passar på att utnyttja detta tillfälle att lura arbetarna.[19]
Fråga 20: Vad anser ni om idén att sänkta skatter är ett sätt att försöka förbättra arbetarnas ställning under kapitalismen?
Marx: Om alla skatter som faller på arbetarklassen helt och hållet avskaffades skulle den nödvändiga följden av detta bli att lönerna sänktes med hela den mängd skatter som ingår i dem. Antingen skulle arbetsgivarnas profit som en direkt följd stiga med samma belopp eller också skulle ingenting annat än en förändring i upptaget av skatter ägt rum. I stället för det nuvarande systemet där kapitalisten också lägger ut, som en del av lönen, skatterna som arbetaren måste betala, skulle han /kapitalisten/ inte längre betala dem på detta indirekta sätt, utan direkt till staten.[20]
Fråga 21: Till sist vill vi ta upp frågan om miljöförstöring, som oroar allt fler människor. Har ni något att säga om den?
Marx: De gamla familjeband, som förenade jordbruk och manufaktur under de tidigaste utvecklingsstadierna, blir fullständigt sönderslitna av det kapitalistiska produktionssättet. Men samtidigt skapar storindustrin de materiella förutsättningarna för en ny och högre syntes: föreningen av jordbruk och industri på grundval av deras i motsättning utvecklade gestalter. Samtidigt som stadsbefolkningen hopas i stora befolkningscentra, koncentrerar den kapitalistiska produktionen å andra sidan samhällets historiska rörelsekraft men stör å andra sidan ämnesutbytet mellan människan och jorden genom att förhindra, att de ämnen som människan förbrukat i form av näringsämnen och kläder, återgår till jorden, förstör alltså den naturliga betingelsen för jordens varaktiga fruktbarhet. Den skadar samtidigt stadsbornas fysiska hälsa och lantarbetarnas andliga liv.
Men i det den ödelägger de omedelbara, naturliga betingelserna för detta ämnesutbyte, åstadkommer det att det systematiskt återupprättas som en härskande lag för den samhälleliga produktionen och i en form, som motsvarar den högsta mänskliga utvecklingen.
Och varje framsteg i det kapitalistiska jordbruket är inte endast ett framsteg i konsten att utsuga arbetarna utan också i konsten att utsuga jorden, ty varje framsteg som ökar dess fruktbarhet för en begränsad tidsperiod är samtidigt ett framsteg som förstör källorna till denna fruktbarhet.
Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att förstöra rikedomens urkällor: jorden och arbetaren.[21]
Världssocialistiska häften: Tack, dr Marx.
Marx: Bitte!
Vartenda ord i Marx svar är hämtade ur hans egna skrifter. I några fall har vi dock uteslutit inledningsord och konjunktioner. För att inte göra texten alltför tungläst har vi inte redovisat sådana uteslutningar med hjälp av de traditionella trepunktsmarkeringarna. Vi har inte heller i texten angivit att vi ibland citerar ur olika arbeten i samma svar, även om ett nytt stycke i ett svar i allmänhet innebär att styckena, när vi citerar från samma arbete, inte följer direkt efter varandra eller att vi citerar ur en annan källa. I några fall överensstämmer inte alla ord exakt med de svenska översättningar vi hänvisar till, eftersom vi ibland försökt undvika ett ålderdomligt och otympligt språkbruk. Det är därför vi råder dem som kan vilja använda sig av en del av citaten att inte göra det utan att först kontrollera dem med de exakta källhänvisningarna som vi här anger:
[1] Förord till Till Kritiken av den Politiska Ekonomin, Arbetarkulturs förlag 1969, sidorna 6-8.
[2] Tre olika stycken ur Kritik av Gothaprogrammet, Arbetarkulturs förlag 1945, sidorna 29, 12 och 19.
[3] Kapitalet, tredje boken, Cavefors förlag 1973, sidorna 779 och 780.
[4] Lönarbete och Kapital, i Ekonomiska Skrifter, Cavefors förlag 1975, sidan 519. Results of the Immediate Process of Production, appendix till Penguins översättning av Capital, 1976, sidorna 1005-6.
[5] Kapitalet, andra boken, Cavefors förlag 1971, sidan 90, och Randanmärkningar till Adolf Wagners "Lärobok i Ekonomi", bilaga till Kapitalet, första boken, Cavefors förlag 1969, sidan 772.
[6] Lön, Pris och Profit, Arbetarkulturs förlag, 1971, sidorna 57 och 58.
[7] Kritik av Gothaprogrammet, sidorna 24-25.
[8] Lön, Pris och Profit, sidorna 50, 73 och 80-81. Tredje stycket från Results ..., sidan 1069.
[9] Filosofins Elände, Arbetarkulturs förlag 1949, sidorna 1187-88. Grundrisse, Pelican 1979, sidorna 158-59. Kapitalet, andra boken, sidan 278.
[10] Kritik av Gothaprogrammet, sidan 19. Kapitalet, andra boken, sidan 315. Kapitalet, första boken, sidan 82.
[11] Kritik av Gothaprogrammet, sidorna 16 och 18.
[12] Den Kommunistiska Manifestet, KFML:s utgåva, sidan 30.
[13] Första tre styckena från Conceptus of Bakunin's Statism and Anarchy i Marx The First International and After, Penguin 1974, sidorna 332, 338 och 335. Fjärde stycket från Den Kommunistiska Manifestet, sidan 31.
[14] Tal vid Haag-kongressen i The First International and After, sidan 324.
[15] Den Kommunistiska Manifestet, sidan 24. Den Tyska Ideologin i Människans Frigörelse, Aldus 1970, sidorna 140 och 141.
[16] Teorier om Mervärdet, andra delen, i Ekonomiska Skrifter, sidan 320.
[17] Kapitalet, första boken, sidan 77 (fotnot). Kapitalet, andra boken, sidan 361.
[18] De tre första styckena från Lön, Pris och Profit, sidan 71. De andra styckena från Kapitalet, första boken, sidorna 558, 561 och 562.
[19] De tre första styckena från Kapitalet, första boken, sidorna 110 och 111. Det sista stycket från Lön, Pris och Profit, sidan 67.
[20] Moralising Critisism and Critical Morality, Marx & Engels Collected Works, Volume 6, Lawrence & Wishart 1976, sidan 329.
[21] Kapitalet, första boken, sidorna 441-442.
Marxismen är inte en dogm. Den är inte en förteckning över allt som Karl Marx sade och gjorde, som man aktsamt måste bevara och okritiskt tillämpa oberoende av omständigheterna. Marxismen är en metod för att avgöra vad som, vid varje enskild tidpunkt, ligger i arbetarklassens bästa intresse och bör göras för att påskynda att socialismen genomförs.
Marx föddes 1818 och dog 1883. Han blev socialist kring slutet av 1843. Det betyder att han var socialistiskt politiskt aktiv under nära 40 år mellan 1843 och 1883. Det var oundvikligt att Marx politiska aktivitet för att främja socialismens sak präglades av de förhållanden som då rådde.
Hur såg dessa förhållanden ut?
Kapitalismen var ett jämförelsevis nytt samhällssystem, som fortfarande befann sig i sin expansionsfas. Även om den tidens teknologi var ofantligt produktiv jämfört med den teknologi som funnits tidigare var den med dagens mått mätt efterbliven. Den byggde i huvudsak på kol och järn.
Det fanns ännu inga el- och dieselmotorer, transporterna skedde med ånglok eller med häst och vagn, bostäderna och gatorna upplystes med gas och de flesta arbetare sysselsattes fortfarande i små verkstäder, inte i vår tids stora fabriker.
Också politiskt befann sig kapitalismen ännu i sin barndom. Kapitalistiska politiska former - parlamentarisk kontroll, en bred rösträtt, en yrkesmässig civilförvaltning - fanns bara i några få länder, och även där bara i ofullständig form. Större delen av Europa styrdes av öppet antidemokratiska regimer under arvshärskare, som stöddes av en jordaristokrati. De tre mäktigaste av dem - Tsarryssland, Österrike och kungariket Preussen - utgjorde ett ständigt hot mot kapitalistiska politiska former där de började att upprättas.
Kort sagt var Marx politiskt aktiv under en period när kapitalismen ännu inte blivit det dominerande världssystemet, vare sig ekonomiskt eller politiskt. Det formade på ett avgörande sätt hans politiska taktik. Eftersom han ansåg att kapitalismen banade vägen för socialismen men ännu inte fullgjort detta arbete, förespråkade Marx, att socialister under dessa förhållanden inte bara skulle arbeta för socialismen, utan också för att kapitalismen utvecklades på bekostnad av reaktionära politiska och sociala former.
Det gjorde att Marx stödde kampanjer för att upprätta politisk demokrati eller för att, som han trodde, stabilisera och skydda den. Marx gav sitt stöd för Irlands oberoende för att försvaga den engelska jordägararistokratin, som var ett hinder för utvecklingen av politisk demokrati i Storbritannien. Marx stödde också Polens oberoende för att skapa en buffertstat mellan Tsarryssland och resten av Europa för att ge den politiska demokratin en möjlighet att utvecklas där.
Marx var en mycket stark motståndare till Tsarryssland. Det fick honom att stödja den brittisk-franska sidan i Krimkriget (ett klart misstag enligt vår mening) och ställde honom kallsinnig till de slaviska rörelserna för oberoende från Österrike eller Turkiet (vilket åtminstone visar att Marx aldrig stödde självständighetsrörelser på grund av att han trodde på någon mystisk abstrakt "självbestämmanderätt för små nationer"). Marx stödde upprättandet av centraliserade stater i Tyskland och Italien eftersom han ansåg att det skulle möjliggöra en snabbare utveckling av kapitalismen i dessa länder. Han stödde också nordsidan i det amerikanska inbördeskriget eftersom han ansåg att en seger för den slavägande södern skulle bromsa kapitalismens utveckling i Amerika.
Denna politik hade en viss mening vid en tidpunkt när kapitalismen ännu inte helt skapat den materiella grundvalen för socialismen. Den var ett sätt att påskynda detta. Men när kapitalismen väl gjort detta - och det gjorde den inom 30 år efter Marx död - blev den, helt i överensstämmelse med Marx egen teori, föråldrad och reaktionär.
Under de 30 åren efter Marx död elektrifierades industrin, explosionsmotorn uppfanns, liksom radion och andra tekniska uppfinningar. Det visade klart att produktionsproblemet var löst, att mänskligheten till slut kunde börja dra nytta av tidigare generationers tvångsarbete - förutsatt att kapitalismen avskaffades och socialismen genomfördes.
1914 startade så det första världskriget och markerade kapitalismens utveckling till det obestridda och dominerande världssystemet. Kriget slutade med upplösningen av de tre reaktionära väldena som Marx under sin livstid uppfattat som hot mot demokratiskt och socialistiskt framåtskridande.
Under dessa förändrade förhållanden visade en tillämpning av den marxistiska metoden att socialister inte längre behövde hjälpa kapitalismen att bana väg för socialismen - den hade nu gjort det och därigenom blivit ett fullständigt reaktionärt samhällssystem. I stället skulle socialister uteslutande koncentrera sina krafter på att befrämja socialistisk medvetenhet och organisering bland arbetarklassen.
Marx omedelbara efterföljare, socialdemokraterna, insåg inte att omständigheterna förändrats på detta sätt. De fortsatte att anse att krig och nationalism kunde vara progressiva. Följderna av detta var katastrofala. Under det första världskriget stödde de tyska och franska socialdemokraterna sina respektive regeringars krigsansträngningar och båda sidorna citerade Marx som stöd för sina ställningstaganden. De tyska socialdemokraterna hävdade att Tyskland var mer progressivt än Tsarryssland och de franska socialdemokraterna hävdade att demokrati var progressivare än preussisk nationalism. Om ingenting annat slog sönder den ihåliga teorin om progressiva krig borde det första världskriget ha gjort det.
Det förvirrade arvet från socialdemokratin övertogs av bolsjevikerna och har senare "vidareutvecklats" av trotskisterna och andra vänstergrupper. De hävdar på fullt allvar att socialister bör stödja statskapitalism i de mindre utvecklade länderna och till och med stödja statskapitalistiska länder i krig med andra. (Trotskisterna föredrar förstås att kalla de statskapitalistiska länderna "arbetarstater" och "övergångssamhällen" trots att de är väl medvetna om att produktionen där bygger på lönarbete.)
De hävdar alltså, i likhet med socialdemokraterna, att nationalism och krig fortfarande kan vara progressiva och förnekar följaktligen att socialismen enbart är progressiv i dag.
Faktum är att industrialisering under kapitalistiska förhållanden (statliga eller andra) inte längre är nödvändig eftersom grundvalen för socialismen redan funnits sedan lång tid tillbaka. Socialismen i världsskala är möjlig att genomföra på grundval av industrin i Europa och Nordamerika. Det innebär att industrialisering av mindre utvecklade områden skulle kunna äga rum inom socialismens helt annorlunda ramar om så önskades.
De som felaktigt tror att socialister bör stödja statskapitalism i de mindre utvecklade länderna bör tänka efter vad detta innebär. De borde veta att kapitalismens födelse är en brutal process, under vilken en privilegierad minoritet utnyttjar statsmakten för att driva bort massan av befolkningen från jorden och in i industrin. Som Marx uttryckte det kommer kapitalet till världen "blod och smutsdrypande ur alla porer från topp till tå". Hur kan socialister stödja detta när det inte ens är ekonomiskt nödvändigt?
Det fanns ett annat problem som bekymrade Marx men som kapitalismens fortsatta utveckling sedan dess löst: övergången till socialismen. Som vi redan sett hade kapitalismen under Marx livstid ännu inte skapat den materiella basen för socialismen. När han avkrävdes att svar på frågan förklarade Marx, att om arbetarklassen vunnit politisk makt vid den tidpunkten (vilket vi kan se var högst osannolikt med tanke på dess politiska omogenhet, faktiskt med tanke på att de flesta arbetare fortfarande sysselsattes i småindustrin) skulle en längre period behövas under vilken först kontrollen över de ännu inte helt "församhälleligade" produktionsmedlen centraliserades i samhällets händer och sedan snabbt utvecklades mot det stadium där de kunde tillhandahålla ett överflöd för alla. Under tiden, till och med på grundval av gemensamt ägande och demokratisk kontroll av produktionsmedlen, måste konsumtionen begränsas. (Marx nämnde arbetstidskvitton som ett möjligt sätt att göra detta.)
Fri tillgång efter individuella behov kunde inte förverkligas förrän produktionsmedlen utvecklats ytterligare.
Marx nämnde inte hur lång tid han trodde det skulle dröja, men om man dömer efter kapitalismens senare teknologiska utveckling kunde det dröjt upp till 30 år.
Också när det gäller den frågan hade detta perspektiv en viss mening under Marx tid, men inte nu längre. I dag är "övergångsperioder", "första faserna av socialismen", "arbetstidskvitton", och "revolutionära diktaturer" irrelevanta 1800-talsbegrepp. Full fri tillgång till produkter och tjänster kan införas nästan omedelbart sedan den socialistiska arbetarklassen vunnit politisk makt. Det är vad marxismen innebär i dag och det är därför vi anser oss fullt berättigade att kalla oss det tjugonde århundradets marxister.
Att bästa sättet att förstå marxismen är att studera Lenins, Trotskijs, Maos och Castros åsikter.
Alla dessa människor har förvanskat marxismen för att få den att passa ihop med deras egen politik. De ryska, kinesiska och kubanska revolutionerna var inte marxistiska revolutioner. De var statskupper, som organiserades av minoriteter efter samma mönster som jakobinupproret 1789. Massmedia betecknar alla möjliga sorters reformister och opportunister som marxister. Godta inte etiketten, undersök vad dessa så kallade marxister säger. I nio fall av tio upptäcker du att de inte är marxister utan leninister.
Att marxismen innebär statlig kontroll av industrin.
Nationaliseringar har ingenting att göra med den socialistiska samhällsordning som Marx stod för. Marx och hans medhjälpare Engels betecknade Bismarcks politik med utvidgad statskontroll som "en viss falsk socialism" - inte socialism överhuvud taget. Vad marxister vill ha är ett samhälle i vilket produktions- och distributionsmedlen ägs gemensamt och kontrolleras demokratiskt. Marxismen är lika mycket motståndare till statligt som till privat ägande.
Att man måste ha minst ett universitetsbetyg i filosofi för att kunna förstå Marx.
Inte alls - i själva verket kan universitetsbetyg i filosofi vara ett hinder när det gäller att förstå hur världen vi lever i är organiserad. Marx är en mycket läsbar författare. Kommunistiska Manifestet är en utmärkt introduktion till marxismens idéer. Lönarbete och kapital och Lön, pris och profit förklarar de grundläggande dragen i Marx viktiga ekonomiska teorier. Men man kan bli socialist utan att läsa ett enda ord av vad Marx skrivit.
Att de senaste 100 årens utveckling vederlagt marxismen.
En del av kapitalismens försvarare hävdar att Marx analys av hur kapitalismen fungerar måste vara felaktig på grund av att 1800-talets eländiga fattigdom försvunnit (de glömmer att Marx analyserade världskapitalismen). Dessa människor hävdar att en majoritet nu är nöjda med sina liv under kapitalismen. Men kan någon verkligen tro detta när miljontals människor är arbetslösa, miljontals svälter till döds, miljontals är hemlösa och miljontals kronor dagligen läggs ner på vapenproduktion. Kapitalismen är nu mer än någonsin ett problemproducerande samhälle och orsaken till problemen är fortfarande den Marx påvisade.
Att marxismen är en religion eller dogm som man måste svälja med hull och hår och troget hålla fast vid.
Dogmatism är marxismens motsats. Den förra bygger på riktigheten i statisk kunskap, medan den senare gäller materialismens dynamik. Socialister godtar inte allt som Marx sade eller gjorde. En hel del av det var fel och icke-socialistiskt. Vi betraktar inte Marx som vår gud. Marxismen är helt enkelt ett redskap för kritiskt tänkande.
Vi befinner oss just nu i den djupaste ekonomiska depressionen sedan andra världskriget och det råder inte stora förväntningar om en återhämtning inom den närmaste framtiden. Det har lett till bestörtning och förvirring bland yrkesekonomerna och splittrat dem i flera olika grupper, som var och en har sitt eget botemedel mot krisen och fördömer de andra.
Ekonomerna inte bara misslyckades med att förutsäga depressionen - nästan alla förnekade de att den överhuvud taget kunde inträffa. De trodde att det var möjligt för en regering att förhindra arbetslöshet om den önskade göra det.
Den ende ekonom som klarar sig bra i all denna förvirring är Marx. Han visade att kapitalisterna, i konkurrensen med varandra för att vinna en större marknadsandel, alltid försöker att sänka priserna med hjälp av arbetsbesparande maskineri och att depressioner oundvikligen inträffar emellanåt. "Den kapitalistiska produktionen rör sig i bestämda periodiska cykler", skrev Marx. "Den genomgår ett tillstånd av lugn, tilltagande livlighet, högkonjunktur, överproduktion, kris och stagnation." (Lön, pris och profit, sidan 71)
Marx godtog aldrig idén att depressioner och arbetslöshet går att undvika genom någon förändring i regeringens penning-, skatte- eller investeringspolitik. Han godtog inte heller argumentet att arbetslösheten skulle sjunka och depressioner undvikas genom att lönerna höjdes. Marx visade inte bara att lönerna faktiskt stiger under en högkonjunktur, han visade också att arbetarklassen då "i verkligheten får en större andel i den del av årsproduktionen som är avsedd för konsumtion" (Kapitalet, andra boken, sidan 361). I stället för att förbättra situationen är dock detta, sade Marx, "alltid endast en stormvarning inför den annalkande krisen".
Marx visade vilka begränsningar som finns för fackföreningarnas kamp för högre löner. Kapitalistens mål för produktionen är "att föröka sitt kapital". Därför kan lönerna fortsätta att stiga bara så länge som detta "inte hämmar ackumulationen". Stiger de mer än detta avtar eller upphör ackumulationen "emedan sporren till vinst avtrubbas" (Kapitalet, första boken, sidorna 546 och 547). Arbetsgivaren anställer med andra ord inte för någon längre tid arbetare som inte kan ge honom någon vinst.
Marx ansåg att en sänkning av arbetarnas levnadsstandard var så gott som oundviklig under depressioner när tillgången på arbetare, på grund av hög arbetslöshet, överstiger efterfrågan på dem. Men Marx föreslog "att det under sådana omständigheter skulle kunna bli nödvändigt att pröva det verkliga förhållandet mellan efterfrågan och tillgången, exempelvis genom en strejk eller någon annan metod" (Lön, pris och profit, sidan 31).
Efter Marx död förde Friedrich Engels fram idén att Marx "periodiska cykler" inte längre gällde, utan ersatts av "permanent och kronisk depression". Men händelseutvecklingen visade snart att han hade haft fel och Engels återgick till Marx "kretsloppsteori".
I depressionerna under 1880-talet och mellan krigen blev ett stort antal arbetare och till och med en del ekonomer övertygade om att Marx haft rätt när det gällde arbetslöshet och depressioner. Men sedan sköts den marxistiska ekonomiska teorin i bakgrunden av den engelske ekonomen John Maynard Keynes teorier, som sade att staten bara behöver "sköta ekonomin på ett sådant sätt att efterfrågan upprätthålls" för att skapa full sysselsättning och avskaffa depressionerna.
Men redan innan Keynes teorier blev de ledande ekonomiska idéerna förkastade de flesta ekonomer Marx arbetsvärdeteori. Det gällde också det fåtal som såg välvilligt på andra delar av Marx omfattande arbeten.
Det kan vara intressant att titta litet närmare på några av de vanligaste invändningarna mot arbetsvärdeteorin och se hur omotiverade de är. Det är tydligt att invändningarna är en följd av att kritikerna inte ens besvärat sig med att försöka förstå den teori de kritiserar.
Marx förklarade noggrant, att han i sin framställning behandlade varor, d.v.s. artiklar som regelbundet produceras för att säljas och som kan reproduceras. Eftersom Marx visade att varor har ett värde och ett pris antog kritikerna, utan något som helst berättigande, att Marx också måste mena att allt som har ett pris måste vara en vara och ha ett värde. Som exempel har de nämnt vilka enorma priser som betalas för gamla mästares målningar och glömt att dessa inte kan reproduceras och därför inte är varor.
Marx svarade sina kritiker:
"Ting som i och för sig inte är varor, t.ex. samvete, ära o.s.v., kan av ägarna säljas för pengar och sålunda genom sitt pris erhålla formen av varor. Ett ting kan alltså formellt ha ett pris utan att äga något värde." (Kapitalet, första boken, sidan 89)
Kritikerna har gjort mycket väsen av sitt påstående att Marx i första delen av Kapitalet förde fram teorin att varor utbyts till sina värden och i tredje delen drog slutsatsen att en del varor ständigt försäljs över sitt värde medan andra ständigt försäljs under sitt värde. Kritikerna upptäckte inte Marx förklaring i första delen att han först behandlade värdet och senare skulle behandla dess prisform, och att värde och pris inte är identiska. Han skrev t ex:
"Beräkningarna är endast avsedda som illustration. Det förutsättes nämligen att priserna är lika med värdena. I bok III skall vi se, att ett sådant likhetsförhållande inte kan uppställas på detta enkla sätt, inte ens när det gäller genomsnittspriserna." (Kapitalet, första boken, fotnot på sidan 189)
När det gäller kritikernas påstående att Marx senare ändrade uppfattning påpekade Louis Boudin att "Marx i verkligheten skrev största delen av den tredje boken, speciellt de avsnitt som påstås modifiera den första boken, i sin nuvarande form redan innan den första boken publicerades" (Theoretical System of Karl Marx, sidan 133).
Vi har redan nämnt hur Keynes teorier kom att skjuta allt vad Marx skrivit om arbetslöshet och depressioner i bakgrunden. Orsaken att de gjorde det var uppenbar. Om det, som nästan alla trodde, gick att garantera "full sysselsättning" för all framtid förlorade teorier om arbetslöshet och depressioner allt intresse.
Det i det närmaste totala ointresset för vad Marx hade att säga om inflation är inte lika lättförklarligt. Att ingen skulle bry sig om det före 1914, under guldmyntfotens tid, är förståeligt - det förekom helt enkelt ingen inflation. Men varför har det inte funnits något intresse för Marx förklaring under de fyrtio år av ständig inflation som följt sedan andra världskriget?
En orsak är att, även om mycket skrivits om andra sidor av Marx teorier, hans ekonomiska teorier förkastats till och med av många människor som själva sagt sig vara marxister. En annan är att många av dem tycks vara helt omedvetna om att Marx hade någonting att säga om inflation. Och en tredje orsak är att uppmärksamheten, när "full sysselsättningspolitikens" misslyckande ledde till att de keynesianska teorierna började ifrågasättas, drogs till monetaristerna ledda av professor Milton Friedman, som bara ökade förvirringen med sitt absurda påstående att också Marx var monetarist.
Det råder ingen tvivel om att regeringarnas politik, vare sig de varit socialdemokratiska eller borgerliga, lett till att den nuvarande prisnivån är nära 11 gånger högre än 1939. Det råder inte heller någon tvivel om att alla dessa regeringar sagt sig föra en keynesiansk politik; ändå förklarade t.ex. socialdemokraterna i sitt Arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1944 att "det får inte bli någon ny inflation". Och det är också sant att Keynes själv, även om han under vissa omständigheter förespråkade kortsiktig inflation för att sänka reallönerna, som långsiktigt mål ville "låta lönerna stiga långsamt samtidigt som priserna hålls stabila" (General Theory, sidan 271). Man kan åtminstone spekulera om att Keynes, om han fått leva för att se vad som görs i hans namn, inte velat kännas vid det.
Varför har då priserna hela tiden stigit under mer än fyrtio år?
Marx förklaring skulle varit att det blev möjligt i och med att guldmyntfoten avskaffades 1931 och blev verklighet genom den ständiga ökningen av "valutamängden" (sedlar och mynt) hos allmänheten - från en dryg miljard 1939 till nu nära 39 miljarder kronor.
Guldmyntfoten är viktig som bakgrund för att förstå inflationen. Under guldmyntfotens tid var kronan enligt lag lika med en bestämd guldvikt (en krona motsvarade omkring 0,4 gram guld). Det gjorde att sedlarna aldrig, annat än marginellt, kunde avvika från sin motsvarande, enligt lag fastställda guldvikt.
En riksbanksedel ansågs därför "lika bra som guld" och godtogs överallt som om den verkligen hade varit det. Numera är sedlarna inte längre inlösbara i guld och deras köpkraft sjunker hela tiden på grund av att de ges ut i för stor mängd.
Marx definierade situationen så här:
"Men om sedelmängden överskrider gränsen... om mängden av papperssedlar för två uns guld i stället representerar ett uns, blir faktiskt ett pund sterling penningnamnet för t.ex. 1/8 uns guld i stället för 1/4 uns. Verkan blir densamma, som om guldet hade förändrats i sin funktion som prismåttstock. Samma värden som tidigare uttrycktes i ett pris av ett pund sterling uttrycks nu i ett pris av två pund sterling." (Kapitalet, första boken, sidan 110)
Vad Marx menade med "överskrider gränsen" var den totala guldmängd som skulle cirkulera om hela valutan bestod av guldmynt. Det var en tillämpning av hans arbetsvärdeteori - att guldet, i likhet med alla andra varor, har ett värde.
Men Marx sade inte, till skillnad från andra "kvantitetsteoretiker", att alla ökningar av mängden oinlösbara papperspengar måste leda till prisstegringar. Prisstegringarna sker bara i den mån sedelmängden "överskrider gränsen". Om produktionen och folkmängden stiger ökar också "gränsen" för hur mycket guld som måste vara i omlopp. Också andra faktorer påverkar den, t.ex. tendensen för den "nödvändiga" guldmängden att sjunka när transport- och bankväsendet utvecklas.
Marx visade också att det finns andra faktorer, som inte har att göra med valutamängden, som påverkar priserna. En är förändringar i olika varors värden. En annan är prisstegringarna i en högkonjunktur och prissänkningarna i en lågkonjunktur. Så länge som guldmyntfoten fanns kvar skulle också ett fall i guldets värde leda till höjda priser och en ökning av guldets värde till sänkta priser.)
Marx lämnade också andra viktiga bidrag till frågan om inflation och deflation. Enligt arbetsvärdeteorin är också lönen ett pris, priset på arbetskraft. Så inflation som höjer priserna höjer också lönerna. Och deflation, som sänker priserna, sänker också lönerna. Båda situationerna påverkas dock av hur stor förmåga arbetarna har att uppnå lönehöjningar utöver prisstegringarna eller att förhindra att lönerna sjunker lika mycket som andra priser.
En del människor har vilseletts av Milton Friedmans tal om att "kontrollera penningmängden" till att tro att Marx tänkte i likartade banor. Det är fel. Marx skrev om valutan, sedlar och mynt. Friedmans doktrin däremot gäller bankdepositioner och bygger på att gammalt misstag att prisnivån har samband med ökningar och sänkningar i bankernas inlåning. Också Keynes ansåg detta. I sin Monetary Reform 1923 skrev han: "Den interna prisnivån bestäms i huvudsak av kreditmängden som bankerna skapar... Kreditmängden, som skapas på detta sätt, bestäms i grova drag av volymen av bankdepositioner".
Ett sista ord om Keynes. Nu när keynesianserna inte längre riktigt vet vad de ska tycka kanske en del av dem på nytt kunde ta en titt på Keynes uttalande att Marx' Kapitalet var "en föråldrad ekonomisk lärobok, som jag vet är vetenskapligt felaktig och som saknar intresse för eller tillämpning i dagens värld".
Tycker de fortfarande att detta verkar övertygande?
De som förstår den marxistiska teorin om hur samhället utvecklas hyser inga illusioner när det gäller Ryssland. Till och med 1918 var det uppenbart att socialismen, ett demokratiskt klasslöst samhälle, inte kunde genomföras där.
Ekonomiskt var Ryssland för efterblivet. Politiskt var massan av befolkningen antingen okunnig om eller motståndare till socialismen. Ryssland var med andra ord inte moget för socialismen.
Marx hade dragit slutsatsen att det inte var möjligt för länder att "hoppa över eller dekretera bort naturenliga utvecklingsfaser". Bolsjevikernas försök att göra detta, att undvika kapitalismen genom att med diktaturens hjälp ta ett språng från efterbliven tsarism till socialism, var dömt att misslyckas. Det ledde inte till socialismen utan till en brutal statskapitalism i vilken de tidigare yrkesrevolutionärerna utvecklades till en ny privilegierad och exploaterande klass.
Ryssland har ingenting att göra med socialismen eller marxismen, även om det naturligtvis går att göra en marxistisk analys av klassamhället där.
Många från Lenin till Mao och Castro står för minoritetsuppror som leder till minoritetsstyre och detta betraktas ofta - både av anhängare och motståndare - som "marxism". Men det var inte Marx syn på den socialistiska revolutionen.
Marx ansåg att socialismen kunde genomföras bara om en majoritet av arbetare önskade det. Denna socialistiska majoritet skulle vinna politisk makt (vid valurnan där det var möjligt) och använda den för att genomföra den socialistiska revolutionen.
Det är sant att Marx några gånger nämnde "proletariatets diktatur", men av sammanhanget är det uppenbart att detta bara var ett annat sätt att säga "arbetarstyre", vilket Marx betonade måste bygga på demokrati. Det är Lenin som är ansvarig för att ha förvanskat detta uttryck till att betyda diktatur över proletariatet, för det var vad hans "avantgarde-parti" genomförde i Ryssland.
Marx blev socialist någon gång i slutet av 1843 eller början av 1844, Engels något tidigare. Tidigare hade de varit "unghegelianer", d.v.s. anhängare av Hegels filosofi som gav den en ateistisk eller radikal-demokratisk tolkning.
Den hegelianska filosofin, som var den dominerande filosofiska skolan i Tyskland vid den tidpunkten, var alltigenom idealistisk. Den ansåg att idéer, eller till och med Idén, skapar historien.
Under 1845 och 1846 skrev Marx och Engels en kritik av den åskådningen, som de kallade Den tyska ideologin. Boken, som de inte kunde hitta någon förläggare till, är viktig på grund av att Marx och Engels där framlägger sitt alternativ, den materialistiska historieuppfattningen, på ett mer detaljerat sätt än i någon annan av sina skrifter.
Marx och Engels kallade sin historieuppfattning materialistisk i motsats till den idealistiska åskådning de kritiserade, enligt vilken idéer är de dominerande krafterna i historien. Tvärtom, sade Marx och Engels, uppkommer idéerna ur materiella sociala förhållanden. Det är därför som all historisk forskning måste börja med en undersökning av dessa förhållanden.
"De förutsättningar vi utgår från är inte tillfälliga och inte några dogmer; de är verkliga förutsättningar från vilka abstraktioner bara kan göras i tanken. Vi börjar med människorna av kött och blod, med deras handlingar och deras materiella levnadsbetingelser, både sådana som formats av naturen och sådana de skapat själva genom sin aktivitet. Dessa utgångspunkter kan som synes konstateras på rent empirisk väg."
och
"Det är alltså ett faktum att bestämda individer, som är produktivt verksamma på ett bestämt sätt, frambringar dessa bestämda sociala och politiska förhållanden. Den empiriska iakttagelsen måste i varje enskilt fall uppvisa sammanhanget mellan å ena sidan den sociala och politiska strukturen och å andra sidan produktionen, utan att hänge sig åt mystifikation och spekulation."
Många som kallar sig själva marxister har ibland glömt bort att den materialistiska historieuppfattningen betonar undersökning av vad verkliga människor verkligen gör. De har felaktigt ansett att den materialistiska historieuppfattningen är en fågelväg till historisk kunskap, som gör behovet av att studera resultaten av den historiska forskningen överflödigt.
Det finns inte, säger Marx och Engels, någon abstrakt mänsklig natur, vad de tyska filosoferna kallade "människans väsen". De summerade sin kritik av Feuerbach med orden "han säger 'människan' i stället för 'verklig historisk människa'." Längre fram fortsatte de:
"Eftersom han förblir i teorins rike och inte betraktar människorna i deras givna samhälleliga förhållanden, under deras gällande livsbetingelser, som gjort dem till vad de är, når han aldrig fram till de verkliga, aktiva människorna utan stannar vid abstraktionen 'människan'."
För att få reda på vad den "mänskliga naturen" kan vara måste vi alltså studera vad människor gör, d.v.s. mänskligt beteende. Vi ser då snart att det inte finns någon fast mänsklig natur i betydelsen ett fast mänskligt beteendemönster. I stället finns det ett stort antal beteendemönster som är beroende av olika samhällsmiljöer. Mänskligt beteende är med andra ord samhällsbestämt och förändras tillsammans med förändringar i samhällsmiljön.
Men Marx och Engels betraktade inte människorna som passiva produkter av sin miljö. De påvisade att människorna, till skillnad från andra djur, spelar en aktiv roll i formandet av sin miljö. I själva verket är det just detta som skiljer dem från andra djur:
"Man kan säga att människorna skiljer sig från djuren genom medvetandet, genom religionen eller genom vad som helst annat. I verkligheten upphör de att vara djur så snart de börjar producera sina livsförnödenheter, ett steg som betingas av deras kroppsliga organisation. Genom att människorna producerar sina livsförnödenheter producerar de indirekt själva sina materiella liv."
De fortsatte:
"Det sätt på vilket människorna producerar sina livsförnödenheter beror först av allt på vilka tillgångar som finns i naturen och som de kan bearbeta. Produktionssättet skall inte bara betraktas från den sidan att det uppehåller de enskilda individernas existens. Det innebär ett bestämt slags livsyttring, ett bestämt levnadssätt hos dessa individer. Så som individerna lever sina liv, sådana är de. De är alltså sådana som deras produktion är, beroende av såväl vad de producerar som hur de producerar det. Vad individerna är är alltså avhängigt av deras materiella produktionsbetingelser."
Grovt uttryckt kan man säga att människan är det hon gör. Människorna skapar faktiskt sig själva i det att deras beteende bestäms av förhållanden som de ständigt själva skapar och omskapar. Dessa förhållanden måste tas som givna, som en del av miljön, av dem som föds in i dem. Det innebär att det i varje historiskt skede "finns ett bestämt materiellt resultat", nämligen:
"En summa av produktivkrafter, ett historiskt betingat förhållande till naturen och mellan individerna inbördes - att varje generation får en mängd produktivkrafter, kapital och omständigheter i arv från föregående generation, varvid den visserligen modifierar dessa betingelser, men också betingelserna föreskriver generationen dess egen livsstil och ger den en bestämd utveckling, en speciell karaktär - att det alltså i lika stor utsträckning är omständigheterna som skapar människan som människan omständigheterna. Summan av produktivkrafter, kapital och sociala kommunikationsformer, som varje generation finner som något givet, är den reella grund för vad filosoferna föreställer sig som 'substans' och 'människans väsen'."
Människan modifierar ständigt, inom vissa gränser, sitt beteende. Eller, för att uttrycka det annorlunda, hennes "natur" förändras hela tiden.
Det är anmärkningsvärt att denna åsikt formulerades redan 1846. Med nära 100 år föregrep de den moderna antropologins teorier, enligt vilka människan är ett "kulturbärande djur". Kultur är då det tekniska namnet för den konstgjorda delen av samhällsmiljön - produktionsinstrument, beteendemönster, idéer - som överförs från generation till generation med icke-biologiska medel.
Enligt den moderna antropologin är allt mänskligt beteende inlärt och kulturellt bestämt, men kulturen är själv något som människan skapat. Just detta var Marx och Engels poäng och grundvalen för deras materialistiska historieuppfattning. Marx och Engels skiljer sig dock från de flesta moderna antropologer genom att de tillskrev en bestämd del av kulturen, produktionssättet, nyckelrollen i bestämningen av dessa mänskliga beteendemönster.
Den tyska idealistiska filosofin betraktade idéerna som historiens drivkraft. Marx och Engels förnekade inte att de verkliga människor som gör historien är medvetna varelser, som har idéer om vad de sysslar med. Deras poäng var att dessa idéer inte kommer från ingenstans och inte är godtyckliga.
Idéer, sade de, uppkommer ur materiella sociala förhållanden, så att människornas idéer återspeglar deras materiella levnadsförhållanden, deras aktivitet i samhället. Någon abstrakt medvetenhet finns inte: "Medvetandet kan aldrig vara någonting annat än det medvetna varat, och människans vara är hennes verkliga livsprocess" och "det är inte medvetandet som bestämmer livet, utan livet som bestämmer medvetandet".
Teorin som framläggs här är inte en teori om varseblivningens eller tankens fysiologi (både Marx och Engels visste att de inte var kvalificerade att formulera en sådan). Tal om att idéer "återspeglar" sociala processer skall inte missförstås, som en teori om att hjärnan är en slags kamera som fotograferar världen. Den är en teori om idéernas ursprung. Fast Marx och Engels gick längre än att bara säga att de särskilda idéer som människorna har vid en viss tidpunkt är beroende av det samhälle de lever i. De hävdade också att "medvetande" (i betydelsen förmåga att tänka abstrakt, överväga och planera framtida beteende och vara medveten om sin existens som en separat organism) som empiriskt fenomen är en social produkt:
"Språket är lika gammalt som medvetandet - språket är det praktiska, även för andra människor existerande, alltså även för mig själv först existerande verkliga medvetandet, och språket uppstår liksom medvetandet först ur behovet, nödtvånget att komma i kontakt med andra människor... Medvetandet är alltså redan från början en social produkt och förblir det så länge människor existerar."
Det är uppenbart att språket är en social produkt, ett resultat av att människor lever tillsammans och kommunicerar med varandra för gemensam aktivitet. Språket är inte den enda kommunikationsmetoden, men det är en högt utvecklad och specialiserad metod som ensam möjliggör abstrakt tänkande.
Språk kan definieras som ett organiserat system av meningsfulla symboler (ord), som står för abstraktioner och tankekonstruktioner från en verklig värld som hela tiden förändras. Andra djur kan bara reagera på sin omedelbart uppfattade miljö. De kan inte abstrahera delar av den för att överväga, uppskjuta och planera sitt svar. Det är bara människan som kan göra detta och hon gör det med hjälp av språket (det förutsätter naturligtvis också en utveckling av hjärnan och nervsystemet som möjliggör abstrakt tänkande).
Eftersom abstrakt tänkande - "medvetande" i den mening Marx och Engels använder det - är omöjligt utan ett språk, eftersom i själva verket språk och abstrakt tänkande är två sidor av samma sak, och eftersom språket är en social produkt, måste tänkande, medvetande, "själ" också vara sociala produkter.
Också denna åsikt är förvånansvärt modern. Det dröjde nästan ett sekel innan den utvecklades på ett mer systematiskt sätt av Georg Herbert Mead i hans föreläsningar vid Chicago-universitetet (publicerade 1934, efter hans död, under titeln Mind, self and society). Den vederlägger inte bara idealistiska teorier, som betraktar själen som någon sorts mystisk, ofattbar substans som människor utrustas med vid födelsen eller tidigare, utan också grovt materialistiska teorier som försöker reducera tänkande till ett rent biologiskt, fysiskt eller kemiskt fenomen.
Tänkande innebär naturligtvis hjärnaktivitet, men också mycket mer än detta. Marx förklarade "själen" utifrån materiella sociala förhållanden i stället för någon sorts mystisk fysisk substans kallad "materia".
Människor föds med hjärnor, men inte med "själar". De tillägnar sig "själen" i och genom samhället. Deras "själar" återspeglar deras sociala liv och erfarenhet. En människa utanför samhället skulle, förutsatt att hon kunde överleva, ha en hjärna men inte en själv. Det är därför som fysiska teorier om själen är otillräckliga.
Att den mänskliga naturen är variabel och samhälleligt bestämd är bara två av teorierna som förs fram i Den tyska ideologin. Marx och Engels skisserade också kapitalismens uppkomst ur feodalismen (efter samma linjer som i Kommunistiska Manifestet två år senare) och lade också fram det allmänna förhållandet mellan produktivkrafterna, samhällssystemet och ideologin på ett mer detaljerat sätt än i Marx berömda Förord till Till kritiken av den politiska ekonomin. Och den innehåller också några bra kommentarer om socialismens natur och behovet av att erövra den politiska makten för att förändra samhället.
I det stora hela är Den tyska ideologin en mycket bra introduktion till den materialistiska historieuppfattningen och ett av den socialistiska teorins nyckelarbeten.
Det går inte att hedra Marx utan att samtidigt uppmärksamma den roll hans kamrat och medhjälpare Friedrich Engels spelade. Det var t.ex. ekonomisk hjälp från Engels som gjorde det möjligt för den utfattige Marx att genomföra sina studier i politisk ekonomi.
Men det ekonomiska stödet var långt ifrån Engels enda bidrag. Uppemot 1.500 brev utväxlades mellan Marx och Engels. Deras livserfarenheter var annorlunda, men de tänkte i samma banor och talade samma språk.
Engels värld var bomullsindustrins praktiska värld i Manchester. Men han läste massor och höll sig själv fullt informerad om senaste nytt inom fysiken, kemin och andra vetenskapsgrenar, med ett specialintresse för jämförande fysiologi och striderna kring Darwins evolutionsteori.
Det är Engels vi har att tacka för att del två och del tre av Marx ofullbordade arbete Kapitalet kom ut. Engels färdigställde dem med möda utifrån massor av råmanuskript och anteckningar. Och efter Marx död fortsatte Engels att ge ut översättningar och nyutgåvor av Marx arbeten. Han skrev också förord till dem på en rad olika språk.
Ändå skulle det vara felaktigt att betrakta Engels som enbart Marx redaktör, förläggare och livslånge vän. Hans bidrag till den socialistiska rörelsen står på egna ben.
Många av de frågor Engels diskuterade i sitt tidiga arbete Arbetarklassens läge i England 1844 tog Marx upp igen i första delen av Kapitalet. Engels beskrev med patos arbetarnas slumbostäder, och de sjukdomar och skador som drabbade barnen i utsvettningsarbete (t.ex. hans analys av de verkliga kostnaderna för spetsar till borgarklassens eleganta damer).
Men boken innehåller mycket mer än indignation över industrikapitalismens sociala missförhållanden. Engels beskrev hur ny teknologi och arbetsdelning ledde till att en ny klass, industriproletariatet, växte fram. Och han ställde den grundläggande frågan: "Vad skall hända med dessa miljontals egendomslösa, som inte äger någonting och i dag konsumerar vad de igår tjänade ihop?" Industrin, skrev han, "betraktar inte sina arbetare som människor, utan bara som så och så mycket kapital, för vars användning industriidkaren måste betala ränta under namnet löner".
När Engels beskrev hur konkurrensen påverkade lönenivån betonade han också "kretsloppet av hög- och lågkonjunktur". Malthus "överbefolkning" var reservarmén av arbetslösa, som fanns tillgänglig för industrins högkonjunkturer, men däremellan förvisades till ett liv i armod och fattigvårdens arbetshus.
När Engels diskuterade värdet av fackföreningar och deras begränsningar (ett tema han återkom till i senare skrifter), och de viktigaste arbetarrörelserna vid den tiden, kritiserade han de engelska "socialisterna" för att tänka metafysiskt och sakna medvetenhet om den historiska utvecklingens betydelse. De tycktes predika "filantropi och universell människokärlek... en abstrakt förbättring av mänskligheten" Engels återupprepade denna kritik i sitt förord till boken 1892:
"Och i dag är just de människor, som utifrån en upphöjd ståndpunkts 'opartiskhet' för arbetarna predikar en socialism, som svävar högt över deras klassintressen och klasstrider, och tenderar att försona båda de stridande klassernas intressen i en högre mänsklighet, antingen nyomvända, som fortfarande har massor att lära sig, eller också arbetarnas värsta fiender, ulvar i fårakläder."
Denna första socialistiska undersökning av industrikapitalismens följder utifrån ett historiskt materialistiskt perspektiv berörde en mängd frågor som senare utvecklades i andra arbeten av Marx och Engels. Engels skrev boken efter sin återkomst till Tyskland efter två år i Manchester. Det är ett skäl till att Arbetarklassens läge i England 1844 innehåller några fel. Engels kunde inte kontrollera alla citat och några är felaktiga. Och senare medgav han också att hans förutsägelse om att nästa kris skulle utlösa revolutionen berodde på "ungdomlig otålighet".
Trots att Kommunistiska Manifestet publicerades som Marx och Engels gemensamma arbete förklarade Engels uttryckligen:
"Manifestets genomgående grundtanke; att den ekonomiska produktionen och den ur denna med nödvändighet följande samhälleliga strukturen i varje historisk epok bildar grundvalen för denna epoks politiska och intellektuella historia; att i enlighet härmed (alltsedan den uråldriga gemensamma jordegendomen upplöstes) hela historien varit en historia om klasstrider, strider mellan exploaterade och exploatörer, behärskade och härskande klasser på olika stadier av den samhälleliga utvecklingen; att denna kamp emellertid nu nått ett stadium, där den exploaterade och förtryckta klassen (proletariatet) inte längre kan befria sig från den exploaterande och förtryckande klassen (bourgeoisin) utan att samtidigt och för alltid befria samhället från exploatering, förtryck och klasstrider - denna grundtanke tillhör ensamt och uteslutande Marx." (Förord till den tyska upplagan av Kommunistiska Manifestet, 1883)
En ständigt återkommande kritik av marxismen är att den skulle betrakta människorna som uteslutande påverkade av klassintressen och materiella faktorer. Ingenting annat skulle spela någon roll. Detta är en kraftig förvanskning och Engels argumenterade uttryckligen mot allt sådant nonsens:
"Enligt den historiematerialistiska grundsynen är det verkliga livets produktion och reproduktion de faktorer som i sista hand avgör historiens gång. Varken Marx eller jag har någonsin hävdat något annat på denna punkt. Om någon vill förvränga detta till att det ekonomiska momentet skulle vara ensamt avgörande, blir hela satsen abstrakt, absurd och intetsägande. (Brev till J. Bloch, 1890)
I många av Engels skrifter hittar vi förklaringar av den dialektiska metoden. Hans historieuppfattning var inte en överförenklad modell där vattentäta skott skilde en överbyggnad av lagar, religioner, ideologier och dogmer från en helt och hållet separat ekonomisk bas. Tvärtom betonade han att överbyggnadens olika element "påverkar också de historiska stridernas förlopp och har i många fall en avgörande betydelse när det gäller att bestämma deras yttre former" (Brev till J. Bloch, 1890).
Den kritik som skjuter in sig på att Marx var "ekonomisk determinist" uppkommer ur "den vanliga odialektiska uppfattningen att orsak och verkan är två motsatta poler; betydelsen av växelverkan räknar man överhuvud taget inte med. Det är nästan som om dessa herrar avsiktligt glömmer bort att en historisk omständighet, som från början egentligen framfötts ur ekonomiska krav, också kan få en återverkan på såväl sin omgivning som de faktorer som skapat den" (Brev till F. Mehring, 1893).
I Anti-Dühring visade Engels att naturvetenskapen blottlagt just en sådan dialektisk process i naturen. Det finns inga absoluta sanningar, allting förändras, "rörelse är materiens existensform".
Anti-Dühring ger en utförlig förklaring av den dialektiska materialismen, inte bara tillämpad på naturvetenskap och filosofi (Engels angrep med förkärlek metafysiska tänkares nonsens om "eviga sanningar"), utan också på den socialistiska teorins utveckling från "utopisk socialism" till "vetenskaplig socialism".
Några av kapitlen i Anti-Dühring publicerades en kort tid efteråt som pamfletten Socialismens utveckling från utopi till vetenskap och bokens centrala delar ("Politisk ekonomi") utgör en bra introduktion till Marx Kapitalet. Både boken och pamfletten hade ett omedelbart och bestående inflytande i många länder.
I sin nästa bok, Familjens, privategendomens och statens ursprung (1884), som bygger på Lewis H. Morgans Ancient Society, analyserade Engels hur "civilisationens" klassindelade samhälle utvecklats ur barbari och vildhet, och hur egendomsförhållandena förändrade familjeförhållandena. Engels visade också hur förändringar i arbetsdelningen, i och med införandet av boskapsskötsel, "trängde undan kvinnan till en andra plats" - modersrätten gav plats för fadersrätten.
Engels visade hur staten uppstod ur behovet att hålla klassmotsättningarna i schack, så att staten "i regel är den mäktigaste, ekonomiskt härskande klassens stat, vilken klass genom denna stat också blir politiskt härskande klass". Av detta följer att varje klasskamp i sista hand är en politisk kamp.
Den ytliga invändningen mot socialismen - att den strider mot "människans natur" - bygger på okunnighet om att "civilisationen", med dess klassuppsplittring och statliga tvångsinstitutioner, "inte funnits i evighet. Det har funnits samhällen, som redde sig utan den, som inte hade en aning om stat och statsmakt".
Engels beskrev primitiva samhällen som skötte sina angelägenheter demokratiskt och utan det tvång som anses riktigt och nödvändigt i dag. Sådana samhällen visar att det inte är "den mänskliga naturen" som kräver att samhället måste vara uppdelat i nationalstater och klasser. De visar också att "människans natur" inte är något hinder för socialismen.
Denna artikel har bara diskuterat Engels viktigaste arbeten. Det finns andra som är både läsvärda och nyttiga.
I vilken mån var "marxismens" teori hans verk? Engels egen åsikt om detta var klar och koncis:
"Mitt bidrag var något som Marx också mig förutan skulle ha kunnat prestera - ett par specialområden möjligen undantagna. Men vad Marx presterat skulle inte jag ha kunnat åstadkomma... Marx var ett geni, vi andra på sin höjd talanger. Utan honom skulle teorin i dag vara långt ifrån vad den är. Därför bär den också med rätta hans namn." (Ludwig Feuerbach och den tyska klassiska filosofins slut, 1886, kapitel IV)
Last updated on: 5.4.2010