Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Det samhällssystem som kallas för socialismen blir möjligt först på ett visst stadium av mänsklighetens framåtskridande.
För att genomföra socialismen krävs, för det första, att produktivkrafterna, transport- och kommunikationsväsendet utvecklats till en nivå som gör det möjligt att, med lämplig organisering och social planering, förse hela befolkningen med alla produkter och tjänster som behövs för att leva ett fullvärdigt liv. Kapitalismen löste detta tekniska problem för länge sedan genom utvecklingen av stora industrianläggningar och maskiner och genom att bryta ner de fysiska barriärer som tidigare höll människor i olika delar av världen isolerade från varandra.
För att genomföra socialismen krävs, för det andra, en världsomspännande utveckling av arbetarklassens organisering, som förenar arbetarna utifrån förståelse av socialistiska idéer och enighet om att demokratisk politisk aktion är nödvändig för att ersätta kapitalismen med socialismen.
Det råder en växelverkan mellan de båda villkoren. Det senare kan inte föregå det första och - som erfarenheten visar - i verkligheten släpar tillväxten av socialistiska idéer långt efter utvecklingen av produktionskapaciteten.
Eftersom ett land kan lära sig av ett annat och eftersom de industriellt mer utvecklade länderna kan hjälpa de mindre industriellt utvecklade länderna, är det inte nödvändigt för de senare att genomgå kapitalismens alla historiska faser. Å andra sidan är det omöjligt för ett land att ensamt ta språnget in i socialismen i en huvudsakligen kapitalistisk och fientlig värld.
Med hjälp av denna tumregel kan vi se att det inte var möjligt för Ryssland 1917 att genomföra socialismen. Ryssland saknade både den nödvändiga produktionskapaciteten och en befolkning som anslöt sig till socialistiska idéer. Inte heller kunde den lilla socialistiska rörelsen i andra länder hjälpa till genom att störta kapitalismen. I den situationen kunde ingenting rädda Ryssland från att utvecklas efter kapitalistiska linjer.
Vår inställning till frågan om utvecklingen till socialism är i grunden marxistisk.
Partiet som kom till makten i oktober 1917 var Rysslands Kommunistiska Parti. Det kallades för bolsjevikerna, efter ett ord som betyder majoritet, på grund av att deras flygel av Rysslands Socialdemokratiska Arbetarparti, RSDAP, hade fått stöd av en majoritet av deltagarna vid en konferens i London 1903.
Partiet hade bildats 1898 och hade ärvt traditioner från flera rörelser mot det tsaristiska självhärskardömet, som varit aktiva tidigare under 1800-talet. Ryssland var huvudsakligen ett jordbrukarland, där livegenskapen avskaffats så sent som 1861. De flesta bönder var hårt förtryckta och levde i största fattigdom. Kapitalismen höll på att växa fram, men var fortfarande begränsad, och den omogna kapitalistklassen var politiskt så svag att det var en allmän uppfattning att kapitalismens fulla utveckling kunde uppnås bara genom ett bonde- och arbetaruppror för att störta tsarismen. En del grupper trodde dock att det var möjligt att införa socialism utan att först genomgå kapitalismen och de flesta av dem, också många som utgav sig för att vara marxistiska, hävdade att det var omöjligt för arbetarna och bönderna att förstå socialismens innebörd. Det fanns ingen rösträtt och inga parlamentariska institutioner i Ryssland och det var förbjudet att bilda politiska och fackliga organisationer. I sin förtvivlan tillgrep en del grupper politiska mord som en kampmetod.
De viktigaste politiska partierna i Ryssland 1917 - vid sidan av bolsjevikerna - var den andra flygeln av RSDAP, mensjevikerna (från ett ord som betyder minoritet), och Socialistrevolutionärerna. Mensjevikerna ansåg att Ryssland måste genomgå kapitalismens normala utvecklingsfaser och få ett demokratiskt valt parlament. Socialistrevolutionärerna var till stor del ett bondeparti, som i första hand stod för avskaffandet av privat jordegendom och som använde sig av politiska mord som ett kampvapen.
Bolsjevikernas organisationsprinciper utvecklades av Lenin i Vad bör göras?, som utkom 1902. I den skriften hävdade han att socialistiska idéer, i alla länder, måste tillföras arbetarklassen utifrån av "revolutionärt-socialistiska intellektuella". Enligt Lenin kan "arbetarklassen med uteslutande sina egna krafter endast utforma ett tradeunionistiskt [fackföreningsmässigt] medvetande ..." (Lenin: Samlade skrifter i urval, tredje bandet, s. 63). I överensstämmelse med denna uppfattning ansåg han att den politiska organisation som skulle leda arbetarna måste "framför allt och huvudsakligen omfatta folk, vars yrke är den revolutionära verksamheten" (s. 154). Och eftersom "demokratisk kontroll" ansågs vara oförenlig med behovet av att fungera som en hemlig organisation måste partiet kontrolleras från centrum. (s. 185-191)
Bolsjevikernas omedelbara mål var inte att införa socialismen, utan "att störta det tsaristiska självhärskardömet och ersätta det med en demokratisk republik, byggd på en demokratisk författning". För detta sökte de stöd från alla tänkbara missnöjda grupper och hoppades på så sätt att kunna leda arbetarna och dra med sig bönderna. Samtidigt förklarade de att den sociala revolutionens slutmål fordrade en "proletariatets diktatur".
Efter de ryska styrkornas nederlag i det rysk-japanska kriget 1905 uppstod demonstrationer och oroligheter över hela landet, men utan något enhetligt mål. Liberaler krävde en demokratiskt vald lagstiftande församling, fabriksarbetare krävde högre lön och kortare arbetstid, bönder krävde jord, soldater och matroser krävde bättre behandling och "yrkesrevolutionärerna" krävde en social revolution. Det förekom strejker, uppror, jordockupationer och myterier i flottan men när de tsaristiska myndigheterna utlovade en demokratiskt vald duma med lagstiftningsrätt förlorade rörelsen sin drivkraft. Regeringen tillgrep motåtgärder. Inom två år hade de socialdemokratiska medlemmarna av duman arresterats och autokratin hade på nytt fullständig kontroll.
Lenin beskrev senare händelserna 1905 som "förspelet" till 1917.
Rysslands fördröjda ekonomiska utveckling gjorde att landet inte kunde stå emot det mer högt industrialiserade Tysklands stridskrafter under världskriget. Svårigheterna som drabbade civilbefolkningen och trupperna på grund av ett otillräckligt transportväsen, dålig utrustning, livsmedelsbrist och höga priser, tillsammans med den härskande klassens oduglighet och korruption, framkallade revolt. Strejker för högre löner och för ett slut på kriget var vanliga och vid fronten inträffade myterier. Soldater som beordrades ut mot arbetarna slöt upp vid deras sida. Folkmassor angrep tsaristiska ministrars bostäder. I den situationen beordrade regeringen att duman skulle upplösas i mars 1917. Detta organ, även om det var valt med begränsad rösträtt från vilken de flesta arbetare var utestängda, vägrade att lyda befallningen och beslöt att fortsätta. Då abdikerade tsaren.
I den förvirrade period som följde efter tsarens abdikation bildades först en provisorisk regering av liberaler och andra representanter för kapitalisterna och jordägarna. Den följdes av en regering under Kerenskij, som var ledaren för Socialistrevolutionära Partiet. Dess auktoritet vilade delvis på stöd av duman, men i ökad utsträckning på arbetar- och soldatråden (sovjeterna) som vuxit upp över hela Ryssland. De höll snabbt på att knuffa undan den mindre representativa duman i bakgrunden.
Så länge som Kerenskijs regering behöll stödet från sovjeterna var det omöjligt för bolsjevikerna att göra framsteg mot den. Men allteftersom Kerenskij-regeringens impopularitet ökade, på grund av dess ansträngningar att fortsätta kriget, valde en efter en av sovjeterna bolsjevikiska majoriteter. När den allryska sovjetkongressen möttes i november 1917 (i oktober enligt den gamla ryska kalendern) var en klar majoritet av delegaterna, 390 av 676, bolsjeviker. Kongressen antog resolutioner till förmån för fred, fördrivande av jordägarna och bildande av en provisorisk "arbetar- och bonderegering" i avvaktan på valet av en "konstituerande församling", som skulle besluta om den framtida författningen. Med stöd av framgångsrika uppror i Moskva och andra städer kunde bolsjevikerna befästa sin regeringsställning, slöt fred med Tyskland och stod inför en lång period av inbördeskrig, som provocerats fram av reaktionära grupper och stöddes bland annat av den brittiska och den amerikanska regeringen.
En av bolsjevikregeringens första åtgärder, som var ett förspel till den kommande diktaturen, var att upplösa den konstituerande församlingen så snart den möttes i januari 1918. Det berodde på att en majoritet av delegaterna där representerade partier som var motståndare till bolsjevikpartiet. Bolsjevikernas egen ursäkt var att de röstberättigade ändrat åsikt efter valen.
Bolsjevikernas slagord hade varit "Fred, Bröd och Jord". Omedelbart efter att de hade erövrat makten förmådde de den andra all ryska sovjetkongressen att anta ett förslag om fred, som formulerats av bolsjevikledaren Lenin. Det inbjöd de krigförande nationernas folk och regeringar att omedelbart börja förhandlingar om en fred "utan annekteringar och krigsskadestånd" och att sluta en omedelbar vapenvila. Det vädjade speciellt till arbetarna i Storbritannien, Frankrike och Tyskland att hjälpa bolsjevikerna att stoppa kriget och säkerställa "de arbetande och utsugna massornas befrielse från alla former av slaveri och utsugning".
Appellen mötte en del gehör från delar av arbetarklassen i olika länder, men förkastades av regeringarna som Ryssland hade varit allierad med. Därefter började den ryska regeringen separata förhandlingar med Tyskland och dess allierade. De tyska myndigheterna ställde upp hårda villkor för en vapenvila, som innefattade fortsatt ockupation av stora områden som tidigare varit en del av Tsarryssland. Många medlemmar av bolsjevikpartiet ville förkasta villkoren och förespråkade att man skulle starta ett "revolutionärt krig". Lenin, som visste att Ryssland inte kunde föra ett sådant krig, förklarade: "Det är en fråga om att underteckna villkoren nu eller att underteckna sovjetregeringens dödsdom tre veckor senare". Till sist vann han över sitt partis centralkommitté till sin ståndpunkt.
När bolsjevikerna erövrade makten hade mensjevikerna och en majoritet av socialistrevolutionärerna varit motståndare till detta. En minoritet av socialistrevolutionärerna gav dock bolsjevikerna sitt stöd och var till en början representerade i den nya regeringen. De avgick på grund av oenighet beträffande de hårda tyska fredsvillkoren och regeringens politik i förhållande till fackföreningarna.
I mitten av 1918 hade bolsjevikregeringen arresterat mensjevikernas och socialistrevolutionärernas ledare, uteslutit deras delegater från sovjeterna och drivit partierna under jorden. På så sätt hade kommunistpartiet blivit det enda lagliga partiet i Ryssland.
Så startade det drygt sextioåriga kommunistpartistyret i Ryssland. Det skulle sätta på prov kommunisternas påstående att de funnit vägen som skulle leda till ett snabbt genomförande av socialismen i Ryssland och i resten av världen, och att andra länder skulle följa deras exempel.
Till skillnad från många grupper som först under senare år upptäckt att Ryssland är statskapitalistiskt och som upprepar bolsjevikernas alla misstag har den Världssocialistiska Rörelsen aldrig haft några illusioner om vad som hände i det landet. För att sätta in det som skrivs i denna pamflett - om det ryska kommunistpartiets maktövertagande 1917 och om den senare utvecklingen i Ryssland - i sitt rätta historiska perspektiv återger vi här några utdrag ur artiklar som publicerades i Storbritanniens Socialistiska Partis tidning Socialist Standard under perioden 1918 till 1924.
"Är denna väldiga folkmassa, som uppgår till omkring 160 miljoner människor spridda över 22 miljoner kvadratkilometer, redo för socialismen? Är jägarna i norr, de kämpande bönderna i söder, jordbrukets löneslavar i centralprovinserna och industrins löneslavar i städerna övertygade om nödvändigheten av, och utrustade med den erforderliga kunskapen för att upprätta, samhälleligt ägande av existensmedlen? Såvida inte en intellektuell revolution av en omfattning som världen aldrig tidigare skådat ägt rum, eller en ekonomisk förändring inträffat ofantligt mycket snabbare än någonsin tidigare i historien, är svaret 'Nej!'
Vad finns det då för berättigande att kalla omvälvningen i Ryssland för en socialistisk revolution? Ingen som helst utöver det faktum att ledarna för novemberrörelsen utger sig för att vara marxistiska socialister."
(Socialist Standard, augusti 1918)
"Vi har ofta förklarat att Ryssland på grund av en stor antisocialistisk bondebefolkning och väldig outbildad befolkning befann sig en lång väg från socialismen. Lenin måste nu medge detta genom att säga:
'Verkligheten säger att statskapitalismen skulle vara ett steg framåt för oss; om vi i Ryssland på kort tid kunde införa statskapitalism skulle det vara en seger för oss. Hur kan de vara så blinda att de inte ser att vår fiende är småkapitalisten, den lille ägaren? Hur kan de betrakta statskapitalismen som huvudfienden? Under övergångsperioden från kapitalismen till socialismen är småbourgeoisin, med dess ekonomiska vanor, seder och ställning, vår huvudfiende.' (Lenin, The Chief Task of Our Times, s. 11).
Här har vi ett klart medgivande av att massan av den ryska befolkningen inte är mogen för socialismen och ett erkännande av den ryska produktionens småskalighet.
Om vi skulle ta efter bolsjevikernas politik i andra länder måste vi kräva statskapitalism, vilket inte är ett steg mot socialismen i utvecklade kapitalistiska länder. Faktum kvarstår, som Lenin tvingas erkänna, att vi inte måste lära av Ryssland, utan att Ryssland måste lära av länder där storproduktionen är dominerande."
(Socialist Standard, juli 1920)
"Trots sina påståenden i början var han den förste att se utvecklingsbetingelserna och anpassa sig efter dessa betingelser. Så långt var han från att 'förändra historiens förlopp' ... att det var historiens förlopp som förändrade honom, drev honom från den ena åsikten till den andra tills Ryssland idag står halvvägs på vägen till kapitalismen. I sin okunnighet kan kommunisterna tjuta över detta, men Ryssland kan inte undgå sitt öde. Som Marx säger:
'Den ena nationen bör och kan ta lärdom av den andra. Även om ett samhälle har kommit sin egen utvecklings naturlag på spåren - och det yttersta syftet med detta verk är att avslöja det moderna samhällets ekonomiska rörelselag - så kan det varken hoppa över eller dekretera bort naturenliga utvecklingsfaser. Men det kan avkorta och minska födslovåndorna.' (Förord till Kapitalet, första boken, av Karl Marx)."
(Socialist Standard, mars 1924)
Vi har redan nämnt det ryska kommunistpartiets teori att det inte var nödvändigt att vänta på utvecklingen av arbetarnas förståelse för att genomföra socialismen.
En extrem tolkning av en sådan teori skulle varit förenlig med en tro från det ryska kommunistpartiets sida att dess maktövertagande i november 1917 kunde följas av socialismens snabba införande i Ryssland ensamt - och i Västeuropa och Amerika trodde många av dess okunniga beundrare såväl som uppskrämda försvarare av kapitalismen att det var vad som höll på att hända.
Om det ryska kommunistpartiets ledare någonsin hade någon sådan teori skulle de snart bli berövade sina illusioner. Men en annan av deras trossatser var knappast mindre fantastisk. De upptäckte snart att bönderna inte tänkte hjälpa till att verkställa regeringens planer, som stod i strid med deras önskan att tillförsäkra sig fritt jordägande genom att dela upp de stora jordegendomarna. Ställd inför böndernas fientlighet måste regeringen tillgripa tvångsleveranser av livsmedel för att föda befolkningen i städerna.
I sympati med böndernas motstånd mot tvångsleveranserna antog sjömännen vid flottbasen i Kronstadt i februari 1921 en resolution som krävde lindringar.[1] När kraven avvisades gjorde de myteri. Lenins regering - som fått aktiv hjälp av sjömännen i Kronstadt under kampen om makten 1917 - satte in trupper och krossade myteriet med artillerield.
Apati och motstånd mot regeringens åtgärder bland industriarbetarna bidrog också till att öka återuppbyggnadssvårigheterna. Även om den saknade stöd för socialismen inne i Ryssland trodde den ryska regeringen fortfarande att den kunde räkna med avgörande stöd från arbetarna i Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Bolsjevikerna ansåg att de skulle behålla makten under en kort mellanperiod tills dess att arbetarna i väst vidtog revolutionära åtgärder och kom till Rysslands hjälp. I ett tal som publicerades i Izvestia 30 maj 1918 förkastade Lenin idén att Ryssland ensamt kunde hålla stånd mot "den internationella imperialismens" makt. Han betonade att Rysslands kamp, för att lyckas, måste föras "i samverkan med Tysklands, Frankrikes och Englands revolutionära proletariat. Tills dess, hur sorgligt och motsatt revolutionära traditioner det än kan vara, är vår enda möjliga politik att vänta, hålla ut och retirera".
Trotskij, en annan av kommunistpartiets ledare, sade i ett tal 14 april att deras mål var att upprätta ett "gemensamt, broderligt ekonomiskt system ... där alla arbetar för det gemensammas bästa, så att hela folket lever som en ärlig, kärleksfull familj". Men han tillade att det bara kunde ske med hjälp utifrån:
"Allt detta skall vi förverkliga fullständigt först när den europeiska arbetarklassen stöder oss.
Kamrater, vi vore blinda stackare med dålig tro om vi någonsin för en enda dag skulle förlora vår övertygelse om att arbetarklassen i andra länder kommer att komma till var undsättning, och genom att följa vårt exempel, kommer att resa sig och föra vår uppgift till ett lyckligt slut."
När ryssarna utfärdade sin uppmaning om en allmän vapenvila riktade de den till "de klassmedvetna arbetarna" i länderna i väst. Men de flesta av dessa arbetare var inte klassmedvetna och orsakerna som Trotskij angav för sin "tro" att de skulle resa sig var grundade på alla möjliga saker utom den som verkligen hade betydelse - arbetarnas förståelse av socialismen. Vad han räknade med var soldaternas och civilbefolkningens krigströtthet och missnöje med höga priser och arbetslöshet. Det var en uppmaning till de politiskt omogna arbetarna i väst att hjälpa de politiskt omogna arbetarna och bönderna i Ryssland - att genomföra socialismen, ett världsomspännande system, som bara ett fåtal i varje land ville ha.
Arbetet med att sprida kunskap om socialismen bland Europas arbetare var ännu ogjort. Den stora majoriteten var i bästa fall likgiltig för socialistiska principer, i värsta fall fientlig. Det senare visade sig nio månader senare i Storbritannien där en Konservativ-Liberal-Nationell Labour "Seger"-koalition återvaldes av en överväldigande majoritet mot det officiella Labour-partiet och andra oppositionskandidater, som - även om de inte var socialister - antogs inta en mer eller mindre välvillig hållning till den ryska regeringen.
Den nya brittiska regeringen under Lloyd George invecklade sig sedan i en väpnad intervention i Ryssland och stödde reaktionärerna som förde inbördeskrig mot Lenins regering. Uppmaningar till brittiska arbetare att vägra tillverka och skeppa vapen till Ryssland för användning mot regeringsstyrkorna möttes av litet gensvar.
Arbetarna i Frankrike, Tyskland och andra länder var lika litet redo för socialismen och den ryska regeringen måste till stor del lita till sina egna krafter.
Nästan överallt råder det förvirring om var orden socialism och kommunism innebär. Vi kan tyvärr inte förhindra att alla möjliga olika och motstridiga idéer och mål förses med dessa beteckningar - alltifrån Hitlers och Mussolinis 'socialism' till en engelsk liberal politikers tillkännagivande i slutet av 1800-talet att "nu är vi alla socialister".
Det här är inte en utveckling som skett först under senare tid. I Kommunistiska Manifestet, som utkom 1848, ägnade Karl Marx och Friedrich Engels ett kapitel åt de många föregivet socialistiska och kommunistiska grupperna från vars idéer manifestets författare ville särskilja sina egna mål och teorier.
Eftersom "socialismen betydde 1847 en bourgeois-rörelse, kommunismen en arbetarrörelse" beslöt Marx och Engels att kalla sitt manifest kommunistiskt. Senare använde de på nytt namnet socialism.
Världssocialistiska Gruppen grundar sig på samma idéer, vare sig de kallas socialistiska eller kommunistiska. Och i likhet med Marx och Engels förkastar vi de många pseudo-socialistiska teorier som 1848 eller senare maskerats som socialistiska eller kommunistiska.
Många av de 'socialistiska' patentmedicinerna från 1848 är fortfarande i omlopp. Det kan vem som helst se genom att titta på Marx och Engels beskrivning av två sådana grupper:
"Dit hör: ekonomer, filantroper, förbättrare av de arbetande klassernas läge, välgörenhetsorganisatörer, djurskyddsvänner, måttlighetsivrare, kråkvinkelreformatörer av brokigaste slag ... En annan, mindre systematisk men mer praktisk form av socialism sökte avhålla arbetarklassen från varje revolutionär rörelse genom att hävda att inte den eller den politiska förändringen utan blott en förändring av de materiella levnadsförhållandena - de ekonomiska förhållandena - kunde vara av nytta för densamma. Men med levnadsförhållandena menar denna socialism ingalunda avskaffande av de borgerliga produktionsförhållandena, vilket blott är möjligt på revolutionär väg, utan administrativa förbättringar, som kan gå för sig på dessa produktionsförhållandes mark och alltså ingenting ändrar i förhållandet mellan kapital och lönarbete, utan i bästa fall blott minskar bourgeoisins kostnader för dess herravälde och förenklar dess statshushållning."
Den socialistiska propagandan har under lång tid försvårats av att vi måste förklara att dessa och andra åtgärder för att försöka lösa problem inom kapitalismens ramar inte har någonting gemensamt med det socialistiska målet - att ersätta klassystemet, kapitalismen, med ett klasslöst samhällssystem, utan produktion för försäljning, exploatering av arbetarna och lönesystem.
Politikerna i olika partier har ett intresse av att föreviga denna förvirring. De som vill piska fram motstånd mot någon förändring eller reform, som en annan politisk grupp förespråkar, kan fördöma den som 'socialistisk' eller 'kommunistisk'. På så sätt hoppas de få stöd av reaktionära delar av befolkningen som fruktar varje förändring. Och politiker som önskar framstå som arbetarnas vänner - Hitler och Mussolini till exempel - kan upptäcka att de kan locka till sig röster genom att kalla sitt program 'socialistiskt'. Det passar bra in på det svenska socialdemokratiska partiet och det ryska kommunistpartiet. Båda har ibland använt ordet socialism för att beteckna förstatliganden eller statskapitalism, men vid andra tillfällen givit en riktig beskrivning.
I Ryssland efter kommunisternas maktövertagande 1917 har användningen av orden socialism och kommunism först i en betydelse och sedan i en annan helt annorlunda betydelse en märklig och komplicerad historia. Det började med att socialism och kommunism användes för att beteckna samma sak och slutade med att socialism användes för att beteckna statskapitalism.
Vi har redan nämnt Lenins uttalande i början av 1918 att Ryssland behövde statskapitalism. I Staten och revolutionen, som Lenin skrev i augusti 1917 just innan hans parti kom till makten, förklarade Lenin hur statskapitalistiska institutioner skulle drivas. Han tog Postverket som sitt exempel och kallade det både för ett exempel på "socialistisk hushållning" och ett "statskapitalistiskt monopol".
Lenin trodde att statskapitalismen kunde fungera på grundval av lika lön för alla. Han skrev:
"Det gäller bara att störta kapitalisterna, att med de beväpnade arbetarnas järnhand bryta dessa exploatörers motstånd, att krossa den moderna statens byråkratiska maskineri - och framför oss står en från 'parasiter' befriad, tekniskt väl utvecklad mekanism vilken de enade arbetarna själva mycket väl kan sätta igång genom att anställa tekniker, inspektörer och bokhållare, varvid alla dessas arbete, liksom över huvud taget alla 'statstjänstemäns' arbete betalas med arbetarlön. Detta är en konkret, praktisk uppgift som genast kan genomföras beträffande alla truster, en åtgärd som befriar arbetarna från exploatering... Hela folkhushållet organiserat som postverket, så att tekniker, inspektörer och bokhållare, ja alla befattningshavare får löner som inte överstiger 'arbetarlönen', allt under det beväpnade proletariatets ledning och kontroll - det är detta som är vårt närmaste mål."
Men mindre än ett år senare måste han medge att det var omöjligt att genomföra detta. I sitt tal om Sovjetmaktens aktuella uppgifter i april 1918 sa han:
"Vi har nödgats anlita det gamla, borgerliga medlet att gå med på att betala de mest framstående borgerliga specialisterna en mycket hög betalning för deras 'tjänster'. Alla som känner till saken ser det men inte alla gör klart för sig vad denna åtgärd av den proletära staten betyder. Det är klart att det är fråga om en kompromiss, en avvikelse från Pariskommunens och varje proletär makts principer vilka kräver att tjänstemännens löner skall bringas i nivå med den genomsnittliga arbetarlönen och att karriärismen skall bekämpas i handling och inte i ord.
Men inte nog därmed. Det är klart att denna åtgärd inte endast är ett avbrott - på ett visst område och i en viss grad - i offensiven mot kapitalet (ty kapitalet är inte en summa pengar utan ett bestämt samhälleligt förhållande) utan också ett steg tillbaka för vår socialistiska, sovjetiska statsmakt som från första början proklamerade och inledde politiken att sänka de höga tjänstemannalönerna till genomsnittsarbetarens lönenivå."
Han fortsatte med att medge att detta steg tillbaka hade en "demoraliserande verkan både på sovjetmakten och på arbetarmassorna", men trodde att det skulle vara möjligt att inom ett år göra sig kvitt det.
Naturligtvis har Ryssland aldrig blivit kvitt det. Långt ifrån att betraktas som något skadligt har ojämlikheten gjorts till en princip.
Med andra ord har statskapitalismen i Ryssland inte utvecklats på det sätt som Lenin trodde att den skulle. Landet är till stor del fortfarande beroende av jordbruksproduktion på böndernas privata mark utanför stats- och kollektivjordbruken, och den 'privata företagsamheten' (ofta illegal, men icke desto mindre effektiv) har ökat. De äldre kapitalistiska ländernas reklam- och marknadsföringsmetoder har kopierats och under senare tid har användningen av 'vinstincitament' ökat i de statliga företagen. Sedan 1936 är den officiella beteckningen på detta tillstånd 'socialism'. Beteckningen 'kommunism' används nu annorlunda för att gälla någonting i en avlägsen framtid.
Hur långt detta bruk av termen socialism skiljer sig från det ryska kommunistpartiets tidigare användning av den kan ses från En kort kurs i ekonomisk vetenskap av A. Bogdanov. Där betecknas socialismen och det socialistiska samhället som "det högsta samhällsstadium vi kan föreställa oss", i vilket det inte skulle finnas sådana företeelser som beskattning och vinster och i vilket "det inte kommer att finnas någon marknad, köp och försäljning, utan medveten och systematiskt organiserad distribution".
Detta arbete, som första gången utkom 1897 och senare i en kraftigt omarbetad upplaga i augusti 1919, användes som lärobok i det ryska kommunistpartiets skolor och studiecirklar.
Till skillnad från kommunistpartiet och socialdemokratiska partier, med sina skiftande definitioner för att passa politiska opportunitetsskäl, använder Världssocialistiska Gruppen termen socialism i dess ursprungliga marxistiska betydelse och har aldrig missbrukat den för att gälla statskapitalism.
Vilket samhällssystem existerar i Ryssland? Stalin hävdade att Ryssland var socialistiskt. Trotskij hävdade, under sin landsflykt, att det varken var socialistiskt eller kapitalistiskt. Han menade att arbetarklassen erövrat makten i Ryssland 1917 och påbörjat övergången från kapitalism till socialism. På grund av landets efterblivenhet och isolering hade dock en 'byråkratisk kast' lyckats tillskansa sig makten där. Enligt Trotskij stod således Ryssland mellan kapitalismen och socialismen: det kunde antingen fortsätta framåt mot socialism eller återvända till kapitalism. Han stod fast vid den uppfattningen ända till sin död - Trotskij mördades 1940.
En del av Trotskijs efterföljare hävdar fortfarande detta. Andra säger att Ryssland numera bara kan betecknas som statskapitalistiskt. Världssocialistiska Gruppen anser också att det är den bästa beskrivningen. Vi anser dock inte att Ryssland någonsin varit på väg mot socialismen för att till sist hamna i statskapitalism. Ryssland genomförde inte och kunde inte ha genomfört socialismen 1917. Kapitalismen har hela tiden funnits i det efterrevolutionära Ryssland och arbetarklassen där har aldrig haft politisk makt.[2]
Samhällssystemet i Ryssland kan betecknas som kapitalistiskt eftersom kapitalismens alla väsentliga kännemärken finns för handen där: klassmonopol på produktionsmedlen, varuproduktion, lönarbete och kapitalackumulation. Det första av dessa - klassmonopolet på produktionsmedlen - är kanske svårast att förstå när det gäller Ryssland.
Rikedom är i verkligheten en persons eller en grupps egendom om personen eller gruppen har en faktisk rätt gentemot andra medlemmar i samhället att använda den eller kontrollera användningen av den. En klass består av människor som befinner sig i samma ställning när det gäller ägandet och användningen av produktions- och distributionsmedlen. En klass har ett monopol på dessa medel om resten av samhället bara tillåts ha tillgång till dem på villkor som den kontrollerande gruppen ställt upp. Detta monopol behöver inte stöttas av lagen, även om det vanligtvis förhåller sig så, som i Sverige till exempel. Här har den privilegierade minoriteten, kapitalistklassen, äganderättshandlingar på rikedomen den äger, som stöttas av lagen. I Ryssland har den privilegierade minoritetens äganderätt vanligtvis inte formellt lagligt stöd. Men, liksom i Sverige, bibehåller den sitt monopol genom kontroll över statsmaskineriet. De innehar topposterna i partiet, staten, industrin och de väpnade styrkorna. Deras ägande är inte individuellt utan kollektivt. De äger som en klass. Historiskt är detta inget nytt fenomen, vilket framgår bland annat av den katolska kyrkans ställning under feodalismen. Den privilegierade klassen i Ryssland får sin "förmögenhetsinkomst" i form av uppblåsta "löner", bonus, stora monetära "priser", som beviljas av regeringen och andra privilegier som medföljer topposterna.
"I de samhällen där det kapitalistiska produktionssättet härskar uppträder rikedomen som en 'oerhörd varuanhopning' ..." Så inleds Kapitalet av Karl Marx. En vara är något som producerats med mänskligt arbete för försäljning. Också i Ryssland uppträder rikedomen som en oerhörd varuanhopning. Den ryska revolutionen avskaffade inte varuproduktionen. Tvärtom har det varit den ryska regeringens mål att så snabbt som möjligt öka och utvidga den.
Att det finns varuproduktion visar att det inte råder socialism, men det behöver inte nödvändigtvis betyda att det råder kapitalism. Kapitalismen är den mest utvecklade formen av varuproduktion i vilken allt, också mänsklig arbetskraft, köps och säljs. För att arbetskraften ska anta varuform krävs att producenterna skilts från produktionsmedlen och att dessa koncentrerats i händerna på en minoritet. Det har skett i Ryssland, speciellt i och med exproprieringen av bönderna. Vi har redan visat att produktionsmedlen där i praktiken ägs av en privilegierad minoritet. Den berövade, egendomslösa majoriteten utgör arbetarklassen. Den lever av att sälja sin arbetskraft till staten (eller kooperativ eller kollektivjordbruk) som fungerar - i likhet med statliga företag och affärsdrivande verk i Sverige - som den privilegierade minoritetens verktyg.
Under kapitalismen tillverkas varor och tjänster inte bara för försäljning. De tillverkas för att säljas med vinst. Källan till denna vinst är arbetarklassens obetalda arbete, i Ryssland och i alla andra länder. Arbetarklassen ägnar en del av sin arbetstid åt att reproducera värdet av sina löner och resten åt att producera ett överskott. Det mesta av överskottet återinvesteras. I Ryssland används således produktionsmedlen till att exploatera lönarbete för att utvinna ett överskott. De fungerar med andra ord som kapital.
Ryssland är kapitalistiskt och inte ett nytt klassamhälle eller någonting mitt emellan kapitalismen och socialismen.
Före 1917 var Ryssland ett jordbrukarland, vars feodala ekonomi bröts sönder under trycket av kapitalismens framväxt, huvudsakligen i väst och vid oljefälten i söder. Vid tiden för revolutionen levde omkring 80 procent av befolkningen fortfarande av jorden i en primitiv självhushållningsekonomi.
Bolsjevikerna, som erövrat politisk makt under ett krig och senare måste försvara sig mot utländska angripare, tvingades vidta nödåtgärder. Bl.a. förstatligades de flesta kapitalistiska företagen. Dessa statskapitalistiska företag blev den ekonomiska grundvalen för bolsjevikdiktaturen.
1921, sedan faran för utländsk invasion var över, antogs en ny politik. Den kallades för den nya ekonomiska politiken eller NEP. Lenin betecknade NEP-politiken som statskapitalistisk eller "utvecklingen av kapitalismen under kontroll och reglering av den proletära staten" (Teser om det ryska kommunistpartiets taktik, antagna vid 17:e sessionen, 5 juli 1921).
Många av de mindre fabrikerna, som inte var mogna för central statlig ledning, återlämnades till privat företagsamhet; utländska kapitalister inbjöds att investera i Ryssland; statsobligationer gavs ut som rika ryssar kunde köpa; statskontrollen inom jordbruket minskade också. Regeringen hävdade att NEP var en ekonomisk framgång och 1926 hade produktionen på nytt nått upp till förkrigsnivån.
Ett av målen för NEP var att utveckla storskalig kapitalistisk produktion på bekostnad av isolerad bondeproduktion.
I städerna uppstod en klass av rika entreprenörer och handelsmän, som kallades för "nepmän", och på landsbygden en klass av rika bönder eller "kulaker". Vid den tidpunkten var det oklart hur Rysslands framtida utveckling skulle se ut. En del iakttagare antog att de nya rika klasserna skulle växa i styrka och till sist störta bolsjevikdiktaturen.
Resultaten av NEP ledde dock till missnöje och dispyter inom bolsjevikpartiet. Det framfördes krav på skärpta åtgärder mot privatkapitalisterna och de rika bönderna och på en politik för snabb industriell utveckling. Efter många om och men antog den dominerande delen av partiet, som leddes av Stalin, denna politik 1928. Den första femårsplanen och "dekulakiseringen" påbörjades.
Eftersom det inte gick att få fram det kapital som krävdes för snabb industriell utveckling genom lån från utlandet måste det fås inifrån: genom att utplundra bönderna, såväl fattiga som rika, och genom att intensifiera exploateringen av arbetarklassen. På detta sätt stärktes den ekonomiska basen för bolsjevikdiktaturen, den statskapitalistiska sektorn, på bekostnad av den privatkapitalistiska sektorn och bondesektorn. Också bolsjevikernas politiska styre stärktes.
Politiken att lägga skatter på och utplundra bönderna för att få medel till kapitalexpansion var inte ny. Den hade förts av tsaristiska regeringar. Den hade dock en stor brist: om den drevs för långt motverkade den sitt eget syfte genom att sätta stopp för ackumulation inom jordbruket och ökningen av livsmedelstillgångar och råmaterial. Det var just vad som hände i Sovjet till följd av tvångskollektiviseringen av bondejordbruk. Och ännu värre - ackumulationen inom jordbruket inte bara avstannade, den sjönk allteftersom bönderna förstörde sina skördar och slaktade sin boskap.
Mellan 1929 och 1932 sjönk antalet nötkreatur med en tredjedel, får och getter med hälften och hästar med en fjärdedel. Inte förrän 1939 hade en återhämtning skett. (M. Dobb: Soviet Economic Development Since 1917, s. 246)
En följd av denna politik var den konstgjorda svälten 1932-1933. Den katastrofala följden av denna politik, som omedelbart var uppenbar, tvingade bolsjevikerna till reträtt en bit. Men i huvudsak kvarstod deras politik och kollektivjordbruken tvingades sälja sin produktion till staten till artificiellt låga priser.
Samtidigt som den första femårsplanen påbörjades förvärrades också arbetarklassens läge. Under NEP-perioden hade fackföreningarna, även om de stod under bolsjevikkontroll, gjort en del för att skydda sina medlemmars intressen. Men 1929 avsatte Stalinregeringen den gamla ledningen och rensade ut många av de lägre förtroendemännen. Det var ett förspel till att ställa fackföreningarna helt under statskontroll.
Under 1930-talet blev fackföreningarna statsorgan. De hade inte till uppgift att försöka förbättra löner och arbetsförhållanden för sina medlemmar. I stället var deras uppgift att sänka kostnaderna, hålla nere lönerna och öka produktionen. Som en följd av detta började lönerna att sjunka och arbetsvillkoren att försämras.
En del arbetare försökte att göra motstånd mot detta, men deras ställning försvagades av den höga arbetslösheten vid den tidpunkten. 1926 beräknade arbetsministern antalet arbetslösa till ca två miljoner, varav en miljon fackföreningsmedlemmar. Två år senare rapporterade Fackföreningarnas Centralråd att två miljoner av deras medlemmar var arbetslösa. (M. Dobb, Soviet Economic Development Since 1917, s. 190.) De arbetare som protesterade stämplades som "roffare" och "klassfiendens agenter" och svartlistades.
Under de följande åren blev arbetarna fullständigt underordnade bolsjevikdiktaturen. Deras löner fastställdes av ledningen ensam, de tvingades bära olika pass och arbetsböcker, de måste utstå det grymma utsvettningssystem, som förknippas med namnet Stakhanov, arbetslagen förbjöd strejker, frånvaro, för sen ankomst och till och med maskning, vilka belades med hårda straff.
Dessutom utnyttjades exproprierade bönder och politiska och kriminella fångar som tvångsarbetare för att bygga dammar och vägar och för att bryta guld och andra mineraler. Sovjets tunga industri byggdes upp till priset av ett ohyggligt mänskligt lidande.
Under 1950-talet mildrades disciplinen och de hårda straffen som pålades arbetarna. Samtidigt frigavs majoriteten av fångarna i arbetslägren och förhållandena förbättrades för de som fanns kvar. Passivt och ibland organiserat motstånd hade betydelse för detta, men utan tvivel också att myndigheterna insåg att sådana metoder blev allt mindre effektiva för att befrämja effektiviteten i en allt mer komplicerad produktion.
Den kapitalistiska utvecklingen i Sovjet under bolsjevikerna antog statskapitalistisk form. Efter NEP:s slut spelade privatkapitalismen knappt någon roll, åtminstone inte legalt. En jämförelse mellan folkräkningssiffrorna från 1939 och 1959 kan ge en uppfattning om utvecklingens omfattning:
| 1939 | 1959 | |||||
|---|---|---|---|---|---|---|
| Industri- och kontorsarbetare |
52,5 | % | 68,3 | % | ||
| Kollektivjordbrukare | 44,9 | % | 31,4 | % | ||
| Enskilda bönder och hantverkare |
2,6 | % | 0,3 | % | ||
Industri- och kontorsarbetarna är alla lönarbetare, medan kollektivjordbrukarna inte får sin inkomst i form av lön som priset på sin arbetskraft. Jämfört med Sverige, där den stora majoriteten av de sysselsatta människorna är löntagare, är det en stor grupp människor, mer än 30 procent, som ännu inte underställts lönesystemet i Sovjetunionen. Man bör dock hålla i minnet att motsvarande siffra för 1917 var omkring 80 procent. Arbetarklassen i Sovjet rekryteras i själva verket fortfarande från bönderna.
Systemet för industriell kontroll över de statskapitalistiska företagen var extremt centraliserat under Stalin-tiden. Ministrar i Moskva ställde upp målen för hur mycket varje industri och fabrik skulle producera. Fabriksdirektörerna hade bara att se till att befallningarna verkställdes. Staten fastställde också till vilka priser varor skulle säljas till konsumenterna. Industriombud eller "fixare" försörjde sig på att skaffa fram knappa tillgångar mot betalning. I själva verket blev de en viktig del av systemet.
Allteftersom tiden gick blev detta systems brister och ineffektivitet allt mer uppenbar. Men när en ekonom, som hette Voznesenskij, föreslog decentralisering 1950 anklagades han av Stalin för att "vilja återupprätta kapitalismen" och sköts. Vid slutet av Stalins liv insåg man dock att sådana råa metoder blivit ett hinder för fortsatt ekonomisk utveckling. Efter hans död genomfördes förändringar både inom jordbruket och industrin.
Inom jordbruket möttes den nya regeringen av arvet efter tvångskollektiviseringen. De antog en politik som innebar eftergifter åt bönderna för att få dem att producera mer. Tvångsleveranserna till staten minskade och uppköpspriserna höjdes. Maskin- och traktorstationerna, med vars hjälp staten utövat kontroll, denationaliserades och såldes till kollektivjordbruken 1958.
Efter Chrustjevs fall har regeringen fört en ännu mer försonlig politik. 1964 avskaffades alla restriktioner för bönderna att sälja vad de producerade på sina egna familjejordlotter. Dessa jordlotter spelar en viktig roll inom jordbruksproduktionen. Tidigare hade politiken varit att dessa jordlotter skulle införlivas med kollektivjordbruken, men det visade sig vara omöjligt. Till skillnad från dem som arbetar i de statsägda jordbruken är kollektivjordbrukaren inte lönarbetare. Han får sin inkomst delvis kontant, delvis in natura, och drygar ut detta med att arbeta på sin egen privata markbit. Målet för regeringspolitiken är fortfarande att införa lönesystemet på kollektivjordbruken, men de är ofta för fattiga för att kunna betala en regelbunden lön till sina medlemmar. I själva verket är många kollektivjordbrukare arbetslösa under en del av året och skulle svälta om de inte hade sina egna jordlotter.
Industrin decentraliserades genom en reform 1957 då regionala ekonomiska råd startades. Det var en eftergift för påtryckningar som krävde att direktörer skulle ges ökad frihet vid uppfyllandet av målen som staten ställt upp. Under senare år har detta tryck ökat och framträdande ryska ekonomer har föreslagit en nedminskning av statskontrollen och en övergång till ett system som litar mer till marknaden vid fastställandet av produktionsvolymer, priser och vinster. Kontrollerna har redan minskat i detaljhandeln där det gamla systemet ledde till periodiska övermättnader och brister. Allteftersom tillgången på dåliga varor ökat i affärerna har regeringen tillåtit annonsering, prissänkningar, kredit- och hyresköp. Försök med direkta köp av affärerna visade sig vara en kommersiell framgång och denna metod utvidgas. Inom tjänstesektorn har privatföretagsamheten, även om den formellt är olaglig, tillåtits att blomstra igen. Det är bara när den blir för stor eller är öppet illegal som staten nu vidtar åtgärder mot privatföretagsamheten.
En minskning av statskontrollen orsakar nya problem, till exempel en ökning av arbetslösheten både i städerna och på landsbygden och en snabbare inflyttning till städerna, som förvärrar bostadsproblemet. Dessa problem har redan blivit akuta i Sovjet.
Sedan slutet av andra världskriget och sedan Stalins död har arbetarklassens läge förbättrats. Bristen på arbetskraft, som var en följd av slakten i kriget, gjorde att den grymma arbetslagen inte strikt kunde tillämpas. Den måste revideras 1951 och avskaffades slutligen 1956.
Trots detta och trots löne- och konsumtionsökningar har arbetarklassen fortfarande inga fria och oberoende ekonomiska organisationer, med vars hjälp de kan främja sina intressen. Fackföreningarna är fortfarande en del av statsmaskinen och ägnar sig åt sådana frågor som försäkringar, säkerhet och bostadsfrågor - förutom produktionen. Många arbetare skaffar sig erfarenhet av organisations- och administrationsarbete genom fackföreningarnas sociala aktiviteter. Denna erfarenhet kommer att visa sig vara ovärderlig när arbetarna i Sovjet blir tillräckligt starka för att bilda sina egna ekonomiska och politiska organisationer. Kapitalismen i Sovjet, liksom på andra platser, tillhandahåller och tränar sina egna dödgrävare.
Inom utrikeshandeln har uppbygget av den ryska industrin medfört en slående förändring i regeringens inställning till exportmarknaden. Den tidigare synen på utrikeshandeln togs upp i boken Sovjetexport 1936. Författaren, M. Zhirmunskij, hävdade att den ryska handelspolitiken var helt olik "kapitalistländernas". Han citerade Lenins Kapitalismens utveckling i Ryssland och förklarade att kapitalistländerna ger sig in på exportmarknaden på grund av att "den kapitalistiska företagsamheten oundvikligen växer förbi den lokala marknadens, regionens och till slut också landets gränser". Sovjet hade enligt författaren inget sådant problem: landet exporterade enligt planen och bara för att från utlandet få det moderna maskineri som behövdes för att påskynda den industriella utvecklingen.
Eftersom Sovjets industriella utveckling låg långt efter USA, Tyskland och Storbritannien, beslöt sovjetregeringen 1918 att införa statsmonopol på handeln för att kunna kontrollera exportinriktningen och samtidigt förhindra en flod av billiga importvaror som skulle ruinerat industrierna som byggdes upp.
Enligt Zhirmunskij var det inte en fråga om att göra vad som via den tidpunkten var mest lämpligt, utan en direkt följd av skillnaden mellan ett "kapitalistiskt land" och Sovjet där "världens första socialistiska revolution" ägt rum.
Många år senare gav Stalin i sin Socialismens ekonomiska problem i SSRU (1952) en annan syn på den ryska utrikeshandeln. Han beskrev industrins snabba utveckling i Sovjet och länderna i Östeuropa och avslutade:
"Man kan med visshet säga att med ett sådant utvecklingstempo i industrin kommer det snart att leda till att dessa länder icke blott upphör att vara av behov av varuinförsel från de kapitalistiska länderna utan tvärtom kommer att få behov av att utföra överskottsvarorna från sin produktion."
Statsmonopolet på handeln finns fortfarande kvar, men precis som Stalin förutsåg ägnas nu allt större ansträngningar åt att finna utlandsmarknader för Sovjets tunga och lätta industriprodukter, stål, bilar, klockor, kameror och diamanter, liksom de traditionella exportvarorna päls och timmer.
1960 var den ryska utrikeshandeln volymmässigt nära tre gånger så hög som 1913. Ett ironiskt och helt oplanerat inslag under senare år har varit att Sovjet, som tidigare var en exportör, har tvingats importera stora kvantiteter av vete och andra livsmedel (varav en stor del från Kanada och USA), som betalats genom guldexport.
Med ett öga på världens marknader har sovjetregeringen i ökad utsträckning anslutit sig till internationella bank-, monetära, sjöfarts- och andra konferenser, och genomfört valutaförändringar avsedda att göra rubeln accepterad som ett medium i världshandeln.
Således har Sovjetunionens utveckling som en stor kapitalistisk stat förvandlat det tidiga påståendet att deras utrikeshandelspolitik var helt olik de "kapitalistiska" ländernas till tomt prat.
Under de långa åren av kommunistpartistyre i Ryssland och andra länder i Östeuropa har de tidiga idealistiska proklamationerna fått ge vika för den hårda kapitalistiska verkligheten; i stället för mänskligt broderskap och socialism en mäktig kapitalistisk grupp, som beväpnat sig med de senaste förstörelsevapnen och som misstänksamt möter resten av världen - numera också Kina; i stället för den Kommunistiska Internationalens första plattform 1919 - "bryta kapitalets dominans, omöjliggöra krigen, utplåna gränserna mellan staterna, förvandla hela världen till en stor, för sig arbetande gemenskap, förverkliga folkens befrielse och broderliga samlevnad" - de polis- och censuransatta diktaturerna, vätebomben och 'Berlinmuren'.
En del av dem som först blint dyrkade det ryska kommunistpartiets ledare och senare vände sig emot dem har inte lärt sig något av historiens läxor och den marxistiska tolkningen av dem. De har hypnotiserat sig själva med den enfaldiga förklaringen att misslyckandet berodde på ledarskap - Stalin var fel person! De förbiser att Ryssland slagit in på samma kurs före Stalinepoken och att en socialistiskt medveten arbetarklass över hela världen - utan vilken det är omöjligt att genomföra socialismen - inte kommer att ha något behov av ledarskap. Framför allt förbiser de att ingen annan utveckling var möjlig under de förhållanden som rådde i Ryssland och i avsaknad av en stark världssocialistisk rörelse - Ryssland måste genomgå det kapitalistiska stadiet.
Utifrån den marxistiska ståndpunkten förutsågs Rysslands kapitalistiska utveckling 1874 när Friedrich Engels (på begäran av Marx) vederlade den ryske upprorsmannen Tkatjevs åsikter. I sin Sociala förhållanden i Ryssland skrev Engels:
"Först på en viss, för våra tidsförhållanden till och med mycket hög utvecklingsgrad av de samhälleliga produktivkrafterna blir det möjligt att stegra produktionen till en sådan höjd att avskaffandet av klasskillnaderna kan bli ett verkligt, varaktigt framsteg utan att medföra ett stillestånd eller till och med en tillbakagång i det samhälleliga produktionssättet. Men denna utvecklingsgrad har produktivkrafterna uppnått först i bourgeoisins händer. Det gör att bourgeoisin ur denna synvinkel är en lika nödvändig förutsättning för den socialistiska revolutionen som proletariatet självt. En person som säger att denna revolution är lättare att genomföra i ett land, därför att det visserligen inte har något proletariat men inte heller någon bourgeoisi visar därmed att han ännu inte lärt sig socialismens abc."
Att Ryssland måste följa den kapitalistiska vägen och utnyttja kapitalistiska metoder var oundvikligt: bara utopister kunde ha trott något annat. Inför verkligheten att de inte kunde undvika kapitalismen dolde kommunistpartiet sitt misslyckande genom att döpa om statskapitalism till "socialism".
Det var deras stora brott mot den socialistiska rörelsen. Det möjliggjorde för socialismens motståndare att peka på allt lidande, förtryck och våldshandlingar i Ryssland som belägg för att socialismen är skadlig och otillräcklig. På så sätt bidrog de till att förvirra arbetarna i andra länder och mångfaldiga svårigheterna som den socialistiska rörelsen möter i sina försök att vinna över arbetarna till socialismen.
Naturligtvis var socialismens kapitalistiska fiender glada över att kunna gripa tag i denna käpp för att slå den socialistiska rörelsen, men utmärkande för situationen har också varit att de kapitalistiska politikerna och affärsmännen, med få undantag, verkligen trodde att Ryssland var socialistiskt.
Ett av de sällsynta tillfällena när en av kapitalismens talesmän erkände existensen av statskapitalism i Ryssland var 1959. Det skedde i samband med att en rysk handelsdelegation, ledd av vice premiärministern A. I. Mikojan, besökte Förenta Staterna. John Foster Dulles, departementschef i Eisenhower-administrationen, sände ett telegram till Mikojan:
"Presidenten är medveten om att ni driver ett statskapitalistiskt system och han hoppas att ni haft nytta av att se vårt folks framsteg under vårt privatkapitalistiska system. Vi är övertygade om att ni funnit denna erfarenhet intressant." (Daily Telegraph, London, 21 januari 1959)
Kvaliteten på utbildningen som kapitalismen tillhandahåller till och med sina egna härskarklassgrupper är dock sådan att de flesta av dem inte kände igen sitt eget kapitalistiska system när det presenterades för dem i Ryssland i något annorlunda utstyrsel!
Den oriktiga framställningen av den ryska revolutionen och senare händelser har varit katastrofal för världens arbetarklass. Den har fördunklat socialismens verkliga innebörd och lett till ett enormt slöseri med krafter, som orsakat missräkningar och cynism.
Bolsjevismen var, både i teorin och i praktiken, en kapitalistisk revolutionär rörelse, som uppstod ur Rysslands säregna sociala och historiska förhållanden. Eftersom det inte fanns någon stark och oberoende kapitalistklass föll uppgiften att leda den folkliga kampen mot självhärskardömet på en annan grupp, intelligentsian.
Ryssland i mitten av 1800-talet saknade författning: tsaren var envåldshärskare. Det ryska samhället hade vissa feodala drag, i första hand samhällets indelning i legala stånd (adel, präster, köpman, livegna). Å andra sidan fanns också drag av orientalisk despotism: Tsaren var "folkets fader" och statsbyråkraterna, från ministernivå och nedåt, var hans tjänare.
Alltsedan Peter den Stores tid (han härskade mellan 1689 och 1725) hade tsarerna förfogat över en väldig centraliserad byråkratisk maskin. Tsar Peter hade fört en moderniseringspolitik, d.v.s. försökt överta från Västeuropa vad som var fördelaktigt för att stötta upp självhärskardömet. Han upprättade en stående armé, ett rationaliserat skattesystem och en civilförvaltning, som stod öppen för alla.
Det sistnämnda ledde till att det skapades ett nytt "stånd" i den officiella hierarkin, statstjänstemännen. När självhärskarstaten senare intresserade sig för utbildningsväsendet, sjukvård etc., utökades dessa med en grupp vilken officiellt betecknades som "intelligentsian från skilda stånd" - utbildade människor av icke adligt ursprung, vilka arbetade för den centrala och lokala förvaltningen. Tillsammans med författare, journalister och utblottade adelsmän (och sönerna till det lägre prästerskapet) tillhandahöll dessa grundvalen för en säregen men viktig grupp, den ryska revolutionära intelligentsian.
Ordet intelligentsia är ursprungligen ryskt. I ryskan liksom i andra språk betecknar det samma sorts människor - lärare, socialarbetare, läkare, advokater. I kapitalistiska Sverige och Tyskland är dessa människor i regel medlemmar av arbetarklassen. Men i Ryssland vid mitten av 1800-talet fanns ännu ingen arbetarklass. Intelligentsian var ändå en distinkt social grupp.
Det mäktiga absolutistiska Ryssland betraktades som det största hotet mot "friheten" av de europeiska liberalerna (så också av Marx). Men landet var inte opåverkat av utvecklingen i Europa. Utbildade ryssar läste den franska upplysningstidens filosofer och själva den franska revolutionen hade en djupgående effekt. Redan under 1700-talet hade människor krävt ett slut på självhärskardömet och att livegenskapen avskaffades. Den första aktionen inträffade 1825. Då försökte en grupp revolutionärer - officerare från adelsklassen - erövra makten. Kuppmakarna blev kallade decembrister och kan sägas vara början till den ryska revolutionära traditionen.
Det fortsatte att finnas hemliga revolutionära grupper under de följande tre decennierna. Speciellt betydelsefull för att spåra bolsjevismens rötter är Ogarevs teori om hur en revolutionär grupp borde organiseras. Den skulle, sa han, vara ett hemligt sällskap och kontrolleras av ett självutnämnt yrkesrevolutionärt ledarskap, som skulle utdela alla befallningar. En organisation som kallades Jord och Frihet grundades 1861 och 1862 efter dessa linjer.
Ogarev fick sina idéer sedan han läst Buonarrotis De jämlikas konspiration. Den är en redogörelse för Babeufs och hans anhängares sammansvärjning i den franska revolutionen. I den deltog Buonarotti själv. Boken lästes av revolutionärer över hela Europa och det hemliga sällskapet var en vanlig organisationsform, som användes av revolutionära demokrater och nationalister.
De ryska revolutionärerna hade en "socialistisk" prägel från första början; den borgerliga liberalismens slagord lockade dem aldrig. Narodniker, som dessa revolutionärer kallades, är det ryska ordet för populister. En andra Jord och Frihet, som grundades 1876, splittrades senare i två grenar. Den ena, Folkets Vilja, under Tkatjev, var organiserad som en grupp yrkesrevolutionärer vilka eftersträvade en kupp och använde terror som ett vapen. Den andra grenen, Svart Delning, var påverkad av Bakunin och ansåg att tsarismen skulle avskaffas genom ett bondeuppror i vilket jorden erövrades och omfördelades. Denna splittring i narodnikerrörelsen stod således mellan dem som förespråkade ett parti av yrkesrevolutionärer med ett politiskt mål och de som förespråkade en bred folklig rörelse med ett socialt mål.
Avrättningen av tsaren 1881 ledde till att polisen upplöste de revolutionära grupperna. Som en följd övergav många narodniker idéerna om hemliga samfund och yrkesrevolutionärer. Men några stödde fortfarande Ogarev-Tkatjev-teorin.
Under tiden hade tsarregeringen fört en "liberal" politik. Livegenskapen avskaffades formellt 1861. Lokalförvaltningen och domstolsväsendet omorganiserades. Men mest betydelse skulle industrialiseringspolitiken få. Kapitalismen var ännu ett av dessa redskap, som infördes efter Peter den Stores mönster, för att öka självhärskardömets makt. I verkligheten undergrävde den det förstås. Den ledde till att det skapades en ny klass i Ryssland, de egendomslösa lönarbetarna. Revolutionärerna började rikta uppmärksamheten bort från bönderna och mot denna nya arbetarklass.
Att kapitalismen infördes i Ryssland ovanifrån av den tsaristiska staten tillsammans med ryska och utländska bankirer är mycket viktigt. Den moderna storindustrin importerades alltså och var inte, som i Västeuropa, en följd av utvecklingen från hantverk och småindustri. Det betydde att den ryska industrin var starkt koncentrerad. I själva verket fanns det i Ryssland 1913 en större andel storföretag än någon annanstans i Europa.
Socialt och politiskt ledde denna koncentration till att de ryska kapitalisterna var beroende av tsarismen och utländskt kapital och extremt isolerade från arbetarklassen. I Västeuropa hade kapitalisterna under lång tid dragit arbetarklassen bakom sig. Tänk bara på arbetarklassens stöd för liberalerna i England och radikalerna i Frankrike fram till första världskriget. Det skulle inte upprepas i Ryssland. När den första verkliga kraftmätningen med tsarismen kom 1905 vände sig arbetarna inte till sina arbetsgivare utan till den revolutionära intelligentsian för ledarskap.
Den ryska kapitalistklassens isolering och svaghet kombinerad med dess oförmåga att leda en folklig massrörelse mot tsarismen är mycket viktig att förstå. För den innebar att den traditionella borgerliga uppgiften att undanröja feodalismens rester i Ryssland måste genomföras av en annan grupp.
Den ryska arbetarklassen rekryterades från bönderna och var legalt inte skild från dem. I själva verket var arbetarna till en början nästan industriellt livegna. Det fanns ingen skyddslagstiftning, arbetarna levde ofta i baracker i närheten av fabriken och åkte tillbaka till landsbygden under en del av året eller när de var arbetslösa. Under dessa förhållanden betraktade arbetarna inte klart sig själva som en klass skild från bönderna med skilda intressen. Å andra sidan betydde industrins koncentration också en koncentration av arbetare - i S:t Petersburgs metallindustri, textilfabrikerna i och kring Moskva, Donets kolgruvor och Bakus oljefält. Arbetarklassen gjorde sig påmind om sin närvaro först i en serie strejker under 1890-talet, men dess politiska betydelse stod inte klar förrän vid 1905 års revolution.
Huvuddelen av Rysslands befolkning var bönder. Före 1861 var de enligt lag tvingade att arbeta på adelsmännens gods. Efter 1861 tvingade deras fattigdom dem att göra det. Bönderna fortsatte att arbeta på såväl adelsmännens som sin egen jord.
De flesta bönderna var organiserade i miren, eller kommunen, inom vilken jorden fortlöpande omfördelades. En av Stolopyn-regeringens åtgärder efter 1905 var att uppmuntra bondeägande och bryta sönder miren. I viss mån lyckades detta, men bara i de områden som producerade för världsmarknaden eller den ryska industrin. Där uppstod en grupp ägande bönder eller kulaker. Bland dem växte kooperativ och nationstäckande kooperativa banker fram. Men de flesta bönderna förblev praktiskt taget jordlösa eller medlemmar av miren.
De ryska revolutionärer som vände sig bort från bondeklassen och mot arbetarklassen för massbasen för den antitsaristiska kampen tog upp marxismen och blev Rysslands socialdemokrater.
Marxistiska idéer kom första gången till Ryssland under 1880-talet. 1883 bildade en grupp ryssar i exil, f.d. medlemmar av Svart Delning (d.v.s. bakunistiska anarkister) en "marxistisk" grupp. Mannen bakom denna var G. V. Plechanov.
Vid den tidpunkten var marxismen bara ett teoretiskt vapen riktat mot narodnikerna. Narodnikerna hävdade att Ryssland kunde undvika det kapitalistiska stadiet och övergå direkt till socialismen genom att använda bondekommunen som en grundval. Plechanovs polemik var inriktad speciellt mot denna teori. Han förklarade att kapitalismen var nödvändig i Ryssland och att det skulle vara kapitalistklassen, med hjälp av arbetarklassen, som skulle störta tsarismen.
En teori som förklarade att kapitalismen var nödvändig i Ryssland hade uppenbar dragningskraft för kapitalistklassen. Några av dess tänkare talade faktiskt marxismens språk och använde sig av den materialistiska historieuppfattningen för att främja den ryska kapitalistklassens intressen. De kallades "legala marxister" men fick aldrig något masstöd.
Kongressen som grundade Rysslands Socialdemokratiska Arbetarparti hölls i Minsk i mars 1898. Grundarna kom från två grupper. Den ena bestod av tidigare medlemmar av och anhängare till Folkets Vilja (inbegripet Lenin), som fortfarande anslöt sig till Ogarev-Tkatjevs organisationsprinciper. Den andra bestod av anhängare till Bakunin och Lavrov som förkastade dessa principer. Således splittrades socialdemokraterna efter samma linjer som narodnikerrevolutionärerna. När den berömda splittringen mellan bolsjeviker och mensjeviker inträffade 1903 var det efter dessa linjer.
I vilket fall som helst upplöstes kongressen av polisen. Bland socialdemokraterna startade en tankeprocess om organisationsfrågan. En del, bl.a. Lenin och Martov, betonade nödvändigheten av ett centrum, som skulle organiseras kring en tidning. Efter konsultationer med Plechanovs grupp i Genève startades denna tidning. Den hette Iskra och utkom första gången 1 december 1900. Plechanov, Axelrod, Lenin och Martov ingick i sexmannaredaktionen.
Iskra-gruppen riktade sig mot den "legala marxismen" och vad de kallade "ekonomism". Ekonomisterna hävdade att eftersom arbetarna inte var intresserade av politik utan bara av ekonomiska frågor skulle också socialdemokraterna strunta i politiken. Det betydde i verkligheten att överlåta den politiska kampen mot tsarismen på kapitalisterna. Det var samma slutsats, fast uppnådd via en annan väg, som de "legala marxisterna".
1903 skrev Lenin en pamflett som är mycket viktig för att förstå bolsjevismen. Den var i första hand riktad mot ekonomisterna. Titeln Vad bör göras var betydelsefull eftersom den hämtades från en roman av Tjernytjevskij, som hade liknande organisationsidéer som Lenin.
Lenin hävdade att tsarismen bara kunde störtas med hjälp av ett parti, som bestod av yrkesrevolutionärer vilka ledde arbetarklassen. Arbetarna kunde inte, hävdade Lenin, själva uppnå socialistisk medvetenhet (som ekonomisterna hävdade), så den måste tillföras dem av intelligentsian. Lenin förespråkade extrem centralism och att lägre organ skulle vara underordnade centralkommitténs vilja. Centralkommittén bestod förstås av yrkesrevolutionärer.
Dessa teorier var så främmande för den europeiska socialdemokratins principer att de ledde till en splittring av Iskra-gruppen. Lenin kallades för blanquist. Splittringen nådde sin kulmen vid RSDAP:s andra kongress, som hölls i Bryssel och London i juli och augusti 1903. När frågan kom upp på kongressen fick Lenin och hans anhängare majoritet (tack vare att några delegater tidigare lämnat kongressen efter oenighet i en annan fråga). De kallades därefter "majoritetsmän" eller bolsjeviker. De andra, under Martovs ledning, var "minoritetsmän" eller mensjeviker.
1905 utbröt den första ryska revolutionen. Ryssland hade lidit nederlag i Fjärran Östern mot Japan och missnöjet var utbrett. Den tändande gnistan var att polisen öppnade eld mot en obeväpnad folkmassa, som bar ikoner och bilder av tsaren och leddes av en präst. Det var Den blodiga söndagen 9 januari 1905. Som en följd av detta utbröt en våg av politiska strejker över hela Ryssland och bondeuppror på landsbygden. I S:t Petersburg och på andra platser bildades spontana arbetarråd eller sovjeter (som är det ryska ordet för råd). Eftersom det inte fanns fackföreningar och politiska partier uttryckte sig arbetarna genom dessa råd.
Påtryckningarna ledde till att tsaren gick med på att landet fick en författning och att en duma (grovt sett ett avsiktligt råd) bildades. Partier av västerländsk typ, inbegripet ett liberalt parti, Kadetpartiet, bildades.
När revolutionen ebbat ut började de ryska socialdemokraterna utvärdera situationen. Alla var överens om att den kommande revolutionen i Ryssland måste bli borgerlig. Men vem skulle genomföra denna revolution om kapitalistklassen var för svag och feg?
För Lenin var svaret klart: arbetarklassen i spetsen för bönderna. RSDAP skulle alltså eftersträva den politiska makten, men inte för socialismen utan för demokratin. Lenin sammanfattade detta med uttrycket "proletariatets och böndernas demokratiska diktatur". När bolsjevikerna möttes på egen hand i Prag 1912 antog de som sina mål: demokratisk republik, åtta timmars arbetsdag och konfiskering av godsägarnas jord.
Även om mensjevikerna höll med om att den ryska kapitalistklassen var svag drog de inte samma slutsats. De hävdade att det inte var ett socialistiskt partis uppgift att eftersträva politisk makt för någonting annat än socialismen. Arbetarna skulle driva på kapitalisterna att ta makten. På så sätt skulle de bevara sitt eget oberoende att kämpa för socialismen (och reformer) inom den demokratiska stat som skulle upprättas. Socialdemokraterna skulle inte organisera sig själva i ett hemligt parti av yrkesrevolutionärer, sa de. De skulle vara organiserade som ett arbetarnas massparti genom vilket arbetarna kunde lära sig oberoende och självtillit. De främsta mensjevikiska tänkarna var Martov och Axelrod.
Bolsjevikerna eftersträvade alltså politisk makt genom ett uppror för att införa demokrati. Även om mensjevikerna inte var motståndare till uppror strävade de efter att utveckla arbetarklassens medvetenhet. Skillnaden mellan mensjevism och bolsjevism var inte en skillnad mellan den reformistiska och den revolutionära ståndpunkten. Även om revisionisterna och reformisterna återfanns bland rnensjevikerna gällde skillnaden mellan den ryska socialdemokratins båda flyglar den borgerliga och inte den socialistiska revolutionen.
När det gällde den socialistiska revolutionen fanns det ingen skillnad mellan dem. Fram till 1917 var bolsjevikerna ortodoxa socialdemokrater. De var medlemmar av Andra Internationalen. De ansåg att socialismen måste vara internationell, godtog den materialistiska historieuppfattningen och marxistisk ekonomi. I likhet med mensjevikerna hade de ett reformprogram.
Trotskij intog en tredje ståndpunkt. Även om den inte alls var viktig vid den tidpunkten blev den det senare när den övertogs av Lenin och bolsjevikerna 1917. Trotskij anslöt sig i själva verket inte till bolsjevikerna förrän i augusti 1917.
Trotskij godtog bolsjevikernas åsikt att arbetarklassen var den enda revolutionära klassen i Ryssland. Men han hävdade att om arbetarklassen under loppet av den borgerliga revolutionen skulle få politisk makt, kunde den inte stanna upp vid att införa demokrati - den skulle börja göra ingrepp i kapitalismen. Revolutionen skulle börja som borgerlig och sluta som socialistisk. Det var vad Trotskij menade med "permanent revolution" (ett uttryck hämtat från Marx). Trotskij trodde inte att socialismen kunde genomföras i Ryssland ensamt. Den socialistiska revolutionens framgång i Ryssland var beroende av den socialistiska revolutionen i Europa, sa han.
Vi ser alltså vilka teoretiska problem som den ryska kapitalistklassens svaghet orsakade för socialdemokraterna där. Ur deras diskussioner framkom en mycket viktig tanke: att en borgerlig revolution kan genomföras utan kapitalistklassen och till och med mot den. En del, Plechanov t.ex., förnekade detta, men idén vann spridning. Den var, som vi sett, en hörnsten i bolsjevikernas teori och praktik. Den ryska revolutionen genomfördes mot kapitalist- och jordägarklasserna av ett parti som bestod av yrkesrevolutionärer vilka ledde arbetarklassen och bönderna.
Bolsjevikerna hävdade att det var en socialistisk revolution eftersom den störtade kapitalist- och jordägarklassernas styre och ersatte det med arbetarklassens (och fattigböndernas) styre. Hela detta påstående är grundat på ett antagande: att bolsjevikpartiet representerade arbetarklassen. Men som vi sett ingick bolsjevismen i en tradition som sträckte sig tillbaka till den stora franska revolutionen. Bolsjevikerna representerade inte arbetarklassen utan intelligentsian. Det var på den uppgiften fallit att sopa undan hindren för fortsatt kapitalistisk utveckling i Ryssland.
*
Det mesta av detta framgår på ett bra sätt av Rudolf Sprengers arbete om bolsjevismen och dess ursprung, som nu för första gången ges ut på svenska. Sprengers arbete skrevs (på tyska) vid mitten av 1930-talet, men publicerades första gången i en engelsk översättning som en artikelserie i den sedan länge nedlagda amerikanska tidskriften International Review åren 1936-1938. Året därpå gav International Review ut den i pamflettform. Vår text är en översättning av denna pamflett.
Sprengers text kan ses både som en fördjupning av och komplettering till den första delen av detta andra nummer av Världssocialistiska häften. Att vi ger ut hans arbete betyder inte att vi på alla punkter delar hans synsätt - vi anser t.ex. att påståendet att de ryska arbetarna "under sin kamp utvecklade grundbeståndsdelarna till ett socialistiskt klassmedvetande" (se s. 30) är en grov överdrift. Men tagen i sin helhet är Sprengers text det bästa arbete som hittills producerats om bolsjevismens ursprung och funktion.
*
Till sist ska några ord sägas om klassmedvetenhet.
Vi kan inte nog betona att socialismen är omöjlig att genomföra så länge som de flesta arbetare inte har en klar idé om vad ett socialistiskt samhälle innebär. Orsaken är enkel. Socialismens själva natur - en värld utan löner och pengar och med fri tillgång till produkter och tjänster som tillhandahålls genom frivilligt arbete - gör förståelse nödvändig. Det är helt omöjligt för en minoritet - hur upplyst och välmenande den än är - att påtvinga en ovillig och okunnig majoritet en sådan genomgripande förändring.
Argumentet att "socialistisk förståelse" utvecklas ur klasskampen är förvisso sant. Men "vänstern" handlar som om klasskampen var någonting som den själv tänkt ut och därför känner sig förpliktigad att gå ut i världen och sätta igång. Idén om klasskamp härrör ur det bevisbara faktum att den finns oberoende av dess deltagares kunskap eller önskningar. Den finns på grund av samhällets nuvarande organisation i två klasser vars intressen är motsatta. Behovet är därför inte att sätta igång klasskampen utan att klargöra den.
Hur tänker sig då socialister åstadkomma förståelsen som är nödvändig för att genomföra socialismen? Det finns åtminstone två principer som är bestämmande för en socialistisk organisations arbete. Den första är totalt motstånd mot reformismen eftersom den är i grunden oförenlig med revolution. Den andra är att klargöra vad socialismen innebär. Det ska inte göras isolerat, utan som en integrerad del av en sammanhängande och mångsidig analys av världen vi lever i. En analys utan en lösning skulle vara lika ofruktbar som en lösning utan den stödjande analysen.
En förståelse av socialismen kommer inte att vara en följd av spontant och automatiskt uppflammande socialistisk kunskap bland miljontals isolerade arbetare. Feodalbönderna kunde inte genomföra en revolution i sitt eget intresse på grund av att deras materiella livsbetingelser tenderade att "atomisera" dem. Kapitalismen har däremot, genom att föra samman arbetare i produktionen och driva dem att organisera sig och sammansluta sig i fackföreningar, ofrivilligt skapat sina egna dödgrävare. Socialistisk massförståelse kommer att utvecklas ur arbetarnas gemensamma erfarenheter och växelverkan med idéer som uppkommit ur dessa erfarenheter, och genom enhet på grundval av socialistisk kunskap.
Det innebär en utveckling av socialistiska partier över hela världen, som är beväpnade med den styrka som följer av enhet, med förmåga att möta och övervinna kapitalismens söndrande ideologi genom att undanröja dimridån den skapar mellan arbetaren och insikten om hans/hennes verkliga intressen.
Det finns redan flera sådana socialistiska partier runtom i världen, men deras effektivitet är begränsad. Spridningen av socialistisk kunskap kommer att öka deras effektivitet så att de till slut kan bryta igenom den onda cirkel som tenderar att hålla dem små helt enkelt på grund av att de är små. Just därför är det av större betydelse att ansluta sig till den världssocialistiska rörelsen nu i stället för när den redan räknar miljontals människor.
Rudolf Sprenger - Bolsjevismen
"Det som hänt i Polen gick att förutsäga - och kommer förr eller senare att inträffa också i andra statskapitalistiska länder - eftersom, som vi alltid hävdat, ingen regering, hur totalitär och brutal den än är, i längden kan undertrycka arbetarklassens medvetenhet. Facklig medvetenhet är en oundviklig följd av kapitalismen. Den uppkommer ur arbetarnas sociala situation, att de måste sälja sina psykiska och fysiska krafter för att leva. Samma ekonomiska nödvändighet tvingar dem också att sälja arbetskraften till ett så högt pris som möjligt - och förr eller senare kommer de till insikt om att 'enighet ger styrka', att det är bättre att de sammansluter sig och kollektivt förhandlar om ett pris med arbetsgivarna än att de låter dem fastställa det ensidigt, som fallet var i de flesta industrier i Storbritannien under 1800-talet och, fortfarande, är i alla statskapitalistiska länder i dag, nu med Polen som enda undantaget.
Men facklig medvetenhet är långt ifrån samma sak som socialistisk medvetenhet. Den innebär bara en insikt om att arbetarna behöver en organisation för att försöka sälja deras arbetskraft till så bra villkor som möjligt under rådande marknadsförhållanden. För att vara en bra fackföreningsmedlem behöver man inte vara socialist. I själva verket tycks de flesta av arbetarna som strejkat i Gdansk vara polska patrioter och hängivna katoliker. Det hindrade dem inte att anta en riktig taktik för att vinna en viktig eftergift från sina statskapitalistiska herrar, men det betyder nästan säkert att de kommer att begå misstag i framtiden. Det återstår t.ex. att se om katolska kyrkan kommer att försöka överta de nya oberoende fackföreningarna...
Vi gratulerar våra arbetskamrater i Polen för att de vunnit rätten till oberoende organisering. Men de måste inse att facklig aktion, ehuru nödvändig, i grunden bara är defensiv. Om de inte bara vill springa fort för att stå stilla (vilket vi inser ändå kan vara bättre än att bli efter på grund av att man inte tillåts springa fort) måste de tänka på att handla i samverkan med sina arbetskamrater i andra länder för att avskaffa lönesystemet."
(Ur Socialist Standard, oktober 1980)
[1] Kronstadtmatrosernas resolution, som hängde nära samman med strejkerna i Petrograd, gällde nyval till sovjeterna, yttrande- och tryckfrihet, mötesrätt etc. Se Ida Metts' Kronstadt 1921 - MIA.
[2] Grunden till att man över huvud taget kan hävda att arbetarklassen innehade den politiska makten i Ryssland, t.ex. efter 1920, är förnekandet av att det skulle finnas någon skillnad mellan parti och klass: "Redan själva frågeställningen - 'partiets diktatur eller klassens diktatur? ledarnas diktatur (parti) eller massornas diktatur (parti)?' - vittnar om den mest otroliga och hopplösa tankeförvirring. Man anstränger sig att tänka ut något enastående och gör sig i sitt ivriga grubbleri bara löjlig." (Lenin, "Radikalismen" - kommunismens barnsjukdom) - MIA.
Last updated on: 5.2.2010