Originalets titel: "Les classes sociales dans le capitalisme aujourd'hui".
Översättning: Inga Brandell
Digitalisering: Jonas Holmgren
Jag börjar med att behandla den första av dessa frågor som direkt ställer problemet om motsättningarna och relationerna inom själva finanskapitalet eller monopolkapitalet.
Detta är teserna som ska bevisas: Det som betecknas som "sammansmältning" av industri- och bankkapital ska inte uppfattas som en helt integrerad enhet, befriad från motsättningar och fraktioneringar. Finanskapitalet är inte en fraktion av kapitalet av samma slag som industri- och bankkapital. Det implicerar i sin tur att finanskapitalet inte är (som man skulle kunna tro på grund av en terminologisk förvirring) bankkapital: sammansmältningen av industri och bankkapital till finanskapital betyder inte i och för sig att industrierna sugs upp av bankerna och att banksektorn dominerar.
Låt oss säga så länge att det förlopp som betecknas med termen "fusion/sammansmältning" implicerar, och tar på nytt upp i en specifik form, den distinktion Marx gjorde i Kapitalet mellan produktivt kapital och penningkapital som form för den utvidgade reproduktionen oskiljaktigt förenad med det samhälleliga kapitalet under kapitalismen. Lenin, som talar om "fusion" understryker den aspekten i "Imperialismen, kapitalismens högsta stadium" just på grund av den bestämmande (determinerande) roll han liksom Marx tilldelar det produktiva kapitalet. Han skriver t.o.m.: "Kapitalismen har över huvud taget den egenskapen, att den skiljer ägandet av kapitalet från kapitalets användning i industrin, att den skiljer penningkapitalet från industri- eller produktionskapitalet och att rentiern, som lever blott på inkomster från penningkapitalet, skiljs från företagaren och alla dem som omedelbart deltar i förfogandet över kapitalet. Imperialismen eller finanskapitalets herravälde är det högsta stadiet av kapitalismen, varunder detta avskiljande når en väldig omfattning."[1]
Termen "fusion" betecknar i själva verket ett dubbelt förlopp, som företer två förenade men relativt urskiljbara aspekter:
a) å ena sidan koncentrationen av det produktiva industrikapitalet, å andra sidan centraliseringen av penningkapitalet (bankkapitalet).
b) formerna för den ömsesidiga penetreringen och förhållandet mellan de två aspekterna.
Fusionen inom det produktiva kapitalet (koncentrationen) och inom penningkapitalet (centraliseringen) i monopolkapitalets uppbyggnad är redan sammansmultna processer i den meningen att centraliseringen ingriper i koncentrationen och koncentrationen i centraliseringen. Men det handlar här om det av motsättningar fyllda kretslopp där det samhälleliga kapitalet reproduceras i sin helhet. I detta kretslopp finns differentieringen mellan produktivt kapital och penningkapital. Man kan alltså helt korrekt tala om en reproduktionscykel där koncentrationen av det produktiva kapitalet är dominerande, och en reproduktionscykel där centraliseringen av penningkapitalet är dominerande. Detta påpekande är viktigt eftersom denna differentiering påträffas igen i form av motsättningar mellan monopolkapital med industriell dominans, och monopolkapital med bankdominans. För att förenkla kommer jag att kalla dessa industrimonopol och bankmonopol. Den bestämmande rollen i sammansmältningsprocessen har koncentrationen av det produktiva industrikapitalet: reproduktionen av kapitalet i dess helhet bestäms nämligen av det produktiva kapitalets kretslopp. Men liksom under konkurrenskapitalismen innebär detta inte att sammansmältningen inte kan ske antingen under bankkapitalets eller under industrikapitalets ekonomiska ledning och politiska hegemoni.
Koncentrationen av industrikapital gäller det verkliga produktiva kapitalet, det enda som producerar något värde: det är grunden till den kapitalistiska ackumuleringen och till utvinningen av mervärde. Detta monopolkapital är huvudsakligen ett resultat av industrikapitalets koncentration, isynnerhet enandet av flera produktionsenheter och flera produktiva kapital, inom ett eller flera områden av den samhälleliga produktionen, under ett enda ekonomiskt ägande. Det är sant att det kapital som bildar dessa monopol redan genom aktiebolagen är ett sammansatt kapital, där centraliseringen av penningkapital ingriper med syfte att skapa ett enat produktivt kapital. Men huvudaspekten, vad gäller det produktiva kapitalets reproduktion, ligger i koncentrationen av kapital, d.v.s. det avtryck som produktionsförhållandenas nya former sätter på arbetsprocessen och på den samhälleliga arbetsdelningen.
Ur detta följer genast den välkända frågan om "kriterierna" för koncentrationen.[2] Det är en fråga om intresserar oss i hög grad eftersom den delvis sammanfaller med frågan om gränsen mellan monopolkapital och icke monopolistiskt kapital och motsättningarna dem emellan. Denna fråga kan inte besvaras med en rad isolerade tekniska kriterier: den kan bara besvaras inom ramen för produktionsförhållandenas relation till arbetsprocessen. De olika kriterierna framstår då som tecken på och effekter av produktionsförhållandenas pågående förändring.
Det beror på att dessa förändringar hänger direkt samman med tendensen till sjunkande genomsnittlig profitnivå, som är utmärkande för monopolkapitalismen, och med dess huvudsakliga mottendens, nämligen höjningen av utsugningsnivån. Monopolkapitalet utmärks alltså av en höjning av kapitalets organiska sammansättning. I kapitalets organiska sammansättning är proportionen konstant kapital (fast kapital: utrustning och roterande konstant kapital) i förhållande till det variabla kapitalet (lönekostnader) betydligt högre för monopolkapitalet. Det innebär en relativ minskning av det levande arbetet i förhållande till det förflutna (döda) arbetet. Denna höjning i den organiska sammansättningen av kapitalet är emellertid i omvänd proportion till profitkvoten. Det betyder att monopolkapitalet är tvunget, dels att höja utsugningsnivån, inte genom lönerna, utan genom intensivt utnyttjande av arbetet, som att höja arbetets produktivitet, dels att öka kapitalvärdet genom att utnyttja skillnaderna i profitkvot mellan olika grenar och sektorer av den samhälleliga produktionen. Förändringarna i produktionsförhållandena och de nya formerna för den samhälleliga arbetsdelningen hänför sig huvudsakligen till detta.[3]
Vad gäller frågan om tecknen på kapitalkoncentration och på monopolkapital så är det mest synliga företagets storlek, som det framträder i "jätteföretag" eller i "stora industrikomplex". Den här koncentrationen kan ta flera olika former. När det är en vertikal koncentration så förenas de olika delarna av den materiella produktionen under en enda kontroll, och produktionsenheten utvidgas uppströms och nedströms över de olika arbetsprocesser som tidigare ingick i separata produktionsenheter. Denna utvidgning berör i allmänhet också kapitalcirkulationen, som innebär att handelskapitalet underordnas industrikapitalet. Industrimonopolen, som söker uppnå monopolkontroll över marknaden, har sina egna kommersialiseringsnät. Slutligen gäller denna utvidgning också områden uppströms i produktionen som befann sig under en skild ekonomisk kontroll, nämligen naturtillgångar, råvaror och forskning. Men industrikoncentrationen kan också vara horisontell, då det gäller en produktionsenhets utvidgning över olika arbetsprocesser i samma produktionsetapp.
Dessa drag pekar på produktionsförhållandenas (det ekonomiska ägandet och förfogandet) och arbetsprocessens sammanlänkning, och dess verkan på gränserna mellan produktionsenheter. De kan inte uppfattas direkt med empiriskt kvantifierbara kriterier, som bara har en mycket begränsad roll som indicier. Det gäller just kriteriet på ett företags storlek, som uppskattas genom antalet anställda arbetare, och som är det vanligaste statistiska kriteriet för att skilja på "stora", "medelstora" och "små" företag. Detta kriterium bortser ju från arbetets produktivitet, som är korrelerat till höjningen i kapitalets organiska sammansättning i de olika produktionsgrenarna. Av ett petrokemiskt företag och ett textilföretag som har lika många anställda arbetare, kan det ena vara monopolkapitalistiskt och det andra inte. Detta desto mer, eftersom monopolkapitalet utmärks av en tendens till minskning av det levande arbetet i förhållande till det döda.
Men man kan inte heller grunda sig huvudsakligen på ett mått av koncentrationsgraden inom den samhälleliga produktionens olika grenar, d.v.s. genom att hänvisa till den relativa del som vissa firmor har inom en gren av den samhälleliga produktionen. På grund dels av arbetsprocessens socialisering, dels av att det är nödvändigt för kapitalet att utnyttja olikheterna i profitkvot mellan branscherna så breder monopolkapitalet i allmänhet ut sig inom flera branscher. Ett exempel är Pechiney som samtidigt producerar aluminium och kemiska produkter. Om man inskränker sig till en uppfattning om koncentrationen inom olika industrigrenar, underskattar man nödvändigtvis koncentrationsgraden, och missar gränserna mellan monopolistiskt och icke monopolistiskt kapital. Samma sak gäller för det mått på koncentration som mäter den del företagen har av olika produkter. Det ständigt ökande antalet färdiga produkter som firman för ut på marknaden är ju bl.a. utmärkande för de stora industriella företagen. Man kan gå ännu längre: det kriterium som bygger på den del ett eller flera företag har av en nationalekonomis totala produktion är också ett mycket ungefärligt mått. Det är inte bara det att skillnaderna mellan olika industrigrenar då försvinner, utan dessutom beaktas inte kapitalets pågående internationalisering. Måttet som bygger på de tillgångar företag har sammanblandar ofta juridisk och ekonomisk egendom.
Hur ligger det då till med det kriterium som härrör ur monopolkapitalets ställning i förhållande till marknaden? Den marxistiska teorin om monopolkapitalismen handlar inte om kapitalets relationer på marknaden: de regler som gäller marknaden och kapitalets cirkulation är bara en följd av kapitalets utvidgade reproduktion som grundar sig på produktionscykeln. Att det existerar monopol som har en dominerande plats på marknaden avskaffar inte marknadskonkurrensen, utan återskapar den i en annan skala. De invändningar mot teorin om monopolkapitalet, som görs med utgångspunkt från marknaden, och som hävdar att det i själva verket inte rör sig om monopol utan om "oligopol", och att konkurrensen inte försvunnit utan inte längre är "perfekt", befinner sig på ett annat plan än den marxistiska teorin och pådyvlar den analyser som är den främmande. Ett företags plats på marknaden kan bara förstås som ett tecken på kapitalkoncentration, ett tecken som man bör handskas med mycket försiktigt.
Slutligen får monopolkapitalets kapacitet att förverkliga överprofiter, som bland annat beror på dess dominerande ställning på marknaden, och nödvändigheten att göra selektiva investeringar i de mest lönsamma branscherna och områdena, återverkningar på användandet av profiten. Monopolkapitalet har helt utomordentliga möjligheter till ackumulering och utvidgad reproduktion genom att lägga till resultaten, d.v.s. genom självfinansiering.[4] Självfinansieringsgraden hänger samman med koncentrationsgraden. Men även vad gäller detta så är gränsen mellan monopolistiskt och icke monopolistiskt kapital helt relativ, eftersom penning- eller bankkapitalet ingriper i koncentrationen av det produktiva kapitalet.
Innan vi går in på analysen av produktionsförhållandena är det alltså nödvändigt att dröja vid den roll som penningkapitalets centralisering spelar i reproduktionen av det samhälleliga kapitalet. Denna centralisering kan inte heller förstås annat än i sitt förhållande till koncentrationen av det produktiva kapitalet, som ju förblir det avgörande momentet i reproduktionsprocessen. Möjligheterna till självfinansiering, d.v.s. ackumulering och förräntning av de direkta produktionsresultaten, är begränsade. Det beror på skillnaderna mellan profitflödet och utvidgningen av det produktiva kapitalet: profitflödet kan visa sig vara otillräckligt för att sätta igång nya affärer. I andra fall är profitflödet tillräckligt för att bygga upp "reserver", som emellertid måste förränta sig i väntan på att användas till företagets utvidgning. Och hur som helst, även om skapandet av komplexa produktionsenheter genom koncentration förändrar själva innebörden i utbytet mellan de produktionsenheter som de består av, på så sätt att det inte längre rör sig om "externt" utbyte mellan enheter under skild kontroll, utan om "internt" utbyte i komplexa enheter, så fortsätter utbytet att finnas och uppvisa oregelbundenheter på grund av investeringarnas ojämna karaktär. Slutligen kräver skillnaderna mellan olika industrigrenar och ekonomiska sektorer, inom ramen för utjämning av de olika profitkvoterna, att kapital snabbt förflyttas från en bransch eller sektor till en annan så att mesta möjliga profit uppnås.
Det är här som utlåningen kommer in. Det rör sig alltså om penning- eller bankkapital som går emellan för finansieringen. Centraliseringen av penningkapitalet, som ger upphov till det monopolistiska bankkapitalet (storbankerna), har ett direkt samband med koncentrationen av det produktiva kapitalet. Denna centraliseringstakt kan vara sådan att den, i det konkreta historiska förloppet, beroende på huvudmotsättningens former, antingen föregår, kommer samtidigt eller följer efter koncentrationen. Det beror på om monopolkapitalet i de olika länderna byggs upp under industrikapitalets eller bankkapitalets överhöghet. De konkreta samhällsformationernas olika perioder uppvisar skiftande hastighet och grad av industrikoncentration och bankcentralisering. Den ena uppvisar alltså ett försprång eller en försening i förhållande till den andra. Vad gäller Frankrike t.ex. så har bankcentraliseringen i allmänhet inom varje period föregått industrikoncentrationen. Förutom att det allmänna sparandet används, så medverkar ju slutligen också de direkta vinsterna från det produktiva kapitalet i skapandet av det monopolistiska bankkapitalet.
Redan nu framgår det hur finanskapitalet, som är det sätt på vilket förenandet eller "sammansmältningen" av industrikapital och penningkapital i reproduktionen av det samhälleliga kapitalet fungerar, tar sig sitt första uttryck: Centraliseringen av penningkapitalet medverkar i uppbyggandet av industrimonopol, och det produktiva kapitalets koncentration medverkar i uppbyggandet av bankmonopol. Men sammansmältningsprocessen upphör inte med detta: den visar sig också i det ökande ömsesidiga beroendet mellan det monopolistiska industrikapitalet och det monopolistiska bankkapitalet. Det är det som orsakar vad som allmänt kallas "storfinansen". Den uppvisar alltså en högre grad av sammansmältning mellan industriföretag och storbanker. Denna etapp av sammansmältningen, som innebär att stora industriföretag och storbanker förenas under en ekonomisk ägare och under gemensam kontroll, kan ske under dominans antingen av industrikapitalet, som skapar och kontrollerar sina egna banker, eller under dominans av bankkapitalet, som skapar och kontrollerar sina egna industriföretag. Även denna etapp av sammansmältningen kan i olika länder föregå, komma samtidigt eller följa efter koncentrationens och centraliseringens respektive takt. Annorlunda uttryckt: den sammansmältningsprocess som finanskapitalet betecknar gäller på en gång förhållandet mellan de delar (element) som sammanförs, och också delarna själva. Emellertid innebär den inte att delarna helt enkelt försvinner genom att "integreras" i en metafysisk "enhet", finanskapitalet. Ovanstående anmärkningar är av stor vikt för att begripa de motsättningar som går tvärs igenom monopolkapitalet i varje ögonblick av dess reproduktion, alltså för att upptäcka sprickorna i sammansmältningsprocessen.
Men både a) skapandet av det monopolistiska industrikapitalet (koncentrationen) och skapandet av det monopolistiska bankkapitalet, och b) formerna och villkoren för deras ömsesidiga beroende, samt c) förhållandet mellan monopolkapital och icke monopolistiskt kapital, d.v.s. de relationer och motsättningar som idag råder inom borgerligheten, kan bara förstås utifrån en genomgång av produktionsförhållandenas inverkan på arbetsprocessen.
Genomgången av produktionsförhållandena och den förändring de nu genomgår är problemets huvudaspekt på grund av produktionsförhållandenas dominans över produktivkrafterna. Det är till och med så att det är just dessa förändrade förhållandes inverkan på arbetsprocessen som får som resultat de nuvarande formerna för kapitalistisk socialisering av produktivkrafterna.[5] Här stannar jag för ögonblicket och vill framförallt understryka omfattningen av de nuvarande förändringarna av produktionsförhållandena inom monopolkapitalet.
Kapitalismens utvidgade reproduktion skapar förändringar i produktionssättet, som ter sig som olika faser och stadier. Men det finns en oföränderlig kärna i produktionsförhållandena och den utmärker kapitalismen. Den gör att förändringarna enbart är "förändrade former" i ett produktionssätt som förblir kapitalistiskt. De kapitalistiska produktionsförhållandena karaktäriseras av att äganderelationen (makt att använda produktionsmedlen och fördela resurser och profit för det ena eller det andra syftet) och förfoganderelationen (ledning och relativ kontroll av en bestämd arbetsprocess) tillhör kapitalets plats: de som direkt producerar (proletariatet) har fråntagits allt utom sin arbetskraft, som också blir en vara, vilket ger upphov till den specifika utvinningen av merarbete i form av mervärde.
1. Nu uppkommer det första problemet: konkurrensstadiet och det monopolistiska stadiet, som ingår i den "utvidgade" reproduktionen av kapitalismen, skiljer sig från det som Marx kallade manufakturperioden eller den enkla handelsformen: det är nämligen så att under manufakturperioden (arbetets formella underkastelse under kapitalet) har de som producerar ännu inte fråntagits produktionsmedlen, som redan ägs av kapitalet.
Förhållandet mellan dessa två stadier, det konkurrenskapitalistiska och det monopolistiska, är alltså alls inte samma som förhållandet mellan dem båda och manufakturperioden. Detta vänder sig mot de analyser som gjorts av forskare inom det franska kommunistpartiet. Dessa forskare grundar sig huvudsakligen på "socialiseringen" av produktivkrafterna, och periodiserar kapitalismen i tre "stadier": manufakturperioden, konkurrenskapitalismen och monopolkapitalismen.[6] Det är nämligen så att trots allt prat om den "vetenskapliga och tekniska revolutionen" uppträder mellan konkurrenskapitalismen och monopolkapitalismen inga förändringar av arbetsprocessen jämförbara med dem som skiljer manufakturperioden från den utvidgade reproduktionen av kapitalismen. Socialiseringen av arbetsprocessen sker endast under dominans av bestämda produktionsförhållanden, som för dessa två stadier av kapitalismen företer en oföränderlig kärna. Manufakturperioden utgör i själva verket övergången, i ordets rätta bemärkelse, mellan feodalismen och kapitalismen. De två stadierna ifråga ingår i den utvidgade reproduktionen av kapitalismen.
2. Det hindrar emellertid inte att kapitalismens stadier, och ibland t.o.m. de olika faserna, som är förbundna med de kapitalistiska produktionsförhållandenas, eller en av deras formers, dominans över andra produktionsförhållanden, eller över andra former för kapitalistiska förhållanden i en samhällsformation, eller på det internationella planet, påverkas av de dominerande kapitalistiska produktionsförhållandenas skilda former. På vilket sätt?
Förändringarna gäller här formerna för tillägnandet av mervärde. De berör inte det faktum att de direkt producerande arbetarna fråntagits ägandet av produktionsmedlen och inte längre förfogar över dem. De berör alltså inte arbetarnas plats i produktionsförhållandena. De skilda ("förändrade") formerna gäller den exakta formen för sammankopplingen mellan den ekonomiska äganderelationen och förfoganderelationen inom kapitalets egen plats: de får mycket viktiga effekter för arbetsprocessens socialisering och den inriktning de ger den, men de förändrar inte dess struktur.
3. Dessa förändringar motsvaras huvudsakligen av utsugningsnivåns höjning (intensiv utsugning av arbetet, relativt mervärde) för att motverka profitkvotens sjunkande tendens. Huvudsakligen - i den meningen att denna utsugning för direkt tillbaka till huvudmotsättningen (bourgeoisie - arbetarklass). Det är därför jag koncentrerar mig på denna fråga. Men det är självklart att förändringarna av produktionsförhållandena för tillbaka till ett mycket komplicerat system av olika faktorer. Ett enda exempel, som för närvarande har speciell betydelse, får räcka: förändringarna syftar till att göra det möjligt för monopolkapitalet att motverka tendensen till sjunkande profitkvot i förhållandet k/v inte bara genom att öka utsugningsnivån, utan också genom att minska en del av det konstanta kapitalets värde (k). Det kan just göras, i kapitalens förhållande till varandra, genom förändringar av produktionsförhållandena som kommer att konstateras: förändringar som också syftar till att göra det möjligt för kapitalet, och dess olika delar, att fungera under de nya villkor för fastställande av profitens medelnivå som gäller under monopolkapitalismen. Men det komplicerade systemet av olika faktorer, och de motsvarande förändringarna, hänför sig i sista hand till motsättningen kapital/arbete, d.v.s. till utsugningen.
Förändringarna av sammankopplingen mellan det ekonomiska ägandet och förfogandet på kapitalets plats:
a) uttrycks i de konkreta relationerna mellan de olika maktcentra som finns inom dem,
b) leder till olika kapitalfraktioners skiftande grad av ekonomiskt ägande och förfogande i kapitalismens olika stadier och faser.
Dessa förändringar får direkta återverkningar i:
a) förändringar av det juridiska ägandet,
b) förändring av produktionsenheternas ("företagens") gränser,
c) differentiering bland dem som befinner sig på kapitalets plats eller är direkt beroende av den, och som utövar den mångfald av maktrelationer som omgärdar denna plats.
De förändringar som äger rum är lättare att uppfatta om vi som utgångspunkt tar förhållandenas typiska gestalt i "konkurrenskapitalismens" stadium. Det stadiet utmärks av att gränserna för den ekonomiska äganderelationen och förfoganderelationen sammanfaller: den individuelle kapitalisten var samtidigt ägare och kontrollerade och ledde den arbetsprocess som ägde rum inom en viss produktionsenhet. Att relationerna sammanföll motsvarade en kapitalistisk socialiseringsgrad av arbetsprocesser som sinsemellan var åtskilda, och gav upphov till den klassiska bilden av produktionsenheten som ett "individuellt företag". Även den juridiska egendom som den private kapitalisten innehade sammanföll. Utövandet av det ekonomiska ägandets och förfogandets mångfasetterade makt koncentrerades också i händerna på den enskilde företagaren och hans närmaste.
Vad däremot gäller det monopolkapitalistiska stadiet består en av de tydligaste förändringarna i den relativa uppdelning mellan ekonomiskt ägande och juridisk egendom som införts av aktiebolaget.
Aktiebolaget är den juridiska egendomsform som motsvarar kapitalets koncentration och centralisering och även ett av de viktiga medel genom vilka denna process genomförs. Det gäller dels både inom själva koncentrationen av det produktiva kapitalet (sammansmältning och uppsugning av industriföretag) och inom centraliseringen av penningkapitalet, dels inom det ökande ömsesidiga beroendet mellan dessa båda förlopp, alltså mellan industrimonopol och bankmonopol. Industrimonopolen, som ofta själva skapar av sig beroende banker och investeringsföretag (holdingföretag) har också del i bankgruppernas kapital. De innehar alltså aktieportföljer i det för aktiebolagen karaktäristiska delsystemet. Och bankmonopolen å sin sida har också, genom samma system, del i industrimonopolens kapital. Aktiebolaget som juridisk egendomsform innebär alltså en "privat" socialisering av den juridiska egendomen inom ramarna för kapitalistklassen.
Det rör sig verkligen om ett relativt åtskiljande av ekonomiskt ägande och juridisk egendom: varje aktie eller del som en aktieägare innehar motsvaras inte av en likvärdig eller proportionell del av det ekonomiska ägandet och den faktiska kontrollen. Ägandet tillfaller i sin helhet några stora aktieägare, som utan att nödvändigtvis ha majoriteten av aktierna, på olika sätt som ingående studerats koncentrerar hela makten.
Det här visar tomheten i en rad gamla myter om den "sociala kapitalismen" (som vi skulle stå närmare, där man deltar genom aktieägande), men det tar bara upp en aspekt på åtskiljandet av det ekonomiska ägandet och den juridiska egendomen. De mer långtgående effekterna kan bara ses i den förändring som rör själva det ekonomiska ägandet i det monopolkapitalistiska stadiet och som jag än så länge bara nämner: den individuella företagarbilden splittras, går isär. D.v.s. koncentrationen, som hänger samman med socialiseringen av arbetsprocessen, motsvaras av en uppsplittring av de olika maktmoment som är avhängiga av det ekonomiska ägandet. Istället för hela och sinsemellan åtskilda ekonomiska egendomar framträder nu skiftande grader av ekonomiskt ägande, som motsvaras av olika maktmoment, allt efter de olika etapperna i koncentrationen och i kapitalets olika fraktioner. Åtskiljandet av juridisk egendom och ekonomiskt ägande genomför denna tendens.
Denna uppdelning mellan två olika former av ägande, som länkas till uppsplittring av makten och till olika grader av ekonomiskt ägande, har vissa följder av direkt intresse för oss i det här sammanhanget:
a) koncentrations- och centraliseringsprocessen, och deras ömsesidiga beroende, förverkligas i former som ofta döljs av den juridiska egendomen;
b) den juridiska egendomen döljer isynnerhet de verkliga motsättningar, som bakom en fasad av enhet, genomkorsar monopolkapitalet.
Att ta i beaktande dessa dissocieringar innebär alltså, kort sagt, att man möjliggör genomgången av bourgeoisins motsättningar under det monopolkapitalistiska stadiet.
Det här gäller i första hand själva sammansmältningsprocessen inom det produktiva kapitalets och penningkapitalets kretslopp. Denna process kan nämligen i skiftande omfattning genomföras i former där de berörda företagen behåller sin juridiska autonomi: att ett företag övertar den juridiska kontrollen över ett annat, att det ena inkorporeras juridiskt med det andra, är bara en av möjliga former och resultat av processen. Det finns ofta en hel rad möjligheter, som alla innebär en koncentration av det ekonomiska ägandet, trots att företagen ifråga behåller sin skilda juridiska autonomi: ett minoritetsövertagande, d.v.s. att ett företag har en minoritet av ett annat företags aktier, men som ändå kan vara tillräckligt för att ge det ena företaget den reella ekonomiska makten helt eller delvis, är bara en av möjligheterna. Ibland behöver det inte ens ske en överlåtelse av aktier: ett stort industriföretag kan genom sin mångfald av underleverantörer underkasta sig en annan åtskild produktionsenhet: Antingen genom att tillägna sig vissa av de maktmoment som härrör ur det ekonomiska ägandet; det andra företagets grad av ekonomiskt ägande minskar då till förmån för det första. Eller också genom att tillägna sig all makt; då rör det sig i själva verket om en reell expropriering. Allt detta kan ske i form av autonom juridisk egendom, som till och med framstår som helt separat.
Följderna visar sig också i formerna för det ömsesidiga beroendet och motsättningarna mellan koncentrationen av det produktiva kapitalet och centraliseringen av penningkapital. För att tillägna sig det ekonomiska ägandet av ett industriföretag helt eller delvis, och den makt eller vissa av de maktmoment som det för med sig, är det för en bankgrupp inte ens nödvändigt att överta en del av den juridiska egendomen, än mindre majoritetsdelen av företagets sociala kapital. Det kan ofta räcka för bankerna att utnyttja det urval som görs för finansiering och de skiftande kreditvillkoren för att de, under vissa givna betingelser för profitflödet, ska kunna överta den reella kontrollen över företagets användning av produktionsmedlen och fördelning av resurser. Det här gäller det icke-monopolistiska industrikapitalet och lika mycket de stora monopolistiska företagen, på grund av gränserna för deras självfinansiering och deras behov av att kapitalet roterar snabbt. Slutligen är det onödigt att understryka de olika former för "avtal" och "samarbetsavtal" som finns mellan industrimonopol, och mellan bankmonopol, eller mellan de ena och de andra, och där autonom juridisk egendom i själva verket ofta döljer nya etapper i monopoliseringsprocessen.
Följderna av åtskiljandet av den juridiska egendomen och det ekonomiska ägandet å ena sidan, och å andra sidan det ekonomiska ägandets olika maktmoment visar sig också i en omvänd ordning. En enda juridisk egendom - ett stort industriföretag, en stor bank, ett stort holdingbolag - kan ofta bakom en fasad av "absorberade" delar dölja antingen flera relativt åtskilda ekonomiska egendomar, eller också, vilket är vanligare, olika grader av ekonomiskt ägande av det kapital den består av. Ett industri- eller bankmonopol, en finansgrupp genomkorsas av starka motsättningar mellan de kapital som den består av, och som juridiskt sett framstår som "integrerade".
Men uppdelningen av makten som härrör ur det ekonomiska ägandet är enbart motstycket till kapitalets koncentrations- och centraliseringstendens, ett enda ägande. Den innebär inte på något sätt en jämbördig eller proportionell delning av makten och det ekonomiska ägandet mellan de koncentrerade kapitalen. Uppsplittringen sammanfaller med motsättningarna mellan dessa kapital, och kampen mellan kapitalfraktioner, och ska ses som ett medel för att vissa maktmoment ska gå förlorade och vissa kapitals ekonomiska ägande ska minska till förmån för andra som koncentrerar makten och ägandet. Detta motsägelsefulla förlopp av dissociering-koncentration täcker hela uppsättningen exproprieringar i monopolkapitalets utvidgade reproduktion i riktning mot ett enande av kapitalen under ett enda ägande, och betecknar samtidigt motståndet mot detta förlopp: kapitalens sammansmältning sker inte i en vänskapsklubb eller i en kooperativ.
Det är inte slut i och med detta: bakom fasaden av någotsånär beständiga former för juridiskt ägande under hela monopolkapitalismen (aktiebolag) så förändras de monopolistiska produktionsförhållandena. Dessa förändringar utgör de nya former för kapitalistiska produktionsförhållanden som motsvarar monopolkapitalismen: de gäller framförallt uppdelningen-koncentrationen av det ekonomiska ägandet i förhållande till förfoganderelationen i arbetsprocessen. Dessa förändringar har sin centrala plats i det produktiva kapitalets kretslopp och de visar sig i betydelsefulla ändringar av den samhälleliga arbetsdelningen och i företagsformen.
Jag kommer här att följa uppdelningen av monopolkapitalismen i faser som jag tidigare analyserat som imperialismens periodisering:[7] a) övergångsfasen från konkurrenskapitalismen till monopolkapitalismen, b) konsolideringsfasen av monopolkapitalet, c) dess nuvarande fas. Jag ägnar mig här åt de för metropolerna "interna" förändringarna av produktionsförhållandena i dessa faser, vilket möjliggör en precisering av tidigare analys.
Förfoganderelationen, som hänger intimt samman med arbetsprocessen, betecknar möjligheten att använda arbetsmedel på en plats där naturen omvandlas, och pekar alltså på graden av kontroll över en eller flera bestämda arbetsprocesser och på villkoren för deras upprepning. Förfoganderelationen omfattar en rad särskilda maktmoment, som är åtskilda från äganderelationens maktmoment, och som gäller bland annat ledning och inre organisation av arbetsprocessen inom ramen för den samhälleliga arbetsdelningen.
En produktionsenhet (ett "företag") som är den form i vilken produktionsförhållandena kopplas till arbetsprocessen, ses först och främst i förhållande till förfogandet. Ur den synvinkeln karaktäriseras en produktionsenhets sammanhållning i förhållande till en annan av det nära ömsesidiga beroendet mellan de arbetsprocesser som äger rum inom produktionsenheten och som bestämmer över den verkliga förmågan att använda produktionsmedlen. Det här ömsesidiga beroendet mellan arbetsprocesser, som inte har någon egen autonomi, har för övrigt ingenting att göra med den "fysiska" närheten mellan olika företag. Arbetsprocesser som inte går att särskilja kan mycket väl äga rum inom geografiskt skilda företag. Varje arbetsprocess, som kan förläggas till ett skilt företag, deltar i en omvandling som är bestämd av arbetsprocessernas ömsesidiga beroende. De produkter som cirkulerar mellan dessa arbetsprocesser utgör inte heller något "externt" utbyte, de "säljs" inte och "köps" inte i ordens rätta bemärkelse. De utgör ett "internt" utbyte inom produktionsenheten (överföringspriser) och ingår i ett ständigt flöde. Produktionsenheten förutsätter alltså i förfoganderelationen en central ledande instans, som inom det kapitalistiska produktionssättet är "skild" från arbetarna och som styr den samhälleliga arbetsdelningen.
Inom det kapitalistiska produktionssättet tillhör förfoganderelationen kapitalets plats, där också det ekonomiska ägandet koncentreras. En kapitalistisk produktionsenhet (ett kapitalistiskt "företag") förutsätter också ekonomiskt ägande av de produktionsmedel som tas i bruk inom enheten. När produktionsprocessen innebär ömsesidigt beroende mellan arbetsprocesser som utövas på produktionsmedel som tillhör skilda ägare står vi inför relationer mellan skilda produktionsenheter. D.v.s. den kapitalistiska produktionsenheten är den konkreta gestalt relationen mellan ekonomiskt ägande och förfogande, som båda tillhör kapitalet, tar.
I den här analysen av produktionsenheten, som innebär en radikal brytning med alla "institutionalistiska" uppfattningar om företagen, så kan vi redan urskilja två huvudlinjer: a) det framgår klart att produktionsenheternas gränser ändras, på grund av den ökande socialiseringen av arbetsprocessen som sammanhänger med kapitalets koncentration under monopolkapitalismen. b) förskjutningen av gränserna, som sammanhänger med socialiseringen, bestäms av den riktning kapitalkoncentrationen ger socialiseringen, och också den samhälleliga arbetsdelningen. Den beror inte på någon slags teknisk nödvändighet inom själva arbetsprocessen. Arbetsprocessen existerar bara inom de samhällsvillkor under vilka den genomförs.
Emellertid tar det exakta sambandet mellan ekonomiskt ägande och förfogande olika former beroende på monopolkapitalismens olika faser.[8]
Under övergångs- och konsolideringsfaserna befästs monopolkapitalismen och etablerar sin ledning inom metropolernas samhällsformationer, framförallt över de konkurrenskapitalistiska formerna (icke monopolistiskt kapital). De här faserna motsvarar monopolkapitalismens spridning i bestämda former under starkt motstånd från det icke-monopolistiska kapitalet och den småproduktion som utgjorde formen för den enkla varuproduktionen (handels- och hantverks-småbourgeoisi). Monopolkapitalismen utsätter dessa former för motsägelsefull upplösande/bevarande påverkan och det är bevarandet som tar överhanden: Monopolkapitalismen lyckas ännu inte helt och hållet lägga under sig dessa former ("subsumera" med Marx' term). Det får konsekvenser för monopolkapitalismens egen reproduktion: i den ökande utsugningsnivån, som syftar till att motverka den genomsnittliga profitkvotens sänkning, kan man ännu inte konstatera någon tydlig förskjutning i riktning mot det dominerande, den intensiva utsugningen av arbetet. Organisationen av arbetsprocesserna och den samhälleliga arbetsdelningen har såsom helhetsförlopp ännu inte hamnat under monopolkapitalismens ledning.
Vad man då konstaterar är att det ekonomiska ägandet, relativt sett, har ett försprång framför socialiseringen av arbetsprocesserna. Det rör sig här om en allmän historisk tendens för ett produktionssätts eller en produktionsforms dominans över andra, som här visar sig i en specifik form i förhållandet mellan två stadier av kapitalismen. Det är alltså koncentrationen av det ekonomiska ägandet, som pekar tillbaka på produktionens och reproduktionens samhällsvillkor, som i det här fallet ger socialiseringen av arbetsprocessen, med nödvändiga glapp, dess inriktning och takt.
Dessa former för monopolkapitalismens spridning, som historiskt sett lett till det ekonomiska ägandets försprång, implicerar också en uppdelning mellan det ekonomiska ägandet och förfogandet. Konkurrenskapitalismen, d.v.s. den individuelle kapitalistens ekonomiska ägande och förfogande över en bestämd produktionsenhet, "ersätts" av en dominerande form där en enda koncentrerad ekonomisk egendom täcker flera åtskilda produktionsenheter. D.v.s. ett ekonomiskt ägande lägger under sig ("subsumerar") relativt åtskilda förfoganderelationer. Den typiska formen är här holding-grupp eller trust, som under en koncentrerad ekonomisk egendom kontrollerar mycket skilda produktionsenheter, som sträcker sig över de mest olika och avlägsna produktionsgrenar, vars arbetsprocesser är autonoma. Stinnes-väldet i Tyskland mellan världskrigen är det klassiska exemplet. Även om det gäller koncentration inom en gren (metall eller kemi, el. dyl.) så motstår produktionsenheternas gränser, arbetsprocessernas relativa autonomi och arbetsprocessernas organisation det ekonomiska ägandets koncentration. Det är ännu inte dags för "strukturomvandlings"-fasen.
Det är framförallt i dessa faser som man kan konstatera fenomenet med uppdelning av de maktmoment som härrör ur själva det ekonomiska ägandet. Det har sin motsvarighet i formerna för monopolkapitalismens utvidgning, gör spridningen möjlig genom det ekonomiska ägandets försprång: monopolkapitalismen koncentrerar snabbt i sina händer, inte bara hela ekonomiska egendomar, utan också maktmoment från egendomar som formellt förblir oberoende.
Nu kan man emellertid förstå att dissocieringen av de maktmoment som härrör ur det ekonomiska ägandet, som ju möjliggör expropriering till monopolkapitalets fördel i skiftande grad, endast är möjlig på grund av att det ekonomiska ägandet och förfogandet är åtskilt under dessa faser. Monopolkapitalet tillägnar sig vissa av maktmomenten i ett annat kapitals ekonomiska egendom, samtidigt som det senare i kamp och motstånd behåller vissa andra maktmoment, eftersom den dominerande koncentrationsformen ännu inte brutit upp de existerande produktionsenheternas gränser och spridit sig över skilda förfogandeområden. Den kapitalist som fråntas en del av sin ägandemakt kan ha kvar betydande förfogandemakt. Varje nivå av ägande måste under kapitalismen innebära förfogandemakt, eftersom kapitalets plats är bestämd av dessa två relationer. Åtskiljandet av ekonomiskt ägande och förfogande innebär koncentration av flera förfogandeområden under ett enda ekonomiskt ägande, men det innebär däremot inte möjligheten av ett ägande, eller viss ägandemakt, utan förfogandemakt.
Betydelsefulla förändringar utmärker i detta avseende monopolkapitalismens nuvarande fas i de imperialistiska metropolernas inre förhållanden. Under den här fasen tar inom ramen för de motsägelsefulla verkningar som monopolkapitalismens dominans utsätter de andra produktionssätten och formerna för de upplösande verkningarna överhanden över de bevarande. Monopolkapitalismen påtvingar hela arbetsprocesserna sin ledning, och påtvingar hela samhällsformationen en social arbetsdelning. Omorganisation av arbetsprocesserna visar sig nu i en utmärkande och omfattande socialisering av arbetsprocesserna: den har sin motsvarighet i förskjutningen mot den dominerande intensiva utsugningen av arbetet (relativt mervärde).[9] Under dessa villkor framstår den dominerande formen för det produktiva kapitalets koncentration, under den nuvarande fasen, som integrerad produktion. Den innebär en omstrukturering av arbetsprocesserna i riktning mot en socialisering och en samhällelig arbetsdelning som överensstämmer med det ekonomiska ägandets koncentration. De arbetsprocesser som äger rum inom olika produktionsenheter under ett enda koncentrerat ekonomiskt ägande sammanlänkas tätt. Detta har som en deleffekt att komplexa produktionsenheter skapas, vars olika underenheter (de elementära produktionsenheterna) framstår som organiska delar. Så växer de stora industriföretagen fram. Det klassiska exemplet finns inom petrokemin, där de teknologiska innovationerna i behandlingen av oljeprodukter leder till en nära sammanlänkning, under samma ekonomiska ägande, av arbetsprocesser inom produktionsenheter som ursprungligen ingick i två branscher (olja och kemi). De traditionella gränserna mellan produktionsenheter vidgas så att de till slut sammanfaller med det ekonomiska ägandets gränser: det är det kända problemet med "strukturomvandlingen" eller "moderniseringen" av företag. Integreringen av arbetsprocesser och vidgandet av produktionsenheternas gränser gäller i skiftande grad både koncentrationen inom en industrigren och koncentrationen mellan industrigrenar. Det är nämligen så att gränserna mellan de olika grenarna inom den samhälleliga produktionen samtidigt suddas ut. Utbytet mellan de elementära (enkla) produktionsenheterna inom en komplex produktionsenhet blir "interna" utbyten inom den senare. Integreringen av arbetsprocesser hindrar varken ökade investeringsområden eller ständig ökning av de slutprodukter som storföretaget erbjuder.
Den inriktning, som kapitalets koncentration har för närvarande, innebär en tendens till försvinnande av de glapp och uppdelningar som i monopolkapitalismens tidigare faser utmärkte ägandet och förfogandet: monopolkapitalismen genomför reell utvidgad underkastelse av arbetsmedel och arbetskraft genom total upplösning av andra former för deras relation. De olika förfoganderelationer, som var underkastade ett koncentrerat ägande, upplöses på ett sätt som medverkar till vidgandet av gränserna för produktionsenheterna, och blir ett enda förfogande. De sammansatta produktionsenheterna kräver en central ledande instans, som styr integreringen av arbetsprocesserna och reglerar det kontinuerliga flödet mellan de enkla produktionsenheterna. Den makt som härrör ur denna förfoganderelation koncentreras i storföretagets ekonomiska ägande. Koncentrationen av förfogandets makt genomförs för övrigt på flera sätt, bland annat genom att en elementär produktionsenhet dominerar övriga inom ramen för den sammansatta produktionsenheten, när den elementära enheten levererar basprodukter som är gemensamma för de andra enheterna, som i sin tur förändrar dem.
Men den här tendensen till att glappet mellan ekonomiskt ägande och förfogande försvinner har verkningar på själva det ekonomiska ägandet. Samtidigt som den ökar det ömsesidiga beroendet mellan arbetsprocesser och kapital, så reproduceras genom detta (och det är det som är viktigt för oss) motsättningarna mellan kapitalets olika fraktioner. Försvinnandet leder till att uppdelningen mellan de olika maktmoment som härrör ur det ekonomiska ägandet också måste försvinna och till en ökad koncentration av de "grader" av ekonomiskt ägande som är fördelade på de olika produktionsenheterna. Frånvaron av en integrerad produktion möjliggjorde en hel rad relativa exproprieringar, genom vilka ett industrimonopol de facto lade under sig en produktionsenhet, samtidigt som vissa av ägandets maktmoment förblev hos andra kapital (vissa av de många fallen av underleverantörer), i samband med det motstånd produktionsenhetens gränser och förfogandet satte upp i arbetsprocessen. Men den ökade socialiseringen och integreringen av arbetsprocesserna, koncentrationen av ledning och kontroll över arbetsprocesserna, måste leda till en intensiv kamp för att ägandets olika maktmoment ska koncentreras i ett enda ägande.
Det här gäller inte bara relationerna mellan monopolkapital och icke monopolistiskt kapital (vi återkommer till det) utan också relationerna inom själva monopolkapitalet. Ett bevis för det är dels de upprepade misslyckandena med gemensamma företag (joint ventures), d.v.s. företag som är samtidigt filialer till flera monopolistiska grupper, dels också den intensiva kampen mellan monopolen för att uppnå en enda exklusiv kontroll över hela företag och sektorer. Det gäller också slutligen relationerna inom ett koncentrerat kapital eller inom en monopolistisk grupp: de olika "avtal" som ofta ledde till skiftande grad av ekonomiskt ägande, uppdelat på olika kapital som samlades under ledning av ett kapital, lämnar nu allt mer plats för en total koncentration av hela ägandemakten i en enda hand.
Den ökande tendensen till sammansmältning av kapitalen, som i den nuvarande fasen ska förstås som att klyftan mellan det ekonomiska ägandet och förfogandet å ena sidan, och mellan de olika maktmomenten och olika graderna av ekonomiskt ägande å andra sidan tenderar att försvinna leder kort sagt endast till ökade motsättningar och kamp mellan kapitalets fraktioner. Det är en första slutsats som angår oss direkt.
Jag får tillfälle att återkomma till dessa analyser i studien av förhållandet mellan monopolistiskt och icke monopolistiskt kapital i den nuvarande fasen. Det kommer då att stå klart att förändringarna av de monopolistiska produktionsförhållandena nu går mycket längre än det enkla uppbyggandet av sammansatta produktionsenheter, som bara är en liten deleffekt av dessa förändringar. För ögonblicket vill jag göra tre viktiga anmärkningar:
1. Monopolkapitalismens faser, som har analyserats här ovan, skall absolut inte uppfattas enligt ett lineärt etapp-schema med kronologisk följd. I skiftande omfattning, beroende på den konkreta samhällsformationen, samexisterar monopolkapitalistiska förhållanden från konsolideringsfasen på ett mycket speciellt sätt med den nuvarande fasens förhållanden. Eftersom det här rör sig om ett av kapitalismens stadier (monopolkapitalismen), är det av vikt att förstå betydelsen av Lenins mening, enligt vilken det här stadiet bara är den "gamla kapitalismens överbyggnad" eller "skal". Konkurrenskapitalismen reproduceras ständigt, fastän på ett beroende sätt, under monopolkapitalismen och dess olika faser. Det här betyder att monopolkapitalismen även i den nuvarande fasen uppvisar det utmärkande för de produktionsförhållanden som styr dess "spridning" över det icke monopolistiska kapitalet, som hela tiden återuppstår. Dessutom är det så, eftersom profitnivån är olika i olika sektorer och branscher, och eftersom monopolkapitalet måste maximera sina överprofiter, att tendensen till en koncentration av typ holding, utan någon verklig integrering av arbetsprocesserna, och utan uppsugning av klyftan mellan ekonomiskt ägande och förfogande, ständigt finns i monopolkapitalets utvidgade reproduktion.
Men det hindrar inte att den här formen för spridningen i den nuvarande fasen har speciella karaktäristika eftersom den förverkligas inom ramen för den här fasens nya villkor: holding-koncentrationen har för närvarande som huvudform konglomeratet. Även om dessa grupper omfattar ytterst skilda arbetsprocesser så måste man ändå, som Y. Morvan,[10] påpeka att "dessa grupper inte är holding-grupper i den traditionella betydelsen. I allmänhet nöjer sig de traditionella grupperna med att inneha en mer eller mindre betydande del av kapitalet i företagen de kontrollerar, utan att försöka utöva huvudansvaret för dessa företags drift. De nya grupperna (konglomeraten) nöjer sig inte med att inneha en del av kapitalet i sina filialer. De försöker leda på reellt sätt dessa filialer, d.v.s. de framställer sig som verkliga industriföretag".
Kort sagt, periodiseringen av kapitalismen i stadier, och den upplösande/bevarande verkan, som monopolkapitalismen påtvingar konkurrenskapitalismen, kan inte ses på samma sätt som relationerna mellan å ena sidan kapitalistiskt produktionssätt och å andra sidan övriga produktionssätt och produktionsformer. Sammanlänkningen mellan dessa två stadier är helt specifik, eftersom monopolkapitalismen utgör den utvidgade reproduktionen av hela det kapitalistiska produktionssättet och därför reproducerar, i ny form, reproduktionscykelns motsättningar i dess helhet. Detta gäller än mer periodiseringen i faser av själva monopolkapitalismen: monopolkapitalismens utmärkande drag i "föregående" faser finns inte bara kvar i den nuvarande fasen, som uppvisar specifika drag, utan reproduceras också här ständigt i ny form. Allt detta gör att de former som följer "sammansmältningsprocessen" i det produktiva kapitalets koncentrationsförlopp och i penningkapitalets centraliseringsförlopp, liksom deras ömsesidiga beroende och ömsesidiga relationer, är oerhört komplicerade. De kan klarläggas endast genom konkret analys av de olika fasernas sammanlänkning i en konkret samhällsformation. Detta är frapperande vad gäller t.ex. Frankrike på grund av den försening kapitalets koncentrationsprocess haft där ända till de senaste åren.
2. Den periodisering av de kapitalistiska förhållandenas internationalisering i världen som gjorts sammanfaller inte exakt, från kronologisk synpunkt, med periodiseringen i de olika kapitalistiska metropolerna. Det gäller att komma ihåg att den imperialistiska kedjan inte är en enkel summa av de delar den består av, och att kedjans länkar utvecklas ojämnt. Kronologiska glapp kan också visa sig både mellan den imperialistiska kedjans fas och den "motsvarande" interna fasen i en imperialistisk metropol, och mellan de konkreta faser som de olika metropolerna befinner sig i vid en viss tidpunkt. Men det här betyder också att när en metropol är "försenad" i förhållande till den imperialistiska kedjan i dess helhet, så är det den senare som i metropolen tvingar fram den inhemska övergången till motsvarande fas. Än en gång är det franska exemplet frapperande: Frankrike har inte nått monopolkapitalismens nuvarande fas förrän nyligen (V:e och VI:e planen) och det har skett med de kapitalistiska produktionsförhållandenas internationalisering som pådrivande kraft.
3. Den analys som har gjorts här av produktionsförhållandena i monopolkapitalismens faser, och av förhållandet mellan den ekonomiska äganderelationen och förfoganderelationen och de maktmoment som härrör därur, gäller kapitalets och dess fraktioners plats. Problemet är ett helt annat när det gäller de aktörer som utövar makten, d.v.s. de som befinner sig på denna plats eller är direkt beroende av den. Det är klart att förändringarna av dessa förhållanden har som resultat en diversifiering av de kategorier agenter som utövar makt: de kända frågorna om managers och teknokratstrukturer är bara en aspekt på det problemet. Förändringarna får också inverkan på "företagens" institutionella organisation. Det visar sig som tendenser till centralisering-decentralisering av "beslutsfattandet" i jätteföretagen, som byråkratisering av moderna företag o.s.v. Det är ingen tvekan om att dessa frågor är viktiga, men när allt kommer omkring är de sekundära, eftersom de bara är resultat av produktionsförhållandenas förändringar. Det måste påpekas på grund av den f.n. dominerande institutionalistiska tendensen, som består i att problemets tyngdpunkt läggs i förändringarna av "företagets" organisationella struktur.
Dessa analyser lägger tonvikt på följande faktum: bakom en fasad av enhet reproducerar finanskapitalet i ny form alltmer de motsättningar som ligger i kapitalets reproduktionsprocess. "Sammansmältningen" av kapital, som skapar finanskapitalet är, under sitt juridiska yttre, ett växlande och motsägelsefullt förlopp. Finanskapitalet täcker inte ett integrerat Kapital, utan betecknar i detta förlopp det sätt på vilket kapitalfraktionerna fungerar, och relationerna mellan dem, i deras växande ömsesidiga beroende. Eller uttryckt på ett annat sätt, begreppet finanskapital betecknar det motsägelsefulla förlopp under vilket monopolkapitalet skapas.
Det är dessa motsättningar och fraktioner hos monopolkapitalet, som är en del av de imperialistiska metropolernas inhemska bourgeoisie, som jag först analyserar.
Motsättningarna gäller i första hand relationerna mellan å ena sidan industrimonopolen, där koncentrationen av det produktiva kapitalet dominerar, och å andra sidan bankmonopolen, där centraliseringen av penningkapitalet dominerar. Var och en är produkter av sammansmältningen mellan industrikapital och bankkapital, och de återskapar samtidigt motsättningarna mellan det produktiva kapitalet och penningkapitalet. Finanskapitalet uppvisar alltså inom sig bourgeoisins grundläggande motsättningar. För detta skulle man kunna använda termen "interiorisering" av motsättningarna inom finanskapitalet, på villkor att man preciserar att det varken rör sig om en integrerad helhet, finanskapitalet, eller enkla motsättningar mellan "finansgrupper", som var och en utgör en integrerad helhet. Det rör sig verkligen om motsättningar inom de delar som ingår i finanskapital-processen - industrikapital, bankkapital -, och som förändras i och med deras ingående i processen.
Termen finanskapital täcker alltså inte, som man ofta tror, bankkapitalet. Den mycket tydliga innebörden har termen hos Hilferding, men Lenin aktar sig noga, trots att det hos honom ibland finns vissa glidningar, för att ge sitt stöd åt denna sammanblandning. Han hävdar nämligen alltid, mot Hilferding, det produktiva kapitalets dominerande roll,[11] och reproduktionen av distinktionen mellan det och penningkapitalet under imperialismen, såsom även Marx gjorde.
Men här gäller det att vara dubbelt vaksam eftersom den betydelse finanskapitalet har hos Lenin är en annan än den hos Marx. Hos Marx är termen deskriptiv i förhållande till Lenins användning av den, och den används för att beteckna en rad handlingar som antingen faller inom handelskapitalet eller inom bankkapitalet.[12]
Finanskapitalet betecknar alltså sammansmältningsprocessen mellan industrikapital och bankkapital, samtidigt som den innebär en ny och betydelsefull roll för bankkapitalet och penningkapitalets kretslopp, men det har inte på något sätt som implikation att sammansmältningen nödvändigtvis sker under bankkapitalets ledning, och att banken dominerar industrin, vilket skulle varit fallet om finanskapitalet sammanföll med bankkapitalet. Denna sammanblandning är mycket allvarlig och leder till två resultat:
a) De som angriper den leninistiska teorin om imperialismen påstår att denna teori har visat sig vara felaktig, eftersom industrin genom självfinansiering "nu" undflyr bankernas kontroll.[13] Man nöjer sig inte med att pådyvla Lenin, genom sammanblandningen mellan finanskapital och bankkapital, en uppfattning om monopoliseringsprocessen som något som oundvikligen förverkligas under bankernas överhöghet, utan dessutom underskattar man bankkapitalets aktiva och avgörande roll i sammansmältningsprocessen, även när den äger rum under industrikapitalets ledning. Det är något som emellertid framstår som självklart om finanskapitalet uppfattas som industrikapitalets och bankkapitalets sätt att fungera "tillsammans".
b) Men den här sammanblandningen har också fått konsekvenser för marxistiska författare. De har kommit att föreslå en periodisering av det kapitalistiska produktionssättet i enlighet med det kapital som innehar dominansen i reproduktionen av det samhälleliga kapitalet i dess helhet alltefter de olika faserna: först handelskapitalet, sedan industrikapitalet och slutligen bankkapitalet, som på något sätt uppfattas som identiskt med finanskapitalet. Förutom det som redan sagts ovan om detta, så leder den här uppfattningen till att periodiseringen av kapitalismen i stadier luckras upp. Det är då sådana falska frågeställningar som "Har kapitalismen varit imperialistisk från början?" dyker upp, liksom distinktioner som den mellan "ursprunglig imperialism" och "neo-imperialism". Vidare leder den till något som är viktigare för oss i det här sammanhanget, nämligen att den dominerande rollen i monopolkapitalismens sammansmältningsprocess nödvändigtvis tilldelas bankkapitalet.[14]
Under hela den utvidgade reproduktionen lav kapitalismen, däri inbegripet det imperialistiska stadiet, så bestäms reproduktionen av hela det samhälleliga kapitalet av det produktiva kapitalets kretslopp, som är det enda som producerar mervärde. Men inte i något stadium eller någon fas pekar detta på den kapitalfraktion, som i en konkret samhällsformation har den dominerande rollen i ekonomin och, beroende på konjunkturen, den politiska hegemonin.
Dessa anmärkningar gäller just för det imperialistiska stadiet, och för det monopolistiska industrikapitalet och det monopolistiska bankkapitalet. Sammansmältningsprocessen, och dess funktion i reproduktionen, kan ske antingen under själva industrikapitalets överhöghet och ekonomiska ledning (USA), eller under bankkapitalets ledning (Tyskland är det klassiska fallet), i kampen för fördelningen av mervärdet i de olika konkreta formationerna och i de olika faserna och konjunkturerna.
I Frankrike har denna process länge ägt rum under bankkapitalets överhöghet och underkastats dess dominerande ekonomiska roll. Ett bankkapital som, i motsats till t.ex. Tysklands, har framstått som spekulerande, och tveksamt inför industriinvesteringar. Det har lett till att både industrialiseringen och monopolkapitalismens sammansmältningsprocess har kommit efter i Frankrike, och dessutom till att processen fått exakta kännetecken: en divergerande sammansmältningsprocess, som i huvudsak ägde rum inom varje fraktion (relativt åtskild koncentration och centralisering) och ett försprång för bankcentraliseringen över industrikoncentrationen som förstärktes efter krisen 1929.[15] Ännu idag återfinns bland de tio största ickeamerikanska bankerna i världen tre stora franska banker (BNP på fjärde plats, Crédit Lyonnais på femte och Société Générale på tionde), medan bland de största icke-amerikanska industrifirmorna det första franska företaget, Renault, bara kommer på artonde plats, det andra, Rhône-Poulenc, på 27:e plats och det tredje, Compagnie Franįaise des Petroles, på 32:a plats. Men de senaste åren har sammansmältningsprocessen påskyndats, även om den franska industrins koncentrationsnivå är lägre än andra inom E.G., som den brittiska, tyska, holländska industrin, ja till och med än den belgiska. Den här gången äger den ökande fusionen rum under det industriella monopolkapitalets ledning (se den V:e och VI:e planen), i en ekonomi där det monopolistiska bankkapitalet förblir starkt spekulerande, trots att vissa grupper, som Suez eller Banque de Paris et du Pays-Bas utvecklats. Den helt enastående roll som spekulationen på fastighetsmarknaden spelar i Frankrike, kan bara förstås i samband med det monopolistiska bankkapitalets strategi. Det förklarar för övrigt att trots att Frankrike befinner sig i monopolkapitalismens nuvarande fas på grund av inverkan från de kapitalistiska förhållandenas internationalisering, har tendensen till "integrerad produktion" gått ännu mindre långt än i andra metropoler. Trots betydelsefulla förändringar så förblir börsoperationer, klassiska holding och enkla övertaganden av delar mellan grupper med mycket skilda verksamheter mycket viktiga.[16]
|
|
| Sammanställning över kapitalismens periodisering i dominerande/imperialistiska formationer |
Beroende på de olika konkreta formationerna och de olika momenten i förloppet, leder dessa ekonomiska motsättningar till intensiv kamp mellan industri-monopolkapitalet och bank-monopolkapitalet, som framför allt galler den politiska hegemonin. Det står bl.a. klart att gaullismen, och regimens utveckling i Frankrike även under Pompidou, inte kan förklaras utan samtidig hänvisning till monopolkapitalet och dess hegemoni, och till den intensiva kampen, inom den politiska hegemonin, mellan dessa fraktioner av monopolkapitalet.
De anmärkningar som gjorts ovan gäller alltså också imperialismens och monopolkapitalismens nuvarande fas: Det monopolkapitalistiska stadiet implicerar inte nödvändigtvis bank-monopolkapitalets dominans och hegemoni, och inte heller implicerar nödvändigtvis den nuvarande fasen industrimonopolkapitalets dominans och hegemoni. De förändringar i produktionsförhållandena och den sociala arbetsdelningen som vi konstaterat i den här fasen, innebär inte alls en skillnad med ett sådant innehåll mellan den här fasen och de tidigare, en skillnad som skulle ha inneburit att dominansen och hegemonin nödvändigtvis förflyttas till industrimonopolkapitalet.
Slutligen ska vi också ta upp att motsättningarna som gäller fördelningen av mervärdet inom monopolkapitalet också sätter i rörelse handelskapitalet. Trots att det kapitalet uppvisar en klar tendens att underordnas industrimonopolen, som ofta har sina egna distributionskedjor, kan man, också se att det berörs av en egen koncentrationscykel (distributionsmonopol, stora varuhuskedjor etc.), som inom finanskapitalet återskapar motsättningarna mellan industrikapital, bankkapital och handelskapital. Emellertid är det möjligt vad gäller det sistnämnda att göra ett allmänt påstående angående det imperialistiska stadiet, och speciellt dess nuvarande fas: lagen om profitkvotens sjunkande tendens, som påverkar hela det samhälleliga kapitalet, och industrikapitalets ökande autonomi gentemot handelskapitalet på grund av det förstnämndas monopolistiska ställning på marknaden, leder till för handelskapitalet karaktäristisk underkastelse i finanskapitalets process. Även om handelskapitalet kommer in i motsättningarna mellan monopolen kan det varken ha den ekonomiska ledningen eller den politiska hegemonin. Den rollen har handelskapitalet knappast spelat, annat än i vissa fall av övergång till kapitalismen, och ännu mer sällan i några fall och moment av konkurrenskapitalismen.
De intermonopolistiska motsättningarna inom den monopolistiska bourgeoisin gäller också:
a) Motsättningarna mellan industrimonopol. Dessa härrör framförallt ur konkurrensen för att lägga under sig och kontrollera marknader, eftersom monopolismen aldrig avskaffar handelskonkurrensen, och det aldrig sker en perfekt monopolistisk uppdelning av marknaden. Men motsättningarna tar också andra former: kamp för statlig finansiering och statligt stöd, kamp för att suga upp det medelstora kapitalet och utöka med individuella kapital, kamp för investeringar i de branscher och sektorer som ger mest avkastning, för att få tillgång till teknologiska innovationer o.s.v.
b) Motsättningarna mellan bankmonopolen: kamp för kontroll över finansmarknaden, för snabbast och mest lönsam rotation på det penningkapital som innehas, för att få den största delen av kakan i finans- och valutaspekulationen o.s.v.
c) Slutligen de motsättningar som skär igenom de olika kapitalen, som förenats och koncentrerats i olika former, som ofta implicerar skiftande grad av ekonomiskt ägande, som fördelats ojämnt mellan dem, och olika relativt åtskilda maktmoment under en enda ledning. Eller med andra ord (man kan inte nog understryka denna punkt) visar sig inte monopolkapitalets motsättningar bara som "intermonopolistiska" motsättningar, d.v.s. motsättningar mellan olika monopol, sedda som integrerade enheter, utan skär också igenom varje monopol. Detta är speciellt tydligt i finansgrupperna i strikt mening, som samtidigt som de utgör en långt gången "förening" av industrikapital och bankkapital, också på en gång återskapar inom sig själva, motsättningarna hos de kapital som har förenats.
Genom de här analyserna framgår det nu tydligt att monopolkapitalet, som är kapitalets "autonoma" existensform i finanskapitalprocessen, inte utgör en fraktion av bourgeoisin på samma sätt som industrikapital, bankkapital och handelskapital i egentlig mening. Den för oss avgörande skillnaden är att det rör sig om en fraktion av kapitalistklassen (monopolkapitalet) som genomkorsas av motsättningar och sprickor som är desto mer djupgående jämfört med dem som genomkorsar var och en av de andra fraktionerna, just därför att monopolkapitalet återskapar inom sig självt motsättningarna mellan dessa fraktioner. Detta är en slutsats av största betydelse för studien av Statens nuvarande roll.
Det gäller än mer eftersom dessa motsättningar inte kan fastställas utan att hänsyn tas till den inhemska bourgeoisins komplexa beroendeförhållande till det dominerande imperialistiska kapitalet, och till de sistnämndas motsättningar som införs och reproduceras inom den inhemska bourgeoisin. Internationaliseringen av de kapitalistiska produktionsförhållandena framkallar en rad motsatta strategiska ståndpunkter i metropolernas inhemska bourgeoisi, som för övrigt inte nödvändigtvis sammanfaller med de olika delarnas grad av beroende till det dominerande imperialistiska kapitalet. Det gäller bl.a. de motsatta ståndpunkterna hos det monopolkapital som har en strategi för internationell expansion, och det monopolkapital som har en strategi för expansion begränsad till den nationella ekonomin. Dessa motsatta strategier spelade en avgörande roll under gaullismen. Dessutom är det så, och det är av betydelse för oss i det här sammanhanget, att monopolkapitalet med strategi för internationell expansion ofta är det vars motsättningar med det dominerande imperialistiska kapitalet är mest intensiva.
Dessa motsättningar inom själva monopolkapitalet läggs, i det monopolkapitalistiska stadiet och dess olika faser, till motsättningarna, inom bourgeoisin såsom klass, mellan å ena sidan monopolkapital och å andra sidan icke monopolistiskt kapital.
Först och främst krävs en förklaring till de termer jag använder och föredrar framför de traditionella storkapital och medelstort kapital. Termerna storkapital och medelstort kapital har ett deskriptivt värde när de hänför sig till rigorösa analyser av monopolkapitalismen, men de kan på grund av sin brist på precision dölja allvarliga politiska misstag, som nu är fallet.
Dessa termer i "storleks"ordning kan uppfattas som om de hänvisar till empiriska direkt synliga och mätbara kriterier, som t.ex. ett företags "storlek", antal anställda arbetare o.s.v., som bara utgör resultat och helt relativa tecken på skillnaden mellan monopolkapital och icke monopolistiskt kapital. Men det är mer allvarligt än så: de tycks implicera en graderad och homogen skala vad gäller fördelningen av de olika kapitalen, t.o.m. en lineär och kontinuerlig reproduktions- och värdebildningsprocess för kapitalet, och kan leda till helt motsatta, men lika felaktiga analyser. De kan:
a) dels sudda bort gränslinjerna, och de specifika motsättningarna, mellan monopolistiskt och icke monopolistiskt kapital, genom att tänka sig en progressiv och enhetlig övergång mellan kapitalets olika delar. På det sättet förstärker man myten om bourgeoisin som en integrerad helhet som är organiserad i kontinuerliga avsatser. Man kan till och med gå så långt att man, genom att uppfatta reproduktionsprocessen som homogen i tid och rum, frestas förneka begreppen monopolkapital och icke monopolistiskt kapital allt vetenskapligt värde. Man skulle bara behålla, för bourgeoisin i det monopolistiska stadiet, en abstrakt analys i termer av industrikapital och bankkapital, där finanskapitalet abstrakt betecknar deras "förening", som uppfattas som en kontinuerlig och enhetlig process. Då skulle för övrigt till och med användningen av termerna stor- och medelstort kapital bli överflödig.
b) dels sudda bort, den här gången, klassgränsen mellan kapitalet, bourgeoisin å ena sidan, och småproduktion inom manufaktur och hantverk, småbourgeoisin å andra sidan. Det sker genom att termen småkapital, som täcker småbourgeoisin, introduceras bakvägen i storleksskalan. Man vidhåller användningen av storkapital för att beteckna monopolkapitalet, till vilket man i praktiken begränsar bourgeoisin, och man använder termen icke monopolistiska skikt och inbegriper i det, i en kontinuitet, det "medelstora" - resten av bourgeoisin - och "småkapitalet - småbourgeoisin -, och man låter förstå att allt som inte är storkapital inte längre hör till bourgeoisin. Det medelstora kapitalet antas ha samma motsättningar i förhållande till storkapitalet som småbourgeoisin i förhållande till bourgeoisin, och skulle alltså uppvisa samma möjligheter för en allians med arbetarklassen som småbourgeoisin. Det franska kommunistpartiets nuvarande linje för den antimonopolistiska fronten känns nog igen. Men denna teoretiska sammanblandning finns även hos andra, som t.ex. A. Granou som inte tvekar att uttryckligen skilja "mellanbourgeoisin" från själva bourgeoisin, i uttryck som t.ex. följande: "Bourgeoisin måste vara säker på stöd utan inskränkningar från mellan- och småbourgeoisins alla skikt".[17] På det sättet förstärks myten om enheten mellan de "små och medelstora företagen", som i själva verket bara är ett medel med vilket det icke monopolistiska kapitalet lägger under sig småbourgeoisin, genom att stödja sig på den i kampen mot monopolkapitalet, och genom att för småbourgeoisin skapa en illusion om gemensamma intressen: det räcker med att påminna här om att de små och medelstora företagens "fackorganisation" i Frankrike samlar "företag" som har mellan 0 och 300 löntagare.[18]
Kort sagt kan användningen av termer som pekar på en graderad och enhetlig skala likaväl dölja klyftan inom bourgeoisin mellan monopolkapital och icke monopolistiskt kapital, som den med termen småkapital kan sudda bort varje klassgräns mellan själva kapitalet och småbourgeoisin.
Det kan inom samma teoretiska ram gå ännu längre: man låter förstå att motsättningarna inom bourgeoisin, mellan de delar som befinner sig på varsin sida om gränslinjen, mellan monopolkapital och icke monopolistiskt kapital, sammanfaller med helheter som kan fastställas i sin relativa storleksordning. Ingenting hindar då heller att man avgränsar motsättningar mellan små och stora monopol, och inom det icke monopolistiska kapitalet mellan företag som bestäms utifrån sin respektive storlek.
Vad gäller distinktionen mellan monopolkapital och icke monopolistiskt kapital:
1. Kapitalets koncentrations- och centraliseringsrörelse sätter igång ett konstant förlopp. Av det följer att gränserna mellan monopolkapital och icke monopolistiskt kapital är relativa och kan variera. De är avhängiga av monopolkapitalismens fas och dess konkreta former - i grenar, sektorer o.s.v. - i en samhällsformation. Det icke monopolistiska kapitalet är avhängigt av det konkurrenskapitalistiska stadiet, men när det fortsätter fungera inom en formation som domineras av monopolkapitalet förändras dess funktionssätt just därför att monopolkapitalet dominerar. Det rör sig inte om två helt skilda sektorer som "samexisterar". Kriterierna för avgränsningen av det icke monopolistiska kapitalet är alltid beroende av monopolkapitalet och dess kännetecken i en viss fas. Dessa kriterier finns inte i konkurrenskapitalismen såsom den kunde fungera före monopolkapitalismens dominans.
Några exempel i raden av indicier/resultat, som påpekades i analysen av kapitalkoncentrationen ovan, kan följaktligen tas upp: Kapitalets organiska sammansättning är betydligt mindre hög när det gäller icke monopolistiskt kapital då ingen tydlig förskjutning till den dominerande, intensiva exploateringen av arbetet (relativt mervärde) visar sig. Men eftersom reproduktionen av det icke monopolistiska kapitalet sker inom monopolkapitalismens allmänna ramar ska man inte inbilla sig att kapitalet förblir vad det var i konkurrenskapitalismens stadium. Om det föreligger skillnader jämfört med monopolkapitalet när det gäller den här aspekten, är det ändå så att den intensiva utsugningen av arbetet genom ökning av arbetets produktivitet, och genom teknologiska innovationer, även berör det icke monopolistiska kapitalet. Vidare lyckas det icke monopolistiska kapitalet inte öka sitt ekonomiska ägande över arbetsprocessens socialisering, och därför är dess produktionsenheter oftast begränsade till en enda sektor. Men det är inte alltid så, för socialiseringen når ofta även detta kapital som ibland breder ut sig över flera branscher. Slutligen uppvisar det icke monopolistiska kapitalet inte samma typ av förening av industrikapital och penningkapital, som är kännetecknande för monopolkapitalet. Men det är ändå så att även här är industrikapitalet inte alldeles skilt: den juridiska aktiebolagsformen sprider sig t.ex. även till det icke monopolistiska kapitalet.
2. Grunden till differentieringen mellan monopolistiskt kapital och icke-monopolistiskt kapital finns i de specifika produktionsförhållanden som i sammanlänkning med arbetsprocessen kännetecknar dessa två kapitalgrupper. Speciellt inom det produktiva kapitalets fält, där inom hela samhällsformationen det ömsesidiga beroendet mellan arbetsprocesserna ökar, lyckas inte det icke-monopolistiska kapitalet vidga integreringen under ett enda ekonomiskt ägande, eftersom dess produktionsenhet i allmänhet begränsas till en bestämd arbetsprocess eller till en rad begränsade arbetsprocesser. Den ekonomiska äganderelationen och förfoganderelationen uppvisar inte samma typ av uppdelning som när det gäller monopolkapitalet: ekonomiskt ägande och förfogande täcker varandra precis. Det juridiska ägandet sammanfaller oftast med det ekonomiska ägandet. Dessa drag är särskiljande, jämfört med de drag som utmärker monopolkapitalet. De ska inte uppfattas enligt bilden av den individuelle företagaren under konkurrenskapitalismen.
Relationerna och motsättningarna mellan monopolkapital och icke monopolistiskt kapital beror till sina konkreta former i samhällsformationerna på de faser monopolkapitalismen genomgår. De hänger tätt samman med de motsägelsefulla former för upplösning - bevarande, som monopolkapitalismens dominans påtvingar konkurrenskapitalismen, det icke-monopolistiska kapitalet. Under övergångs- och konsolideringsfaserna är den bevarande effekten starkare än den upplösande, medan i den nuvarande fasen den upplösande effekten tydligt förstärks.
Att de upplösande effekterna i den nuvarande fasen dominerar, betyder emellertid inte att det icke-monopolistiska kapitalet elimineras helt, genom att helt enkelt assimileras och uppsugas i monopolkapitalet. Upplösningen tar inte formen av en formell expropriering av det icke-monopolistiska kapitalet. Det kan uttryckas på så sätt att upplösningseffekterna är helt förenliga inte bara med "bevarande" av en "förändrad" icke monopolistisk sektor, (vilket är bevarandets sekundära effekter), utan också med en reproduktion i nya former av denna sektor. Monopolkapitalets globala överackumulering av kapital och dess dominerande roll i kapitalets värdebildning bevarar ett eget ackumuleringsutrymme för det icke-monopolistiska kapitalet. Det visar sig bl.a. i att många av det icke-monopolistiska kapitalets företag har en hög profitnivå, ibland t.o.m. högre än monopolkapitalets, även om skillnaderna i profitnivå, både mellan företagen och i tiden, är på ett helt annat sätt uttalad än när det gäller monopolkapitalet.[19]
Det här hänger framförallt ihop med en rad ekonomiska skäl som visar nyttan för monopolkapitalet med att a) upprätthålla och b) reproducera en begränsad icke-monopolkapitalistisk sektor:
1) det icke-monopolistiska kapitalet är nyttigt: det håller igång sektorer med låg avkastning under en given period och gör det möjligt för monopolkapitalet att välja sitt ögonblick för utvidgning, eftersom det är tvunget att investera selektivt i samband med profitnivåns sjunkande tendens och ojämnheterna inom tendensen för profitnivåernas utjämning.
2) monopolkapitalet överlämnar ofta åt det icke-monopolistiska kapitalet möjligheten att utforska nya produktionssektorer, och går inte in förrän riskerna är så små som möjligt: det gällde i viss utsträckning för elektroniken och datatekniken i U.S.A. och Japan.
3) det icke-monopolistiska kapitalet gör det möjligt för monopolkapitalet att till låga kostnader överta teknologiska nyvinningar. Monopolkapitalet behöver inte finansiera dem helt och hållet. Många innovationer kommer i själva verket från det icke-monopolistiska kapitalet, som inte självt kan tillämpa dem, utan överlämnar dem i form av patent till monopolkapitalet. Här är det klassiska exemplet United Steel, som är en dominerande jätte inom metallurgin i U.S.A. och som nästan inte tagit fram någon innovation inom branschen, utan bara övertagit från små företag.
4) det icke-monopolistiska kapitalet är också av nytta i samband med arbetsmarknadens ojämnheter och genom sin låga arbetsproduktivitet. Det drar till sig och samlar upp, i en första omgång, de okvalificerade arbetarna, som kommer ur avflyttningen från landsbygden och proletariseringen av den traditionella småbourgeoisin. Det kapitalet fungerar då som ett relä i det förlopp som leder till arbetskraftens underkastelse under monopolkapitalet.
5) det icke-monopolistiska kapitalet är slutligen av nytta, isynnerhet inom den integrerade produktionen, för allt som gäller sekundära arbeten som inte passar in i det ständiga flödet av stora serier i komplexa produktionsenheter: det gäller t.ex. "tillbehören" inom bilproduktionen.
6) och i allra sista hand finns det också skäl som hänger samman med prissättningen. Produktionskostnaderna är i allmänhet högre för det icke-monopolistiska kapitalet, beroende på arbetets lägre produktivitet. Monopolkapitalet kan då bestämma sina monopolpriser, och hänvisa till det icke-monopolistiska kapitalets priser, och på så sätt dölja sina överprofiter.
Dessa exempel räcker mer än väl. Det är emellertid lämpligt att påminna om att, förutom de fall då bevarandet av det icke-monopolistiska kapitalet är fördelaktigt för monopolkapitalet, dess fortlevande också beror på att konkurrenskapitalismen ständigt reproduceras under det sistnämndas dominans: vi bevittnar ett förlopp där nya icke-monopolistiska kapital ständigt och "spontant" återuppstår parallellt med att de gamla upplöses. Det rör sig om två stadier - konkurrenskapitalism, monopolkapitalism - av samma kapitalistiska produktionssätt. De upplösande effekterna som det ena stadiet har på det andra visar sig inte på samma sätt som då det gäller periodisering av olika produktionssätt: det icke-monopolistiska kapitalet är inte bara en form som behållits och bevarats, vilket är fallet med de feodala formerna inom kapitalismen, utan en form som reproduceras under monopolkapitalismens dominans. Det är det som gör att de sektorer som utmärks av en karaktäristisk reproduktion av icke-monopolistiskt kapital, t.ex. där antalet icke-monopolkapitalistiska företag som skapas är större än det antal av samma slag som elimineras, ofta expanderar starkt. I Frankrike gäller det t.ex. gummi- och plastsektorn, den elektriska industrin o.s.v. Rent ut sagt så finns det inget mer felaktigt än den analys, som i likhet med den falska bilden av de beroende ländernas "dualistiska samhälle", ofta görs av det franska samhället och som behandlar "två sektorer": en "efterbliven", "bakåtsträvande", "traditionell" sektor (PME d.v.s. små och medelstora företag) å ena sidan, och å andra sidan en "modern", "avantgarde"-sektor (den monopolistiska sektorn). De tillhör i själva verket samma struktur inom monopolkapitalets utvidgade reproduktion.
Likväl är dessa skäl inte tillräckliga för att ensamma förklara varken att det icke-monopolistiska kapitalet fortfarande finns kvar, eller det faktum att upplösningseffekterna följer indirekta vägar - isynnerhet för närvarande - där detta kapital blir beroende av monopolkapitalet, och inte de direkta vägar som leder till dess absorbering och försvinnande. Koncentrationsförloppets rytm och konkreta former är direkt beroende av den politiska kampen inom samhällsformationen och framförallt av de former som huvudmotsättningen tar.
Om man historiskt betraktar relationerna mellan monopolkapital och icke-monopolistiska kapital i de imperialistiska metropolerna kan man konstatera att, inför de folkliga massornas ökande kamp, och det icke-monopolistiska kapitalets motstånd mot monopolkapitalet, har det sistnämnda fått välja en selektiv strategi med indirekta former för det icke-monopolistiska kapitalets underkastelse, för att undvika allvarliga sprickor inom maktblocket som står mot de dominerade klasserna. Denna strategi har försökt begränsa de ideologiskpolitiska återverkningarna. De former som beroendet för närvarande tar skiljer sig totalt, som Sweezy och Baran med rätta påpekar,[20] från de former för absorbering och "våldsam" likvidering av icke-monopolistiskt kapital, som isynnerhet utmärkte monopolkapitalismens första fas, och som grundade uppfattningen om en total eliminering på kort sikt av det icke-monopolistiska kapitalet. Dessa förändringar av strategin, som lagstiftningen mot kartellerna (trusterna) i U.S.A. bara är en aspekt på, måste uppfattas som eftergifter gjorda av monopolkapitalet för det icke-monopolistiska kapitalet inom maktblocket. Det går inte att förneka att dessa eftergifter är verkliga, även om de långt ifrån motsvarar den ideologiska bild som ges av dem.
Men det är nödvändigt att komma överens om dessa strategiska kompromissers huvudsakliga betydelse. De ska inte uppfattas abstrakt och statiskt, utan just inom den allmänna ramen för kapitalets koncentration. De innebär alltså naturligtvis inte några verkliga "stopp" eller "tillbakagångar" i kapitalets fusionsprocess, och inte heller i en motsatt och statisk betydelse positiva åtgärder "till förmån" för det icke-monopolistiska kapitalet: de utgör inte några verkliga åtgärder till försvar för det icke-monopolistiska kapitalets ekonomisk-politiska autonomi gentemot monopolkapitalet. De gäller huvudsakligen koncentrationsförloppets[21] takt (acceleration, inbromsningar, provisoriska "pauser") och former, och får också inverkan på fördelningen av det globala mervärdet - kakans delning - mellan monopolkapital och icke-monopolistiskt kapital. Så innebär till exempel en långsammare och mer regelbunden koncentrationstakt, beroendeförhållanden istället för elimineringar och rena övertaganden, även om det inte är "positivt" i strikt mening för det icke-monopolistiska kapitalet (för det kan inte mätas abstrakt och koncentrationen fortgår), ändå ofta eftergifter av monopolkapitalet till förmån för det icke monopolistiska kapitalet. De är positiva i förhållande till ett visst styrkeförhållande, på så sätt att effekterna av koncentrationsförloppet inte är så negativa för det icke monopolistiska kapitalet, som de skulle ha varit utan några kompromisser.
Ett karaktäristiskt exempel på denna strategi, tillämpad genom Staten såsom avgörande faktor för organiserandet av hegemonin, finns i de förberedande diskussionerna till VI:e planen. CNPF:s[22] "modernistiska" monopolkapital, som dominerar VI:e planens industrikommission hade förordat en "japansk" expansions- och tillväxttakt omkring 7,5 och 8 % om året. Som Michel Bosquet så riktigt understryker skulle en konsekvens av det ha blivit "stängning av tusentals små och medelstora företag". Förslaget innebar en offensiv från monopolkapitalet mot det icke-monopolistiska kapitalet. Emellertid stannade Staten för en tillväxttakt på bara omkring 6 % om året. Förklaringen till det ska inte bara sökas i fruktan för arbetarklassens reaktioner på de negativa effekter som den förordade takten skulle fått för den. Den måste också sökas i kompromissen gentemot de små och medelstora företagen, kort sagt gentemot det icke-monopolistiska kapitalet. Det är känt att debatten på den här punkten var speciellt livlig mellan CNPF och PME.[23] Men det innebär inte alls att det icke monopolistiska kapitalets upplösning "stoppats" av VI:e planen. Tvärtom!
De här anmärkningarna är avgörande för att uppfatta koncentrationsprocessens konkreta förlopp i monopolkapitalismens olika faser, och i de konkreta samhällsformationerna, och på så sätt de exakta relationerna mellan bourgeoisins olika fraktioner. Det är bl.a. fel att alla former för det icke-monopolistiska kapitalets överlevnad och bevarande ska förklaras uteslutande genom det faktum att det stämmer överens med monopolkapitalets ekonomiska intressen för ögonblicket, eller att det existerar bara därför att det är ekonomiskt nyttigt för monopolkapitalet. Att förklara så skulle vara att gå i samma riktning som borgerliga ekonomer som redogör för bevarandet genom att referera till koncentrationsprocessens inneboende "teknisk-ekonomiska begränsningar". Man får inte glömma att det hela tiden rör sig om ett politiskt styrkeförhållande inom själva borgerligheten gentemot arbetarklassens kamp (huvudmotsättningen). Koncentrationsförloppets former och takt, som visar sig i former för det icke monopolistiska kapitalets bevarande, är ofta strategiska åtgärder som tjänar monopolkapitalets politiska intresse genom att försäkra det om den politiska hegemonin över hela bourgeoisin, och genom att bevara den politiska sammanhållningen inom maktblocket gentemot arbetarklassen. Det är bl.a. detta styrkeförhållande som också förklarar glappen i form av koncentrationsförloppets "försprång" eller "försening" i olika samhällsformationer. Den försening som Frankrike uppvisar kan inte förklaras helt och hållet med svagheter i den franska kapitalismens "ekonomiska struktur". Snarare är det så att det som uppfattas som det franska monopolkapitalets "svaghet" inte är ett inneboende särdrag, utan ligger just i styrkeförhållandet. Svagheten härrör ur den speciella typ av kompromiss som det franska monopolkapitalet av politiska skäl, som hänger samman med arbetarklassens kamp, har tvingats ingå med det icke monopolistiska kapitalet, och också ända till de senaste åren, med småbourgeoisin.
De här anmärkningarna leder oss vidare till en fördjupning av frågan om relationerna mellan monopolkapitalet och det icke monopolistiska kapitalet under den nuvarande fasen, då det sistnämndas upplösande inverkan tar överhanden över dess bevarande inverkan. Samtidigt med former för juridiskt övertagande genom formell expropriering (konkurser) förverkligas de upplösande effekterna för närvarande huvudsakligen i indirekta och mångfaldiga former för det icke monopolistiska kapitalets beroende av det monopolistiska kapitalet. Hela, eller en del av den makt, som hänger samman med dess ekonomiska ägande, övertas av monopolkapitalet samtidigt som formen ofta är ett bevarande av det icke monopolistiska kapitalets juridiska autonomi. Detta är bl.a. fallet för de många underleverantörer där det icke monopolistiska kapitalet knappast har någon egen makt vad angår sitt företags användande av produktionsmedel och resursfördelning.
Det här går ännu längre när man tar hänsyn till socialiseringen av själva arbetsprocesserna och monopolkapitalets ledning och kontroll över hela processerna i den nuvarande fasen. Ett resultat av situationen är, som redan omnämnts, den integrerade produktionen och skapandet av komplexa produktionsenheter i storkapitalets ägo och kontroll. Men de nya formerna för den samhälleliga arbetsdelningen begränsar sig inte alls till dessa enheter. Förutom vad som händer med det ekonomiska ägandet, kan man i själva verket nu se att ledningen och kontrollen över själva den arbetsprocess som äger rum inom ett av det icke-monopolistiska kapitalets "företag" successivt överflyttas till monopolkapitalet. Makten, eller vissa moment av den, som härrör ur förfogandet överflyttas till monopolkapitalet. Det sker på olika sätt: monopolkapitalet tvingar fram en standardisering av basprodukter och normer för arbetets organisation i hela arbetsprocessen, det icke monopolistiska kapitalet har ett teknologiskt beroende (patent och licenser) till monopolkapitalet, det icke monopolistiska kapitalet underkastas en samhällelig arbetsdelning som till stor del begränsar det till lågproduktiva sektorer med lägre teknologi, o.s.v. Det är för övrigt överflödigt att understryka att det icke monopolistiska kapitalets små marginaler för självfinansiering gör det speciellt beroende, inom den allmänna ramen för en nödvändig snabb kapitalrotation, av penningkapitalet och dess centralisering genom den hårda kontroll som storbankerna utövar för att tilldela kredit.
Den här utvecklingen kan bara förstås i hela sitt omfång om man har i åtanke den nuvarande tendensen till försvinnande av åtskillnaderna mellan å ena sidan ekonomiskt ägande och förfogande, och å andra sidan den makt som härrör ur det ekonomiska ägandet. Att det icke monopolistiska kapitalet för närvarande fråntas ledningen och kontrollen över sina arbetsprocesser, leder direkt till koncentration av det ekonomiska ägandet i monopolkapitalets händer. Det sker på så sätt att bakom den juridiska fasaden, och bakom bevarandet av det icke monopolistiska kapitalets autonoma ekonomiska egendomar, upplöses så småningom dess "företags" och produktionsenheters gränser. Man kan i själva verket när det gäller många av det icke monopolistiska kapitalets företag tala om beroende produktionsenheter. Visserligen skiljer de sig från de enkla produktionsenheter som utgör en del av en komplex produktionsenhet, men de utgör knappast längre den enskilde företagarens autonoma enheter från konkurrensstadiet, på det sätt som de fortfarande fungerade under monopolkapitalets föregående faser.[24]
Det är just genom att ta hänsyn till förloppets två aspekter, alltså samtidigt det icke monopolistiska kapitalets karaktäristiska beroende av monopolkapitalet, och monopolkapitalets strategi (som består i att undvika ett brutalt eliminerande av det icke monopolistiska kapitalet), som det blir möjligt att inringa deras relationer under monopolkapitalismens nuvarande fas. Den här fasen reproducerar i ökande grad motsättningarna mellan monopolkapital och icke monopolistiska kapital: men det som mest angår oss är att begripa motsättningarnas nuvarande form.
Under monopolkapitalismens övergångs- och konsolideringsfas tog sig dessa motsättningar speciellt skarpa former, och yttrade sig på den politiska scenen i djupa sprickor i maktblocket och i allvarliga politiska kriser. Det icke-monopolistiska kapitalet fungerade ofta genom sina politiska partier och de stats- och regimformer som då fanns, som en autonom samhällskraft, som steg för steg kämpade mot monopolkapitalets ekonomiska dominans i dess våldsamma och brutala former. Det icke monopolistiska kapitalet innehade fortfarande beaktansvärda styrkepositioner på det ekonomiska området, och uppfyllde t.o.m. ofta genom sina politiska organisationer den politiska scenen. Det utgjorde den härskande fraktionen (det var fallet i Frankrike ända till gaullismens första år), samtidigt som monopolkapitalet redan hade erövrat den verkliga politiska hegemonin.[25] I detta sammanhang av intensiv kamp sökte monopolkapital och icke monopolistiskt kapital ofta stöd hos de folkliga klasserna för att motverka motståndarens syften.
Men nu ligger det inte längre till på samma sätt. Det icke monopolistiska kapitalets underkastelse och komplexa beroende av monopolkapitalet har nu gott och väl genomförts i de imperialistiska metropolerna. Själva reproduktionen av deras motsättningar äger nu rum inom underkastelseförhållandet genom utveckling och konsolidering av de mångfaldiga beroendenäten. Det är inte bara så att det icke monopolistiska kapitalets produktion och arbetsprocess är tätt sammankopplad med monopolkapitalets produktion, utan storföretaget framstår mer och mer för det icke monopolistiska kapitalet som det sista hoppet för att få igång affärerna igen. Monopolkapitalets övergång, från en elimineringsstrategi, till en strategi för det icke monopolistiska kapitalets beroende, visar just att det sistnämnda, som successivt får en alltmer begränsad del av det totala mervärdet (mervärdeöverföring till monopolkapitalet) och vars ackumuleringsmarginaler begränsas samtidigt med den monopolistiska överackumuleringen, har kapitulerat inför monopolkapitalet i den mening att kampen hädanefter bara gäller dess överlevnad och att det försöker anpassa sitt beroende till monopolkapitalet. Själva det faktum att varje större kris i monopolkapitalismen omedelbart överförs direkt och framförallt till den "säkerhetszon", som monopolkapitalet skapat omkring sig genom att bevara en icke monopolistisk sektor, förstärker ytterligare klassolidariteten mellan dem. Kort sagt, för att tala om monopolkapital och icke monopolistiskt kapital i den nuvarande fasen måste man betrakta dem i deras nya relationer av ömsesidigt organiskt beroende. Det betyder naturligtvis inte att motsättningarna mellan monopolkapital och icke monopolistiskt kapital nu har "övervunnits".
Det är tvärtom. Det betyder bara att man inte får tro på att dessa motsättningar kan ta sig politiskt uttryck i en brytning från det icke monopolistiska kapitalets sida med den politiska klassfronten.
För att på rätt sätt uppfatta den klassolidaritet som för närvarande mer än någonsin utmärker de motsägelsefulla relationerna mellan monopolkapital och icke monopolistiskt kapital, måste man ta i beaktande den form som huvudmotsättningen mellan å ena sidan hela borgerligheten och å andra sidan arbetarklassen och folkets massa nu tar: ett av de huvudsakliga kännetecknen för den nuvarande fasen består i arbetarkampens och den folkliga kampens uppsving i själva de imperialistiska metropolerna. Det är i det här sammanhanget påfallande att arbetarkampen slår hårdare mot det icke monopolistiska kapitalet, på grund av dess svaga ackumuleringsmarginaler och möjligheter till manövrer inom ramen för beroendet av monopolkapitalet. Om man begrundar de senaste årens läge kan man klart konstatera, framförallt i Frankrike, att det icke monopolistiska kapitalet har uppvisat ett starkare motstånd än monopolkapitalet mot eftergifter "vunna i kampen" av arbetarklassen. Det räcker med att nämna som exempel förhandlingarna under och efter Grenelle-avtalet om höjningen av minimilönen. Monopolkapitalet har möjlighet att direkt överföra lönehöjningarna på priserna som fastställs monopolistiskt, och att kompensera genom att höja arbetsproduktiviteten o.s.v., vilket allt är möjligheter som det icke monopolistiska kapitalet inte alltid har, eller inte har i samma omfattning. Vidare står det fullkomligt klart att storkapitalisterna, i namn av sin klassolidaritet, ofta skyddar sig bakom "de små och medelstora företagens svårigheter" i sin kamp mot arbetarklassen. Något som bakom den ideologiska masken faktiskt motsvarar verkligheten. Det är en av den monopolkapitalistiska strategins större framgångar att den lyckats knyta hårt till sig det icke monopolistiska kapitalet, som tvingats in i "säkerhetszonen", genom att använda det som en skyddande skärm och en befäst mur i kampen mot arbetarklassen, och genom att direkt överföra på det kapitalet effekterna av arbetarklassens kamp mot monopolkapitalet självt, som ju är centrum för dagens kamp.
Det är något som inte hindrar monopolkapitalet att, i sin motsättning med det icke monopolistiska kapitalet, under bestämda betingelser, på sätt och vis spela ut arbetarklassen mot det icke monopolistiska kapitalet. En av anledningarna till att monopolkapitalet genom vissa eftergifter ställer sig "förstående" till arbetarklassen, ligger i det faktum att dessa eftergifter påskyndar det icke monopolistiska kapitalets upplösning, eftersom det inte har samma möjligheter att klara av dem som monopolkapitalet. Det är något som har kunnat observeras på sistone i Frankrike i den "modernistiska och sociala" tendensen inom storkapitalet i arbetsgivarföreningen (Ambroise Roux, Martin o.s.v., Chaban-Delmas och hans sociala rådgivares politik) som tydligt skiljer sig från de små och medelstora företagen.[26]
Alla dessa analyser pekar på ett avgörande faktum: nämligen att det icke monopolistiska kapitalets ökade beroende av monopolkapitalet, och överföringen av en växande del av det globala mervärdet från det förstnämnda till det sistnämnda, inte alls innebär att det icke monopolistiska kapitalet skulle vara "utsuget" av det monopolistiska kapitalet, såsom redan G. Mury och M. Bouvier-Ajam lät förstå, under den period då franska kommunistpartiets antimonopolistiska alliansstrategi befästes: "En del av bourgeoisin förkastas, förminskas, ja t.o.m. utsugs av den andra delen."[27] Att hävda det innebär att man gör samma typ av analytiska fel för en samhällsformation, som A. Emmanuel gör på det internationella planet: analyser som placerar utsugningsrelationen i världen mellan "rika nationer" och "proletära nationer", vilket skulle innebära att bourgeoisin i de beroende länderna utsugs av bourgeoisin i de imperialistiska metropolerna. De här två analyserna leder till samma politiska resultat: på det ena hållet till en påstådd klassolidaritet mellan folkets massor i de beroende länderna och deras bourgeoisi - "de utsugna nationerna" - mot den imperialistiska bourgeoisin, och på det andra hållet till en påstådd klassolidaritet mellan folkets massor i de imperialistiska länderna och deras icke monopolistiska bourgeoisi - "utsugen bourgeoisi" - mot monopolkapitalet. Och detta medan utsugningen i själva verket uteslutande kännetecknar relationen mellan bourgeoisin i dess helhet och arbetarklassen och folkets massor.
Det står klart att dessa analyser vänder sig mot dem som gör som de västerländska kommunistpartierna när de, i termer av "icke monopolistiska skikt" eller "småkapital", utesluter det icke monopolistiska kapitalet från bourgeoisin och från den ekonomisk-politiska dominansen, praktiskt taget identifierar det med företags-, handels- och hantverkssmåbourgeoisin, och på så sätt inkluderar det i de dominerade klasserna (de icke monopolistiska skikten). Låt oss redan nu säga att det här finns en avgörande skillnad, som är en klassgräns: små bourgeoisin är inte en bourgeoisi som är mindre än andra, det är helt enkelt inte någon bourgeoisi, eftersom den åtminstone i huvudsak inte utnyttjar lönarbete. Skillnaden mellan en hantverkare i ett hantverksföretag, eller t.o.m. i ett delvis hantverksmässigt företag, och en småföretagare som suger ut tio arbetare, är inte alls av samma slag som den skillnad som finns mellan den sistnämnde och en företagare som suger ut 20 arbetare: det finns en klassgräns här som inte kan reduceras till skillnad i "storlek". Att bortse från det betyder att man går på myten om de "små och medelstora företagen".
Själva typen av motsättningar som skiljer småbourgeoisin från monopolkapitalet är inte alls samma som den som skiljer det icke monopolistiska kapitalet från det monopolistiska. Det visar sig i statistiken, som ändå är mycket ofullständig inom detta område, att speciellt under den nuvarande fasen skiljer sig de upplösande effekter som monopolkapitalet påför den traditionella srnåbourgeoisin, mycket tydligt från de effekter som påförs det icke monopolistiska kapitalet: när det gäller den traditionella srnåbourgeoisin så tar dessa effekter formen av en allt snabbare eliminering och försvinnande.
Men den franska statistiken, som i allmänhet grundas på antalet arbetare anställda i ett "företag", har en allmän kategori för företag som går från 0 till 5 anställda, vilka intresserar oss speciellt, och gör inga noggrannare distinktioner inom denna kategori. Genom att föra samman olika fakta kan man emellertid säga att det är i den här kategorin den verkliga småbourgeosin finns som inte har någon löneanställd, eller som huvudsakligen inte använder lönearbete, eller som befinner sig i en övergång mellan hantverk och halvt hantverksmässiga former. Och det är just denna kategori, som på ett mycket mer betydelsefullt och omfattande sätt än andra berörs av elimineringseffekten: vad gäller hantverksföretagen, som har mindre än fem anställda så stängdes mellan 1954 och 1966 127.500 av dem, medan antalet av sådana som har mellan 6 och 9 anställda ökade med 73.000 enheter.[28] Det visar sig i den karaktäristiska minskningen av det absoluta antalet "småföretag", som är avhängiga av srnåbourgeoisin, jämfört med minskningen för det icke monopolistiska kapitalet. Statistik över "sektorer" visar att den som betecknas såsom manufakturaktiviteter minskar i absoluta tal i Frankrike mellan 1962 och 1967 i genomsnitt med 9.000 om året, medan de sektorer som följer därefter, textil, trä och möbler, minskar med omkring 800 till 1.000. En analys av procenten av den totala befolkningen anställd per anläggning (som skiljer sig en del från uppdelningen per företag) visar att mellan 1954 och 1966 så minskade procentenheten från 6 % till 4 % för anläggningar med 0 anställda, från 13 % till 10 % för anläggningar med mellan 1 och 4 anställda, och förblev runt 6 % för dem som hade mellan 5 och 95 anställda, och ökade för de övriga.[29] Slutligen försvann inom sektorn "handel och tjänster" mellan 1954 och 1968, 90.000 företagschefer (det gällde i huvudsak företag utan någon löneanställd).
I själva verket kan man för närvarande, vad gäller denna småbourgeoisi tala om en omfattande process som innebär ökande fattigdom och övergång till lönarbete, medan monopolkapitalets dominans över det icke monopolistiska kapitalet ligger långt från sådana effekter. Men även när det gäller srnåbourgeoisin så beror takten och formerna för dess underkastelse under monopolkapitalet på Statens exakta roll i förverkligandet av "kompromissernas instabila jämvikt". Royer-lagen i Frankrike är en illustration till det.[30]
Det är desto mer fallet, eftersom när det gäller relationerna mellan monopolkapital och icke monopolistiskt kapital, d.v.s. inom själva borgerligheten, motsvarar inte den schematiska bilden av en intern polarisering, mellan några monopoljättar å ena sidan och massan av småföretag å den andra, verkligheten, varken i alla imperialistiska metropoler, eller ens i den franska samhällsformationen, som av historiska skäl likväl rymmer ett beaktansvärt antal småföretag. Det icke monopolistiska kapitalet täcker i själva verket i de olika branscherna och sektorerna ett vitt register och innehåller en hel del medelstora företag, som är berörda av sitt ökande beroende till monopolkapitalet. Kort sagt bilden av en icke monopolistisk bourgeoisi helt och hållet polariserad nerifrån är långt ifrån att motsvaras av verkligheten.
Också här besannas det bedrägliga i användandet av termer som syftar på en storleksordning: när det t.ex. gäller den icke monopolistiska bourgeoisin kan inte invändningarna mot de statsmonopolkapitalistiska analyserna nöja sig med att helt enkelt begränsa den del av bourgeoisin som verkligen bör anses som utarmad. Det kan t.ex. inte vara frågan om att säga att, istället för att betrakta hela det icke monopolistiska kapitalet som en del av de dominerade klasserna, ska man bara inbegripa den "minsta" delen av bourgeoisin och föra till den dominerande klassen det "medelstora" kapitalet. Det icke monopolistiska kapitalet befinner sig i sin helhet på den borgerliga sidan av klassgränsen. Ingenting bevisar för övrigt att intensiteten i motsättningarna mellan det icke monopolistiska och det monopolistiska kapitalet sammanfaller med uppspaltningen enligt storleksordning av det icke monopolistiska kapitalet. Ett "småföretag" har inte nödvändigtvis mer motsättningar till monopolkapitalet än ett "medelstort" kapitalistiskt "företag". Likvideringen och elimineringen hotar inte bara småkapitalisten, även om dödligheten tycks vara större för små än för medelstora kapitalistiska företag. I själva verket är det huvudsakligen småhandlaren och småhantverkaren som berörs, och den viktiga skiljelinjen här går, som alla empiriska fakta bevisar, mellan småkapitalisten (borgaren) å ena sidan och småborgaren å den andra.
De motsättningar som för närvarande finns inom maktblocket utgörs inte bara av dem som finns inom monopolkapitalet, eller mellan monopolkapitalet och det icke monopolistiska kapitalet: de utgörs också av dem som finns inom själva det icke monopolistiska kapitalet. Det gäller t.ex. motsättningar mellan icke monopolistiskt industriellt, bank- eller handelskapital.
I det här sammanhanget kan man märka ett fenomen, som visserligen här har en annan omfattning men som är analogt med det man kan avslöja i relationerna mellan det dominerande imperialistiska kapitalet och de inre bourgeoisierna, och som härrör ur själva beroendestrukturen: motsättningarna inom det icke monopolistiska kapitalet har en tendens att alltmer reproducera och sprida på sin egen plats de motsättningar, som råder inom själva monopolkapitalet. Med andra ord reproducerar motsättningarna inom den beroende sektorn på ett specifikt sätt den dominerande sektorns motsättningar. Delar av det icke monopolistiska kapitalet som inte har sugits upp av monopolkapitalet, är ändå ofta beroende av den ena eller den andra monopolistiska firman genom en tvingande relation som underleverantör och ofta genom själva arbetsprocessen. Motsättningarna mellan de monopolistiska företagen överförs till motsättningar mellan icke monopolistiska firmor, som är beroende av den ena eller den andra monopolfirman, och blir alltså införda och överdeterminerade motsättningar.
Det här får ofta motsägelsefull inverkan, som får som resultat att det icke monopolistiska kapitalet extrapoleras i förhållande till monopolkapitalet, som utgör den centrala ledningen av kapitalackumuleringen. Vidare bryts det icke monopolistiska kapitalets homogenitet i förhållande till monopolkapitalet, och slutligen går det icke monopolistiska kapitalets enade motstånd mot monopolkapitalet tillbaka. Motsättningen mellan monopolkapital och icke monopolistiskt kapital pekar direkt på denna införda reproduktion av monopolkapitalets egna motsättningar inom det icke monopolistiska kapitalet. En icke monopolistisk firma är samtidigt solidarisk med det icke monopolistiska kapitalet i dess motsättning till monopolkapitalet, och solidarisk med monopolet som den är beroende av i dess motsättningar med andra monopol (varav andra icke monopolistiska firmor är beroende). De upplösande effekterna på det icke monopolistiska kapitalet visar sig slutligen här i att dess politiska enhet i motståndet mot monopolkapitalet upplöses. Det är just det som hindrar det från att längre fungera som en verklig samhällskraft.
Och slutligen reproduceras motsättningarna inom monopolkapitalet inte bara inom det icke monopolistiska kapitalet, utan också i relationerna mellan monopolkapital och icke monopolistiskt kapital: Den ena eller andra fraktionen av monopolkapitalet (monopolkapital med industriell dominans, monopolkapital med bankdominans), och den ena eller den andra sektorn av monopolkapitalet har ofta skiftande och olika strategi och taktik gentemot det icke monopolistiska kapitalet. Skillnaderna i strategi och taktik beror till stor del på de motsättningar som går genom monopolkapitalet och på styrkeförhållandet mellan de olika ingående delarna. I Frankrike är det t.ex. så att bankmonopolkapitalet, som är allmänt reserverat gentemot industrialiseringen, ofta har haft en mer försonlig strategi gentemot det icke monopolistiska kapitalet, och nöjt sig med att indirekt kontrollera genom kredittilldelningen, medan det industriella monopolkapitalet genom de aktuella förändringarna av produktionsförhållandena ("industrialisering", "modernisering" o.s.v.) ofta har intagit en aggressivare attityd. Det här har ofta gjort det möjligt för bankmonopolkapitalet att, genom sina politiska representanter, framställa sig själv som försvararen av de små och medelstora företagen (se här den betydelsefulla roll som Républicain indépendants[31] haft i detta sammanhang och som knyter an till en gammal tradition hos den traditionella storbourgeoisin i Frankrike) gentemot arbetarkraven och gentemot den modernistiska tendensen (det industriella monopolkapitalet) inom den franska storföretagsamheten med dess "stora aptit". Den sistnämnda har istället försökt en kompromisspolitik gentemot arbetarklassen i sina specifika motsättningar med bankmonopolkapitalet och det icke monopolistiska kapitalet: se här motsättningarna mellan Giscard d'Estaing och Chaban-Delmas.
De sista analyserna leder oss redan till en första politisk slutsats: man kan varken betrakta det icke monopolistiska kapitalet, i termer av "icke-monopolistiska skikt", som uteslutet för närvarande från den ekonomisk-politiska dominansen och från maktblocket, eller som en borgerlig fraktion som i en imperialistisk metropol kan utgöra en del av folket, alltså vara möjlig i en allians med de folkliga massorna i övergången till socialismen. Det är sant att det inte var möjligt under monopolkapitalismens tidigare faser, och det är ännu mindre möjligt i den nuvarande fasen, på grund av det icke monopolistiska kapitalets sammansvetsning med bourgeoisins enhetsfront, och på grund av upplösningen av dess autonomi såsom social kraft. Detta är desto mer sant som det icke monopolistiska kapitalet är långt från att framstå som en nationell bourgeoisi i förhållande till monopolkapitalet, som helt och hållet utgör en kompradorbourgeoisi, och som skiljelinjerna mellan inhemsk bourgeoisi och dominerande imperialistiskt kapital går tvärs igenom monopolkapital och icke monopolistiskt kapital - något som påpekats i essän om de kapitalistiska produktionsförhållandenas internationalisering.[32]
Naturligtvis betyder inte det här varken att småkapitalister i särskilda fall inte kan svänga över till arbetarklassens sida, eller att de folkliga massornas strategi för övergången till socialismen ska bunta samman och behandla på samma sätt monopolkapitalet, som är huvudfienden och det icke monopolistiska kapitalet, alltså hela den inhemska bourgeoisin. Det står bl.a. klart att, beroende på det konkreta förloppet och dess olika etapper, olika former och grader av "kompromisser" kommer att visa sig vara nödvändiga för arbetarklassen och dess allierade, d.v.s. "folket". Men det står likaså klart att det här har mycket lite att göra med den "anti-monopolistiska alliansen".
[1] En av de första som i några utomordentliga artiklar om kapitalismens historia i Frankrike påpekade dessa problem var som bekant J. Bouvier. Se hans artikel "Rapports entre systčmes bancaires et entreprises industrielies dans la croissance européenne au XIX sičcle" i Studi Storici, okt.-dec. 1970 och i synnerhet Un sičcle de banque franįaise 1973 s. 116 o. följ.
[2] Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, Zenith-serien 4 s. 99. [Noten saknas i vår upplaga och har därför tillsvidare fått en godtycklig placering - MIA.]
[3] När det gäller vissa aspekter på de frågor som tas upp i det följande se med beaktande av den kritik jag framför på annat håll, Ph. Herzog Politique économique et Planification a.a., J-P Delilez Les monopoles, P. Salarna och J. Valier Une introduction ā l'économie politique, 1973, Chr. Palloix L'Economie mondiale capitaliste, 1971 och Firmes multinationales et procčs d'internationalisation a.a. [Noten saknas i vår upplaga och har därför tillsvidare fått en godtycklig placering - MIA.]
[4] Självfinansieringsnivån för industriinvesteringar i Frankrike ligger t.ex. mellan 65 och 70 %. I USA har den efter en utomordentlig höjning gått tillbaka till 75 % mellan 1965 och 1970. [Noten saknas i vår upplaga och har därför tillsvidare fått en godtycklig placering - MIA.]
[5] Denna omtalade socialisering av produktivkrafterna som verkligen är en magisk formel som används istället för förklaringar i många samtida marxistiska analyser, är i själva verket inte någon inneboende tendens i arbetsprocesserna som sådana, utan den uttrycker det förlopp som produktionsförhållandena ger dem. Detta innebär att det egentligen inte finns någon neutral "socialisering" av arbetsprocessen. Under kapitalismen kan det bara röra sig om en kapitalistisk socialisering av arbetsprocesserna.
[6] J-P Delilez Les Monopoles ... a.a. s. 117 o. följ., Ph. Herzog, Politique économique ... a.a. s. 49 o. följ., P. Boccara, Etudes sur le capitalisme monopoliste d'Etat ... 1973 s. 21 o. följ.
[7] Se den separata essän om imperialismen. [Noten saknas i vår upplaga och har därför tillsvidare fått en godtycklig placering - MIA.]
[8] Se planen nedan s. 88-89.
[9] Men det motsvarar också styrkeförhållandet mellan kapital i den ständiga process som gör att delar av kapital förlorar sitt värde, något som samtidigt bidrar till att motverka den genomsnittliga profitnivåns fallande tendens.
[10] Y. Morvan La Concentration de l'industrie en France, 1972 s. 112.
[11] Jag ämnar inte ge mig på en uttömmande analys av denna fråga, därför nöjer jag mig med ett enda, men mycket talande, exempel från Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (a.a. s. 87). Lenin citerar själv Hilferding och tycks ta som sin den definition denne ger av finanskapital som liktydigt med bankkapital: "Hilferding skriver, säger Lenin, ... Det bankkapital, alltså kapital i penningform, som på så vis förvandlats till industriellt kapital, kallar jag finanskapital." Men Lenin tillägger genast: "Denna definition är såtillvida ofullständig, som däri saknas hänvisningen till ett av de viktigaste momenten, nämligen det förhållandet att produktionens och kapitalets koncentration tillväxt i så hög grad att koncentrationen leder och har lett till monopol ... Produktionens koncentration, därur framväxande monopol, bankernas sammansmältning eller sammanväxande med industrin - sådan är historien om finanskapitalets uppkomst och detta begrepps innehåll."
[12] När det gäller denna fråga se Suzanne de Brunhoff, La politique monétaire 1973, s. 113 o. följ.
[13] Se bl.a. J. Meynaud L'Europe des affaires, 1967, s. 111 o. följ. I själva verket är detta alla borgerliga författares ståndpunkt.
[14] "Imperialismen med dess specifika drag, som kapitalexport och delning av världen, har då samma innebörd som kapitalets internationalisering med den specifika roll som penningkapitalet spelar. Därför är det idag det internationella finanskapitalet, bankerna och finansmarknaden som dominerar ..." Chr. Palloix, Internationalisation du capital et Stratégie des firmes multinationales, stencil 1973 s. 19. Se också av samme författare L'économie mondiale capitaliste a.a. och G. Dhoquois olika artiklar o.s.v. Emellertid ska jag tillägga att Palloix i andra analyser själv ser finanskapitalets innebörd som det förlopp i vilket industrikapital och bankkapital förenas.
[15] J. Houssiaux, Le Pouvoir du monopole, essai sur les structures industrielles du capitalisme contemporain, 1958, B. Gille, La Concentration économique, i la France et les Franįais, La Pléiade, 1972.
[16] Y. Morvan a.a. s. 269, och i synnerhet J. Bouvier, Un sičcle de banque franįaise, a.a.
[17] Les temps modernes, januari 1973 s. 1215.
[18] P. Bleton, Le capitalisme franįais, 1966 s. 84. Där framgår tydligt att likhetstecknet mellan icke monopolistiskt kapital och småbourgeoisi ("små och medelstora företag") som leder till högeropportunism i fallet "antimonopolistisk strategi" också kan leda till vänsteropportunism. Under begreppet småkapital kan man förledas att se småbourgeoisin som en del av det icke monopolistiska kapitalet (bourgeoisin) och då a priori utesluta möjligheten av en allians med de folkliga krafterna, som småbourgeoisin beroende på konjunkturen kan erbjuda.
[19] J. Parent, La Concentration industrielle, 1970, s. 172 o. följ.
[20] Monopolkapitalismen a.a. s. 62.
[21] Jag påminner om att kapitalkoncentrationen och centraliseringen absolut inte kan ses i den historiska verkligheten som en homogen, enspårig och stegvis process. Förloppet kan till och med under i allmänhet korta perioder uppvisa en relativ tillbakagång.
[22] Conseil national du patronat franįais, franska arbetsgivarföreningen, ö.a.
[23] M. Bosquet, Critique du capitalisme quotidien, 1973, s. 122 o. följ.
[24] Se planen ovan s. 88-89.
[25] När det gäller begreppen maktblock och hegemoni se ovan s. 45. Med härskande klass eller fraktion menar jag den klass eller fraktion som medlemmarna av den politiska personalen och Statsapparaternas "toppar" kommer från, och som genom sina egna organisationer behärskar den politiska scenen. Den härskande fraktionen eller klassen kan som Marx har visat vara en annan än den hegemoniska klassen eller fraktionen vars intressen Staten framförallt tjänar. Jag har analyserat dessa frågor i Politisk makt och sociala klasser.
[26] G. Martinet, Le Systčme Pompidou, 1973.
[27] Les classes sociales en France, 1963, del I, s. 96 (Editions sociales). Denna bok som för närvarande inte står att finna innehåller utomordentliga analyser.
[28] J. Chatain, "Concentration dans le secteur des métiers", i Economie et Politique, oktober 1970.
[29] Morvan, a.a. s. 228 och 249.
[30] Lag fördelaktig för småhandeln (ö.a.).
[31] Républicains indépendants, parti som i koalition med gaullistpartiet stött de Gaulle och Pompidou, vars ledare Giscard d'Estaing är. ö.a.
[32] Ingår ej i denna utgåva.
Last updated on: 9.28.2008