Skrivet: Mitten av 30-talet
Publicerat: I International Review 1937-1938 och som pamflett 1939
under pseudonymen Helmut Wagner. Ffg på svenska i
Världssocialistiska häften nr 2.
Översättning: Världssocialistiska Gruppen
Digitalisering: Jonas Holmgren
De historiska förutsättningarna för den ryska revolutionen var industrins utveckling, arbetarklassens politiska uppvaknande och böndernas outhärdliga situation. Den omedelbara möjligheten att genomföra revolutionen och spränga sönder det tsaristiska systemet gavs av följande omständigheter: de stora kraven som ställdes på landets ekonomi under första världskriget, den allmänna organiseringen av bönderna i krigstidsarmén och att arbetarna beväpnades. Det var bonde- och arbetarstyrkor som genomförde revolutionen. De saknade hjälp av den ryska borgarklassen, som inte längre kunde bryta sig loss från tsarismen.
"För oss är den borgerliga revolutionens seger som en seger för borgarklassen en omöjlighet", observerade Lenin 1908. Han syftade på att bönderna utgjorde majoriteten av befolkningen, på det halvfeodala förtryck de levde under och det ryska proletariatets styrka och självmedvetande. Även om Lenin framhöll den kommande revolutionens säregna karaktär var han noga med att mycket tydligt tillägga: "Detta kännetecken undanröjer inte revolutionens borgerliga karaktär."
Den ryska revolutionen var en borgerlig revolution utan borgarklassen. Men trots revolutionens i grunden bonde-borgerliga tendenser kan den inte likställas med 1600-talets och 1700-talets borgerliga revolutioner. För medan de klasser som skulle bilda borgarklassens eftertrupp spontant drev rörelsen framåt gled den ryska borgarklassen ner i det förgångnas mörker och svaldes av den tsaristiska staten. Å andra sidan sammansmältes de ryska böndernas och de ryska arbetarnas strävanden i det givna historiska ögonblicket. I en enda handling förenade de elementen från två revolutioner: den borgerliga och den proletära.
I en träffande karaktärisering av denna situation skrev Trotskij:
"För att skapa Sovjetstaten var det nödvändigt att två faktorer av tämligen antagonistisk natur sammanfördes och genomträngde varandra: bondekriget, som representerar en rörelse typisk för den borgerliga utvecklingens gryning, och den proletära resningen, som redan förebådar det borgerliga samhällets nedgång." (The February Revolution)
Så till följd av de feodala och kapitalistiska metodernas samexistens i landet förenades två revolutioners antagonistiska former i en enda social rörelse, som ledde till en ny, historiskt säregen typ; det ryska samhällets revolution, som sträckte sig över två världsdelar och i sig sammanslöt två världsdelars sociala rörelse.
Föreningen var full av motsättningar: Bönderna kämpade för att få privategendom. Deras politiska åskådning var småborgerlig. Under sin kamp mot det rådande politiska och sociala systemet utvecklade de en ny egendomsideologi.
Arbetarnas rörelse, å andra sidan, rörde sig i riktning mot avskaffandet av kapitalistisk privategendom. Under sin kamp utvecklade de grundbeståndsdelarna till ett socialistiskt klassmedvetande. Bonden kunde inte hålla nere arbetarna på den borgerligt agrara revolutionens nivå. Arbetarna kunde inte höja bönderna till den socialistiska revolutionens nivå. I den ryska revolutionen möttes böndernas strävan efter privategendom och proletariatets rörelse för att avskaffa den. Ingen av dessa klasser kunde lyckas om den handlade ensam. Revolutionens slutresultat skilde sig från det som vardera klassen eftersträvat.
För att de ryska massornas resning skulle segra måste en bro slås mellan bönderna och proletariatet, med vars hjälp de båda klassernas intressen kunde sammanjämkas. Eftersom arbetarnas och böndernas mål var motstridiga hotade de att slita sönder Ryssland omedelbart efter krossandet av det tsaristiska skruvstädet, som hållit samman landet. En kamp mellan bönderna och arbetarna kunde bara leda till ett resultat: revolutionens nederlag. Revolutionen behövde en kraft, en "klämma", som kunde hålla samman de båda antagonistiska elementen som skulle genomföra den. Tsarismen vilade på två klasser. För att lösa revolutionens historiska uppgifter - som hade försummats av borgarklassen, men inte kunde genomföras av arbetarna - måste den frambringa en ny politisk ordning, som också baserade sig på två klasser.
Vem kunde skapa instrumentet för detta? Vem kunde förena sig med och hålla samman Rysslands arbetarklass och bönder trots de ekonomiska motsättningarna som fanns mellan dem? Ett bondeparti kunde inte göra det, ett bondeparti kan inte lösa sådana uppgifter. De kunde inte heller lösas av ett proletärt parti. Partiet som löste denna uppgift upphörde därmed att vara ett socialistiskt parti, eftersom uppgiften bara kunde lösas genom en kompromiss mellan proletariatets intressen och privategendomens intressen.
Ett segerrikt proletariat kunde bara komma till samförstånd med sociala mellanskikt, som de ryska bönderna, under en revolutionär klassdiktatur, som kunde säkerställa revolutionens socialistiska inriktning. Villkoren för en sådan revolutionär klassdiktatur fanns inte i Ryssland. Proletariatets ställning var inte sådan att det kunde ta bönderna på släp. En arbetarnas diktatur över bönderna var omöjlig i Ryssland. Den enda möjligheten var en kompromiss mellan de båda klasserna. Det stridsrustade proletariatet ingick inte frivilligt denna kompromiss. De yttre omständigheterna tvingade det till den. Dessa omständigheter kunde inte behärskas av proletära krafter. De kunde bara behärskas av krafter som kunde inta en allmän (icke klassmässig) syn på revolutionens sociala uppgifter och som ägde tillräcklig beslutsamhet för att genomdriva dessa uppgifter till deras yttersta konsekvens.
Det fanns sådana krafter i Ryssland. De kom från intelligentsians led, från de intellektuella. Den gruppen var politiskt förtryckt, under det att arbetarna och bönderna gjorde motstånd mot ekonomiskt förtryck. Bara från Rysslands intellektuella kunde de krafter komma, som - genom att höja sig högt över sin klass nivå - kunde förstå den ryska revolutionens behov och upphöja sig själva till dess befäl.
Ingenting mindre än den gemensamma ansträngningen av ett block bestående av bönderna, arbetare och intellektuella kunde säkerställa revolutionens seger. Funktionen att föra befälet över detta block kunde bara tillfalla intelligentsians mest konsekventa och revolutionära flygel, partierna som kämpade om revolutionens ledning. Inga andra element kunde politiskt bemästra och dirigera dess blint verkande masskrafter. Den ryska revolutionens skarpaste vapen var Rysslands arbetarklass. Det var dock bönderna som tillhandahöll massbasen för revolutionens seger. Genom att de reste sig rycktes grunden - den sociala basen - undan för tsaristisk absolutism och jordadel.
Ledarskap: de intellektuella. Attackvapen: proletariatet. Massbas: bönderna. Det var inom denna triangel som den ryska revolutionen rullades upp. Utan förståelse av denna styrkegruppering kan det inte finnas någon förståelse av den ryska revolutionens natur, förlopp och resultat.
Det var Lenins parti som höjde sig till den ryska revolutionens huvud och sammansmälte bonderevolten och arbetarnas resning. Bolsjevismen var det politiska uttrycket för den del av de revolutionära intellektuella i Ryssland som förstod ögonblickets uppgifter och med okuvlig energi och hänsynslös konsekvens tog itu med att genomföra dem.
Såtillvida som de bestod av intellektuella skilde sig de ryska socialdemokraterna inte från de gamla narodnikerna eller socialistrevolutionärerna. Med tanke på den bittra kampen som fanns mellan socialdemokraterna och socialistrevolutionärerna kan ingen av dessa båda strömningar betraktas som den direkta förlängningen av den ryska intelligentsians tidigare revolutionära rörelse.
Socialistrevolutionärerna kunde säga om sig själva att de hade övertagit populisternas (narodnikernas) kampmetoder, uppfattning av utvecklingen och bondeperspektiv. Å andra sidan kämpade de tidiga socialdemokraterna, som marxister, mot narodnikerna; och bolsjevikerna såg sig själva som den ursprungliga marxistiska teorins väktare och förnyare. De ansåg att deras egen ideologi var marxismens slutgiltigt fulländade och utvecklade form. De beskrev sig själva som Marx' och Engels enda verkliga arvtagare.
Om dessa påståenden var välgrundade var bolsjevikpartiet den enda och direkta fortsättaren av den politiska och teoretiska rörelse som hade sin utgångspunkt i den vetenskapliga socialismens båda grundares arbete. Kunde bolsjevismen verkligen göra anspråk på denna roll?
Frågan har stor betydelse för världens arbetare. Den kan bara besvaras genom att klargöra en annan fråga: "I vilken mån bestämdes bolsjevismens sociala karaktär av dess ursprung i Rysslands revolutionära intelligentsia?
Var bolsjevismen fortsättningen på arbetarklassens internationella marxistiska rörelse eller var den bara en fortsättning på de revolutionära intellektuellas nationella ryska rörelse?"
Bolsjevismen kommer att bestrida rätten att ens ställa sådana frågor. Den kommer att peka på sin marxistiska ortodoxi. Men en revolutionär rörelses sociala betydelse beror inte bara på dess ideologi. Den beror på det sociala innehåll som döljer sig bakom denna ideologi. Bolsjevismens väsentliga kännemärken är inte dess marxistiska bekännelseformler. Bolsjevismens väsentliga kännemärken är de sociala omständigheter som återfinns bakom och nära dess principer, och politiken som uppkommer ur dessa sociala omständigheter. Det är bara om principerna och de givna sociala omständigheterna överensstämmer som bolsjevismens anspråk på en ställning på toppen av marxismens utveckling kan rättfärdigas.
Den gamla narodnikerrörelsen slutade i en återvändsgränd. Dess terroristiska gren, Narodnaja Volja, krossades utan att ha lyckats utlösa en bonderevolt. Sedan dök dess propagandagren, Tjernij Peredel, upp på scenen och upplevde hur dess "gå till folket"-program gjorde bankrutt. Bönderna var opåverkade av dess propaganda. Som en följd av detta började en del av den populistiska intelligentsian att ompröva sin taktik.
De ryska revolutionärerna visste att de själva, som intellektuella, inte kunde starta och genomföra revolutionen. I stället såg de sig själva som förutbestämda ledare av och inspiratörer till ett uppror i vilket deras funktion skulle vara att uttrycka målet för kampen och att inneha kommandoställningarna. De betraktade sig själva som den ryska revolutionens generalstab. Deras trupper skulle bestå av folkets breda massa. Genom att "gå till folket" skulle de värva och organisera dessa trupper.
Detta synsätt hade utvecklats i detalj redan av Bakunin och det var hans lärjungar som stod i narodnikerrörelsens främsta led. Bakunin ansåg inte att det var viktigt att utbilda folket för revolutionen. Han ansåg att det räckte med att "uppvigla" bondemassorna för att vinna över dem till en revolutionär offensiv. Fram tills dess hade samma massors resning varit svag och saknat framgång. Det var nödvändigt, sa Bakunin, att införa ordning, att planera och organisera det annars oorganiserade upproret. Det var en uppgift för "hängivna, energiska, intellektuella personligheter", som måste vara "verkliga vänner till folket" och "individer med djävulen i kroppen". Genom sin djärvhet skulle dessa personer leda folket till handling och fungera som "en mellanhand mellan den revolutionära idén och folket". Dessa födda revolutionärer, så att säga, "ska inte utgöra revolutionsarmén. Folket självt ska utgöra revolutionsarmén. De revolutionära intellektuella ska fungera som en sorts generalstab". "Kommandostaben" för revolutionen skulle uppstå ur "den djärva ungdomens bildade värld", d.v.s. bland studenterna. Under denna stab ville Bakunin organisera massorna. "De arbetande massorna är talrika. Men så länge som massan inte är organiserad betyder den ingenting", skrev han.
1869 drog bakunisterna, under ledning av Netjajev, upp en mycket bestämd plan för ett allmänt uppror. Först skulle revolutionära studentcirklar bildas för att på så sätt skapa en officerskår. Sedan skulle revolutionärerna vända sig till de "utblottade" i det ryska samhället, de deklasserade elementen i storstäderna och provinsstäderna. Dessa skulle sändas till byarna i egenskap av "handlingens propagandister". Man trodde att ett allmänt massuppror skulle bryta ut i början av 1870 och leda till tsarismens krossande och folkets frihet.
Med "folket" menade Bakunin och narodnikerna bönderna. De kunde inte se någon annan armé för sin revolution. Redan 1851 förutspådde Herzen: "Om autokratin skulle triumfera över civilisationen kommer en bonderevolt, ett väldigt uppror, att rullas upp inför våra ögon". Han förklarade att Rysslands framtid tillhörde bonden, på samma sätt som Frankrikes framtid tillhörde arbetaren.
Herzen uttryckte således narodniker-"socialismens" grundläggande dogm. "I Ryssland finns ingen kapitalistisk utveckling. Därför måste den ryska socialistiska rörelsen uppstå direkt från bönderna, som är opåverkade såväl av den västerländska civilisationens höga utveckling som av dess förruttnelse."
De socialdemokratiska intellektuella drog nya slutsatser utifrån narodnikernas gamla tillit till en typisk rysk "revolutionsarmé". Narodnikerna såg bara bönderna och förbrukade sina krafter i fruktlösa försök att få dem att bli revolutionära. Det slutade med att narodnikerna själva stod ensamma. Bondemassornas passivitet föreföll omöjlig att övervinna. Resultatet av terroristernas strid med tsarismen bevisade att en kamp, som var begränsad till en handfull intellektuella inte var möjlig. Intelligentsian kunde leda en revolution, men den kunde inte göra den. Om deras revolution inte fick stöd från bönderna måste de med nödvändighet vända sig till arbetarna, som vid den tiden började att resa sig i strejkrörelser.
De socialdemokratiska intellektuella upptäckte den växande gruppen ryska arbetare, som fram till dess kämpat på egen hand. De socialdemokratiska intellektuella började göra försök att vinna ett massfölje för sig själva bland arbetarna. 1903 skrev Axelrod i Iskra:
"För att väcka massorna ur deras historiska sömn, för att leda in dem på den politiska arenan, var det nödvändigt att främja en systematisk revolutionär åskådning och aktivitet bland massorna. Det var särskilt viktigt att befrämja deras förståelse av sina egna svåra förhållanden och orsakerna till dem. Narodnikerna försökte att lösa denna historiska uppgift på sitt eget sätt under 1870-talet. Den rörelsen lyckades inte lösa uppgiften eftersom den inte förstod industriarbetarklassens historiska betydelse. Den klassen var helt ny i Ryssland vid den tidpunkten. Bara marxismen kunde finna nyckeln. Bara marxismen kunde visa medlet och vägen till lösandet av den ryska revolutionära rörelsens grundläggande allmänt demokratiska problem. Häri ligger roten till vårt partis styrka och orsaken till dess slutseger över alla andra revolutionära fraktioner och dess nuvarande orubbliga ställning."
Med andra ord skulle det ryska proletariatets klassrörelse underställas den ryska intelligentsian. I en hänvisning till den proletära strejkrörelsen i sin kommentar till Pasjitnovs Arbetarklassens villkor i Ryssland skrev Nachimson:
"För den demokratiska intelligentsian var dessa strejker speciellt betydelsefulla eftersom den ända sedan 1896 försökt att nå ut till proletariatet, då den i arbetarna sett en starkare kämpe mot tsarismen."
I sin pamflett Proletariatet och den ryska revolutionen uttryckte Zjerevanin samma idé som Axelrod. Och till sist förklarade den ryska socialdemokratins delegater i sin rapport till den Internationella Socialistiska kongressen 1904:
"Den ryska socialdemokratin skapades i första hand som en organisation av revolutionära intellektuella, vilka var missnöjda med metoderna som tidigare använts i deras kamp för frihet och som insett att bara proletariatet kunde erbjuda dem ett säkert stöd i deras kamp mot tsarismen i det Ryssland där kapitalismen utvecklades."
Den ryska socialdemokratin upptäckte att det ryska proletariatet var den ryska revolutionens enda masskraft som var i stånd till handling. Förändringen som denna upptäckt medförde saknade motstycke i Ryssland. Som ett resultat kunde den strandsatta antitsaristiska rörelsen åter sättas i rörelse. Men det var bara en taktisk förändring, så länge som den inte innebar att man övergav, vare sig i teorin eller i praktiken, den bakunistisk-narodniska tesen om en generalstab sammansatt av intellektuella som förde befälet över en folkets revolutionära armé.
Någonting annat var omöjligt så länge som intelligentsian var befälsstaben i de socialdemokratiska cirklarna. Och vid tidpunkten för den ryska socialdemokratins bildande fanns det knappast en enda ond aning om denna frågas avgörande betydelse.
Socialdemokraterna hävdade att det var nödvändigt och oundvikligt för "revolutionärerna" att vinna över bonde- och proletärmassorna, som skulle ledas in i revolutionen av "revolutionärerna". I sin bok Våra åsiktsskillnader, som skrevs 1884 och markerade Plechanovs fullständiga övergång till den socialdemokratiska ideologin, hävdade han till exempel att motsättningen mellan propagandisterna, som arbetade i byarna, och terroristerna, som var aktiva i städerna, kunde övervinnas just genom bildandet av ett "arbetarparti". Tvisterna mellan revolutionärerna i byarna och revolutionärerna i städerna skulle försvinna när den politiska kampen i städerna fick en arbetarkaraktär. Då skulle de två grupperna skilja sig bara när det gällde platsen för deras verksamhet och inte ifråga om deras verksamhets natur. De skulle vara två representativa former för en enda folklig rörelse.
Bildandet av ett "arbetarparti" antogs ge intelligentsian politisk styrka och röra dem efter en linje. Enligt denna linje skulle arbetet bland stadsproletariatet inte vara mer än en gren av den allmänna rörelsen. Denna rörelses representanter, dess ledare, skulle fortfarande vara de intellektuella. De skulle, också enligt Plechanovs ursprungliga uppfattning, utgöra revolutionens befälsstab.
I Neue Zeit 1898 uttryckte Axelrod samma uppfattning när han diskuterade den ryska intelligentsians politiska uppgifter. Han förklarade att "våra högre klassers ideologiska element" inte kunde göra halt vid ren propagandaaktivitet, utan måste leda de breda massornas uppväckta revolutionära energi i riktning mot politisk aktion:
"Förutbestämda, så att säga, för denna historiska uppgift, är de proletariserade skikten av intelligentsian, studentungdomen, liksom den stora majoriteten av våra intelligenta medborgares upplysta och demokratiska representanter."
Han betonade att de intellektuella måste leda folkets breda massor och förklarade samtidigt proletariatets betydelse för intelligentsians syfte:
"Den nakna verkligheten visar för de revolutionära intellektuella att det är industriproletariatet som är den klass i vilken organiseringen av en revolutionär folkrörelse har bäst möjlighet att lyckas."
Också Lenin, i sin De ryska socialdemokraternas uppgifter 1897, gav proletariatet en central betydelse bara på grund av att det "är mest mottagligt för de socialdemokratiska idéerna och mest utvecklat i intellektuellt och politiskt avseende samt har den största betydelse på grund av sitt antal och sin koncentration i landets politiska centra".
Samtidigt förklarade han att socialdemokraterna måste stödja andra krafters propagandaverksamhet i byarna, eftersom de på grund av sin numerära svaghet inte själva kunde åtaga sig detta. De socialdemokratiska cirklarna fortsatte den gamla "gå till folket"-politiken. Men de vände sig mestadels till arbetarna i stället för bönderna. Mer än någonting annat var deras aktivitet den samtida fortsättningen av narodnikerras arbete. Den marxistiska teori som de anslutit sig till var ingenting annat än en ideologisk kostym, en täckmantel, som hjälpte den revolutionära intelligentsian över en period som den själv inte kunde gå iland med. I övrigt rörde sig den ryska socialdemokratin, och i synnerhet bolsjevismen, rakt fram längs den politiska linje som narodnikerrörelsen stakat ut.
Idén om den revolutionära generalstaben formulerades först av Bakunin, som av Lenins lärjungar kan beskrivas som "bolsjevismens farfar".
I sin Rysslands historia anmärker Pokrovskij:
"Vissa kännetecken för revolutionär organisering, som senare fick en bestämd form i bolsjevikpartiet, var redan märkbara under sextiotalet. Redan då kan vi iaktta det konspirativa sambandet, det systematiska handlingsprogrammet och valet av uppror som aktionsmetod."
Pokrovskij betecknar Netjajevs upprorsplan som speciellt bolsjevikisk. Den skulle sättas i verket med hjälp av en strängt yrkesrevolutionär organisation. Pokrovskij skrev att en plan formulerades i de ryska revolutionära cirklarna under 1860-talet, "som senare förhånades av mensjevikerna, men som i verkligheten tillämpades den 7 november 1917. Den var bokstavligen planen för den slutligen förverkligade revolutionen."
Bakunisterna lyckades dock aldrig förverkliga en sådan centraliserad, konspiratorisk organisation. Netjajev, som stödde sig på de moraliska åläggandena i Bakunins revolutionära katekes, gjorde taskspelskonster inför mästaren och hans kamrater med blåkopian av en obefintlig organisation. Narodnikerna var i själva verket de första som tillämpade Bakunins plan. Men tio år före den populistiska terrororganisationens födelse formulerade Bakunin åsikten att revolutionärerna helt och hållet måste underkasta sig sitt partis centrala ledarskap. I De aktiva brödernas ed i hans hemliga Allians kan vi läsa:
"Jag svär vid min ära och vid mitt liv att jag fullständigt instämmer i alla de filosofiska, ekonomiska och sociala - teoretiska och praktiska - principerna i er revolutionära katekes. Jag underställer mig utan förbehåll alla befallningar i er regelbok. Jag förbehåller mig rätten och skyldigheten att vid nästa sammankomst i diskussion motarbeta alla frågor av underordnad betydelse i vilka jag kan ha en annan åsikt, men jag accepterar i förväg organisationens bestämda och suveräna beslut... Från och med nu underställer jag all min verksamhet, offentlig och privat, politisk, yrkesmässig och social, detta sällskaps styrelses högsta ledning."
Till att börja med hade sådana "bolsjevikiska" idéer lika litet inflytande på den ryska intelligentsians politiska rörelse som åläggandena om absolut skrupelfrihet, som fanns med i Bakunins "revolutionära katekes". De radikala intellektuella tog upp Lavrovs idéer, som gick ut på fredlig propaganda. Men snart framträdde Tkatjev, som bekämpade Lavrov med jakobinska och bakunistiska planer. Statsmakten skulle erövras med hjälp av en beslutsam revolutionär minoritet. För att nå detta mål skulle den revolutionära minoriteten organisera sig illegalt, underställa sina medlemmar en sträng disciplin, utan att inviga dem alla i organisationens hemligheter. Efter sådana förberedelser skulle organisationen till sist släppa lös en allmän terror.
För Tkatjev spelade den revolutionära intelligentsian en avgörande roll:
"Varken nu eller i framtiden är folket, om det lämnas ensamt, i stånd att åstadkomma den sociala revolutionen. Bara vi, den revolutionära minoriteten, kan och måste åstadkomma revolutionen, och så snart som möjligt... Folket kan inte hjälpa sig självt. Det kan inte ge kropp och liv åt den sociala revolutionens idéer... Denna roll och uppgift tillhör obestridligt den revolutionära minoriteten."
Tkatjevs inställning skulle fungera som riktmärke för narodnikerterroristerna och, efter dem, bolsjevikerna. Den gav inget omedelbart eko i Lavrovs propagandacirklar. Vid den tidpunkten organiserade Michailov och Nathanson "gå till folket"-rörelsen. Men den tsaristiska regeringens repression drev revolutionärerna till terrorism. Efter några år omsattes Tkatjevs idéer i handling. En terroristisk exekutivkommitté bildades på våren 1879. Den bestod av anhängare till flera olika revolutionära grupperingar. De senare bestod av tre cirklar, organiserade från medelpunkten och utåt. Den innersta cirkeln utgjorde exekutivkommittén. Den hämtade sina medhjälpare från de lägre organen. Bara personer som direkt kunde delta i det revolutionära arbetet invigdes i denna konspirationsplan.
Följande vinter ledde exekutivkommitténs aktivitet till bildandet av Narodnaja Volja-partiet (Folkets Vilja). Sjeljabov, som hade arbetat i den gamla exekutivkommittén, var den nya organisationens ledare. Medlemmar rekryterades av de enskilda cirklarna. Exekutivkommittén valdes genom en fri röstning bland dess medlemmar och representanter för de lägre grupperna. De senare hade till uppgift att sköta det allmänna förberedelsearbetet för upproret, till exempel att propagera för en konstituerande församling, att utarbeta krav för böndernas räkning och att samla in fonder. Speciella grupper tog hand om propagandan i armén, bland studenterna och arbetare, eller skötte tryckerier, organiserade tidningsförsäljning och placerade ut bomber. Varje grupp handlade självständigt inom sitt speciella verksamhetsområde. Exekutivkommittén gav dock hela organisationen dess "politiska ledarskap". Den kontrollerade verkställandet av hela det revolutionära programmet, reglerade förbindelserna mellan de olika grupperna och gav ut partipressen. Den väpnade kampen mot regeringen koncentrerades i exekutivkommitténs händer. Under dess omedelbara befäl stod stridsgrupperna, som vardera bestod av cirka tio män, och som bildats oberoende av andra delar av den totala organisationen. Varje terrorgrupp verkade självständigt när den skulle verkställa sin speciella uppgift. Den bildades och rekryterades med sin egen röst. Exekutivkommittén kunde dock lägga in sitt veto mot invalet av en kandidat. Så snart en terroristgrupp bildats valde den en ledare, som då fick diktatoriska befälsbefogenheter.
Så såg den terroristiska narodnikerrörelsens organisation ut. Dess exekutivkommitté och stridsgrupper var klassiska yrkesrevolutionära organismer. Av sina medlemmar krävde de fullständig hängivenhet i det revolutionära arbetet, att de avsade sig sin civila aktivitet och sitt privatliv och underkastade sig en järnhård disciplin.
Narodnikerterroristernas organisation var avpassad för deras politiska mål. Narodnaja Volja hade omkring 500 medlemmar. Kring dem samlades flera tusen sympatisörer. Terrorgrupperna var begränsade till flera dussin individer. Under de tre år som deras aktivitet pågick verkställde de sex mordförsök på mycket höga statstjänstemän och fyra mordförsök på polischefer. De verkställde också dödsdomen som deras exekutivkommitté utfärdat mot tsar Alexander II. Vid sidan av detta dödades nio spioner och förrädare.
Bolsjevikerna tyckte om att historiskt placera sig själva i narodnikerterroristernas organisationsprototyp. I den såg de alla kännetecken som de betraktade som väsentliga för sin egen organisation: den centrala ledningens totala makt, den yrkesrevolutionära sammansättningen, absolut centralisering, militär disciplin. Om narodnikerterroristerna med sina begränsade styrkor ändå kunde åstadkomma så pass mycket med hjälp av denna organisationsprincip - vad kunde inte göras av en organisation som var mycket större och som hoppades kunna vinna stöd från proletariatets masskraft!?
Lenin ville ha en organisation som i sig kunde förena "socialistisk vetenskap med de revolutionära erfarenheterna som läxorna av flera decennier ingjutit i den revolutionära intelligentsian".
Genom att förena den "demokratiska centralismens" formella princip med den narodniska yrkesrevolutionära organisationsprincipen skapade bolsjevikerna sin säregna, typisk ryska typ av politisk organism.
Den första borgerligt revolutionära rörelsen i Ryssland var decembristerna, vars radikala flygel utrotades av Romanovarna. Decembristerna ville ge Ryssland en demokratisk författning. Det målet hade också de revolutionära riktningar som uppstod under de följande årtiondena, till exempel den studentgrupp som Tjernysjevskij tillhörde. Till det unga Ryssland, manifestet som hans grupp gav ut, uppmanade till en "blodig och skoningslös revolution" för att undanröja "det nuvarande samhällets alla grundvalar och alla anhängare till den nuvarande samhällsordningen". Under det att Bakunins revolutionära program stod för tsarismens krossande och kuvandet av alla "exploatörer" - jordadeln och köpmanna- och industrikapitalisterna - ställde narodnikerterroristerna upp en mer bestämd borgerlig uppgift för sig själva. Efter tsarismens fall skulle de sammankalla en konstituerande församling. Narodnaja Voljas program 1880 innehöll krav på en representationsförsamling, provinsiell och kommunal självstyrelse, religions-, yttrande-, press- och församlingsfrihet, allmän rösträtt, en territorialmilis, nationalisering av jorden och åtgärder för att överföra äganderätten till fabrikerna till arbetarna. Allt detta skulle genomföras av en provisorisk revolutionär regering, som skulle uppstå vid självhärskardömets fall. Den provisoriska revolutionära regeringen skulle säkerställa att den landsomfattande omvandlingen fullföljdes och ansvara för de demokratiska valen till den konstituerande församlingen. Med andra ord innehöll redan narodnikernas program mycket av den jakobinska idén om en övergångsdiktatur.
Den ryska revolutionens mål hade erkänts och diskuterats under en tid före den socialdemokratiska rörelsens uppkomst i landet. Socialdemokraterna hade bara övertagit detta mål och gjort det till sitt eget. Deras program 1903 erkände att den första uppgiften för partiets revolutionära aktivitet var "att störta det tsaristiska självhärskardömet och ersätta det med en republik, byggd på en demokratisk författning". Ett år tidigare hade Lenin förklarat att den ryska socialdemokratin inte kunde förkasta hela populismen, utan "måste ta tillvara dess revolutionära, allmänt demokratiska principer och erkänna dem som sina egna".
Inte bara organisatoriskt, utan också politiskt, fortsatte bolsjevikerna den tidigare borgerligt revolutionära rörelsens linje. Samtidigt som Zinovjev kallade decembristerna "revolutionärer, som utan tvivel var borgerliga" betonade han kraftigt att "vår generation försmår inte ens detta arv". Han fortsatte med att säga:
"Vi (bolsjevikerna) är de enda verkliga fortsättarna av allt som var utmärkt i den revolutionära intelligentians rörelse under 80-, 70-, 60-talet och till och med ännu tidigare." (Om vårt partis utveckling)
Också Pokrovskij ansåg att det var viktigt att betona traditionssambandet mellan den gamla revolutionära rörelsen och bolsjevikerna. Således betecknade han Spesjnev, en framstående medlem av en revolutionär grupp under 1840-talet, som kommunist - eftersom Spesjnev "propagerade för idén om ett väpnat uppror". Enligt Pokrovskij var Tkatjev "den förste ryske marxisten", eftersom han ledde en rörelse "som uppmanade till bildandet av en stark konspiratorisk organisation för att erövra makten, låt vara med hjälp av gamla, småborgerliga former". Och narodnikernas första terrorattentat var för Pokrovskij "den första socialrevolutionära heroiska handlingen, den ryska revolutionens första gest" - på samma sätt som Till det unga Ryssland var "vår revolutionära socialisms första monument". Lenins lärjunge betraktade den narodniske terroristen som en sorts bolsjevik, som ännu inte kunde finna stöd i arbetarrörelsen. När han skrev om terroristernas store ledare observerade Zinovjev: "Om han knutit sig till arbetarklassen och tagit upp frågan om den sociala revolutionen skulle Zjeijabov kunnat ha betraktats som en verklig bolsjevik och kommunist".
Rörelsen som startats av den gamla revolutionära rörelsen skulle föras framåt av den ryska socialdemokratin.
Narodnikerna lade fram uppgiften. Socialdemokratin gjorde den till sin egen. Bolsjevikerna fördjupade och konkretiserade denna uppgift. Det är det principiella innehållet i deras aktivitet fram till 1917.
Varje borgerlig revolutions mål är att skapa en modern nationalstat, inom vars ramar bourgeoisins styre kan förverkligas. Det genomfördes först med hjälp av den radikala demokratiska rörelsen. Under förberedelseperioden för den borgerliga revolutionen blev idéer om nationen och nationalism överallt en del av den revolutionära ideologin.
De gamla ryska revolutionärerna var också nationalister. De ansåg att deras "socialism" var en speciell rysk socialism, som skulle uppstå ur miren. Kampen mot självhärskardömet var för narodnikerna inte bara en kamp för folkets frigörelse, utan också en kamp för "Moder Rysslands" frigörelse. Herzen förnekade att tsarismen var en rysk företeelse. Han sa att den var preussisk-tartarisk - en utländsk företeelse som inympats i den ryska samhällskroppen.
I motsats till narodnikerna började den ryska socialdemokratin sin aktivitet med en öppen bekännelse till internationalismen. Men i verkligheten fanns den revolutionära nationalismens beståndsdelar, som nu uttrycks i stalinismen, redan i den gamla bolsjevismen. Mitt under kampen mot den västerländska socialdemokratins socialchauvinism skrev Lenin under rubriken Om storryssarnas nationalstolthet:
"Är då känslan av nationalstolthet främmande för oss, storryska klassmedvetna proletärer? Naturligtvis inte! Vi älskar vårt språk och vårt hemland, vi arbetar mest av alla på att höja dess arbetande massor (d.v.s. nio tiondelar av dess befolkning) till demokraternas och socialisternas nivå av medvetande. Det plågar oss mest av alla att se och känna det våld och förtryck, den förödmjukelse som tsarbödlarna, adelsmännen och kapitalisterna utsätter vårt sköna hemland för. Vi är stolta över att dessa våldshandlingar utlöst motstånd i vår mitt, bland storryssarna, och att från dem framträtt sådana män som Radisjtjev, decembristerna och 70-talets revolutionärer från raznotjintsy, att den storryska arbetarklassen år 1905 skapade ett mäktigt revolutionärt parti, ett massornas parti, och att den storryske bonden vid samma tid började bli demokrat och började jaga bort prästen och godsägaren."
Och Lenin fortsatte med största möjliga patriotiska självaktning:
"Och vi storryska arbetare, som är fyllda av nationalstolthet, vill till varje pris ha ett fritt och oavhängigt, självständigt, demokratiskt, republikanskt och stolt Storryssland ..."
Lenin ställde denna nationalstolthet jämsides med socialismen och uttryckte mycket klart narodnikersocialismens åskådning:
"Den storryska nationalstolthetens intressen (inte i trälaktig mening) sammanfaller med de storryska (och alla de andra) proletärernas socialistiska intressen."
Dessa anmärkningar för upp till ytan den emotionella strömning som gav den bolsjevikiska intelligentsian motivationskraft. Uppgiften, som man erkände som sin egen, var att befria nationen från självhärskardömets träldom. Med andra ord fortsatte de, med hjälp av överlägsen social insikt och mer effektiva politiska metoder, arbetet som påbörjats av narodnikerna, vilka under sin tid hindrades av sina speciella illusioner och otillräckliga politiska metoder. Tillsammans med denna borgerligt revolutionära uppgift övertog bolsjevikerna vissa delar av populisternas nationalrevolutionära ideologi. Denna ideologi var slumrande under vissa perioder av kampen, men trädde i förgrunden när bolsjevikerna vunnit politisk makt. I stället för Stalins ord om "socialism i ett land" har vi Lenins "Storryssarnas nationalstolthet" och det slutliga förverkligandet av narodnikernas uppfattning om en speciell sorts rysk "socialism".
Lenin erkände inte bara sambandet mellan bolsjevikerna och de tidigare revolutionära rörelserna i hans land. Han försökte också att binda upp sitt partis ståndpunkt med den klassiska borgerliga revolutionstraditionen. När mensjevikerna efter den ryska socialdemokratins kongress 1903 anklagade Lenin för att använda jakobinska metoder svarade han:
"En jakobin, som är olösligt förknippad med organisationen av ett proletariat, som blivit medvetet om sina klassintressen - det är just en revolutionär socialdemokrat."
Lenin betecknade mensjevikerna som den ryska revolutionens "girondister", den "vacklande, småborgerliga flygeln". Den jämförelsen lånade han av Plechanov, som i ett angrepp på "reformismen" och "ekonomismen" i Iskra år 1900 skrev:
"Två olika tendenser är redan synliga i den allmänna socialistiska rörelsen och det 20:e århundradets revolutionära rörelse går kanske mot en splittring, som kan beskrivas som det socialdemokratiska 'Bergets' avskiljande från den socialdemokratiska 'Gironden'."
1905 kallade Lenin Engels för "socialdemokratins verklige jakobin". Han återkom gång på gång till denna jämförelse med jakobinismen. Uttrycket användes senare av Lenins lärjungar om Lenin själv. Således kallade Zinovjev Lenin för "en Marat, förenad med stads- och jordbruksproletariatet."
Bolsjevismen har liknats vid blanquismen. Men Engels har på ett bra sätt förklarat vad blanquismen innebär:
"Att ett relativt litet antal beslutsamma män vore i stånd att i ett givet ögonblick icke blott rycka till sig statsrodret, utan därtill, genom utvecklandet av en hänsynslös energi, behålla det så länge att de kunde rycka med sig folkets massa i revolutionen och gruppera den omkring den lilla ledarskaran." (Inledning till Pariskommunen)
Om de värderades på detta sätt var bolsjevikerna inte blanquister. De planerade inte att, som en välorganiserad minoritet, vinna makten genom en kuppartad attack, som till exempel narodnikerna, vilka hoppades att de skulle vinna makten med hjälp av terroristiska attentat. Bolsjevikernas syfte var snarare att organisera och leda den revolutionära massprocessen. Deras historiska roll är mer lik jakobinernas. Båda rörelserna antog att de skulle uppnå sin diktatoriska makt under processens lopp och lösa den radikala borgerliga revolutionens uppgifter. Men bolsjevismen är också besläktad med jakobinismen genom att de båda kronologiskt skilda rörelserna använde likartade organisationsmetoder och tillvägagångssätt. Båda var yrkesrevolutionära "ledar"(förtrupps)organisationer, som själva styrdes "uppifrån och ner". Båda rörelserna underströk tron på sina rörelsers allmakt att med järnhård hand bestämma den revolutionära processens inriktning. Båda eftersträvade sina mål med alla tillgängliga medel. Och slutligen var båda rörelsernas förhållande till bourgeoisin i sina respektive länder likartat. "Jakobinerna genomförde den borgerliga revolutionen utan borgarklass" (Trotskij: The nature of the Russian Revolution). Och detsamma gjorde bolsjevikerna.
På alla dessa sätt var bolsjevismen äkta jakobinism. Den ryska revolutionens sociala innehåll skiljde sig från den franska revolutionen 1789-93 på samma sätt som den tsaristiska absolutismens Ryssland, med dess utvecklade industrikapitalism, skiljde sig från 1700-talets absolutistiska Frankrike, som bringades i oordning av den just uppvaknande kapitalistiska produktionen. Men den allmänna förbindelselänken mellan bolsjevismen och jakobinismen är den borgerliga revolution, som förstörde absolutismen och bara kunde föras framåt med de mest radikala medel som fanns för handen. Genom att erkänna jakobinismen utsträckte Lenin den bolsjevikiska traditionen till den franska revolutionen och gav på så sätt den ryska intelligentsian en internationell "klassmedveten" tradition.
Den ryska socialdemokratin uppkom ur intelligentsian, som förkroppsligade Rysslands borgerligt-revolutionära rörelse. Den tog ett viktigt steg framåt när den upptäckte möjligheten att få en massbas för sin politik i det ryska proletariatet. Den ryska socialdemokratin intog då samma roll i förhållande till de ryska arbetarna som narodnikernas generalstab tidigare intagit i förhållande till de ryska bönderna. Genom att ärva den narodniska traditionen övertog bolsjevikerna - en del av den ryska revolutionära intelligentsian - den borgerliga revolutionens uppgift i det landet. Denna nationella tradition och dessa nationella uppgifter erkändes av deras ledare Lenin när han erkände "den storryska nationalstolthetens intressen". Bolsjevikerna försökte också att placera sig själva i den revolutionära intelligentsians internationella tradition. De betecknade sig själva som socialdemokratins jakobiner och tillgrep metoder som är typiska för jakobinismen.
Från första början betraktade bolsjevikerna sig själva som den ryska revolutionens chocktrupper. Bolsjevismen anpassade sig till den ryska revolutionens speciella villkor och skapade en stor revolutionär ideologi och tradition som hjälpte partiet att ta itu med sina historiska uppgifter.
Zinovjev beskrev i sin Rysslands kommunistiska partis historia på ett bra sätt den revolutionära intelligentsians inställning till proletariatet i sitt land. Zinovjev noterade att studentungdomen vid tiden kring sekelskiftet, när den sökte efter en masskraft "med vars hjälp det tsaristiska självhärskardömet kunde störtas, för varje steg den tog övertygade sig själv om att arbetarklassen var kraften, som höll i hammaren med vars hjälp tsarismen kunde krossas".
Den ryska socialdemokratin uppstod utanför proletariatet. Lenin tilldelade det socialdemokratiska partiet uppgiften att bli den "ideologiske" ledaren för proletariatet, vars klasskamp det skulle "stödja". 1897 skrev han i De ryska socialdemokraternas uppgifter:
"Men då proletariatets armé oryggligt och under en sammansvetsad socialdemokratisk organisations ledning kommer att kämpa för sin ekonomiska och politiska frigörelse - då skall denna armé själv visa generalerna metoderna och medlen för aktionen."
De socialdemokratiska generalerna antogs lära sig en del saker av den proletära armén som de förde befäl över, men de skulle icke desto mindre fortsätta att vara generaler. Och generaler betraktade bolsjevikerna alltid sig själva som.
1901 skrev Lenin:
"Arbetarklassen befinner sig redan i rörelse. Den är beredd att följa de socialistiska ledarna, men 'generalstaben' har ännu inte lyckats att organisera en stark huvudstyrka av utvalda trupper, som på ett korrekt sätt kan disponera de klassmedvetna arbetarnas alla befintliga styrkor."
En socialdemokratisk provinskommitté vid den tidpunkten uttryckte sig till och med ännu klarare än "den gamle mannen". I sin principförklaring, så som den rapporterades av Axelrod, förklarade den:
"Eftersom en våldsam omstörtning i Ryssland under nuvarande förhållanden kan genomföras endast med hjälp av proletariatet i våra stora industricentra och det senare är berett att lyda och börja upproret, anser vi att vår viktigaste uppgift är att organisera arbetarklassen."
I sin partihistoria noterade Zinovjev följande om revolutionen år 1905:
"... för handen fanns en kropp. Det var nödvändigt att ge den ett huvud. Därför måste partiet blanda sig med massan för att ta den allmänna rörelsen på släp och leda in den på arbetarklassens historiska väg."
Och till sist har vi Stalins eget yttrande i Leninismens frågor: "Partiet är proletariatets generalstab."
Redan 1897 noterade Lenin att intelligentsians roll gjorde "närvaron av framträdande intellektuella ledare överflödig i (arbetar)rörelsen". Med det menade han att det "intellektuella ledarskapet" inte skulle vara avskiljt inom de socialdemokratiska organisationerna, utan att dessa ledare måste upprätta något samband med arbetarna.
Detta problem upptog speciellt Lenins intresse under Iskra-periodens. Det var då som hans idéer om partiorganisationen formades. Vid den tidpunkten påpekade han att de "materiella elementen" till en spontan rörelse "växt ofantligt", men att de "om målet medvetna ledarna", socialdemokraterna, inte riktigt lyckats hålla jämna steg med tiderna.
"Den spontana massrörelsen saknar 'ideologer' som har tillräcklig teoretisk skolning för att vara utom fara för varje avvikelse. Den saknar ledare med tillräcklig visionsbredd, tillräcklig revolutionär energi och organisationsförmåga för att skapa ett politiskt parti som kan verka på grundval av den nya rörelsen."
Och år 1902 skrev han:
"Rörelsen måste ledas av ett så litet som möjligt antal av så lika som möjligt grupper, som består av erfarna och beprövade yrkesrevolutionärer. I rörelsen måste så vidsträckt som möjligt ett antal grupper delta, som är så skiftande och mångsidiga som möjligt, vilka representerar de olika skikten av proletariatet."
Hela "konsten att leda en hemlig organisation" bestod enligt Lenin i att "utnyttja varje möjlighet att 'ge var och en någonting att göra' ", men samtidigt behålla ledningen för hela rörelsen.
Yrkesrevolutionärernas konspirativa organisation måste hålla sig ovanför den kämpande massan och leda den. När Lenin utvecklade denna idé vid partikongressen i London, i opposition till Trotskij, sa han:
"... partiet ... måste vara förtruppen, ledaren för arbetarklassens väldiga massa, som i sin helhet (eller nästan i sin helhet) arbetar 'under kontroll och ledning' av partiorganisationerna men som i sin helhet inte ingår i och inte behöver ingå i partiet."
Efter partikongressen förklarade Lenin att "hela klassen" måste handla under partiets ledning och föras så nära det som möjligt:
"Det är inte partiet som måste omsluta den konspirativa organisationen ... utan den revolutionära klassen, proletariatet, som måste omsluta partiet, vilket sedan inom sig hyser såväl konspirativa som icke-konspirativa organisationer."
Partiet som Lenin ville skapa skulle vara en konspirativ 'ledarorganisation'. Med hjälp av 'yrkesrevolutionärerna' skulle det forma ett brett nät av partiorganisationer, allt i från "utomordentligt snäva och konspirativa till de mest breda och minst konspirativa". "Massorna" skulle "dölja", omsluta partiet.
Particentrum som generalstaben; lokalkommittéerna som officerarna; partimedlemmarna som officerare med lägre grad; massan av arbetare som armén, vilken handlar på order av denna militära-politiska apparat. Så ser bilden av bolsjevikpartiets organisation ut. Det är en bild som visar det säregna förhållandet mellan bolsjevikerna och arbetarklassen. Partiet var ett arbetarparti bara i den meningen att det ville ställa massan av arbetare under sitt befäl.
1905 grep sig Lenin energiskt an med uppgiften att föra in arbetare i partiorganisationerna. Han angrep parti-"kommittéernas" begränsade aktivitet och varnade för att partiet skulle bryta samman om inte nya organisationer skapades.
"Kommittéerna" uppstod som en följd av det ryska socialdemokratiska arbetarpartiets speciella sätt att arbeta på. Fram till 1903 fanns i partiet en bestämd åtskillnad mellan intellektuella och arbetare. I den ryska delegationens rapport till Internationella Socialistiska kongressen 1904 läser vi:
"I överensstämmelse med åtskillnaden som gjordes mellan 'arbetarnas kommittéer' och 'de intellektuellas kommittéer' hade de förstnämnda bara till uppgift att fungera som de sistnämndas verkställande organ."
Arbetarna i det ryska socialdemokratiska partiet betraktades med andra ord som den revolutionära intelligentsians hantlangare. Det var i första hand därför som Rysslands socialdemokrati inte kunde hålla jämna steg med händelserna 1905.
Enligt Martovs vittnesmål höll sig de flesta ryska arbetare borta från de socialdemokratiska organisationerna eftersom de där inte medgavs samma inflytande som de intellektuella. Som en följd av detta föredrog arbetarna sina fackorganisationer där de hade stora möjligheter till självaktivitet och befann sig i den omedelbara klassrörelsens ström. Ju mer uppenbart detta blev, ju mer underströk Lenin för sitt parti nödvändigheten av att förändra metoden för umgänget med arbetarna. I ett brev till Gusev och Bogdanov skrev han således att "alla som tillåter sig att säga att det inte finns folk bör enligt min mening skjutas på stället". Han krävde att socialdemokratin skapade en ny kanal for "den sociala rörelsens nya strömningar". För varje försening tjänade socialdemokratins fiender. De nya strömningarna letade efter en utväg. Om de inte fann den i den socialdemokratiska kanalen skulle de fly in i en icke-socialdemokratisk kanal.
På detta sätt utvecklade Lenin teorin att det inte kunde finnas någon medveten proletär massrörelse utan bolsjevikpartiets ledarskap. Massan av arbetare var politisk blind. Om socialdemokratin ägde en tillräckligt stor apparat kunde den sätta sig i besittning av arbetarrörelsens huvudströmning. I annat fall skulle den senare dras bort av andra krafter in i en annan kanal. I vilket fall som helst var arbetarmassan föremålet för varje "ledar"organisation, som var medveten om sitt mål. Det var bara de senare, de intellektuella ledarna, som kunde vara medvetna om målet.
Det var innebörden av Lenins krav, på hösten 1905, på "partiutbildning av proletariatet och det proletära avantgardets förening med ett effektivt politiskt parti". Han var mycket missnöjd med de socialdemokratiska organisationernas arbete fram till dess. Han sa att det var nödvändigt att ha med arbetare i bolsjevikorganisationen. Varför? Jo, utan arbetarna kunde inte bolsjevikerna, av konspirativa och psykologiska skäl, komma i direkt kontakt med massorna. Lenin hade dock för avsikt att i de nya partiorganisationerna strikt hålla isär de intellektuellas och arbetarnas ställning och uppgifter. Han skrev:
"De intellektuella är bra på att lösa 'principfrågor'. De är bra på att dra upp planer och övervaka att planerna verkställs... Arbetarna sysselsätter sig med tillämpningen av grå teori i levande praktik."
De intellektuella skulle alltså fortsätta att vara "ledarna". Arbetarna som drogs in i partiet skulle fortsätta att handla på order av de intellektuella ledarna. Det var Lenins inställning till arbetarnas roll i sitt parti.
I sin pamflett Vad bör göras? beskrev Lenin skillnaden mellan politiska och fackliga organisationer som en skillnad mellan "revolutionärernas" organisationer och "arbetarnas" organisationer. Han sa att ingen åtskillnad skulle göras mellan arbetare och intellektuella. Men eftersom partiet "framför allt och huvudsakligen" måste "omfatta folk, vars yrke är den revolutionära verksamheten", uteslöt han arbetarna som bestämda och direkta verktyg för partiaktivitet. Det var tio gånger lättare för en intellektuell än för en arbetare att bli yrkesrevolutionär. När han "valdes ut" av partiet kastades arbetaren bokstavligen talat ut ur sin klassmiljö. Så i praktiken slet Lenin upp enheten som han betonat i sitt organisationsutkast och gav arbetaren en andrahandsplats i sitt parti. I Ett steg framåt, två steg tillbaka delade Lenin in alla organisationer efter följande kategorier, graderade utifrån deras sammansättning och "graden av konspiration":
"1) Organisationer av revolutionärer, 2) arbetarorganisationer, vilka är så vittfamnande och olikartade som möjligt (jag begränsar mig enbart till arbetarklassen, eftersom jag anser det självfallet att vissa element ur andra klasser under vissa förhållanden också får räknas dit). Dessa båda kategorier bildar partiet. Vidare, 3) arbetarorganisationer, som är förbundna med partiet, 4) arbetarorganisationer, som inte är förbundna med partiet men i realiteten står under dess kontroll och ledning samt 5) arbetarklassens oorganiserade element, vilka delvis, åtminstone vid tillfällen av starkt uppflammande klasskamp, också står under socialdemokratins ledning."
Också här ställde Lenin "revolutionärernas" organisation framför "arbetarnas" organisation. De två partikategorierna hade inte samma värde för honom. Genom att sörja för sådana kategorier i sitt parti uttryckte Lenin i verkligheten på nytt principen om de intellektuellas "ledarskap". Genom att tillåta vissa arbetare att gå med i partiet ville Lenin genom dem lägga beslag på arbetare som tillhörde de andra kategorierna i hans organisationsschema, vilka bara "underställde" sig ledningen som socialdemokratin erbjöd dem. För Lenin var det inte en fråga om likställdhet mellan arbetare och intellektuella. En sådan idé var främmande för bolsjevismen. Arbetarna som inbegreps i bolsjevikorganisationen, där de, naturligtvis, var underställda yrkesrevolutionärerna, togs in på grund av att de var tekniskt oumbärliga. De var nödvändiga för att kunna manipulera massan utanför partiet. De fick vara med i partiet på grund av att det fanns ett tekniskt behov av dem, och inte på grund av att de, som arbetare, var avsedda att bestämma partiets politiska utseende.
Enligt Lenin skulle genomförandet av hans organisationsschema innebära förverkligandet av en "proletär princip". Den oenighet som uppstod kring den första paragrafen i de föreslagna stadgarna till partiorganisation och som ledde till en splittring av den ryska socialdemokratin 1903 beskrev Lenin som en konflikt mellan "anhängare av borgerligt intellektuell individualism" och "anhängare av proletär organisation och disciplin". Det var förslagna ord. I verkligheten representerade mensjevikerna teoretiskt den västerländska socialdemokratins organisationsprincip, medan Lenin, även om han bollade med sådana termer som "proletariat" och "borgerligt intellektuell" stod för en organisationsprincip, som är typisk för den radikala bourgeoisin, den jakobinska revolutionens organisationsprincip.
Problemet med "ledarskap", som oroade Lenins "arbetarparti", handlade inte om att dra in proletariatets bästa krafter i politisk aktivitet. Den viktiga frågan för Lenin och hans parti var (som han förklarade i Vad bör göras?) att ersätta "dåliga" ledare med "goda" ledare. Arbetarklassen kunde ha inflytande på ett politiskt beslut bara om den underställde sig själv de "goda" ledarna. Därför var partiets ständiga uppgift att övertyga massan av arbetare om partipolitikens "riktighet". Inte utvecklingen av proletariatets självständiga vilja och självmedvetenhet, utan "övertygandet" av proletariatet är bolsjevismens ideologiska praktiska princip, från Lenin till Stalin, från Trotskij till Brandler. Kampen om "massorna" har för bolsjevismen alltid varit en kamp mot konkurrensen från "dåliga", "opportunistiska", "förrådande", "socialfascistiska", "trotskistiska" ledare, som måste besegras så att "ledarskapet" kan tillfalla bolsjevikpartiet. Politiken är en angelägenhet för ledare och ledarorganisationer. De sköter allt tänkande för massan. Bolsjevismen erkänner inte ett proletariat som har förmåga att självständigt utveckla och verkställa sin "politik".
Den bolsjevikiska inställningen till yrkesrevolutionärt ledarskap befrämjades av den låga graden av självmedvetenhet, som kännetecknade det ryska proletariatet vid tiden kring sekelskiftet. Den kapitalistiska utvecklingen i landet hade ännu inte nått så långt att den höjt arbetarna till en klar politisk och ekonomisk klassåskådning. Den ryske proletären stod fortfarande kvar med ena benet i byns illitterata träldom. När han började att resa sig mot sina levnadsförhållanden - i en tid när världskapitalismen redan var högt utvecklad - gjorde han det med en spontanitet som kännetecknar proletariatet i kapitalismens gryning. Denna säregenhet hos de ryska industriarbetarna - att de hade den tidiga kapitalismens proletariats sociala läggning i en tid av utvecklad världskapitalism - gjorde dem speciellt värdefulla för den ryska revolutionen. Deras klassläge var sådant att de lätt kunde ledas och manipuleras av landets revolutionära intelligentsia.
Bolsjevikerna värdesatte Rysslands proletariat som en tidig kapitalistisk kraft, som var svag när det gällde självmedvetande, men stark i sin revolt. När Preobrazjenskij skrev i artikelsamlingen som kallades Lenin beskrev han det ryska proletariatet så här:
"Vår arbetarklass är en ung och stark barbar, som ännu inte fördärvats av det kapitalistiska Rom, som ännu är fri från vanan att värdesätta småborgerliga bekvämligheter, smulorna som faller från de koloniala exploatörernas bord. Den är en barbar, som ännu inte tämjts av borgerlig lag och kapitalistisk ordning."
Bolsjevikerna ville tygla denne barbar och rida honom in i striden. Eftersom de var rädda för att sjunka ner i och uppslukas av denna primitivitet tolererade de inget tal om organisationsdemokrati.
Om bolsjevikerna representerat Rysslands arbetarklass skulle de med alla medel ha försökt att övervinna de ryska arbetarnas låga grad av självmedvetande. De skulle ha försökt att utveckla denna kraft till ett verkligt arbetarparti, som kristalliserades under klasskampens process, som en följd av det ryska proletariatets växande klassmedvetande. Kapitalismen lär arbetarna att arbeta efter sina regler. Den lär dem också att tänka politiskt. Arbetarpartiet kan bara uppstå ur detta politiska tänkande bland arbetarna. Det är först i ett sent skede av klassens historiska utveckling, inte i dess början, som proletariatets kamporganisation finner sin form.
Eftersom bolsjevikerna inte representerade det ryska proletariatets intressen vände de just dess primitivitet till en teori som rättfärdigade deras egna jakobinska anspråk på ledarskap. De vägrade att erkänna att de ryska arbetarmassornas kulturella efterblivenhet berodde på en hämmad, halvfeodal, halvkapitalistisk samhällssituation, som den uppåtstigande klassen måste övervinna. De föredrog att betrakta det ryska proletariatets kulturella efterblivenhet som ett oåterkalleligt faktum, som bara kunde undanröjas "utifrån". Denna inställning bestämde deras hållning till arbetarklassen.
Teorin som uttryckte denna inställning och tillhandahöll en grundval för bolsjevikernas då just påbörjade organisatoriska verksamhet, formulerades under partiets Iskra-period. Iskra-organisationen uppstod efter brytningen inom den ryska revolutionära rörelsen kring frågan om "ekonomism". Ekonomisterna ville begränsa arbetarklassens aktivitet till det ekonomiska fältet. Iskra-folket, under Lenins ledning, var motståndare till ekonomisterna. De hävdade att arbetarnas ekonomiska kamp, som var en nödvändig följd av deras ställning i den kapitalistiska produktionsprocessen, bara kunde leda till en 'tradeunionistisk' eller 'fackförenings'-medvetenhet. I Vad bör göras? skrev Lenin:
"Alla länders historia vittnar om att arbetarklassen med enbart sina egna krafter kan utforma endast en tradeunionistisk medvetenhet, d.v.s. övertygelse om nödvändigheten av att sammansluta sig i förbund, att föra kamp mot arbetsgivarna, att kräva av regeringen att den utfärdar en eller annan lag, som är nödvändig för arbetarna o.s.v."
Enligt Lenin är fackföreningsmedvetenhet en del av den "spontana" arbetarrörelsen, d.v.s. arbetarrörelsen som den kan se ut när den lämnas åt sina egna krafter, utan de intellektuellas ingripande. Han skrev att ekonomisternas grundläggande misstag var att de trodde att arbetarnas politiska klassmedvetenhet kunde utvecklas "inifrån", d.v.s. till följd av arbetarnas kamp på det ekonomiska fältet. Han ansåg att 'tradeunionismen' automatiskt utestänger arbetarna från möjligheten till en självständig utveckling av deras medvetenhet i riktning mot en förståelse av socialismens nödvändighet. Arbetarrörelsens "spontana" utveckling, skrev han, "leder just till att den underordnas den borgerliga ideologin". Den innebär "arbetarnas ideologiska förslavande under bourgeoisin."
Om den sista iakttagelsen är riktig måste uppfattningen att arbetarrörelsens "spontana" utveckling inte kan gå längre än till tradeunionism uppenbarligen vara felaktig. Vilken inriktning arbetarklassens "spontana" (d.v.s. självständiga) utveckling i sista hand får beror på den sociala förutsättningen, på summan av de rådande sociala förhållandena. En dåligt organiserad arbetarmassa, som reser sig "spontant", kan uppnå en hög grad av socialistisk medvetenhet under kampens hetta, mitt i en kritisk situation. Å andra sidan kan en gammal och välorganiserad arbetarmassa, trots all påverkan "utifrån", förbli kvar i blott och bart en fackföreningsmässig åskådning - om en relativt säker situation för kapitalismen gör att arbetarnas "reformistiska" intressen kan tillfredsställas. Början till en politisk organisering kan utvecklas av arbetarklassen i själva den "spontana" kampen. Sådana organisationer kommer i sin tur att utöva en vidare politisk påverkan på klassen. De kommer att tendera att höja klassens medvetenhet. Ändå är de inte en kraft som står utanför arbetarklassen. De är fortfarande en del av arbetarklassen. Deras aktivitet är en del av erfarenheten som massan av arbetare gör när de genomgår processen att bli medvetna om sig själva som en klass.
När Lenin iakttog situationen från sitt jakobinska utkikstorn förnekade han att arbetarna själva kan utveckla de organisatoriska och politiska element som är nödvändiga för segern över kapitalismen.
Hans tes var självmotsägande.
Han kallade sig själv för socialist och när han i vältaliga ögonblick upprepade Marx, förklarade Lenin att socialismen bara kan vara arbetarnas eget verk. Samtidigt ansåg han att just den klass som sades vara bestämd till det historiska instrumentet för att förverkliga socialismen själv inte kunde utveckla en förståelse om socialismens nödvändighet. Det var den kompletterande halvan av teorin om att socialismen var en produkt av intelligentsians "ideologiska utveckling". Således kunde proletariatet inte uppnå mer än ett borgerligt medvetande om det lämnades till sina egna klasskrafter. De enda möjliga skaparna av socialistiskt medvetande var samhällets intellektuella skikt, en del av bourgeoisin. Lenin ansåg att socialismen skulle uppnås av arbetarklassen, men att idén om socialismens nödvändighet, d.v.s. det socialistiska tänkandet, bara kunde skapas av den borgerliga intelligentsian:
I Vad bör göras? skrev han:
"Det politiska klassmedvetandet kan bibringas arbetaren endast utifrån, d.v.s. från sfären utanför den ekonomiska kampen, utanför arbetarnas förhållande till företagarna. Det enda område, varifrån denna kunskap kan hämtas, är området för alla klassers och samhällsskikts förhållande till staten och regeringen, området för inbördes förhållandet mellan alla klasser."
När han drog sådana slutsatser förnekade Lenin fullständigt den ekonomiska kampens politiska karaktär, en grundläggande marxistisk princip. Marx ansåg att det är produktionsförhållandet mellan arbetarna och kapitalisterna som är det grundläggande förhållandet i det borgerliga samhället. Ur detta förhållande härleds alla företeelser och rörelser som kännetecknar kapitalismen. Lenin gjorde helt klart att han, till skillnad från Marx, inte förlade grunden för socialismens uppkomst till produktivkrafternas utveckling.
Av alla produktivkrafter är arbetarklassen den viktigaste. Det är den som på det grymmaste sättet påverkas av kapitalismens motsättningar, och alla dessa motsättningar har sina rötter i samhällets produktionsprocess. Arbetarnas tänkande kan inte undgå att påverkas av de kapitalistiska motsättningarna. Tids nog kommer denna påverkan att driva arbetarna att dra bestämda slutsatser med avseende på sin ställning i samhället. Det leder dem till handling för att genomföra en grundläggande omvandling av de rådande produktionsförhållandena. Socialistiskt medvetande uppstår med andra ord med nödvändighet ur kapitalismens produktionsprocess. Det är inom denna intressesfär som arbetarnas socialistiska medvetenhet utvecklas till en politisk kraft, som driver dem till socialistisk handling.
För Lenin var rörelsen för socialism bara ett ideologiskt knep. Han trodde att bara en politisk kraft som stod utanför arbetarklassen kunde förse den med politisk medvetenhet. "Utifrån" betydde för Lenin inte bara utanför produktionsprocessen, som det sista citatet antyder. Det betydde också utanför arbetarklassen. Lenin hävdade att allt "spontant" socialt tänkande bland arbetarna av "enkla orsaker" bara kunde leda till borgerlig ideologi, eftersom "den borgerliga ideologin till sitt ursprung är mycket äldre än den socialistiska, att den är mer allsidigt utvecklad, att den besitter oändligt mer medel till spridning ..."
Arbetarnas ekonomiska kamp leder dock till så kallad borgerlig (opportunistisk och reformistisk) politisk aktivitet från deras sida bara i den mån den härskande klassen kan lyckas, när den kapitalistiska produktionens villkor tillåter det, att hålla proletariatets levnadsförhållanden inom toleransgränserna. Tradeunionismen är produkten av en viss fas i kapitalismens utveckling. Det är uppenbart att den inte är en följd av borgerlig propaganda.
Lenin förklarade arbetarklassens tendens till tradeunionism och reformistisk aktivitet utifrån ideologisk påverkan, inte sociala orsaker. Enligt honom förses proletariatet med sitt sociala medvetande av krafter som befinner sig utanför det. Enligt Lenin får proletariatet sin samhällsåskådning, i form av en färdiggjord ideologi, antingen från bourgeoisin eller från den revolutionära intelligentsian. Proletariatet är oförmöget till självständigt socialt tänkande. Som en klass kan det inte utveckla sitt eget medvetande. Därför kommer det alltid att vara föremål för propaganda från sociala element som står utanför proletariatet.
1901 skrev Lenin att arbetarorganisationerna som bildats under den grekisk katolska kyrkans och monarkisternas beskydd också var "en nödvändig produkt av växelverkan mellan vissa förhållanden och element". I det fallet var det "prästernas och Zubatovarnas medvetande som deltog i växelverkan och inte socialisternas medvetande". Proletariatet uppnår "självmedvetandets nivå" när det underkastar sig antingen prästerna och Zubatovarna eller de bolsjevikiska socialdemokraterna.
Hur kunde Lenin nå fram till en sådan slutsats? Han drog sådana slutsatser på grund av att han tillhörde den speciella del av samhället som har till uppgift att forma ideologier. Till sin "socialistiska" ideologi överförde han något som är ett speciellt kännetecken för klassamhället; skilsmässan mellan tanke- och kroppsarbete. Han förväxlade det ideologiska skenet med sakens väsen, och glömde bort att också i arbetarrörelsen kan en intellektuell bara formulera - formulera och inte skapa - idéerna som börjar tränga in i arbetarnas huvuden till följd av deras erfarenheter av klasskampen. Han betraktade sig själv som skaparen av en särskild ideologi. I verkligheten var han bara "språkröret" för vissa samhällskrafter. Han kallade sig själv "marxist", men han omfattade aldrig något mer än en idealistisk syn på sin tids politiska tendenser, som själva skapades i samhällsutvecklingens materiella process.
I Lenins uppfattning av "politisk medvetenhet" är det inte fråga om proletär socialism. Den sorts "medvetenhet" han tänkte sig var något med vars hjälp arbetarklassen kunde mobiliseras och föreläggas en uppgift i en borgerlig revolution. Betraktad utifrån den borgerliga revolutionens synvinkel har Lenins ståndpunkt att arbetarklassens "politiska medvetenhet" bara kan utvecklas av en politisk kraft med sitt ursprung utanför arbetarklassen en verklig mening. Hans tes innebär då följande:
Det politiska tänkande med vars hjälp arbetarna skulle mobiliseras för aktion i den komplicerade revolutionen mot tsarismen kunde bara skapas av den jakobinska intelligentsian.
Det var sant i den utsträckning som den förväntade revolutionen ställde upp uppgifter, t.ex. bondefrågan, som inte kunde lösas på grundval av proletariatets kamp om det handlade i sin historiska roll som en kraft för socialismen. Huvudproblemet i denna revolution var inte att avskaffa det kapitalistiska produktionsförhållandet, utan att förstöra feodalismens rester. Helt naturligt kunde den ryska arbetarklassen inte "spontant" - d.v.s. ur sin ställning i den kapitalistiska produktionsprocessen - utveckla en insikt om en antifeodal revolutions behov. Det är den väsentliga meningen av Lenins tes om proletariatets "politiska medvetenhet". Vi ser att det inte rör sig om självmedvetandet hos en arbetarklass som handlar för socialismen. Det rör sig om medvetenheten hos en arbetarklass som deltar i en borgerlig revolution för vilken den måste mobiliseras som en viktig hjälpande kraft. Lenins "marxistiska" terminologi är en mask, som döljer en åskådning som är typisk för den jakobinska intelligentsian.
Bolsjevikernas teori om klassmedvetenhet skapades inte av Lenin. Redan 1891 skrev Axelrod:
"Arbetarrörelsen kan inte lämna den rent ekonomiska stridens snäva kurs, striden mellan arbetarna och företagarna. Den saknar i regel helt politisk karaktär. I kampen för politisk frihet följer dock de avancerade delarna av proletariatet den så kallade intelligentsians revolutionära cirklar och fraktioner."
Utifrån Axelrods idé drog Lenin alla möjliga slutsatser. Han ansåg sig själv stå på en stabil grund, speciellt som han fann att Kautsky, "ledaren för de tyska revolutionära socialdemokraterna", uttryckte samma ståndpunkt i sina skrifter. 1901 skrev Kautsky i Neue Zeit:
"Det moderna socialistiska medvetandet kan uppstå endast på grundvalen av djupgående vetenskaplig insikt... Men vetenskapens bärare är inte proletariatet utan den borgerliga intelligentsian; den moderna socialismen har ju också uppstått hos enskilda medlemmar av detta skikt och genom dem överfördes den först till intellektuellt framträdande proletärer, som sedan för in den i proletariatets klasskamp, där förhållandena så tillåter. Det socialistiska medvetandet är således någonting som förts in i proletariatets klasskamp utifrån och inte något som framgått spontant ur den."
På denna vulgära teori om klassmedvetande reste bolsjevikerna slagordet: "Intelligentsian måste ge proletariatet politiskt medvetande". 1902 angrep Lenin påståendet, uttryckt i Norra Arbetar-alliansens principer, att "socialismen är proletariatets klassintresse". Han skrev att en sådan ståndpunkt var "extremt inexakt, oklar och farlig". Och hans straffpredikan för de proletära författarna av detta program gick ut på att "socialismen förs in i proletariatets klasskamp, som utvecklas spontant på grundval av kapitalistiska förhållanden, av ideologer". Enligt Lenin gör arbetarnas klassintresse dem mottagliga för socialismen, men inte mer än detta. Den socialistiska uppfattningen är beroende av en ideologi som är grundad på "hela lagret av mänsklighetens kunskap".
När Lenin utvecklade denna teori om klassmedvetande stödde han sig på Plechanovs skrifter och auktoritet. Men inte heller Plechanov saknade föregångare. Lavrov, som var en av den gamla narodnikerrörelsens teoretiker trodde (på samma sätt som vissa talesmän för den tidiga tyska socialistiska rörelsen) att "kritiskt tänkande personligheter, de intellektuella" utgjorde huvudkraften i samhällsutvecklingen. Popov summerade Lavrovs idé så här:
"De skulle sprida socialistisk kunskap bland folket. De skulle leda de mörka, okunniga massorna till socialismens ljus. (Outline of the history of bolshevism)
I princip skilde sig detta synsätt inte från Lenins. Lavrov representerade den narodniska upplysningsrörelsen. Lenin representerade bolsjevismen. Båda använde sig av socialismens idé och terminologi för att "närma sig folket" och för att göra en ny version av sina borgerligt-revolutionära mål attraktiv. Den väsentliga skillnaden mellan de båda ideologerna gällde inte principen för deras aktivitet utan deras olika taktik. När Lenin talade om upplysning av "massorna" menade han inte enbart arbetarna. Hans syn på medvetande gällde också småbourgeoisin, speciellt bönderna. 1906 skrev han:
"Proletariatet kan övervinna småbourgeoisins tvekan bara genom att befrämja massornas klassmedvetenhet och solidaritet och genom att tillåta dem att lära av sina erfarenheter. Det finns inget annat och kan inte finnas något annat medel för att övervinna småbourgeoisins tvekan."
Han återvände till frågan om klassmedvetenhet under den revolutionära perioden 1917. Vid den tidpunkten förklarade han att massorna hade misslyckats med att ta makten i sina händer i februari bara på grund av "proletariatets otillräckliga klassmedvetenhet och organisation" och att "orsaken är den otillräckliga självmedvetenheten och organiseringen av proletärerna och bönderna". Han uppmanade till en "demaskering" av den provisoriska regeringen för att främja "klargörandet av folkets självmedvetenhet". Med andra ord, närhelst bolsjevismens mål kunde befrämjas med begreppet klassmedvetande var det en bra sak. Men det var bra bara i den mån den ökade klassmedvetenheten bland massorna betydde att de stödde bolsjevikpartiets politik, erkände och lydde bolsjevikledarskapet.
När de började sin aktivitet bland de ryska arbetarna försökte de ryska socialdemokraterna att sammanbinda sin propaganda med arbetarnas intressen. De skulle "hamra in", som Zinovjev uttryckte det, i så många huvuden som möjligt, den "principiella idén om ekonomiskt slaveri". Utifrån denna aktivitet drog ekonomisterna inom den ryska socialdemokratiska rörelsen slutsatsen att arbetarna måste begränsa sig till den ekonomiska kampen och låta liberalerna ta hand om politiken. Ekonomisternas så kallade credo uppmanade till stöd för proletariatets ekonomiska kamp och samtidigt för att de revolutionära intellektuella skulle delta i den liberala oppositionens aktiviteter.
Trots att bolsjevikerna förde en bitter kamp mot ekonomisterna stod de i själva verket nära dem. I överensstämmelse med den kautskyist-leninistiska teorin om klassmedvetande begränsade bolsjevikerna proletariatets naturliga möjligheter till det ekonomiska fältet. Men de ville också utveckla socialdemokratin till ett parti som kunde påverka det ryska proletariatet "utifrån" och på så sätt göra Rysslands industriarbetare till ett vapen, som kunde användas i kampen mot tsarismen. Ekonomisterna och mensjevikerna trodde att den ryska bourgeoisin skulle vara den ledande kraften i den nationella revolutionen för kapitalistisk frigörelse. Utifrån sin egen "ekonomism" drog å andra sidan bolsjevikerna den historiskt riktiga slutsatsen att det var intelligentsian - genom att använda det förment politiskt odugliga proletariatet som sin "front" - som skulle vara den ryska revolutionens ledande kraft. Bolsjevikernas ideologiska krig mot ekonomisterna var ett försök att sprida den lämpliga idén att arbetarnas ekonomiska kamp också krävde en politisk kamp mot tsarismen - naturligtvis under ledning av den revolutionära intelligentsian.
I verkligheten har den kautskyist-leninistiska teorin om klassmedvetande inte alls bekräftats av den ryska arbetarrörelsens historia.
I slutet av 1877 uppstod den så kallade Norra Arbetaralliansen i S:t Petersburg. Den hade tvåhundra medlemmar, de flesta textilarbetare, och leddes av timmermannen Zjalturnin och grovarbetaren Obnorskij. Dessa arbetare hade kommit i kontakt med narodnikerna, men de organiserade helt självständigt flera stora strejker och ett antal illegala bibliotek. Alliansens undervisningsaktivitet hade samband både med arbetarnas ekonomiska och politiska kamper. Dess program formulerades utan deltagande av några intellektuella. Enligt Popov förklarade Norra Arbetaralliansens medlemmar i sitt principprogram att "den arbetande klassen måste föra en politisk kamp och kämpa för att vinna politisk frihet, eftersom detta skulle underlätta kampen för socialism". De ställde dessutom upp ett antal krav som liknade socialdemokratins senare "minimiprogram". Norra Arbetaralliansen förenade, skrev Jaroslavskij, "på ett helt otvetydigt sätt kampen för socialismen med kampen för politisk frihet". I detta avseende, sade han, "föregrep de med fyra år marxisterna i Arbetets Frigörelse-gruppen, G. V. Plechanov och de andra". Med andra ord var Norra Arbetaralliansen, enligt bolsjevikernas egna vittnesmål, ett exempel på en oberoende arbetarrörelse, som utvecklades på det politiska och ekonomiska fältet i riktning mot proletär socialism en tid innan marxismen för första gången dök upp bland de ryska intellektuella. De ryska arbetarna visade tecken på socialistiskt medvetande innan socialismen upptäcktes av den ryska intelligentsian. De ryska arbetarna visade tendenser till politiskt klassmedvetande en tid före det att intellektuella som Plechanov, Kautsky och Lenin uppfann teorin om att en sådan utveckling var omöjlig. De ryska arbetarna skymtade "marxismen" innan den ryska intelligentsian hittade den - förmodligen tack vare den leninistiska idén om "idéernas självständiga utveckling".
Nästan alla arbetarstrejker under 1880- och 1890-talet var spontana. Popov noterade att de genomfördes "nästan helt utan deltagande av de socialistiska intellektuella". De första rena arbetarorganisationerna i Ryssland uppstod under loppet av dessa strejker. Vid ungefär samma tidpunkt började en del politiskt avancerade arbetare att gå med i revolutionära cirklar, vilka dock i regel var kortlivade. Vid sidan av emigrantgruppen Arbetets Frigörelse fanns det redan i Ryssland flera små revolutionära organisationer, som uttryckte en socialdemokratisk ståndpunkt och hade förbindelse med industriarbetare. Mekanikern Brussnjev var ledare för den viktigaste av dem. Popov betecknade honom som "en länk mellan de första socialdemokratiska cirklarna i S:t Petersburg under 80-talet och Förbundet för Arbetarklassens Frigörelse och dess aktivitet i S:t Petersburg under 90-talet". Brussjnevs cirkel omfattade avancerade arbetare som till exempel Bogdanov, Zjelgunov, Fjodor Afanassjev och andra. Liknande socialdemokratiska grupper, som hade förbindelser med arbetare, uppstod i slutet av 1880-talet i Odessa, Charkov och Kiev. Men också dessa organisationer fortsatte bara det arbete som påbörjats av den tidigare Sydryska Arbetaralliansen.
De ryska arbetarnas växande klassmedvetande visade sig i deras ekonomiska kamper och deras försök att organisera sig politiskt. Vid sekelskiftet ägde flera viktiga arbetardemonstrationer rum i landets större städer, i vilka också studenter deltog. Demonstranterna bar banderoller som uttryckte deras motstånd mot autokratin. Popov tvingades medge att "i dessa demonstrationer marscherade arbetarna före de socialistiska grupperna". Initiativet till denna aktivitet kom från arbetarna.
Den ryska arbetarrörelsens historia visar att nästan alla dess stora händelser, både under den första och de senare revolutionerna, var "spontana" - att de överrumplade och släpade efter sig den bolsjevikiska "generalstaben". Inte felaktigt kallade Lenin Den blodiga söndagen, som inledde revolutionen 1905, för historia "skapad av arbetarmassorna, utan socialdemokratins hjälp". På liknande sätt utbröt decemberupproret i Moskva, utan ingripande av ledarorganisationerna.
Och likadant var det 1917. Februarirevolutionen överraskade bolsjevikerna. Pokrovskij skrev i sin historia att "bolsjevikerna hade inte en tanke på ett väpnat uppror i det ögonblicket". I själva verket förbjöd Sljapnikov - på order av bolsjevikernas centralkommitté - att kampgrupper organiserades och att arbetarna beväpnades.
Åttatimmarsdagen genomdrevs i S:t Petersburg (mars 1917) helt genom arbetarmassornas eget initiativ, utan hjälp eller "ledning" av något politiskt parti. I april samma år lämnade regementen vid garnisonen i Petrograd sina baracker, utan att ha tagit råd av några politiska ledare, och störtade den halvmonarkistiska Miljukov-regeringen. I juli, sedan bolsjevikerna uppskjutit sina utlysta demonstrationer, genomförde Petrograds arbetare och soldater en spontan väpnad demonstration. Efter Kornilov-äventyrets sammanbrott började den allmänna utdrivningen av kapitalister och direktörer från fabrikerna i staden. Först i oktober lyckades bolsjevikerna, under Lenins energiska och envisa ledning, mödosamt kravla sig i jämnhöjd med sin särskilda historiska roll. Det var en ny våg av massmissnöje och massaktioner, särskilt från böndernas sida, som gjorde det möjligt för bolsjevikerna att vinna politisk makt.
Så även om den ryska arbetarklassen visade prov på en avsevärd politisk fallenhet tvingades den till sist att avstå från självständig aktion. Den togs på släp av bolsjevismen. Det var möjligt på grund av att arbetarklassen utgjorde en minoritet i ett övervägande bondeland och på grund av att det var en borgerlig och inte en proletär revolution som stod för dörren. Bolsjevikerna var intresserade av att utveckla det ryska proletariatets medvetande bara i den mån att de kunde leda det mot "demokratism", mot en allianspolitik med bönderna och andra borgerligt revolutionära frågor. Genom att bolsjevikerna underkastade proletariatet sin egen historiska taktik gjorde de proletariatet till sitt mest radikala och effektiva vapen. Arbetarklassen blev hammaren som - när den hölls i bolsjevikpartiets hand - inte bara slog sönder tsarismens och den feodala regimens rester. Den förstörde också den parlamentariska borgerliga statens former, som uppstått i landet efter februarirevolutionen. Med hjälp av detta verktyg upprättade bolsjevikerna den statsform som bäst tjänade bolsjevikstyrets speciella behov och föreföll att vara den enda politiska ram inom vilken landets produktivkrafter kunde utvecklas.
Det ryska proletariatet inmönstrades i bolsjevikernas tjänst med hjälp av sådana krav som kravet på den konstituerande församlingen. Avsikten med att lägga fram sådana krav var just att dra in massan av industriarbetare i striden för att genomföra bolsjevikernas mål. För bolsjevikerna saknade det betydelse vilka idéer som uppstod i arbetarnas huvuden till följd av dessa slagord. Vad arbetarna tänkte var för bolsjevikerna mindre viktigt än arbetarnas handlande i bolsjevikernas tjänst. Det spelade inte ens någon roll om en sådan handling uppstod till följd av en åsikt eller förhoppning som var "felaktig", betraktad utifrån bolsjevikernas historiska mål. Det spelade ingen roll om en sådan handling inte överensstämde med det ryska proletariatets bästa intressen och inte bidrog till utvecklingen av dess klassförståelse. Bolsjevikerna var rörelsens huvud. Deras första och enda intresse var att obehindrat kunna kontrollera resten av kroppen.
I bolsjevikernas allmänna kampanj för att vinna makten tilldelades de ryska industriarbetarna "förtruppens" roll i en revolution som i grunden var en massaktion av bönderna. I artikelsamlingen Lenin skrev Zinovjev:
"Kamrat Lenin var den förste som insåg att alla försök av enstaka revolutionärer från intelligentsian att sporra bönderna till ett massuppror skulle misslyckas. Han förstod att bara arbetarna kunde gå ut till byarna och att bara industriproletariatet kunde dra med sig miljonmassan av bönder, till vilka den hade ett nära samband, i handling."
Inte heller detta var Lenins upptäckt. Redan 1887, i Arbetets Befrielse-gruppens andra program, noterade Plechanov att: "Proletären som lämnar byn som en utblottad medlem av jordbrukssamhället återvänder till byn som en socialdemokratisk agitator".
Bolsjevikernas aktionslinje hade antytts av Plechanov i början av den ryska socialdemokratins utveckling. Och före Plechanov tillämpades den redan av narodnikerna. Genom att lägga beslag på den politiska ledningen av proletariatet lade bolsjevikerna också beslag på möjligheten att leda bönderna.
Detta är bolsjevismens sociala betydelse. Den var den ryska intelligentsians rörelse. Den tog i sin tjänst Rysslands båda revolutionära klasser: industriarbetarna och bönderna. Den förverkligade sina mål med hjälp av dessa båda klassers aktion. Den vann statsmakten under en socialistisk ideologis förklädnad. Den ryska revolutionen utfördes av det ryska proletariatet, vilket handlade som den bolsjevikiska intelligentsians pålitliga instrument. Men de ryska arbetarna bestämde inte och kunde inte bestämma den nationella revolutionens förlopp eller innehåll.
Last updated on: 5.2.2010