Originalets titel: "La Société du spectacle"
Översättning: Bengt Ericson
HTML: Jonas Holmgren
Översättningar av den här boken, som kom ut i Paris mot slutet av 1967, har redan givits ut i ett tiotal länder. Ofta har flera kommit ut på samma språk på konkurrerande förlag, och nästan alla har varit dåliga. Ingenstans har de första översättningarna varit trogna och korrekta, med undantag för Portugal och möjligtvis Danmark. De holländska och tyska har varit bra från och med andra försöket, även om den tyske förläggaren vid det tillfället gjorde sig skyldig till en lång rad tryckfel. På engelska och spanska fick man vänta på de tredje versionerna för att få reda på vad jag skrivit. Värst av allt har det dock varit i Italien där förlaget De Donato redan 1968 gav ut den mest monstruösa av alla och som bara i någon mån har förbättrats i de två rivaliserande översättningar som givits ut sedan dess. I det läget klev Paolo Salvadori in på kontoret där de ansvariga för detta övergrepp satt, gav dem en smäll och spottade dem i ansiktet; så uppträder nämligen en god översättare då han stöter på de som är bedrövliga. Det säger sig självt att den fjärde italienska översättningen, som utförts av Salvadori, till slut har blivit utmärkt.
Att så många översättningar - som, med undantag för fyra eller fem godkända, aldrig förelagts mig - varit behäftade med så extrema brister betyder inte att den här boken skulle vara svårare att förstå än vilken annan bok som helst som förtjänar att bli skriven. En sådan behandling är nämligen inte längre förbehållen subversiva verk, där bedragarna i vilket fall inte behöver frukta att bli dragna inför rätta av författaren, eller där de dumheter som inympas i texten gör det lättare för borgerliga och byråkratiska ideologer att komma med någon halvhjärtad vederläggning. Man kan inte undgå att konstatera att de allra flesta av de översättningar som överhuvudtaget givits ut under de senaste åren, i vilket land det vara må, och även om det rör sig om klassiker, är utförda på samma sätt. Det intellektuella lönearbetet tenderar i regel att likna den dekadenta industriproduktionen där företagarens profit beror på hur snabbt arbetet utförs och på hur undermåliga råvaror som används. Denna produktion har med växande djärvhet kunnat spekulera i att efterfrågan tvingas underkasta sig och i den smakförlust detta för tillfället har medfört för den stora massan av kunder. Produktionen är högfärdigt befriad från varje sken av följsamhet gentemot allmänhetens önskningar, alltsedan den på marknadens alla områden fått monopol på vad som bjuds ut, finansiellt koncentrerad och därmed alltid teknologiskt bäst rustad som den är. Antingen det rör sig om bostäder, slaktdjursuppfödning eller frukterna av en obildad översättares ansträngning är den reflektion som genast infinner sig att man numera snabbt och billigt kan uppnå det som tidigare krävde en längre tids kvalificerat arbete. Det är för övrigt helt klart att en översättare inte har någon större anledning att bekymra sig om vad som står i en bok, eller ens att innan dess tillägna sig språket ifråga, med tanke på att nästan alla nutida författare med uppenbar brådska skriver böcker med mycket kort livslängd. Varför göra en bra översättning av något som det var meningslöst att skriva och som inte kommer att bli läst? I detta avseende är det skådespelsartade systemet perfekt i sin speciella harmoni, i andra däremot rasar det samman.
Det beteende som är utmärkande för de flesta förlag går emellertid inte att tillämpa på Skådespelssamhället, som intresserar en helt annan publik med helt andra syften. Böcker finns idag av olika slag på ett sätt som är mycket tydligare än förr. Många öppnas aldrig ens, och få lämnar avtryck på väggarna. De senare hämtar sin popularitet och sin övertygelseförmåga just ur det faktum att de inte förekommer i skådespelets föraktade ältande, eller då endast med en plattityd i förbigående. De individer som går att leva sina liv utifrån en beskrivning av historiska krafter och deras användning är helt klart angelägna att på egen hand undersöka tillgängliga dokument genom rigoröst exakta översättningar. Under den överproduktion och överdosering av böcker som nu råder har de allra flesta titlar bara framgång, eller oftare motgång, under några veckor efter publiceringen. Och på detta grundar hela spektret av förlag sin politik av brådstörtat godtycke och fait accompli som passar så bra till böcker om vilka man bara pratar en gång och då likgiltigt hur. En sådan förmån har man inte i det här fallet, och det är helt fåfängt att översätta min bok slarvigt därför att det finns alltid andra som tar på sig uppgiften, och dåliga översättningar ersätts ständigt av bättre.
En fransk journalist, som nyligen skrev en tjock bok som uppgavs förnya hela idédebatten, förklarade några månader senare sitt fiasko med att han saknade läsare, inte att han saknade idéer. Han påstod alltså att vi lever i ett samhälle där man inte läser, och att om Marx idag skulle publicera Kapitalet fick vi se honom i ett litterärt program på teve sitta och förklara sina idéer, och dagen därpå skulle ingen längre tala om boken. Det är uppenbart i vilka kretsar denna lustiga missuppfattning har kunnat uppstå. Om någon idag skulle ge ut en verkligt samhällskritisk bok skulle han självklart inte medverka i teve eller i något annat liknande sammanhang, för att efter tio eller tjugo år fortfarande vara omtalad.
Sanningen att säga tror jag inte det finns en enda människa som förmår intressera sig för min bok förutom de som är fiender till den rådande samhällsordningen och som faktiskt agerar utifrån det. Min förvissning i detta avseende, som är väl grundad i teorin, bekräftas av empiriska observationer av de sällsynta och andefattiga angrepp eller anspelningar som boken har givit upphov till från de som är - eller de som fortfarande strävar efter att bli - bemyndigade att tala offentligt i skådespelet inför alla andra som tiger. De olika specialisterna på skenbara diskussioner inom - som man fortfarande men oegentligt kallar det - kultur och politik är logiskt och kulturellt nödvändigtvis anpassade till det system som föder dem; inte bara för att de blivit utvalda av det utan framför allt för att de aldrig lärt sig något annat. Bland alla de som har citerat den här boken för att skänka den en viss betydelse har jag hittills inte sett en enda som vågat sig på att nämna, ens summariskt, vad den handlar om; i själva verket har det bara gällt för dem att visa att de känner till boken. Samtidigt har de som funnit något fel i den aldrig funnit flera än ett eftersom de inte påtalat dem. Men varje gång har just detta fel räckt till för att tillfredsställa sin upptäckare. En har funnit att boken inte tar upp problemet staten, en annan att den inte tar historien med i beräkningen. En förkastade boken som en irrationell och outsäglig eloge åt ren förstörelse, en annan för att den skulle vara en hemlig handbok för alla regeringar som har bildats sen den kom ut. Femtio andra kom omedelbart fram till lika många underliga slutsatser, allt under det att förnuftet sov. Och antingen de skrev i tidskrifter, böcker eller pamfletter använde alla samma ton av nyckfull oförmåga i brist på annat. I gengäld har boken så vitt jag vet funnit sina för tillfället bästa läsare i de italienska fabrikerna. Arbetarna där framstår idag som föredömen för arbetare i alla länder genom sitt skolk, sina vilda strejker som inga partiella eftergifter kan stoppa, sitt klarsynta sätt att förkasta allt arbete, sitt förakt för lagen och alla etatistiska partier. Genom sin egen praktik är dessa arbetare så väl förtrogna med ämnet att de kan dra fördel av teserna i Skådespelssamhället, även om de bara läser medelmåttiga översättningar.
Oftast har de olika kommentatorerna gjort min av att inte förstå vilken användning man kan tillerkänna en bok som inte går att klassificera enligt de kategorier som råder inom den intellektuella produktion som det fortfarande dominerande samhället är villigt att ta i beaktande, och som inte är skriven utifrån någon av de specialiserade yrkens perspektiv som det uppmuntrar. Författarens intentioner har således framstått som dunkla. Det är emellertid ingenting mystiskt med dem. Clausewitz anmärkte i Der Feldzug von 1816 in Frankreich: "I varje strategisk kritik är det väsentligt att exakt sätta sig in i aktörernas belägenhet, och det är ofta mycket svårt att göra. Större delen av den strategiska kritiken skulle försvinna helt eller åtminstone reduceras till smärre meningsmotsättningar om författarna ville eller kunde i tanken försätta sig i alla de omständigheter som aktörerna befann sig."
1967 ville jag att Situationistiska internationalen skulle ha en teoribok. SI var vid den tiden den extremistgrupp som hade gjort mest för att återinföra en revolutionär kritik i det moderna samhället, och det var lätt att inse att denna grupp närmade sig höjdpunkten på sin historiska bana efter att ha segrat på den teoretiska kritikens område och skickligt slagit in på den praktiska agitationens. Det gällde att en sådan bok skulle finnas till hands under de oroligheter som var på väg att bryta ut, och att dessa skulle vidarebefordra boken till de omfattande subversiva följdverkningar som de inte kunde undgå att åstadkomma.
Välbekant är den starka benägenheten hos människor att meningslöst upprepa förenklade fragment ur tidigare revolutionära teorier vars betydelse förblir fördold på grund av det enkla faktum att man inte försöker tillämpa dem i någon verklig kamp för att förändra de förhållanden man faktiskt befinner sig i. Så förstår de knappast heller hur dessa teorier med skiftande framgång har kunnat användas i forna tiders strider. Men ändå råder det ingen tvekan om - för den som kallt sätter sig in i frågan - att de som verkligen önskar skaka ett etablerat samhälle måste formulera en teori som i grunden beskriver detta samhälle, eller åtminstone verkar ge en tillfredsställande förklaring. Så snart denna teori börjat spridas - under förutsättning att den gör det i samband med konflikter som stör den allmänna friden, och rentav innan den till fullo har blivit omfattad - kommer det missnöje som överallt finns upplagrat att förvärras och bli bittrare redan av den vaga kunskapen att det finns en teori som förkastar den rådande tingens ordning. Därefter kan varje proletär bli strateg i och med att ett rasande krig för friheten påbörjas.
Helt klart måste en allmän teori som utarbetas för detta ändamål framförallt undvika att framstå som uppenbart felaktig och därför inte kunna läggas fram med tanke på risken att bli motsagd av den följande händelseutvecklingen. Men den måste också vara en fullständigt oacceptabel teori. Det krävs att den kan peka ut det nav som den existerande världen rör sig kring som något dåligt genom att avslöja dess precisa natur, till harmsen bestörtning för dem som finner det gott. Teorin om skådespelet uppfyller båda dessa villkor.
En exakt kritisk teoris främsta merit är att alla andra omedelbart framstår som löjliga. Medan övriga strömningar, som försvarade sin egen efterblivenhet och sina futtiga ambitioner, inte förfogade över någon modern teoretisk bok eller ens uppfattade något modernt i den klassmakt det gällde att kullkasta, var situationisterna 1968 - i den negationens rörelse som inledde undergången för den tidens herravälde - kapabla att lägga fram den fruktansvärda majrevoltens enda teori, den enda som tog med i beräkningen de nya orsaker till missnöje som uppstått och som ingen hade nämnt. Vem begråter samförståndet? Vi har tagit död på det. Cosa fatta capo ha. [Ordspråk, ung. "Gjort är gjort", ö.a.]
Femton år tidigare, 1952, beslöt sig fyra eller fem illa beryktade personer i Paris för att utforska möjligheterna att överskrida konsten. Genom att deras oförvägna marsch på denna väg fick en lycklig utgång stod det klart att de gamla försvarslinjer som hade omintetgjort den sociala revolutionens tidigare offensiver nu var kullkastade och överflyglade. Därmed var det möjligt att gå till förnyat anfall. Att överskrida konsten, det är det verkliga livets Nordostpassage som har sökts så ofta under mer än ett århundrade, särskilt utifrån den självförstörande moderna poesin. De tidigare försöken, under vilka så många forskare gått under, resulterade aldrig direkt i ett liknande perspektiv. Det berodde antagligen på att det fortfarande återstod ett och annat för dem att förstöra på det gamla konstnärliga området, och framför allt på att revolutionens fana tidigare tycktes föras av andra och skickligare händer. Men aldrig tidigare hade denna sak undergått en så fullständig förvirring och lämnat slagfältet så öppet som i den stund då vi kom att ställa upp oss på det. Jag tror att en påminnelse om dessa omständigheter är den bästa förklaring man kan ge åt de idéer och den stil som utmärker Skådespelssamhället. Och vad det beträffar: om man läser boken noggrant ska man finna att jag varken sovit bort eller förfuskat de femton år jag ägnat mig åt att begrunda statens sönderfall.
Inte ett ord i den här boken har behövt ändras, bara tre eller fyra korrekturfel. Ingen förbättring har behövts i det dussintal omtryckningar den upplevt i Frankrike. Jag berömmer mig av att vara ett mycket sällsynt samtida exemplar av någon vars skriverier inte omedelbart förkastats av händelseutvecklingen, och då menar jag inte hundra eller tusen gånger som de övriga utan inte en enda gång. Jag tvivlar inte på att den bekräftelse som alla mina teser fått kommer att pågå till slutet av århundradet och även bortom det. Anledningen är enkel: jag har förstått de faktorer som ligger till grund för skådespelet "under förändringarnas gång och till följd av deras förgänglighet". Det vill säga jag har uppfattat helheten hos den historiska rörelse som har kunnat bygga upp denna ordning och som nu har påbörjat dess upplösning. I detta perspektiv har de elva år som gått sedan 1967, och under vilka jag har kunnat uppleva konflikterna på nära håll, bara varit ett inslag i den nödvändiga följden av vad jag har beskrivit, men i själva skådespelet har de varit fyllda av att sex eller sju generationer tänkare passerat revy, den ena märkvärdigare än den andra,. Under denna tid har skådespelet bara närmat sig sitt eget begrepp, och dess verkliga negerande rörelse har förökat sig alltmer, både extensivt och intensivt.
Det ankom i själva verket på skådespelet självt att tillfoga en del som jag tror att boken inte hade något behov av: tyngre och mer övertygande bevis och exempel. Vi har sett bedrägeriet breda ut sig ända till tillverkningen av de enklaste föremål, som ett giftigt dis som tätnar på den vardagliga existensens marknivå. Vi har sett den tekniska och polisiära kontrollen av människor och naturkrafter göra anspråk på det absoluta, ända till det "informationstekniska" vansinnet, en kontroll vars misstag växer lika snabbt som de medel som står den till buds. Vi har sett den statliga lögnen utvecklas i sig och för sig på ett sådant sätt att den har kunnat glömma sig själv och byta ut sig själv från timma till timma, sedan den så väl lyckats glömma sin konfliktfyllda förbindelse med sanningen och det sannolika. Italien har nyligen haft tillfälle att begrunda denna teknik i samband med att Aldo Moro bortfördes och dödades, och detta på den högsta nivå den hittills uppnått och som ändå snart kommer att överträffas, här eller annorstädes. De italienska myndigheternas version har inte för ett ögonblick varit trovärdig, försämrad som den blivit snarare än förbättrad av hundra successiva ansiktslyftningar och som alla kommentatorer gjort sig till en plikt att offentligt acceptera. Dess avsikt har inte varit att bli trodd utan att vara den enda version som visas upp till beskådande, för att därefter glömmas precis som en dålig bok.
Affären blev till en storslagen mytologisk opera där de terroristiska hjältarna i tur och ordning uppträdde som rävar för att fånga sitt byte i fällan, lejon för att inte frukta någon så länge de vaktade sitt byte, och får för att med sin kupp inte åstadkomma den allra minsta skada för den regim de låtsades bekämpa. Man säger att de ställdes inför den mest inkompetenta poliskår som de dessutom inte hade något besvär med att infiltrera, till och med på högsta nivå. Denna förklaring är föga dialektisk. En upprorisk organisation som sätter ett antal av sina medlemmar i kontakt med statens underrättelsetjänst måste räkna med att dess manipulatörer själva ibland blir manipulerade och därmed berövade den olympiska ostraffbarhet som utmärker "röda brigadernas" stabschef - om man inte planterar dem ett antal år i förväg i väntan på att de troget ska utföra sin uppgift när tillfälle infinner sig. Men den italienska staten har något bättre att komma med, till enstämmigt bifall från de som stöder den. Som alla andra har den tänkt på att infiltrera sina hemliga agenter i underjordiska nätverk där det sedan är lätt för dem att göra karriär ända upp i ledningen och framför allt bringa sina överordnade på fall så som Malinovski gjorde för den tsaristiska ochranans räkning och därmed till och med lurade den listige Lenin, eller Azev som väl i social-revolutionära partiets "kamporganisations" ledning drev konststycket ända därhän att han själv mördade premiärminister Stolypin. En olycklig tillfällighet som kom att hindra statens goda avsikter hade dock dykt upp: dess underrättelsetjänst hade upplösts. Fram till dess hade det ännu aldrig inträffat att en underrättelsetjänst hade upplösts på liknande sätt som till exempel ett oljeutsläpp från en jättetanker utanför någon kust eller avfall från den moderna industriella produktionen i Seveso. Den hade helt enkelt bytt namn och behållit sina arkiv, tjallare och aktiva tjänstemän. Sålunda har fascistregimens SIM, Militära informationstjänsten som är så berömd för sina sabotage och mord i utlandet, blivit SID, Försvarets informationstjänst, under den kristdemokratiska regimen. När man programmerade en dator med en slags doktrinrobot för "röda brigaderna", en sorglig karikatyr av vad man kan anses tänka och ta sig före om man förordar statens undergång, råkade för övrigt ett datafel - hur sant är det inte att dessa maskiner är beroende av sina informatörers omedvetna - tillskriva samma initialer, SIM som nu stod för Multinationella företags internationella förbund, till det enda pseudobegrepp som "röda brigaderna" upprepar automatiskt. Detta SID, "som badar i italienares blod", måste nyligen upplösas sedan staten post festum vidgått att det var denna organisation som sedan 1969 utfört denna långa serie av massakrer, oftast men inte alltid med bomber, som man alltefter säsongen tillskrivit anarkister, nyfascister eller situationister. Nu då "röda brigaderna" utför precis samma arbete, och för en gångs skull med överlägsen operationell betydelse, kan den uppenbarligen inte bekämpa detta eftersom den är upplöst. Hos en hemlig tjänst värd namnet är till och med dess upplösning hemlig. Man kan därför inte urskilja i vilken utsträckning personalen erbjudits en hedervärd reträtt, vilka som använts till "röda brigaderna" eller kanske lånats ut till shahen av Iran för att sätta eld på en biograf i Abadan, vilka andra som diskret har utrotats sedan staten troligen upprörd fått klart för sig att man ibland har överskridit sina befogenheter, en stat om vilken man vet att den inte tvekar att ta död på Brutus söner för att upprätthålla respekten för dess lagar sedan dess omedgörliga vägran att gå med på ens den minsta eftergift för att rädda Moro till slut har visat att den besitter den romerska republikens alla fasta dygder.
Giorgio Bocca, som i den italienska pressen gäller för att vara den bäste analytikern, och som 1975 var den förste som lät lura sig av Censors Véridique Rapport [Gianfranco Sanguinettis fejkade pamflett om att rädda kapitalismen i Italien ö.a.] och genast drog med sig hela nationen, eller åtminstone hela det kvalificerade skikt som skriver i tidningarna, har inte skrämts bort från sitt yrke genom denna olyckliga demonstration av sin enfald. Och kanske är det en välsignelse för honom att den blev påvisad i ett så vetenskapligt experiment, annars hade man kunnat vara helt övertygad om att det var av ren falhet eller fruktan som han 1978 skrev sin bok Moro - Una tragedia italiana i vilken han skyndar sig att svälja varenda en av de mystifikationer som satts i svang, varefter han spyr upp dem på fläcken och förklarar dem utmärkta. För ett ögonblick leds han till att frammana den centrala frågan, fast naturligtvis uppochned, då han skriver följande: "Idag är det annorlunda; med den röda terrorn bakom sig kan de extremistiska grupperna bland arbetarna mycket väl sätta sig upp mot den förda fackföreningspolitiken. Var och en som har övervarit ett arbetarmöte i en fabrik som Alfa Romeo i Arese har kunnat se att extremistgruppen, som inte räknar mer än ett hundratal anhängare, ändå lyckas dominera tillställningen och skrika anklagelser och förolämpningar som kommunistpartiet måste finna sig i." Inget är mer naturligt för revolutionära arbetare än att förolämpa stalinister, och i detta få stöd av nästan alla sina kamrater, därför att de vill åstadkomma en revolution. Av lång erfarenhet vet de mycket väl att en förutsättning är att slänga ut stalinisterna från varje möte. Det är för att man inte lyckades göra detta som revolutionerna i Frankrike 1968 och Portugal 1975 strandade. Det som är vansinnigt och motbjudande är att låta påskina att dessa "extremistiska grupper av arbetare" kunnat nå denna nödvändiga position genom att de skulle ha terrorister "bakom sig". Tvärtom är det för att ett stort antal italienska arbetare har brutit igenom den stalinistiska fackföreningspolisens avspärrningar som man har satt in "röda brigaderna" vars ologiska och blinda terror inte kan vara till annat än besvär för dem, medan däremot massmedia griper varje tillfälle att utan skuggan av tvivel i "röda brigaderna" utpeka deras framskjutna avdelningar och oroväckande ledare. Bocca insinuerar att stalinisterna är tvungna att uthärda förolämpningarna, som de gjort sig så väl förtjänta av under sextio år, eftersom de är fysiskt hotade av de terrorister som de autonoma arbetarna skulle hålla i reserv. Detta är inget annat än ett särdeles smutsigt boccasserie eftersom alla är på det klara med att till detta datum och långt framöver aktar sig "röda brigaderna" noga för att attackera någon stalinist personligen. Fastän de gärna vill ge sken av det, väljer de varken godtyckligt när de ska agera eller av egen vilja sina offer. I ett sådant klimat kan man inte undgå att lägga märke till att ett perifert skikt av allvarlig småterrorism breder ut sig, mer eller mindre övervakad och för tillfället tolererad, som en sump ur vilken man på order alltid kan fiska upp någon förbrytare att servera på fat. Men de centralt styrda operationernas anfallsstyrka kan bara bestå av proffs, det avslöjar varje detalj i deras uppträdande.
Den italienska kapitalismen, och med den dess personal inom regeringen, är mycket splittrad i frågan om man ska använda sig av stalinisterna, en fråga som i själva verket är livsviktig och synnerligen osäker. Vissa delar av det moderna privata storkapitalet är eller har varit tveklöst för, och andra som till stor del utgörs av företagsledare inom halvstatliga företag är betydligt mer avvisande. De högsta tjänstemännen inom staten har ett betydande manöverutrymme, eftersom det i tillfälle av skeppsbrott är kaptenens beslut som går före rederiets, men de är själva splittrade. Varje klans framtid beror av det sätt på vilket den vet att påtvinga sina argument och bevisa dem i praktiken. Moro trodde på den "historiska kompromissen", det vill säga på stalinisternas förmåga att äntligen tillintetgöra den revolutionära arbetarrörelsen. En annan tendens, den som nu är i stånd att kommendera dem som kontrollerar de "röda brigaderna", tror inte på den eller anser åtminstone att stalinisterna, för de obetydliga tjänster de kan utföra och som de utför i vilket fall, inte ska behandlas överdrivet väl utan pryglas desto mer för att inte bli alltför fräcka. Vi har sett att denna analys inte är helt värdelös eftersom stalinistpartiet, sedan Moro bortförts som en inledande förolämpning mot den "historiska kompromiss" som till slut ratificerades av parlamentet, fortsatt att låtsas tro att "röda brigaderna" uppträder självständigt. Fången hölls vid liv så länge man trodde sig kunna utsträcka vännernas förnedring och förlägenhet då de var tvungna att uthärda utpressningen genom att förnämt låtsas oförstående inför vad dessa okända barbarer väntade sig av dem. Man upphörde med allt detta så snart stalinisterna visat tänderna genom att offentligt antyda några obskyra manövrer, och Moro fick dö övergiven. I själva verket har "röda brigaderna" en annan uppgift av mer allmänt intresse nämligen att förvirra och misskreditera de proletärer som verkligen rustar sig mot staten och av vilka en dag några av de farligaste riskerar att elimineras. Stalinisterna ställer sig helt bakom detta därför att det hjälper dem i deras egen tunga uppgift. De begränsar överdrifterna hos den sida som skadar dem genom förtäckta antydningar inför allmänheten vid kritiska tillfällen och med direkta och högljudda hot vid sina ständiga intima förhandlingar med statsmakten. Deras avskräckningsvapen är att de plötsligt skulle kunna uttala allt de vetat om "röda brigaderna" ända från början. Men alla vet att de inte kan använda detta vapen med mindre än att de därigenom kullkastar den "historiska kompromissen", och därför önskar de uppriktigt att kunna förbli lika diskreta om det som om de bedrifter egentliga SID utförde på sin tid. Vad skulle hända med stalinisterna under en revolution? Således fortsätter man att plåga dem, men inte alltför allvarligt. När "röda brigaderna" tio månader efter det att Moro bortförts för första gången sköt en stalinistisk fackföreningsman reagerade det så kallade kommunistpartiet genast, men endast på formell protokollnivå, genom att hotfullt mana sina allierade till att hädanefter betrakta det som ett parti, som säkerligen alltid är lojalt och konstruktivt, men som står vid sidan av majoriteten i stället för att tillhöra en sida av den.
Ränderna går aldrig ur, och en stalinist finner sig alltid väl tillrätta där man kan se spår av statens fördolda brott. Varför skulle dessa känna sig kränkta av atmosfären vid förhandlingar med topparna i den italienska staten, där man har handen på knivskaftet och en bomb under bordet? Är det inte i samma stil som man alltid reglerat sina meningsskiljaktigheter som dem mellan exempelvis Chrusjtjov och Beria, Kadar och Nágy, Mao och Lin Piao? De italienska stalinistledarna var förresten själva slaktare i sin ungdom då de med övriga anställda hos "komintern" anförtroddes uppgiften att genomföra en kontrarevolution i Spanien 1937 i tjänst hos den demokratiska republiken. Det var då deras egna "röda brigader" förde bort Andreas Nin och dödade honom i ett annat hemligt fängelse.
Många italienare är väl bekanta med dessa bedrövliga fakta från nära håll, och ännu fler har skaffat sig kunskap om dem. Men de har aldrig publicerats någonstans, ty de senare har inga medel till sitt förfogande och de förra har förlorat intresset. Det är på den här nivån av analysen som man har god grund att tala om en terrorismens "spektakulära" politik, och inte, som så många journalister och professorer med underdånig finess vanligtvis upprepar, för att terrorister ibland drivs av en önskan att bli omtalade. Italien innefattar samma sociala motsättningar som råder i hela världen och försöker, på ett sätt som vi känner väl, att i ett enda land sammansmälta det borgerliga och det totalitärt byråkratiska förtrycket till den klassmaktens Heliga Allians som öppet råder över resten av planetens yta, under alla staters ekonomiska och polisiära solidaritet; fastän, här också, inte utan vissa dispyter och uppgörelser på typisk italienska. Italien är för nuvarande det land som har glidit längst på väg mot en proletär revolution, och är också den internationella kontrarevolutionens modernaste laboratorium. Andra regeringar, som utgått ur den gamla borgerliga demokratin från tiden före skådespelet, betraktar med beundran den italienska regeringen för den kallsinnighet den förstår att behålla mitt i det tumultartade förfallet och för det värdiga lugn med vilket den sitter i skiten. Det är en läxa som de kommer att få tillämpa i sina respektive länder under lång tid framåt.
Alla regeringar, och de talrika underordnade myndigheter som sekonderar dem, strävar i själva verket att bli så blygsamma som möjligt. De nöjer sig redan med att låta sin tveksamma och skräckslagna hantering av utvecklingen, som blir alltmer bisarr och som de förlorat hoppet om att behärska, framstå som en lugnt rutinmässig skötsel av löpande ärenden. Och eftersom tidsandan för med sig allt detta har även varuskådespelet nått fram till en märklig omkastning av sitt sätt att ljuga. Det brukade framställa de mest normala och alldagliga saker som något alldeles extra, som nyckeln till en högre och rentav elitistisk existens: en bil, ett par skor, en doktorsexamen i sociologi. Idag tvingas det presentera saker som faktiskt har blivit helt och hållet extraordinära som normala och välbekanta. Är detta ett bröd? Vin, en tomat, ett ägg, ett hus, en stad? Helt klart inte, eftersom en rad förändringar, som på kort sikt är ekonomiskt fördelaktiga för de som äger produktionsmedlen, har förstört smak och innehåll men lyckats behålla namnet och till stor del utseendet. Man försäkrar oss för övrigt att de olika konsumtionsvarorna odiskutabelt motsvarar de traditionella beteckningarna och ger som bevis att det inte existerar några andra och att det därför inte går att göra några jämförelser. Sedan man sett till att väldigt få människor vet att finna den äkta varan där den fortfarande finns, kan förfalskningen helt legalt överta namnet från den äkta som har försvunnit. Och samma princip som styr föda och bostäder breder ut sig överallt, till böcker eller till den senaste apparitionen hos den demokratiska diskussion som man gärna vill visa upp.
Den väsentliga motsättningen hos skådespelets herravälde i kris är att det har misslyckats där det var som starkast, på den simpla materiella tillfredsställelsens område som uteslöt en hel del annan tillfredsställelse men som ändå var tillräcklig för att gång på gång erhålla de producerande och konsumerande massornas anslutning. Och det är just denna materiella tillfredsställelse som den har besudlat och upphört att skänka. Skådespelssamhället har överallt tagit sin början med tvång, med bedrägeri, i blod; men det utlovade en lycklig framtid. Det trodde sig vara älskat. Numera lovar det ingenting. Det säger inte längre: "Det som framträder är gott, och det som är gott framträder". Det säger bara: "Så här är det". Det medger helt frankt att det inte längre går att väsentligen reformera, fastän förändringen skulle vara själva dess natur, den som förändrar varje ting till dess fulländning. Det har förlorat alla allmänna illusioner om sig självt.
Alla maktens experter och alla deras datorer är ständigt församlade i ämnesövergripande konsultationer, om inte för att hitta ett medel att bota ett sjukt samhälle, så åtminstone att så långt det låter sig göras, och ända in i hjärndöden, bevara skenet av överlevnad, så som fallet var med Franco eller Boumediène. En gammal folkvisa från Toscana vet att sluta både snabbare och skickligare: "E la vita non è la morte, - E la morte non è la vita. - La canzone è già finita." ["Livet är inte döden/ Och döden är inte livet/ Och nu är visan slut." ö.a.]
Var och en som läser den här boken uppmärksamt kommer att se att den inte ger någon som helst garanti för revolutionens seger, inte heller för dess ihärdighet eller för de knaggliga vägar den har att beträda, och ännu mindre för dess förmåga - så ofta lättsinnigt beskruten - att åt alla den fulländade lyckan bära. Mindre än någon annans är det min uppfattning, som är historisk och strategisk, att livet borde vara en bekymmerslös idyll, bara för att vi skulle tycka det var trevligt; inte heller att en handfull ägares och ledares missgärningar skulle vara enda orsaken till den stora massans olycka. Var och en är resultatet av sina handlingar, och som passiviteten bäddar får den ligga. Det mest storslagna resultatet av klassamhällets katastrofala upplösning är att för första gången i historien är den gamla frågan om huruvida den stora massan av människor älskar friheten överspelad; nu kommer människorna tvingas älska den.
Man måste erkänna de svårigheter och den enorma uppgift som möter en revolution som vill upprätta och upprätthålla ett klasslöst samhälle. Den kan starta nog så enkelt var som helst där autonoma proletära församlingar avskaffar uppdelningen mellan individer, avskaffar marknadsekonomin och staten, samtidigt som de inte erkänner någon som helst myndighet eller äganderätt utanför sig själva och sätter sig över alla lagar och specialiseringar. Men den kan inte segra med mindre än att den gör sig gällande över hela världen och inte lämnar minsta fläck kvar åt någon kvardröjande form av ett alienerat samhälle. Då kommer vi att få se ett Aten eller Florens, där ingen blir avvisad, breda ut sig till världens ände och som, sedan det slagit ner alla fiender, till slut glatt kan ge sig hän åt verkliga uppdelningar och det historiska livets ändlösa sammandrabbningar.
Vem kan fortfarande tro på någon mindre radikalt realistisk utgång? På allt som vår olyckliga och löjliga nutid åstadkommer och planerar kan vi se följande tecken skrivas som ett förebud om alla illusionens städers oundvikliga fall: mene mene tekel u-farsin. [Konung Belsassars gästabud, G.T., Daniels bok, kapitel 5. Ö.a.] Samhällets dagar är räknade; dess förstånd och förtjänster har vägts och befunnits för lätta; dess innevånare är uppdelade i två läger varav det ena önskar att samhället går under.
(Januari 1979)
La Société du Spectacle gavs ut första gången i november 1967 hos Buchet-Chastel i Paris. Oroligheterna 1968 gjorde att boken blev känd. Utan att jag har ändrat ett enda ord, har den sedan 1971 givits ut på nytt av Éditions Champ Libre, som tog namnet Gérard Lebovici sedan förläggaren mördats 1984. Där har nytryckningar skett regelbundet fram till 1991. Även den nu föreliggande utgåvan är helt identisk med den från 1967. Naturligtvis styr samma regel återutgivningen av samtliga mina böcker hos Gallimard. Jag är inte den som rättar sig.
En kritisk teori som den här kan inte ändras med mindre än att de allmänna förhållanden har krossats som är utmärkande för den långa historiska period som teorin var den första att beskriva med noggrannhet. Det fortsatta skeendet har bara bekräftat och förtydligat teorin om skådespelet, vars förnyade framställning även kan ses som historisk i en mindre upphöjd betydelse: den visar upp den mest extrema hållningen under stridigheterna 1968 och således också vad som var möjligt att veta redan då. De största idioterna från den epoken har sedan dess, genom ett helt livs missräkningar, fått lära sig betydelsen hos uttryck som "en negation av livet som blivit synlig", "kvalitetsförlusten" förknippad med varuformen, och "världens proletarisering".
För övrigt har jag med tiden tillfogat en del observationer kring de mest påfallande nyheter som den fortsatta utvecklingen medfört. I ett förord till en ny italiensk översättning behandlade jag 1979 faktiska förändringar i den industriella produktionens själva natur, liksom i tekniken att regera där man hade börjat använda sig av skådespelets styrka. I Kommentarer till skådespelssamhället påvisade jag 1988 klart och tydligt att den tidigare arbetsdelningen inom skådespelet mellan det "koncentrerade" och det "utbredda" skådespelets rivaliserande herravälden framdeles hade upphört till förmån för en sammansmältning i den gemensamma "integrerade" formen.
Denna sammansmältning kan summariskt sammanfattas genom att man korrigerar tes 105, som rör vad som skett före 1967 och som fortfarande skiljer mellan de tidigare formerna utifrån vissa motstridiga praktiker. Klassmaktens Stora Schism fullbordades med försoning, det vill säga att det integrerade skådespelets förenade praktik idag har "förändrat världen ekonomiskt" på samma gång som den "polisiärt har förändrat perceptionen". (Polisen i fråga är själv helt och hållet ny.)
Det är tack vare att denna sammansmältning redan hade ägt rum i hela världens ekonomisk-politiska verklighet som världen till slut officiellt kunde proklamera sig som förenad. Det är också för att den situation som den avskilda makten stod inför över hela planetens yta var så allvarlig som världen hade behov av att genast förenas; att som ett och samma block delta i samma världsmarknadens samförståndsorganisation, förfalskad och garanterad av skådespelet. Men i sista hand kommer den aldrig att förenas.
Den totalitära byråkratin, detta "substitut för en härskande klass i varuekonomin", har aldrig haft höga tankar om sin framtid. Den visste sig vara "en underutvecklad form av härskande klass", men den ville vara något mera. Tes 58 slog för länge sedan fast följande axiom: "Skådespelet har sina rötter i överflödsekonomin och det är ur denna de frukter uppstår som slutligen tenderar att dominera skådespelets marknad."
Det är denna skådespelets vilja till modernisering och förening, tillsammans med alla andra aspekter av samhällets förflackning, som 1989 ledde till att den ryska byråkratin som en man plötsligt konverterade till den rådande ideologin om demokrati: det vill säga Marknadens diktatoriska frihet modererad med de mänskliga rättigheter som tillkommer Åskådaren. Ingen i Väst har uppehållit sig längre än en enda dag vid den betydelse och de konsekvenser en så extraordinär medial händelse har och kan få. Här kan man se de framsteg skådespelet har gjort. Man noterar bara att det tydligen har förekommit något slags jordbävning. Man daterar fenomenet och betraktar det som tämligen väl uppfattat genom att nöja sig med att upprepa en mycket enkel signal: Berlin-murens-fall, lika odiskutabel som demokratins alla övriga signaler.
1991 visade sig moderniseringens första följdverkningar i och med Rysslands fullständiga upplösning. Där framstår de katastrofala följderna av ekonomins allmänna utveckling mycket tydligare än i Väst. Oordningen är bara en konsekvens av den. Överallt uppstår samma ödesdigra fråga, den som hemsökt världen under två århundraden: hur ska man få de fattiga att arbeta när illusionen kommit på skam och man inte längre lyckas tvinga dem?
Tes 111 uppfattar de första symptomen på ett ryskt förfall vars avslutande explosion vi nu har bevittnat. Den förutser också det nära förestående försvinnandet av ett världssamhälle som kommer att raderas ur datorns minne, som man kan säga numera. I tesen formuleras dessutom ett strategiskt omdöme vars riktighet nu är lätt att inse: "Det världsomspännande sammanbrottet för den byråkratiska mystifikationens allians utgör i sista hand en ytterst ogynnsam faktor för det kapitalistiska samhällets nuvarande utveckling."
När man läser den här boken ska man ha klart för sig att den är medvetet skriven för att skada skådespelets samhälle. Den innehåller emellertid inga överdrifter.
30 juni 1992
Guy Debord