Originalets titel: The World Situation and Perspectives.
Översättning: Kenth-Åke Andersson och Göran Källqvist
Redigering/HTML: Martin Fahlgren
Intervju med journalisten Julius Klyman från den amerikanska tidningen St Louis Post-Dispatch.
Fråga: Vad har ni för åsikt om alliansen mellan Tyskland och Ryssland? Var Stalin tvungen att ingå den? Vad kunde han i så fall ha gjort tidigare för att undvika den? När Ryssland gick in i de baltiska staterna och Finland påstod de att de var tvungna till det för att kunna försvara sig ordentligt mot aggressioner. Tror ni att det var sannolikt med nazistiska aggressioner? Tror ni att det fanns någon sannolikhet för att de kapitalistiska demokratierna skulle angripa?
Svar: Utrikespolitiken är en fortsättning och utveckling av inrikespolitiken. För att på ett riktigt sätt förstå Kremls utrikespolitik måste man alltid ta hänsyn till två faktorer: å ena sidan Sovjetunionens ställning omringad av kapitalismen, och å den andra den härskande byråkratins ställning i det sovjetiska samhället. Byråkratin försvarar Sovjetunionen. Men framförallt försvar den sig själv inne i Sovjetunionen. Byråkratins inhemska ställning är ojämförligt mycket mer sårbar än Sovjetunionens internationella ställning. Byråkratin är skoningslös mot sina avväpnade fiender inuti landet. Men den är ytterst försiktig och ibland feg gentemot sina väl beväpnade yttre fiender. Om Kreml hade stöd av de folkliga massorna och hade förtroende för Röda arméns stabilitet, så skulle den kunna ha en mer självständig hållning i förhållande till de båda imperialistiska lägren. Men verkligheten ser annorlunda ut. Den totalitära byråkratin är isolerad i sitt eget land, och detta kastade den i armarna på den närmaste, mest aggressiva och därmed farligaste imperialismen.
Redan 1934 sa Hitler till Rauschning:[1] ”Jag kan sluta en överenskommelse med Sovjetryssland när jag vill.” Han hade fått bestämda försäkringar om detta från Kreml själv. Den tidigare chefen för GPU:s utländska gren, general Krivitskij, avslöjade yterst intressanta detaljer om relationerna mellan Moskva och Berlin. Men för en lyhörd läsare av den sovjetiska pressen har Kremls planer inte varit någin hemlighet ända sedan 1933. Stalin var framförallt rädd för ett storkrig. För att undgå det blev han en oersättlig medhjälpare åt Hitler.
Men det vore fel att dra slutsatsen att Moskvas kampanj under fem år för en ”enhetsfront mellan demokratierna” och ”kollektiv säkerhet” (1935-1939) bara var en bluff, som den nu framställs av samme Krivitskij, som från GPU:s håll bara såg ena sidan av Moskvas politik och inte insåg den i sin helhet. Så länge Hitler avvisade den utsträckta handen var Stalin tvungen att på allvar förbereda det andra alternativet, det vill säga en allians med de imperialistiska demokratierna. Komintern förstod givetvis inte vad det handlade om, den förde bara ”demokratiskt” oväsen och genomförde sina order.
Å anda sidan kunde inte Hitler vända sig till Moskva så länge han var i behov av Englands vänskapliga neutralitet. Han behövde framförallt det bolsjevikiska spöket för att hindra de brittiska konservativa från att betrakta upprustningen av Tyskland med misstänksamma ögon. Baldwin och Chamberlain gick ännu längre:[2] de gav Hitler direkt hjälp att bygga ett Stortyskland som en mäktig bas i Centraleuropa för världsomfattande aggressioner.
Hitlers omsvängning till Moskva i mitten av förra året hade en reell grundval. Hitler hade fått allt han kunde få från Storbritannien. Man kunde inte förvänta sig att Chamberlain utöver Tjeckoslovakien också skulle ge Hitler Egypten och Indien. Den tyska imperialismens fortsatta expansion kunde bara rikta sig mot Storbritannien självt. Frågan om Polen blev en vändpunkt. Italien klev försiktigt åt sidan. I december 1939 förklarade greve Ciano, att den militära alliansen mellan Italien och Tyskland som hade underteckats 10 månader dessförinnan, uteslöt att de totalitära allierade skulle gå ut i krig under de närmaste tre åren.[3] Men trycket från Tysklands egna rustningar gjorde att hon inte kunde vänta. Hitler försäkrade sin anglosaxiska kusin att införlivandet av Polen riktade sig österut och bara österut. Men hans konservativa motståndare tröttnade på att bli lurade. Kriget blev oundvikligt. Under dessa förhållanden hade Hitler inget val: han spelade ut sitt sista trumfkort, en allians med Moskva. Äntligen fick Stalin det handslag som han hade drömt om oupphörligt i sex år.
De talrika försäkringarna i den demokratiska pressen, att Stalin genom sin allians med Hitler medvetet försökte provocera fram ett världskrig måste betraktas som absurda. Sovjetbyråkratin fruktar ett storkrig mer än någon härskande klass i världen: den har föga att vinna men allt att förlora. Räkna med en världsrevolution? Men även om den helt igenom konservativa oligarkin i Kreml eftersträvade en revolution, så vet den mycket väl att kriget inte börjar utan slutar med revolution, och att byråkratin i Moskva själv kommer att slungas ner i avgrunden innan revolutionen äger rum i de kapitalistiska länderna.
Under förhandlingarna i Moskva förra året spelade de brittiska och franska delegaterna en ganska ömklig roll. ”Ser ni dessa herrar?”, frågade de tyska representanterna härskarna i Kreml. ”Om vi delar Polen mellan oss kommer de inte så mycket som att röra sitt lillfinger.” Medan Stalin, med sina politiska begränsningar, om han skrev under avtalet kunde förvänta sig att det inte skulle bli något storkrig. Hursomhelst köpte han sig själv möjlighet att slippa bli indragen i krig under den följande perioden. Och ingen vet vad som ligger bortom den ”följande perioden”.
Invasionen av Polen och de baltiska staterna var ett oundvikligt resultat av alliansen med Tyskland. Det vore barnsligt att tro att samarbetet mellan Stalin och Hitler grundar sig på ett ömsesidigt förtroende. Dessa herrar förstår varandra bara alltför väl. Under förhandlingarna i Moskva förra sommaren kunde och måste faran från Tyskland framstå som inte bara mycket reell utan också ytterst omedelbar. Under, som det sades, påverkan från Ribbentrop, antog Kreml att England och Frankrike inte skulle agera när underkuvande av Polen var ett fullbordat faktum, och att Hitler följaktligen skulle kunna få fria händer att expandera längre österut. Under dessa förhållanden fullbordades alliansen med Tyskland med materiella garantier från Rysslands sida gentemot sin allierade. Även på detta område kom initiativet mycket troligt från den dynamiske partnern, det vill säga Hitler, som föreslog att den försiktige och förhalande Stalin skulle skaffa sig garantier med hjälp av vapenmakt.
Ockupationen av östra Polen och uppbygget av militärbaser i Baltikum skapade givetvis inga absoluta hinder för den tyska offensiven: erfarenhetarna från det senaste kriget (1914-1918) vittnar tillräckligt om det. Men förflyttningen av gränsen västerut och kontrollen över Östersjökusten innebär otvivelaktigt strategiska fördelar. Under sin allians med Hitler har således Stalin, på Hitlers initiativ, beslutat sig för att skaffa sig ”garantier” mot Hitler.
De inrikespolitiska övervägandena var lika viktiga. Efter fem års oavbruten agitation mot fascismen, efter att ha eliminerat det gamla gardet av bolsjeviker och generalstaben för deras påstådda allians med nazisterna, var den oväntade allliansen med Hitler ytterst impopulär i landet. Det var nödvändigt att rättfärdiga den med omedelbara och lysande framgångar. Införlivandet av västra Ukraina och Vitryssland och det fredliga erövrandet av strategiska positioner i Baltikum var tänkta att visa för befolkningen hur klok ”nationsfaderns” utrikespolitik är. Finland rubbade dessa planer en aning.
Fråga: Anser ni som tidigare ledare för Röda armén att det var nödvändigt för Sovjet att gå in i Baltikum, Finland och Polen för att på ett bättre sätt försvara sig mot aggressioner? Tror ni att en socialistisk stat är berättigad att sprida socialismen till ett grannland med vapenmakt?
Svar: Utan tvekan innebär det stora strategiska fördelar att ha kontroll över militärbaserna på Östersjökusten. Men det avgör inte ensamt frågan om att invadera grannländer. Försvaret av en isolerad arbetarstat beror mycket mer på stödet från de arbetande massorna i hela världen än på två eller tre extra strategiska punkter. Det visade sig obestridligt av hur det gick för den utländska interventionen under vårt inbördeskrig 1918-1920.
Robespierre sa att folket inte tycker om missionärer med bajonetter. Det utesluter naturligtvis inte rätten och skyldigheten att ge hjälp utifrån till folk som revolterar mot förtryck. När ententen exempelvis ströp den ungerska revolutionen 1919[4] så hade vi givetvis rätt att hjälpa Ungern med militära åtgärder. De arbetande massorna i världen hade kunnat förstå och försvara sådan hjälp. Tyvärr var vi för svaga... För närvarande är Kreml mycket starkare ur militär synvinkel. Men det har förlorat förtroendet för massorna både inuti landet och utomlands.
Om det existerade sovjetdemokrati i Sovjetunionen, om de teknologiska framstegen åtföljdes av ökande socialistisk jämlikhet, om byråkratin höll på att vittra bort och lämnade plats för massornas självstyre, så skulle Moskva utgöra en så enorm attraktionskraft, i synnerhet för sina närmaste grannar, att den nuvarande världskatastrofen ofrånkomligen skulle pressa ut massorna i Polen (inte bara ukrainare och vitryssar utan också polacker och judar) liksom massorna i de baltiska staterna på vägen till ett förbund med Sovjetunionen.
Om denna förutsättning för en revolutionär intervention alls existerar så är det i mycket liten omfattning. Strypandet av folken i Sovjetunionen, i synnerhet av de nationella minoriteterna, med hjälp av polismetoder, har stött bort majoriteten av de arbetande massorna i grannländerna från Moskva. Befolkningarna ser inte Röda arméns invasion som en befrielsehandling, utan som en våldshandling, vilket underlättar de imperialistiska ländernas mobilisering av världsopinionen mot Sovjetunionen. Det är därför det i sista hand kommer att göra mer skada än nytta för Sovjetunionen.
Fråga: Vilken är er uppfattning om fälttåget i Finland ur militär synvinkel: i fråga om strategi, utrustning, ledarskap, både militärt och politiskt, frågan om att upprätthålla kommunikationerna och den övergripande utbildningen av de röda trupperna? Vilket är det sannolika utfallet av fälttåget i Finland?
Svar: Om man betraktar det abstrakt, var den strategiska planen såvitt jag kan bedöma tillräckligt korrekt. Men den underskattade Finlands motståndskraft, och den förbisåg sådana detaljer som den finska vintern, transportförhållanden, förnödenheter och sanitär utrustning. I en satirisk strof om Krimfälttåget 1855 skrev den unge officeren Leo Tolstoj:
Med lätthet nedskrivet på papper,
men ravinerna var bortglömda.
Och vi tvingades marschera i dem.
Stalins halshuggna och demoraliserade generalstab upprepar ord för ord Nikolaj I:s strateger.
15 november skrev jag till redaktören för en av USA:s mest lästa veckotidningar: ”Under den kommande perioden kommer Stalin att stanna kvar som Hitlers lakej. Under den kommande vintern kommer han med största sannolikhet inte att företa sig något. Han kommer att göra upp om en kompromiss med Finland.” Fakta visade att min prognos var felaktig på den sista punkten. Detta misstag uppstod på grund av det faktum att jag tillskrev Kreml mer politiskt och militärt förstånd än den visade i verkligheten. Förvisso satte Finlands motstånd Kremls prestige på spel inte bara i Estland, Lettland och Littauen, utan även i Balkan och Japan. Efter att ha sagt A var Stalin tvungen att säga B. Men även utifrån sina egna mål och medel, var han inte tvungen att angripa Finland med en gång. En mer tålmodig politik hade aldrig kunnat kompromettera Kreml lika mycket som dess skamliga nederlag har gjort under loppet av 11 veckor.
Nu upptäcker Moskva att ingen förväntade sig en snabb seger och hänvisar till kyla och snöstormar. Förvånansvärda argument! Om Stalin och Vorosjilov inte kan läsa militära kartor, så skulle man tro att de kan läsa kalendrar. Klimatet i Finland kan inte ha varit någon hemlighet för dem. Stalin kan energiskt utnyttja situationer som har mognat utan hans aktiva insatser, när fördelarna är tveklösa och riskerna minimala. Han är en apparatman. Krig och revolutioner är inte hans element. När det krävs förutseende och initiativ upplever Stalin bara nederlag. Det var fallet i Kina, Tyskland och Spanien. Det är också fallet i Finland.
Fråga: Innebär proletariatets diktatur av nödvändighet ett övergivande av de medborgerliga rättigheterna så som de förkroppsligats i ”Bill of Rights” i USA, och som naturligtvis innefattar yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet och religionsfrihet? Tror ni att det finns en tredje väg mellan kapitalismen, som vi känner den i USA och kommunismen, så som ni skulle föreställa er den i USA?
Fråga: Ni har sagt att Kreml fruktar krig därför att kriget med all sannolikhet kommer att följas av en andra revolution från. massorna. Skulle ni vilja utveckla detta?
Svar: Tillåt mig besvara dessa två frågor samtidigt. Kommer USA att beträda den revolutionära vägen? När och hur? För att närma sig temat på ett korrekt sätt skulle jag vilja börja med en preliminär fråga: Kommer USA att intervenera i kriget?
I sitt senaste profetiska tal, som kombinerade Wall Streets språk med apokalypsernas, förutsade Mr. Hoover att två ryttare till slut kommer att vinna segern i det blodiga Europa: hunger och pest. Den förre presidenten rekommenderar USA att stå utanför den europeiska galenskapen för att i sista ögonblicket lägga ner sin ekonomiska vikt i vågskålen. Denna rekommendation är inte originell. Alla stormakter som ännu inte invecklats i kriget skulle vilja utnyttja sina outtömda resurser när räkningen görs upp. Detta är Italiens politik. Detta är Sovjetunionens politik trots kriget med Finland. Detta är Japans politik trots det odeklarerade kriget med Kina. Detta är faktiskt också USA:s politik. Men kommer det att vara möjligt att bibehålla denna politik i längden?
Om kriget utvecklas till sitt slut, om den tyska armen får framgång — och den kommer att få verkligt stora framgångar — om det tyska väldets spöke reser sig över Europa som ett verkligt hot, då måste USA:s regering fatta ett beslut: att stanna utanför och tillåta Hitler att införliva nya erövringar, mångfaldiga den tyska tekniken med råmaterial från de erövrade länderna, och förbereda en tysk dominans över hela planeten; eller att intervenera under krigets förlopp för att klippa den tyska imperialismens vingar. Jag är minst av allt beredd att ge råd till de nuvarande regeringarna. Jag försöker helt enkelt att analysera den objektiva situationen och dra slutsatser av min analys. Jag tror att framför det anvisade alternativet kommer till och med den förre ledaren för ”American Relief Administration” att ta avstånd från sitt eget neutralitetsprogram: det är omöjligt att ostraffat äga den mäktigaste industrin, mer än två tredjedelar av världens guldreserv och tio miljoner arbetslösa.
När USA väl har intervenerat i kriget — kanske redan i år — tvingas det ta alla dess konsekvenser. Den allvarligaste av dessa är den framtida politiska utvecklingens explosiva karaktär.
Fråga: Vad menar ni med detta?
Svar: Den 10 februari varnade president Roosevelt den amerikanska ungdomskongressen (American Youth Congress) för radikalism och uppmanade den att gradvis, år efter år, förbättra de existerande institutionerna. En sådan procedur vore den bästa, den fördelaktigaste, den mest ekonomiska om ... den vore realiserbar. Tyvärr förbättras inte ”de existerande institutionerna” i hela världen år efter år, utan de försämras. De demokratiska institutionerna blir inte mer perfekta, utan de upplöses och lämnar plats för fascismen. Och detta beror inte på en tillfällighet eller på de ungas tanklöshet. De kapitalistiska monopolerna äter nu upp demokratierna efter att ha frätt sönder medelklassen. Monopolen är själva ett resultat av den privata äganderätten över produktionsmedlen.
Efter att ha varit en källa för framåtskridande har den privata äganderätten nu kommit i motsättning till den moderna tekniken och blir på så sätt upphovet till kriser, krig, nationell förföljelse och reaktionära diktaturer. Likvideringen av den privata äganderätten över produktionsmedlen är vår epoks centrala historiska uppgift och den kommer att garantera födseln för ett nytt, mer harmoniskt samhälle. Själva födelseakten är, som den dagliga iakttagelsen lär oss, inte en ”gradvis” process utan en biologisk revolution.
Ni undrar om ett mellanting mellan kapitalism och kommunism är möjligt. Den tyska och italienska fascismen var ett sådant försök. Men i verkligheten ledde fascismen endast de mest avskyvärda dragen i kapitalismen till ett rent djuriskt stadium. Ett annat exempel på ett mellanting var ”New Deal”. Lyckades detta experiment? Jag tror inte det. För det första är antalet arbetslösa fortfarande mångtusenfaldigt, de sextio familjerna är mäktigare än någonsin. Och viktigaste av allt är att en organisk förbättring längs denna väg är omöjlig. Marknaden, bankerna, börsen, trusterna, bestämmer och regeringen anpassar sig bara till dem med hjälp av försenade lindringsmedel. Historien lär oss att revolutionen förbereds på detta sätt.
Det vore ett stort misstag att tro att den socialistiska revolutionen i Europa eller Amerika skulle utföras enligt samma mönster som i det efterblivna Ryssland. De grundläggande tendenserna kommer naturligtvis att vara de samma. Men formerna, metoderna, kampens ”temperatur”, allt detta får i varje enskilt fall en nationell karaktär. Genom förutseende går det att upprätta följande lag: ju större antal länder där det kapitalistiska systemet krossas, dess mindre motstånd kommer de härskande klasserna i andra länder att bjuda, ju mindre skarp karaktär kommer den socialistiska revolutionen att få, ju mindre våldsamma former kommer den proletära diktaturen att ha, dess kortare blir dess livslängd, dess snarare kommer samhället att bli pånyttfött på basis av en ny, fullare, perfektare och mänskligare demokrati. I vilket fall som helst kommer revolutionen att kränka ”Bill of Rights” mindre än det imperialistiska kriget och den fascism som kriget kommer att föda.
Socialismen vore värdelös om den inte medförde både den juridiska okränkbarheten och en total säkerhet för den mänskliga personlighetens alla intressen. Mänskligheten kommer inte att tolerera en totalitär styggelse av Kremls typ. Sovjetunionens politiska regim är inte ett nytt samhälle, utan en dålig karikatyr på det gamla. Med USA:s styrka inom teknik och organisatoriska metod, med det höga välbefinnande som den planerade ekonomin kan tillförsäkra alla medborgare skulle den socialistiska regimen i ert land medföra att den mänskliga personlighetens självständighet, initiativ och skaparkraft började växa fram.
[1] Hermann Rauschning (1887-1982) var mellan 1932-1934 medlem i den nazistiska organisationen i Danzig, men bröt därefter med nazismen och flydde 1940 till England, och senare vidare till USA där han blev medborgare 1948. Skrev den antinazistiska boken Nihilismens revolution kuliss och verklighet i tredje riket.
[2] Stanley Baldwin (1867-1947) var konservativ premiärminister i Storbritannien under tre perioder, bland annat 1935-1937.
[3] Greve Galeazzo Ciano di Cortellazzo (1903-1944) var svärson till Benito Mussolini och italiensk utrikesminister 1936-1943.
[4] I oktober 1918 bröt en revolution ut i Budapest, och demokraten greve Karolyi blev premiärminister och bildade en koalitionsregering. I november utropade han Ungern till republik och genomförde flera demokratiska reformer. I mars utropades en sovjetrepublik under Bela Kun. Tjeckoslovakien och Rumänien invaderade omedelbart Ungern, och i november hade de krossat Kuns regim och upprättade en extrem högerregering under amiral Horthy.