Samtida recension:
»Jag har valt att koncentrera mig på sex "områden" som jag anser att Håkansson tagit upp bristfälligt eller felaktigt. Jag genomför alltså ingen fullständig eller detaljerad kritik av alla små detaljer som jag inte är överens med KH om. Jag vill dessutom påpeka att det närs nog är enbart negativ kritik som jag för fram. Det skulle bli en lång text att räkna upp allt som jag håller med om i boken, eftersom detta klart överväger bristerna. Detta, och framställningen i övrigt förutsätter därför att läsaren av denna artikel också tagit del av/kommer att ta del av KH:s bok, vilken jag härmed å det varmaste rekommenderar.
Syfte och metod
Håkansson säger i inledningen till boken att den "utgör utkast till en rådssocialistisk ideologi" och att han vill "presentera en allmän ideologisk ram som alternativ till å ena sidan parlamentarisk reformism av socialdemokratisk typ, å andra sidan marxism-leninism".
Jag anser nu inte att boken når upp till dessa målsättningar. Presentationen av alternativet förekommer huvudsakligen i kapitel 1 och 2, och är där mycket vagt. Exempel: "Den rådssocialistiska 'organisationstanken' kan således sägas spänna sig från idén om en demokratisk massorganisation av närmast syndikalistisk typ till idén om små ideologiska kampgrupper som propagerar för arbetarnas självorganisering och det självstyrda socialkistiska samhället". (sid. 23)
"När det gäller fackföreningarna kan man finna skiftande inställningar från rådssocialister. Jag tror att det är svårt att tala om någon principiell inställning på denna punkt. Avgörande är den konkreta funktion fackföreningarna har i ett bestämt land vid en bestämd tidpunkt". (sid. 25)
Detta kan knappast sägas utgöra ett alternativ till en vänster som ingående diskuterar hur kampen ska föras på arbetsplatserna.
Jag menar att boken istället bör ses som en kritik av grundläggande delar av den leninistiska ideologin. Det är utifrån en sådan mera begränsad målsättning för boken som jag utgått i min bedömning och kritik.
En betänklig brist som kommer fram i vissa avsnitt i boken är att KH ibland tycks tappa bort klassperspektivet, klasståndpunkten. Klarast kommer det fram i kap. 1.1, "Rådssocialismens sociala bas". Där säger sig KH ta upp "ideologier eller politiska 'läror' i termer av klassursprung och funktion i förhållande till olika klasser". (sid. 17) Här tycks KH stå högt över alla klasser, betraktande leninismen, anarkismen och rådssocialismen från sin position som opartisk domare, helt utan ställningstagande i klasskampen. Han konstaterar att Marx och Lenin inte var arbetare, och likadant Bakunin och Kropotkin, och följaktligen skulle inte ideologierna skilja sig i frågan om klassursprung; de skulle alla vara lika "proletära". Men KH glömmer i sin iver att undersöka olika "lärors" funktion i förhållande till olika klasser. Han frågar sig inte i denna bedömning hur lärorna "fungerar" i förhållande till klassamhället, vilken klass' intressen som läran gynnar. Han frågar sig inte vems intressen en idealistisk samhällsteori gynnar, vems intressen det gynnar att motarbeta en central organisering av arbetarråden, osv. Det är utifrån sådana utgångspunkter som anarkismen brukar betecknas som "småborgerlig", socialdemokratin som "storborgerlig" och som men kan beteckna stalinismen som "statsbyråkratins ideologi". Att dessa olika rörelser sedan samtliga lyckats appellera till arbetarklassen och få den att sluta upp kring och försvara sina härskande klasser gör dem inte mera "proletära".
Men KH lämnar snart detta resonemang för att gå in på en mer väsentlig fråga, den om mål och medel för de olika "lärorna", och närmar sig då också snabbt en syn till innehållet framför formen. Detta utvecklas i kap. 3, "Politisk form och klassinnehåll", som tillsammans med kap. 4 är det bästa i boken.
Skillnaden mellan form och innehåll kan dock även belysas med ett exempel ur KH:s eget resonemang, nämligen att det inte räcker att kalla sig "marxist" för att verkligen tillämpa den. KH menar att "liksom rådssocialisterna omfattade flertalet av anarkisterna och syndikalisterna på avgörande punkter den marxistiska analysen av det kapitalistiska samhället. Bakunin satte Marx' verk mycket högt, prisade honom som teoretiker (...). Han översatte Kapitalet till ryska." (s. 37)
Men att det inte är tillräckligt att vara en god översättare för att vara marxist kan vi se om vi tar en titt på hur Bakunin tillämpar sin "marxism":
"I detta program (kommunistiska manifestet, vår anm.) finns ett uttryck som är i högsta grad motbjudande för oss revolutionära anarkister, som helt enkelt vill hela folkets fullständiga frigörelse, uttrycket i fråga är framställningen av arbetarna som en klass och inte som en 'massa' " (Bakunin: Marx, socialismens Bismarck).
Det rådssocialistiska alternativet
KH:s skiss av ett socialistiskt samhälle, av rådsorganiseringen, baseras till största delen på den engelska gruppen Solidaritys skrift Arbetarråden och kännetecknas därför av samma brister.
För att ett socialistiskt samhälle ska kunna fungera krävs en planerad ekonomi. Det krävs organ som kan utföra denna planering, samla in uppgifter, upprätta planer, föra ut dem till diskussion, sammanställa resultatet av diskussioner, föra ut alternativ för omröstning, verkställa den beslutade planen, justera brister i planen, osv. Det krävs organ som handhar handel, kommunikationer, de väpnade styrkorna, m.m. Det behöva m.a.o. centrala organ. KH gör som Solidarity, d.v.s. undervärderar nödvändigheten av dessa. Exempel ur pamfletten Arbetarråden: "Om det visade sig nödvändigt (vår kurs.) skulle varje råd kunna bidraga med en trupp för att forma vissa centrala enheter, som skulle ställas under kontroll av delegaternas centralmöte".
Vad har historien visat vara nödvändigt, med inbördeskriget i Sovjet 1917-21, Spanien 1936-39, o.s.v.? Kan någon revolutionär på allvar hävda att det inte skulle vara nödvändigt med en centraliserad organisering av de väpnade styrkorna distributionen och produktionen i ett revolutionärt läge? Ja, tydligen - anarkister kan det! KH är på denna punkt mer naiv än Solidarity. Det enda han säger om våldsmakten (sid. 80) är att den ska bestå av "det beväpnade folket".
KH påpekar också helt riktigt att nationalisering av produktionsmedel inte får förväxlas med förstatligande eller nationalisering" (sid. 64). Med förstatligande menar KH "bibehållandet av ett politiskt maktcentrum som avsöndrar och reser sig över det övriga samhället (sid. 72), vilket resulterar i att de ekonomisk-politiska besluten koncentreras på få hände. "De arbetande blir inte subjekt i sitt eget samhälle."
Detta har KH rätt i. Men jag menar också att det är viktigt att skilja mellan socialisering och kollektivisering. Kollektivisering då i betydelsen av att arbetarna på ett företag suveränt "förfogar" över sitt företag. Om man med "förfogar" menar att arbetarna på det specifika företaget avgör sina löner, produkternas utformning, priser eller liknande, leder detta lätt till konkurrens företagen (och därmed arbetarna) emellan. Exempel härpå är Jugoslavien, samt delvis fabrikskommittéerna i Sovjet 1917 (se Carr t.ex.). Följaktligen måste socialisering innebära självstyre genom vissa centrala organ; innebära ett samhälleligt självstyre, inte ett individuellt.
Vad är en klass?
Av central betydelse för all marxistisk debatt är klassbegreppet. Jag har tidigare påpekat hur KH diskuterar frågan om olika "klassursprung". Även andra avsnitt i boken bygger på klassbegreppet, t.ex. frågan om proletariatets diktatur och statens bortdöende. Enligt min mening har KH en alltför "ekonomistisk" syn på klasserna, dvs. han tenderar att enbart bestämma dem utifrån människors ställning till produktionen: "... potentiellt kontrarevolutionära individer, som tillhört de tidigare exploaterande klasserna. I strikt marxistisk mening utgör de knappast längre samma klass, försåvitt de inte innehar samma position eller funktion som tidigare". (sid. 103)
"Det socialistiska samhället är därför inte ett klassamhälle i egentlig mening. Klasserna kan föreligga i meningen före detta klasser, dvs. i form av enskilda individer som tillhört en viss klass eller uppvisar tänkesätt som är förbundna med tidigare klasstörhållanden. Den avgörande grunden för klasstillhörighet existerar dock, som redan sagts, inte längre". (sid. 111)
Det är riktigt att klassernas grundval utgörs av människors ställning till (mervärdes-)produktionen. Men människor är inte bara producenter/konsumenter av merprodukter. De har andra saker för sig, bl.a. av kulturell och politisk art. Människorna står m.a.o. också i ett förhållande till samhällets överbyggnad, och är i sin politisk-kulturella och övriga verksamhet en del därav.
Således måste man förutom att man definierar människor i förhållande till produktionen också ta hänsyn till deras ställning i förhållande till politiska idéer och levnadsförhållanden i övrigt. Den "totala" definitionen av begreppet klass måste alltså förutom den ekonom1ska grundvalen också inbegripa överbyggnaden.
Detta får betydelse just för övergången till socialismen. Om det "i egentlig mening" inte existerar proletariat eller borgarklass etter revolutionen, så blir "proletariatets diktatur" bara en term utan till synes verklig innebörd. Om man däremot förstår att både proletariat och borgarklass kommer att existera på den politisk-ideologiska nivån efter revolutionen (något som KH antyder i det senare citatet, "individer" som "uppvisar tänkesätt"), samt på det materiella planet genom förbindelse med respektive arbetarklass och borgarklass i stater där revolutionen ännu inte segrat, så framträder nödvändigheten av att arbetarklassen organiserat förhindrar återgång till ett tidigare (eller nytt) klassamhälle med minoritetens diktatur över majoriteten. Arbetarklassen måste motarbeta den tidigare härskandeklassen, måste utöva en diktatur, proletariatets diktatur, organiserad genom en proletär statsapparat av arbetarråd och arbetarmilis.
KH tar, vad jag förstår, inte avstånd från termen "proletariatets diktatur", eller "den socialistiska staten". Men han vill tydligen utifrån sin syn på klasserna reducera statens betydelse under socialismen till att garantera att majoritetens vilja blir utförd. KH förlorar här igen klassperspektivet; tycks tro att borgarklassen kommer att hålla sig till arbetarstatens lagar och förordningar, att den borgerliga ideologin slutat verka.
Den proletära staten och dess bortdöende
KH:s syn på klassbegreppet får, som ovan sagts, konsekvenser för hans syn på staten. KH ifrågasätter den välkända tesen att "Staten dör bort" i det socialistiska samhället.
Det är dock inte enbart i detta avseende KH för fram en annan syn på staten än den gängse marxistiska:
"Statsapparaten i det utvecklade kapitalistiska samhället har inte bara en rad repressiva funktioner. Många av de områden den samordnar är socialt nyttiga: det gäller t.ex. utbildning och hälsovård." (sid. 87)
Här är det inte längre frågan om staten som organ för en klass' förtryck aven annan, utan den borgerliga upp fattningen föra fram: Staten är till för allas vårt bästa. Varför tror KH att borgarna utbildar arbetarklassen och ger den vård? För att det är lönsamt, eller för att de tycker synd om de stackars arbetarna?
KH lyckas också förväxla den borgerliga staten och den pro1etära. På sidan 148-149 citerar KH Engels om Pariskommunen och konstaterar:
"Det gamla. statsmaskineriet inte bara dör bort. Revolutionärerna avskaffar det genom åtgärder."
Det är bara det att här är det den borgerliga staten Engels talar om att "undanröja".
Men nu åter till den socialistiska statens bortdöende och KH:s syn:
"... blir det tydligt i det ständiga betonandet att staten inte kan 'avskaffas' utan måste dö eller vittra bort, att man inte är intresserad av att medvetet vidta åtgärder för att dessa funktioner så vitt möjligt skall reduceras." (sid. 28) "Är det då inte riktigare att säga att staten avskaffas än att den dör bort? Eller är staten någonting bortom revolutionär praxis?" (sid. 333-334)
Om vi till en början accepterar att det under socialismen blir nödvändigt att förhindra att den tidigare härskande klassen kommer tillbaka till makten, och att detta måste ske organiserat, på alla områden, så kan vi vara överens om att vi accepterar idén om en proletär stat, en socialistisk stat.
Om vi vidare som mål har ett kommunistiskt klasslöst samhälle, och därför också ett statslöst samhälle, så är det helt klart att staten måste "försvinna" någonstans "på vägen".
Vi kan vidare inse att under socialismen försvinner klasserna genom att, och om, socialismen utbreds i världsmåttstock, och de materiella villkor som är grunden för klasserna och deras respektive ideologier försvinner.
Eftersom staten är ett resultat av klassamhället så är förutsättningen för statens "försvinnande" att klasserna "försvinner". Detta sker genom att man arbetar för att avskaffa klasserna genom aktiva åtgärder som att upphäva arbetsdelningen, stödja klasskampen i länder där socialismen ännu inte segrat, medvetet förändra uppfostran och utbildning, etc.
Ett av redskapen - medlen - för att avskaffa klasserna (eller, kanske korrektare, de förhållanden som är grunden för klasserna) är den proletära staten! Den förhindrar ju, genom att bekämpa den tidigare härskande klassen, att en minoritetsdiktatur återupprättas.
Nu kan vi sluta cirkeln. Den proletära staten behövs för att avskaffa klasserna - avskaffandet av klasserna leder till att staten mister sin betydelse och funktion; staten dör bort.
Om, vi däremot tog oss för att avskaffa staten, instrumentet för att motarbeta uppkomsten av en minoritetsdiktatur, skulle vi lämna dörren öppen för de som inte skulle tveka att upprätta en statsapparat för att härska över proletariatet.
Härmed är ingenting sagt om statens form, dess uppbyggnad. Det är givet att en organisering som främjar uppkomsten av en statsbyråkrati inte är en lämplig form för en proletär statsapparat. Än mer, i så fall är det ingen proletär statsapparat utan en statsbyråkratisk stat. Den proletära staten måste vara baserad på arbetarklassens kontroll genom sin rådsorganisering.
Kritiken av leninismen
KH riktar en i mitt tycke i många avseenden riktig kritik mot de leninistiska partierna. I en av de bästa passagerna i boken sammanfattas resultatet av den leninistiska partiteorin så här:
"Från marxist-leninistiskt håll härleds ofta revolutionsungars misslyckande till bland annat avsaknaden av ett revolutionärt ledande parti med grepp om massorna och med förmåga att göra de taktiskt riktiga dragen i situationen. Otaliga är de analyser av Frankrike 1968 som utmynnat i denna tes. Detsamma gäller Tyskland på 20-talet.
Men i samtliga aktuella situationer gäller att det existerat marxist-leninistiska organisationer. Dessa visar sig emellertid genomgående ha agerat felaktigt, de har urartat beträffande sitt revolutionära innehåll, de har urartat beträffande sin struktur (den demokratiska centralismen har blivit till byråkratisk centralism), ledarna har varit dåliga ledare, eventuellt förrädare. Kravet reses därför på nytt på förnyelse av parti, partistruktur eller utbyte av ledare.
Här menar jag att en grundläggande svaghet i denna revolutionsstrategi visar sig. Med alla de historiska exempel som givits från marxist-leninistiskt håll, skulle man våga formuleringen av en de marxist-leninistiska partiernas tendens till degeneration". (sid. 44)
Kapitel 6, "Elitpartiet och proletariatets diktatur", innehåller en kritik uppbyggd kring några vanliga påståenden från leninistiskt håll, om varför Partiet skulle vara nödvändigt. KH visar på motsägelser och orimligheter i dessa påståenden.
Men kapitlet och kritiken i övrigt mister något av sitt värde, genom att KH inte definierar vad han menar med "leninism", inte heller förklarar han vilken leninistisk organisationsform för Partiet (t.ex. trotskistisk eller stalinistisk) han avser i den specifika kritiken.
KH ställer heller inte upp något alternativ till leninisternas parti, han visar inte på något konkret sätt hur en revolutionär organisation kan tänkas fungera (möjligen kan detta utläsas implicit). Om nu KH är mot den centralism som Lenin formulerar för Partiet i "Vad bör göras", hur vill då Kaj Håkansson att beslut ska fattas i en revolutionär situation? Något alternativ formuleras aldrig.
KH tycks också hysa tvekan inför termen "Partiets ledande roll". Han påpekar helt riktigt hur detta har fått tjäna som alibi för att Partiet ska inneha institutionell makt i den proletära staten, att kommunisterna ska ha speciella organisatoriska fördelar i statsapparaten. KH vill istället betona avantgardets funktion som rådgivare åt klassen.
Här tycker jag att KH lämnar praktiken för att ägna sig åt ett abstrakt moraliserande. Antag att vi har en revolutionär organisation med tusentals medlemmar i arbetarråd, soldatråd osv. Ska dessa kommunister endast syssla med att ge råd åt sina arbetskamrater, eller ska de också ta initiativ till en samordning av arbetarråden? Ska de bara propagera för sin politik, eller ska de genom handling, genom att försöka bli valda till olika positioner inom rådsorganiseringen verka far dess genomförande? Med andra ord, ska de försöka vara ledande i uppbygget av den proletära staten, genom att finnas i den, eller ska de bara med propaganda uttolka hur de tycker att staten borde vara uppbyggd? Att den revolutionära organisationens medlemmar väljs till delegater på olika nivåer innebär ju inte att organisationen blir en del av statsapparaten. En organisations inflytande ökar naturligtvis, men det är väl det man syftar till att ens politik ska få så stor genomslagskraft som möjligt. För KH menar väl inte att vi ska underlåta att motarbeta grupper som är motståndare till en rådsorganisering, bara för att vi själva inte vill vara "auktoritära"? Den revolutionära organisationen måste, om den ska kunna säga sig utgöra proletariatets avantgarde, ändå vara en del av klassen. Och varför skulle den del av klassen, som enligt vår mening har en riktig politik, avstå från att försöka genomföra den?
Staten & Revolutionen
KH försöker genom att ta upp olika påståenden av Lenin i "Staten och revolutionen" påvisa motsägelser, och då speciellt vad Lenin har att säga om Partiet i förhållande till klassen och sovjeterna. Jag tror dock att framställningen hade vunnit på att istället jämföra uttalanden i "Staten och revolutionen" med bolsjevikernas praktik och/eller med andra skrifter av Lenin, motsägelserna hade blivit tydligare då.
I en del fall är det osäkert om inte KH medvetet tolkar citaten till Lenins nackdel. Ofta blir det klarare vad Lenin menat, om man läser citaten ur "Staten och revolutionen" i sitt sammanhang, i original.
KH vill t.ex. påstå att Lenins och Engels syn på frågan om Pariskommunen som "stat i egentlig mening" skiljer sig åt. KH menar att eftersom (sid. 364) nästan hela befolkningen i Paris var beväpnad, så existerade det ingen "speciell undertryckningsmakt" och därför ingen stat. Men faktum är att också Lenin påpekade att Kommunen inte var en stat i egentlig mening:
" 'Kommunen var inte längre någon stat i egentlig mening' - detta är Engels i teoretiskt avseende utomordentligt betydelsefulla påstående. Efter vad vi ovan sagt är detta påstående fullständigt förståeligt. Kommunen höll på att upphöra att vara stat för så vitt som den inte hade att undertrycka befolkningens minoritet (exploatörerna). Den slog sönder det borgerliga statsmaskineriet; istället för en speciell undertryckningsmakt trädde befolkningen själv på arenan. Allt detta är avvikelser från staten i egentlig mening". (Lenin: Staten och revolutionen", Valda verk, sid. 266)
KH diskuterar också förhållandet mellan Lenin och anarkismen. KH menar att anarkisterna och bolsjevikerna hade i stort sett samma uppfattningar om man, för bolsjevikernas del, utgår från Lenins "Staten och revolutionen" och de s.k. "Aprilteserna". Anarkisterna var, enligt KH, positiva till att upprätta en makt mot borgarna, och KH citerar här en anarkisttidning. KH underlåter att betona anarkisternas enorma uppsplittring (alltifrån religiöst-pacifistiskt färgade strömningar till klart revolutionära grupper) [På sid. 373 skriver dock KH: "Det har funnits en anarkistisk tendens färgad av Tolstojansk pacifism men denna kan inte sättas lika med anarkismen i sin helhet. Både Bakunin och Proudhon menade väpnad kamp vara nödvändig" - MIA.]. Han kan sedan inte förstå Lenins aversion mot anarkisterna, och menar att Lenin "hade dålig kunskap om anarkismen eller råkat på representanter som svarade mot hans beskrivning". (sid. 375) Kan det inte vara så att Lenin hade träffat på en grupp anarkister med den inte helt okände Kropotkin i spetsen, som stödde Kerenskij-regimen och talade för att fortsätta kriget mot Tyskland, i ett läge då hela det ryska proletariatet var hjärtligt utleda på det meningslösa kriget?
På sid. 361 menar KH med hjälp av ett citat från Lenins "Socialdemokratins två taktiska linjer" (1905) att Lenin är inkonsekvent i sin inställning till Pariskommunen. 1905 skulle han ha kritiserat den, 1917 höjt den till skyarna. Men om man läser det anförda citatet, och då speciellt i sitt sammanhang, framgår det att vad Lenin kritiserar är kommunregeringen. Man får skilja på "Kommunen" i betydelsen "kommunregeringen", och "Kommunen" i betydelsen "hela det revolutionära Paris".
Övriga synpunkter
Efter denna min artikel kan man fråga sig om KH:s kritik av leninismen överhuvudtaget har något värde när han har så pass många grundläggande bister i sitt resonemang. Men då är jag rädd att min artikel givit ett felaktigt intryck. KH är nämligen inte konsekvent i sina, ska vi kalla det, anarkistiska avvikelser från den korrekta marxistiska linjen (som vi i Förbundet Arbetarmakt naturligtvis står för). Det tycks mer vara fråga om olika "misstag" om man jämför med boken som helhet.
KH tycks ha mycket gedigna kunskaper i de frågor han uttalar sig om. Därför blir man förvånad när han i det för övrigt bra kapitel 4, "Ideal, verklighet, vetenskap", faller platt tör Solidaritys "vederläggning" av marxismen i "History and revolution". Solidarity (Cardan & Brinton) hävdar där att det dialektiska inslaget i den dialektiska materialismen endast skulle återfinnas på fem rader i ett av Engels' brev! (Solidaritys ståndpunkt är att marxismen står för en mekanisk materialism, varpå man vederlägger den mekaniska materialismen och därmed "marxismen", för att slutligen sätta upp sin egen idealism som alternativ). Det är inte utan att man börjar fundera på vad som skiljer KH:s rådssocialism från anarkismen, speciellt då han inte någonstans påpekar någon brist hos anarkismen/syndikalismen ...
Men än en gång, trots dessa brister är Socialism som självstyre en svidande vidräkning med åtminstone den stalinistiska ideologin, och en hel del av leninismen dessutom.»
(Ur Rådsmakt, nr 4 (2/74), maj 1974)
Last updated on: 12.31.2009