Originalets titel: "Geschichte und Klassenbewusstsein".
Översättning: Tomas Gerholm
Digitalisering: Jonas Holmgren
Föredrag hållet vid öppnandet av Forskningsinstitutet för historisk materialism i Budapest.
Den seger som proletariatet vunnit gör det till en självklar uppgift, att så långt det är möjligt fullkomna de intellektuella vapen med vilka det hittills framgångsrikt utkämpat sin klasskamp. Bland dessa befinner sig naturligtvis den historiska materialismen i främsta ledet.
Den historiska materialismen tjänade proletariatet som ett av dess mäktigaste vapen under förtryckets tid, och det är naturligt att proletariatet nu för den med sig in i en tid, då det griper sig an med att på nytt bygga upp samhället och dess kultur. Redan därför var det nödvändigt att skapa detta Institut, vars uppgift är att tillämpa den historiska materialismens metod på historievetenskapen i dess helhet. I förhållande till den situation som hittills rått, där den historiska materialismen visserligen utgjorde ett förträffligt kampmedel men, sett ur vetenskapens synvinkel, inte innebar mycket mer än blott ett program, en antydan om hur historia borde skrivas, tillkommer oss nu också uppgiften att verkligen skriva om hela historien genom att sovra, gruppera och bedöma det förflutnas händelser från den historiska materialismens utgångspunkt. Vi måste försöka göra den historiska materialismen till den konkreta vetenskapliga forskningens metod, till den historiska vetenskapens metod.
Men här uppstår frågan varför detta först nu blivit möjligt. En ytlig granskning kunde leda till svaret, att tidpunkten för att utveckla den historiska materialismen till vetenskaplig metod nu är inne endast därför, att proletariatet gripit makten och därmed förfogar över de fysiska och intellektuella krafter utan vilka detta mål inte kan uppnås och vilka det gamla samhället aldrig skulle ha ställt i proletariatets tjänst. Men till grund för detta krav ligger också djupare orsaker än maktövertagandets nakna faktum, som idag rent materiellt sätter proletariatet i stånd att organisera vetenskapen efter eget gottfinnande. Dessa djupare orsaker hänger nära samman med den genomgripande funktionsförändring, som inträtt för alla proletariatets organ, för hela dess tanke- och känslovärld, för dess klassbelägenhet och dess klassmedvetande, i och med att proletariatets diktatur blivit ett faktum, d.v.s. i och med att klasskampen nu förs ovanifrån och ner och inte längre nerifrån och upp. I dag när vi öppnar detta Forskningsinstitut måste dessa orsaker ovillkorligen diskuteras.
Vad var den historiska materialismen? Den var utan tvivel en vetenskaplig metod att förstå det förflutnas händelser i deras sanna väsen. Men i motsats till bourgeoisiens historiska metoder sätter den samtidigt oss i stånd att se samtiden ur historiens synvinkel, att betrakta den vetenskapligt och i den inte endast varsebli ytfenomenen utan även de djupare historiska drivkrafter, som i verkligheten styr händelsernas gång.
Den historiska materialismen hade följaktligen ett vida högre värde för proletariatet än blott som en metod för vetenskaplig forskning. Den var ett av de viktigaste av alla dess kampmedel. För proletariatet betydde ju klasskampen på samma gång uppvaknandet av dess klassmedvetande. Men detta uppvaknande framstod alltid för proletariatet som en följd av kunskapen om det sanna läget, om det verkliga sambandet mellan historiens händelser. Det är just detta som ger proletariatets klasskamp dess särställning bland alla de klasskamper som utkämpats: proletariatet får i själva verket sina skarpaste vapen ur den sanna vetenskapens hand, av den klara insikten om verklighetens väsen. Medan de mest olikartade ideologier - religiösa, moraliska och andra former av 'falskt medvetande' - var tongivande för klasskamperna i det förflutna, har proletariatet i sin klasskamp, den sista förtryckta klassens frihetskrig funnit sitt stridsrop och samtidigt sitt mäktigaste vapen i den oförvanskade sanningens blottande. Genom att avslöja det historiska skeendets sanna drivkrafter, har den historiska materialismen till följd av proletariatets klassbelägenhet blivit ett kampmedel. Den historiska materialismens viktigaste uppgift är att fälla en exakt dom över den kapitalistiska samhällsordningen och avslöja dess väsen. Under proletariatets klasskamp har den därför alltid använts för att vid varje tillfälle, då bourgeoisien med alla slags ideologiska element skylt över och tillrättalagt den verkliga situationen, klasskampens sanna läge, genomlysa dessa slöjor med vetenskapens kalla strålar; för att visa att och i vilken utsträckning de varit falska, vilseledande och sanningen motsägande. Därför kunde den historiska materialismens högsta funktion inte bestå i den rena, vetenskapliga kunskapen utan i det faktum att den var handling. Den historiska materialismen var inget självändamål, den tillämpades för att proletariatet skulle kunna förstå en viss situation, för att det i denna klart insedda situation skulle kunna handla på ett sätt som exakt motsvarade dess klassbelägenhet.
Under kapitalismens tidsålder var den historiska materialismen alltså ett vapen. Följaktligen var det motstånd som den borgerliga vetenskapen uppbådade mot den historiska materialismen långt ifrån ett uttryck för ren inskränkthet. Den var snarare ett uttryck för bourgeoisiens riktiga klassinstinkt, som uppenbarat sig i den borgerliga historievetenskapen. Ty ett erkännande av den historiska materialismen skulle ha varit precis detsamma som bourgeoisiens självmord. Varje medlem av bourgeoisien, som hade medgivit den historiska materialismens vetenskapliga sanning, skulle därmed också ha förlorat sitt klassmedvetande och därmed också kraften att riktigt kunna företräda sin egen klass intressen. Å andra sidan skulle det på samma sätt ha inneburit självmord för proletariatet att stanna vid kunskapen om den historiska materialismens vetenskapliga egenart och i den se endast ett kunskapens verktyg. Den proletära klasskampens väsen kan definieras just som att teori och praktik för den sammanfaller, att kunskapen här utan övergång leder till handling.
Bourgeoisiens bestånd förutsätter, att den aldrig kommer till klar insikt om de sociala förutsättningarna för sin egen existens. En blick på artonhundratalets historia visar en djupgående och kontinuerlig parallell mellan bourgeoisiens nedgång och den gradvisa spridningen av denna självkännedom. Vid sjuttonhundratalets utgång var bourgeoisien ideologiskt stark och obruten. Det var den också i början av artonhundratalet när dess ideologi, den borgerliga frihetens och demokratins idé och uppfattningen om ekonomins naturlagsbundna automatik, ännu inte urholkats inifrån; när borgerskapet ännu hoppades - och kunde göra det i god tro - att denna demokratiska, borgerliga frihet, denna ekonomins suveränitet en dag skulle medföra mänsklighetens frälsning.
Det är inte endast de första borgerliga revolutionernas historia - framför allt den stora franska revolutionen - som är fylld av denna förvissnings glans och patos. Det är också denna tro som förlänar den borgerliga klassens vetenskapliga manifestationer, t.ex. Smith's och Ricardos ekonomi, dess fördomsfrihet och kraft till sanningssträvan, till oförtäckt förkunnande av den vunna kunskapen.
Den borgerliga ideologins historia är historien om rubbandet av denna tro, tron på den världsförlösande missionen att omvandla samhället efter borgerliga normer. Från och med Sismondis kristeori och Carlyles samhällskritik är den borgerliga ideologins undergrävande av sig själv underkastad en ständigt accelererad utveckling. Efter att ha börjat som feodal och reaktionär kritik av den framväxande kapitalismen, blir denna ömsesidiga kritik som de antagonistiska härskande klasserna riktar mot varandra gradvis till bourgeoisiens självkritik, för att senare förtigas och döljas som dess dåliga samvete. "Bourgeoisien hade den riktiga insikten", säger Marx, "att alla vapen som den smitt mot feodalismen vände sin spets mot den själv, att alla bildningsmedel som den frambragt revolterade mot dess egen civilisation, att alla gudar som den skapat övergav den."[1]
Därför förekommer den öppet uttalade klasskampstanken två gånger i den borgerliga ideologins historia. Den är ett avgörande element i den 'heroiska' perioden, i den energiska kampen för den sociala dominansen (särskilt i Frankrike där de politiska och ideologiska striderna var som mest tillspetsade) och den återkommer under den sista kris- och upplösningsperioden. De stora arbetsgivareföreningarnas teori ger t.ex. ofta ett öppet och till och med cyniskt uttryck för en klasskampsståndpunkt. Kapitalismens sista, imperialistiska fas tar sig överhuvudtaget ideologiska uttryck i metoder, som sliter bort de ideologiska slöjorna och bland bourgeoisiens härskande skikt framkallar ett allt klarare och öppnare hävdande av 'det som är'. (Man kan t.ex. tänka på det imperialistiska Tysklands ideologiska föreställning om den starka staten, och även på det faktum att krigs- och efterkrigstidens ekonomi tvingat bourgeoisiens teoretiker att i de ekonomiska formerna inte endast se rent fetischistiska relationer utan uppfatta sambandet mellan ekonomi och tillfredsställelse av mänskliga behov.) Därmed inte sagt att bourgeoisien verkligen skulle ha brutit igenom de spärrar, som den påtvingas genom sin ställning i produktionsprocessen, att bourgeoisien numera, liksom proletariatet, skulle kunna utgå från den faktiska kunskapen om utvecklingens verkliga drivkrafter. Tvärtom, denna klarhet beträffande enskilda problem eller faser avslöjar endast så mycket tydligare bourgeoisiens blindhet för totaliteten. Ty denna 'klarhet' är å ena sidan endast en klarhet för 'internt bruk'. De avancerade grupper inom bourgeoisien, som klarare än många 'socialister' genomskådar imperialismens ekonomiska sammanhang, är helt på det klara med att deras kunskap vore högst farlig till och med för vissa delar av deras egen klass och framför allt för samhället i dess helhet. (Man kan t.ex. tänka på den historiemetafysik som brukar åtfölja imperialismens maktteorier.) Men även om det delvis är ett medvetet bedrägeri som döljer sig i detta, så är det å andra sidan ändå inte frågan om ett rent bedrägeri. Det vill med andra ord säga, att föreningen av en 'klar insikt' i enskilda ekonomiska sakförhållanden och en fantastisk och ödsligt metafysisk helhetsuppfattning av stat, samhälle och historisk utveckling även för bourgeoisiens mera medvetna skikt är en nödvändig följd av deras klassbelägenhet. Men medan gränserna för möjligheten till kunskap om samhället ännu var dunkla och omedvetna vid tiden för klassens uppåtstigande, återspeglas idag det kapitalistiska samhällets objektiva sönderfall i den totala inkoherensen och oförenligheten av ideologiskt förbundna åsikter.
Det är i detta som bourgeoisiens - oftast omedvetna och absolut inte erkända - ideologiska kapitulation för den historiska materialismen kommer till uttryck. Ty de ekonomiska teorier som nu utvecklas har inte längre, som på den klassiska ekonomins tid, uteslutande vuxit upp på bourgeoisiens mark. Just i länder som Ryssland, där den kapitalistiska utvecklingen började relativt sent och där det alltså funnits ett omedelbart behov av ett teoretiskt rättfärdigande, visade det sig att den framväxande teorin hade en starkt 'marxistisk' karaktär (som hos Struve, Tugan-Baranovskij m.fl.). Men samma fenomen kunde samtidigt iakttas i Tyskland (hos t.ex. Sombart) och i andra länder. Och teorierna för krigsekonomin, för planekonomin, visar en ständig förstärkning av denna tendens.
Detta motsäges inte alls av det faktum, att samtidigt - ungefär från och med Bernstein - en del av den socialistiska teorin kommer under ett allt starkare borgerligt inflytande. Ty att det därvidlag inte rört sig om en strid mellan olika riktningar inom arbetarrörelsen, insåg klarsynta marxister redan då. Hur man än från proletariatets ståndpunkt bedömer det faktum, att ledande 'kamrater' allt oftare öppet går över till bourgeoisiens sida (fallen Briand-Millerand och Parvus-Lensch är endast de mest krassa exemplen), så är det från bourgeoisiens ståndpunkt helt klart, att den blivit oförmögen att med egna krafter ideologiskt försvara sin position. Det vill säga att den inte endast behöver de personer som övergett proletariatets läger, utan att bourgeoisien inte heller - och det är här huvudsaken - kan undvara proletariatets vetenskapliga metod, om än i förvanskad form. Teorins renegater, alltifrån Bernstein och till Parvus, är naturligtvis ett symptom på den ideologiska krisen inom proletariatet, men de innebär på samma gång bourgeoisiens kapitulation inför den historiska materialismen.
Ty proletariatet bekämpade kapitalismen genom att tvinga det borgerliga samhället till en självkännedom, som med obönhörlig konsekvens måste få detta samhälle att även inifrån betraktat framstå som problematiskt. Parallellt med den ekonomiska kampen fördes en kamp om samhällets medvetande. Men att göra samhället medvetet är detsamma som att kunna leda det. Proletariatet hemför segern i klasskampen, inte endast inom maktens sfär utan också i kampen om det sociala medvetandet, genom att det sedan femti eller sexti år tillbaka verkar alltmera upplösande på den borgerliga ideologin och utvecklar sitt eget medvetande som det numera enda tongivande sociala medvetandet.
Det viktigaste vapnet i denna kamp om medvetandet, om den sociala ledningen, är den historiska materialismen. Den är följaktligen lika mycket en funktion av det kapitalistiska samhällets utveckling och upplösning som alla andra ideologier. Detta har också ofta gjorts gällande från borgerligt håll. Ett allmänt bekant och i den borgerliga vetenskapens ögon avgörande argument mot den historiska materialismens sanning består i att den måste tillämpas på sig själv. Riktigheten av dess teori förutsätter att samtliga så kallade ideologiska formationer utgör funktioner av ekonomiska förhållanden: därför är den själv (i egenskap av det kämpande proletariatets ideologi) inte heller någonting annat än en sådan ideologi, en sådan funktion av det kapitalistiska samhället. Jag tror att denna invändning kan erkännas som delvis giltig, utan att detta medgivande sker på bekostnad av den historiska materialismens vetenskapliga betydelse. Den historiska materialismen kan och måste naturligtvis tillämpas på sig själv, men detta leder inte till en fullständig relativism och får inte alls till konsekvens, att den inte skulle utgöra den riktiga historiska metoden. De inneboende sanningarna i den historiska materialismens innehåll är av samma beskaffenhet, som den Marx upptäckte hos den klassiska nationalekonomins sanningar: de gäller för en viss samhälls- och produktionsordning. Som sådana och endast som sådana har de obetingad giltighet. Men detta utesluter inte uppkomsten av samhällen, i vilka andra kategorier, andra sanningskomplex kommer att gälla som en följd av den sociala strukturens väsen. Till vilket resultat kommer vi nu? Vi måste framför allt fråga efter de sociala betingelserna för den historiska materialismens giltighet, liksom också Marx undersökte de sociala och ekonomiska betingelserna för den klassiska nationalekonomins giltighet. Svaret på denna fråga kan vi också finna hos Marx. Den historiska materialismen betyder i sin klassiska form (vilken tyvärr endast i vulgariserad version uppgått i det allmänna medvetandet) det kapitalistiska samhällets kunskap om sig självt. Och detta naturligtvis inte endast i den just skisserade ideologiska meningen. Det är snarare så att just detta ideologiska problem inte är någonting annat än det intellektuella uttrycket för ett objektivt ekonomiskt faktum. I den meningen är den historiska materialismens avgörande resultat, att kapitalismens totalitet och drivkrafter, som inte kan uppfattas av den borgerliga klassens grova, abstrakta, ohistoriska och yttre vetenskapskategorier, bringas i överensstämmelse med sina egna begrepp. Den historiska materialismen är alltså först och främst en teori om det borgerliga samhället och dess ekonomiska struktur.
"Men i teorin", säger Marx, "förutsätter man att lagarna för det kapitalistiska produktionssättet utvecklas i rent tillstånd. I verkligheten är det endast frågan om en approximation, men denna approximation blir desto större, ju mer det kapitalistiska produktionssättet utvecklas, och ju mer dess förorening av och sammansmältning med rester av tidigare ekonomiska stadier elimineras."[2]
Det tillstånd som motsvarar teorin tar sig uttryck i att ekonomins lagar å ena sidan behärskar hela samhället och å andra sidan är i stånd att göra detta som 'rena naturlagar', i kraft av sin rent ekonomiska potens, d.v.s. utan hjälp av utomekonomiska faktorer. Marx framhåller ofta denna skillnad mellan det förkapitalistiska och det kapitalistiska samhället som en skillnad mellan den spirande kapitalismen som kämpar för att göra sig gällande i samhället och den kapitalism som redan behärskar samhället. "... lagen om tillgång och efterfrågan på arbete ...", säger han, "de ekonomiska förhållandenas stumma tvång befäster kapitalistens herravälde över arbetaren. Det oförmedlade, utomekonomiska våldet kommer naturligtvis fortfarande att utövas men endast i undantagsfall. Vad den vanliga rutinen beträffar, kan arbetaren lugnt anförtros åt 'produktionens naturlagar' ... Annorlunda var det under den kapitalistiska produktionens historiska genesis."[3]
Av den ekonomiska strukturen hos ett 'rent' kapitalistiskt samhälle (vilken uppenbarligen existerar som tendens, en tendens som på ett avgörande sätt blir bestämmande för varje teori) följer, att den sociala strukturens skilda moment blir självständiga i förhållande till varandra och att de som sådana kan och måste bli medvetna. De teoretiska vetenskapernas stora uppsving under slutet av sjuttonhundratalet och början av artonhundratalet - den klassiska ekonomin i England och den klassiska filosofin i Tyskland - betecknar medvetandet om självständigheten hos dessa delsystem, dessa moment av det borgerliga samhällets struktur och utveckling. Ekonomi, rätt och stat framstår här som slutna system vilka behärskar hela samhället i kraft av sin maktfullkomlighet och sin egen immanenta lagbundenhet. När vissa lärda, t.ex. Andler, försöker bevisa att alla de enskilda sanningar, som den historiska materialismen innehåller, redan före Marx och Engels skulle ha upptäckts av vetenskapen, så förbiser de det väsentliga och skulle därför ha orätt, även om deras bevisföring i varje enskild fråga vore korrekt, vilket den naturligtvis inte är. Ty den historiska materialismens metodologiskt epokgörande gärning bestod just i att dessa skenbart helt oavhängiga, slutna och autonoma system uppfattades enbart som moment av en omfattande helhet, i att deras skenbara självständighet kunde upphävas.
Men detta sken av autonomi är inte blott ett 'misstag' som härmed helt enkelt 'korrigerats' av den historiska materialismen. Det är snarare det intellektuella, kategoriella uttrycket för det kapitalistiska samhällets objektiva, sociala struktur. Att upphäva autonomin, överskrida den, innebär alltså att - i tanken - överskrida det kapitalistiska samhället, d.v.s. att med tankens accelererande kraft föregripa dess upphävande. Men just därför bevaras delsystemens upphävda självständighet i den riktigt uppfattade helheten. Det vill med andra ord säga, att till den korrekta insikten om deras osjälvständighet i förhållande till varandra, deras beroende av den ekonomiska strukturen i samhället som helhet, hör som integrerande del och som kännetecken på dess väsen kunskapen om att detta 'sken' av självständighet, slutenhet och utveckling enligt egna lagar är deras nödvändiga uppenbarelseform i det kapitalistiska samhället.
I det förkapitalistiska samhället dröjer å ena sidan den ekonomiska processens enskilda moment (t.ex. räntekapitalet och själva godsproduktionen) kvar i en helt abstrakt separation från varandra, som varken tillåter en oförmedlad växelverkan eller en växelverkan som skulle kunna höjas till det sociala medvetandets nivå. Å andra sidan bildar enskilda moment såväl med varandra som med den ekonomiska processens utomekonomiska moment en - inom sådana samhällsstrukturer - i alla avseenden oupplöslig enhet (t.ex. hantverk och jordbruk vid det feodala hovet eller skatt och ränta i den indiska livegenskapen). I kapitalismen däremot står alla samhällsstrukturens moment i en dialektisk växelverkan med varandra. Deras skenbara självständighet i förhållande till varandra, deras kristallisering till autonoma system, den fetischistiska illusionen av att de följer egna lagar är - som en nödvändig aspekt av kapitalismen sedd från borgerskapets ståndpunkt - ett nödvändigt stadium, som måste passeras för att uppnå en riktig och fullkomlig kunskap om dessa moment. Det är endast genom att verkligen dra de yttersta slutsatserna av dessa självständighetstendenser - vilket den borgerliga vetenskapen naturligtvis inte var i stånd till ens under sina bästa dagar - som det blir möjligt att förstå dem i deras ömsesidiga beroende av varandra och i deras samordning med och underordning under den ekonomiska samhällsstrukturens totalitet. Det marxistiska perspektivet, som betraktar kapitalismens alla problem inte ur den enskilde kapitalistens synvinkel utan ur klassens, var subjektivt och idéhistoriskt sett möjligt att uppnå endast som utveckling av och dialektiskt språng från en rent kapitalistisk ståndpunkt. Å andra sidan utgör den 'naturlagsbundenhet' som här uppfattas hos fenomenen, d.v.s. deras fullkomliga oberoende av mänsklig vilja, kunskap och målsättning, också den objektiva förutsättningen för deras formande av den materialistiska dialektiken. Problem som t.ex. ackumulationen eller genomsnittsprofitkvoten men också statens och rättens förhållande till ekonomin som helhet visar mycket klart, att detta falska sken som ständigt avslöjar sig självt är en historisk och metodologisk förutsättning för den historiska materialismens struktur och tillämplighet.
Det är alltså ingen tillfällighet - och när det gäller verkliga sanningar om samhället skulle det inte heller kunna vara det - att den historiska materialismen utvecklades som vetenskaplig metod i mitten av artonhundratalet. Det är ingen tillfällighet att de sociala sanningarna alltid upptäcks när en epoks själ uppenbarar sig i dem, den epok i vilken den verklighet förkroppsligas som svarar mot metoden. Som vi redan visat är den historiska materialismen just det kapitalistiska samhällets självkännedom.
Det är inte heller någon tillfällighet att nationalekonomin som självständig vetenskap uppstått först i det kapitalistiska samhället. Ingen tillfällighet - eftersom det kapitalistiska samhället genom sin varustruktur och sin kommersiella organisation förlänade det ekonomiska livet en så självständig, sluten och på immanenta lagbundenheter vilande egenart, att detta var något helt okänt för de samhällen som föregått det kapitalistiska. Därför står den klassiska nationalekonomin med alla sina lagar närmast naturvetenskapen av alla vetenskaper. Det ekonomiska systemet, vars väsen och lagar den utforskar, kommer i sin egenart, i strukturen [Konstruktion] av sin föremålslighet, faktiskt utomordentligt nära den natur som fysiken och naturvetenskapen överhuvudtaget befattar sig med. I naturen är det frågan om sammanhang, som är fullkomligt oberoende av människans mänskliga egenart, av alla antropomorfismer (vare sig de nu är av religiös, etisk, estetisk eller annan art); om sammanhang i vilka människan endast framstår som ett abstrakt tal, något som kan reduceras till numeriska relationer; det är frågan om sammanhang i vilka lagarna - med en formulering av Engels - endast kan inses men inte behärskas. Ty de hänför sig till förhållanden under vilka - åter med Engels ord - producenterna förlorat makten över sina egna sociala levnadsvillkor och under vilka dessa relationer, till följd av de sociala livsbetingelsernas försakligande och reifiering, uppnått en fullständig autonomi, lever sitt eget liv och har blivit ett självständigt, slutet och i sig meningsfullt system.
Därför är det ingen tillfällighet att just den kapitalistiska samhällsordningen blivit det klassiska området för den historiska materialismens tillämpning.
Om vi betraktar den historiska materialismen som vetenskaplig metod, så kan den naturligtvis också tillämpas på tidigare, förkapitalistiska tidsåldrar. Det har också gjorts och naturligtvis till viss del med framgång; åtminstone har det givit mycket intressanta resultat. Men om vi använder oss av den historiska materialismen när det gäller förkapitalistiska epoker, blir en mycket väsentlig och viktig metodologisk svårighet märkbar, som inte uppträtt i kritiken av kapitalismen.
Marx nämner denna svårighet på otaliga ställen i sitt huvudverk, och Engels har sedan givit den ett mycket klart uttryck i Familjens ursprung: den ligger i den strukturella skillnaden mellan civilisationens tidsålder och föregående epoker. Och beträffande dessa påpekar Engels att "så länge produktionen bedrivs på denna grundval kan den inte växa producenten över huvudet och inte skapa spöklika, främmande makter som han sedan ställs inför, vilket ständigt och oundvikligen är fallet inom civilisationen". Ty här "har producenterna förlorat herraväldet över all produktion i sin livsmiljö ... Produkter och produktion hemfaller åt slumpen. Men tillfälligheten är endast den ena polen i en relation vars andra pol är nödvändigheten."[4] Och sedan visar Engels, hur den samhällsstruktur som sålunda uppstår ger upphov till ett medvetande, som får formen av 'naturlagar'. Och naturligtvis intensifieras denna dialektiska växelverkan mellan tillfällighet och nödvändighet - som är den klassiska, ideologiska formen för ekonomins dominans - i den mån som de sociala fenomenen undslipper människornas kontroll och blir autonoma.
Den kapitalistiska produktionen är den renaste, ja man kan säga enda rena formen av de sociala naturlagarnas behärskande av samhället. Den världshistoriska uppgiften för den civilisationsprocess som når sin höjdpunkt i kapitalismen är ju att uppnå herraväldet över naturen. Dessa samhällets 'naturlagar', som (även om man inser deras 'rationalitet' och egentligen framför allt då) behärskar människornas tillvaro likt 'blinda' makter, har till funktion att underkasta naturen socialiseringens kategorier, och denna funktion har de också fyllt under historiens lopp. Detta var emellertid en långvarig process, full av bakslag. Under dess gång och innan dessa sociala naturkrafter ännu blivit dominerande, måste självfallet de naturliga relationerna - såväl i 'metabolismen' [Stoffwechsel] mellan människa och natur som i människornas sociala relationer med varandra - vara förhärskande och dominera människornas sociala vara och därmed de former, i vilka detta vara tar sig intellektuella och emotionella uttryck (religion, konst, filosofi, o.s.v.). "I alla former", säger Marx, "i vilka jordegendomen härskar, är den naturliga relationen ännu dominerande. I dem där kapitalet härskar överväger det sociala, historiskt skapade elementet."[5] Och i ett brev till Marx ger Engels denna tankegång ett ännu skarpare uttryck: "Det bevisar just, att på denna nivå är produktionens art mindre avgörande, än den grad av upplösning som de gamla blodsbanden och den gamla, ömsesidiga sexuella gemenskapen nått i stammen."[6] Enligt hans uppfattning är därför t.ex. monogamin den första familjeformen "som inte grundats på naturliga utan på ekonomiska betingelser."[7]
Härvidlag är det naturligtvis frågan om en utdragen process, under vilken de enskilda etapperna inte mekaniskt låter sig avgränsas utan tvärtom flytande övergår i varandra. Men den riktning som denna process följer är helt klar: tendensen är "naturbarriärernas tillbakavikande"[8] på alla områden, varav - e contrario [och omvänt] för vårt aktuella problem - följer att dessa naturbarriärer ännu bestått i alla förkapitalistiska samhällsformer och på ett avgörande sätt påverkat alla former av människornas sociala manifestationer. Vad beträffar de ekonomiska kategorierna har Marx och Engels vid flera tillfällen och på så ett övertygande sätt visat detta, att det här måste räcka med en hänvisning till deras verk. (Man kan t.ex. tänka på arbetsdelningens utveckling, på merarbetets och på jordräntans former etc.) Engels tillfogar också på flera ställen att det är felaktigt att på primitiva samhällsstadier över huvud taget tala om rätt i vår mening.[9]
Denna strukturskillnad framträder emellertid på ett ännu mera avgörande sätt inom de områden, som Hegel i motsats till den objektiva andens former vilka gestaltar de sociala, rent mellanmänskliga relationerna (ekonomi, rätt, stat) kallat den absoluta anden.[10] Ty dessa former (konst, religion, filosofi) utgör i mycket väsentliga om också från varandra skilda avseenden på samma gång människans konfrontation med naturen, och då både med den natur som omger henne och den som hon finner hos sig själv. Naturligtvis får inte heller denna distinktion uppfattas mekaniskt. Naturen är en social kategori. Det vill säga, vad som på en bestämd nivå av den sociala utvecklingen gäller för natur, hur denna naturs relation till människan är beskaffad och i vilken form dess konfrontation med henne äger rum - med andra ord vad naturen till form, innehåll, omfång: och föremålslighet betyder - detta är alltid socialt betingat. Därav följer nu å ena sidan att frågan, om en omedelbar konfrontation med naturen överhuvudtaget är möjlig inom en viss samhällsform, endast kan besvaras av den historiska materialismen, eftersom en sådan relations faktiska möjlighet är beroende av 'samhällets ekonomiska struktur'. Men å andra sidan, när dessa relationer en gång väl är givna. - och då naturligtvis på detta socialt betingade sätt - utvecklas de i överensstämmelse med sina egna, inre lagbundenheter och bevarar ett långt större oberoende av livets sociala grundval, varur de (med nödvändighet) vuxit fram, än den 'objektiva andens' formationer gör. Även dessa kan naturligtvis ofta bestå mycket länge efter det att de sociala grundvalar försvunnit, som givit upphov till deras existens. Men de består då alltid som hinder för utvecklingen, vilka med våld måste sopas undan, eller också anpassar de sig efter de nya ekonomiska förhållandena genom att förändra sin funktion (för bägge fallen erbjuder rättsutvecklingen många exempel). De andra formationernas bestående kan däremot - och detta rättfärdigar till en viss del den hegelianska terminologin - ses som ett uttryck för det värdefulla, det alltjämt aktuella och till och med det förebildliga. Det vill med andra ord säga, att förhållandet mellan genesis och giltighet i det här fallet är långt mera komplicerat än i det förra. Det är med klar insikt om detta problem som Marx skriver följande:
"Men svårigheten ligger inte i att förstå, att den grekiska konsten och epopén är förknippade med vissa sociala utvecklingsformer. Svårigheten är att förstå, varför de fortfarande bereder oss en estetisk njutning och i vissa avseenden gäller som norm och ouppnåelig förebild."[11]
Stabiliteten i konstens giltighet, det skenbart fullkomligt supra-historiska och supra-sociala i dess väsen, beror emellertid på att det företrädesvis är människans konfrontation med naturen, som äger rum i konsten. Denna inriktning av dess gestaltande går så långt, att konsten till och med omvandlar och återför människornas sociala relationer till varandra till ett slags 'natur'. Och även om - vilket vi tidigare framhöll - dessa naturliga relationer är socialt betingade, om de följaktligen också förändras i och med samhällets omvandling, så ligger ändå till grund för dem sammanhang, som i förhållande till de rent sociala formernas oavbrutna växling i sig bär det - subjektivt - rättfärdigade skenet av 'evighet',[12] eftersom de förmår överleva mångfaldiga och till och med mycket djupgående förändringar i de sociala formerna, och eftersom det för deras förvandlig (ibland) krävs ännu mera djupgående sociala omvandlingar som kanske skiljer hela epoker från varandra.
Det tycks alltså vara frågan om en blott kvantitativ skillnad mellan omedelbara och medierade förhållanden till naturen, eller mellan den 'ekonomiska strukturens' omedelbara och förmedlade inverkan på de olika sociala formationerna. Men det är endast ur kapitalismens perspektiv som dessa kvantitativa skillnader är blott kvantitativa approximationer till dess sociala organisationssystem. Utifrån en kunskap om hur de förkapitalistiska samhällena verkligen var beskaffade framstår dessa kvantitativa graderingar som kvalitativa skillnader, vilka på kunskapens plan yttrar sig som herraväldet av helt skilda kategorier, som helt skilda funktioner hos enskilda delar inom hela samhällets ram. Till och med på det rent ekonomiska planet uppkommer kvalitativt nya lagbundenheter. Och naturligtvis inte endast i den meningen, att lagarna modifieras alltefter det stoff de tillämpas på, utan i den meningen att skilda lagbundenheter härskar i skilda sociala miljöer, att giltigheten av en viss typ av lag är förknippad med alldeles bestämda sociala villkor. Man behöver bara jämföra förutsättningarna för ett utbyte av varor till deras värde med de som gäller för ett utbyte till deras produktionskostnader, för att få en klar uppfattning om denna förändring av lagarna, även på det rent ekonomiska planet.[13] Det är för övrigt självklart att ett samhälle med enkelt varuutbyte å ena sidan redan är en form som står den kapitalistiska typen nära, men å andra sidan trots allt uppvisar en struktur som är kvalitativt skild från denna. Denna kvalitativa skillnad intensifieras i den mån, som den naturliga relationen alltefter arten av respektive samhälle (eller inom ett visst samhälle alltefter arten av en viss form, t.ex. konsten) utövar ett dominerande inflytande. Så länge sambandet inom ramen för den rådande arbetsdelningen mellan hantverk (produktion av det dagliga livets nyttoföremål, möbler, kläder men också bostadshus m.m.) och konst i trängre mening är mycket djupgående; så länge sambandets gränser inte kan dras upp ens på de estetiska begreppens plan (som t.ex. i den så kallade folkliga konsten), är utvecklingstendenserna inom det ofta sedan århundraden tekniskt och organisatoriskt oförändrade hantverket mot den konst, som utvecklas enligt sina egna lagar, kvalitativt skilda från de tendenser som existerar inom kapitalismen, där godsproduktionen 'av sig själv', rent ekonomiskt, befinner sig i en oavbruten, revolutionär utveckling. Det står klart att konstens positiva inflytande på hantverksproduktionen måste vara helt avgörande i det första fallet (t.ex. den romanska arkitekturens övergång till gotik), medan konstutvecklingens fria spelrum måste vara mycket mera begränsat i det andra fallet. Konsten kan här inte utöva något avgörande inflytande över produktionen av konsumtionsvaror, och till och med konstens möjlighet att överhuvudtaget överleva bestäms av rent ekonomiska och ekonomiskt betingade produktionstekniska motiv (som inom den moderna arkitekturen).
Vad som här antytts beträffande konsten är också - naturligtvis med viktiga modifikationer - tillämpligt på religionen. Även här betonar Engels skillnaden mellan de bägge perioderna.[14] Religionen ger naturligtvis aldrig ett så tydligt uttryck för människans förhållande till naturen, som fallet är när det gäller konsten, och religionens praktiska, sociala funktioner utspelas på ett långt mera omedelbart plan än när det gäller konsten. Men olikheten i religionens sociala funktion, den kvalitativa differensen mellan lagbundenheterna hos dess historiska roll i en teokratisk, orientalisk samhällsformation och i en 'statsreligion' i det kapitalistiska Västeuropa är iögonenfallande och utan behov av vidare kommentarer. Det är därför som Hegels filosofi i frågan om sambanden mellan stat och religion (eller mellan samhälle och religion) funnit sig ställd inför de svåraste och mest olösliga problemen, ty på gränsen mellan två epoker företog sig Hegel en systematisering, som redan ställdes inför problemen hos en värld som höll på att kapitaliseras men ändå utvecklades i en miljö, i vilken man med Marx ord "varken kunde tala om stånd eller klasser, utan på sin höjd om stånd som funnits och om ofödda klasser."[15]
Ty 'naturbarriärernas tillbakavikande' började redan placera allting på en rent social nivå, på den nivå som utmärker de reifierade relationerna under kapitalismen, utan att en klar insikt om dessa sammanhang ännu var möjlig. På den dåtida kunskapsnivån var det ju omöjligt att bakom de bägge naturbegrepp, som kapitalismens ekonomiska utveckling frambragt - naturen som 'naturlagarnas inbegrepp' (den moderna, matematiska naturvetenskapens natur) och naturen som stämning, som ideal för den av samhället 'fördärvade' människan (Rousseaus och den kantska etikens natur) - uppfatta deras sociala enhet, det kapitalistiska samhället med dess upplösning av alla rent naturliga relationer. I samma utsträckning som kapitalismen genomförde den egentliga socialiseringen av alla relationer, möjliggjordes här en självkännedom, människans sanna och konkreta kunskap om sig själv som samhällsvarelse. Och naturligtvis inte endast i den meningen att den äldre vetenskapen varit för outvecklad för att kunna inse detta faktum - på samma sätt som det står klart, att t.ex. den kopernikanska astronomin var riktig även före Kopernikus, fastän man ännu inte insett detta. Men avsaknaden av en samhällets kunskap om sin egen natur är snarare endast en intellektuell reflex av det faktum, att den objektiva, ekonomiska socialiseringen ännu inte i denna mening ägt rum, att civilisationsprocessen ännu inte skurit av navelsträngen mellan natur och människa. Ty varje historisk kunskap är en kunskap om sig själv. Det förflutna blir endast genomskinligt, när samtiden kan genomföra en riktig självkritik, "när dess självkritik så att säga nått en viss intensitet [dynamei]."[16] Tills dess måste det förflutna antingen naivt identifieras med samtidens strukturformer, eller också måste det som något helt främmande, barbariskt och meningslöst lämnas helt utanför det begripligas sfär. Därmed blir det förståeligt att det är först, när den historiska materialismen uppfattat reifikationen av alla människans sociala förhållanden inte endast som en produkt av kapitalismen utan också som ett övergående, historiskt fenomen, som man funnit vägen till kunskap om de förkapitalistiska samhällena vilka saknade den reifierade strukturen. (Sambandet mellan den vetenskapliga utforskningen av ursamhället och marxismen är inte alls ett resultat av tillfälligheternas spel.) Ty först när möjligheten öppnas att återupprätta icke-reifierade relationer mellan människa och människa, samt mellan människa och natur, har det blivit möjligt att upptäcka de moment av de primitiva, förkapitalistiska formationerna, i vilka dessa former var närvarande - om också i helt andra funktionella relationer - och att från och med nu förstå dem i deras eget väsen och deras egen existens, utan att våldföra sig på dem genom att mekaniskt använda det kapitalistiska samhällets kategorier.
Därför var det alltså inte något misstag att strängt och villkorslöst tillämpa den historiska materialismen i dess klassiska form på artonhundratalets historia. Ty under detta sekels historia utgjorde alla krafter som påverkade samhället i själva verket den 'objektiva andens' rena uppenbarelseformer. I de förkapitalistiska samhällena förhöll det sig inte helt på detta sätt. Det ekonomiska livet hade ännu inte satt sig självt som mål, hade ännu inte slutit sig kring sig självt och sin egen suveränitet och hade ännu inte den immanens som det uppnått i det kapitalistiska samhället. Följaktligen kan den historiska materialismen inte tillämpas på fullkomligt samma sätt, när det gäller de förkapitalistiska, sociala formationerna, som när det är frågan om den kapitalistiska utvecklingen. Här krävs långt mera komplicerade och subtila analyser, för att å ena sidan visa vilken roll de rent ekonomiska krafterna - om det nu på den tiden överhuvudtaget fanns sådana, i sträng bemärkelse rent ekonomiska krafter - spelat bland samhällets drivkrafter, och för att å andra sidan visa hur dessa ekonomiska krafter här påverkade samhällets övriga formationer. Det är orsaken varför den historiska materialismen måste tillämpas med mycket större försiktighet på de tidigare samhällsformerna än på artonhundratalets sociala förändringar. Medan artonhundratalet kunde vinna kunskap om sig självt uteslutande genom den historiska materialismen, har historiskt materialistiska forskningar kring tidigare samhällstillstånd, t.ex. urkristendomens eller den gamla Orientens historia, av det slag som t.ex. Kautsky utfört, visat sig vara alltför grova jämfört med vetenskapens nuvarande möjligheter och resulterat i analyser, som inte eller inte tillräckligt uttömmande behandlat det faktiska förhållandet. Därför har också den historiska materialismen vunnit sina största framgångar i analysen av samhällets och rättens formationer samt av övriga formationer som befinner sig på samma plan, t.ex. strategin. Därför är t.ex. Mehrings analyser - man behöver bara tänka på Lessing-Legende - djupsinniga och subtila så länge de gäller Fredrik den stores eller Napoleons stats- och militärorganisation. Långt mindre slutgiltiga och uttömmande blir de emellertid, så snart de griper sig an med samma epoks litterära, vetenskapliga och religiösa formationer.
Vulgärmarxismen har helt negligerat denna skillnad. Dess användning av den historiska materialismen har hemfallit åt samma misstag, som Marx kritiserade hos vulgärekonomin: den har tagit enbart historiska kategorier - och naturligtvis just det kapitalistiska samhällets kategorier - för eviga kategorier.
Beträffande utforskandet av det förflutna var detta misstag endast ett vetenskapligt misstag, som tack vare den omständigheten att den historiska materialismen utgjorda ett vapen i klasskampen och inte tjänade endast den vetenskapliga kunskapen, inte fick några mera vittgående konsekvenser. När allt kommer omkring har ju en Mehrings eller en Kautskys skrifter (även om man kan konstatera vissa vetenskapliga brister hos Mehring eller anse att några av Kautskys historiska skrifter inte går fria från invändningar) haft oförglömliga förtjänster när det gällt att väcka proletariatets klassmedvetande. Som impuls och som instrument för klasskampen har de skänkt sina författare outplånlig ära, vilket även i senare släktens dom rikligt kommer att kompensera de vetenskapliga brister som de är behäftade med.
Men vulgärmarxismens historiska attityd har också på ett avgörande sätt påverkat arbetarpartiernas handlingssätt, deras politiska teori och taktik. Den fråga där avgränsningen från vulgärmarxismen klarast kommer till uttryck är våldets problem, d.v.s. våldets roll i kampen för segerns vinnande och befästande under den proletära revolutionen. Det är visserligen inte första gången, som den organiska vidareutvecklingen och den mekaniska användningen av den historiska materialismen råkat i motsättning till varandra (man behöver endast dra sig till minnes diskussionerna om imperialismen som en noga bestämd, ny fas av den kapitalistiska utvecklingen eller som en övergående episod under denna utveckling). Men debatterna i våldsfrågan har - naturligtvis många gånger omedvetet - mycket tydligt demonstrerat just det metodologiska momentet i denna motsättning.
Den vulgärmarxistiska ekonomismen bestrider nämligen våldets betydelse för övergången från en produktionsordning till en annan. Den åberopar sig på den 'naturlagsbundna karaktären' av den ekonomiska utvecklingen, som ska verkställa denna övergång i kraft av sin egen suveränitet och utan hjälp av det brutala, 'utomekonomiska' våldet. I detta sammanhang citeras nästan alltid Marx kända sats:
"En social formation går aldrig under innan alla produktivkrafter som den kan innehålla har utvecklats, och nya, högre produktionsförhållanden träder aldrig i de gamlas ställe förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets sköte."[17]
Men man glömmer - naturligtvis med avsikt - att till dessa ord tillfoga den förklaring i vilken Marx bestämt den historiska tidpunkten för denna 'mognadsperiod':
"Av alla produktionsmedel är just den revolutionära klassen den största produktivkraften. De revolutionära elementens organiserande som klass förutsätter den färdiga existensen av alla produktivkrafter, som överhuvudtaget skulle kunna utvecklas i hägnet av det gamla samhället."[18]
Redan dessa satser visar helt klart att produktionsförhållandenas 'mognad' för övergången från en produktionsform till en annan inneburit något helt annat för Marx än för vulgärmarxismen. Ty de revolutionära elementens organiserande som klass - naturligtvis inte endast "i förhållande till kapitalet", utan även "för sig själv"[19] - och den blotta produktivkraftens förvandling till hävstång för den sociala omvälvningen är inte endast problem som rör klassmedvetandet och den medvetna handlingens praktiska verkan; det innebär också början till upphävandet av ekonomismens rena 'naturlagsbundenhet'. Det innebär att den 'största produktivkraften' befinner sig i revolt mot det produktionssystem av vilket den utgör en del. Det har uppstått en situation som endast kan lösas genom våld.
Här är inte platsen att ens antydningsvis skissera en teori för våldet och dess roll i historien, eller att visa att den skarpa, begreppsmässiga distinktionen mellan våld och ekonomi är en otillåtlig abstraktion, att inte ett enda ekonomiskt förhållande överhuvudtaget kan tänkas, som inte är förknippat med latent eller öppet verksamt våld. Man får t.ex. inte glömma, att det enligt Marx även under 'normala' tider endast är marginalen för fastställandet av förhållandet mellan profit och lön som är rent och objektivt ekonomiskt betingat. "Fastställandet av deras reella nivå kan endast uppnås genom den ständiga kampen mellan kapital och arbete."[20] Det är klart att denna kamps utsikter åter till stor del är ekonomiskt betingade, men detta beroende är emellertid underkastat stora variationer, som härrör ur 'subjektiva' och med 'vålds'-frågor förknippade moment, t.ex. arbetarnas organiserande, etc. Den skarpa och mekaniska begreppsmässiga distinktionen mellan våld och ekonomi har överhuvudtaget endast kunnat uppstå till följd av att å ena sidan det fetischistiska skenet av en ren tingkaraktär hos de ekonomiska relationerna döljer deras karaktär av relationer mellan människor och förvandlar dem till en andra natur, som i fatalistisk lagbundenhet omger människorna. Ytterligare orsaker är å andra sidan att det organiserade våldets - lika fetischistiska - juridiska form skyler över dess latenta, potentiella närvaro i och bakom varje ekonomiskt förhållande; att distinktioner mellan rätt och våld, mellan ordning och uppror, mellan legalt och illegalt våld tränger den för alla klassamhällets institutioner gemensamma våldsbasen i bakgrunden. (Ty den 'metabolism' som människorna i ursamhället bedrev med naturen är lika lite ekonomisk i sträng bemärkelse, som relationerna mellan våra dagars människor bär en immanent rättslig prägel.)
Mellan 'rätt' och våld, mellan latent och akut våld råder naturligtvis en skillnad, men den ska varken uppfattas rättsfilosofiskt, etiskt eller metafysiskt, utan endast som den sociala och historiska skillnaden mellan å ena sidan samhällen, i vilka en produktionsordning redan gjort sig så fullkomligt dominant, att den i kraft av sin egen lagbundenhet (i allmänhet) fungerar konflikt- och problemfritt, och å andra sidan samhällen, i vilka användandet av det nakna, 'utomekonomiska' våldet måste utgöra regel, till följd av konkurrensen mellan skilda produktionssätt eller den ännu inte uppnådda (och alltid relativa) stabiliseringen av de olika klassernas ställning inom ett och samma produktionssystem. Denna stabilisering antar i icke-kapitalistiska samhällen en konservativ form och får sitt ideologiska uttryck i traditionens herravälde och den ordning som 'är Guds vilja'. Först under kapitalismen, där denna stabilisering innebär bourgeoisiens starka dominans inom en oavbruten, revolutionär och dynamisk process, får den formen av ett 'naturlagsbundet' härskande av nationalekonomins 'eviga, orubbliga lagar'. Och eftersom varje samhälle har en tendens att på ett 'mytologiserande' sätt projicera strukturen av sin egen produktionsordning på det förgångna, framstår även det förflutna - och i än högre grad framtiden - som bestämda och behärskade av just sådana lagar. Man glömmer att uppkomsten och konsolideringen av denna produktionsordning varit en frukt av det naknaste, grövsta och mest brutala 'utomekonomiska' våld. "Tantae molis erat [sådan möda det var]", utropar Marx vid slutet av sin framställning av kapitalismens utvecklingshistoria, "att förlösa det kapitalistiska produktionssättets eviga naturlagar."[21]
Men det står också klart att kampen mellan de konkurrerande produktionssystemen - i det världshistoriska perspektivet - vanligen avgörs av ett systems sociala och ekonomiska överlägsenhet; denna överlägsenhet sammanfaller emellertid inte nödvändigtvis med dess produktionstekniska överlägsenhet. Att den ekonomiska överlägsenheten i allmänhet tar sig uttryck i en rad våldsåtgärder känner vi redan till; att effekten av dessa våldsåtgärder är beroende av den - världshistoriska - aktualitet och den kallelse att föra samhället vidare, som den sålunda överlägsna klassen besitter - det är alldeles självklart. Men frågan uppstår emellertid: hur ska man på det sociala planet förstå detta tillstånd, där olika produktionssystem konkurrerar med varandra? Med andra ord, i vilken utsträckning ska man uppfatta ett sådant samhälle som ett i marxistisk mening enhetligt samhälle, eftersom ju ändå den objektiva grundvalen för denna enhet, d.v.s. den 'ekonomiska strukturens' enhet, saknas? Det är uppenbart att det här är frågan om gränsfall. Samhällen med en absolut ren, enhetlig och homogen struktur har för visso endast sällan existerat. (Kapitalismen har i den meningen aldrig existerat och kan, enligt Rosa Luxemburg, inte heller någonsin existera.) Följaktligen kommer det dominerande produktionssystemet inom varje samhälle att sätta sin prägel på de underordnade systemen och på ett avgörande sätt modifiera deras egentliga ekonomiska struktur. Man kan t.ex. tänka på det 'industriella' arbetets uppgående i jordräntan under den dominerande natura-ekonomins epok och hur detta arbete behärskats av de rådande ekonomiska formerna;[22] ett annat exempel är de former som jordbruket antar under högkapitalismen. Men under de egentliga övergångsperioderna behärskas samhället inte av något av produktionssystemen; kampen är ännu oavgjord, inget system har ännu lyckats påtvinga samhället sin egen ekonomiska struktur och inte heller - ens till sin tendens - lyckats sätta det i rörelse mot detta mål. I sådana situationer är det självfallet omöjligt att tala om något slags ekonomisk lagbundenhet, som skulle behärska samhället i dess helhet. Den gamla produktionsordningen har förlorat sitt herravälde över samhället som helhet och den nya har ännu inte uppnått detta. Ett tillstånd av akut maktkamp eller av latent jämvikt mellan krafterna råder, under vilket man skulle kunna säga att ekonomins lagar 'suspenderas': den gamla lagen gäller inte längre och den nya är ännu inte allmängiltig. Så vitt jag vet har den historiska materialismens teori ännu inte betraktat detta problem ur dess ekonomiska aspekt. Att denna fråga ingalunda undgått uppmärksamhet hos den historiska materialismens grundare visar Engels statsteori med all önskvärd tydlighet. Engels konstaterar att staten "i regel är den mäktigaste, ekonomiskt härskande klassens stat". Men "undantagsvis förekommer perioder, under vilka de kämpande klasserna håller sig så nära jämvikten, att det statliga våldet som skenbar medlare erhåller en viss självständighet i förhållande till bägge klasserna. Sexton- och sjuttonhundratalens absoluta monarki balanserar på detta sätt adel och borgerskap mot varandra."[23]
Men man får inte glömma, att övergången från kapitalism till socialism uppvisar en principiellt annorlunda ekonomisk struktur än övergången från feodalism till kapitalism. De konkurrerande produktionssystemen uppträder inte här bredvid varandra som redan självständiga system (vilket skedde under den feodala produktionsordningen när kapitalismens första ansatser uppträdde), utan deras konkurrens yttrar sig som en oupplöslig motsägelse inom själva det kapitalistiska systemet, d.v.s. som kris. Denna struktur gör den kapitalistiska produktionen antagonistisk ända från början. Och det faktum att det förflutnas kriser funnit en lösning inom kapitalismen kan inte förändra något i denna antagonism, som kommer till uttryck i att kapitalet även "rent ekonomiskt, d.v.s. från bourgeoisiens ståndpunkt"[24] framstår som ett hinder för produktionen. En allmän kris innebär alltid en - relativ - suspendering av den kapitalistiska utvecklingens lagbundenheter; men i det förflutna har kapitalistklassen alltid varit i stånd att åter få i gång produktionen i kapitalistiska banor. Om och i så fall i vilken utsträckning som denna klass metoder inte utgjort en rätlinjig förlängning av den 'normala' produktionens lagar, och i vilken utsträckning som medvetna, organisatoriska krafter och 'utomekonomiska' faktorer, den icke-kapitalistiska basen och alltså den kapitalistiska produktionens expansionsmöjligheter spelat någon roll - det kan vi inte här diskutera.[25] Vi kan bara konstatera att krisens förklaringen måste - vilket redan Sismondis diskussioner med Ricardo och hans skola visat - överskrida kapitalismens immanenta lagar; d.v.s., en ekonomisk teori som visar krisernas nödvändighet måste på samma gång föra utöver kapitalismen. Inte heller krisens 'lösning' kan någonsin utgöra en rätlinjig, immanent 'lagbunden' förlängning av situationen före krisen, utan den måste utgöra en ny utvecklingslinje som åter leder till en ny kris, o.s.v. Marx uttrycker detta förhållande på ett helt otvetydigt sätt:
"Denna process skulle snart leda till den kapitalistiska produktionens sammanbrott, om inte motstridiga tendenser ständigt hade en decentraliserande effekt som motverkar den centripetala kraften."[26]
Varje kris innebär alltså en död punkt i kapitalismens lagbundna utveckling, men denna döda punkt kan endast utifrån proletariatets ståndpunkt betraktas som ett nödvändigt moment av den kapitalistiska produktionen. Krisernas differenser, tilltagande och intensifiering, den dynamiska betydelsen av dessa suspenderingspunkter, styrkan hos de krafter som är nödvändiga för att åter sätta ekonomin i rörelse - kännedomen om allt detta är inte heller möjlig för den borgerliga (immanenta) ekonomiska teorin utan endast för den historiska materialismen. Ty det står klart att den största vikten måste läggas vid frågan, om den kapitalistiska produktionsordningens "största produktivkraft", proletariatet, upplever krisen blott som objekt eller som avgörandets subjekt. Krisen betingas alltid på ett definitivt sätt av de "antagonistiska distributionsförhållandena"; av motsättningen mellan kapitalströmmen, vilken fortsätter att välla fram "i enlighet med den styrka, som kapitalet redan besitter", och "den snäva bas, på vilka konsumtionsförhållandena vilar";[27] d.v.s. av proletariatets objektiva ekonomiska existens. På grund av proletariatets 'omognad', på grund av dess oförmåga att som motståndslöst infogad produktivkraft underkastad ekonomins 'lagar' göra annat än bidra till produktionsprocessen, har denna aspekt av antagonismen inte öppet framträtt i de kriser, som inträffade under den uppåtstigande kapitalismens epok. Därför kan den illusionen uppstå, att 'ekonomins lagar' fört ut ur krisen på samma sätt som de fört in i den, medan det i verkligheten blott till följd av proletariatets passivitet varit möjligt för kapitalistklassen att övervinna den döda punkten och på nytt sätta maskinerna i rörelse. Den kvalitativa skillnaden mellan kapitalismens avgörande, 'sista' kris (som självfallet kan bestå av en hel epok av begränsade kriser som avlöser varandra) och de föregående kriserna är alltså inte enbart en följd av förvandlingen av de senares omfattning och djup, av deras kvantitet till kvalitet. Eller med en bättre formulering: denna förvandling yttrar sig i att proletariatet upphör att blott vara ett objekt för krisen, att den kapitalistiska produktionens inre antagonism - som på det begreppsmässiga planet redan innebär en kamp mellan den proletära och den borgerliga produktionsordningen, en motsättning mellan de socialiserade produktivkrafterna och deras individuella, anarkistiska former - öppet utvecklas. Proletariatets organisation, vars mål alltid varit att "rädda den egna klassen från de ödeläggande konsekvenserna av den kapitalistiska produktionens naturlagar",[28] övergår från negativitetens stadium, från den enbart hämmande, försvagande och fördröjande verksamheten till aktivitetens stadium. Först därmed har krisens struktur förändrats på ett avgörande, kvalitativt sätt. De åtgärder, med vilka bourgeoisien försöker övervinna krisens döda punkt och som abstrakt sett (d.v.s. bortsett från proletariatets ingripande) även i dag står den till buds, liksom under tidigare kriser, blir skådeplatsen för det öppna klasskriget. Våldet blir situationens avgörande ekonomiska makt.
Det visar sig alltså på nytt, att dessa 'eviga naturlagar' endast gäller för en bestämd fas av utvecklingen; att de inte bara utgör uppenbarelseformen för den lagbundenhet i den sociala utvecklingen, som gäller för en viss sociologisk typ (för en viss klass redan obestridliga ekonomiska herravälde), utan att de också inom denna typ endast har giltighet för kapitalismens speciella form av dominans. Men eftersom den historiska materialismens samband med det kapitalistiska samhället - som vi visat - inte är av tillfällig art, är det förståeligt att denna struktur också för dess historiska helhetsuppfattning framstod som den förebildliga och normala, den klassiska och kanoniska. Vi har visserligen anfört exempel som klart visar hur försiktigt och kritiskt Marx och Engels själva gick till väga vid bedömningen av speciella strukturer inom äldre, icke-kapitalistiska samhällen och deras speciella utvecklingslagar. Men det intima sambandet mellan dessa bägge moment har ändå påverkat till och med Engels så starkt, att han t.ex. vid beskrivningen av klansamhällenas upplösning utpekar Atens exempel som ett 'särskilt typiskt fall', eftersom upplösningen sker "i helt ren form, utan inblandning av vare sig yttre eller inre våldsamheter",[29] vilket i Atens fall förmodligen inte är helt riktigt sakligt sett och helt säkert inte är typiskt för övergången på detta stadium av utvecklingen.
Men vulgärmarxismen har koncentrerat sin teori just kring denna fråga: den förnekar våldets betydelse "som ekonomisk makt". Den teoretiska underskattningen av våldets betydelse i historien och elimineringen av dess roll i det förflutna är vulgärmarxismens teoretiska förberedelse för en opportunistisk taktik. Detta upphöjande av det kapitalistiska samhällets speciella utvecklingslagar till allmängiltiga lagar utgör den teoretiska underbyggnaden för dess strävan att i praktiken föreviga det kapitalistiska samhällets bestånd.
Ty den i denna mening konsekventa, rätlinjiga vidareutvecklingen och kravet, att socialismen ska förverkligas genom den ekonomiska utvecklingens inneboende lagar och inte genom 'utomekonomiskt' våld, är i praktiken detsamma som att kräva kapitalismens eviga bestånd. Inte ens kapitalismen utvecklades organiskt ur det feodala samhället. Detta födde endast de "materiella medlen för dess eget förintande till världen". Det frigjorde "krafter och lidelser i samhällets sköte, vilka kände sig fängslade av detta". Och inom ramen för en utveckling som omfattade "en rad våldsamma metoder",[30] lade dessa krafter den sociala grunden för kapitalismen. Först sedan denna övergång fullbordats trädde kapitalismens ekonomiska lagbundenhet i funktion.
Det vore ohistoriskt och ytterst naivt att vänta sig mer av det kapitalistiska samhället för proletariatets vidkommande (som ju ska avlösa detta samhälle), än feodalismen en gång bestått kapitalismen. Frågan om det ögonblick då samhället är moget för en övergång har vi redan diskuterat. Det metodologiskt viktiga i denna 'mognads'-teori är att den skulle vilja uppnå socialismen utan proletariatets aktiva medverkan, som en sentida motsvarighet till Proudhon, vilken ju också - med Kommunistiska Manifestets ord - ville ha den bestående ordningen "utan proletariatet". Denna teori tar ännu ett steg, när den i den "organiska utvecklingens" namn förkastar våldets betydelse och därvid åter glömmer, att hela den "organiska utvecklingen" blott är det teoretiska uttrycket för en redan utvecklad kapitalism, d.v.s. dess egen historiemytologi och att den verkliga historien om kapitalismens uppkomst går i en helt motsatt riktning.
"Dessa metoder", säger Marx, "vilar delvis på det mest brutala våld, t.ex. kolonialsystemet. Alla utnyttjar emellertid statsmakten, samhällets koncentrerade och organiserade våld, för att drivhusmässigt befrämja och förkorta övergången, det feodala produktionssättets förvandling till det kapitalistiska."[31]
Även om våldets funktion under övergången från det kapitalistiska samhället till det proletära vore densamma som under övergången från feodalism till kapitalism, så lär oss den verkliga utvecklingen att den 'oorganiska', 'drivhusmässiga' och 'våldsamma' karaktären av övergången inte på något sätt strider mot det nödvändiga och 'sunda' i det samhälle som nu uppstår. Problemet får emellertid ett helt annat utseende, om vi närmare betraktar våldets art och funktion i denna övergång, som i förhållande till tidigare övergångar innebär något principiellt och kvalitativt nytt. Vi upprepar: våldets avgörande betydelse som 'ekonomisk makt' blir alltid aktuell under övergången från en produktionsordning till en annan, eller, med sociologiska termer, under tider då skilda, konkurrerande produktionssystem existerar sida vid sida. Men dessa systems beskaffenhet kommer att utöva ett avgörande inflytande på våldets art och funktion som 'ekonomisk makt' under övergångstiden. Under kapitalismens uppkomstperiod gällde det en kamp mellan ett statiskt och ett dynamiskt system, mellan ett 'naturligt' system och ett som var inriktat på fullkomlig socialisering, mellan ett territoriellt begränsat och ett (till sin tendens obegränsat) anarkiskt system. I den proletära produktionen är det däremot som bekant i första hand frågan om en kamp mellan ett ordnat och ett anarkiskt ekonomiskt system.[32] Och på samma sätt som produktionssystemet bestämmer klassernas väsen, på samma sätt bestämmer de ur dessa framspringande motsättningarna arten av det våld som krävs för omvandlingen. "Ty", som Hegel säger, "vapnen är ingenting annat än de stridandes egna väsen."
På denna punkt överskrider motsättningen kontroverserna mellan äkta och vulgariserad marxism som utspelats inom ramen för kritiken av det kapitalistiska samhället. Här gäller det i själva verket att i den dialektiska metodens anda överskrida de resultat, som den historiska materialismen hittills uppnått, d.v.s. använda den på ett område, där den i överensstämmelse med sitt väsen som historisk metod ännu inte kunnat tillämpas, och göra detta med alla de modifikationer som ett - principiellt och kvalitativt - nytt material måste medföra för alla icke schematiserande metoder och alltså för dialektiken i första hand. Naturligtvis har Marx och Engels skarpsynta blick föregripit mycket i detta avseende. Och inte bara beträffande de förutsägbara faserna av denna process (i Kritik av Gothaprogrammet), utan också beträffande de metodologiska konsekvenserna. "Språnget från nödvändighetens rike till frihetens rike" och slutet på "människans förhistoria" var för Marx och Engels inte alls några vackra, men abstrakta, tomma och metodologiskt till intet förpliktande ord, som kritiken av samtiden dekorativt och effektfullt brukade avslutas med, utan det klara och medvetna intellektuella föregripandet av en riktigt uppfattad utvecklingsprocess, vars metodologiska innebörd får mycket djupgående konsekvenser för uppfattningen av våra aktuella problem.
"Människorna skapar själva sin historia," skriver Engels, "men hittills inte med en samlad vilja eller efter en samlad målsättning."[33]
Och Marx utnyttjar på många ställen i Kapitalet denna intellektuellt föregripna struktur, för att å ena sidan med dess hjälp kunna kasta ett skarpare ljus över samtiden och för att å andra sidan genom denna kontrast låta den annalkande framtidens nya väsensart framträda klarare och rikare. Den för oss avgörande karaktären av denna kontrast är det faktum, att "i det kapitalistiska samhället ... gör sig det sociala förståendet inte gällande förrän post festum"[34] beträffande fenomen, för vilka ett enkelt förutseende vore tillräckligt för att svepa undan den kapitalistiska, reifierade slöjan och återföra dem till de verkliga relationer som legat till grund för dem. Ty, som Kommunistiska Manifestet säger: "I det borgerliga samhället härskar det förflutna över samtiden, i det kommunistiska samtiden över det förgångna." Och denna skarpa, oöverkomliga motsättning kan inte mildras genom en 'upptäckt' av vissa 'tendenser' hos kapitalismen som tycks möjliggöra ett 'överväxande'. Den är oupplösligt förenad med den kapitalistiska produktionens väsen. Det förflutna som behärskar samtiden och medvetandets post festum karaktär, vari detta slags herravälde yttrar sig, är endast det intellektuella uttrycket för det kapitalistiska - men endast det kapitalistiska - samhällets grundläggande ekonomiska tillstånd: det är det reifierade uttrycket för den möjlighet, som döljs i kapitalets relationer, att i ständig kontakt med det levande arbetet förnyas och utbredas. Men det står klart, "att produkterna av förgånget arbete endast kan utöva sitt kommando över det levande merarbetet, så länge kapitalrelationen består, d.v.s. det bestämda sociala förhållande under vilket det levande arbetet konfronteras med ett självständigt och övermäktigt förflutet arbete."[35]
Den sociala innebörden av proletariatets diktatur, socialiseringen, betyder till en början inget annat än att kapitalisterna fråntas detta kommando. Men för proletariatet som klass betraktad har därmed konfrontationen med det egna arbetets objektiverade, självständiga karaktär objektivt upphävts. Genom att proletariatet samtidigt övertar kontrollen både av det redan objektiverade arbetet och det som just utvecklas, har denna motsättning i praktiken objektivt upphävts och därmed också den i det kapitalistiska samhället motsvarande motsättningen mellan det förflutna och samtiden, vars förhållande därmed måste undergå en strukturell förändring. Hur långvarig den objektiva socialiseringsprocessen och den subjektiva medvetenhetsprocessen (som gäller arbetets förändrade inre förhållande till sina föremålsliga former och därmed samtidens förhållande till det förflutna) än blir för proletariatet, så har den avgörande vändpunkten ändå inträffat i och med proletariatets diktatur. Det är en vändpunkt som ingen 'experimentell socialisering', ingen 'planekonomi' inom det borgerliga samhället någonsin kan komma i närheten av. Dessa åtgärder är - i bästa fall - organisatoriska koncentrationer inom det kapitalistiska systemet, varvid den ekonomiska strukturens fundamentala sammanhang och det proletära medvetandets grundläggande förhållande till produktionsprocessen som helhet inte undergår några förändringar, medan däremot den blygsammaste eller mest 'kaotiska' socialisering genom att beslagta egendom, genom att gripa makten omstörtar just denna struktur och därmed tvingar utvecklingen att ta ett objektivt, viktigt språng. De ekonomistiska vulgärmarxisterna glömmer nämligen ständigt, när de genom gradvisa övergångar försöker göra detta språng obehövligt, att de relationer som grundas på kapitalet inte blott är produktionstekniska, 'rent' ekonomiska förhållanden (i den borgerliga ekonomins mening), utan i ordets sanna bemärkelse socialekonomiska förhållanden. De förbiser att "den kapitalistiska produktionsprocessen sedd i sitt sammanhang eller som reproduktionsprocess inte bara producerar varor, inte bara mervärde, utan att den också producerar och reproducerar de relationer som baseras på kapitalet, å ena sidan kapitalismen och å andra sidan lönearbetaren."[36] Därför är en förändring av den sociala utvecklingen endast möjlig på ett sätt, som förhindrar kapitalrelationernas reproduktion av sig själva och som ger samhällets självreproduktion en ny inriktning. Det fundamentalt nya i denna struktur förändras inte det ringaste därigenom, att den ekonomiska omöjligheten av att socialisera småföretagen framkallar en förnyad reproduktion av kapitalismen och bourgeoisien "utan uppehåll, dagligen och stundligen i elementär skala och i masskala."[37] Processen blir naturligtvis därigenom mycket mera komplicerad och samexistensen av de båda sociala strukturerna får en mera konfliktfylld karaktär, men socialiseringens sociala innebörd, dess funktion för utvecklingen av proletariatets medvetande, undergår dock ingen förändring. Den dialektiska metodens grundläggande princip, enlig vilken det inte är "människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras sociala vara som bestämmer deras medvetande", har - rätt förstådd - till nödvändig konsekvens att vid den revolutionära vändpunkten i praktiken ta det radikalt nyas kategori, den ekonomiska strukturens omvälvning, processens förändrade riktning, d.v.s. språngets kategori, på allvar. Ty det är just denna motsats mellan 'post festum' och enkelt, sant förutseende, mellan 'falskt' och korrekt socialt medvetande, som betecknar den punkt, där språnget i objektiv, ekonomisk mening blir verklighet. Detta språng är självfallet ingen engångsakt, som blixtsnabbt och utan övergångar fullbordar den största omvandlingen i mänsklighetens hittillsvarande historia. Men det är ännu mindre - enligt den gångna utvecklingens schema - enbart en transformation av den långsamma och gradvisa kvantitativa förändringen till en kvalitativ förändring, varvid den ekonomiska utvecklingens 'eviga lagar' över människornas huvuden genom ett slags 'förnuftets list' skulle svara för den egentliga prestationen; varvid språnget inte skulle innebära någonting annat än att mänskligheten (post festum) blir medveten om det redan uppnådda tillståndet, låt vara att det kanske sker plötsligt. Spånget består snarare av en lång och mödosam process. Processens karaktär av språng kommer emellertid till uttryck i det faktum, att den varje gång representerar en inriktning på något kvalitativt nytt; att den medvetna handlingen, vars sikte är inställt på samhällets igenkända helhet, kommer till uttryck i denna process; att den alltså - till sitt syfte och sin grundval - hör hemma i frihetens rike. För övrigt infogar den sig i samhällets långsamma omvandlingsprocess och kan faktiskt endast bevara sin karaktär av språng intakt, om den helt uppgår i denna process, om den inte är något annat än den till medvetande upphöjda innebörden av varje moment, än detta moments medvetna förhållande till helheten, än det medvetna påskyndandet av processen i dess nödvändiga riktning. Det är ett påskyndande som befinner sig ett steg före processen och som inte vill påtvinga den främmande mål eller artificiella utopier, utan endast ingriper för att uppenbara det i processen immanenta syftet, om revolutionen hotar att rygga tillbaka, vackla eller förfalla till halvheter "inför det obestämt oerhörda i dess egna syften".
Språnget tycks alltså fullständigt absorberas av processen. Men 'frihetens rike' är ingen ödets gåva, som den under nödvändighetens ok lidande mänskligheten mottar som belöning för sitt ståndaktiga lidande. Det är inte bara mål utan också kampens instrument och vapen. Och här framträder det principiellt och kvalitativt nya i situationen: det är första gången i historien som mänskligheten - genom klassmedvetandet hos det till herravälde kallade proletariatet - medvetet tar sin historia i egna händer. Härigenom upphävs inte den objektiva, ekonomiska processens nödvändighet, men den får en annan och ny funktion. Om det dittills gällt att ur processens objektiva förlopp lyssna sig till det - under alla omständigheter - kommande för att kunna utnyttja det till proletariatets fördel, om 'nödvändigheten' alltså dittills varit processens positivt ledande element, så har den nu blivit ett hinder, något som måste bekämpas. Steg för steg kommer den under loppet av omvandlingsprocessen att trängas tillbaka, för att - efter långa och svåra strider - slutligen helt kunna elimineras. Den klara och obarmhärtiga kunskapen om vad som är verkligt, om vad som - med nödvändighet - måste ske, förblir trots allt levande och är till och med den avgörande förutsättningen för kampen och dess effektivaste vapen. Ty varje underskattning av den kraft som nödvändigheten ännu besitter, skulle reducera denna världsomvandlande kunskap till en tom utopi och stärka fiendens makt. Men denna kunskap om den ekonomiska nödvändighetens tendenser har inte längre funktionen, att accelerera dess process eller dra fördel av den, utan tvärtom att effektivt bekämpa den, tränga den tillbaka och där det är möjligt avlänka den i en annan riktning eller - såvida och endast såvida det verkligen blivit nödvändigt - avvika från den.
Den omvandling som därmed fullbordats är en ekonomisk omvandling (samt en härigenom betingad klassomvälvning). Men denna 'ekonomi' har inte längre samma funktion som tidigare ekonomier haft: den ska bli det medvetet ledda samhällets tjänare; den ska förlora den immanens, den egna lagbundenhet, som egentligen gör den till vetenskap; den ska - som vetenskap - upphävas. Denna tendens kommer under övergången framför allt till uttryck i ett förändrat förhållande mellan ekonomi och våld. Ty hur stort våldets ekonomiska betydelse än må ha varit under övergången till kapitalismen, så var dock alltid ekonomin det primära och våldet blott dess tjänande och befrämjande princip som röjde hindren ur vägen. Nu däremot står våldet i tjänst hos principer, som i tidigare samhällen endast kunde förekomma som 'överbyggnad', endast som åtföljande moment och betingade av den tvångsmässiga processen. I tjänst hos människan och hennes utveckling som människa.
Det har ofta och med rätta sagts, att socialiseringen är en maktfråga; våldsfrågan föregår här den ekonomiska frågan (varvid en maktanvändning som inte bekymrade sig om materialets motstånd naturligtvis skulle vara en galenskap; men den tar hänsyn till motståndet - och just för att övervinna det, inte för att låta sig bäras av det). Våldet, det nakna, osminkade, öppet framträdande våldet rycker därmed skenbart in i förgrunden av det sociala skeendet. Men detta är endast en illusion. Ty våldet är ingen suverän princip och kan heller aldrig vara det. Och detta våld är ingenting annat än den medvetna viljan hos proletariatet att upphäva sig självt - och samtidigt de reifierade relationernas förslavande herravälde över människorna, ekonomins herravälde över samhället.
Detta upphävande, detta språng, är en process. Och det är precis lika viktigt att aldrig förlora dess karaktär av språng ur ögonen som dess processartade väsen. Språnget ligger i den oförmedlade inriktningen på det radikalt nya i ett medvetet reglerat samhälle, vars 'ekonomi' är underordnad människan och hennes behov. Det processartade i dess väsen gör sig gällande genom att detta övervinnande av ekonomin som ekonomi, denna tendens till upphävande av ekonomins egen lagbundenhet, kommer till uttryck i att medvetandet hos dem, som genomför detta upphävande, så fullkomligt domineras av ett ekonomiskt innehåll, att ingen tidigare utveckling känt något liknande. Och naturligtvis inte endast därför att övergångsperiodens sjunkande produktion, de större svårigheterna att hålla apparaten i gång, att tillfredsställa människornas (om än aldrig så blygsamma) behov samt den växande, bittra nöden får det ekonomiska momentet, bekymret för ekonomin, att tränga in i medvetandet på var och en - utan också på grund av denna förändrade funktion hos ekonomin. Ekonomin som form för herraväldet över samhället, som utvecklingens verkliga motor, vilken över människornas huvuden driver samhället framåt, måste i människornas medvetande ta sig uttryck i icke-ekonomiska, 'ideologiska' former. Om principerna för människovarat står i begrepp, att för första gången i historien ta herraväldet över mänskligheten i sina händer, så står kampens objekt och vapen - ekonomi och våld, de reella etappmålens problem, karaktären av det första steg på denna väg som verkligen tagits eller ska tas - i förgrunden för intresset. Just därför att det - naturligtvis i alla avseenden förändrade - innehållet, som tidigare kallades 'ideologi', börjar bli mänsklighetens reella målsättningar, blir det å ena sidan överflödigt att dekorera de ekonomins och våldets strider, som utkämpas för målsättningarnas skull, med detta innehåll. Å andra sidan visas deras realitet och aktualitet just av att allas intresse koncentrerar sig på den verkliga kampen för deras förverkligande: på ekonomin och på våldet.
Därför kan det numera inte längre framstå som en paradox, att denna övergång framträder som en tidsålder av nästan allt uteslutande ekonomiska intressen och som den öppet erkända, nakna våldsanvändningens epok. Ekonomi och våld har börjat spela den sista akten av sin historiska verksamhet, och intrycket av att de behärskar historiens scen får inte förleda oss att glömma, att detta är deras sista uppträdande i historien.
"Den första akten", säger Engels, "i vilken staten (det organiserade våldet) verkligen uppträder som representant för hela samhället - övertagandet av produktionsmedlen i samhällets namn - är på samma gång dess sista självständiga akt som stat ... den dör bort ...". "Människans socialisering vilken de dittills konfronterats med som vore den dekreterad av natur och historia, blir nu deras egen fria gärning. De objektiva, främmande makter, som dittills behärskat historien, kommer nu under människornas egen kontroll."[38]
Vad som dittills åtföljt mänsklighetens tvångsmässiga utvecklingsgång blott som 'ideologi' - människans liv som människa i hennes förhållande till sig själv, till sina medmänniskor, till naturen - kan nu bli mänsklighetens egentliga livsinnehåll. Det innebär människans - sociala - födelse som människa.
Under den övergångstid, som leder till detta mål och som redan börjat även om en mycket lång och kvalfylld väg ännu förestår oss, bevarar alltså den historiska materialismen ännu under lång tid oförändrat sin betydelse som det kämpande proletariatets främsta vapen. Den övervägande delen av samhället behärskas ju av rent kapitalistiska produktionsformer. Och även på de få öar, där proletariatet upprättat sitt herravälde, kan det endast vara frågan om att mödosamt, steg för steg tränga tillbaka kapitalismen och medvetet kalla den nya samhällsordningen - som inte längre tar sig uttryck i dessa kategorier - till liv. Men blotta faktum att kampen gått in i detta stadium avslöjar dessutom två mycket viktiga förändringar i den historiska materialismens funktion.
För det första måste man med hjälp av den materialistiska dialektiken visa, hur vägen till medveten kontroll och medvetet behärskande av produktionen, till frihet från de objektiverade sociala makternas tvång ska tillryggaläggas. Ingen aldrig så omsorgsfull och exakt analys av det förflutna förmår ge ett tillfredsställande svar på detta. Det kan endast en - fördomsfri - tillämpning av den dialektiska metoden på detta helt nya material göra. För det andra erbjuder oss den till det yttersta spända krisen för kapitalismen - eftersom varje kris representerar objektiveringen av en kapitalistisk självkritik - möjligheten att utifrån denna allt mera fulländade självkritiks ståndpunkt klarare och fullständigare utveckla den historiska materialismen som metod för utforskandet av 'människans förhistoria', än detta hittills varit möjligt. Inte bara därför att vi i kampen ännu mycket länge kommer att behöva handskas allt bättre med den historiska materialismen, utan också med tanke på dess vetenskapliga utveckling är det nödvändigt, att vi utnyttjar proletariatets seger till att upprätta detta hem, denna verkstad för den historiska materialismen.
Juni 1919.
[1] Brumaire, 50.
[2] Das Kapital, III. I, 154.
[3] Ibid., I, 703 (kursiverat av mig).
[4] Ursprung der Familie, 183-84.
[5] Zur Kritik der politischen Ökonomie, XLIV.
[6] 8. 12. 1882, Briefwechsel, IV, 495.
[7] Ursprung der Familie, 51.
[8] Das Kapital, 1, 479.
[9] Ursprung der Familie, 25, 164, etc.
[10] För att undvika missförstånd ska det genast framhållas för det första, att Hegels distinktion endast nämnts för att göra en klar avgränsning av skilda områden och att det inte alls är frågan om en tillämpning av hans (för övrigt mycket problematiska) lära om anden; för det andra, att det även när det gäller Hegel själv är falskt att ge begreppet anden en psykologisk eller metafysisk betydelse. Sålunda definierar Hegel anden som enheten av medvetandet och dess objekt, vilket kommer Marx uppfattning om kategorierna ganska nära. Jfr t.ex. Elend der Philosophie, 86 samt Zur Kritik der politischen Ökonomie, XLIII. Här är inte platsen att diskutera skillnaden, som jag inte är omedveten om, men som ligger i något helt annat, än där man vanligen söker den.
[11] Zur Kritik der politischen Ökonomie, XLIX.
[12] Jfr Marx beträffande arbetet som skapare av bruksvärden. Das Kapital, I, 9.
[13] Jfr t.ex. ibid., III. I, 156.
[14] Anti-Dühring, 342.
[15] Der heilige Max [Die deutsche Ideologie], Dokumente des Sozialismus, III, 171.
[16] Jfr Zur Kritik der politischen Ökonomie, XLI-LIII.
[17] Jfr ibid., LVI.
[18] Elend der Philosophie, 163 (kursiverat av mig).
[19] Ibid., 162.
[20] Lohn, Preis und Profit, 44.
[21] Das Kapital, I, 725.
[22] Ibid., III. II, 319.
[23] Ursprung der Familie, 180 (kursiverat av mig).
[24] Das Kapital, III. II, 242.
[25] Jfr t.ex. de engelska kapitalisternas hållning i kris-, arbetslöshets- och utvandringsfrågorna. Das Kapital, I, 536 ff. De tankar som här antytts tangerar delvis Bucharins skarpsinniga anmärkningar beträffande 'jämvikten' som metodologiskt postulat. Ökonomie der Transformationsperiode, 159-60. Till en diskussion av hans idéer saknar jag tyvärr möjlighet här.
[26] Das Kapital, III. I, 228.
[27] Ibid., 226-27.
[28] Ibid., I, 605.
[29] Ursprung der Familie, 118.
[30] Das Kapital, I, 727.
[31] Ibid., 716 (kursiverat av mig).
[32] I denna jämförelse framstår ovillkorligen även den imperialistiska kapitalismen som anarkisk.
[33] Brev till H. Starkenberg, Dokumente des Sozialismus, II, 74 (kursiverat av mig).
[34] Das Kapital, II, 287-88.
[35] Ibid., III. I, 385.
[36] Ibid., I, 541 (kursiverat av mig).
[37] Jfr Lenin, Der Radikalismus, die Kinderkrankheit des Kommunismus, 6.
[38] Anti-Dühring, 302, 305-06.