Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Den tyske reformisten Bernstein sa en gång att "målet betyder ingenting, rörelsen är allt". Trots att den så kallade revolutionära vänstern ibland talar om socialismen och stundtals använder sig av den socialistiska revolutionens terminologi är den ironiskt nog hårt bunden till samma grundsats.
Vänstern är mer intresserad av rörelsen än av dess inriktning, mer av sin egen tillväxt än av principer, mer av kamptaktik än av segerns natur.
De som vägrar att offra socialistiska avsikter för reformistiska krav betecknas som utopister. Det är en förolämpning som vänstern reserverat för det fåtal klarsynta arbetare som gått in i den historiska striden mellan klasserna för att de ser fram emot segerns frukter och inte de upprepade nederlagens "verklighet".
För dem betyder målet allt, rörelsen aldrig mer än ett medel för att nå dit.
Den Världssocialistiska rörelsens mål är att upprätta ett samhällssystem grundat på gemensamt ägande och demokratisk kontroll av produktions- och distributionsmedlen, av och för samhället i dess helhet. De som förkastar detta mål är idealister, som famlar omkring i kapitalismens kaos på jakt efter nya väggar att slå sina huvuden blodiga mot.
Det skulle vara sällsynt förmätet av socialister att i dag utarbeta några detaljerade planer för hur den befriade mänskligheten kommer att leva sedan den genomfört den politiska handlingen för att genomföra socialismen. I likhet med Marx är vi inte konstruktörer av Utopia, men vi är inte heller rädda för att göra förutsägelser och spekulationer kring livet i ett socialistiskt samhälle.
I socialismen (under socialismen verkar på något sätt vara ett felaktigt uttryckssätt) kommer ett nyfött barn inte att vara förutbestämt att godta klasstämpeln. Pojke eller flicka, svart eller vit, mentalt och fysiskt normal eller onormal - barnet kan förvänta sig friheten att utvecklas som en samhällsindivid i en värld byggd på jämlik samverkan.
Den kapitalistiska familjen kommer inte att finnas, om ens familjen i någon form.
Det kommer inte längre att finnas några påtvingade könsroller, indoktrinering som kallas utbildning, och repression som kallas disciplin. Nu måste ett barn lära sig att bli löneslav - eller, om det har tur, en förment bildad parasit. I socialismen kommer barn att lära sig av erfarenhet över vilken de har kontroll.
Inget samhälle kan fungera utan arbete och socialismen är inget undantag. Men det kommer inte att vara anställning, som bara är det kapitalistiska ordet för slaveri, utan nyttigt, självpåtaget, kreativt arbete.
Produktionen i ett socialistiskt samhälle kommer att bedrivas för direkt användning, inte för vinst. Varje samhällsmedlem kommer att ge efter sin förmåga och ta efter sina behov. Det kommer inte att finnas löner, som ett pris på arbetarens arbetskraft, inte heller pengar som ett hinder för att få tillgång till världens rikedomar. Det är fri tillgång som kommer att vara grundvalen för distributionen av rikedomar.
Utan tvånget att lönearbeta kommer män och kvinnor - och barn, om de kan - att bidra till produktionen och distributionen. Arbetet kommer att omvandlas i socialismen; inte längre trista villkor, inte längre herre-slav-förhållanden, inte längre skräpproduktion av billiga varor, inte längre behov av att göra ett jobb på livstid.
Målet för arbetet kommer att vara att producera det bästa och producentens tillfredsställelse. Det sistnämnda är mycket viktigt. Det kommer inte att finnas någon producent-konsument-indelning i socialismen, utan tillfredsställande livsstilar både i och utanför produktionsprocessen.
Det socialistiska samhället kommer att vara en ekonomisk demokrati. Alla kommer att äga allt, eftersom det inte kommer att finnas någon privategendom.
Betyder det att vi kommer att ha rätt att ta varandras överrockar? Nej, det betyder att män och kvinnor kommer att använda vad de behöver, ibland för gott (som i fallet med en överrock) ibland tillfälligt (som i fallet med en biblioteksbok). Det kommer inte att finnas någon äganderätt. Om någon tar en annans rock - antingen av misstag eller för att de handlar irrationellt - kommer det att finnas fri tillgång till så många nya rockar som behövs.
Ekonomisk demokrati innebär att beslut om produktionen och distributionen tas av samhället, antingen av hela samhället - vilket inte skulle vara något problem med de metoder som nu finns för världsomspännande kommunikation - eller av dem som är direkt inblandade i processen, förutsatt att samhället är berett att överlåta besluten på dem.
Vi strävar inte efter att ersätta den nuvarande kapitalistiska eliten med en ny byråkratisk elit Den socialistiska revolutionen kommer att vara en permanent revolution i den mening att när den väl upprättats måste människor delta skötseln av den.
De kommer att råda rörelsefrihet för alla i ett socialistiskt samhälle. I dag föds och dör arbetare ett land, vanligtvis utan att resa långt utanför dess gränser. Inga gränser, nationer, eller provinser kommer att splittra upp det socialistiska samhället Världen kommer att vara en enhet. Det innebär inte att vi vill skapa en monolit, där det inte finns några kulturella språkliga eller andra skillnader.
Den socialistiska samhällsorganisationen kommer inte att vara beroende av regeringar, ledare eller partier. De finns bara i klassamhället, där lagar är uttryck för den härskande klassens intressen. När den socialistiska arbetarklassen tar makten kommer den att använda lagen för att rasera kapitalismen och bygga upp socialismen. När detta väl är gjort kommer det inte att finnas några lagar, som skapats av en del av samhället för att kontrollera en annan.
Det socialistiska samhället kommer inte att ha något behov av religioner eller utopier bortom graven. Men vad händer om en minoritet vill fortsätta med sin religiösa livsstil? Då kommer den att vara fri att göra det, och de som vill vandra över Röda Havet kan försöka att göra det också.
Socialismens moral kommer att formas ur gemensamt ägande och fri tillgång, och de demokratiska beslutens överhöghet. Sexuella tabun kommer att vara lika skrattretande som tabun kring häxeri är idag.
För de som indoktrinerats med kapitalismens allmänna fördomar förefaller socialismen omoralisk. Men i verkligheten kommer den att vara ett samhälle som återspeglar mänskliga drivkrafter, mänsklighetens fantasi och egenintresse.
Om en iakttagare från yttre rymden fick för sig att människorna älskar arbete mer än allt annat skulle det vara lätt att ursäkta honom - trots allt är det vad den stora majoriteten ägnar den bästa delen av sina vakna liv åt.
Men om iakttagaren cirklade runt i sitt rymdskepp tillräckligt länge för att höra fabriksklockorna och -sirenerna signalera arbetsdagens slut skulle han av vårt beteende att döma kunna dra slutsatsen att vi betraktar arbete som otrevligt, ja, till och med förhatligt. Han skulle se människor strömma ut genom fabriksportarna och kontorsdörrarna med samma vanvettiga iver som djur som plötsligt släppts fria.
Från den höjden skulle det dock vara helt omöjligt för honom att förstå varför de återvände nästa dag för att på nytt låta portarna och dörrarna stängas efter sig. Och om han kunde landa och tala med några av dem skulle han förmodligen bara upptäcka att inte heller de förstod. Om det fanns en socialist i gruppen skulle han ha stora svårigheter att förklara för besökaren att den civiliserade världen inte ägs av de hundratals miljoner människor som arbetar hela dagarna för att producera och distribuera allt som kommer fram ur fabrikerna och åkrarna och gruvorna och haven, utan av en liten elit som nästan aldrig ens kommer i närheten av dem. Det skulle ta ännu längre tid att förklara vad "äga" betyder. Och sedan skulle det vara ännu svårare att förklara varför människorna tillåter det att fortsätta ens en enda minut längre.
Det är faktiskt troligt att besökaren, sedan han fått veta att människorna faktiskt stöder systemet som håller dem förslavade, som förstör mycket av den rikedom de arbetar för att producera och som periodvis skickar ut dem för att döda varandra i miljontals, skulle lätta på kopplingen och trycka ner gaspedalen för att så snabbt som möjligt komma hem till Alfa Centauri eller vad han nu kan ha kommit ifrån.
Tyvärr betraktar människor nästan aldrig sin tillvaro ur detta rymdfararperspektiv. I stort sett ifrågasätter de inte samhällssystemet de fötts in i. De har antingen glömt eller aldrig fått lära sig att det är först under de senaste 4.000 eller 5.000 åren av deras miljoner år på planeten som ett fåtal av deras egen art berövat dem världen de lever i. De har godtagit idén att arbete inte är något de ägnar sig åt för att det är en aktivitet som ger dem tillfredsställelse eller ens för att de inser behovet av den - utan helt enkelt för lönen de måste ha för att kunna leva. Så de rycker på axlarna och biter ihop tänderna och säljer den bästa delen av sina dagar under den bästa delen av sina liv till sina arbetsgivare.
Under all denna tid ägnar de sig åt uppgifter som är utmattande, tråkiga, förödmjukande, smutsiga eller farliga - och ibland en blandning av alltsammans på en och samma gång. Mycket ofta är deras jobb nära nog meningslösa. Ibland är de direkt skadliga eller destruktiva. Och den tillfredsställelse som ett jobb skulle kunnat ge förstörs alltid av att det utförs under hotet om avsked, av att varken produktionsredskapen eller produkten de tillverkar tillhör dem, och av att kraven på vinst hela tiden dikterar att jobbet måste utföras snabbt eller till ett pris som omöjliggör kvalitet och tillfredsställelse.
Om man frågar människor varför de ägnar sig åt det, vad som får dem att stå ut, år efter år, svarar de - efter att först ha gjort de accepterade förklaringarna om kärlek till och plikt mot familjen - att de gör det för de få timmars skull varje dag som de är fria från arbetet.
Detta är deras ledighet, den tid som tillhör dem själva. Ordet kan bara ha mening i ett samhälle som bygger på tvångsarbete. Ledigheten är den tid då människor tillåts leva för sig själva.
De säger ofta att de börjar leva först när de lämnar arbetet. Det är därför de tittar på klockan Det är därför alla kallar förkvällen för "rusningstid". De rusar till busshållplatsen eller bilparkeringen för att starta resan hem. Trängseln i bussen och bilköerna gör den ofta nästan lika tröttande som själva arbetsdagen.
Det är nu ungefär nio timmar sedan de lämnade bostaden med sömniga ögon och en obearbetad blandning av kaffe och smörgåsar i magen. De kommer hem igen och känner sig smutsiga och hungriga och irriterade. Nu startar ledigheten. Nu är de fria att kasta sig in i den våldsamma jakten på lycka. Det är detta ögonblick de väntat på hela dagen.
Och det är i samma ögonblick som den dagliga trista sanningen på nytt gör sig gällande. De sjunker ner i en fåtölj. Vad de egentligen skulle behöva är en dusch och ett klädbyte och en lätt måltid, men för ögonblicket orkar de bara dricka ännu en kopp kaffe och litet frånvarande titta på slutet av barnprogrammen på TV.
Det behövs energi och kraft för att aktivt kunna njuta av ledigheten. Men det är just dessa som arbetaren sålt för att få sitt dagliga bröd. Det finns knappast någonting över för ledigheten. Det första kravet på hans fritid är att han återhämtar dessa krafter för morgondagens arbete.
Det andra kravet är att sköta ett hem och uppfostra barn som ska bli nästa generation av arbetare. Om han snabbt tvättar av sig och äter kommer det att finnas tid över att leka med ungarna en halvtimme innan de ska gå och lägga sig. Och sedan finns det jobb som väntar; reparationer i lägenheten eller villan, arbete i trädgården, jobb med bilen... Alltid finns det något som måste lagas eller fixas, blanketter som måste fyllas i och räkningar som måste sorteras. Men nu är klockan nästan tio och flera av jobben har skjutits upp till helgen, men genom att låta bli att tänka på detta och inte plocka ihop verktygen efter sig hinner han sätta sig framför TV:n en stund och titta på sportnyheterna.
Arbetare är nästan ständigt trötta. Många, speciellt de yngre, skär ner på sömnen för att kunna tillbringa ytterligare några timmar på ett diskotek, en restaurang eller nattklubb, och detta har en kumulativ effekt på deras fysiska och psykiska hälsa. Det möjliggörs av att själva trötthetsmönstret genomgår en radikal förändring. För varje år som går, i takt med att allt mer maskineri införs, är det allt färre jobb som kräver en stor förbrukning av fysisk energi - men de leder i allt högre grad till psykisk utmattning till följd av pressen, jäktet och tempot i dem.
Resultatet är att de flesta arbetare kommer hem och känner sig trötta men otåliga, utslagna men otillfredsställda av arbetet. De känner en vag impuls att åka någonstans eller göra någonting, men allt färre av dem har förmåga att göra någonting positivt åt sin situation. Det är därför som många av de yngre har motorcyklar eller bilar bara för att köra omkring med utan något bestämt mål. Det är därför som alla möjliga sorters meningslösa aktiviteter hittats på för att arbetare faktiskt ska kunna göra något under sin fritid som inte ens på långt håll påminner om arbete. Vad de framförallt behöver är mental rekreation om de ska uppnå den sinnesstämning som behövs för att de ska orka med att åka till arbetet nästa dag.
Det sista de flesta arbetare vill göra är att tänka - på vad som händer i den moderna världen och fritidsindustrin är inställd just på att förhindra tänkande. Fritiden organiseras i sådan skala och i sådan detalj att arbetare inte behöver planera sina semesteraktiviteter eller sin utekväll. Allt detta görs för dem. Allt de behöver göra är att godta det. De förhindras att vara ensamma eller tysta för ett ögonblick. Det ska vara "full fart", desperata aktiviteter, i bästa fall bara meningslösa och dyra, i sämsta fall ofta destruktiva och grymma.
Gång på gång välkomnas upplösningen av stränga moraliska band och tillhandahållandet av allt fler fritidsaktiviteter som ökad frihet. Och ändå ger de inte den känsla av förnöjsamhet som friheten ger. I själva verket ökar känslan av tristess och besvikelse. För friheten har inte ökat. Den har beskurits ytterligare.
Många aktiviteter, t.ex. idrott, som arbetare brukade ägna sig åt under sin fritid har till stor del tagits över av yrkesmän. Ett efter ett har deras tidsfördriv, som schack, kägel- eller kortspel, blivit utkonkurrerade och ersatta av skenfagra kommersiella varianter.
Televisionen har gjort intrång i deras hem och strypt deras samtal. Den visar dem människotyper och personligheter som är mer charmerande och intressanta än deras familjer och vänner. Oavsett kvaliteten på programmen måste de ha TV:n på "som sällskap".
Ju mer kapitalet invaderar deras lediga tid, desto mindre har de kvar att leva för sig själva och desto mer utsträcks kontrollen över vad som en gång var deras privatliv. Att de flesta arbetare faktiskt välkomnar förändringen upphäver på intet sätt det som håller på att hända - det gör bara processen ännu mer degraderande.
Genom televisionen, som blivit den vanligaste fritidssysselsättningen för de flesta för det mesta, kan de hänge sig åt lyx och resor och våld och kärlek och framgång, utan att i verkligheten ha någonting av detta. De kan fly från den verkliga världens oro och bestyr, utan att i verkligheten undkomma. Och hela tiden annonserar programmen ihärdigt kapitalismens viktigaste moderna produkt - idén att allt sker för det bästa i den bästa av alla möjliga världar.
Om rymdfararen iakttog oss tillräckligt länge skulle han se att det inte är i vårt arbete som vi ger det mest övertygande beviset på vår ställning som löneslavar. Det är under vår "fri"tid. Vi lämnar jobbet likt djur som släppts ut ur ett ekorrhjul - för att i nästa ögonblick blint kasta oss över leksakerna i buren. Vi är slavar eftersom vi har en slavmentalitet. Träldomen finns i våra sinnen.
Produktionsproblemet har lösts för länge sedan. Knapphet är inte längre något nödvändigt ont. Och ändå utnyttjas världens ofantliga produktivkrafter ännu inte för att tillfredsställa mänskliga behov. I stället används de bara där en vinst kan göras, som monopoliseras och kontrolleras av en minoritet på bekostnad av det stora flertalet av oss.
Vi, som utgör denna majoritet, utför alla sorters arbete - i gruvor, på fartyg, i fabriker, affärer, kontor och skolor. Men vi har en sak gemensam: alla säljer vi arbetskraft.
Marknadsplatsens och ekonomikontorets anda genomsyrar alla våra sociala förhållanden. Vi som sköter produktionsapparaten betraktas inte som människor, utan i första hand som en del av denna apparat. Våra grundläggande behov uppfylls inte för deras egen skull. I den mån de uppfylls är det bara ett medel för att hålla oss arbetsdugliga; de mäts som kostnader. Människor är inga mål i sig - de är bara instrument i produktionsmaskineriet. Kommersiella värden och kostnadsvärden går före mänskliga värden.
För att det moderna produktionsmaskineriet ska kunna fungera måste det finnas en mycket mångsidig arbetsstyrka. Denna arbetsstyrka måste bo, utbildas, transporteras, livnäras och underhållas så billigt som möjligt - i den mån detta är förenligt med en effektiv produktion.
Inom bostadssektorn innebär det att vi måste finnas så nära våra arbetsplatser som möjligt, att vi måste sammanföras kring städernas anställningscentra. Våra bostäder måste uppfylla sitt syfte - att vara platser där vi kan återhämta våra krafter inför morgondagens arbete och föda upp en ny generation av arbetare för att täcka framtida anställningsbehov.
Inom utbildningssektorn innebär det att vi måste lära oss grunderna för industridisciplin och dess rutiner. Vi måste lära oss att respektera överheten, arbeta hårt, och hålla oss sunda och friska för att kunna göra det. Några av oss kan väljas ut för ytterligare utbildning av mer avancerat slag. Ännu färre kommer att utbildas ännu mer.
Det måste finnas en effektiv hälso- och sjukvård för att lappa ihop oss och på nytt sätta igång vår produktionsförmåga närhelst den bryter ihop. Det måste också vidtas åtgärder för att vår arbetsförmåga ska skadas så litet som möjligt av en ohälsosam miljö. Vatten och avlopp måste finnas, några träd planteras, och några gröna fält avsättas till parker. Ett kollektivt transportsystem måste byggas upp för att frakta oss till våra arbetsplatser så billigt och så snabbt som möjligt. För att vi ska orka arbeta från dag till dag måste vi förses med underhållning i masskala.
Sådant är livet i dag - människor behandlas inte som människor utan som produktionsinstrument. Inte ens de arbetare som behandlas med samma omsorg som precisionsinstrument kan undkomma denna allmänt omänskliga tillvaro.
Allt detta skulle vara nog så obehagligt om vi fick en ordentlig försörjning, men vi får inte ens det.
Som produktionsinstrument bor och transporteras vi inte på ett effektivt sätt. Skolorna i vilka vi antas få utbildning är överfyllda och otillräckliga. Överbefolkningen i städerna påverkar vår hälsa och har biprodukter som brottslighet och meningslöst våld.
Allt detta bidrar ytterligare till vårt elände. Och ändå är de flesta av oss nöjda med att inte kräva mer än en hygglig slavtillvaro. De kapitalistiska politiska partierna lovar bara att lösa dessa problem utan att rucka på vår ställning som produktionsinstrument. Vad de tänker sig är en mer effektivt livnärd, härbärgerad, frisk och utbildad arbetsstyrka. Produktionsmetoderna förändras hela tiden och skapar nya problem som de kan lova att lösa. Således finns det ett ständigt bostadsproblem, ett transportproblem, ett utbildningsproblem, ett invandrarproblem och många andra.
Socialister förkastar det nuvarande samhällssystemet helt och hållet. Vi vill inte hjälpa till att lappa ihop det för att göra det mer effektivt.
Vi vill att män och kvinnor ska frigöra sig från detta livsmönster och bygga upp ett sant mänskligt samhälle i vilket produktionsmaskineriet används för att tillfredsställa människornas många och skiftande behov. Vad vi vill ha är ett nytt samhälle i vilket människorna inte längre är varor och kostnader.
Hela vår eländiga och meningslösa tillvaro kan ledas tillbaka till samhällssystemet vi lever i. Grunden för detta system är att produktionsmedlen används för att tillverka produkter för vinstgivande försäljning på marknaden; myntets andra sida är att producenternas arbetsförmåga köps, säljs och beräknas som en kostnad.
Detta tvåsidiga förhållande är grunden för vårt nuvarande sociala liv. Det är penningband som håller ihop mänskliga förhållanden.
De som monopoliserar produktionsmaskineriet är beroende av marknaden; alla vi andra är beroende av anställning. Där det finns en marknad och där det finns möjligheter till anställning, där samlas människor. I viss mån hör de båda ihop. Det beror på att där många producenter samlas finns det en potentiell marknad för de insatsvaror som behövs för att återskapa arbetskraft.
Ett utmärkande drag för det nuvarande systemet är därför att stadsområdena ständigt växer. Överbefolkningen i städerna ställer det kapitalistiska systemet inför ett kostnadsproblem, speciellt inom bostads- och transportsektorn. Men förhållandena inom dessa sektorer är bara förvärrande omständigheter i den moderna tillvaron.
En sida av stadsliv i denna skala, som inte ens undgått sociologer, är avsaknaden av varje verklig samhörighetskänsla. Människor betraktar inte sig själva som delar av varandras liv. Vi genomlider en splittrad och meningslös tillvaro från dag till dag. Vi uppträder som skilda, isolerade individer vilka konkurrerar mot varandra. Och eftersom vår ställning är att vara rena produktionsinstrument med skiftande kvalitet, blir vi indelade och klassificerade genom en uppsjö av stötande sociala kännemärken, som grundar sig på sådana kriterier som arbetsplats, typ av jobb, dialekt eller bilinnehav. Detta är en del av det nuvarande systemets förnedring, av dess förhöjande av icke-mänskliga värden. Vi behandlar inte varandra som människor i denna statusgradering. Vi dömer inte människor efter vad de är utan efter vad de har.
Utöver att behandlas som produktionsinstrument måste vi stå ut med den ytterligare skymfen att behandlas som en marknad. Vi utsätts ständigt för en spärreld av förolämpande och lögnaktig reklam, en del för produkter som är direkt skadliga för människokroppen. Denna kampanj uppmuntrar de stötande åtskillnaderna vi gör mellan varandra. Vi uppmuntras att efterapa våra påstådda välgörare. Reklamvärlden är en drömvärld till vilken vi inbjuds att fly från vardagslivets elände genom att köpa oss till trygghet.
Eskapism är också det genomgående temat inom underhållningen: våld, spektakulära filmer, filmstjärnor och poppidoler - en massa glitter och prål; bröd och skådespel. Bingo, lotto, tipset och penninglotteriet är alla försök att fly från vardagslivets elände.
Hela tiden ökar livstempot. Tid är pengar. Snabbkaffe och snabblunch, snabb hit och dit, slösa inte tid och energi i den ändlösa jakten efter trygghet. Hur mycket denna ändlösa jakt och massproducerade billiga mat skadar oss, fysiskt och mentalt, är svårt att avgöra. Men det står helt klart, även om man bara anlägger ett rent biologiskt perspektiv, att vår nuvarande tillvaro är skadlig och obalanserad. Det kan inte råda någon tvivel om det: samhället vi lever i är genomruttet. Och eländet minskar inte - det ökar hela tiden.
Måste vi stå ut med detta? Är ett sådant liv den oundvikliga följden av ett industrisamhälle?
Ett studium av historien och av samhället visar att vår nuvarande belägenhet är följden av samhällssystemet vi lever i. Det är ett samhällssystem som degraderar människor till ställningen som produktionsinstrument; ett system, som genom själva sin natur, bara kan ge oss ett liv fyllt av tomhet och falskhet.
Det är samhällets själva grundval - privategendomen - som är ansvarig för dagens degraderande liv och atmosfär. Inget lappverk kan lösa detta problem. Vad som behövs är en social revolution - en förändring i samhällets grundval, som gör det möjligt att använda produktionsmaskineriet för att tillfredsställa mänskliga behov.
Detta är ingen utopisk dröm. Jordens produktionsresurser är fullt tillräckliga för att göra det möjligt för män och kvinnor att frigöra sig själva från sin nuvarande förnedring. Vi kan bygga upp ett samhälle, som kommer att vara en gemenskap i ordets rätta bemärkelse, i vilken vi kan behandla varandra som medmänniskor; i vilken vi kan hävda balansen mellan människor och samhälle och samhälle och natur; i vilken vi kan leva ett verkligt mänskligt liv.
Den som tvivlar på att sex är ett problem för många människor behöver bara göras uppmärksam på den mängd problemlösande litteratur som finns i ämnet, artiklar om sex i dags- och veckopressen, deras exploatering av människors nyfikenhet på hur andra "gör det". Andra exempel är alla människor som aktivt söker hjälp för sitt sexualliv - i tidningsspalter eller genom äktenskapsrådgivning, yoga eller ginsengkurer.
Misslyckade sexuella relationer leder till känslomässiga störningar. Det kan avläsas i antalet skilsmässor, i kvinnomisshandeln, i porrindustrins expansion. Hite-rapporterna från USA berättar om jättelika frustrationer och förvirrade känslor hos båda könen. Den visar också vilka enorma svårigheter både män och kvinnor upplever när de försöker förmedla känslor och problem till varandra.
Varför är sexuallivet ett så stort problem för många människor? Varför är känslomässigt och sexuellt harmoniska förhållanden så ovanliga? Beror det på den mänskliga naturen? Eller beror det på hur vi lever, hur samhället är organiserat?
De svårigheter i sexuallivet som tydligast hänger ihop med samhällets natur är de som beror våra grundläggande behov. Brist på pengar, fattigdom, rädsla för arbetslöshet - allt detta kan bara inverka negativt på sexuallivet. Det viktigaste sexualorganet är hjärnan. Oro och stress, som orsakas av fattigdom, omöjliggör ett lyckligt sexualliv.
Men även när matbrist eller arbetslöshet inte är ett omedelbart hot är det ändå få människor som har ett tillfredsställande sexualliv. En anledning är att de flesta människor lever under olika typer av social press, t.ex. stress i arbetet eller den påfrestning det innebär att behöva uppföra sig eller vara klädd på ett visst sätt. Alla dessa faktorer orsakar ängslan och oro. Det förhindrar den avslappning och emotionella harmoni som är nödvändig för känslomässiga förbindelser.
Genom äktenskapssystemet har man försökt organisera detta. Kvinnorna blir ofta ekonomiskt beroende av sina män vilket lägger starka sociala och moraliska förpliktelser på båda parter. Känslan av att vara fångad för resten av livet kan i mänga fall leda till förbittring, ömsesidiga anklagelser och än värre saker. Skilsmässa är en lösning men en svår sådan (och för många kvinnor ekonomiskt omöjlig) i ett samhälle med monogami som ideal.
Men fattigdom och stress är endast en del av förklaringen. De förklarar varför det kan vara svårt att ha ett bra sexualliv som vuxen. De sexuella frustrationerna grundläggs dock redan i barndomen genom den förtryckande roll familjen spelar i dagens samhälle.
Familjen i det kapitalistiska samhället har samma uppgift som familjen i tidigare samhällssystem. Den skall producera och uppfostra nästa generation. Familjen skall utrusta barnet med färdigheter så att det överlever. På den punkten skiljer sig den kapitalistiska familjen från sina föregångare. I ett samhälle grundat på lönarbete innebär överlevnad att sälja sin arbetskraft till en arbetsgivare för lön. Familjen måste säkerställa denna förmåga hos barnet. Om inte barnet förvärvar denna förmåga betraktas familjen som misslyckad. Att man så starkt betonar frågor om vad barnet skall göra som vuxen visar på denna tendens. En av de vanligaste frågor som vuxna ställer till barn, även de yngsta, är: "Vad vill du bli när du blir stor?"
Att familjen har denna uppgift förklarar också varför de flesta barn och ungdomar växer upp i en miljö som ogillar nöjen. Tvånget att förbereda barnet för arbetsmarknaden och den olust som vuxna känner för arbetet, gör att föräldrar ofta ser med misstänksamhet och fientlighet på barnets nöjen. De gör ofta sina barn olyckliga och förbittrade genom att påtvinga dem synbarligen irrationella regler som begränsar deras glädje. Reglerna gäller också sexualiteten. Barn avskräcks från att röra eller visa intresse för "fula" kroppsdelar. När de blir tonåringar säger systemets regler, överförda genom familjen, att de skall dölja sina sexuella känslor. De skall visa dem först sedan de blivit "mogna" och "ansvarsfulla", när de fått ett arbete och överlämnat sig själva till systemet.
Eftersom de flesta unga människor förnekas utlopp för sina naturliga sexuella känslor tillsammans med det motsatta könet saknar de - när de nått den socialt accepterade åldern - den kunskap och säkerhet som tidig erfarenhet skulle ha givit dem. De har inte haft möjlighet att experimentera fritt, öppet och utan skuld med jämlika partners. Därför har de inte under uppväxten fått någon erfarenhet av vad sexualiteten innebär, till skillnad från andra sidor av livet. Att de under de första 15 till 20 åren av sina liv också nekats rättigheten att besluta om andra sidor av sina liv (föräldrar och lärare har tagit hand om det mesta av deras tänkande och ansvar) innebär att de oundvikligen kommer att sakna erfarenheter av att göra självständiga och ansvarsfulla val i sina liv. Detta skapar allt annat än den ömsesidiga förståelse - den insikt i att ge och ta, den känsla av fantasi - som är nödvändig för lyckliga sexuella och känslomässiga relationer. Det skapar i ställer känslor av avundsjuka, brist på tillit och hederlighet, en oförmåga att känna sina egna och partnerns behov.
Man behöver alltså knappast förvånas över att människan sexuellt och känslomässigt ofta förblir barn som vuxen. De har inte fått möjligheten att förstå sig själva inom detta område. Det leder till en massa trassel och frustrationer när de blir vuxna. Hur många människor lider inte av att någonstans under uppväxten stannat upp i sin känslomässiga och sexuella utveckling, även bland de av oss som är ansvarsfulla, politiskt och socialt medvetna?
Det här innebär inte att alla skulle trivas med ett enda förhållande hela livet om samhället tillät oss att leva ut våra sexuella känslor. Monogamin är inte ett mer naturligt beteende än många andra typer av förhållanden. Den är något som dagens egendomsbaserade samhälle försöker påtvinga människorna.
Individens behov, inte bara i sexuallivet, skiftar enormt. Vid ett fritt val passar monogamin kanske några, men knappast alla. Poängen är inte monogamins vara eller inte vara, utan att den känslomässiga oansvarigheten och förvirringen hos många vuxna har sina rötter i den sexuellt hämmande uppfostran som är dikterad av lönesystemets behov.
Å ena sidan ser kapitalismen negativt på unga människors sexuella handlingar, å andra sidan bombarderar den dem med sexuella anspelningar av en massa olika slag. Denna motsägelse beror på kapitalismens behov av att göra vinst - vad det än må gälla. Det gäller också människors problem, även av kapitalismen skapade problem.
Filmer, annonser och böcker betonar och blåser upp betydelsen av sex. De ger också ofta en förvrängd bild av vad vi kan förvänta oss av sex. De vackra, sexuellt potenta män och kvinnor som tidningar och filmer visar upp, skapar hos både unga och äldre oberättigade känslor av otillräcklighet och underlägsenhet. De skapar en falsk bild av sexuell fulländning och en ohälsosam oro över sex i allmänhet.
Sex är naturligtvis en viktig del av livet. Men det viktiga är att sex behöver integreras i ett vidare perspektiv av mänskliga aktiviteter, inte som nu finnas vid sidan av eller ovanför övriga aktiviteter.
I detta avseende har många primitiva samhällen, som inte bygger på försäljning av mänsklig arbetskraft, en mycket sundare syn på sex. I samhällen av den typ Margareth Mead beskrev i sin klassiska bok Coming of age in Samoa praktiseras sex mer öppet och utan skam av vuxna. Barnen upplever därmed naturligtvis sex som en naturlig del av livet och börjar lära sig och uppleva det tidigare. Barnen växer upp utan tabun och förbud som de flesta av oss betraktar som självklara. Föräldrarna behöver inte lära barnen "livets realiteter". Det sker naturligt genom att leva. De lärs inte in genom "fräckisar" i skolan eller den kommersiella förvanskningen av sex.
Följden blir att människor som växer upp i sådana samhällen är mindre hämmade och mindre hemlighetsfulla i sina attityder till sex. Sexualiteten ingår i deras liv tillsammans med andra naturliga mänskliga aktiviteter. De behöver inga upplysningsböcker som talar om för dem hur man praktiserar sex eller vad de saknar i sina sexualliv. Inte mer än vad de måste upplysas om hur de skall få ut mesta möjliga av att äta, dricka, arbeta eller leka. Sex är inte mer centralt för dem än de andra aktiviteterna. Sex faller inte in i en speciell, mystisk, frustrerande kategori för sig själv - vilket det inte heller bör göra.
Detta innebär inte att vi måste återgå till ett primitivare samhälle för att kunna uppfatta sexualiteten naturligt. De sexuella attityderna i primitiva samhällen visar dock att sexuella problem, i den omfattning som de finns i dag, inte beror på vår mänskliga natur utan på de samhällsförhållanden vi lever i. Och det är självklart något fel med ett samhälle som gör en naturlig funktion och en potentiellt njutbar upplevelse till en vitt spridd källa till elände, ilska, skuldkänslor och frustration. Om man gjorde sig av med detta system skulle samtidigt tvångströjan på människornas känslor försvinna. Det skulle bli osannolikt att vi uppnådde vuxen ålder med ringa kunskap om att ingå ömsesidiga och tillfredsställande förhållanden med en annan person. Ett nytt socialt mönster, som bygger på gemensamt ägande, kan till skillnad från kapitalismen ge individen full frihet att utveckla sina mentala, fysiska och känslomässiga möjligheter.
Trots att de allra flesta människor aldrig lyckas få ihop någon större summa pengar är pengar utan tvivel något av det viktigaste i deras liv.
De som har litet pengar är vanligtvis de som arbetar för lön och producerar samhällets rikedomar. De som har mycket pengar är vanligtvis de som inte producerar någonting, men som äger produktionsmedlen.
Här ser vi meddetsamma en motsägelse. De som hela livet arbetar, som utför alla de olika uppgifterna i samhället, har när de når pensionsåldern sparat ihop mycket litet. Produktivitet och ägande är varandras motsatser.
De flesta människor betraktar pengar som någonting naturligt. Utan dem skulle det vara omöjligt att leva, tror de.
Pengar, eller överväganden som bygger på pengar, är grunden för nästan allt vi gör eller säger. De står i centrum för de flesta dagliga samtal och diskussioner. De utgör temat och intrigen i det som - med ett förskönande uttryckssätt - brukar kallas för underhållning i TV och filmer. Om de inte kunde hänvisa till pengar skulle politikerna stå mållösa. Varje löfte och reformplan, vare sig det handlar om pensioner eller miljöförstöring, JAS-plan eller utbildning, diskuteras i penningtermer. Många reformförslag försvaras med att det skulle spara pengar. Att det saknas pengar är ursäkten för att inte genomföra andra.
Vad som är fakta och vad som är fantasi är frågor som de flesta människor skulle ha svårt att besvara. Pengarna betraktas med sådan vördnad att deras fullständigt konstgjorda natur sällan uppmärksammas.
När Marx fastställde att penningen är ett bytesmedel, en prismåttstock och en värdemätare reste han samtidigt frågan om varför ett sådant medium behövs.
De flesta människor, och alldeles klart politikerna, skulle inte kunna besvara den. Arbetarklassen behöver pengar för att kunna köpa livsförnödenheterna - mat, kläder och bostad. Människor måste köpa och sälja för att leva. Det är accepterat att tillgång till livets nödtorft är möjlig endast genom pengar.
Så penningen är allsmäktig. Statens legala maskineri är berett att straffa vem som helst som försöker skaffa saker utan pengar. Ännu en motsägelse. Om pengar finns till för att underlätta varucirkulationen, varför är de då ett hinder mellan dig och saker du inte har råd med - trots att du bidragit till att producera dem?
Många människor tror att pengar är den enda tänkbara drivkraften till arbete. Att en sådan förvrängd syn på livet kan göra sig gällande som något av folkmening understryker det faktum att de dominerande idéerna i samhället är den härskande klassens idéer. (Nej, det utesluter inte socialismen, eftersom den härskande klassens idéer upphör att dominera när arbetarna har fått nog av kapitalismen.) Idén att pengar är drivkraften till att överhuvud taget utföra någonting är en del av den kapitalistiska ideologin, ett försök att rättfärdiga vinstmotivet.
Kapitalisten riskerar sina pengar i investeringar endast på grund av att han hoppas de ska ge vinst. Vinstmotivet håller honom alert eftersom han måste konkurrera och då är vinsten hans rättmätiga belöning för de tjänster han gör för samhället. Arbetarna borde förstås vara tacksamma eftersom han ger dem arbetstillfällen. Så penningvinst i en eller annan form är normalt och naturligt. Trots allt finns det ingen som gör någonting utan ersättning. Enkelt, eller hur? Man måste vara vriden eller en utopisk drömmare för att förespråka en värld utan pengar.
kapitalismens lärda försvarare kan undvika de riktigt obehagliga frågorna, eftersom deras grova rationaliseringar godtas. Varifrån fick kapitalisten pengarna som han försöker återinvestera för att få ytterligare vinst. Hur kom en minoritet från början att äga och kontrollera produktionsmedlen? Har inte människan under hundratusentals år levt i ett samhälle utan pengar och utan privat ägande av produktionsmedlen? Var inte de första klassystemen - början av den skrivna historien - uppbyggda på våldsam stöld av gemensamt ägd mark och ägande av slavar? Är lönesystemet, som i dag finns över hela världen, inte någonting annat än en form av slaveri?
Kapitalisten (statlig eller privat) har till skillnad från forna tiders slavägare, inget direkt personligt ansvar för sina anställdas försörjning. Han betalar dem en penninglön ur den rikedom som de producerar men han äger - och de svarar själva för sin försörjning. Dessutom är den moderna löneslaven - till skillnad från forna tiders slavar som växlade händer när de köptes och såldes av sina ägare - "fri" att hyra ut sig till vilken kapitalist som helst som är intresserad av hans speciella yrkeskunnande och förmåga. Det är vad friheten innebär för arbetarklassen.
Men även om en lönarbetare kan låta bli att arbeta för en enskild kapitalist kan han inte under någon längre tid låta bli att arbeta för kapitalet. Lönarbete är helt beroende av kapital. Kapital är helt beroende av lönarbete. De samexisterar i inbördes fiendskap. För att leva kräver kapitalet ständig tillförsel av nytt arbete som reproducerar det genom att skapa ny rikedom. Och arbetet underkastar sig denna utsugning av dess livskraft, för det är endast genom att fylla på blodsugarkapitalet som det tillåts att reproducera och försörja sig självt.
De som tror att penningsystemet är evigt och naturligt har inte förstått den värld de lever i eller de många utvecklingsfaser som det mänskliga samhället genomgått. Människan klättrade inte ner från träden med händerna fyllda av inflationsdollar, rubler eller kronor för att styra kosan mot närmaste stormarknad. Närmaste stormarknad låg ett par miljoner år längre fram i tiden.
Ur historisk synvinkel är pengarnas universella roll en sen utvecklingsfas. Under större delen av sin existens har människan producerat livsförnödenheterna utan att använda pengar.
"Ingen gör något utan ersättning." Det är ett okunnigt uttalande, som kommer från dem som tror att pengar är människans enda drivkraft. I en annan mening är det dock riktigt. Människan har alltid arbetat och producerat för att hålla sig vid liv. Det är inte att göra något utan ersättning.
Även i dag, trots den förvrängda inställning till arbete som kapitalismen skapat, utför människor en massa arbete utan att få betalt för det. Ett av hundratals exempel är tillfredsställelsen miljontals människor får av trädgårdsarbete, trots att det ofta är både tungt och påfrestande.
Någonstans långt inne i hjärnorna hos dem som hävdar att pengar är den enda drivkraften för människan, finns misstanken att arbete, i form av anställning, är otillfredsställande och inte ger känslan av att ha presterat något. Folk gör det bara för att de måste. Kanske försöker de egentligen bara säga att de inte kan tänka sig att en mentalt frisk person frivilligt skulle utföra många av de arbeten som finns i dag.
Kapitalismen skapar många sådana arbeten - arbeten som är enformiga, outvecklande eller socialt destruktiva. Några exempel är bank- och försäkringsarbete, vapentillverkning, arbete vid löpande bandet och reklamjobb - det finns många fler.
Arbete under kapitalismen innebär anställning, arbete för lön. Arbetet har förlorat mycket av sin glädje för de flesta människor. Idén med arbete (som anställd) är inte att tillverka kläder, livsmedel eller möbler - den är att få pengar i form av lön. Denna förvisning av arbetets nyttoeffekt till en underordnad roll och upphöjning av pengarna till huvudrollen är - långt från att vara anledning till bifallsrop - det starkaste skälet att fördöma kapitalismen.
Marx beundrade mycket Shakespeares arbeten och 1844 skrev han uppskattande om Shakespeares förståelse av pengarnas natur. Han citerade ur Timon av Aten:
"Guld? Röda, dyra guldet? Nej, i gudar!
Jag bad på allvar. Rötter,
klara himlar!
Ej mer än så gör svart till vitt, fult fagert,
ont gott, dum klok,
feg tapper, lågsint ädel.
Ha, gudar! Varför detta? Varför?
Sådant bortlockar prästerna ur
edra tempel,
drar bolstret undan döende, som kry sig.
Ja, denna röda slaven sliter lätt
de helga band han knutit,
signar satar,
gör spetälsk man till Gud, befordrar tjuvar
och ger dem knäfall,
rang och värdighet
med stadens senatorer; det är sådant
som skaffar högtbeprövad
änka man
och kryddar henne, åt vars leda sällskap
ett kurhus skulle kräkas, med
sitt balsam
till majfrisk ros igen. - Fördömda slagg,
du mänskosläktets gatunymf, som väcker
bland folken uppror, ner i jorden med dig,
där är din
plats. -"
Marx uppsats, i vilken han också citerar Goethes Faust, sträcker sig över flera sidor. Det är en omskakande skrift. Ett kort utdrag kan kanske få dem som alltför lättvindigt svalt kapitalismens försäljningsargument att ta en ny titt på samhället de lever i:
"Jag är en dålig, oärlig, samvetslös, andefattig människa, men pengarna är ärade - alltså är dess ägare också ärad. Pengarna är det högsta goda, alltså är dess ägare god; pengarna besparar mig besväret att vara oärlig, så jag antas vara ärlig. Jag är andefattig, men pengarna är den verkliga anden i alla ting, så hur skulle då deras ägare kunna vara andefattig? Dessutom kan han köpa de snillrika människorna, och den som har makt över snillena, är inte han snillrikare än dem? Jag, som med pengars hjälp, förmår allt som ett mänskligt hjärta kan önska sig, besitter inte jag varje mänsklig förmåga? Förvandlar alltså inte mina pengar min oförmåga till motsatsen?"
Kapitalismen har en vilseledande förmåga att förvandla saker till deras motsatser. Det inbillade blir på detta sätt högsta verklighet. Människans makt kommer inte från pengarna. Pengarnas makt kommer från människan.
I en värld grundad på gemensamt ägande kommer det inte att finnas pengar. Människorna kommer att förhålla sig till varandra endast som människor. De kommer att samverka för att producera livsförnödenheterna och fritt använda eller konsumera vad de behöver.
Under kapitalismen kan behoven visa sig bara genom pengar. Kapitalismen förutsätter att det inte finns några behov när det saknas pengar.
I juni 1984 ställde en dansk ledamot av EG-parlamentet, Jens Peter Bonde, en skriftlig fråga till chefen för EG:s jordbrukskommission. Han undrade hur stor andel av frukten som EG köpte för att upprätthålla prisnivåerna som "distribuerades gratis, utnyttjades för alkoholtillverkning, användes som djurfoder eller förstördes 1983?" Och han tillade: "När tänker jordbrukskommissionen sluta att förstöra människors mat?"
I sitt svar försökte chefen för jordbrukskommissionen, Pol Dalsager, bevisa att inga livsmedel i verkligheten förstördes. Det var bara så att en del av livsmedlen som köptes för att upprätthålla priserna "blev omöjliga att använda innan de kunde omvandlas till alkohol eller användas på annat sätt".
Det var rena hyckleriet. Man tillät avsiktligt att livsmedlen ruttnade - förstördes - på grund av att, som Dalsager uttryckte det, "en ökning av antalet möjliga användningsområden kan inte uppnås utan risk att störa de normala distributionskanalerna eller snedvrida konkurrensen mellan de olika kommersiella leverantörerna". Om för mycket gavs bort till sjukhus och andra institutioner eller användes som djurfoder eller omvandlades till alkohol skulle med andra ord livsmedelshandlarnas, djurfoderproducenternas och alkoholtillverkarnas vinster hotas.
Med hjälp av siffrorna som Dalsager angav kan vi räkna ut hur mycket livsmedel som förstördes i de tio EG-länderna året 1982/83 (april-april). Som jämförelse ger vi också siffrorna för hur stora mängder som skänktes bort eftersom det ger en bra bild av hur kapitalismens prioriteter ser ut:
| Förstördes | Skänktes bort | |||||
|---|---|---|---|---|---|---|
| Äpplen | 206.350 | ton | 25.492 | ton | ||
| Apelsiner | 123.526 | ton | 1.713 | ton | ||
| Citroner | 120.818 | ton | 2.903 | ton | ||
| Persikor | + | 17.183 | ton | |||
| Mandariner | 12.199 | ton | 865 | ton | ||
| Blomkål | 20.013 | ton | 616 | ton | ||
| Päron | 11.585 | ton | 5.313 | ton | ||
| Tomater | 17.989 | ton | 3.448 | ton | ||
| Aprikoser | 210 | ton | 133 | ton | ||
| Auberginer | 3 | ton | 29 | ton | ||
Alla socialister känner igen situationen.
De har just påvisat det vansinniga med ett samhällssystem där de människor som tillverkar allt, såväl produkter som tjänster, har tillgång bara till så mycket som de kan köpa för sina löner - samtidigt som världens Wallenbergare, som är bra på att ärva och tjäna pengar, men ingenting annat, äger och åtnjuter tillräckligt mycket rikedom för att kunna köpa praktiskt taget allt de önskar sig.
De har sagt att det är dags att göra sig kvitt lönesystemet, pengarna och hela det negativa anställd-arbetsgivare-förhållandet; att det är dags för människorna att börja tillverka produkter som kan bli fritt tillgängliga för alla som behöver dem, i stället för att göra det för sin arbetsgivare och för vinst.
Då kommer invändningen: "Hur blir det med de smutsiga arbetena, skitjobben?"
De besvarar invändningen med att påpeka att dagens utvecklade teknik, om den används till förmån för alla, kan avskaffa praktiskt taget allt "smutsigt arbete".
Men motståndaren är fortfarande inte övertygad: "Man kan inte mekanisera allt. Jag vill veta vem som ska sopa gatorna och samla in soporna i socialismen."
Det är riktigt att mekaniseringsargumentet inte är helt övertygande. För det är svårt att föreställa sig en värld utan något som helst tråkigt och otrevligt arbete - och hur som helst är det inte socialisters uppgift att förutsäga hur socialismen kommer att vara organiserad in i minsta detalj. Då är det bättre att besvara invändningen med att titta på vad folk egentligen menar när de talar om "skitjobb" och "smutsigt arbete".
Arbete som är kladdigt, som smutsar ner händerna, betraktas vanligtvis som "smutsigt arbete". Men inte alltid.
Läkare och sjuksköterskor t.ex. har nära kontakt med mänskliga funktioner som brukar betraktas som smutsiga. Ändå är det få människor som betraktar deras jobb som "smutsigt arbete".
För de flesta innebär smutsigt arbete inte bara smuts, utan smuts tillsammans med tunga och enformiga aktiviteter, som kräver litet av utbildning eller kreativitet. Sådana jobb kan inte, tror de flesta, göras frivilligt. Enda sättet att få människor motiverade att utföra dem, säger de, är att erbjuda dem pengar.
Men vi behöver bara se oss omkring för att upptäcka att inte ens i dagens samhälle det mesta smutsjobbet utförs för pengar.
Vem sopar och skurar golven, dammar och polerar, tvättar och diskar, byter blöjor o.s.v.?
För det mesta är det kvinnor som gör det, men vare sig det är kvinnor eller män som gör dessa jobb, utför de dem utan betalning. Och om ungefär halva mänskligheten ägnar största delen av sin tid åt att utföra smutsigt arbete utan att få en lön för det är det svårt att hävda att pengar är det enda som kan motivera människor att utföra denna typ av arbete.
I själva verket verkar motsatsen att vara riktig. Människor utför vilka jobb som helst när de motiveras av ett socialt behov - i detta fall familjens behov.
Men är smutsigt arbete, helt oavsett detta argument, så obehagligt som de flesta tycks tro? Denna tro bygger på två antaganden.
Det första är att människor ogillar smuts. Är det sant?
Barn gillar förvisso smuts, trots noggrann uppfostran att inte göra det. Och senare i livet tycker många fortfarande om sådana "smutsiga" aktiviteter som att meka med motorcykel- eller bilmotorer, spela fotboll på en lerig gräsplan, gräva i trädgården...
Det andra antagandet är att människor av naturen försöker undvika aktiviteter som är enformiga och trista. Men inte heller detta är riktigt sant.
När människor är ute efter ett bestämt resultat är de beredda att utföra aktiviteter av denna typ. De joggar runt i motionsspåret för att hålla sig friska och sunda, de gräver ett trädgårdsland för att odla grönsaker, de spacklar och sandpapprar en dörr för att få en jämn och snygg yta innan de målar den. Att jogga, gräva och sandpappra är knappast de mest upphetsande, kreativa sätten att fördriva tiden, men många människor kommer att göra sådana jobb när de är ett medel för att uppnå ett eftersträvat mål.
Efter allt detta kan man tycka att motståndaren borde övertygats om att smutsigt arbete inte är ett hinder för socialismen. Icke. Han eller hon ruskar fortfarande på huvudet: "Det spelar ingen roll vad du säger, ingen skulle vilja vara sopåkare."
Och naturligtvis har han eller hon rätt. Knappast någon skulle vilja ägna ett helt liv åt att samla in sopor. Men det betyder inte att människor har något emot att samla in sopor då och då, när det är socialt nödvändigt.
I dagens samhälle utförs arbete dessvärre inte på grundval av samverkan mellan människor för att utföra vad som är socialt nödvändigt. Arbete utförs inom ramen för anställningssystemet. Människor måste sälja sina fysiska och psykiska krafter till arbetsgivare för att tjäna pengarna de behöver för att köpa livets nödtorft.
När de väl avtalat att sälja sina krafter som sopåkare eller lärare eller bankarbetare kommer de att ägna sig åt det under större delen av sina vakna timmar, kanske under resten av sitt vakna liv.
De kan inte se det eftersträvansvärda målet, som skulle ge dem drivkraften att arbeta villigt och behagligt (ett lönekuvert är ingen ersättning).
Det påtvingade dagliga arbetspasset och bristen på variation gör att alla jobb blir trista och otillfredsställande. Under dessa förhållanden blir vilket arbete som helst obehagligt och smutsjobben blir direkt anstötliga.
I socialismen kommer människor inte längre att arbeta för en arbetsgivare eller för en lön, utan bara för det eftersträvade resultatet. Allt det fullständigt negativa arbete som måste utföras i dag - som att tillverka vapen, döda och förstöra (det verkligt smutsiga arbetet) - kommer att försvinna. Det gäller också allt meningslöst improduktivt arbete som är förknippat med pengar och produktion för vinst - t.ex. försäkrings-, bank- och försäljningsarbete. Allt arbete kommer att vara lika nyttigt för samhället och inga stigma kommer att vara förknippade med något av dem. Människor kommer att vara fria att skapa förhållanden som gör vilken uppgift som helst både angenäm och intressant. Och när de gör det kommer de att kunna utnyttja teknologin - som nu är fjättrad av vinstmotivet - på bästa möjliga sätt.
Människor har ingenting emot att smutsa ner sina händer eller trötta ut sig. Men de vill inte arbeta under förhållanden som berövat arbetet all glädje. Förändra förhållandena (bli kvitt kapitalismen och genomför socialismen) och själva begreppet "smutsjobb" kommer att försvinna.
"Det är nog bra allt det där, men det kommer aldrig att fungera. Människan är självisk till sin natur och det kan man inte ändra på."
Så låter ett vanligt argument mot världssocialismen, som ofta dyker upp när andra argument visat sig ohållbara. Ett samhälle där alla människor gemensamt äger alla jordens tillgångar och tillsammans arbetar för att tillfredsställa människors behov avfärdas som omöjligt på grund av den mänskliga naturen.
Själviskhet, girighet, aggressivitet och hänsynslöshet påstås vara ofrånkomliga mänskliga egenskaper, som gör dagens kapitalistiska system till det enda möjliga. En samhällsform som inte bygger på privat vinning som motiv för arbetet, anses därför vara en aningslös utopi som bara kan fungera i teorin.
Vad finns det då för skäl att ha en sådan i grunden negativ inställning till människan? De vanligaste motiveringarna är exempel på grymheter i världen, krig, rasism o.s.v., och litet vagt att människor "alltid varit, och alltid kommer att vara" sådana.
Att så många människor har denna syn på den mänskliga naturen visar tydligt hur litet av moderna kunskaper eleverna får lära sig i grundskolans och gymnasiets kurser. De lämnas helt ovetande om de upptäckter inom antropologin, sociologin, psykologin etc. som gjorts under de senaste 50 åren. Alla dessa resultat pekar mot att "Människan är människa därför att hon inte har några instinkter, därför att allt hon är och har blivit, har hon lärt och fått från sin kultur, från den del av hennes omgivning som är gjord av människor, och från andra människor". (Man and aggression, s. 9, ed M. F. Aschley Montague)
Män och kvinnor sover, äter, dricker och förökar sig. Relationerna de ingår i för att åstadkomma detta och den allmänna organisationen av samhället är sociala faktorer. Förmågan att tänka och handla är medfödd, men inte värderingar och attityder. Dessa får man genom att leva i sin miljö: föräldrar, skolan, massmedia, andra människor etc. Att andas, äta, dricka och vila är medfödda behov - att prestera, dominera, domineras och äga är inlärda eller sociala behov.
Om vi ser på den mänskliga historien är det uppenbart att människors sociala relationer har förändrats enormt genom tiderna. Beteenden som i dag anses vara av grundläggande mänsklig natur var vid en annan tidsålder så gott som okända.
Stamsamhällen, som levde av jakt och samlande av växter, är de tidigaste kända samhällena. Antropologer hävdar att människan levt på detta sätt ända tills de senaste 10 000 åren av sin mer än en miljon år långa existens. Detta samhälle hade värderingar som helt skilde sig från dagens. De knappa resurserna ägdes gemensamt. Där fanns ingen privilegierad elit med mer makt eller rikedom än andra. Enskilt ägande var ett okänt begrepp - "din" eller "min" saknade betydelse. Samarbete, inte konkurrens, var regeln, överlevnaden var hela stammens gemensamma angelägenhet.
Utvecklingen av människans produktiva förmåga (att bruka jorden och hålla tama djur) medförde ett ekonomiskt överskott. Det ledde till att det bildades privilegierade härskande klasser som tog hand om överskottet för egen del.
Uppkomsten av privat egendom ändrade drastiskt människans sociala värderingar. Jakten på rikedomar har medfört mord, grymhet, bedrägeri, fiendskap och andra antisociala beteenden.
Privat ägande har nu nått sin fulla utveckling i den industriella kapitalismen. I dagens system kan den stora majoriteten av människorna leva bara genom att sälja sin arbetskraft till det fåtal som äger och kontrollerar fabrikerna, marken, transportsystemen och andra produktionsmedel. Drivkraften bakom produktionen är inte att tillfredsställa människors behov. Målet för produktionen är att ge vinst.
Det är ett samhälle med ständiga konflikter. Arbetare och kapitalägare för en ständig kamp om löner och arbetsvillkor. Arbetare konkurrerar med arbetare - först för att få arbete, sedan i karriärens ekorrhjul. Rivaliserande företag och länder för en ständig kamp mot varandra för att öka sin makt och vinst. Organiserat spridande av avsiktliga lögner (reklam) och dödande och lemlästande av människor (militären) är respektabla yrkesområden. Människor blir uppskattade efter sin rikedom, att lyckas mäts i makt och pengar. Girighet, själviskhet och hänsynslöshet är egenskaper som behövs för att "avancera". Det är inte konstigt att människor, som föds in i ett sådant system och som utsätts för starka sociala krav, ofta handlar på ett antisocialt sätt.
Men även under kapitalismen finns det många tillfällen då människor hjälper varandra och arbetar av andra orsaker än vinstintresse. Mängder av organisationer bygger till största delen på ideellt obetalt arbete. När naturkatastrofer inträffar finns ofta tusentals frivilliga som hjälper till i räddningsarbetet. Om människan var aggressiv till sin natur och denna aggressivitet var en av orsakerna till krig, så borde det inte vara nödvändigt med obligatorisk värnplikt och stränga straff för vägrare för att få soldater att gå ut i dessa krig.
De här exemplen (självklart finns många fler) räcker för att bemöta "mänskliga-naturen"-argumentet. Om det fanns en "ond" mänsklig natur skulle denna natur göra sig gällande hos alla människor - i alla tidsåldrar.
Det finns alltså tre huvudskäl att förkasta tesen att krig och andra sociala grymheter kan förklaras genom någon slags inneboende ondska eller arvsynd hos människan:
- Moderna vetenskapliga rön visar att aggressivitet, fridsamhet, girighet, generositet etc. är socialt betingade egenskaper som inte är ärftliga.
- Under hundratusentals år har människor levt harmoniskt under samarbete och gemensamt ägande av tillgångar.
- Till och med under dagens kapitalism handlar människan ofta osjälviskt och arbetar gemensamt utan tanke på egen vinning.
Hindret på vägen till en bättre värld är inte någon naturlig ondska eller lättja hos människan. Det är bristen på politisk medvetenhet som får en majoritet att ta dagens system med privat ägande för givet.
Kapitalismens inneboende motsättningar - överproduktion av livsmedel samtidigt med världssvält[1], arbetslöshet när mycket nödvändigt arbete aldrig blir utfört etc. - gör det ändå klart för många människor att dagens system inte fungerar och att vi måste arbeta för att genomföra ett alternativ.
Det finns några ämnen som anses så viktiga och svåra att de nästan blir tabubelagda. De främsta exemplen på sådana ämnen, som man gärna undviker, är sex, politik och religion. Men tittar vi bakom tabun och mystifieringar kan vi få en bra inblick i hur vårt samhälle fungerar.
Under den mänskliga historien har sexuella relationer haft många olika former. Tidigare kunde den sexuella samvaron vara sammankopplad med religiösa ritualer och fruktbarhetsriter. I dag, under kapitalismen, har nästan hela världen i stort sett samma sociala system, karaktäriserat av att produktionen utförs av lönearbetare.
Arbetarna inte bara producerar varor, deras förmåga att arbeta är också en vara, som köps av "arbetsgivaren" för att utnyttjas så lönsamt som möjligt. Hur privata, intima och personliga de sexuella relationerna än verkar vara är de som allt annat underordnat det kapitalistiska lönsamhetstänkandet.
Kärnfamiljen har utvecklats under det senaste århundradet till det moderna sättet för reproduktion av arbetskraft. Dagens arbetare har fötts, anpassats och förberetts av sina arbetar-föräldrar för ett liv som lönearbetare. Om ett barn ärver kapital och uppfostras till att leda företag och spela golf, i stället för att vara anställd och lyda order, beror helt på vilken familj som producerat barnet.
För några år sedan påpekade den ryska staten att ensamstående kvinnor inte behöver skämmas för att få barn. Detta, liksom anti-abort-debatten i västvärlden, beror på att abortsiffrorna ökat och antalet födda barn minskat, och att regeringarna då blir oroliga för storleken på den framtida arbetsstyrkan.
Man kan helt allmänt säga att moralen och lagstiftningen kring sexualitet och barnafödande är grundad på kärnfamiljen. För att produktionen av den framtida arbetsstyrkan ska ske med all den entusiasm som kung och fosterland kan ge, och ändå vara kontrollerad, används huvudsakligen två påtryckningsmedel.
Det första är löner, bidrag och barntillsyn. Att ha barn kostar mycket pengar och om inte någon förälder vill vara hemma måste barntillsynen ordnas. Lönen är avsedd att täcka levnadskostnaderna, utan att tillåta någon ackumulation av kapital som kan konkurrera med arbetsgivaren. En del av levnadskostnaderna är att kunna producera nästa generation arbetare. Hur många barn som produceras, om det är 1,5 eller 5,1 per vuxen kvinna, beror till en mycket stor del på lönerna och på barntillsynen.
Det andra medlet är skolan och massmedia. Barn lärs både direkt och indirekt genom exempel att normen - heterosexuell monogami i kärnfamilj - måste upprätthållas till varje pris. I skolan, i massmedierna och i reklamen projiceras idealbilder av män och kvinnor i barnens medvetande. Barnen uppmuntras sedan att "leva upp" till dessa konstgjorda ideal.
Många tycker att politik är svårt och tråkigt. Med politik menas då vad de professionella politikerna säger. En grupp av politiker anser sig veta hur man gör livet för majoriteten ännu mer profitabelt för kapitalisterna, en grupp grälar om hur man gör samma sak utan att det syns, och några grupper försöker göra ett mellanting.
Men verklig politik handlar om makt.
Idag har vi en kamp inom den klass som monopoliserar ägande och kontroll över produktionen. I massmedia debatteras om socialdemokraterna är bättre än de borgerliga, om Reagan är bättre än Gorbatjov o.s.v., o.s.v.
För socialister betyder politiken möjligheten för majoriteten att genom en demokratisk aktion avsluta kapitalistklassens styre av samhället. Politiken som förs av VPK, socialdemokraterna och de borgerliga, med omöjliga vallöften, karriärism och meningslösa debatter, avspeglar kapitalismens kaotiska och instabila natur. Den socialistiska rörelsen däremot grundar sig på klassolidaritet och demokratisk organisation och den förkastar alla ledare.
Politiken är inte något mystiskt, den är ett uttryck för klassintressen. Den socialistiska rörelsen står bakom arbetarklassens intressen och har därför som sin politik att avskaffa kapitalismen över hela världen och att införa gemensamt ägande av alla produktivkrafter i samhället.
Kanske har religionen, den gamla myten om att "du får din belöning ovan där" blivit litet utnött. De flesta har lyssnat och sett efter och när man inte hittat något tecken på att någon gud skulle existera har religionen lagts åt sidan.
Men även om den kristna religionen är på tillbakagång växer nya sekter upp. Många människor tror på "ödet" och att osynliga "onda" och "goda" krafter påverkar våra liv. Tron på ett "öde" hindrar människor från att göra något åt samhället och skapa en bättre värld.
Tillräckligt många "mirakel" har blivit förklarade av vetenskapen för att visa att det som vi inte förstår i dag, det kan vi lära oss i morgon. Det finns inget "övernaturligt", inte något som vi "aldrig kan förstå", bara sådant som vi ännu inte förstår.
Människans materiella omgivning ger upphov till religiösa idéer på samma sätt som till hunger och törst. Det är törstandet efter kunskap och fruktan för det okända som har lett människan längs trons slingrande väg. Uttalanden som "Nej, det är mer komplicerat än så, det finns krafter som inte kan förklaras" är ekon av en fördom som är tusentals år gammal och överspelad sedan hundratals år. De är rostiga och klena argument för konservatism.
Religion i sina skiftande former har oftast varit ett hinder för människan att handla rationellt och organisera samhället i sitt eget intresse. "Själens mysterier", "livet efter döden" och "själslig medvetenhet" förhindrar varken hunger eller krig, utan de förhindrar genomförandet av ett samhällssystem där vi kan tillgodose våra behov av både fysisk komfort och mental aktivitet.
Religionen och myterna möter vi när vi är unga, som mest öppna och beredda att svälja allt. Genom hela skoltiden får vi sedan en förvirrad syn på samhället, vi lär oss att konkurrera med varandra om betyg och senare om jobb och status. Översitteri, lydnad och isolering kommer inte naturligt, utan är en följd av inlärning. "Världen är grym" heter det, och då menas inte bara arbetarklassliv under kapitalismen utan "världen", som om livet bara levts på ett enda sätt av någon någonsin.
Reglerna säger att "du ska inte döda" - inte "din regering vill att du ska gå ut i krig" och att "du ska inte stjäla, ens om du svälter - om du inte är en arbetsgivare som lever av den vinst som dina anställda jobbar ihop"
Popgrupper som ABBA sjunger om "Dancing, having fun, feeling like a numer one". Behöver vi verkligen dessa patetiska fantasier, drömmar om att bli lika rika som dem som vi arbetar för? Är livet, med arbetslöshet och risk för kärnvapenkrig, verkligen så roligt? Det enda som är roligt med kapitalismen är att göra slut på den.
Vi har lärt oss att tillsammans organisera och arbeta i ett samhällssystem grundat på produktion för profit för en minoritet. Man påstår att detta system, med inbyggda effekter som svält och krig, är det enda som kan fungera.
Det är bara vår egen rädsla och våra egna hämningar som förhindrar oss att tillsammans organisera och arbeta i ett socialistiskt världssamhälle, där produktionen sker för och styrs av allas behov.
Kampen för en värld av gemensamt ägande är den enda kampen för framtiden. Den innebär slutet på all mystifiering och början på en medveten utveckling av samhället utförd av människor fria från dogmer.
[1] Uppdatering: år 2010 beräknas över en miljard människor (en sjättedel av jordens befolkning) lida av undernäring - MIA.