Originalets titel: "The Evolution of Industrial Democracy"
Publicerat: Omkring 1920. Ffg på svenska 1926.
Översättning: Viktor Hallberg. Reviderad av C.G. Andersson
Digitalisering: Jonas Holmgren
Under de senaste tio åren har så gott som alla socialt reflekterande arbetare börjat inse att de politiska socialisternas teori om den socialistiska staten är omöjlig att förverkliga. Symboliskt talat har den fått så många rämnor under de senaste årens påfrestningar att den nu ligger i spillror. Då denna teori icke kan förverkligas, så kvarstår den således endast i vissa människors subjektiva uppfattning oförenlig med verklighetens krav och är därmed relegerad till dagdrömmarnas område.
Till samma område kan den idé om "industriell demokrati", som en del syndikalister förfäktar, ävenså förflyttas, då de i likhet med socialisterna ser ett stort arbetarförbund, vilket producerar och fördelar världens rikedomar, och som svar på frågan om hur de tänker sig detta beundransvärda förbund kommer att gestalta sig, nödgas gå tillbaka till det gamla socialistiska svaret, "vi kan icke nu yttra oss om vilken form det nya samhället kommer att antaga - när tiden är inne kommer arbetarna att besluta i den frågan".
Ett sådant svar bönfaller ej endast frågan utan är även en förolämpning av den frågandes intelligens och således till skada för den industriella saken. Vi har ett bättre svar till vårt förfogande och det är denna broschyrs uppgift att i allmänna uttryck delgiva arbetarna detta svar, så att det klart och tydligt skall kunna uppfattas av även den okunnigaste.
Det är arbetarklassens historiska uppgift att bygga upp och sätta i system en "industriell demokrati" - en samhällsform grundad på människans behov av att komma i harmoni med de metoder hon använder sig av i producerandet och fördelningen av hennes livsmedel.
Varje ny form av mänsklig sammanslutning, samhällsform, har växt ut och upp ur en äldre form, och detta uppväxande skedde därför att den uppväxande klassens behov täcktes därmed.
Den inom den gamla samhällsramen uppväxande klassen följde icke någon klippt och skuren plan, den utkämpade sina strider enligt stundens behov, den brukade de verktyg och vapen som låg tillhands för dess händer, men sedan de tillvällt sig herrarnas plats kastade de dessa verktyg och vapen åt sidan samt ersatte dem med bättre och uppbyggde ett eget nytt samhälle.
I full konsekvens med dessa händelseförlopp vill vi framhålla att det nya samhället icke kan byggas upp enligt ett helt fulländat och färdiggjort utkast, eller efter en utskuren och förtorkad aktionslinje, men då den mänskliga utvecklingen skett efter vissa linjer upp emot bättre förhållanden, så framhåller vi att en förståelse av, och en inblick i de förändringar som skett i det förflutna skall ge oss förmåga att utpeka de förändringar som kommer att inträffa.
En kännedom om förflutna och nu existerande industriella metoder och de uppå dem byggda samhällsformerna måste följaktligen visa oss ej endast framtidens industrimetoder utan även den samhällsform, som med nödvändighet kommer att forma sig omkring dessa för att därigenom sätta människorna i harmoni med dem.
Framåtskridandets lag är ett faktum, och om vi i ljuset av det förflutna är i stånd att fatta moderna förhållanden - moderna klassbehov - då kan vi även skönja ett nytt samhälle taga form inom det nuvarande samhällets ram. Vi kan, med andra ord, genom en tillämpning av den historiska utvecklingens lagar göra en intelligent förutsägelse angående framtidens civilisation.
Det nya samhället existerar, det är här. Den uppgift arbetarklassen nu står inför är att befria detta samhälle från dess bojor - att leda ut det i dagens hälsobringande solsken - och ju fler det finns som är medvetna om denna uppgift, desto snarare kommer denna befrielse att inträffa. Ett mänskligt samhälle måste skrida framåt: såsom Barbarismen ersatte det vilda tillståndet, såsom livegendomssystemet ersatte Barbarismen; såsom Feodalismen ersatte livegendomssystemet; såsom Kapitalismen ersatte Feodalismen; såsom Plutokratien (finansväldet) ersätter kapitalismen, så måste även Plutokratien ersättas av Industriell Demokrati. Bortom detta går vi icke, den stora framtiden lämnar vi åt sig själv - den har alltid tagit sig själv i akt.
På de följande sidorna har vi gjort ett försök att i korta ordalag, förklara uppkomsten och försvinnandet av förflutna sociala system, samt utpeka den allmänna kurs utvecklingen följer, vilken leder till Industriell Demokrati.
För att kunna förstå tingens "huru" måste vi känna till dess "varför". Vi fastslår en institutions existensberättigande genom att bevisa att den täcker en samhällsklass behov och därefter bestämmer vi med vilka medel den grundades.
Alla sociala institutioner har slagit sina rötter i ekonomiska behov och vi behöver endast fatta arten av den rikedomsproduktion och distribution som rådde i vilken som helst historisk period för att vara i stånd att förklara alla sociala företeelser vid nämnda tidpunkt.
Urmänniskan producerade sannolikt ingenting, hon levde såsom djuren direkt av naturen och var, enligt vetenskapligt framskaffade bevis, en trädbeboare. I och med att hon upptäckte elden och kunde utnyttja den började hon att bilda familjen och därmed inträdde hon i det vilda stadiet. Hennes nästa och högre samhällsform, Barbarismen, grundade hon i och med tämjandet av djuren (Hunden, hästen, oxen och fåret) samt strax därefter brukandet av jorden. På den amerikanska kontinenten nådde indianerna upp till Barbarismens lägsta och medelstadium till trots av att de icke hade dessa djurs arbetskraft att utnyttja. Det som lade grundvalen för Barbarismen därstädes var majsodlingen, vilken försåg dem med ett vida större näringsvärde än de sädesslag som funnos och odlades på det östra halvklotet.
I och med att verktygen förbättrades till den grad att en människa med att använda dessa kunde producera mer ur jorden än vad som åtgick för hennes uppehälle uppstod det mänskliga slaveriet.
Privategendomen uppstod vid den tidpunkt, eller utvecklingspunkt, då verktygen utvecklats så högt att det var möjligt att särskilja boskapsskötsel, åkerbruk och hantverk, vid vilken tidpunkt slavarna blev livegna. Talrika, på livegenskap vilande samhällen efterträdde varandra tills det Romerska riket förintades av de barbariska stammarna, vilka översvämmade Europa. En kompromiss av dessa två system uppflyttade den underlydande klassen från livegendom till träldom: i vilket tillstånd han, trälen, blev en varelse bunden vid jorden, med rätt att odla den och taga sitt uppehälle från den, men förpliktad att bidraga till godsägarens uppehälle och förnekad rätten att flytta från plats till plats - feodalsystemets utmärkande grunddrag. Symboliskt talat kan man säga, att feodalismen bar inom sig det ägg, som, befruktat av den jordägande klassens behov av lyxvaror och vapen, utvecklade den nya maktägareklassen.
Denna klass, kapitalistklassen, hade till embryo den uppspirande köpmanna- och hantverkareklassen, vilken eventuellt, tack vare verktygens utveckling och förbättring, grundade det högre produktiva fabrikssystemet med dess underordnade verkstadsarbete och därefter störtade Feodalismen.
Kapitalisterna införde maskinproduktionen och förändrade äganderättens metoder, men dessa får nu giva vika för finansväldet (plutokratin), vilket hastigt låter industrialisera all produktion och förbereder världen för dess nästa framsteg.
Privategendomsinstitutionen bröt upp de forntida kommunala förbindelserna och införde klasser i samhället. Kampen mellan klasserna förorsakade ombyten av makten och med varje sådant maktombyte uppbyggdes en samhällsform vilken täckte den klass' behov, som tog denna makt. Nu återstår det endast en klass som icke har haft makten, denna sista klass - proletariatet - skiljer sig från alla andra klasser därför att den för att komma i besittning av makten måste avskaffa privategendomen.
Genom denna handling kommer den att avskaffa alla klasser, även sig själv, samtidigt som den kommer att bygga upp ett nytt samhälle baserat på social egendom och industriell produktion, den Industriella Demokratien.
Under det vilda stadiet befann sig män och kvinnor ekonomiskt likställda. De samarbetade för att anskaffa föda, kläder och härbärge.
Mannen må ha dödat villebrådet, men kvinnan hjälpte honom att flå djuret och stycka köttet. Tillsammans plockade de frukt, nötter och arbetade med att bereda hudar, vilka försåg dem med kläder och skydd. Efter eldens upptäckt och den i samband därmed uppkommande kokkonsten började arbetets fördelning. Någon måste bevara elden och detta måste göras vid en lämplig plats. De första som åtog sig detta uppdrag var krymplingarna, de åldriga och unga, men senare fick kvinnan taga på sig denna lott.
Hon var tvungen att ha en plats att vistas på strax före barnets födelse och en längre tid efter dess födelse, när det krävde den största omsorgen och då elden bevarades på en säker och skyddad plats antog hon dennas vårdande. Utan tvivel bidrog den rikligare näringsmängden som eldens utnyttjande möjliggjorde till tätare barnafödelser och detta tillsammans gjorde att kvinnan slutligen blev eldens ständiga vårdare. Hon tog om hand allt det som fördes till elden och slutade med att bestämma över allt som närmade sig den. Kvinnan var nu den rådande och familjen grundades.
Eldens upptäckt och användning är den mänskliga historiens stora vändpunkt. Den avskiljer människan fullständigt från de övriga djuren och öppnar vägen för allt det sociala framåtskridande människan gjort. Utan eld ingen familj, utan familj ingen huslig kost, inga djurs tämjande, inget åkerbruk, ingen civilisation - ingenting, endast och allenast brutala förhållanden.
Ej att undra på att vildarna dyrkade elden. Det var eldens upptäckt och den därpå följande kokkonsten, som satte människan i stånd att utvidga sina jaktmarker till floderna, insjöarna och de öppna haven.
Hon blev en fiskätare, och därigenom ökades hennes matförråd ofantligt och hennes ordnade resor utvidgades oavbrutet. Hon hade besegrat sin förra omgivning och kunde ej längre bliva uthungrad.
Detta var den största tilldragelsen i människans liv, hon var icke längre ett djur. Omkring elden grundade och utvecklade hon sina institutioner, familjen, råden, religionen och hantverket.
Kvarlevor av vördnaden för elden finns än i dag inom religionens ritualismen, enär ljusen alltid måste brinna i de romersk-katolska katedralerna framför deras altares heliga avbilder.
Om vi håller oss till det östra halvklotet så uppstod Barbarismen med uppfinnandet av konsten att tillverka lergods samt djurens tämjande. Människans första medhjälpare i denna process var hunden och hästen emedan de hjälpte till att förebygga kringströvandet av herdarna och hjordarna.
Människan slutade upp med att jaga blott för sitt uppehälle, hon blev en herde, och omkring dessa herdar och hjordar uppväxte nya institutioner medan de gamla undergick stora förändringar.
Kringvandrandet inskränkte sig till endast ett ombyte av betesmarker, elden flyttades icke så ofta som förut, familjeförhållandena blev mer ordnade, mannen tog kontroll över hushållet, varvid han sänkte kvinnan ner till en hantlangares ställning, eller idel barnaföderska. Åkerbruket tog sin början, hantverket utsträcktes till att omfatta spinning, vävning, sandaltillverkning, sädesmalning och bakning, till byggandet av ler- och träkojor, till metallers smältande och smidning samt förfärdigandet av enkla vapen och verktyg. Oxen kopplades till harven och plogen och religionen genomgick en förändring.
Oxen, hjordarnas fader, helgades, de flytande floderna ansågs såsom: heliga ting därför att de säkerställde grödan, medan öknens heta vind blev en demon. Det befanns bara vara ett steg från eldsdyrkan till polyteismen - en särskild gud för varje särskilt ting - ovetandets rymder lika folkrika som vetandets.
Människan bosatte sig slutligen på jorden som lantbrukare, det blev nödvändigt att använda en kostrik foderproduktion i och för bevarandet av herdarna och hjordarna och då hennes uppehåll på samma plats antog en mera varaktig karaktär började hennes liv bli mer invecklat. Hennes verktyg och sätten för deras användning mångfaldigades, hon upptäckte snart att en bättre fördelning av arbetet måste befordra en bättre och mer omfattande produktion och därför särskilde hon boskapsskötsel, åkerbruk och hantverk.
Nu åtog såg varje stam eller familjemedlem en bestämd uppgift: herdarna vaktade boskapshjordarna; jordbrukarna drog ut på fälten medan smederna och de andra hantverkarna förfärdigade vapen och verktyg. Vad är då naturligare än att var och en slutligen fordrar frukterna av sitt arbete för sitt eget behov och att ett bytessystem måste grundas?
Privategendomen - ett ting fästat vid individen i stället för familjen eller stammen har gjort sitt insteg i världen.
Den förser oss med en bas på vilken vi kan examinera och kritisera alla civilisationens följande system.
Nu går individen sin egen väg, han producerar ej längre för gemensamt bruk utan endast för sig själv. Han frambringar icke värden i överensstämmelse med sin förmåga och tar efter sitt behov utan endast för att tillfredsställa sina drifter och önskningar, i beroende av sitt eget förutseende, tålamod, energi och skicklighet.
Han utbyter sina mödors produkter med andras produkter, vilka liksom honom själv är nödgade att på den öppna marknaden möta dem som kunde, ville och måste utbyta sina varor. Lagen om tillgång och efterfrågan på varor har gjort sitt insteg i människans göromål.
Näst efter upptäckandet av eldens användning har sannolikt privategendomsinstitutionen haft den största effekten uppå det mänskliga framåtskridandet. Individen stampar ånyo på sina egna resurser, varje framför honom stående eggelse till "framåtskridande", att sammanskrapa ett förråd för regniga dagar eller ålderdomen, då hennes produktivitet försvunnit, tillåter utlösandet av alla hennes primitiva drifter i deras mest råa och grymma former.
Hennes ensliga och försvarslösa tillstånd terroriserar henne, så att hon kastar sig i en strid, ur vilken endast den listigaste och grymmaste segrar. De klenmodigaste sjunker ner i de eländigaste avgrunderna för att sedan dyka upp med de största byten av världsliga ägodelar. Genom privategendomen har människan funnit en eggelse till de ädlaste arbeten, men även rättfärdiggörelse för de mest djävulska dåd historien låter förtälja. Den är paradoxernas frambringare - källan till inkonsekvens. Den är en gud - skapande gott och ont.
Människan är, på grund av sin hands struktur, ett verktygsbegagnande djur - inget annat djur är i stånd att gripa tag i föremål som människan - och denna hennes hands utveckling gjorde henne duglig att uträtta göromål, vilket de övriga trädinnevånarna var oförmögna till - hennes erfarenhetsområde utvidgades till den grad att hon hastigt växte bort ifrån dem. Hennes förmåga att gripa tag i och bruka en klubba gjorde henne farlig för de andra djuren och stolt nedsteg hon till marken, där hon snart lärde sig att gå i upprätt ställning. Denna hennes upprätta ställning fördjupade huvudskålens ihåligheter och beredde plats för hjärnans utvidgning medan nyfikenhet och böjelse för experiment ledde henne till nya erfarenheter, vilka förstärkte hennes intellekt och utvecklade hennes nervers organisation. Det finns ingen väg, som är bättre för att komma närmare den primitiva människan, så att man kan beskåda henne än genom studiet av teknologi. Verktygen hon lämnade i arv ger oss en berättelse om hennes framåtskridande.
Först stenåldern och sedan, efter eldens upptäckt, bronsåldern: alltid har verktygen och deras bruk undergått en förändring och förbättring.
En av de mest betydande förändringarna inom det mänskliga samhället var införandet av slaveriet - en direkt följd av verktygens förbättring och deras användning inom jordbruket. I det vilda stadiet blev de i striderna tagna fångarnas kroppar förtärda, men när genom verktygsutvecklingen Barbarismen uppkom upptäcktes det, att en människa kunde producera mer än nog för sitt eget uppehälle ur jorden och från denna tidpunkt blev sedan alla fångar underkuvade.
De var nu stammens egendom och såsom sådan producerade de för den. När sedan privategendomen uppkom var det självklart att även slavarna antog denna form av egendom.
Slavarnas arbete var vid denna tid så vinstgivande på grund av deras ytterligt låga levnadsstandard, och i jämförelse med denna deras höga produktionsförmåga, att stora nationer under tidernas lopp förde det ena kriget efter det andra, vilka alla hade till syfte att underkuva motståndarenationens folk för att göra dessa till livegna slavar. Det är inget tvivel om att de Galliska krigen, vilka leddes av Julius Cæsar med flera, voro annat än stora plundrings- och människojaktexpeditioner: människorna och det plundrade bytet såldes på auktionskamrarna och slavtorgen i Rom. Folkmängden tillväxte mycket sakta i det vilda stadiet därför att människan då först begynte att omforma sin omgivning, ändra miljö. Under Barbarismen skedde folkökningen raskare och människan blev sig själv, medan under livegendomssystemet, med ett större livsmedelsförråd, folkökningen skedde ännu fortare. Uppfinningar förbättrade vapen och verktyg och deras bruk och slavarna inom jordbruk och hantverk producerar nu i överflöd. Stammar utvidgas till nationer, underordnade härförare befordras till kungar och krig föres för att erövra landområden och slavar. Omsättning och utbyte antager form av inhemsk handel för att i tur och ordning utvecklas till kommers och bankrörelse. Slavägarna besitter nu rikedom och lever i lyx.
En sysslolös klass är rådande, som har tid att ägna sig åt odling: konst, poesi, musik, litteratur och drama florerar. Klasserna är skarpt åtskilda - de brakar samman - klasskampen med all sin bitterhet är i gång. Rikedomen koncentreras, makten centraliseras, familjens form bestämmes och religionen omändrad från månggudadyrkan till dyrkandet av endast en (från polyteismen till monoteism) bortstöter nu denne enda gud från Jorden och sänder den till en himmel i det stora "bortom".
De verkligt intressanta perioderna under Barbarismens och livegendomens dagar var Feodalismens ursprungsperioder.
De existerade jämsides med varandra under en lång tidsperiod, men med endast en begränsad sammanslutning dem emellan.
Egyptisk, assyrisk, grekisk och romersk slavcivilisation florerade utmed Medelhavets stränder, medan på andra sidan av den svarta skogen och bakom Alperna de slaviska, germanska och celtiska stammarna utarbetade sina kommunala öden.
Roms sociala system var ganska invecklat, adelsmän, riddare, plebejer, adopterade medborgare, frigivna och slavar samlades i en brådskande bikupa av industri, handel och intriger, varje klass i aktivt försvar emot de övriga. Den högt centraliserade staten såsom representant för den stolta och rika adeln innehade oinskränkt herravälde och under allt detta befann sig slavarna.
Dessa senare blev så många i antal att de en tid tvingades att använda samma beklädnad som medborgarna av fruktan för att de annars kunde få kännedom om deras antal och styrka och störta kejsardömet.
Det produktiva systemet vilade på en sammansättning av löneslaveri, träldom och livegendom, och, fastän det fanns en del enkla maskiner, vilka sköttes av människor och husdjur så fullgjorde dock den stora massan sitt arbete medelst handarbete och enkla verktyg.
Ett stort socialt grunddrag inom det romerska systemets personala släktförhållanden var "Patrocineum" eller förbindelsen mellan patronen och klienten - en förbindelse vilken i förändrad form praktiserades under Feodalismen och även vidhåller sig i våra dagar i form av det italienska padronisystemet.
Vilken person som hälst, undantagandes slaven och trälen, utmattad genom skulder och fiender - och i behov av något slags skydd, kunde under detta system hänvända sig till den adlige och genom att antaga vissa tjänsteförbindelser såsom klient mottaga i gengäld överherrens understöd eller beskydd.
Att klienten under dessa omständigheter överlämnade både sin egendom och sig själv till patronen för att komma under dennes beskyddande inflytande är ju försvarligt. Dessutom existerade bland affärsmännen och de fria hantverkarna vissa handels- och yrkesförbund, vilka uppenbarligen var starka nog att bibehålla sig själva utan att taga sin tillflykt till detta system.
De synes sannerligen ha varit patroner inom sig själva - förenade patroner - medlemmarna utgjorde klienterna.
Dessa förbund var så mäktiga att de överlevde Roms förstöring och överflyttade sig i oförfalskad form in i det Feodala systemet, där de igenkändes som "Gillen": dessa formade kärnorna omkring vilka samlades de element som slutligen besegrade Feodalismen och grundade det kapitalistiska systemet.
Medan Rom stod på höjden av sin rikedom och makt inträffade en stor naturolycka i nordvästra Asien, landet upptorkade.
I saknad av vatten kunde ej invånarna inom detta härjade område uppehålla sig då deras huvudsakliga näringsliv vilade på boskapsskötsel.
Såväl i norr, söder som i öster hindrades utvandringen av naturhinder, men västerut stod vägen öppen och betesmarkerna var där gröna.
De kom - en vild hord - beskådande med undrande ögon Roms rikedom.
Ingen människa är i stånd att uttala sig om vad som hände bakom de romerska Satrapiernas fjärran utsträckta gränser, men ett vet vi, och det är att Rom ryggade tillbaka för de framåtryckande stammarna, och där Rom flyttade ut, flyttade barbarerna in. I tre hundra år rasade denna fejd, där kom goter, västgöter, ostgöter, franker, germaner, allemaner, lombarder, vandaler och hunner, stam efter stam strömmade in från det stora okända, Rom föll. De oupphörliga krigen mot stammarna, åtföljda av våldsamma inre strider, tillintetgjorde henne.
Hennes händer hejdades och regerades av det krigiska stamfolket, men hennes civilisations inflytande fortlevde efter henne.
Stammarna stred för att försäkra sig om landområden och närhälst de kom i besittning av sådana blev deras barbariska lagar och bruk införda, men även en stor del av de romerska lagarna, vilka kunde användas bibehölls och antogs. En del återigen antogs endast delvis eller förenades med snarliknande stamlagar.
Då stamfolket var kommunalt betonade i sitt samliv så kan det inte förundra någon att livegendomsidén förkastades.
Ett faktum är att Rom själv bidrog med att avskaffa slaveriet därigenom att det frigav ett stort antal slavar för att de skulle kunna inrolleras i arméerna. Den romerska "kolonien" (tillfångatagna människor koloniserade på jorden) kom emellertid under stammarnas regentskap och blev av dem undertryckta - bundna vid jorden, det var dessa som utgjorde träldomens första element. Göterna tjänstgjorde i stort antal i den romerska armén, men under ingen tid synes stammännen hava varit soldater, avlönade kämpar, de var alltid krigare.
Aldrig synes de ha kämpat såsom romarna, inom organiserade bataljoner och legioner, utan som sammansvurna brödraskap.
Varje man var svuren till sin chef och tvärtom, det var en aktningsfull förbindelse och innefattade många ömsesidiga åligganden och tjänster. Denna sed kändes under namnet "Comitatus" och liknande i flera avseenden det romerska "Patrocineum". Under den förändringsperiod då den romerska civilisationen och barbarismen utarbetade det nya systemet, antog "Patrocineum" formen av godsbesittning och kändes under namnet "Precarium", medan "Comitatus" fortfor att vara en personlig förbindelse mellan stamkarlen och hans chef, vilket förhållande kännetecknades med namnet "Commendation" (anbefallande).
Således kunde en borgare erhålla land från en biskop genom precarium medan han var bunden att utföra militära skyldigheter för sin chef genom sin anbefallande ed. Nu inträffade en ny invasion, Muhammeds följeslagare, sarasenerna och morerna, inträngde och erövrade hela Norra Afrika och spred sig ut över Europa genom Spanien.
Ett kraftigt och stridslystet folk, erövringslystet och fanatiskt för sin religion, hotade det kristendomen. Charles Martel, Frankernas konung, församlade de germanska stammarnas krigare vid Tour och drev morerna tillbaka, som därvid led nederlag.
Hans fälttåg blev emellertid så fruktansvärt kostbara för stamkarlarna, då de stred utan ersättning och även måste utrusta kavalleriet, genom bidrag av egna hästar, (kavalleriet var nämligen nödvändigt för att kunna möta saraseerna på deras eget stridsfält), att dessa blev så gott som utarmade. För att lindra stamkarlarnas nöd beslagtog Martel kyrkogodsen och fördelade dem bland de som var mest utarmade och för första gången kombinerade han anbefallningseden i samband med sig själv som kung genom att förläna land genom "Precaniums" bruket. Detta blev den egentliga begynnelsen till det Feodala systemet. Härefter följde farsoterna "digerdöden", ödeläggande ofantliga landområden och ett socialt kaos härskade. Ut ur denna fruktansvärda belägenhet kämpade slutligen de starkaste och kraftfullaste till sig ledningen inom regeringen och utövade en likhet av kontroll. De förutvarande territoriella kungliga tjänstemännen tog jorden i besittning och alla de åligganden folket förut var skyldiga stammen eller nationen blev omändrade till privata förbindelser, skyldiga till individer och tjänster överlätos såsom en form av arrende i och för brukandet av jorden, det Feodala systemet trädde i kraft.
jorden utgjorde det Feodala systemets grundval och de mest utarmade av folket blev bundna vid den, de blev trälar.
Produktionen på de stora jordagodsen försiggick uteslutande genom handarbete. Var och en avträdde en viss del av sin tid i och för tjänstgöring och produktion åt sin härskare - på det tidsöverskott som uppstod arbetade han för sitt eget behov.
Från det mervärde härskaren därigenom fick uppehöll han sina tjänare och hantverkarna, vilka bidrog till att ge honom lyx och makt, fick därur sina avlöningar.
Men baronerna var ej Feodalsystemets enda styrka, hantverkarnas, köpmännens och bankirernas förbund, vilka tydligt låter sig spåras genom de grekiska och romerska civilisationerna fortfor att bestå inom dess egna städer, där de under denna tidsperiod bedrev manufaktur samt ledde och kontrollerade handelsväsendet.
Alltefter Feodalismen växte och steg i ålder så växte ock gillestäderna i folkmängd och inflytande. Femtiosju av dessa städer bildade ett förbund, vilka fullgjorde alla en oavhängig stats funktioner.
De förklarade krig, trädde i fredsunderhandlingar, garanterade oavhängighet åt underordnade konungariken såsom vedergällning för handelsmonopol och i övrigt använde alla medel, som stode dem till buds för att skaffa sig större makt än baronerna.
Innanför dessa städers och byars murar församlade sig köpmännen och de yrkeslärda hantverkarna, där de producerade en ansenlig del av sin tids rikedom. Gillesmästare, gesäll och lärling levde och arbetade tillsammans. Verkstäderna var belägna i boningshusen och varorna såldes till de av gillena fastställda priserna. Efter en tid började gillesmästarna att underindela arbetet, de upptäckte att produktionen kunde höjas genom att göra en begränsning av den individuella arbetarens arbete till att omfatta endast en del av manufakturprocessen medan de samtidigt kunde beskära gesällernas privilegier och reducera deras inflytande.
Genom denna förändring remnade Gillessystemet i stycken, verkstaden förflyttades från gillesmästarens bostad till fabriken, en särskild byggnad, fabrikssystemet framföddes.
Nu började kapitalismen sitt liv, fabrikörer och köpmansprinsar visade sig på scenen, hantverkarens verktyg bytte om ägare, dem tillägnade fabrikörerna sig. I och med denna förändring uppstod en ny klass, lönearbetarklassen (proletariatet) vilken endast ägde sin arbetskraft som den för att kunna leva måste sälja till dem som, ägde verktygen, kapitalisterna. Nu övergavs fullständigt de gamla produktionsmetoderna och en ny kamp började.
I denna dualistiska konflikt, där fabrikörerna och gesällerna bekämpade varandra, och trälarna, anförda av de nya kapitalisterna och fordrande större frihet, reste sig i revolt emot baronerna, upphörde feodalsystemet att existera. Under dessa stridigheter rådde en fullständig förvirring bland alla det gamla samhällets klasser ur vilken kapitalisterna reste sig till överhöghet, de gamla personliga förbindelserna försvunno och ersattes med in- och utbetalningar av penningar.
När människan upptäckte eldens primära utnyttjande tog hon avstånd från djuren och började sitt sociala framåtskridande.
Genom att särskilja boskapsskötsel, åkerbruk och hantverk, uppbyggdes privategendomens institutioner, och genom, arbetsfördelningen inom hantverken uppbyggdes, fabrikssystemet, en ny produktionsordning, med dess beroende klasser, kapitalist- och lönearbetarklasserna. Därefter kom upptäckten av ångans mäktiga kraft och maskinen för denna krafts utnyttjande, ångmaskinen.
En ny kraft hade upptäckts och liksom präriens vilda häst sadlades den. Vem är i stånd att uttala sig om karaktären av och gränserna för de dagdrömmar de äregiriga kapitalisterna drömde när denna verklighet uppenbarade sig för dem?
En ny tillgänglig krafttillgång, rustad och redo att upptaga det värdsliga arbetet hade uppstått och dennas användbarhet inom industrin stimulerade samtliga kapitalisters aktivitet.
Denna tilldragelses möjligheter befunnos vara så vidlyftiga att alla kända medel sattes i verksamhet av dem för att draga nytta av dem. Experiment var dagens lösen, fakta, fakta och åter fakta var deras önskan, och med den största entusiasmen brukade de sig själva för att uppbringa alla möjliga kunskaper. Genom att forska och samla ihop samt förvara det ur alla möjliga källor hopsamlade materialet uppbyggdes av dem de lysande vetenskaperna: kemi, ingenjörskonst, uppfinningsförmåga, metod, maskineri, järnslaven med stålfingrar intog sin plats i fabriken med en mänsklig slav som hans uppassare, järnslaven och den köttsliga producerade tillsammans. Mer än halvtannat sekel har nu förflutit sedan den första ångmaskinen förfärdigades och vår storartade, invecklade civilisation har praktiskt taget omformats under denna tid. Amerika "the land of the free and the home of the brave" (de fribornes land och de tappras hem) har växt upp från en ödemark till den främsta av kapitalistiska nationer.
Inget större monument tillägnat en segerrik klass, med dess obegränsade tro och energi, har någonsin blivit så hastigt uppfört, Pyramiderna, ett gammalt folks härskareklass monument, äro leksaker i jämförelse. Ingen underbarare mänsklig triumf än maskinen har hittills uppfunnits. Maskinen revolutionerade produktionsmetoderna och, för att kunna hålla steg med möjligheterna, även äganderättens beskaffenhet.
Den gamla tidens kompanjonskap blev till en korporation, där förvaltningen och ledningen av företaget lägges i händerna på personer vilka speciellt begåvats och tränats för denna uppgift. Äganderätten och kontrollen särskildes och i dag skola vi finna att de flesta av de stora industriella institutionerna dirigeras och kontrolleras av personer som icke äger något annat intresse i dem annat än deras stora löner. Det var detta särskiljande av förvaltningen från äganderätten som gjorde möjligt storkapitalismen-plutokratin.
Den gångna tidens kapitalist förstod sina affärer från topp till botten, han förstod sin marknad och kände till sitt företags produktionsförmåga och ingen kunde skrämma honom bort från sin förrättning. I realiteten så uträttade han en viss grad av nytta inom förvaltningen, man kan säga att han förtjänade sitt uppehälle, men den främmande aktieägaren som förlitar sig på andra i och för sitt företags framgång är, sett från en personlig synpunkt, en absolut parasit på detta företag och i överensstämmelse därmed ombytlig. Hans andelsinnehav beror helt på hans förtroende för en annan och närhälst detta förtroende rubbas eller han av annan orsak börjar frukta för sitt kapitals säkerhet så säljer han ut, han är, på grund av sin okunnighet om göromålen, även en feg stackare. Det är på denna okunnighet och feghet som plutokratin har höjt sig, den vet hur den skall manipulera och jobba med aktierna och de övriga kompanjonernas feghet gör det till en lätt sak för dem att vinna kontroll över industrin. Under deras styrelse försvinner de små företagen, de uppslukas och ingår i trusterna. Alla gamla linjer, som förut utgjorde gränser inom produktionen, bortsopas och det är icke endast individuella företag som uppslukas i en industriell trust utan även närliknande industrier sammanfogas till stora departementtruster. I vilket tempo detta försiggått och till vilken grad detta produktionssystem utvecklats kan vi få en föreställning om av följande siffror hämtade från Förenta Staterna. Av alla i landet inom industrierna anställda lönearbetare voro år:
| 1904 | ............ | 70.6 | procent |
| 1909 | ............ | 75.6 | " |
| 1914 | ............ | 80.3 | " |
| 1919 | ............ | 86.5 | " |
anställda hos korporationer och truster och om vi räknar med samma utvecklingstempo från år 1919 så skulle vid det här draget omkring 93 eller 94 procent av samtliga lönarbetare inom industrin vara anställda inom dessa företag. Detta innebär att nästan hela äganderätten, vad det beträffar dennas utövande av kontroll över industrien, är praktiskt taget helt och hållet borteliminerad och hela kontrollen är överlämnad till en byråkrati av professionella direktörer som endast är ansvariga till bankirerna-plutokraterna.
Denna förändring är så revolutionär att de som alltid hävdar den privata egendomens princip måste godkänna en radikalt ny definition av den. För att ytterligare belysa hur denna plutokrati tränger undan de smärre bolagen kan anföras följande siffror hämtade från en rapport år 1921 i U.S.A. Aktiebolagen och korporationernas antal utgjorde vid denna tid 326,100 av dessa rapporterade 913 korporationer ett sammanlagt aktiekapital av 38,400,000,000 dollars, vilket var mer än hälften av landets samtliga korporationers totala aktiekapital. I dag står givetvis proportionerna i en ännu mer olik ställning så att de smärre bolagen endast står kvar som reliker av den gamla ordningen. Hur dessa jättetruster behärskar produktionsprocessen ger oss dessa två företag en bild av:
Amerikas ståltrust äger järngruvor, den äger så gott som alla fartyg på de stora insjöarna i Amerika, vilka transportera malmen, genom att kontrollera denna transport bestämmer den även fraktraterna på all den spannmål som årligen måste fraktas över dessa sjöar, den äger järnvägar och kolgruvor, tillverkar all sorts järn och stål, koks, tjära och andra biprodukter från kolen, bygger fartyg, broar och byggnader. Eller Fords företag, vilket omfattar stora skogsareal med dithörande sågverk m.m., en järnväg, söker nu att bli Amerikas största skeppsrederi, eget glasbruk, eget stål och järnbruk, eget skeppsvarv, egna tidningar, söker nu att skaffa sig egna gummiplantager och monopol över tillverkningen av konstgjorda gödningsämnen, och slutligen producerar automobiler, traktorer och flygmaskiner, vilka avsättas på världsmarknaden.
Det steg som nu är i färd att tagas, vilket, när det är taget kommer att avsluta proceduren koncentrerad kontroll, består i att sammangjuta departementtrusterna medelst sammanlänkade direktorier. Denna process pågår nu hastigt trots alla legislativa beslut däremot, och nu dröjer det icke länge förrän vi har den industriella Feodalismen[1] satt i system - plutokratiens speciella produkt.
Alltsedan det blev uppenbart att en person kunde producera mer än vad som åtgick till hans eget uppehälle ur jorden har det existerat slavar. Samma dag den första slaven drevs till sin syssla uppstod två klasser, herrarna, vilka ägde och njöt, och slavarna, vilka trälade och led, en herreklass och en slavklass. De första slavarna arbetade på fälten och ägdes av kommunen, men när arbetsfördelningen' infördes och privategendomen uppstod, blev även slavarna privat egendom.
De byttes bort och såldes alldeles som en anan handelsvara och måttet av den lycka och bekvämlighet de hade berodde på herrens karaktär och den belägenhet han befann sig i. De fick sin föda, sitt härbärge och sina kläder för att de skulle kunna uppehålla arbetsförmågan, och då arbetsverktygen var enkla samt ett stort antal händer behövdes för att förse herrarna med makt och lyx, blev de uppmuntrade att avla, att föröka sig själva.
De tvingades till lydnad och underdånighet och hölls därför i den mörkaste okunnighet, uppfyllda av de föraktligaste vidskepelser, enär det inpräntades i dem, att de inte stod på någon nämnvärd grad högre än djuren, medan herrarna var nedstigna från gudarna. Under Feodalsystemet antog slaven trälens typ, han blev en varelse bunden vid jorden och förbjöds att lämna sin husbondes jordagods. Hans uppgift bestod i att bearbeta jorden, men dessutom hade han ett flertal andra tjänster att fullgöra. Han fick mat, kläder och husrum, och dessas beskaffenhet och mängd berodde på jordens fruktbarhet, frukten av hans eget arbete, samt husbondens fordringar, och han var aldrig arbetslös.
Även under denna tidsperiod var verktygen relativt enkla och därför behövdes en myckenhet arbetskraft, ju fler som arbetade och betjänade husbonden, ju mer tillfredsställdes hans fåfänga och makt. Esomoftast inträffade hungersnöd, pester rasade och obetydliga krig fördes, vilka decimerade trälarnas antal oavbrutet.
För att få ett större antal plogmän att vända fårorna på fälten och flera soldater att marschera bakom de militära anförarnas hälar så nödgades trälarna att avla starkt. Ävenså måste de bevaras i okunnighet, de måste tro på de falska och förödmjukande vidskepelserna som höll dem nere i undergivenhet. De lärdes att godtaga dogmen om människans naturliga sedesfördärv och att underkasta sig varje låghet här på jorden för att på så vis komma i åtnjutande av ett hem "därovan". De tvingades att uthärda husbondens brutalitet såsom varande ett uttryck av en allvis, rättfärdig och allsmäktig guds vilja och åstundan.
En ny lögn serverades mänskligheten av kapitalisterna i och med feodalismens fall, nämligen den att alla människor var fria och likställda. Trälarna befriades från sina personliga förbindelser med herrarna och blev det bestående bondeståndet eller ock arrenderade de land från dem för kontant betalning.
Jordagods och handelsvaror gick från den ena ägaren till den andra genom direkta köp, allt handlades fritt och öppet.
Arbetaren, som endast ägde sin arbetskraft, tvingades icke att avyttra den till någon viss mästare, han kunde gå ut i den fria marknaden och sälja den till den högstbjudande, han var en "fri" man. Medan det existerade vissa personliga förbindelser mellan herre och slav, mellan baron och träl och mellan gillesmästare och gesäll så försvann dessa under kapitalistsystemet genom daglönens införande.
Båda parterna var fria att gå sina egna vägar om arbetsvillkoren ej behagade dem, de var "fria män.
Slaven arbetade hela sin tid för sin husbonde och mottog i gengäld mat, kläder och husrum av denne. Trälen arbetade tidvis för baronen, det tidsöverskott som uppstod använde han för eget bruk, och erhöll i gengäld skydd från andra baroner, men fick själv skaffa sig mat, kläder och husrum. Den "fria" arbetaren sålde sin arbetskraft för ett pris, därför sades det att han arbetade för sig själv. Med detta pris, i form av lön, som han erhöll, gick han ut i den öppna marknaden där han tillhandlade sig varor, som täckte hans dagliga behov.
I varje särskilt fall, vare sig som slav, träl eller friboren, så erhöll arbetaren i verklighet, endast mat, kläder och husrum.
Den "fria" mannen var i verkligheten icke fri, enär jorden och produktionsverktygen ännu var privategendom Arbetaren förfogade ej över någon egendom, med vilken han kunde sysselsätta och uppehålla sig själv, han ägde endast sin arbetskraft, vilken han måste sälja för sitt livsuppehälle. Det var icke frågan om något frivilligt val, nej, men motsatsen, nämligen ett förskräckligt tvång. Han nödgades ödmjuka sin vilja för en annans, han var en slav, en löneslav. Huvudparten av hans skapade rikedom stannade i händerna på en annan, den del han erhöll fyllde endast hans enkla behov och tillät honom att föröka släktet.
För slaven och trälen fanns det dessutom ständigt arbete emedan det var till herrarnas och baronernas intressen att det producerades i överflöd, löneslaven kan däremot förnekas arbete, han kan utestängas både från fältet och fabriken, hans arbetskraft är nu en handelsvara och ingen behöver köpa den om det inte går att få någon profit ur den. ingen är ansvarig för honom, han är en "fri" man och alla moderna förpliktelser är kontant betalda.
Om han på grund av införandet av en högre utvecklad maskin och en förbättrad produktionsprocess och därav följande överproduktion icke längre behövs, så kan han avskedas, och om han sedan icke lyckas att finna någon annan mästare innan hans magra besparingar är uttömda måste han svälta i tysthet och dö med den värdighet som anstår hans höga rang som en "fri" man.
Den kraft som dominerar människans liv utgöres av miljön, de omgivande levande och döda tingen övertygar och formar henne.
Hon får sina idéer från sina erfarenheter, hennes tankar och handlingar bestämmes genom hennes levnadsförhållanden och i en värld så förändrad genom bruket av maskiner skola vi finna att den moderna arbetarklassen skiljer sig ganska betydligt från dess föregångare, slavarna, trälarna och gesällerna De verktyg slavarna använde i deras arbete voro av allra enklaste slag och rörde sig ej hastigare än brukarna ville. Deras okunniga, oerfarna själar trevade ej i någon nämnvärd grad bortom deras begränsade horisont.
De hade ingen omsorg för morgondagen, det skötte deras herrar om. På grund av det ansträngande arbetet och slaveriets själva natur utgjorde deras klagomåls högsta syfte sällan någonting annat än en fordran av att få en bättre husbonde. Historien uppvisar ett fåtal omfattande slavuppror men upprorens initiativtagare var vanligtvis icke slavar. Sedan upproren efter längre eller kortare tid kuvades tjänade de kuvade slavarna nya herrar eller ock återvände de till de gamla av vilka de blev bestraffade.
Trälen skiljde sig till en del från slaven, de verktyg han använde överträffade i ringa grad hans föregångares, han uthärdade ungefär samma misshandel (i Frankrike var hans belägenhet synnerligen eländig) och till trots av att han hade i någon mån en större intelligens, så revolterade han endast då någon äventyrslustig banditförare ledde honom eller när han nödgades därtill av de uppväxande och kämpande kapitalisterna. Hade han blivit lämnad ifred så kanske han hade fortfarit att utfärda och under tidernas lopp kanske blivit ännu mer hopplös och hjälplös.
Den moderna löneslaven befinner sig i en helt annan ställning, maskinen har erövrat produktionen och arbetaren är nödd och tvungen att hålla jämna steg med den. Han måste besitta både intelligens och andra fullständiga resurser för att hans närvaro inom industrien skall vara någotsånär beständig, emedan den nuvarande herreklassens anspråk icke äro tillfredsställda med de enfaldigas och lättjefullas arbetsprestationer vid andra tillfällen än strejker.
Den moderna arbetaren måste även taga morgondagen i akt därför att han är tvingad att försörja sig själv och aldrig är säker på att ha stadigt arbete. Själva den kapitalistiska produktionens beskaffenhet tvingar honom att tänka och därigenom prövas och skärpes hans förstånd. "Maskinproletariatet", såsom denna klass nu börjar att benämna sig, kan icke värdesättas efter samma regler, varmed de gamla slavarna och trälarna värderades, det måste värderas efter helt andra regler. Det kapitalistiska systemet, tagande sig uttryck i maskinproduktion, gör det till en nödvändighet för arbetarna att vara i besittning av en betydlig färdighet och upplysning för att de skola funktionera till största möjliga fördel. Ävenså lägger den del av kapitalistsystemet, som omfattar frånvarande äganderätt (aktieegendom), en stor del av styrelsebördorna på arbetarna och därför har de ej endast en ganska vidsträckt teknisk övning utan tillika en verkställande förmåga Är det då att undra på att en klass med dylika förmågor kritiserar sitt tillstånd och sin omgivning?
Då den finner sig i praktisk kontroll av industrien kan det då vara överraskande om den börjar att undersöka orsaken varför den kvarstår i fattigdom, medan innehavarna höjer sig till miljardärernas ställning? Är det förvånande om denna klass, havande samhällsrikedomarna inom sitt grepp, skulle försöka att taga dessa i besittning? Historien lär oss att i varje tidsepok, alltsedan privategendomens införande, någon klass varit den rådande, att varje epoks civilisation var en produkt av den vid det tillfället härskande klassen. Den lär oss att en underlydande klass växte och utvidgade sig inom denna civilisation och slutligen danade sig till den dominerande.
Den nya klassen skapade ett nytt samhälle och blev i sin tur ersatt av ännu en ny klass, som i sin ordning formade ännu ett nytt samhälle. Då vi följer denna parallellismen, så synes det ganska otroligt att proletariatet, en klass i besittning av hög intelligens och en kämpande entusiasmen, skulle fortsätta utan gräns att förödmjuka sig under ett försvinnande fåtals herravälde, ett fåtal, vilka praktiskt taget, sett från varje synpunkt, blivit absolut parasitiska.
När kapitalistklassen tillskansade sig makten begynte den omedelbart att innästlas i stridigheter med den löneslavande massan. Den "järnhårda lönelagen", vilken dekreterar att lönen alltid skall riktas så att den sjunker till den lägsta möjliga punkt vid vilken arbetaren är i stånd att uppehålla den arbetsförmåga som den utvecklande industrien kräver av honom, samt sitt släktes förökande, började att verka för våldsamt. Löneslavarna begynte att vakna och inse innebörden av den frihet, vilken, beprisad av kapitalisterna, och tillägnad arbetarna, endast innehöll en obegränsad frihet att svälta.
Privat äganderätt till jorden, verktygen och produktionsmaskineriet gav innehavarna rätt till att utstöta och avskeda och om arbetarna icke antog herrarnas uppsatta villkor, måste de svälta. Den enskilde arbetaren fann sig hjälplös och fabrikssystemets tidiga historia är för skamlig och avskyvärd för att här återupprepas. Det är nog att säga att ut ur arbetarnas underdånighet och lidande uppstod de första arbetareföreningarna. Ursprungligen bestod dessa av ömsesidiga förbund, vilka hade till uppgift att foga arbetaren till sin nya omgivning genom att ombesörja sjuk- och begravningshjälp och i övrigt bistå honom i hans dagliga kamp för brödet.
Då dessa förbund senare insåg att de automatiska maskinerna började att inkränkta på deras yrken lät yrkesmannen ombilda sina föreningar till försvarsorgan, vilka hade till syfte att skydda yrkena. Nu började de yrkesskickliga arbetarna hävda att "ett yrke är en egendom" och därför borde dess ägare åtnjuta samma rättigheter som andra egendomsinnehavare: Denna teori kunde faktiskt tillämpas så länge maskinprocessen inom produktionen befann sig på ett relativt lågt utvecklingsstadium: och i samband med denna företeelse arbetsgivareorganisationerna var små och svaga. Under detta skede kunde fackföreningarna och förbunden tillförsäkra sina medlemmar vissa små eftergifter från arbetsgivarna.
Denna teori, vilken för arbetarklassen är en teori på gott och ont, ledde utan svårighet föreningarna och förbunden att bemöda sig till att monopolisera arbetskraften och många var de snedsprång som gjordes av dem för att göra monopolet effektivt. Sträng lärotidsbegränsning, i en del länder ofantligt höga inträdesavgifter och kontingenter, en mängd svårfattliga och tekniska förhör för medlemskaps vinnande och slutligen ett vägrande att intaga nya medlemmar utgjorde en del av de mått och steg, som togs för att skydda och utesluta, men bortom denna egendomsidé kunde ej yrkesarbetaren märkbart begiva sig.
Handverktygen begränsade deras sociala dröm till de ensamma föremål de höll i sina händer, de kunde ej se den stora industriella värld som sprang upp omkring dem och följaktligen icke fatta maskinernas inspirerande budskap till den kämpande massan.
Alla kapitalistiska länders fackföreningar, fackförbund och dessas nationalistiska landsorganisationer synes aldrig hava kommit till något förverkligat begrepp om det stora faktum, som säger att den nuvarande produktionen är en social process och att arbetarnas organisationer följaktligen måste antaga en allomfattande och universell karaktär för att kunna lämpa sig efter detta betydelsefulla faktum. Deras högtidliga beslut och resolutioner om Industriella omformningar av fackförbunden är till största delen fraser tydligt nog bevisat genom det nit de nedlägger för att bevara och uppehålla ett organisatoriskt tillstånd där arbetarna splittras i yrkesdistrikts- och nationalistorganisationer, vilka gör dem hjälplösa och odugliga att komma upp ur det ofantliga industriella hav, vari de nedsjunkit.
Kollektivavtalet är yrkesarbetarnas princip, och, sedan de beslutat att godtaga herreklassens lagar och regler, så är det fullt naturligt att dessa avtal bör betraktas såsom heliga och okränkbara även då dylika tvingar dem att arbeta vid sidan av strejkbrytare eller skurkar, vilka utföra andra yrkesarbetares arbeten, som befinna sig i strejk. På så vis tvingas de in i en paradoxal ställning, nämligen att med ena handen utbetala strejkunderstöd medan de stjäl bort lönen med den andra.
En sådan vacklande moral måste ovillkorligen bottna i en okunnighet om det kapitalistiska samhällets struktur och arbetarklassens uppgift, och så länge denna moral fortfar att öva inflytande kommer dessa arbetares åsikter att leda arbetarklassen i en alltid nedåtgående spiral. Under en tid då kapitalisterna kraftigt konkurrerade inbördes och de mångfaldiga verkstäderna och fabrikerna inskränkte sig till förfärdigandet av enstaka artiklar, eller snarliknande sådana, då rönte yrkesföreningarna en viss grad framgång, men när under elimineringsförloppet konkurrensen sammanfogade rikedomarna i allt färre händer och maskinproduktionen antog formen av industri (följande råmaterialet genom alla dess processer till den fullständiga artikeln) i det ögonblicket förlorade yrkesföreningarna sin styrka och betydelse.
Maskinen krossade de yrkeslärdas yrken och fördelade dem bland grupper av icke yrkesskickliga arbetare, vilka med maskinernas hjälp utför enklare göromål. Då idel snabbhet i arbetet är det huvudsakliga kravet på dessa maskinarbetare, vilket kan förvärvas på en ganska kort tid, så kan aldrig yrkesarbetarens föreställning om "yrkesegendom" få något fotfäste hos dem.
Egendomens väsen består i rätten att utesluta och maskinuppassarens yrke är för lätt att förvärva för att denna uteslutning skall kunna praktiseras vid maskinerna. Yrkesarbetarens opposition till maskinen inom industrien förlorar sitt värde vid denna åsyn, nederlaget är för uppenbart, och maskinuppassarna, utvecklade under nya och olika förhållanden, ha en helt ny och oskiljaktig synpunkt, de gamla yrkesföreställningarna om egendom, ömsesidigt intresse, avtal och försvar äro för dem endast en hop med gammalt och onyttigt avskräde.
I och med maskinens utveckling framträdde även dess tjänare, maskinproletariatet (arbetare, vilka ej ha något specialiserat yrke).
Dessa arbetare har alltid ringaktats av de yrkesvana och därför icke erkänts av dem. De yrkesvana arbetarna har dessutom haft en instinktartad kunskap om arbetarklassens olika förutseenden med avseende på industrien och livet och därför hyste de en omedveten fruktan för att maskinarbetarna skulle neka att godtaga de "guda skänkta", och att de i anledning av deras numerära överlägsenhet skulle komma att regera arbetarorganisationerna.
Under de senaste tre, fyra åren har denna deras fruktan för maskinproletariatet lagts tydligt i dagen, ty att i de länder, där fackförbunden tvingats av de stadigt ökande maskinuppassarnas skaror att omforma organisationerna till industriförbund de ändock bibehållit som ledande princip kollektivavtalet, yrkesarbetarens i speciella princip. Hur som helst så organiserar sig nu dessa arbetare inom egna organisationer, och då de inom de moderna industriländerna är det övervägande antalet och produktionens mest kämpande klass, och mest behövande, så faller det av sig självt att de till slut kommer att bli den dominerande makten inom arbetarklassen och deras organisationsform den härskande. Maskinproletariatet erkänner sig självt såsom en maskinprodukt och, liksom yrkesarbetarna och hantverkarna på basis av hantverket organiserade sig i yrkes och fackföreningar emedan hantverket var källan till deras utveckling och bestånd så organiserar sig maskinproletärerna i industriella organisationer på basis av maskinen, vilken var deras livsursprung.
De erkänna ej yrke såsom egendom, en värdesättning som endast sätter en del grupper inom arbetarklassen i en aristokratisk ställning gentemot den stora massan av maskinproletärer. De har goda skäl för att icke göra det emedan den hastigt utvecklande maskinen utrotar de yrken som ännu existerar.
Industriella skolor, egenhändig övning och erfarenhet i maskinernas skötsel och uppassning anpassar arbetaren jämförelsevis snabbt till hans plats vid maskinen och därför praktiserar de industriella organisationerna inga undantag utan intager de alla som Önskar ansluta sig för endast en låg inträdesavgift. Lönesystemet betraktas av maskinproletärerna som endast ett utvecklingsskede och, i stället för mottot: "En god dagslön för ett gott dagsverke" inristas på deras banér: "lönesystemets avskaffande" samtidigt som de bemödar sig att uppamma och utveckla deras klass' kooperativa och kommunala instinkter. De fordrar fulla produkten av deras kollektiva möda och de förklarar att moderna förhållanden och moderna behov har förkastat alla de privategendomsrättigheter som förut må ha existerat samt att den moderna aktieägaren är en parasit, vilken ej uträttar något för sitt uppehälle. De går med på kollektiva överenskommelser med arbetsgivaren, men bestämmer ej någon tidsbegränsning för dem. Avtal hållas icke heliga av dem, i verkligheten så avskyr de att gör upp avtal med en arbetsgivare, och står färdiga att försmå dylika avtal, när hälst dessas följande skulle tvinga dem att intaga en strejkbrytares ställning, en ställning som de kallar för organiserat strejkbryteri.
Maskinproletariatet, vilket erkänner sitt undertryckta läge i det moderna klassamhället håller uppriktigt på att klasskampen organiseras för dess fullföljande och det förbereder sig för att övertaga industriens ledning och samhällets administration när det en gång går segrande ur striden. I alla det förflutnas olika sociala system har den härskande klassens rikedom och makt varit beroende på arbetarklassens produktionsförmåga och i vilken grad den kunde exploateras. Om verktygen var enkla och den del av rikedomen som blev över, sedan arbetarna var försedda, var liten, då blev den herreklass, som tillskansade sig detta överskott, relativt fattig, men då modernt maskineri användes och arbetaren följaktligen blir mera produktiv, då förökas rikedomsöverskottet ansenligt och i närvarande tid vältrar sig herreklassen i övermättad välmåga.
Svalget mellan arbetarna och deras motståndare öppnar sig vidare och djupare och arbetarna, tillväxande i intelligens, blir allt mer förbittrade och otåliga med sin fattigdom.
Den livegna slaven och feodalträlen må väl hava lidit i tysthet, de förstod ej bättre, okunnighet, vidskepelse och djuriska förhållanden höll dem i slaveri, så är dock icke förhållandet med maskinproletären. Han måste besitta en kroppslig smidighet och ett verksamt förstånd, endast såsom en dresserad person är han herrarna till lags, och därför är hans återverkningar på sin omgivning mer intelligenta och kärnfulla än vilken som hälst slavisk arbetare som föregått honom. Han tillgriper, symboliskt talat, påken för att försvara sig. Allt världens vetande står till hans förfogande och han lär sig snabbt fatta att källan till all rikedom är arbetskraft tillämpad på de jordiska beståndsdelarna. Han är även snart på det klara med att ursprunget till herrarnas egendom och makt är att de lyckats att tillskansa sig det rikedomsöverskott som kvarstår sedan arbetarna blivit nödtorftigt födda, klädda och härbärgerade. Eller omvänt, han lär att arbetarnas fattigdom uppstår på grund av att de ej för sig själva kunna komma i åtnjutande av frukterna av deras arbete utan tillåter en annan att tillägna sig dem. Proletären lär att stater och lagar användes för att avskräcka honom och tvinga honom till underdånighet, så att hans arbetsprodukt skall kunna frånstjälas honom, och att skolor, kyrkor, tidningspress och radio brukas för att söva honom i ro.
Är det då underligt att han föraktar stater och domstolar, klandrar lärare, hatar redaktörer, avskyr präster och söker beslagtagna jorden och produktionsmedlen för att använda dem till sin egen fördel och samtidigt utrota klasshärravälde och stater, lagar, skolor, predikstolar och den tidningspress som stöder detta klassherravälde? Maskinproletariatet går till anfall mot privategendomen såsom en mänsklig institution. Det har blivit medvetet om att det moderna samhällets institutioner får deras styrka och effektivitet genom privategendomen och ingenting mindre än dess förintande kommer att tillfredsställa det.
Proletariatet vet att det är i stånd att bygga upp ett bättre samhälle, ett samhälle, vari fattigdomen med alla dess förknippade rysligheter aldrig kan existera och det är fullkomligt bestämt att så göra.
Proletariatets historiska uppgift är att avskaffa den nuvarande herreklassen och att ersätta denna civilisation med en ny och bättre. Under denna tid är det även nödtvunget att växa till och utveckla sig självt inom ramen av den moderna kapitalismen såsom en förberedelse för den stora omdaningen.
Låt oss betrakta de omformningsprocesser, som tar sig uttryck i det moderna samhället, vilka befordrar proletariatets tillväxt och enligt vilka vi kan förutsäga det nya samhällets struktur.
De viktigaste av dessa processer är: 1. produktions- och distributionsmaskineriets fullkomnande, vilket fortgår genom uppfinningsverksamhet; 2. tillverkningsprocessernas fullkomnande, vilket fortgår genom kemiska och mekaniska experimentåtgärder; 3. förvaltningens fullkomnande, vilket fortgår genom studiet av kostnadsuppgifter och utnyttjandet av automatiska system inom förvaltningen; 4. rikedomens koncentrering i händerna på ett fåtal stora plutokrater, vilket fortgår genom manipulationsåtgärder och aktiejobberi; 5. Proletariatets utveckling, vilken fortgår genom arbetarnas nära kontakt med produktionen och förvaltningen: 6. proletariatets uppvaknande till insikt om det faktum, som säger att det självt måste övertaga och leda industrien så framt det vill rädda sig från den industriella träldomens hotande fara samt bevara och utveckla den kultur, som de mänskliga snillena genom tidernas lopp överlämnat. Det mänskliga djurets uppfinningsförmåga är så stort, att väldiga byråer uppehälles i alla civiliserade länder för att granska och klassifiera uppfinningarna, och varje stort industriföretag håller en kår av övade personer i ständig sysselsättning med att fullkomna maskinerna för att göra dem mer och mer automatiska.
Till de arbetare inom företagen, som ger anvisningar på förbättringar i företagets drift ges pris och premier, och förbättringarna är understundom så stora och omfattande att det händer att hela företag röjes undan för att bereda plats för en ny plan, vilken vid nämnda tid revolutionerat metoderna inom en viss produktionsgren. Rad i rad upptäckes nya kombinationer av kemiska grundämnen och nya egenskaper i de gamla råämnenas beskaffenhet, varav följer att nya industrier blomstrar upp för att täcka nya folkbehov. Yrkesarbetarna är ständigt hotade av maskinen och tidvis bortsopas hela yrken för att ersättas med en automatisk plan, vilken kan skötas av icke yrkeslärda arbetare.
När maskinerna utvecklats till den grad att de synes vara fullständiga, då är arbetarna så erfarna att de själva kan upptäcka nya metoder för gamla uppgifters lösande.
Driftsstudier bedrives i och för att utveckla metoderna, vilket medför ökad produktion och individuell kompetens.;
För att utnyttja ett arbetslags eller gängs gemensamma arbetskraft införes Taylor och andra såkallade vetenskapliga system medan inom förvaltningen arbetarna leda sig själva genom automatiska system. Därjämte införes sådana stimulerande metoder som andel i vinsten, ackord och premiesystem, vilka ha till avsikt att förmå slavarna att arbeta sig själva till döds för en inbillad löneförhöjning. Medelklassen, som i denna omdaningsprocess bliver totalt bortsopad, skriker i sin dödskamp och använder sig av varje reaktionär list, men rikedomskoncentreringen fortsätter att obevekligt skrida framåt.
Ett ombyte av personfigurerna inom plutokratin kan ske från tid till tid, men dess numerär krymper ihop allt mer och mer och industriens kontroll koncentreras i allt färre och färre händer. Den verkliga statskontrollen koncentreras likaledes i samma händer och orsaken till att en skenbar politisk demokrati uppehälles är endast den att de okunniga arbetarna och patriotiska småborgarna inte skall komma underfund med de verkliga statsangelägenheterna. Avlönade specialister, direktörer, ingenjörer, kemister, bokhållare och kontorspersonal tillsammans med de vid maskinerna specialiserade arbetarna driver produktionen medan plutokratien lurar medelklassen medels fondbörser, handelskollegium och liknande spelplaner. Proletariatets och trasproletariatets antal ökas oavbrutet med hantverkarna vilkas yrken ej längre är behövliga och av delar från medelklassen, vilka fullständigt förlorat i deras strävan att komma ut med vinst i det jättelika rustningsspel som föres av plutokratien till sin egen fördel. Den stadiga utvecklingen av maskinerna förändrar naturenligt den stora arbetarmajoriteten till maskinuppassare, vilket har till följd att en jämlikhet blir rådande bland dem vad det beträffar yrkesskicklighet.
Maskinprocssen inom produktionen förhindrar de individuella resultatens särskiljande och medför en praktisk lönelikställighet, vilken naturenligt bestämmer de olika arbetarnas levnadssätt och föranleder deras sammanslutning som klass. De finner att de är underkastade nära nog identiska förhållanden inom alla sektioner och börja betrakta sig som en klass utan avseende på vare sig ras, nationalitet eller trosbekännelse. Klasserkännandet frambringar nu den pliktkänsla som benämnes socialt medvetande, arbetarklassens moralbegrepp. De studerar sina klassbehov och förenas genom sina gemensamma intressen för att harmoniskt kunna befordra dessa.
Nu börjar arbetarna att kritisera sitt tillstånd, de plockar det i bitar och undersöker dess delar, de studerar dess verkningar på sig själva och de börjar att se i vilken djup förnedring de nedtryckts.
De börjar att bli varse de arbetslösas växande antal, utstötta från sina arbetsplatser genom den långa arbetstiden och maskinernas fulländning, tillika med lönelagens stadiga verksamhet i riktning mot ytterligare sänkningar av levnadsstandarden.
De lär vidare att de måste vara i oavbruten verksamhet för att höja löneskalan, så att de kan hålla jämna steg med den ständiga ökningen av produktionen och minskningen av guldvärdet, på vilket alla varupris, arbetskraften in beräknad, är beroende.
Proletariatet är nu i rörelse, det överskådar nu världen med dess samhällsinstitutioner från en synpunkt som är fullständigt fri från falska föreställningar. Allting är nu uppenbart för det och dess hållning består av ett absolut missnöje och en oeftergivlig fiendskap. Det är nu i verkligt stridshumör, tryckt mot väggen har det vänt sig mot sina förtryckare, den sociala revolutionen fortgår.
De moderna politiska arbetar-, socialist- och kommunistpartierna, vilka gör anspråk på att representera arbetarna på det politiska området, skiljer sig ej nämnvärt från medelklassen, och följaktligen använder de samma formella agitation och taktik som denna, i princip.
Därför är de i likhet med medelklassen behäftade och belastade med en sorts helig vördnad för förordnade lagar och förstår alltid staten såsom ledare för industrien. Därigenom uppenbarar de politiska partierna deras egna inskränktheter enär staten endast förmår leda industrierna genom förmedlande byråer - och byråkrater är alltid despoter. I deras egenskap av sociala frälsare försummar politikerna, på grund av att de vanligtvis förstår mycket litet av industrien, att iakttaga det faktum, att arbetarna måste genom sina egna organisationer kontrollera industrien så framt demokratiens väsen skall kunna skyddas och förstärkas.
Arbetarklassens kontroll över industrien innebär en demokratisk delaktighet och kontroll av produktionen och det ur denna flytande sociala livet. Arbetarna måste därför noggrant se till att de icke låta sig förledas av förmyndare utsedda av några delegerade auktoriteter vilket alltid blir fallet under ett territoriellt politiskt system. När inom ett land ett politiskt parti på grund av detta lands efterblivenhet i industriell och kapitalistisk utveckling, och därför konkurrenssvaghet gent emot de stora trustgrupperna, lyckas att i det landet omstörta den därvarande herreklasstaten och avleda industriens kontroll in i händerna på arbetarna därstädes så kan endast följden bli ett kaos och en tillbakagång. Detta tillstånd tvingar det politiska partiet att omforma sig till en förmedlande byråkrati som eventuellt kommer i samma ställning som de övriga ländernas statliga och industriella byråkrati, den blir ställd under kontroll av plutokratien.
Under detta byråkratiska system, har arbetarna i alla länder ingen egentlig bestämmanderätt inom industrien, deras bestämmanderätt inskränker sig till endast små detaljer inom företagen.
Förklaringen till detta förhållande ligger däri att den industriella demokratien icke kan komma som en gåva till arbetarna ovanifrån, den är en tillväxt, en utveckling, ett ting som endast kan ernås genom arbetarklassens ekonomiska självuppfostran och självdisciplinering. Våra politiska vänner borde erinra sig att "de nationer och klasser som i det förflutna förvärvat sig rätt till självstyre bevisade sin förmåga och lade grunden till sina nya stater medan de kämpade för frihet".
Arbetarna måste göra likaledes, de måste genomgå en utbildning i och för frivilligt samarbete inom produktionen och de politiska striderna möjliggör ingen sådan utbildning. Vi är naturligtvis icke blinda för att det sociala medvetandets utveckling och periodiska altruistiska sinnesrörelser föranleder en massa människor att stödja politikerna i deras strider, men detta betyder dock icke att dessa samma personer ståndaktigt kommer att kvarstå i sin plikttrohet när de i den verkliga kampen får se deras dåvarande ekonomiska säkerhet hotad med ruin. Nej, industriell demokrati kan endast förverkligas av en medveten klass, maskinproletariatet, arbetare som är tränade inom industriens förlopp, erfarna i social produktion, en klass som existerar och verkar för en av gemensamma materiella intressen given plan, underkastade samma ekonomiska inflytanden, ståndaktiga, stadgade, harmoniska och dugliga för undervisning och för att påtaga sig ansvar. Samhällsförändringen kommer sannolikt icke att ske efter ett beslut som fattats vid ett allmänt val, större skäl tala för att den kommer att taga plats vid en tid av stora sociala och ekonomiska rörelser (lockouter och storstrejkshotelser), vilket innebär att endast arbetarna genom en allmän omröstning blir den bestämmande faktorn i denna förändring. Den kan således under nämnda omständigheter, i egentlig mening, endast ske efter att arbetarklassen blivit grundligt undervisad, övad och uppfostrad, när proletariatet fått tillräcklig utbildning i frivilligt samarbete och självstyre, så att det är i stånd att bevisa sin duglighet i att framgångsrikt fortsätta produktionen och leda distribution så att alla må bli försedda. Friedrich Engels, i sitt bemärkande av den sista franska revolutionen, gör följande avslutning: "arbetarklassen kan aldrig lägga beslag på statens sammansatta styrkor och omdana dem till sin egen fördel". Alla våra tänkare är fullständigt överens om att staten som sådan, det ekonomiska klassväldets tvångsinstrument, måste försvinna i och med de klasser som uppehåller den försvinner. I statens ställe kommer att uppstå en "förrättningsadministration", ett ekonomiskt fritt industriellt samhälles ekonomiska institution, vilket täcker detta samhälles behov och uppfyller dess önskningar. Proletariatets egentliga uppgift ligger följaktligen icke i att övertaga regeringsmakten genom att erövra den politiska staten utan att utveckla och organisera sin ekonomiska styrka, så att det genom egna förvärvade metoder må kunna fortsätta att underminera sina motståndares klassherravälde och de förhatliga och skadliga institutioner som detta välde uppehåller och försvarar.
Det är ekonomisk makt, som ger kapitalistklassen dess styrka, det är den som utgör alla de moderna institutionernas grundval, och när denna makt undermineras så minskas och försvinner deras styrka, så att de slutligen tynar bort och förintas. Människan kan liknas vid en vägglus, hon vandrar i riktning, mot födoämnesförråden, och de mänskliga institutionerna liknar människorna, utan näring upphör de att leva. Ett vaket och klassmedvetet proletariat vilket har rikedomskällorna i sitt fasta grepp belägrar nu herreklassen på det ekonomiska stridsfältet. Ur denna belägring kommer proletariatet att utgå som segrare varefter herreklassen, dragande sina institutioner med sig, störtar i avgrunden.
Därmed har arbetarklassen röjt fältet och berett plats för bättre och skönare byggnader vilka det nya samhällets snillen kommer att uppföra.
Den ekonomiska maktens erövring utgör i dag arbetarnas förnämsta strävan och den moderna arbetarrörelsens "häpnadsväckande handling" är dess strid för äganderätt. Kapitalisternas äganderätt ogillas och arbetarnas rätt, grundad på deras brukande av maskinerna, sätter upp som motsats, "äganderätten till producenterna".
En öppen och medveten klasskamp pågår i vilken det moderna samhället skakas i sina grundvalar. Det är arbetarklassens utsugning inom produktionen, dess plundring på det ekonomiska området som är grundorsaken till arbetarklassens nödläge. Arbetarklassens strävande är därför en kamp, en daglig kamp som pågår på jorden, i kvarnarna, gruvorna, verkstäderna, i fabrikerna och på haven, omkring maskinerna genom vilka den erhåller sitt uppehälle.
Därför måste arbetarklassen, för att kunna kämpa med framgång, organisera sina styrkor vid maskinerna efter de linjer som maskinernas produktionsorganisation kräver, industriellt. I saknad av en organisation som stämmer överens med de nuvarande ekonomiska förhållandena är den en tillbakakastad klass.
Arbetarklassens härar måste intaga sina stridsställningar på det verkliga stridsfältet, på det område där den dagligen möter sin fiende och där den kan bruka sina egna vapen.
Att organisera sig enligt yrkes- och facklinjer, såsom det ännu försiggår inom de olika länderna, är främmande för det moderna maskinproletariatet därför att detta proletariats ideella syftemål skiljer sig från yrkesarbetarnas och hantverkarnas.
Det får sina rön vid maskinerna, ej vid yrkesverktyget, det exklusiva yrket och egendomsidén är ej tillfinnandes när det plockas bort av maskinerna, och maskinarbetarna kan lika litet som några andra göra undantagen till regel.
Maskinen har avlivat individualiteten inom produktionen och infört moderna industrimetoder, genom gruppbemödanden och lagarbete förvärvar proletariatet sitt uppehälle, tillträde till maskinerna utgör grunden till dess tillvaro, och, i och med individualitetens och egendomsidéns undergång upphör arbetarna att tro på egendomsinstitutioner och deras inskränkande villkor för att i stället antaga betingelserna av en industriell klass.
Genom att erkänna sig själva såsom en klass, medvetna om att endast i en sådan form kunna de hoppas att fortleva, angriper de det moderna samhället på den plats de är sysselsatta, inom produktionen. Deras ställning är helt och hållet på oppositionens sida och följaktligen klart revolutionär.
Ett erkännande av klassens värdighet styrker naturenligt klasskaraktärsdragen: medvetandet av klassens behov frambringar klassträvanden och ideal och medvetandet av klassens styrka förmår den att organisera sig och bruka organisationen för att täcka klassens behov och förverkliga dess strävanden och ideal.
"Världen till arbetarna" är deras samlingsrop, "En oförrätt mot en, är en oförrätt mot alla" deras lösen, "Upplys, organisera, befria" deras stridsrop.
Proletariatet, som nu är en vaken klass, med en för det självt säregen erfarenhet, medveten om sin belägenhet och sina klassbehov i det moderna samhället samt drömmande om ett framtidstillstånd där ekonomisk likställighet och social frihet är rådande, sammansluter sig nu i "One Big Union" (en stor organisation) för att solidifiera sin styrka och fullfölja klasskampen på ett systematiskt sätt. Denna organisation har tre uppgifter som den måste utföra, de är: 1. att bekämpa och underminera Överklassens makt; 2. att inom det nuvarande samhällets ram bygga upp det nya samhället; 3. att som ledare av de produktiva krafterna handhava och dirigera det nya samhällets sociala liv, när frigörelsen är fullbordad.
Det faller av sig självt att en organisationsform måste antagas som skiljer sig från alla föregående, av olika arbetargrupper prövade organisationsformer. Den måste anpassas efter industriens moderna utveckling, efter maskinens tidevarv, så att arbetarna kan grupperas i överensstämmelse därmed. Handverktygets bortträngande av maskinen, de mindre verkstädernas bortträngande av det stora industriföretaget, de individuella arbetsgivarnas och småbolagens bortträngande av den stora korporationen eller industritrusten innebär att yrkes- och fackföreningars samt spridda nationalistiskt formade organisationer måste bortträngas av "One Big Union", organiserad enligt moderna linjer, så att kampen skall kunna föras med ungefär liknande betingelser. Maskinen, och därför industrien själv, måste utgöra organisationens grundval.
Alla de som är sysselsatta inom. samma industriföretag eller samma industri, skall, enligt I.W.W:s struktur, oavsett om det finns ett eller fler liknande sådana inom en lokalitet, sammanknytas till en industribransch utan avseende på yrke, ras, hudfärg, kön eller trosbekännelse. Dessa industribranscher sammanknytes och formar sedan industriorganisationen. Endast de som arbetar för lön äga rätt till medlemsskap, medlemsrätten är således beroende på att arbetaren verkligen förvärvar sitt uppehälle inom den föregivna industrien och att hans arbete är inkapslat i de producerade varorna, grovarbetare, yrkesmän, kontorsarbetare och försäljningsagenter, alla måste tillhöra organisationen emedan de alla, ännu så länge, är nödvändiga för den produktiva verksamheten.
De mest allierade industriorganisationerna (unionerna) sammanknytes till departement, Industridepartement, av vilka det för närvarande finnes ett antal av sex sådana, och dessa i sin tur sammanknytes till en allmänorganisation av Världens industriarbetare (I.W.W.). Denna struktur är dock icke oböjlig utan kan naturligtvis ytterligare anpassas i enlighet med arbetarklassens behov och industriens fortsatta utveckling, den har endast till syfte att sammanlänka arbetarna över hela världen i en allmänorganisation bestående av hela arbetarklassen - "The One Big Union". Förverkligandet av denna organisationsidé kommer att giva arbetarna kunskap och förståelse om att våra dagars rikedomsproduktion är en social process i vilken hela arbetarklassen medverkar till att föda, bekläda, härbärgera och förse hela jordens befolkning med civilisationens mångfaldiga och talrika frukter. Denna organisationsform kommer även att förebygga uppkomsten och förhindra spridningen av den arbetarnas idé, som säger, att en industri bör ägas och ledas av dem som är sysselsatta inom den.
Allt efter arbetarna får kännedom om den sociala produktionens beskaffenhet kommer de att inse att denna idé är omöjlig att förverkliga. Det är därför I.W.W:s allmänorganisations syftemål att trygga och uppehålla alla industrigruppers medverkan i hela deras sociala produktion, så att den blir till hela mänsklighetens nytta och fördel. I egentlig mening leder I.W.W. arbetarna icke endast på det ekonomiska området, den övar och undervisar dem dessutom så att de slutligen skall kunna framlägga provet på deras styrka och solidaritet, den sociala generalstrejken, vilken anses som klasskampens höjdpunkt och början till dess avslutning.
Under samma tid fullföljas instruktionen, vad industrierna beträffar, så att arbetarna kommer till insikt om deras verkliga förbindelser med industrivärlden, vilket kommer att ha till följd att deras sociala liv utvidgas och uppbygges på basis av deras ekonomiska samhörighet. Hand i hand med denna lärdomsprocess pågår i arbetarna även en psykisk process kännetecknad av ett stärkande av arbetarnas gemensamhetsdröm om det framtida samhället, vilket sker genom bearbetandet av deras gemensamhetsinstinkter och det sociala medvetandets uppamning.
Det organisationssystem, som benämnes industriell demokrati borde ej vara, och är icke i verkligheten, någon disig eller dimmig inbillning. Det är förutbestämt av den ekonomiska bestämmelselag som säger att "människans tankar och handlingar formas och bestämmes av hennes levnadsförhållanden" och den psykologiska lag som säger, att "lika erfarenhet ger orsak till lika tänkesätt och ge upphov till enhetlig handling.
Med andra ord, de gemensamma levnadsmetoder, som påtvingats maskinproletariatet av moderna industriutvecklingar, varigenom det fått gemensamma erfarenheter som fortplantat dess gemensamma tänkesätt, inspirerar det även med ett gemensamt ideal.
Dessa deras gemensamma levnadsförhållanden tvingar dem även att utlösa deras energi i förverkligandet av deras gemensamma ideal, att bygga upp ett nytt samhälle. Proletariatet har inget annat val, det måste fortsätta, enär utvecklingens lag är förbindande. Den lidande mänsklighetens nöd rättfärdiggör varje deras handling och dåd. Proletariatet, som är sysselsatt inom det moderna produktionsmaskineriet och förskaffar sig sitt uppehälle genom gruppansträngning, lagarbete, vid maskinerna, kan icke föreställa sig ett samhälle där det på ett lämpligt sätt kan förskaffa sig sitt uppehälle annorlunda. I det nuvarande samhället är maskinerna absolut nödvändiga för dess tillvaro och därför kommer det att bringa dessa med sig in i det nya samhället. Maskindrift, medvetet grupparbete kommer att bli de medel varmed det nya samhällslivet kommer att uppehållas och alla detta samhälles sociala institutioner kommer att grupperas omkring maskinerna av vilka de kommer att få sin bemantling och prägel.
Det nya samhällets form kommer att bestämmas av maskinen inom produktionen och mänskliga förbindelser, (det stora förbundet av lyckliga arbetare) kommer att fastställas av rikedomsproduktionens industrimetoder. Då proletariatet till sitt väsen är en demokratisk klass så kommer äganderätt och kontroll av levnadsvillkor i dess nya samhälle att ha samma egenskap, att det kommer att ge möjlighet för en återuppkomst av monopol är otänkbart.
Fritt tillträde till maskinerna och åtnjutande av mödans fulla produkt kommer att bliva livets grundval, delaktighet inom produktionen framställer arbetaren såsom en med sina kamrater förbunden ägare och administratör, ej endast inom den industri han är sysselsatt utan inom alla industrier, Inom mänsklighetens alla rikedomsproducerande företag. Ersättningen inom industrien kommer ovillkorligen att kontrolleras på basis av "mandagen" vad en genomsnittsperson kan producera i genomsnitt på en normaldag under normala förhållanden, en beräkning som kommer att tillämpas även inom de industrier där det icke pågår vad nu kallas egentlig produktion, såsom offentlig tjänst o.s.v. Denna tillämpning måste göras därför att ingen kan förmås arbeta för mindre vedergällning än vad detta genomsnitt föreskriver, att så låta sig bevekas innebär ju att erkänna sig själv såsom en undermålig varelse, och att tvinga någon till dessa åtbörder vore ju liktydigt med återupprättandet av ett nytt slaveri som det nya samhällets moraliska förnuft inte skulle kunna uthärda. Arvsrätten kommer att tillsammans med äganderätten till jorden, verktygen och maskinerna inom produktionen, att försvinna. Vilket som helst individuellt hopande som skulle kunna användas för mänsklig utsugning kommer vid innehavarens död att överföras till den kollektiva egendomen.
Samhället kommer att bli individens arvinge och vice versa, individerna kommer att bli samhällets arvingar. Rätten att fritt få bruka maskinerna och njuta sina mödors fulla valuta kommer att garantera arbetaren en fullständig utkomst. Rationell mänsklig och industriell sammanslutning kommer att lära arbetaren självkontroll och uppväcka hans initiativ. Han kommer, i harmoni med sin omgivning, att bli fri och detta kommer att medföra att hans bästa förmågor kommer att göra sig gällande.
Till en början kommer ansvaret för industriernas ledning att bäras av de samarbetande grupperna inom dessa men alldenstund produktionens samarbetande linjer korsar praktiskt taget alla industrier, måste, i ock med maskinernas ytterligare förbättring, en hastig process försiggå av industriernas klassificering så att dessa efterhand införlivas under benämning "offentlig tjänst" och när denna process är fullbordad kommer ansvarigheten för industrien att antaga en världslig och social karaktär.
"Staten" såsom den nu är förstådd kommer att försvinna, emedan det icke finns någon slavisk klass att undertrycka, och i dess ställe kommer att uppbyggas en "förrättningsadministration" baserad på universell ekonomisk och social likställighet.
De nuvarande territoriella representanterna, industriellt okunniga politiker, vilka i dag är en nödvändig del av överklasstaten, kommer ävenså att försvinna för att ersättas av industrirepresentanter, ingenjörer, kemister, tekniker, lärare o.s.v. vilka kommer att konstituera sig till ett meddelande råd och dirigera inrapporteringen av all den industriella statistik som kommer att bli en nödvändighet för att uppehålla det nya samhällets justering. Samhällig delaktighet av produktionen och industrivinsten, likställighet inom industrien och likställighet av densamma måste ge till resultat ett fritt och lyckligt samhälle. Maskinproduktion, mänsklighetens sociala medvetande och industriell form av social sammanslutning utgöra det nya samhällets grundvalar och bli samtidigt garantierna för den industriella demokratien. Dessa samverkande faktorer kommer att bringa fram en välbalanserad civilisation från vilken måste utgå en verkligt förädlad mänsklighet, och detta är sett från proletariatets synpunkt, det höga ändamålet för människans tillvaro på denna vår planet, Jorden.
Arbetarklassen och arbetsköparklassen har ingenting gemensamt. Det kan icke bli fred, så länge som miljoner av det arbetande folket lever i nöd och umbäranden och de få, som utgöra överklassen, ha allt detta livets goda. Mellan dessa två klasser måste en strid pågå, tills hela världens arbetare organiserar sig som en klass, tager jorden och produktionsmaskineriet i besittning och avskaffar lönesystemet. Vi finna att centraliseringen av ledningen över industrierna på allt färre händer gör det omöjligt för yrkesförbunden att kunna mäta sig med arbetsgivarklassens alltjämt växande makt. Yrkesförbunden åstadkommer ett tillstånd, som gör att den ena arbetargruppen kommer i konflikt med den andra arbetargruppen inom samma industri, varigenom de nedgör varandra under lönestrider. Därjämte hjälper yrkesförbunden arbetsgivarklassen att vilseleda arbetarna till den tron, att arbetarklassen har gemensamma intressen med arbetsköparna.
Dessa förhållanden kunna ändras och arbetarklassens intressen upprätthållas endast genom en organisation, så formad, att alla dess medlemmar inom en industri, eller alla industrier, om nödvändigt, kunna nedlägga arbetet när helst en strejk eller lockout pågår i någon del därav, därigenom görande en oförrätt mot en till en oförrätt mot alla.
I stället för det konservativa valspråket: "En god dagslön för ett gott dagsverke", måste vi på vår fana skriva det revolutionära mottot: "Ned med löneslavsystemet!" Det är arbetarklassens historiska uppgift att avskaffa kapitalismen. Produktionsarmén måste organiseras, icke endast för de dagliga striderna mot kapitalismen, utan även för att övertaga produktionen, när kapitalismen är avskaffad. Genom att organisera oss industriellt, uppbygger vi det nya samhället inom ramen av det gamla.
Vidare läsning:
I.W.W. - Vad den är och vad den icke är (1920).
[1] Jorden var källan till rikedom, för folkmajoriteten under den forna Feodalismen, men äganderätten till denna var monopoliserad av några få godsherrar - grevar, baroner o.s.v. Folket, vilket godkände herrarnas rätt till den och behövde tillträde till jorden för att kunna leva blev herrarnas naturliga undersåtar och bundos vid den.
Folkets majoritet i moderna dagar förskaffar sig sitt uppehälle inom industrien, såsom särskild från jordbruket, och måste därför hava tillträde till maskinerna för att kunna existera. Industrierna koncentreras i händerna på ett fåtal individer, industriernas herrar, och folket, godkännande denna rätt, är deras undersåtar.
De forntida trälarna hade ingen rättighet att flytta från plats till plats, det återstår nu för plutokraterna att borttaga denna rätt från arbetarna, nämligen att flytta från en industri till en annan, och därigenom införa ett träldomstillstånd liknande medeltidens. I England kunde vi under krigstillståndet, med industrierna under koncentrerad kontroll av kabinettet, till en del skönja den industriella feodalismen i verksamhet, enär arbetarna icke kunde sluta sitt arbete eller byta om sysselsättning utan att först be om tillstånd därtill. De nuvarande skärpta immigrationslagarna, med den noggranna kontroll som föres, är ett steg i riktning mot detta system. Även inom respektive länder blir det allt svårare och svårare att byta plats, då arbetslösheten står såsom ett skrämmande spöke för den anställde.