"Proletariatet kommer att begagna sin politiska makt till att så småningom fråntaga bourgeoisin allt kapital och centralisera alla produktionsmedel i staten, d.v.s. i det som härskande klass organiserade proletariatets händer, samt fortast möjligt öka mängden av produktionskrafter" (Det kommunistiska partiets manifest s. 37).
"Den marxistiska litteraturen efter Marx uppvisar ingenting som på långa vägar kan tävla med allvaret i den kritik av parlamentet, som finns i 'Staten och revolutionen'; inte heller någonting genomsyrat av en sådan djup demokratisk inspiration som den som ger liv åt Lenins text från början till slut" (L. Colletti, "Power and Democracy in Socialist Society" s. 24).
"I Ryssland konsoliderade sig statskapitalismen, inte som avvikelse från, utan i överensstämmelse med de av Lenin (t.ex. i 'Staten och revolutionen') uppställda principerna" (A. Pannekoek, Lenin als Philosoph s. 19).
"Fram till 1917 förblir Lenins teori konsis og sammenhengende, men ved at han forsøker å inlemme den essentielt anti-elitaere rådstanken i den, kommer det inn et fullstendig fremmed element, som gjør den motsägelsefull och mindre gjennomsiktig. Dette kommer klart till uttrykk i 'Staten och revolusjonen', som ble forfattet på tampen av omveltningen. Studerer man denne boka grundig, blir det innlysende at rådstanken umulig kan forstås som en videreutvikling av de tidligere strategiske idéer, men er et fremmedlegeme som blir inlemmet i Lenins teori under trykket fra begivnhetene før og etter revolusjonen" (Selstad/Wiik "Rådsdemokrati eller leninisme" s. 59).
Lenins Staten och revolutionen skrevs i augusti-september 1917. Redan under februari-mars skall han emellertid ha samlat material till sin pamflett. Vissa av de teser som mer utförligt redovisas i Staten och revolutionen utvecklade Lenin i ett tal den 3 april, då han anlände från utlandet till Petrograd. Dagen därpå, den 4 april, framlade han vid ett möte med bolsjeviker, mensjeviker och oberoende vad som brukar kallas Aprilteserna. Där anger han som närmaste mål bl.a. följande:
"Inte en parlamentarisk republik - att återvända till den från arbetardeputerades sovjeter skulle vara ett steg tillbaka - utan en republik av arbetar-, lantarbetar- och bondedeputerades sovjeter i hela landet, nedifrån och upp.
Avskaffande av polisen, armén och ämbetsmannakåren.
Alla tjänstemän, som genomgående skall vara valda och när som helst kunna avsättas, skall erhålla en avlöning, som inte överstiger en kvalificerad arbetares genomsnittslön.
Alla banker i landet sammansmältes omedelbart till en nationalbank, som underställes kontroll av arbetardeputerades sovjeter."[1]
I en not beträffande arméns avskaffande preciserar Lenin det som "den stående arméns ersättande med allmän folkbeväpning". Vidare framhåller han kravet på en "kommunstat", d.v.s. en stat efter Pariskommunens förebild.
Dessa teser bemöttes av stora delar av den åhörande församlingen med förskräckelse. E. H. Carr skriver i sitt stora verk om ryska revolutionen:
"Det var vid detta sista tillfälle som Lenin för första gången läste upp de berömda 'aprilteserna' som sammanfattade hans åsikter, det var då som Bogdanov avbröt med rop som 'Delirium, en dåres dillerier', det var då som Goldenburg, en annan före detta bolsjevik, förklarade att 'Lenin hade satt upp sig som kandidat till en europeisk tron, som hade stått vakant i 30 år, Bakunins tron'."[2]
Likheten med anarkistiska tankegångar visade sig också i det faktum att många anarkister som tidigare varit klart fientliga gentemot Lenin i många fall övergav sin fientlighet. Paul Avrich, som skrivit den ryska anarkismens historia, skriver om Aprilteserna:
"Här var kärnan i ett program som få anarkister skulle ha avvisat. Vidare måste anarkisterna med gillande ha uppmärksammat Lenins uttryckliga utelämnande av någon hänvisning till en konstituerande församling, samt hans underlåtenhet att åkalla marxistiska lärosatser till stöd för sin framställning."[3]
Nu bör man minnas att de åtgärder Lenin föreslog utgick från en förefintlig situation som varken bolsjevikerna eller några andra partier styrt eller kontrollerat. Det förelåg en form av dubbelvälde där vid sidan av den officiella regeringen fabrikskommittéer och råd (sovjeter) redan styrde i många delar av landet. Fabrikskommittéerna och sovjeterna hade "spontant" organiserats av arbetare och bönder. Det är därför osäkert om det över huvud taget i det läget hade varit möjligt att lansera en radikal politik som inte stödde sig på sovjeterna utan att få stora delar av arbetar- och bondeklassen emot sig.
Frågan om statens uppkomst behandlar Lenin med utgångspunkt i Engels skrifter. Engels hävdar att staten är en produkt av samhället, men inte vilket samhälle som helst. Det är ett samhälle kännetecknat av grundläggande motsättningar, klassmotsättningar. Staten är en produkt av dessa motsättningar men står skenbart över samhället som helhet och inverkar dämpande:
"... för att dessa motsatser, klasser med motstridande ekonomiska intressen, inte skall förinta varandra och samhället i fruktlös kamp, blev det nödvändigt med en makt, som skenbart står över samhället ..." (Engels, cit. Lenins. 199-200).
Här finns vissa problematiska uttryck: "... för att ... blev det nödvändigt". Här antyds ett sätt att tänka om sociala system som enheter med mål samt självreglerande mekanismer som håller systemet i ett slags jämvikt. Sådana antaganden kan vara svåra att teoretiskt motivera. Den problematiken skall jag emellertid inte dröja vid.
Att staten avlägsnar sig från samhället som helhet och dämpar konflikter innebär inte att den är "neutral". Den är ett organ för klassherravälde. Den uttrycker och garanterar en ordning som innebär förtryck. Staten legaliserar förtrycket, blir dess garant.
Staten utmärker sig enligt Engels genom att:
a. statsmedlemmarna indelas territoriellt
b. en offentlig våldsmakt inrättas som inte längre omedelbart sammanfaller med befolkningen (polis och stående armé)
c. ämbetsmännen får privilegierad ställning (skyddade i lag) och utgör en särskild avlönad kår.
Att staten avlägsnar sig från samhället innebär också en form av centralism. Maktutövningen sker inte genom befolkningen i sin helhet utan utövas av den speciella ämbetsmannakåren i denna samhällets "parasitära utväxt".
Staten kan uppträda i många former. Den är dock ständigt uttryck för klassmotsättningar och är ett organ för den härskande klassen. Detta gäller även i de fall där den får en tilltagande självständighet, vilket kan inträffa under speciella historiska betingelser.
Genom staten blir den ekonomiskt härskande klassen, den exploaterade klassen, också politiskt härskande.
"Inte bara den antika och den feodala staten var organ för exploatering av slavar och livegna, utan även 'den moderna representationsstaten' är ett verktyg för kapitalets utsugning av lönearbetet. Undantagsvis förekommer perioder, då de kämpande klasserna håller varandra så nära i jämvikt, att statsmakten som skenbar förmedlare momentant erhåller en viss självständighet till de båda klasserna ... Sådan var den absoluta monarkin under 1600- och 1700-talet, bonapartismen i Frankrike under första och andra kejsardömet och Bismarck i Tyskland" (Engels, cit. Lenins. 206-207).
På samma sätt förhåller det sig därför enligt Lenin när proletariatet erövrar makten:
"De borgerliga staternas former är utomordentligt mångfaldiga, men det väsentliga har de gemensamt: alla dessa stater är på ett eller annat sätt dock i sista hand ovillkorligen bourgeoisiens diktatur. Övergången från kapitalismen till kommunismen kan självfallet inte annat än uppvisa en oerhörd rikedom och mångfald av politiska former, men det väsentliga i dem alla kommer oundvikligen att vara detsamma: proletariatets diktatur" (s. 232).
Dessa Lenins ord brukar ibland tolkas som ett påstående om form och innehåll. Statens form kan således skilja sig. Men vare sig vi har ren politisk diktatur eller parlamentarisk republik så utgör de båda under kapitalismen bourgeoisins diktatur. Staten, den politiska formen, har ett klassinnehåll. Den demokratiska republikens form är, förefaller Lenin mena, den bästa tänkbara formen under kapitalismen, men den är samtidigt förrädisk genom att förtrycket blir mindre synligt.
Här finns dock en oklarhet. Lenin skriver att man inom det kapitalistiska samhällets ram när förhållandena är gynnsamma finner en "mer eller mindre fullständig demokratism" (s. 209). Inpressad inom ramen för det kapitalistiska systemet blir det dock endast en:
"... demokratism för minoriteten, en demokratism endast för de besuttna klasserna, endast för de rika. Det kapitalistiska samhällets frihet förblir alltså ungefär densamma som friheten i de forngrekiska republikerna: en frihet för slavägarna" (s. 290).
Man kan under sådana förhållanden fråga sig vari det positiva i demokratins form består.
Som synes använder Lenin gärna ordet "demokratism" när han talar om demokratin inom kapitalismens ram. Därmed kunde avses att ge ordet en nedsättande betydelse. "Demokratism" skulle då motsvara ungefär "föregiven" eller "oegentlig demokrati". Det är inte uppenbart att Lenin avsett detta. I samband med diskussionen om förhållandet mellan Pariskommunen och proletariatets diktatur skriver han om "primitiv demokratism" på högre nivå, på ett sätt som inte behöver tolkas på angivet sätt.
Lenin syns emellertid använda ordet "demokrati" på flera sätt. Annorlunda uttryckt: han tycks arbeta med flera demokratibegrepp.
Det första begreppet demokrati refererar till en form: den parlamentariska republiken. Inom ramen för det kapitalistiska exploateringssystemet innebär den att de förtryckta under loppet av några år får avgöra vilken av den härskande klassens representanter som i parlamentet skall företräda och förtrycka dem (s. 291). Lenin anger också konkreta brister beträffande denna demokratis formella sida, speciella omständigheter som gör att de förtryckta klasserna har mindre möjlighet att utnyttja den demokratiska republikens fördelar.
Av resonemanget framgår inte om denna form till sitt väsen är knuten till kapitalismen och därför oundvikligen ogynnsam för de exploaterade klasserna eller om den är ogynnsam endast då den uppträder i ett exploateringssamhälle. Om det senare vore fallet kunde man tänka sig att formen innehöll element som kunde positivt användas i ett samhälle där ingen exploatering föreligger.
Lenins tal om de speciella omständigheter som förhindrar de undertryckta klasserna att utnyttja demokratins fördelar visar på möjligheten att anknyta till distinktionen formell kontra reell demokrati.
Denna distinktion som ständigt dyker upp i den samtida samhällskritiken har minst två aspekter: den berör vissa politiska institutionsformer och vissa grundläggande rättigheter och värden. Dessa aspekter är ofta sammanvävda.
Kritiken mot den parlamentariska demokratin går ibland ut på att vissa politiska former inte garanterar vissa värden som demokratin avses realisera. Folkets deltagande i politiska beslut rörande samhället antas t.ex. omöjligt att förverkliga i ett system där deltagandet i den parlamentariska kampen, kampen om rösterna, kräver en förmögenhet.
Politiska beslut fattade i parlamentet omintetgörs genom de ekonomiska makthavarnas möjligheter till "utomparlamentarisk" påtryckning.
Tryckfriheten och yttrandefriheten blir delvis illusorisk när det krävs kapital för att starta en tidning, ge ut böcker o.s.v.
Denna kritik visar hur vissa former urholkas, hur vissa rättigheter - på papperet för alla - i realiteten gäller för några få under kapitalismens villkor. Men varken rättigheterna eller institutionsformerna ifrågasätts. Man kunde alltså tänka sig att vissa institutionsformer kunde fyllas med nytt innehåll, vissa värden realiseras om bara exploateringen genom kapitalet kom bort. Därmed skulle den formella demokratin bli reell.
Ett sådant resonemang kan vara alltför lättvindigt, därför att det alltför oproblematiskt skiljer innehåll och form.[4] Resonemanget kan urarta till ett godtyckligt utplockande av element från olika samhällsformationer där dessa element i många fall kanske utgör integrerade delar i ett helt.
Ändå tror jag att problemet är viktigt i Lenins text. Genom att växla mellan olika innebörder av demokrati undgår Lenin att ställa sig vissa frågor beträffande viktiga "demokratiska rättigheter".
Det är på denna punkt Rosa Luxemburg kritiserar den nya Sovjet-regimen 1918 för att ha blivit inte proletariatets diktatur utan en helt ordinär diktatur, närmare bestämt partidiktatur. Rosa Luxemburg anför så nödvändigheten att vissa s.k. demokratiska rättigheter hålls levande:
"Men med det politiska livets undertryckande i hela landet måste också livet i sovjeterna allt mera förlamas. Utan allmänna val, ohämmad press- och församlingsfrihet, fri meningskamp, utdör livet i varje offentlig institution, blir ett skenliv där byråkratin ensam förblir det aktiva elementet. Det offentliga livet somnar så småningom in, några dussin partiledare av outtömlig energi och gränslös idealism dirigerar och regerar, bland dem styr i realiteten ett dussin framstående hjärnor och en elit av arbetarklassen uppbådas då och då till församlingar för att applådera ledarnas tal, enhälligt anta förelagda resolutioner, i grund och botten alltså en klickhushållning - visserligen en diktatur men inte en proletariatets diktatur utan diktaturen av en handfull politiker, d.v.s. diktatur i borgerlig mening, i jakobinväldets mening."[5]
Vi har sett att Lenin själv påpekar att övergången från kapitalismen till kommunismen inte kan "annat än uppvisa en oerhörd rikedom och mångfald av politiska former, men det väsentliga i dem alla kommer oundvikligen att vara detsamma: proletariatets diktatur". Det visar sig emellertid att Lenin själv faktiskt anger en bestämd form för proletariatets diktatur, modellerad efter Pariskommunen.
Den "öppenhet" som citatet ovan rymmer ser jag inte som enbart positiv. Lenins formulering kan ge vid handen att vilken form som helst är förenlig med ett visst klassinnehåll. Sådana föreställningar har jag diskuterat ovan i kapitel 3. En viktig tes i det kapitlet är att vissa strukturer eller former helt enkelt inte låter sig förena med att arbetarklassen har makten. Lenins formulering kan vidare användas som legitimering för att avvisa diskussion om den politiska formen efter kapitalismen, liksom att lättvindigt behandla s.k. demokratiska rättigheter som ett oväsentligt utanverk.
Det andra demokratibegreppet är knutet till den situation som råder efter en "segerrik" revolution där den kapitalistiska staten förintats och ersatts med "proletariatets diktatur". Under proletariatets diktatur råder enligt Lenin "den mest fullkomliga demokrati" (s. 213).
Denna den mest fullkomliga demokrati specificeras längre fram i texten:
"... demokratin genomförd så fullständigt och konsekvent som det överhuvudtaget är tänkbart, förvandlas från borgerlig demokrati till proletär, från stat (=en speciell makt för undertryckande av en bestämd klass) till någonting som inte längre är stat i egentlig bemärkelse" (s. 239-40).
I och med detta fullständiga genomförande av demokratin förvandlas demokratin kvalitativt. Frågan är då vad demokrati här refererar till. En möjlighet vore att uppfatta det som att a) vissa av de värden som demokratin antas förverkliga förverkligas bättre under proletariatets diktatur; b) vissa av de specifika demokratiska rättigheterna och institutionerna får ett nytt innehåll. Formell demokrati blir reell.
Men fortfarande är denna demokrati en stat (s. 213). Den innehåller nämligen förtryck genom en våldsapparat. Och precis som den demokratiska republiken inom kapitalismens ram är de rikas demokrati så är proletariatets diktatur proletariatets demokrati med uteslutande av de tidigare förtryckarna.
Därmed är ingenting sagt om den speciella politiska formen. Fortfarande vore det möjligt att en mängd institutioner, "rättigheter" av det slag som Rosa Luxemburg efterlyste, kunde tas i bruk. De skulle få en annan innebörd inom ramen för ett system som inte vilar på ekonomisk exploatering. En mängd "demokratiska" institutioner kunde då få ett nytt innehåll huvudsakligen av två skäl:
1. Genom att utspelas inom ramen för en samhällelig helhet, som inte baseras på ekonomisk exploatering.
2. Genom att den förtryckta delen av folket utgör en försvinnande liten del av hela folket. Där det tidigare varit minoritetens demokrati skulle det nu vara majoritetens.
Fortfarande finns emellertid en förtrycksapparat och därmed är inte demokratin uppfylld. Demokratin som en uppsättning förverkligade värden och sociala relationer förutsätter alltså frånvaro av tvång.
För Lenin måste nu punkt 2 ovan vålla vissa problem. Marx teorier gäller framför allt länder där den utvecklade kapitalismen skapat ett industriproletariat som utgör en överväldigande majoritet av befolkningen. Men Lenin befinner sig i en situation där majoriteten av befolkningen inte är industriproletärer utan bönder. Det finns också hos Lenin en förvirrande glidning mellan vissa termer: "proletariatet", "proletariatets diktatur" ibland, "folkmajoriteten, arbetarnas och böndernas allmänna makt" ibland (s. 240).
Det tredje demokratibegreppet bestäms i förhållande till ett historiskt tillstånd som kommer efter proletariatets diktatur. Proletariatets diktatur utgör övergångsperioden mellan kapitalism och kommunism: en stat, men samtidigt den mest fulländade demokrati. I och med kommunismens uppnående försvinner staten. Den "avsomnar" eller "dör bort" och därmed dör också "demokratin" bort:
"Vi vet alla att 'statens' politiska form under denna tid utgöres av den mest fullkomliga demokrati ... det här hos Engels följaktligen rör sig om demokratins 'avsomnande' och 'bortdöende'. Men 'obegripligt' är det bara för den, som inte gjort klart för sig, att demokratin också är en stat och att följaktligen också demokratin försvinner när staten försvinner" (s. 213).
Nu är detta ändå svårbegripligt om det sätts i relation till Lenins övriga text. Ty det är svårt att se att demokratin som innehåll, som det som förverkligas, skulle kunna vara en stat. Man kunde tolka Lenin på följande sätt: demokratins värden förverkligade med hjälp av någon form av sociala eller politiska institutioner når sin höjdpunkt under övergångsperioden. Men dessa värden kan förverkligas i en mer egentlig mening, när själva de politiska formerna över huvud taget dör bort. Demokratin förverkligad genom en politisk form dör därför bort även om vissa värden knutna till demokratin förverkligas desto fullständigare.
Om vi i stället tolkar uttrycket "demokratin är en stat" bokstavligt så kunde vi tänka oss att proletariatets diktatur som fulländandet av demokratin innebär fulländandet av demokratiska institutioner. Vi kan tänka oss en trestegsprocess:
1. Upphävande av den borgerliga demokratin genom maktövertagande och krossande av den borgerliga staten.
2. Fulländningen av demokratin i proletariatets diktatur, som ännu är en stat. Demokrati syftar då på vissa värden eller institutioner.
3. Statens avsomnande, som också innebär demokratins avsomnande.
Detta är lika med kommunismen. Demokratins avsomnande innebär avsomnandet av vissa institutioner och fullt realiserande av vissa värden eller endast det fulla realiserandet av vissa värden eller en väsensförändring av vissa värden.
Punkt 3 får sin belysning av följande rader från sidan 292 i Staten och revolutionen:
"Först i det kommunistiska samhället, när kapitalisternas motstånd redan slutgiltigt brutits, när kapitalisterna försvunnit, när det inte finns klasser (d.v.s. ingen olikhet mellan samhällsmedlemmarna i deras förhållande till de samhälleliga produktionsmedlen) - först då 'upphör staten att finnas till och kan det bli tal om frihet'. Först då blir en verkligt fullständig demokrati utan några som helst undantag möjlig och förverkligad."
Här framgår också ett värde som tydligen är ett av de centrala demokratiska: frihet.
Men denna tolkning krånglas till när Lenin på nästföljande sida sammanfattar resonemanget. Där heter det då att:
"Endast kommunismen är i stånd att ge en verkligt fullständig demokrati och ju fullständigare den är, dess snarare kommer den att bli överflödig och att dö bort av sig själv."
Men dessa motsägelser kan förefalla ointressanta. För det första kan man hävda att den exakta placeringen av dessa faser inte är så viktig. Dock strider detta mot Lenins egen text. I denna åtskils noga statsfasens, den fulländade demokratins, proletariatets diktaturs fas från den statslösa kommunismen.
För det andra kan man invända att det här bara är fråga om olika aspekter av fenomen, demokrati, stat, kommunism o.s.v. som tenderar att följas åt men att Lenin aldrig avsett någon entydig tidsbestämning som innebär att exakt då och då försvinner staten, samtidigt också demokratin o.s.v. Man kan t.ex. på ett rimligt sätt tala om ett begynnande bortdöende av staten direkt efter den socialistiska revolutionen, som sedan fortsätter till kommunismen där de sista "resterna" dör bort. Oklarheterna hänför sig till att varje fas sträcker sig över en epok.
Denna invändning är delvis rimlig, delvis orimlig. Den är orimlig om den innebär ett legitimerande av ytterligt allmänna påståenden om ett utopiskt fjärran.
I samband med Lenins text menar jag att oklarheterna på denna och andra punkter fått en farlig funktion: dels har de under Lenins egen tid genom sin vaghet kunnat tjäna som legitimation för en form som var allt annat än demokratisk, dels har den senare kommit att fungera som marxist-leninisters alibi för en lättvindig hållning till frågan om den politiska formen. D.v.s. denna hållning har tjänat som alibi för avvisande av varje form av demokratisk representation och upphöjandet av ordinär diktatur.
I det första citatet på föregående sida heter det att det kan bli tal om frihet först när kapitalisternas motstånd brutits, kapitalisterna försvunnit, när det inte finns klasser (d.v.s. ingen olikhet mellan samhällsmedlemmarna i deras förhållande till de samhälleliga produktionsmedlen). Man kan uppfatta detta som att samtliga tre betingelser måste vara uppfyllda samtidigt.
Men den första betingelsen är rimligtvis uppfylld om de andra är det. Förhållandet mellan den andra och tredje betingelsen är oklarare. Detta har att göra med brist på specifikation av "olikhet mellan samhällsmedlemmarna ...". I och med att det kapitalistiska systemet upphävs försvinner ju i strikt mening både proletariat och bourgeoisie. De definieras i termer av en produktionsrelation där de utgör två poler. Kvar blir den individ som varit kapitalist tidigare. Som sådan antas han ofta, t.ex. av Lenin, utgöra en kontrarevolutionär kraft. Som sådan räknas han också ofta i praktiken som tillhörig kapitalistklassen, trots att denna i strikt mening inte existerar längre.
I den tredje betingelsen talar Lenin emellertid inte om någon bestämd, namngiven klass, som t.ex. bourgeoisie eller proletariat. Möjligen avser han här grupper med olika ställning i produktionen, som inte står i utsugningsrelation till varandra. Klassernas försvinnande blir då lika med arbetsdelningens försvinnande.
I samma citat nämns "frihet". Ovan har det tolkats som ett grundläggande "demokratiskt" värde. Men Lenin kan ha haft en mycket trivial innebörd i tankarna: först när kapitalisterna slutgiltigt försvinner kan man tillåta frihet att uttrycka åsikter, rösta o.s.v. utan undantag.
För Lenin svarar proletariatets diktatur mot socialismens fas vilken för Marx utgör kommunismens första fas, medan kommunismen för Lenin är lika med vad Marx kallar kommunismens högsta fas. I beskrivningen av dessa faser anges element som kunde användas för en specifikation av några olika innebörder av demokrati och stat.
Under socialismens fas antas produktivkrafterna alltför outvecklade för att tillåta förverkligandet av maximen "från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". I stället får man nöja sig med "åt var och en efter arbete". Inte ens denna maxim realiseras under den borgerliga demokratin. Därmed är den jämlikhet som demokratin sägs syfta till starkt naggad i kanten. Men också socialismens maxim innebär en form av ojämlikhet: hänsyn till individuella begränsningar i förmåga tas inte.
Vidare kräver socialismen ännu någon form av kontroll över de enskilda medborgarna, därför att de ännu inte lärt sig att automatiskt göra vad som är rätt. Men detta kommer att ändras:
"Och först då börjar demokratin att dö bort på grund av den enkla omständigheten att människorna, befriade från den kapitalistiska träldomen, från den kapitalistiska exploateringens oräkneliga fasor, brutaliteter, orimligheter och vidrigheter, så småningom kommer att vänja sig att iakttaga de elementära, under århundraden kända, årtusenden igenom i alla föreskrifter upprepade reglerna för samliv, att iakttaga dem utan våld, utan tvång, utan underkastelse, utan den speciella tvångsapparat som kallas stat" (s. 292-293).
En form av kodifierad rätt är alltså ytterligare en del av de statliga institutioner som länge blir kvar. (Här är det intressant att se hur Lenin gör vissa regler för samliv, moralregler med andra ord, universella, oberoende av den samhälleliga bas där de uppstått. De får ett slags karaktär av eviga sanningar. Lenins formulering framstår som en smula naiv. Den ger dock stöd åt en av denna boks teser. Varje diskussion om socialism och kommunism handlar, vare sig de diskuterande erkänner det eller ej, om föreställningen att vissa positiva värden kan och bör realiseras. )
Lenin hävdar, som vi sett i Engels efterföljd, att staten är en "effekt" av och ett "uttryck för" klassmotsättningarna. I och med att klasserna försvinner kommer också staten att försvinna. Strukturen i resonemanget är alltså följande: i och med att de betingelser som skapat ett fenomen försvinner så försvinner också fenomenet. Detta antagande har tidigare diskuterats i denna bok.
Enligt Engels och Lenin innebär detta att arbetarklassen först måste göra revolution:
"Proletariatet griper statsmakten och förvandlar produktionsmedlen att börja med till statsegendom. Men därmed upphäver det sig självt som proletariat, därmed upphäver det alla klasskillnader och klassmotsättningar och följaktligen även staten som stat. Det hittillsvarande samhället har rört sig i klassmotsättningar och har därför haft behov av staten, d.v.s. av en organisation i den för tillfället utsugande klassens händer för att upprätthålla produktionens yttre betingelser eller med andra ord, för att med våld hålla den utsugna klassen nere i de former för förtryck som det bestående produktionssättet föreskrev (slaveri, livegenskap eller bundenhet vid torvan, lönearbete). Staten var den officiella representanten för hela samhället, dess sammanfattning i en synlig korporation, men detta endast såtillvida som staten tillhörde den klass, vilken på sin tid ensam företrädde hela samhället: i forntiden de slavägande medborgarna, under medeltiden feodaladeln, i vår tid bourgeoisin. Genom att nu omsider bli faktisk representant för hela samhället, gör den sig själv överflödig. Så snart det inte längre finns någon samhällsklass att undertrycka, så snart den av klassherraväldet och den hittillsvarande produktionsanarkin förorsakade kampen för tillvaron mellan enskilda och de därur uppstående konflikterna och excesserna upphört - ja då finns det ingenting mer att undertrycka som kunde göra en särskild undertryckningsmakt, en stat, nödvändig. Den första handling med vilken staten verkligen framträder som representant för hela samhället - besittningstagandet av produktionsmedlen i samhällets namn - är tillika dess sista självständiga handling som stat" (Engels cit. Lenin s. 210-211).
Revolutionen, omgestaltningen av produktionsförhållandena, förvandlandet av produktionsmedlen syns här i sig innebära upphävandet av proletariatet som proletariat, staten som stat, av klassmotsättningarna. Engels talar inte om före detta utsugare som måste förtryckas, utan bara om de utsugna som före revolutionen hålls nere. I strikt mening finns inte, som vi sett, den exploaterade klassen efter revolutionen.
Lenin ger nu sin tolkning av Engels. Med "upphävandet av staten som stat" måste Engels ha avsett upphävandet av bourgeoisins stat. När Engels därför talar om statens bortdöende, så är det fråga om:
"... resterna av det proletära statsägandet efter den socialistiska revolutionen ... det som dör bort efter denna revolution är den proletära staten eller halvstaten" (s. 212).
Upphävandet av staten som stat består i att:
"Bourgeoisins, ett fåtal rikas 'särskilda undertryckningsmakt' mot proletariatet, miljoner arbetande, måste avlösas av proletariatets 'särskilda undertryckningsmakt' mot bourgeoisin (proletariatets diktatur)" (s. 213).
Lenin anför så det Marx-citat som utgör ett motto för denna uppsats. Proletariatet måste höjas till härskande klass och behöver då:
"... statsmakten, en centraliserad maktorganisation, en våldsorganisation, både för att undertrycka exploatörernas motstånd och för att leda befolkningens väldiga massa, bönderna, småbourgeoisin, halvproletärerna vid den socialistiska hushållningens igångsättande.
Genom att fostra arbetarnas parti, fostrar marxismen proletariatets förtrupp, som är i stånd att övertaga makten och leda hela folket till socialismen, att inrikta och organisera det nya systemet, att vara lärare, ledare och anförare för alla arbetande och exploaterade vid ordnandet av deras samhälleliga liv utan bourgeoisin och mot bourgeoisin" (s. 221).
Dock behövs staten:
"... endast för någon tid. Vi skiljer oss alls inte från anarkisterna i frågan om statens avskaffande som mål. Vi påstår att man för att uppnå detta mål under en viss tid måste utnyttja statsmaktens verktyg, medel och metoder mot exploatörerna, liksom den undertryckta klassens diktatur under en viss tid är nödvändig för klassernas avskaffande. Marx väljer den skarpaste och tydligaste frågeställningen mot anarkisterna: Bör arbetarna, när de avskuddar sig kapitalisternas ok, 'nedlägga vapnen' eller utnyttja dem mot kapitalisterna för att krossa deras motstånd? Och vad är väl den ena klassens systematiska användande av vapen mot den andra klassen annat än statens 'övergångsform' " (s. 260).
Statens användande under "viss tid" verkar förenligt med Engels utläggning. Men Lenin har tidigare bestämt detta "under en viss tid" som en "historisk period" (s. 131). Slutsatsen skulle alltså bli att man under en historisk period skall "utnyttja statsmaktens verktyg, medel och metoder mot exploatörerna". Detta framstår som en väsentlig tänjning av innebörden i Engels teser. Än mer tvivelaktigt är Lenins försök att förena denna syn med idén om Pariskommunen som formen för proletariatets diktatur.
Som vi tidigare sett hävdar Lenin att proletariatets diktatur kommer att anta många former. Samtidigt är en av poängerna med Staten och revolutionen att visa på en mycket bestämd form som Marx sägs ha "upptäckt" i den historiska verkligheten:
"Kommunen var den bestämda formen för en republik som inte endast skulle undanröja den monarkistiska formen för klassherraväldet utan själva klassherraväldet" (Marx cit. Lenin s. 238).
Lenin hänvisar också till Engels som pekat på Pariskommunen som formen för proletariatets diktatur.
I förbigående kan det vara värt att notera att när Lenin dundrar mot Kautsky och de andra socialdemokratins förrädare, som nedrigt glömt, hånat eller förfalskat Pariskommunens modell, så är de i gott sällskap. I Lenins Socialdemokratins två taktiska linjer från 1905 kan man läsa:
"Ju kärare exempelvis Pariskommunen från år 1871 är oss, desto otillåtligare är det att åberopa sig på den utan att undersöka dess misstag och de speciella förhållanden som kännetecknar den.
Vad skall en konferensdeltagare säga arbetaren, då denne utfrågar honom om denna 'revolutionära kommun' som nämnes i resolutionen? Han kan inget annat säga, än att man under denna benämning i historien känner en arbetarregering, som då ännu inte förstod och inte förmådde skilja den demokratiska och den socialistiska omvälvningens element från varandra, som förväxlade uppgiften att kämpa för republiken med uppgiften att kämpa för socialismen, som inte förmådde lösa uppgiften att göra en energiskt militär offensiv mot Versailles ... Kort sagt - om ni åberopar er på Pariskommunen eller någon annan kommun, så måste ni svara: det var en sådan regering, som vår regering inte får bli. Ett bra svar, det måste man säga!" (s. 84-85 kurs. Lenin).
I Staten och revolutionen redogör så Lenin för en rad åtgärder som vidtogs av Pariskommunen: den stående hären avskaffades för att ersättas med det beväpnade folket, polisen berövades alla politiska funktioner och dess medlemmar kunde när som helst avsättas. Samma sak gällde ämbetsmännen inom de olika förvaltningsgrenarna. Offentliga tjänster måste utföras för arbetarlön. Vidare tog man itu med det andliga förtrycket, prästernas makt samt de juridiska ämbetsmännens skenbara oberoende.
Detta innebar enligt Lenin inte att det krossade statsmaskineriet ersattes med en mera fulländad demokrati. I stället var det fråga om:
"... ett gigantiskt utbyte av ett slags institutioner mot institutioner av principiellt annat slag. Här kan man iakttaga just ett av de fall då 'kvantiteten övergår till kvalitet': demokratin, genomförd så fullständigt och konsekvent som det överhuvudtaget är tänkbart, förvandlas från borgerlig demokrati till proletär, från stat (= speciell makt för undertryckande av en bestämd klass) till någonting som inte längre är stat i egentlig bemärkelse" (s. 240).
Vidare:
"Att kuva bourgeoisin och dess motståndare är fortfarande nödvändigt och en av orsakerna till dess nederlag (kommunens) består däri att den ej gjorde detta tillräckligt beslutsamt. Men förtrycksorganet utgöres redan här av befolkningens majoritet och inte av dess minoritet, såsom alltid varit fallet såväl under slaveriet som under livegenskapen och löneslaveriet. Och när folkets majoritet själv undertrycker sina förtryckare behövs inte längre någon 'speciell undertryckningsmakt' " (s. 240).
Nu har Lenin tidigare flera gånger framhållit våldsorganisationen, en särskild undertryckningsmakt, som det som gör proletariatets diktatur till en stat. När Lenin därför talar om att demokratin förvandlas från någonting som är stat till "någonting som inte är stat i egentlig bemärkelse" så är detta problematiskt inte på grund av vagheten i uttrycket utan på grund av att det klart strider mot hans egna bestämningar (jfr citatet ovan från s. 240 där stat = speciell makt för undertryckande av en bestämd klass).
I det andra citatet ovan säger dessutom Lenin att det inte behövs någon speciell undertryckningsmakt under proletariatets diktatur. Detta strider uttryckligen mot vad han hävdar på andra ställen (jfr s. 213).
Man kunde nu tolka Lenin som att han avsåg att det under en kort period vore nödvändigt med en förtrycksapparat i egentlig mening. Men detta ställer sig svårt. Lenin har, som tidigare anmärkts, betecknat den fasen av proletariatets diktatur som en historisk period. Han har vidare betecknat den som en "övergång från kapitalism till kommunism". Och med kommunism avser han det som Marx kallat "kommunismens högsta fas". Det finns ingenting i Lenins resonemang som antyder att detta tillstånd skulle kunna förverkligas ens till betydande del i någon nära framtid.
Svårigheterna med Lenins statsbegrepp blir än tydligare, om man närmare granskar Marx redogörelse för Pariskommunens form, en redogörelse som utförligt citeras av Lenin.
"Pariskommunen skulle naturligtvis tjäna som mönster för alla stora centra inom Frankrikes näringsliv. Så snart den kommunala tingens ordning blivit införd i Paris och andra rangens metropoler, skulle den centraliserade regeringen ha fått vika för producenternas självstyrelse även i provinserna. I ett kort utkast till nationell organisation, som kommunen inte fick tid att utarbeta vidare, heter det uttryckligen att kommunen skall vara den politiska formen även för den minsta by och att den stående hären på landet skall ersättas med en folkmilis med ytterst kort tjänstetid. Varje distrikts landskommuner skulle förvalta sina gemensamma angelägenheter genom en deputeradeförsamling i distriktets huvudstad och dessa distriktsförsamlingar skulle sedan i sin tur skicka sina ombud till nationalrepresentationen i Paris. Ombuden skulle när som helst kunna ersättas och alltid vara bundna av sina väljares bestämda instruktioner. De få men viktiga funktioner som sedan återstod för en centralregering skulle inte - så som falskeligen uppgivits - avskaffas, utan anförtros åt kommunala, d.v.s. strängt ansvariga ämbetsmän. Nationens enhet skulle inte brytas utan tvärtom organiseras genom kommunalförfattningen. Den skulle bli verklighet genom förintandet av den statsmakt, som utgav sig för att förkroppsliga denna enhet, men ville vara oberoende av och överlägsen nationen, på vars kropp den ändå blott var en parasitär utväxt. Medan det gällde att operera bort de enbart förtryckande organen från den gamla regeringsmakten, skulle dess berättigade funktioner fråntagas en makt, som gjorde anspråk på att stå över samhället och återlämnas till samhällets ansvariga tjänstemän ... skulle den allmänna rösträtten tjäna det i kommuner organiserade folket på samma sätt som den individuella rösträtten tjänar varje annan arbetsgivare att till sitt företag välja ut arbetare, uppsyningsmän och bokhållare.
Kommunens blotta existens förde med sig det lokala självstyret som någonting självklart, men numera inte som motvikt till den nu överflödiga statsmakten" (K. Marx Pariskommunen, s. 69-71, s. 73).
Innebörden kan sammanfattas i några punkter:
1. Producenternas självstyre. Lokal självstyrelse som skulle omfatta alla provinser.
2. Tillsättande av representanter till kommunen enligt normal rösträttsprocedur.
3. Kommunen som form för varje enhet, nedifrån och upp (jfr Lenin i Aprilteserna: "en republik av arbetar-, lantarbetar- och bondedeputerades sovjeter i hela landet, nedifrån och upp").
4. Stående hären ersätts med folkmilis.
5. Från varje självförvaltande enhet skickas representanter till nationalrepresentationen.
6. Nationell enhet genom kommunalförfattningen.
7. En statsmakt, stående över samhället, avlägsnas. Vissa av dess funktioner läggs på "samhällets ansvariga tjänstemän".
8. Polisen berövas alla politiska funktioner (jfr avsnittet "Proletariatets diktatur").
9. Offentliga tjänster utförs för arbetarlön (jfr avsnittet "Proletariatets diktatur").
Vi kan konstatera detta med den av Lenin åberopade Engels' syn på staten: statsmedlemmarna indelas territoriellt, en offentlig våldsmakt som inte omedelbart sammanfaller med befolkningen inrättas (polis och stående armé), ämbetsmännen har privilegierad ställning (skyddade i lag).
Det blir då helt uppenbart att Pariskommunen inte utgjorde en stat - annat än möjligen territoriellt-nationellt. Detta var i varje fall Marx föreställning vilket kommer till synes när han ställer Pariskommunen i kontrast till tidigare kommuner: det lokala självstyret är inte längre en motvikt till den nu överflödiga statsmakten. De nyttiga funktioner som statsmakten delvis utövat har överflyttats till helt andra typer av organ.
Pariskommunen hade dessutom en kommunförfattning. Pariskommunen förverkligade heller inte en ny form av statsstyre utan ett kommunstyre. Men med Lenins mycket speciella bestämning av stat blir också kommunen en stat. Först i och med kommunismen, frihetens rike, det tillstånd där maximen "åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga" blir verklighet kan det statslösa samhället uppnås.
Lenin påpekar också att det inte kan bli tal om, att genast överallt och fullständigt avskaffa ämbetsmannaväldet:
"Det är en utopi. Men att genast krossa den gamla ämbetsmannaapparaten och genast börja bygga en ny, som gör det möjligt att efterhand omintetgöra allt ämbetsmannavälde, det är inte en utopi ...
Vi, arbetarna, skall själva organisera storproduktionen utgående från det, som kapitalismen redan skapat, vi stödjer oss härvid på vår arbetserfarenhet och skapar den strängaste järndisciplin som de beväpnade arbetarnas statsmakt understödjer, vi reducerar statstjänstemännen till blotta verkställare av våra uppdrag" (s. 247-248).
Marx trodde förmodligen inte heller att alla brister i det gamla statsmaskineriet genast skulle kunna avskaffas. Men han tycks på ett helt annat sätt än Lenin ha tänkt sig en kvalitativt ny form för samhällets organisering.
Det har ofta framhållits att den bild av Pariskommunen som Marx och andra ger är starkt idealiserad, att myten Pariskommunen blivit verkligare än den Pariskommun som historiskt existerat. Men detta har ingen betydelse för den här företagna analysen. Den gäller just den modell som bland andra Marx skisserade med Pariskommunen som utgångspunkt, en modell som Lenin sedan åberopar sig på.
Det förefaller uppenbart att den form som Marx skisserat mycket nära anknyter till Proudhons federalism. Detta hävdades också av Bernstein som menar att det trots alla skiljaktigheter i övrigt mellan Marx och Proudhon på denna punkt var fråga om helt närbesläktade tankegångar. Kommunernas betydelse växer enligt Bernstein, men:
"... det förefaller mig tvivelaktigt, att demokratins första verk skulle vara en sådan upplösning (Auflösung) av det moderna statsväsendet och den fullständiga omvandling (Umwandlung) av dess organisation, som Marx och Proudhon skildrar (bildandet av nationalförsamling av ombud från provins- eller distriktsmöten, vilka i sin tur vore sammansatta av ombud från kommunerna) så att alltså den tidigare formen för nationalrepresentationer försvunne" (Bernstein cit. Lenin s. 250).
Lenin skummar av indignation inför detta sammanblandande av Marx åsikter med Proudhons federalism. Men:
"... det är ingen tillfällighet, ty det kan inte falla en opportunist in att Marx här alls inte talar om federalismen i motsats till centralismen, utan krossandet av det gamla borgerliga statsmaskineri, som existerar i alla borgerliga länder" (s. 250).
Lenin använder så en boksida till att påstå att Marx och Proudhons idéer är helt olika. Först därefter söker han ange på vilket sätt Marx och Proudhon skiljer sig åt. Marx är enig både med Proudhon och Bakunin om nödvändigheten av att "krossa" det samtida statsmaskineriet. Men:
"Marx skiljer sig från både Proudhon och Bakunin just ifråga om federalismen (för att inte tala om proletariatets diktatur). Ur anarkismens småborgerliga åskådningar framgår federalismen principiellt. Marx är centralist. Och i hans ovan anförda yttranden finns ingen som helst avvikelse från centralismen. Endast personer, uppfyllda av kälkborgerlig 'vidskeplig tro' på staten, kan uppfatta förintandet av det borgerliga statsmaskineriet såsom ett förintande av centralismen. Men om proletariatet och de fattiga bönderna tager statsmakten i sina egna händer, organiserar sig fullständigt fritt i kommuner och förenar alla kommunernas verksamhet för angrepp mot kapitalet för att krossa kapitalisternas motstånd, för att överlämna privatäganderätten till järnvägar, fabriker, jord o.s.v. åt hela nationen, hela samhället - blir inte det centralism? Blir det kanske inte den mest konsekventa demokratiska centralism? Och till på köpet proletär centralism?
Det kan helt enkelt inte falla Bernstein in, att en frivillig centralism, en kommunernas frivilliga förening till nation, en de proletära kommunernas frivilliga sammansmältning i syfte att krossa det borgerliga statsmaskineriet är möjlig. Bernstein liksom varje annan kälkborgare föreställer sig centralismen såsom något endast ovanifrån kommande vilket kan påtvingas och bibehållas endast med hjälp av en ämbetsmannakår och militär" (s. 252).
Detta är synnerligen märkliga argument. I det tidigare citerade stycket ur Marx Pariskommunen kan vi t.ex. läsa: "Så snart den kommunala tingens ordning blivit införd i Paris och andra rangens metropoler skulle den centraliserade regeringen ha fått vika för producenternas självstyrelse även i provinserna" (kurs. av K.H.). Som Karl Korsch påpekat kan man inte heller konstruera en motsättning mot vare sig Proudhon eller Bakunin på grundval av Marx sats "Nationens enhet skulle inte brytas utan tvärtom organiseras genom kommunalförfattningen".[6] Lenins argument om "kommunernas frivilliga förening" är fullständigt tomt om det avses riktat mot någon form av federalistisk anarkism. I själva verket är Lenins tal om proletariatet och de fattiga bönderna som "organiserar sig fullständigt fritt i kommuner" just ett uttryckssätt som när det förekommit hos anarkister hånats av ortodoxa marxister.
Pariskommunen som modell har över huvud taget inte betraktats negativt av anarkister. Striden inom den första internationalen mellan anarkister och marxister gällde inte staten i oegentlig mening, eller centralismen i kommunens mening. Den anarkistiska oppositionen var inte en opposition mot kommuntanken. Marx framställning av Pariskommunen betraktades av anarkisterna som en seger för deras ideal. Och precis som var fallet med de ryska anarkisterna och Staten och revolutionen såg somliga Marx utläggning som tecken på förändrad ståndpunkt medan somliga misstänkte att omsvängningen var ytlig och konjunkturbetingad.
Lenins formuleringar är egendomliga på annat sätt. Marx sägs skilja sig från Proudhon just i fråga om federalismen "för att inte tala om proletariatets diktatur". Men nu är ju enligt Lenin kommunen formen för proletariatets diktatur. Om nu Marx på denna punkt skiljer sig från Proudhon blir det svårt att se på vad sätt han ännu mer skulle kunna avvika när det gäller proletariatets diktatur. D.v.s. det ser ut som om kommunen här för Lenin inte längre är formen för proletariatets diktatur utan någonting ospecificerat annat.
Nu kunde man tänka sig att Lenins reaktion hänger samman med att han vill peka på andra fundamentala olikheter mellan Marx och Proudhon. Detta är dock en mycket sökt förklaring. Ty Bernstein, som Lenin citerar, säger uttryckligen att likheterna gäller just detta sammanhang. Proudhon ger han för övrigt epitetet "småborgare".
Man kunde också mena att Lenin med centralism här bara syftat på en mycket kort fas i kampen, där borgarna fråntas makten. Men detta strider mot hela hans övriga utläggning där kommunen som form för proletariatets diktatur utgör en historisk period.
När nu Lenin betonar centralismen så hårt kan man fråga sig om det inte trots allt är en borgerlig statsform, som han är ute efter. På sidan 225 kan vi nämligen läsa:
"Den centraliserade statsmakten, som är betecknande för det borgerliga samhället, uppkom under absolutismens nedgångsperiod" (kurs. av KH.).
Lenin är på denna punkt, liksom på andra, påfallande tvetydig. Man kunde tolka detta som ett tecken på att texten tillkommit hastigt eller som en brist vid utarbetandet av de teoretiska tankegångarna. Detta synsätt tror jag är felaktigt. Det framsuggererar föreställningen att vad som behövs här är bara litet filande på begreppsdefinitioner.
Det förefaller rimligare att se tvetydigheterna som en form av bristande integration i texten, ett resultat av att Lenin i en redan förefintlig, konsekvent doktrin sökt inarbeta ett främmande element. När Lenin vill avgränsa sig mot uppfattningar som genuint företräder detta element slår den dominerande tankegången igenom: den oegentliga staten, kommunen, konstituerad nedifrån och upp, blir plötsligt en helt egentlig stat, proletariatets diktatur blir plötsligt en stat med en särskild våldsorganisation o.s.v. Av föregående kapitel torde framgå att Lenins konsekventa doktrin förespråkar en helt annan form av proletariatets diktatur än den som anges i Staten och revolutionen. En centraliserad maktapparat, hierarkiskt ordnad, utrustad med alla den borgerliga statsapparatens kännetecken, men styrd av ett parti som menar sig representera proletariatet genom dess avant-garde.
Lenin kallar Marx centralist. Han citerar också bitar ur Det Kommunistiska Manifestet som ger stöd åt en sådan karakteristik.
Det är helt klart att det finns en stark centralistisk tendens i Marx tänkande, liksom en stark tendens att framhäva staten i egentlig mening (det finns dock också andra tendenser). Det är ju, som redan påpekats, bl.a. på denna grund som striden inom Första Internationalen utspelades. Men Lenin försöker nu förena två sidor hos Marx utan att notera att det är två sidor.[7]
I ett förord till en nyutgåva av Kommunistiska Manifestet (1872) anger Marx och Engels att passagen om proletariatets diktatur krävt omredigering under trycket av erfarenheterna från 1848 och ännu mer Pariskommunen:
"Detta innebär att programmet i dessa avsnitt inte längre är tidsenligt. Framförallt kommunen har bevisat att arbetarklassen inte kan nöja sig med att gripa det existerande statsmaskineriet för att använda det för sina egna syften."[8]
Lenin väljer nu att tolka detta som att Marx fått historiens erkännande av vad han från början avsett. Detta är en synnerligen långsökt tolkning. Rimligare vore ju att se det som en förändring av synen på proletariatets diktatur. Den tidigare tanken om "erövrandet av statsapparaten" förklaras alltså förlegad. Lenin försöker både bevara idén och överge den, men resultatet blir inte en syntes utan sidoställandet av två skilda element.
Inom Första Internationalen rådde tveksamhet om innebörden av Marx förändrade synsätt. Den frihetlige socialisten James Guillaume sammanfattar sin reaktion på följande sätt:
"Detta är en häpnadsväckande principdeklaration, där Marx förefaller ha övergivit sitt eget program för att stödja sig på federalistiska idéer. Är det fråga om en verklig omvändelse hos Kapitalets författare eller åtminstone ett ögonblicks hänförelse, som han har fallit för under händelsernas styrka? Eller var det en list från hans sida, för att tillgodogöra sig den prestige som knöts till kommunens program?"[9]
Lenin kallar Proudhon anarkismens grundläggare. Han tillskriver honom idén om en federalistisk samhällsordning. Trots detta hävdar han: "Anarkisterna ville överhuvudtaget inte befatta sig med frågan om de politiska formerna."
En teoretisk möjlighet vore nu att Lenin lade en speciell innebörd i att formerna skulle vara politiska. För Proudhons del skulle då kritiken delvis vara berättigad eftersom han uttryckligen betonat att det socialistiska samhället inte skall ha politisk karaktär och inte upprätta en politisk stat i klassisk mening. Revolutionen skall vara social och det nya samhällets centrala element skall vara produktionsgrupper. P. Ansart sammanfattar:
"Långt ifrån att framträda som samhällets centrala organ och dess unika medel för sammanhållning blir statens funktioner ingenting annat än 'underordnade funktioner' i ett samhälle som är producenternas."[10]
Liksom Engels och Marx ser Proudhon staten som en alienation. Marx ord om kommunalförfattningen kunde vara hämtade från Proudhon:
"Den skulle bli verklighet genom förintandet av den statsmakt, som utgav sig för att förkroppsliga denna enhet, men ville vara oberoende av och överlägsen över nationen, på vars kropp den ändå blott var en parasitär utväxt. Medan det gällde att operera bort de enbart förtryckande organen från den gamla regeringsmakten, skulle dess berättigade funktioner fråntagas en makt, som gjorde anspråk på att stå över samhället ..." (Pariskommunen, s. 69-71).
Jag hävdar inte att Marx och Proudhons uppfattningar är identiska. Men sällan har likheterna i deras uppfattning framstått som så stor som vid Marx diskussion av Pariskommunen. Men att ge Lenins påstående den ovan anförda tolkningen (beträffande "politisk") strider mot hans egen text. På samma sida, där han hävdar att anarkisterna inte befattade sig med de politiska formerna, hävdar han nämligen att Marx i Pariskommunen upptäckte de politiska formerna för den socialistiska framtiden (s. 155). Och om kommunformen är en politisk form så är det svårt att se något rimligt i Lenins påstående om anarkisterna.
I själva verket bestod ju en av anklagelserna mot Proudhon och anarkisterna från marxisters och socialdemokraters sida i att de sysslade alltför mycket med formerna. Deras försök att skissera formen för en socialistisk samhällsordning brännmärktes som utopism. Trots att Lenin själv kallar Proudhon den förste anarkisten lyckas han undgå att se detta förhållande genom att skilja på utopister och anarkister (s. 254-256).
Till den "historiska" anklagelsen att anarkisterna alltför mycket sysslade med formerna kan nu Lenin lägga anklagelsen att de inte alls gjorde det. Nu kunde det finnas något berättigat även i en sådan dubbel anklagelse, nämligen om man specificerade olika anarkistiska strömningar. Detta skulle dock komplicera bilden. Lenins polemiska poänger skulle därmed gå förlorade.
Lenin åberopar också Engels anarkismkritik från 1892, "Om auktoriteten". Engels huvudpunkter är att komplicerade processer, bl.a. produktionsprocesser, kräver koordinering och ledning samt att en revolution som sådan är auktoritär då en del av befolkningen "påtvingar den andra sin vilja med gevär, bajonetter och kanoner, allt mycket auktoritära medel, och det parti som segrat måste hävda sitt herravälde med tillhjälp av den skräck som dess vapen inger de reaktionära".
Det är möjligt att Engels kritik kan ha haft giltighet mot de italienska anarkister som han främst vände sig mot. Men som allmän kritik mot anarkismen är den orimlig. Redan Proudhon påpekade att det var vissa former av auktoritet som var förkastliga. Engels kritik var när han skrev "Om auktoriteten" - utan hans vetskap - redan bemött av Bakunin (i en text, som skrevs året före Engels', men inte var tillgänglig då):
"Följer det att jag avvisar varje auktoritet? Långtifrån. Om saken gäller stövlar vänder jag mig till skomakaren som auktoritet; gäller det ett hus, en kanal eller en järnväg, använder jag mig av arkitektens eller ingenjörens auktoritet. För varje specialvetenskap vänder jag mig till den ena eller andra av de lärda. Men varken skomakaren, arkitekten eller den lärde behöver pressa sin auktoritet på mig. Jag lyssnar på dem med all tillbörlig respekt för deras intelligens, karaktär och vetande, men behåller min obestridliga rätt till kritik och kontroll ...
Inte ens den största intelligens kan omfatta allt. Därav följer för vetenskapen som för industrin nödvändigheten av arbetsledning och samarbete. Jag tar emot och jag ger, sådant är det mänskliga livet. Var och en är omväxlande den auktoritet som leder eller den som blir ledd. Det finns alltså ingen konstant och fix auktoritet, utan en ständig växling av ömsesidig auktoritet och underordnande, som är övergående och frivillig."[11]
Förutom arbetsledningens auktoritet tar Bakunin här upp förhållandet till vetenskapliga experter. Likafullt upprepas Engels argument mot anarkismen lika glatt idag som 1917.
Engels syns i själva verket ha stött på liknande argument. Han anför att de "mest rabiata" av de antiauktoritära besvarat hans argument om arbetsledningen med påpekandet att detta inte är fråga om auktoritet utan om ett uppdrag, som ges till delegater. Engels kommenterar: "Dessa personer tror, att de kan förändra en sak, om de ändrar dess namn" (s. 261).
Om de nu bara vore en språklig fråga kan man undra varför inte Engels i stället kan konstatera att han är enig i sak, men vill uttrycka saken på annat sätt. Jag tror inte att detta bara är en verbal fråga: ty den gäller just skillnaden i politiska former. Här gäller det skillnaden mellan funktionärer utsedda nedifrån, omedelbart återkalleliga, och funktionärer tillsatta uppifrån, skyddade i lag. Här är skillnaden mellan expertrådgivning och påtvingande av den absoluta sanningen. Här är skillnaden mellan frivillig organisering och organisering genom dekret uppifrån. Här är skillnaden mellan massornas egen mobilisering och mobilisering av massorna.
Beträffande den andra punkten blandar Engels samman den med frågan om den politiska statens ögonblickliga avskaffande:
"Men de antiauktoritära kräver, att den politiska staten skall avskaffas på en gång, innan de sociala förhållanden, som frambragt den, ännu avskaffats. De kräver att den sociala revolutionens första åtgärd skall vara auktoritetens upphävande" (Engels cit. Lenin, s. 262).
Så övergår Engels till att anföra att Pariskommunen begagnat det beväpnade folkets auktoritet gentemot bourgeoisin. Det ligger ett uns av sanning i Engels påstående då anarkister av olika schatteringar föreställt sig revolutionen mera som en process där det nya socialistiska samhället dels förbereds innan den direkta kampen börjar, dels utvecklas under själva kampen. De menade sig också se sin idé förverkligad i Sovjet i och med att dubbelväldet med arbetare- och bondesovjeter upprättades.
Det är därför felaktigt när Engels genom en glidning får detta att innebära att det skulle vara främmande för anarkismen att det beväpnade folket måste gå i väpnad kamp med bourgeoisin. Det har funnits en anarkistisk tendens färgad av Tolstojansk pacifism men denna kan inte sättas lika med anarkismen i sin helhet. Både Bakunin och Proudhon menade väpnad kamp vara nödvändig. Men även på denna punkt citeras Engels troget av marxist-leninister än idag när de kritiserar anarkismen. Det kan därför vara intressant att saxa några rader ur ett anarkistiskt program från 1920 skisserat av en av anarkismens ledande gestalter Errico Malatesta:
"Om vi lämnar åt sidan historiens lärdomar (vilka visar att en privilegierad klass aldrig lämnat ifrån sig alla eller några av sina privilegier och att en regering aldrig lämnat ifrån sig sin makt om den inte tvingats med våld eller hot om våld) så är det tillräckligt med samtida skäl för att övertyga vem som helst att borgarna och regeringarna avser att bruka väpnat våld för att försvara sig, inte bara mot fullständig expropriation, utan också mot små folkliga krav, samt att de alltid är beredda att sätta igång de mest brutala förföljelser och de blodigaste massakrer.
För dem som vill frigöra sig finns bara en väg: att möta våld med våld."[12]
Man kunde tänka sig att Lenins anklagelse mot anarkisterna för att inte syssla med "politiska former" vore riktig och att Proudhon i själva verket utgjorde undantaget. Detta låter sig svårligen påstås. Efter Första Internationalens klyvning förekom till exempel ivriga diskussioner om organisationsfrågor i den s.k. antiauktoritära internationalen. Vid dess möte i Bryssel 1874 var t.ex. frågan om staten och möjligheten att utöva vissa av dess nödvändiga funktioner med hjälp av andra organ en central fråga.[13]
Hur förhöll det sig då i Ryssland? Ja, före revolutionen var anarkisterna få och svaga. Själva revolutionen gav däremot anarkismen ett visst uppsving bland annat för att den till en tid förlöpte på ett sätt som väl harmonierade med den anarkistiska doktrinen. I inledningen påpekade jag hur många anarkister slöt upp kring Lenins Aprilteser. Voline noterar att det under en viss tid rådde en nästan perfekt parallellitet i de flesta frågor mellan anarkister och bolsjeviker.[14] Men det fanns en viss reservation. Jag citerar ur Golos Truda (Arbetets röst) 20/10 1917, anarkosyndikalistiskt veckoblad, utgivet i Petrograd:
"Allt beror på den tolkning segrarna ger av ordet 'makt' (i parollen All makt åt sovjeterna!) och på deras uppfattning om 'maktens organisering'. Allt beror på det sätt på vilket segern ytterst utnyttjas av de element som dagen efter revolutionen har den s.k. makten.
Om man med 'makt' vill säga, att varje skapande arbete och varje organisatorisk aktivitet över hela landet skall ligga i händerna på arbetare- och bondeorgan understödda av de beväpnade massorna;
Om man med 'makt' menar dessa organs fulla rätt att utöva denna aktivitet och sammansluta sig med detta mål på ett fritt och naturligt sätt, därmed påbörjande den nya ekonomiska och sociala organisation som skall föra Revolutionen mot nya horisonter av fred, ekonomisk jämlikhet och sann frihet;
Om parollen 'makt åt Sovjeterna' inte betecknar inrättandet av ett nytt centrum av politisk makt, ett centrum underordnat en stats politiska och auktoritära dominans;
Om 'makten åt Sovjeterna' inte i verkligheten blir en statsmakt för ett nytt politiskt parti;
Då och endast då kan den nya krisen bli den sista, och utmärka början på en ny epok.
Men om man med 'makt' vill förstå en aktivitet från auktoritära och politiska particentra, dirigering genom ett politiskt och auktoritärt huvudcentrum (partiets och statens centralmakt); om 'Sovjeternas maktövertagande' betecknar maktens usurpering genom ett nytt politiskt parti, med målet att med denna makts hjälp, uppifrån omorganisera hela det ekonomiska och sociala livet och alltså på detta sätt lösa ögonblickets och epokens komplicerade frågor - i så fall är denna nya etapp av revolutionen, inte heller någon avgörande etapp. Vi tvivlar inte ett ögonblick på att denna 'nya makt' är oförmögen att åstadkomma sann socialism eller ens tillfredsställa befolkningens väsentliga och ögonblickliga behov och intressen."[15]
Det är möjligt att Lenin inte läste Golos Truda. Det är också möjligt att han hade dålig kunskap om anarkismen eller råkat på representanter som svarade mot hans beskrivning. Detta förklarar dock inte inkonsekvenserna i hans text samt hans accepterande av en rad dåliga argument. Vore det så att hans argument byggde på dålig kännedom om anarkismen så kan det vara en ursäkt för honom. Men det gör inte argumentet som argument bättre. Och det finns ingen anledning att idag upprepa Lenins och Engels argument mot anarkismen om man vill invända mot någonting annat än en karikatyr. Dessvärre sker detta ständigt. Ett av skälen till detta är helt enkelt att många hämtar sin information om anarkistiska rörelser framför allt ur denna Lenins polemik. Argument som hänför sig till denna enda källa upprepas sedan på nytt och på nytt i nya böcker. Det är en av innebörden i att segrarna skriver historia.
Av det sagda kan det förefalla som om varje skillnad mellan den leninistiska doktrinen och anarkismen förnekades. Skillnader finns emellertid. Men förhållandet mellan "lärorna" är komplicerat. Ty vi måste relatera anarkismen dels till den Lenin som visar fram Pariskommunen som formen för proletariatets diktatur, dels till den Lenin som önskar en centraliserad partistyrd stat av mer ordinär typ. Med den förste Lenin står anarkisterna eniga så när som på detaljer. Det har redan framgått av resonemanget.
Endast ytterligare en anmärkning skall framföras på denna punkt. Det gäller Engels försök att skapa en motsättning mot anarkismen genom att peka på nödvändigheten att man begagnar sig av det "beväpnade folkets auktoritet gentemot bourgeoisin". Detta får ett svar i Golos Truda där det ju talas om "arbetare- och bondeorgan understödda av de beväpnade massorna" (se cit. ovan).
Med den andre Lenin är de emellertid oeniga. Det finns anledning att anta att det återigen inte så mycket är teoretiska misstag, bristande information eller liknande som gör Lenins argumentation så förvirrande. Förvirringen uppstår sannolikt därför att han åberopar sig på Pariskommunen men argumenterar mot anarkisterna utifrån ett helt annat statsbegrepp. Avslutningsvis kan man då summera skillnaderna mellan Lenins (och Engels) uppfattning och den anarkistiska.
1. Frågan om hastigheten vid avskaffandet av staten. Engels säger att anarkisterna predikar statens avskaffande "från idag till i morgon" samt att de kräver att den politiska staten skall avskaffas på en gång innan de sociala förhållanden som frambragt den ännu avskaffats" (s. 262).
Det framgår av citatet från Golos Truda att detta är en överdrift. Den anarkistiska slogan om "statens gradvisa men ögonblickliga avskaffande" får sin konkretion i deras reaktion på frågan om Sovjetmakten. De vill genast avskaffa staten i den meningen att de avvisar uppbyggandet av en ny statsapparat efter raserandet av den gamla. Statens funktioner skall så fort som möjligt övertas av nya organ. Detta utesluter inte en tid av väpnad kamp. Det innebär inte tro på att det tillstånd som Lenin kallar "kommunism" skall kunna förverkligas direkt. Och Engels tal om avskaffandet av staten "innan de sociala förhållanden som frambragt den ännu avskaffats" missar poängen. Den är nämligen att arbetarorganen genast skall börja bygga upp sådana förhållanden som inte kräver en stat.
2. Frågan om självstyrelsen. Anarkisterna menar att makten skall ligga i arbetar- och bondesovjeternas händer och att dessa skall styra landet genom en organisation som bildas nedifrån och upp. Detta utesluter inte väpnat försvar. Det vilar på beväpning av massorna.
3. Frågan om partiet och staten. Anarkisterna avvisar uppbyggandet av en centralistisk, hierarkisk stat. Likaså avvisar de idén om ett parti som genom denna stat styr uppifrån och ned. Detta hänger naturligtvis samman med deras krav på reell självstyrelse. Deras idé är att vissa former inte tillåter förverkligandet av producenternas formande av sitt eget samhälle.[16] Som jag pekat på i tidigare kapitel tilldelar Lenin i själva verket arbetare- och bondesovjeterna en roll endast som kontrollorgan, underordnade staten, styrd av partiet.
Det har framgått av tidigare resonemang att Lenin ser proletariatets diktatur som en historisk period mellan kapitalism och kommunism. Detta synsätt skulle vara autentiskt marxistiskt, Lenin menar sig återställa Marx lära. Marx har påvisat att "klasskampen oundvikligt leder till proletariatets diktatur" och att "denna diktatur själv endast bildar övergången till upphävandet av alla klasser och till ett klasslöst samhälle ..." (Marx cit. Lenin, s. 230). På andra ställen kallar Marx detta sista stadium för det kommunistiska (s. 289).
Nu finns det emellertid en viktig skillnad i Marx och Lenins språkbruk. I vissa passager blir för Lenin kommunismen lika med ett avlägset, "utopiskt" tillstånd där till och med demokratin dör bort, medan begynnelsefasen hos Lenin kallas socialism, en fulländad demokrati under proletariatets diktatur.
Därtill kommer att Lenin när han citerar Marx och Engels inte tar hänsyn till deras förändrade ståndpunkt efter Pariskommunen. I flera anförda citat syns i själva verket Engels och Marx med proletariatets diktatur avse en kort övergångsfas mellan två huvudperioder. Vi har redan sett den tänjning som Lenin får göra av en passage från Engels för att få det att passa hans syften:
"Den första handling med vilken staten verkligen framträder som representant för hela samhället - besittningstagandet av produktionsmedlen i samhällets namn - är tillika dess sista självständiga handling som stat" (Engels cit. Lenin, s. 210-211).
Ytterligare ett citat från Engels belyser detta:
"Man borde upphöra med allt detta prat om staten, i synnerhet efter Kommunen, som inte längre var någon stat i egentlig mening. Men då nu staten endast är en tillfällig inrättning av vilken man använder sig under kampen, under revolutionen, för att med våld kuva sina motståndare, så är det rena vansinnet att tala om den fria folkstaten" (Engels cit. Lenin, s. 264-265).
Dessa och andra avsnitt tycks i själva verket utsäga att en regelrätt stat, ett regelrätt förtryck inte alls krävs under en historisk period som Lenin hävdar. D.v.s. om Lenin med proletariatets diktatur avser Pariskommunen så ställer sig saken annorlunda. Men denna är ju enligt Engels inte en stat i egentlig mening.
Nu är Marx och Engels föreställningar på den här punkten inte helt klara. Men det är rimligt att tolka deras lärdomar från Pariskommunen som att de tidigare inriktat sig på själva maktövertagandet och expropriationen men därvid inte kunnat föreställa sig någon form som skulle följa efter detta. I och med Pariskommunen finner de emellertid en sådan form. Det är formen för den begynnande kommunismen. Kommunformen som proletariatets diktatur blir därför långvarig, d.v.s. det tillstånd där demokratin dött bort, där inga utifrån pålagda sociala regler finns kvar o.s.v. kan inte förverkligas direkt. Begagnandet av statsapparaten vid själva expropriationen, vid den våldsamma sammanstötningen och kuvandet av de kämpande borgarna är däremot kortvarigt. Om alltså denna aspekt, kommunformen, utgör proletariatets diktatur så karakteriserar proletariatets diktatur en epok.
Men idén om Pariskommunen som form innebär också att själva revolutionen tecknas som en process för övrigt helt i enlighet med den anarkistiska bilden. Något enkelt maktövertagande, ett "gripande" av statsmakten blir det inte fråga om.
Hos Lenin blir det oklart vilka moment proletariatets diktatur skall innehålla. I polemiken mot anarkisterna anför han argument (bl.a. från Engels) som ju strängt taget bara gäller den mer kortvariga väpnade kampen.
Man kunde då hävda att Lenin med "kampen" och "revolutionen" just avsett en process, att revolutionen i en vidare mening (som förverkligandet av kommunismen) ständigt fortgår. Men en sådan tolkning är sofistisk och förvandlar flera av Lenins argument till nonsens.
Man kunde då hävda att det endast är fråga om en terminologisk skillnad mellan Marx och Engels å ena sidan och Lenin å den andra. Den skulle t.o.m. kunna vara till Lenins fördel genom att han klart sagt ifrån att den verkliga friheten inte kan uppnås förrän i en avlägsen framtid, att det därför gäller att driva processen vidare. Så länge det finns tvång finns det stat och "så länge det finns en stat finns det ingen frihet. När det en gång finns frihet kommer det inte att finnas någon stat".
Men dessa radikala formuleringar kan få en helt omvänd, negativ funktion. De döljer att friheten kan förverkligas i högre eller mindre grad, att tvång kan utövas på olika sätt och vara mer eller mindre nödvändigt. Det är exakt på denna punkt som Engels polemik mot anarkisterna slinter.
Det är svårt att se någonting positivt i Lenins terminologiska förändringar. Den historiska effekten har inte heller blivit eftersträvandet av socialistiskt samhälle av kommuntyp. Både i den teoretiska och praktisk-politiska marxist-leninistiska traditionen har Lenin givit legitimation för hävdandet av nödvändigheten av helt ordinära socialistiska stater. Arbetarstater, som i många avseenden är kopior av den borgerliga staten, upprättas. De fungerar visserligen utom ramen för privatkapitalistisk exploatering men saknar samtidigt många av de positiva element - vissa s.k. demokratiska rättigheter t.ex. - som en liberal-kapitalistisk demokrati bitvis förverkligar. Förhoppningsvis framgår det av föreliggande framställning att dessa tendenser inte beror på något slags "felläsning" av Lenin.
Precis som statsbegreppet är diktaturbegreppet hos Lenin tvetydigt. Ibland betecknar diktatur endast ett visst klassinnehåll - som när den parlamentariska demokratin förklaras vara en borgarnas diktatur - ibland betecknar det även former. Så tycks Lenin föreställa sig proletariatets diktatur mot borgarna som ett mycket konkret och påtagligt förtryck samt deras utestängande från deltagande i en rad samhälleliga processer.
Statsmakten och diktaturen har också en annan sida, bara antydd i Staten och revolutionen men tydlig i Lenins teoretiserande före revolution samt hans politiska praktik efter den: diktaturen och staten som partiets diktatur och stat.
Några citat skall få illustrera:
"Nej, vi vill en socialistisk revolution med sådana människor, som nu finnes, vilka inte kommer att reda sig utan ett över- och underordnande, utan kontroll, 'uppsyningsmän och bokhållare'. Men man skall underordna sig alla exploaterades och arbetandes väpnade förtrupp - proletariatet ...
Vi, arbetarna, skall själva organisera storproduktionen utgående från det, som kapitalismen redan skapat, vi stödjer oss härvid på vår arbetserfarenhet och skapar den strängaste järndisciplin som de beväpnade arbetarnas statsmakt understödjer ..." (s. 247-248).
"Proletariatet behöver statsmakten, en centraliserad maktorganisation, en våldsorganisation, både för att undertrycka exploatörernas motstånd och för att leda befolkningens väldiga massa, bönderna, småbourgeoisin, halvproletärerna vid den socialistiska hushållningens igångsättande" (s. 221).
"En snillrik tysk socialdemokrat från 1870-talet betecknade posten som en förebild för en socialistisk hushållning ... Hela folkhushållningen organiserad som posten ... under det beväpnade proletariatets ledning och kontroll - det är vårt närmaste mål. Det är en sådan stat på en sådan ekonomisk grundval, som vi behöver" (s. 248-249).
"Till dess den 'högre' fasen av kommunismen inträtt kräver socialisterna den strängaste kontroll från samhällets och från statens sida över arbetsnormerna och konsumtionsnormerna men denna kontroll måste inledas med kapitalisternas expropriering, med arbetarnas kontroll över kapitalisterna och inte genomföras av byråkratistaten utan av de beväpnade arbetarnas stat" (s. 302).
"Genom att fostra arbetarnas parti, fostrar marxismen proletariatets förtrupp, som är i stånd att övertaga makten och leda hela folket till socialismen, att inrikta och organisera det nya systemet, att vara lärare och ledare och anförare för alla arbetande och exploaterade vid ordnandet av deras samhälleliga liv utan bourgeoisin och mot bourgeoisin" (s. 221).
Här framgår tydligt hur långvarig diktaturfasen skall vara ("till dess den 'högre' fasen av kommunismen inträtt ...") samt hur litet Pariskommunens form betyder när det kommer till kritan. Statens funktioner skall här inte flyttas ned i samhället utan staten förblir den alienation, den parasitära utväxt som Proudhon och Marx talar om. Genom denna alienerade makt skall samhället och dess medlemmar ledas. Av vem? Ja det är oklart uttryckt: ibland är det "befolkningens stora massa", ibland "arbetarna själva", ibland "arbetarnas parti", ibland "proletariatets förtrupp", ibland "proletärernas organisation". Vi finner också "marxismen" fostrande proletariatets förtrupp.
Denna oklarhet undanröjs emellertid om man granskar Lenins skrifter före och efter revolutionen. Därtill kommer den praktik i vilken doktrinen skulle ges materiellt innehåll. Men detta berörs i föregående kapitel.
Avslutningsvis vill jag bara visa vilka effekter upphöjandet av den leninistiska traditionen kan få på vänsterintellektuella. Mitt exempel utgör Luigi Collettis uppsats "Power and democracy in socialist society" som är en devot lovprisning av Lenin med ständigt betonande av det fullständigt korrekta i Lenins kritik mot andra teoretiker. Mot bakgrund av den ovan gjorda analysen torde kommentarer vara överflödiga.
"För Lenin är revolutionen inte bara överförandet av makt från en klass till en annan, den är också övergången från en typ av makt till en annan: för honom följs dessa saker åt därför att den arbetarklass som tar makten är den arbetarklass som styr sig själv. För Kautsky, å andra sidan innebär maktövertagandet inte upprättandet av en ny makt, utan helt enkelt användandet av den gamla makten av de politiskt verksamma som representerar arbetarklassen, men inte själva är arbetarklassen. För de förra är socialismen massornas självstyrelse: inom socialismen, säger Lenin 'kommer befolkningens massa att höjas till den nivå där den tar oberoende del, inte bara vid röstning och val, utan också i vardagens administration. Under socialismen kommer alla att styra i tur och ordning och kommer snart vara vana vid att ingen styr' " (s. 22).
"För Lenin måste den socialistiska revolutionen förstöra den gamla staten, därför att den måste förstöra skillnaden mellan styrande och styrda" (s. 22).
"Sålunda innehåller teorin om det enkla maktövertagandet utan samtidig förintelse-transformation av makten fröet till en mellanklass-teori om staten. Eller snarare är det den eviga pendlingen mellan två extrema poler: en gränslös subjektivism som ser essensen av revolutionen och socialismen i överförandet av makt till en viss politisk kår, vilken som vi vet, är partibyråkratin; och en mellanklassteori om staten. Den första typen ger Rakositypen av regim: 'proletariatets diktatur' genom dekret, som efterhand kan utvecklas mot idén om 'hela folkets stat' " (s. 22).
"... Precis som Staten och revolutionen på den politiska praktikens nivå sammanfaller med Lenins första verkliga penetrering av och upptäckt av vikten av sovjeten (vilken först hade uppträtt mycket tidigare, under 1905 års revolution, men som han länge inte hade förstått), sammanfaller på den politiska teorins nivå Staten och revolutionen med hans upptäckt att 'proletariatets diktatur' inte är partiets diktatur utan Pariskommunen, samma kommun som Lenin ännu så sent som i de första månaderna av 1917 ännu hade betraktat bara som en form av den 'borgerliga demokratismen' om också en extrem sådan" (s. 24).
[1] "Om proletariatets uppgifter i den nuvarande revolutionen" s. 9-10.
[2] E. H. Carr, Ryska revolutionen 1917-1923, del 1 s. 95-96.
[3] P. Avrich, The Russian anarchists s. 127.
[4] Jämför resonemanget i K. Korsch, "Revolutionäre Kommune".
[5] R. Luxemburg, Den ryska revolutionen s. 62.
[6] K. Korsch, "Revolutionäre kommune" s. 105.
[7] Jämför diskussionen i Korsch, a.a.
[8] Marx-Engels Werke, bd 18 s. 96.
[9] Cit. ur D. Guérin, Pour un marxisme libertaire s. 96.
[10] P. Ansart, Sociologie de Proudhon s. 133.
[11] M. Bakuin, Gott und der Staat s. 77-78, kurs av KH.
[12] W. Richards (red.), E. Malatesta, His Life and Ideas s. 187.
[13] Ett par av inläggen finns återgivna i D. Guérins antologi Ni Dieu, ni Maltre, del II.
[14] P. Avrich, The Russian anarchists s. 129.
[15] Cit. från Voline, La révolution inconnue s. 191.
[16] Voline, a.a. framhåller att diskussionen mellan anarkisterna och de politiska partierna på vänsterkanten alltid gällt den positiva och konstruktiva sidan, som skall tas till vara efter krossandet av den borgerliga staten. Det gäller skilda organisationsprinciper (s. 151-157). Han polemiserar också mot dem som anklagar anarkisterna för att bara föra en strid om ord när de vill avskaffa staten: ty varje samhälle har en organisation och är därmed en stat. Voline menar att de är de anklagande, som gör en ordlek: De byter ut ett begrepp "stat" som är välkänt och har historisk förankring mot ett så allmänt begrepp att varje diskussion blir meningslös. Genom att spela på olika betydelser av ordet "stat" kan man då få det till att anarkister skulle vara emot varje organisationsform, vilket enligt Voline är helt absurt (s. 160-161).
Last updated on: 12.31.2009