Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
I Förbundsrepubliken krävdes och krävs även under den nuvarande krisen en förklaring av det faktum, att den borgerliga staten snarare uppfattas som en institution, vilken i allmänhetens tjänst förvaltar "allas allmänna intresse", än som klasstat. För att inte hamna i ytliga manipulationsteser - som t.ex. att de härskande med hjälp av massmedia sprider ut sådana ideologier - var det nödvändigt att härleda framträdelseformen för den borgerliga klasstaten, som på samhällets ytplan inte kan igenkännas som sådan, och på så sätt dessutom förklara den falska statsförståelsens möjlighet. Den förvrängda form, som det borgerliga samhällets struktur framstår i på ytplanet, togs till utgångspunkt för bestämningen av staten som en specifik samhällelig inrättning. På detta sätt kan man visserligen framställa och därmed också kritisera statens motsägelsefullhet i det borgerliga samhället som klasstat och som förvaltare av det "illusoriska gemensamma", men formanalysen visar sin begränsning så snart det gäller att undersöka "staten i aktion". För då måste de kategorier som utvecklats i formanalysen av staten återföras på det borgerliga samhällets reproduktionsprocess, och det vill säga: att påvisa och framställa sammanhanget mellan statens inre utveckling på grundval av det borgerliga samhället och den yttre interventionismen, genom vilken staten förhåller sig till samhället. Detta är överhuvudtaget den springande punkten i den vetenskapliga analysen av klasstatens interventioner. Analysen av den borgerliga staten måste således omfatta de ur samhället resulterande konstitutionsbetingelserna för den politiska sfären såväl som dennas nödvändiga existens som en avsöndrad inrättning i det borgerliga samhället, och även de möjligheter och gränser för den politiska sfärens ingrepp i den samhälleliga reproduktionsprocessen som ges av strukturen och utvecklingslagarna hos denna reproduktionsprocess. Det gäller att klarlägga såväl nödvändigheten av att ekonomi och politik, samhälle och stat, faller isär, som det, genom yttre interventioner förmedlade, inre sammanhanget mellan ekonomi och politik och mellan samhälle och stat i kapitalismen. Frågan är alltså, "varför det borgerliga samhället, vars reproduktionsprocess regleras genom värdelagens till synes tingsliga (ekonomiska) förmedling, behöver ett utvändigt förhållande mellan politik och ekonomi", och varför det utvändiga förhållandet mellan politik och ekonomi inte innefattar att politiken och ekonomin görs självständiga i förhållande till varandra. Först när denna fråga besvarats är det möjligt att undvika de förkortningar vid behandlingen av förhållandet mellan ekonomi och politik, mellan ekonomiska lagar och politisk makt, som också gör sig gällande i den marxistiska och kritiska statsteorin.
Innan denna tanke förs vidare ska vi i anslutning till några exempel hänvisa till den specifika statsuppfattningens politiska betydelse. Därvid kommer vi inte att gå så noga in på den politiska sfärens konstitution som utvändig i förhållande till ekonomin, utan mer på den politiska betydelsen av att politik och ekonomi görs självständiga i förhållande till varandra i Hilferdings statsuppfattning och i teorin om den statsmonopolistiska kapitalismen.
Antagandet om den politiska sfärens självständiggörande i förhållande till ekonomin leder omedelbart över till uppfattningen att den samhälleliga reproduktionsprocessens reglering sker genom politisk maktutövning. En sådan uppfattning har en av sina historiska rötter i revisionismen i den tyska socialdemokratin vid slutet av förra århundradet. Revisionismens tankeriktning framträder särskilt tydligt i följande citat från Eduard Bernstein:
"Det finns ingen ekonomisk naturlag, som föreskriver hur mycket som ska tillfalla samhällets producerande, tjänstepresterande skikt och hur mycket som ska tillfalla ägandet som tribut. Fördelningen av den samhälleliga rikedomen har i alla tider varit en fråga om makt och organisation."
Det kapitalistiska samhällets ekonomiska lagar, som Marx undersökte för att begripa deras rörelse och historiska tendens, smusslas undan med hänvisning till maktkategorin. Den politiska sfären erhåller således en självständighet i förhållande till den genom värdelagen tingsligt reglerade ekonomin, eftersom politiken tycks vara frikopplad från ekonomins tvång. Makten förstås inte längre som bunden till produktionssättets lagbundenheter, och därmed även begränsad, utan som en kategori i vilken de ekonomiska lagarna upplöses. För den politiska strategin betyder denna uppfattning, att en väsentlig förbättring av arbetarnas situation kan genomföras redan inom ramen för kapitalistiska förhållanden genom en passande maktutveckling från arbetarklassen och dess organisationer. Reaktionerna från kapitalet som samhällets subjekt kan inte längre reflekteras, eller återförs även de maktens kategori. På detta sätt blir den marxska kapitalismanalysens revolutionsteoretiska innehåll amputerat. Ty kapitalismen måste inte längre avskaffas för att övervinna de gränser för en förbättring av den samhälleliga situation, som arbetarna som klass påtvingas av produktionssättets lagbundenheter, när dessa lagbundenheter i kapitalismen överhuvudtaget inte längre finns, eller när gränser av ett eller annat slag kan övervinnas genom en passande utveckling av makt. Det förefaller således som om "inväxandet i socialismen" vore en verklig möjlighet. Vi ser, att reformismen inom arbetarrörelsen har sin teoretiska motsvarighet i uppfattningen om den politiska sfärens självständiggörande i förhållande till ekonomin.
Också Hilferding drar liknande konsekvenser. I Das Finanskapital skriver han, att i det - finanskapitalet - upplöses kapitalets särskilda karaktär.
"Kapitalet framstår som en enhetlig makt, som suveränt behärskar samhällets livsprocess."
Även om hans utsagor härom inte är enhetliga p.g.a. metodiska inkonsekvenser, så låter sig dessa grundantagande utan motstånd infogas i hans teoretiska konstruktion. Redan vid behandlingen av pengarna förbigår han det specifika med penningformen, och kan därför bara begripa dem som ett tekniskt cirkulationsinstrument. Därmed kan inte den i pengarna inneslutna motsägelsen hos värderörelsen (från värdeproduktionen över dess realisering i penningformen) förstås. Som tekniskt instrument kan pengarna utnyttjas för att föra vidare ekonomins organisering, som han i finanskapitalet ser driven till det yttersta. Medan tidigare - i "konkurrenskapitalismen" - den "blinda prislagen" reglerade kapitalens handlingar gentemot varandra och det däri anlagda genomförandet av produktionssättets immanenta rörelselagar, så är det "nu ... det associerade förståndet hos produktionens kartellerade ledare". Kartellen fördelar efter sin egen uppfattning produkter och produktion - pengarna är därvid bara ett tekniskt hjälpmedel - och således gäller: "Vem som utövar denna kontroll och vem produktionen tillhör är en fråga om makt ..." Enligt Hilferdings föreställning sker med kapitalismens utveckling en slags självupplösning av de ekonomiska lagbundenheterna och motsägelserna till förmån för den rena politiska maktutövningen över ekonomin. Vilken politisk betydelse detta har låter sig mycket lätt påvisas. I det berömda talet på den socialdemokratiska partikongressen i Kiel 1927 talar Hilferding om den "organiserade kapitalismen", som skulle ha blivit verklighet, och som i grunden skiljer sig från den gamla kapitalismen. Därmed ställer den "organiserade kapitalismen" också nya krav på den socialdemokratiska taktiken.
"Organiserad kapitalism betyder ... i verkligheten det principiella ersättandet av den kapitalistiska principen om fri konkurrens med den socialistiska principen om planmässig produktion. Denna planmässiga, medvetet ledda ekonomi ger i mycket högre grad möjlighet till samhällets medvetna inverkan, d.v.s. inget annat än inverkan genom den enda medvetna och med tvångsmakt utrustade organisationen i samhället: inverkan genom staten."
Denna insnävning av synfältet till makten och undansmusslandet av de kapitalistiska motsägelserna leder inte bara till att de socialistiska principerna anses förverkligade redan i den organiserade kapitalismen, utan också till att man utgår från att en omfunktionering av staten i arbetarmassornas intressen är möjlig: redan i.o.m. att kapitalismen organiserar sig utvecklar sig det socialistiska samhällets principer. Staten är inte längre kapitalets stat, som måste slås sönder för att kunna upprätta det socialistiska samhället, utan en apparat, på vilken de enskildas politiska vilja över inflytande genom att delta i formulerandet av statsviljan. Då flertalet av de många enskilda individerna i det borgerliga samhället är arbetare, så avgör de själva om de vill fastlägga statsviljan i överensstämmelse med sina intressen, eller om de vill låta sig bedras. Därför gäller det för socialdemokratin att genom upplysning uppnå att den blir vald. Då staten som yttre tvångsmakt inte begränsas av några immanenta skrankor i den kapitalistiska produktionen vid genomförandet av den vilja, som formar statsapparaten och dess handlingssätt, kan socialdemokratin i regeringsställning enligt denna uppfattning företräda arbetarklassens intresse utan några nämnvärda förändringar i de samhälleliga och statliga strukturerna.
Här visar sig f.ö. inte bara dessa statsteoriers problematiska karaktär, utan också föreställningarna om uppkomsten av borgerligt medvetande i arbetarklassen och om betingelserna för dess upplösning. Illusionerna om den borgerliga statens karaktär även inom arbetarklassen är ju just orsakad av denna stats specifika form och inte blott falskt medvetande, som man genom upplysning kan motverka. Först utifrån erfarenheterna i konfrontationen med den borgerliga staten som klasstat kan i bred utsträckning illusionen om den borgerliga staten lösas upp. Just denna process är emellertid motsatt den socialdemokratiska strategin för maktövertagandet, sådan Hilferding uppfattar den.
Den reformistiska position, som här kommer till uttryck, är äldre än Hilferding, och den företräds också idag av breda kretsar inom socialdemokratins vänsterflygel i Förbundsrepubliken. Bara för att ge ett exempel ska vi citera ur Peter von Oertzens teser:
"Den socialistiska rörelsen ska inte bara bekämpa staten, utan måste också erövra den; den kan inte rätt och slätt bryta sönder statsapparaten (som Marx en gång menade), ty den behöver statsapparaten och måste använda den, den kan bara kontrollera statsapparaten och stegvis förändra den i demokratisk riktning."
Vad behöver då den socialistiska rörelsen statsapparaten till? Till samhällelig planering och till att behärska det kapitalistiska samhällets kriser. Vi finner alltså även i denna föreställning en hypostasering av det politiska subjektet en hypostasering, som blivit möjlig genom den i kapitalismen strukturellt konstitutiva åtskillnaden mellan ekonomi och politik.
På liknande sätt argumenteras det i teorin om den statsmonopolistiska kapitalismen. Även om de författare som företräder denna riktning skiljer sig åt på flera punkter, är ett argument kännetecknande för alla stamokapteorier. P.g.a. kapitalets tilltagande koncentration och centralisation i loppet av den kapitalistiska ackumulationsprocessen upphävs konkurrensen, d.v.s. att produktionens, distributionens och cirkulationens reglerande princip sätts ur funktion. Konkurrensen förvandlas till monopolistisk konkurrens, som varken har någon reglerande kraft, eller låter maktens roll som reglerande princip få någon avgörande betydelse. Om så är fallet måste en institution uppstå i det borgerliga samhället, som övertar den funktion som en gång utövades av värdelagen. Som denna institution bestäms staten, som genom sina interventioner, genom sin utomekonomiska makt och sitt utomekonomiska våld blir ett väsentligt regleringsinstrument i ekonomin. Monopolet förstör alltså konkurrensen som den kapitalistiska utvecklingens reglerande princip, men frambringar samtidigt en ny reglerande institution, nämligen den intervenerande staten. Så uppstår en ny enhet, som är betecknande för den nuvarande utvecklingsfasen: monopol och stat smälter samman till statsmonopolistisk kapitalism. Monopolet, staten och den ekonomiska resp. utomekonomiska makten är de tre kategorier, på vilka teorin om den statsmonopolistiska kapitalismen är grundad. Här har vi en viss likhet med den föreställning som vi funnit hos Hilferding. Monopolet avlöser ekonomiska lagar, som reglerar samhällets inre tingsliga sammanhang, och gör således ekonomin tillgänglig för yttre styrning: interventionen genom ekonomisk och utomekonomisk maktutövning. Såtillvida innehåller också teorin om den statsmonopolistiska kapitalismen antagandet om en i förhållande till ekonomins rörelselagar självständiggjord politisk sfär. Detta antagande leder omedelbart över till politiska föreställningar om att staten bara behöver erövras av de antimonopolistiska krafterna, som inverkar på staten, bekämpar den ensidiga favoriseringen av monopolen, förhindrar samhällsfientliga åtgärder och tillfredsställer arbetarintressen. Som möjligt etappmål för den kommunistiska taktiken gäller därför kampen för "antimonopolistisk" eller "progressiv demokrati", för att på så sätt ge staten och dess politik mål som är härledda ur de antimonopolistiska krafternas intressen.
I ett första närmande till problemet kommer vi att ta upp förhållandet mellan monopol och produktionssättets rörelselagar. Ty om det även under monopolistiska betingelser finns lagbundenheter för kapitalrörelsen och den samhälleliga reproduktionen, så måste det existera gränser för den statsmonopolistiska interventionen. Och omvänt: om inga rörelselagar för den samhälleliga reproduktionen existerar, så vore det absurt att utgå från en ur samhällets ekonomiska struktur resulterande begränsning för statliga handlingar.
När Marx talar om "rörelselagar", impliceras alltid, att dessa rörelselagar gäller för det samhälleliga totalkapitalet och inte obetingat för varje enskilt kapital. Likväl handlar inte totalkapitalet som subjekt, utan det är snarare de många enskilda kapitalen i samhället som är handlande subjekt. Därför kan det bara vara så, att det som måste betecknas som samhälleligt totalkapital, och till vilket rörelselagarna hänför sig, konstitueras genom alla de enskilda kapitalens handlingar. Rörelselagarna fullbordas således också bara genom de många enskilda kapitalens handlingar. Detta förhållande mellan enskilda kapital och samhälleligt totalkapital konstituerar den kapitalistiska utvecklingens anarki och spontanitet. Ty inget enskilt kapital är i en sådan position, att det kan planlägga med säkerhet eller i förväg känna resultatet av sina handlingar. Först de många kapitalens inverkan på varandra frambringar samtidigt betingelser för och resultat av varje enskilt kapitals handlande. När de enskilda kapitalen alltså inte är autonoma, så kan de bara förstås som delar av det samhälleliga totalkapitalet. Ett uttryck för detta är det faktum, att de enskilda kapitalen erhåller en genomsnittsprofitkvot i den cykliska kapitalrörelsen; att de bara kan erhålla en så stor del av det av lönearbetarklassen totalt producerade mervärdet, som motsvarar deras kapitals andelar av det samhälleliga totalkapitalet. Om trots allt enstaka enskilda kapital skulle lyckas med att erhålla en större profit än vad som motsvarar deras storlek, så måste man dra konsekvensen, att de är i stånd att undandra sig de betingelser, som existerar genom det samhälleliga totalkapitalets rörelse- och utvecklingslagar, såväl som genom dessa lagars genomslagsformer. Denna möjlighet, att som enskilt kapital dra sig undan totalkapitalets tvång, är den rationella bakgrunden till kategorin monopol som ett maktförhållande, genom vilket monopolet är i stånd att undandra sig det kapitalistiska produktionssättets lagbundenheter.
När man realistiskt kan utgå ifrån att genomsnittsprofitkvoten aldrig någonsin uppnås i ett givet ögonblick, utan uteslutande som en tendens, vars utbildande de enskilda kapitalen omedvetet sörjer för, så tycks det som om i varje ögonblick enstaka eller rentav alla kapital dragit sig undan totalkapitalets utjämningsbetingelser. Men det förhåller sig naturligtvis inte så. Bara i det fall, när ett enskilt kapital i sin strävan efter maximalprofit lyckats med att uppnå en profit och profitkvot över genomsnittet över en tid, som är längre än den som kriscykeln anger, kan man tala om monopol i ordets stränga mening. Om monopolet begreppsligt förstås på detta sätt, så reduceras monopolproblemet i sista hand till ett tidsproblem: hur länge är ett enskilt kapital i stånd att undandra sig utjämningstendenserna och tendensen till genomsnittsprofitkvotens utbildande? Och omvänt: hur lång tid behöver de konkurrerande kapitalen för att reducera monopolprofiten till genomsnittsprofitkvoten?
Det skulle vara absurt att förneka, att det är skillnad på de enskilda kapitalens profitkvoter. I sista hand strävar varje enskilt kapital efter maximal värdeförmering, och därför försöker det alltid att - åtminstone tidsvis - gå emot det tvång, som det är underkastad i sin egenskap av del av totalkapitalet. Men det skulle vara lika absurt, om man antog, att en monopolistiskt betingad profitkvotshierarki alltid skulle och kunde existera. En sådan argumentation står nödvändigtvis i strid med antagandet om att kapitalet är ett samhälleligt förhållande; detta förhållande måste förstås både som ett kvalitativt och som ett kvantitativt förhållande. Kvalitativt betraktat innesluter kapitalförhållandet relationen mellan lönearbete och kapital, och bestämmer sig således som ett utsugningsförhållande. Den produktiva arbetarklassen har producerat den totala profit som ska fördelas mellan de enskilda kapitalen. Detta kvalitativa förhållande mellan kapital och arbete uttrycker sig emellertid kvantitativt för varje enskilt kapital, eftersom den profitkvot det tillägnar sig är ett kvantitativt mått, som kapitalet mäter sin värdeförmering i. Bara när den i kvantitativa storheter uttryckta profitkvoten är stor nog, kan kapitalet fortsätta att existera som ett kvalitativt förhållande. Detta betyder, att varje enskilt kapitals kvantitativa tillväxt är en förutsättning för dess upprätthållande som ett kvalitativt förhållande mellan lönearbete och kapital. Kapitalförhållandet måste oundgängligen beröras som ett kvalitativt förhållande av de kvantitativa differenser, som skulle uppstå om enskilda kapital över en längre tidsperiod existerade med en mycket låg profitkvot och andra enskilda kapital existerade med en mycket hög profitkvot. De enskilda kapitalens ackumulationsmöjlighet skulle vara olika, och därmed deras förmåga att stegra produktivkraften. Det betyder, att en punkt nödvändigtvis måste uppnås, vid vilken kapitalen med en profitkvot under genomsnittet skulle kastas ut från marknaden, d.v.s. värdeförringas.
Varje enskilt kapital strävar således nödvändigtvis efter maximal värdeförmering, men kommer i denna strävan också nödvändigtvis i konflikt med andra enskilda kapital, och stöter därigenom på värdeförmeringens gränser. Dessa gränser utgörs emellertid vid varje tidpunkt av mängden exploaterbar arbetskraft, arbetsdagens längd, arbetets intensitet, lönernas höjd och inte minst av arbetets produktivitet. Således verkar värdelagen fortfarande även under monopolistiska betingelser. Varje enskilt kapital konkurrerar med andra kapital om den exploaterbara arbetskraften, om arbetsproduktivitetens stegring o.s.v. Sett utifrån denna aspekt är de kvantitativa möjligheterna till profitökning begränsade av det kvalitativa förhållandet mellan lönearbete och kapital. Således reglerar värdelagen inte bara konkurrensen mellan de enskilda kapitalen, utan också förhållandet mellan lönearbete och kapital. Denna motsägelsefullhet kan varken en ekonomisk makt eller en politisk makt, som ligger hinsides ekonomin, dra sig undan. Den är överhuvudtaget inte möjlig att reglera genom politisk intervention. Den politiska sfärens konstitution utanför ekonomin ska alltså inte uppfattas som att ekonomin skulle kunna regleras av en politisk makt efter denna makts vilja.
I anslutning till dessa exempel från olika teorier har vi visat, att den specifika förståelsen av förhållandet mellan ekonomi och politik har betydelse för politiska positioners grundläggning och utveckling. Vi måste nu gå över till att närmare bestämma det utvändiga förhållandet mellan ekonomi och politik. Vi lämnar framställningen av den politiska sfärens (alltså statens) konstituering åt sidan, och hänvisar härför till uppsatsen av Bernhard Blanke, Hans Kastendiek, Ulrich Jürgens Zur neueren marxistischen Diskussion über die Analyse von Form und Funktion des bürgerlichen Staates i Probleme des Klassenkampfs nr 14/15[3], i vilken delvis också de i det följande företrädda teserna utvecklas mer precist.
Den statliga interventionens former är givna av det kapitalistiska produktionssättets form. För det första konstitueras staten som en till att börja med i förhållande till de ekonomiska lagarna utvändig institution, för det andra ingriper denna stat som yttre institution i de ekonomiska lagarnas förlopp och slutligen är den i sina ingripanden likväl bunden till de ekonomiska lagar, som den genom sin konstitution har höjt sig över. De statliga ingripandenas möjligheter och gränser måste därför bestämmas i detta förhållande. Men innan det är möjligt att anföra hur dessa gränser framstår i sina enskildheter, vad staten måste företa sig, vad den inte kan göra, var den möter motstånd o.s.v., är det nödvändigt att härleda de statliga interventionernas begränsning ur statens form som en i förhållande till reproduktionsprocessen yttre institution. Denna utvändighet hänför sig väsentligen till samhällets bas. Det kapitalistiska samhällets bas är bytesvärdeproduktionen, som å sin sida har privategendomen som förutsättning. Den på privat egendom vilande bytesvärdeproduktionen implicerar under kapitalförhållandets betingelser mervärdeproduktionen resp. den kapitalistiska tillägnelsen av produktionens resultat och regleringen genom värdelagen, borgerligt uttryckt: genom marknaden. Grundläggande för det samhälleliga utbytet (Verkehr) är rätten till egendom och tillägnelse. Tillägnelse är emellertid bara möjlig när egendomen existerar i kapitalform. Garanterandet av egendomsrätten genom den kapitalistiska staten betyder därför inget annat än säkrandet av dessa den kapitalistiska reproduktionsprocessens väsentliga institutioner. Att staten som politisk tvångsmakt garanterar egendomen som samhällelig institution - utan att kunna garantera egendomens innehåll för de enskilda, vilket ju skulle motverka värdelagens verkan - och därmed accepterar produktionens reglering genom värdelagen, hindrar den att i sina interventioner förhålla sig annat än bara förmedlat till bytesvärdeproduktionen och kapitalets rörelser. Statens utvändiga förhållande till de ekonomiska rörelselagarna ger upphov till två indirekta ingreppsformer: rätten och pengarna (båda betraktas här bara i sin instrumentella funktion, inte som resultat av bytessfären själv).
Vad gäller rättsstiftningen (Rechtsetzung) som interventionsform för staten låter sig flera "typer" åtskiljas:
1) grundläggande lagar, vilka fastlägger statens aktivitetsspelrum och begränsar den som "rättstat" i förhållande till samhället;
2) ordningspolitiska lagar, genom vilka på ett allmänt sätt ramarna för privata aktiviteter sätts. Detta gäller rambetingelserna för såväl produktionen som för marknaden;
3) åtgärdslagar, som lägger grunden för statliga planeringsaktiviteter och som ska verka selektivt och målinriktat.
Även om staten inte är i stånd att ingripa i produktionsprocessen p.g.a. sin egen konstitution som egendomens och den kapitalistiska tillägnelseprocessens garant, så ges likväl - p.g.a. den i pengarna utvändigt upprättade samhälleligheten hos den kapitalistiska produktionen - möjligheten för staten att i cirkulationssfären öva inflytande på den i pengarna förmedlade samhälleligheten. Således är pengarna ett ytterligare medium för statliga ingrepp. Med hjälp av pengarna påverkar staten samhället på två sätt: 1) Staten tar in pengar (skatter, statlig skuldsättning) och ger ut pengar (statsutgifter). Därmed är staten en "ekonomisk faktor", vilken som sådan ingriper i den ekonomiska utvecklingen. 2) Staten resp. statliga institutioner styr den icke-statliga sektorns penning- och kreditcirkulation genom penning- och kreditpolitikens särskilda åtgärder (den förstatligade centralbankens diskonto-, reservkvots- och öppnamarknadspolitik).
Är å ena sidan "medierna" rätt och pengar statens interventionsformer, så förhåller de sig å andra sidan bara indirekt till produktionen av bytesvärde och kapitalrörelsen. Rätten kan bara sätta de allmänna resp. specifika betingelserna för konkurrensen; pengarna verkar både som cirkulations- och betalningsmedel och som självständiggjort räntebärande kapital och är i dessa funktioner utvändiga i förhållande till kapitalkretsloppet, fastän underkastade dess lagar.
Vi har hittills skisserat den logiskt bestämbara formen för de indirekta interventionerna i bytesvärdeproduktionen. Därutöver intervenerar staten direkt i reproduktionsprocessens bruksvärdestruktur. Denna intervention framgår ur det historiskt utvecklade tvånget att skapa bestämda bruksvärdes- eller produktionsförutsättningar (jfr. därom diskussionen om de allmänna materiella produktionsbetingelserna, särskilt D. Läpples bidrag[4]).
I den mån sådana områden är nödvändiga för den kapitalistiska produktionens totalprocess, t.ex. för att stegra den samhälleliga produktivkraften, eller bara för att upprätthålla vissa materiella produktionsförutsättningar, tvingas staten att driva sådana områden i egen regi. Infrastrukturområden som transport- och kommunikationsväsendet är ett typiskt exempel på detta. Staten opererar i sådana fall som icke-kapitalistiskt företag, med syfte att upprätthålla eller utvidga de materiella produktionsförutsättningar, som är viktiga för att öka den samhälleliga produktivkraften inom den kapitalistiska sektorn. Staten blir inte godtyckligt verksam som företagare, utan blir det i loppet av den kapitalistiska församhälleligandeprocessen, vars konsekvens är att vissa produktionssfärer blir orentabla. I detta sammanhang blir också den egendoms- och tillägnelsegaranti som konstituerar staten som borgerlig stat inaktuell, och det inträder en församhälleligandeprocess av delområden av produktionen i form av förstatliganden. Detta är en form, i vilken produktivkrafterna "gör uppror" mot produktionsförhållandena. Härvid måste det betonas, att rentutav tillbakagående rörelser är möjliga i faser av påskyndad kapitalackumulation, d.v.s. att förstatligande avlöses av reprivatisering. En motsägelsefri tendens ska inte tillskrivas eller konstrueras.
I förhållande till de statsinterventioner, genom vilka vissa sfärer övertas och drivs icke-kapitalistiskt, spelar staten en relativt underordnad roll som kapitalistisk företagare. För övrigt rör det sig härvid i regel bara om specifika, nämligen statliga, former för ägande av enskilda kapital, utan att det därigenom uppkommer någon skillnad av betydelse i förhållande till icke-statliga kapitalistiska företag, vilket alla erfarenheter av kapitalistiskt drivna statliga företag visar.
Vi ser, att statens möjligheter att förhålla sig till samhället är definierade redan genom detta samhälles form. Men det är inte bara detta samhälles form som är av betydelse vid betraktandet av förhållandet mellan stat och samhälle, utan framför allt måste värderörelsens strukturella betingelser och dessas förändringar i loppet av kapitalackumulationen beaktas. Med avseende på denna aspekt kan också sägas, att specifika statsfunktioner utbildas i kapitalutvecklingens historiska förlopp resp. påtvingas staten förmedlat över klasskampen. Men det är i vart fall uppenbart, att staten, som maktkonglomerat utanför ekonomin och samhället, inte skaffar sig instrument, med vars hjälp den som reglerande subjekt leder ett objekt, som ska styras, i önskad riktning. Inflytandemöjligheterna, ansatspunkterna, interventionens form och instrument är på förhand givna av det kapitalistiska samhällets form, struktur och rörelse. Här ligger en oövervinnerlig gräns för statligt handlande i det borgerligt-kapitalistiska samhället.
Efter det att vi har framställt de begränsningar, som är resultat av de statliga aktiviteternas form, kan vi nu närmare bestämma statsinterventionernas gränser i det borgerligt-kapitalistiska samhället.
För det första består gränserna däri, att statsaktiviteterna måste finansieras med pengar och därmed är bundna till intäktströmmens styrka. För det andra är statsingripandenas instrument bundna till ekonomins struktur och måste därför vara lika motsägelsefulla som ekonomin själv. När allt kommer omkring kan staten inte heller som utomekonomisk instans hämta instrument från en annan samhällelig kontext för att styra den kapitalistiska ekonomin. För det tredje ger samhällets klasstruktur och specifika traditioner (den härskande klassens s.k. politiska kultur, arbetarklassens organisationsgrad, klassmedvetande och kamperfarenheter o.s.v.) upphov till gränser för statsinterventionen. En fjärde gräns är ett resultat av statens karaktär av nationalstat, vars handlingar begränsas av världsmarknadens inflytande och andra borgerliga staters aktiviteter.
Låt oss först gå in på de gränser för statliga aktiviteter, som följer av de begränsade finansiella resurserna. Statens s.k. finanskris är idag uppenbar. Vi måste emellertid undersöka två aspekter, som är väsentliga i samband med statens finanskris. Den ena aspekten gäller de statliga finansernas intäktssida, och den andra deras utgiftssida. Låt oss först betrakta statsfinansernas intäktssida. Då staten under den privatkapitalistiska produktionens betingelser inte själv förfogar över produktionen, d.v.s. produktionens resultat, kan de statliga aktiviteterna bara finansieras via skattebelastningen av de privata producenterna. På det borgerliga samhällets ytplan tycks det som om var och en i egen skåp av "fri medborgare" betalar skatt i förhållande till sin inkomstnivå och bär en del av statsskulden. Betraktar men emellertid inkomsternas funktionella olikhet - profitinkomster och löneinkomster -, så blir det tydligt, att skatterna har olika ekonomiska resultat, beroende på om de dras från löneinkomsterna eller från profitinkomsterna.
Skatten på arbetarklassens lön är till att börja med begränsad av arbetskraftens produktionsnödvändigheter, som i lika hög grad är avhängiga fysiska, historiska och kulturella betingelser, som av den nationella arbetarklassens politiska styrka. Därför kan löneskatten inte överstiga en bestämd historiskt given höjd. Bara om antalet skattepliktiga löneavhängiga stiger eller/och lönerna stiger allmänt, kan man räkna med en höjning av statens löneskatteinkomst. Detta påstående är emellertid oprecist så länge det inte förklaras vad löneinkomsterna och de statsutgifter som finansieras av löneinkomsterna används till. Det förefaller kanske som detta vore att föregripa diskussionen om statsfinansernas utgiftssida. Så är emellertid inte fallet om vi utgår från arbetskraftens reproduktionskostnader. I arbetskraftens reproduktionskostnader ingår nämligen såväl individuell konsumtion, som betalas med den löneinkomst som står till förfogande, som kollektiv konsumtion, som betalas med skattemedel. För att förtydlig detta genom ett exempel: liksom utgifterna för livsmedel ingår utgifterna för det statligt finansierade utbildningsväsendet i arbetskraftens reproduktionskostnader, såvida det kvalificerar lönearbetare för arbetsprocessen. Således förefaller det vara irrelevant om arbetskraftens reproduktionskostnader betalas av skattemedel eller av de medel som står till förfogande för individuell konsumtion. Det handlar därvid om arbetskraftens reproduktionskostnader, som begränsar storleken av det mervärde som ska tillägnas (när arbetsdagens längd och arbetets produktivkraft är givna).
Så länge en utvidgning av arbetarklassens kollektiva konsumtion sker på bekostnad av den individuella, äger det bara rum en omfördelning inom arbetarklassens konsumtionsfond. Men så snart de statsutgifter som ingår i arbetskraftens reproduktion höjs, utan att den individuella konsumtionen inskränks, förekommer det ett tryck på mervärdekvoten. Sådana utgifter verkar på samma sätt som lönehöjningar, som tillkommer direkt i konfrontationen med kapitalet. Ty staten måste nämligen hämta medlen för dessa utgifter från kapitalistklassen, och det betyder en inskränkning av det nettomervärde som kommer att stå till dess förfogande. Av denna orsak är i det kapitalistiska samhället en förbättring av arbetarklassens reproduktionsnivå i regel bara möjlig när det kämpas för den. Det gäller såväl för en höjning av den individuella konsumtionen genom lönehöjningar, som för förbättringar av den kollektiva konsumtionen (utbildningen av arbetskraften, hälsovård, social- och arbetslöshetsförsäkringssystemet, kommunikationerna o.s.v.). Förbättringar på den kollektiva konsumtionens område ses ofta som ett resultat av reformistisk politik. Det är de i regel också, och däri ligger till syvende och sist det rationella och den politiska kraften i reformismen. Men en reformism som strävar efter dessa resultat och verkligen vill nå dem behöver för att vara framgångsrik arbetarklassens kamp. Reformer faller inte reformisterna från himlen, utan måste tillkämpas. En reformism som ger avkall på reformernas genomförande i kamp glider över i en reformkapitalism eller i en reformillusionism, som inte kan hålla i sig någon längre tid.
Statsintäkterna finner i nödvändigheten av kapitalackumulationen och dess upprätthållande en objektiv gräns. Eftersom staten bara kan förstås som en instans i samhällets reproduktionsprocess, måste man samtidigt medreflektera de statliga utgifternas konsekvenser för den kapitalistiska ackumulationen .
Vi har redan påpekat, att den statliga egendomsgarantin bara har ekonomisk mening där den kapitalistiska tillägnelseprocessen samtidigt garanteras, d.v.s. där kapitalets värdeförmering tillåter en tillräckligt hög profitkvot. Inom de områden där detta inte längre är möjligt kommer kapitalet att upphöra med att producera. Härav följer strukturella kriser. Om dessa områden är nödvändiga för upprätthållandet och utvecklandet av den samhälleliga produktivkraften, så kommer staten att direkt intervenera och överta dem i egen regi. Det är i denna mening som man ska förstå påståendet om att nödvändigheten av förstärkta statliga ingrepp i ekonomin är ett resultat av lagen om profitkvotens tendentiella fall och den process av kapitalutvecklingens församhälleligande som ligger till grund för den. De allmänna produktionsbetingelser - vanligtvis också kallade "infrastruktur" - som staten framkallar och handhar, är allmänna produktionsbetingelser bara i den mån som de inte kan framskaffas eller handhas av ett särskilt enskilt kapital, eftersom de på en given nivå av församhälleligande och produktivkraftsutveckling undandrar sig den enkelkapitalistiska värdeförmeringen. De är allmänna produktionsbetingelser, eftersom de utgör en nödvändig förutsättning för den samhälleliga reproduktionens upprätthållande och friktionsfria funktion, som är satt av reproduktionens materiella karaktär. Av denna dubbla bestämning av de allmänna produktionsbetingelserna följer den motsägelsefulla karaktären av de statliga utgifterna för vägar, järnvägar, vatten och avlopp, kommunikationssystem o.s.v. Å ena sidan är dessa utgifter nödvändiga, eftersom de framskaffar "komplementära" betingelser för de många enskilda kapitalens arbetsprocess som medel för upprätthållandet av deras värdeförmeringsprocess. Å andra sidan utgör utgifterna för allmänna produktionsbetingelser en belastning för den enkelkapitalistiska värdeförmeringen, eftersom de måste betalas av skatter eller genom statlig skuldsättning. De allmänna produktionsbetingelserna kan inte bära sig själva, eftersom det för dem utlagda värdet inte cirkulerar. Det kan inte cirkulera, för när det gäller allmänna produktionsbetingelser är det inte fråga om någon i kapitalistisk mening räntabel verksamhet. Således utgör utgifterna för allmänna produktionsbetingelser å ena sidan en förutsättning för den privata kapitalackumulationen, medan de å den andra sidan beskär den privatkapitalistiska ackumulations fonden. I denna motsägelse rör sig de statliga utgifterna för allmänna produktionsbetingelser; deras gränser följer således av betingelserna för kapitalets ackumulationsprocess. På detta område av de statliga interventionerna finns det inte någon självständighet i förhållande till kapitalförmeringens tvång, även om det måste medges, att det inom ramen för den beskrivna motsägelsen fortfarande finns politiska alternativ, som kan variera allt efter den "politiska ledningens" intressen.
Det icke-kapitalistiska handhavandet av allmänna produktionsbetingelser skiljer sig från staten som företagare, eftersom den som sådan opererar som ett enskilt kapital. Som kapitalägare konkurrerar staten med andra enskilda kapital, och såtillvida skiljer sig inte den statliga privatfirman från andra enskilda kapital; den är i lika hög grad underkastad den kapitalistiska produktionens och värdeförmeringens rörelselagar. Staten spelar bara en roll som formell kapitalägare, vilken liksom andra, privata kapital är underkastad konkurrensen. Det existerar dock en skillnad, såtillvida som möjligheten att göra bankrutt är mindre för statliga företag än för privatkapitalistiskt drivna. I en stagnationsfas i kapitalutvecklingen, när den privata kapitalackumulationen avstannar, är det möjligt att en statskapitalistisk sektor uppstår i den kapitalistiska ekonomin (blandekonomin). Därigenom kan arbetslöshetsproblemet och därmed förbundna djupa sociala och politiska problem skenbart lösas.
Vad som gäller för kapitalutvecklingens stagnations- och depressionsfas är emellertid inte giltigt för faser med snabb kapitalackumulation. För nu blir statliga aktiviteter inom det privatkapitalistiska området till en allvarligt begränsande makt för det privata kapitalet. Det stöter i sin ackumulations drift på den statliga sektorns gränser: om det genom den statliga sektorn uppstår alltför stora totalsamhälleliga kostnader (emedan de är improduktiva och undandragna konkurrensbetingelserna), blir en en förminskning av denna sektors andel betydelsefull för kapitalet. Även vid en överproportionerlig utvidgning av den statliga sektorn visar sig följaktligen gränser för statliga interventioner i ekonomin.
Som vi sett ger såväl statsfinansernas intäktssida som utgiftssida upphov till gränser för interventioner. Dessa gränser har sin yttersta orsak i att kapitalackumulationen inte får hämmas av statliga aktiviteter. Men det måste eftertryckligt betonas, att det alltid finns ett spelrum. Vi kan nu vända oss till de gränser för statliga interventioner, som är ett resultat av den nödvändigtvis begränsade karaktären av de interventionsinstrument som står till statens förfogande. Vi står här inför den paradoxala situationen, att staten ska styra det "kapitalistiska samhället" med instrument, som detta samhälle självt ställer till statens förfogande. Samhällets motsägelser måste därför reproducera sig som motsägelser inom statens interventionsinstrumentarium. Vi har redan sett, att pengarna är det medium via vilket staten s.a.s. "transporterar" sina interventioner. Om pengarna uppfattas som ett rent tekniskt cirkulationsinstrument (som t.ex. är fallet hos Hilferding), så är det möjligt att dra konsekvensen, att en motsägelsefri statlig interventionspolitik kan genomföras med hjälp av det tekniska instrumentet pengar. Men om pengarna i anslutning till Marx utvecklas som ett medium, i vilket samfällighetens motsägelser återspeglas, så är en motsägelsefri statlig politik omöjlig. Denna allmänna motsägelsefullhet slår igenom i varje enskilt instrument i den statliga politiken. I den ekonomiska teorin är den magiska trekanten resp. fyrkanten ett allmänt förekommande begrepp[5], som inte säger något annat än att ekonomins motsägelsefullhet på inget sätt kan upphävas med hjälp av de statliga ekonomisk-politiska instrumenten, och vidare: de verkningar som kan åstadkommas med de statliga instrumenten behöver inte motsvara ekonomipolitikernas avsikter. Därigenom att alla statliga instrument, såtillvida som de betjänar sig av pengarna, anknyter till cirkulationssfären, alltså inte förmår ingripa i produktionssfären, d.v.s. i kapitalförmeringens process (p.g.a. det faktum, att staten är garant för de privata kapitalens tillägnelseprocess), utgörs det ekonomiskpolitiska instrumentariumet väsentligen av olika slags "penningpolitik": skattepolitik, inkomstpolitik, penningpolitik i trängre mening o.s.v. De indirekta resp. uteslutande indikativa inflytandemöjligheterna utgör alltid en mycket verksam gräns för statlig planering. Naturligtvis planerar varje stat, men planeringen saknar alltid medlen för att realisera sin rationalitet som samhällelig rationalitet. Om detta skulle vara möjligt, eller skulle eftersträvas av staten, så måste, genom en politisk makts insats, det samhälleliga systemet och därmed också staten omvandlas till ett annat system och därmed staten till en annan stat. Den motsägelse mellan ekonomi och politik - statens specificering som en utanför samhället existerande särskild politisk sfär - som vi har omtalat, ger med nödvändighet upphov till en tendens som just innehåller denna omvandling: försöket att minska samhällets motsägelsefullhet. Detta betyder bl.a. att den borgerliga staten uppvisar den immanenta tendensen att förvandla sig till en auktoritär repressionsapparat.
Således är försöken att expandera de statliga interventionsinstrumenten och att reducera samhälleliga motsägelser en av de starkaste orsakerna till "demokratins involution" i det borgerliga samhället. Å andra sidan, och därmed har vi nått fram till den tredje av de ovan karaktäriserade gränserna, ska dessa utvecklingstendenser på inget sätt förstås som en automatisk process, utan snarare är de resultat av klasskamp och konflikter inom samhällets båda huvudklasser. Arbetarklassens styrka, dess organisationsgrad och medvetenhet utgör alltid en gräns för statliga ingripanden, som ju, då de principiellt garanterar det bestående, är i kapitalets intresse.
Här framstår också de egentliga politiska slutsatser som kan dras av denna analys. Även om man alltid måste utgå från de statliga interventionernas principiella begränsning, och att de är en klasstats interventioner, som i sista hand ska garantera kapitalförhållandet, och därför inte heller är möjliga att instrumentalisera i arbetarklassens intresse, så kan arbetarklassen och dess organisationer likväl utöva ett aktivt inflytande. Klasstatens spelrum för att genomföra interventioner till kapitalets förmån minskar genom klasskampen, som t.ex. i Italien sedan 1969. Därför kommer borgarklassen (t.ex. med kunskap om landets "oregerbarhet") att försöka, att antingen pacificera de sociala konflikterna eller, om detta inte är möjligt, att undertrycka dem, varvid staten förvandlar sig från den parlamentariska republikens form till den auktoritära repressionsstatens form, vars historiskt mest brutala exempel är fascismen. Pacifiseringsförsöket, t.ex. genom en regeringskoalition mellan borgerliga partier och arbetarpartier, utgör emellertid bara en ytterst labil jämvikt, som tenderar att upphävas och röra sig mot den ena eller andra sidan.
Slutligen ska vi hänvisa till, att den borgerliga staten är nationalstat och påtvingas gränser för sina interventionsmöjligheter förmedlat via världsmarknaden. Härvid ska den uppenbara gräns, som följer av den militära maktpotentialen, inte närmare beröras, även om den är utomordentligt viktig för politiskt och militärt svaga länder. Även det faktum, att de socialistiska ländernas existens ger upphov till skrankor för de kapitalistiska staternas aktiviteter, ska inte analyseras. För oss gäller det här bara att påvisa, att enbart motsägelsen mellan världsmarknadens nationella och internationella existens, internationaliseringen av nationella kapital, sätter skrankor för den borgerliga staten, som den inte kan övervinna, eftersom de är resultat av världsmarknadens struktur. Olikheterna i arbetets produktivkraft, i distributionen av nationalprodukten, i den särskilda gestaltningen av kampen och styrkeförhållandena mellan klasserna samt sammantaget den därigenom givna konkurrensposition, som de olika kapitalen hävdar under de förhandenvarande betingelserna på världsmarknaden, är den materiella grundvalen för den borgerliga staten som nationalstat. Även om teknologisk utjämning mellan industrinationerna har ägt rum i den historiska fasen av snabb ekonomisk tillväxt efter andra världskriget och konstitutionen av statsfunktioner och kooperativa former för statliga interventioner har frambringats partiellt på internationell nivå, så var inte denna expansion tillräcklig för att övervinna eller allvarligt undergräva den materiella grundvalen för nationalstaten.
Det är således alltjämt de nationellt förhärskande genomsnittsbetingelserna, till vilka alla kapital - även de multinationella koncernernas - är bundna och som likaså, motsvarande den aktuella graden av kapitalets ackumulation och reproduktion, grundlägger den borgerliga statens funktion, att vara en nationell representant för kapitalet i den internationella konkurrensen. Å andra sidan är nationalproduktens storlek liksom kapitalets värdeförmerings- och ackumulationsbetingelser i ett land redan i hög grad förmedlade över dess inbäddning i internationella utbytes- och reproduktionssammanhang.[6] De statliga interventionernas nödvändighet och möjlighet är därför underlagda utvecklingstendenserna på världsmarknaden, som å sin sida i hög grad är undandragen från de olika staternas ingrepp.
En med avseende på full sysselsättning avstämd statlig styrning kommer under bestämda omständigheter att framkalla följder, som förstärker snarare än förminskar sysselsättningsproblemet. Såvida t.ex. staten - p.g.a. politiska styrkeförhållanden - använder en socialt orienterad form av krisreglering och försöker att genom olika interventioner hålla sysselsättningsnivån så hög som möjligt kan det ha till följd, att de ifrågavarande branschkapitalens internationella konkurrensposition ytterligare försämras. Detta gäller i synnerhet när de viktigaste konkurrenterna på världsmarknaden - p.g.a. andra politiska konstellationer - inte bedriver någon fullsysselsättningspolitik och just därigenom kan förbättra sin internationella konkurrensposition. Produktionsbetingelserna i de länder, i vilka en fullsysselsättningspolitik fullföljs, försämras sedan på nytt gentemot världsmarknadskonkurrensen - d.v.s. att trycket på staten att inleda åtgärder för att säkra arbetsplatserna förstärks.
Det här antydda sammanhanget mellan internationell konkurrens och möjligheten till statlig styrning visar bara, att kapitalets nationella ackumulation och reproduktion är underlagd världsmarknadens tendenser, vilka i hög grad drar sig undan nationalstatens ingripande. Likaså kommer en socialt orienterad omfördelningspolitik från staten, särskilt i kapitalreproduktionens krisfaser, att på samma sätt stöta på den internationella konkurrensens tvång, genom att utrikeshandelsbidraget till nationalprodukten blir mindre p.g.a. branschkapitalens försämrade internationella konkurrensposition, eller genom att denna politik, jämfört med andra industrinationers, förskjuter distributionsförhållandena till kapitalets nackdel.
Följderna av en statlig styrning, som syftar till full sysselsättning, att stödja massköpkraften eller att bedriva en omfördelning av inkomsterna, kan inom den internationella konkurrensens ramar vara, att kapitalets värdeförmerings- och ackumulationsbetingelser försämras och att kapitalet säkrar sig investeringsplatser där jämförelsevis gynnsammare betingelser för produktion och distribution föreligger.
De av oss beskrivna gränserna för statliga interventioner är resultat av formen för förhållandet mellan ekonomi och politik i det borgerliga samhället. Dessa gränser låter sig på inget vis upphävas viljemässigt; de på staten riktade förväntningarna om möjliga förändringar visar sig därför vara illusioner, som kan vara farliga för arbetarklassen. Likväl består mellan statliga interventioners möjligheter och gränser ett spelrum; det gäller också med hänsyn till de intressen som interventionerna följer. Spelrummet självt är historiskt givet. Hur det utnyttjas är inte minst ett resultat av klasskrafterna. Inte varje statlig åtgärd är "objektiv" i betydelsen av en av kapitalets logik orsakad determination. Enbart olikheterna i de västeuropeiska staternas reaktioner på den nuvarande krisen visar, att styrkeförhållandet mellan klasserna är avgörande för de konkreta statliga åtgärderna, att arbetarklassen förmår att politiskt sätta sina egna intressen emot kapitalets logik. En stabil jämvikt kommer emellertid inte att utbildas. "Nästa steg" betecknar alltså de viktiga problem, som arbetarna och deras organisationer konfronteras med i förhållande till statsmakten. För att klargöra detta krävs det att man överger nivån för statens formbestämning och härledningen av de statliga interventionernas möjligheter, gränser och medier och konkret analyserar den politiska maktfördelningsprocessen i det borgerliga samhället.
Översättning: Thomas Caesar, Anders Molander
[1] Följande artikel är en bearbetning av ett inlägg som författarna gjorde på ett seminarium anordnat av Istituto per lo Studio della Società Contemporanea i Florens 1975, och den har publicerats i Rahmenbedingungen und Schranken staatlichen Handelns. Zehn Thesen, Suhrkamp 1976. De fyra författarna har tillsammans också skrivit "Entwicklungstendenzen des Kapitalismus in Westdeutschland" i Problems des Klassenkampfs nr 13 och 15 (på danska i tidskriften Kurasje nr 12 och 13). På Röda Bokförlaget utkommer senare också "Inflation och kapitalförmeringens kris" av Altvater/Hoffman/Künzel och Semmler. Noterna i denna artikel är införda av översättaren.
[2] Se härom närmare i Elmar Altvater, Wertgesetz und Monopolmacht i Das Argument 6/1975.
[3] Artikeln finns också på engelska i Holloway/picciotto (ed.), The State and Capital: A Marxist Debate, Edward Arnold, London 1977.
[4] D. Läpple, Staat und Allgemeine Produktionsbedingungen, VSA, Berlin 1973. Dansk översättning på Kurasje.
[5] Den ekonomiska politikens mål brukar anges som stabil prisnivå, full sysselsättning, balans i utrikeshandeln och ibland tillfogas också hög tillväxttakt eller (i de socialreformistiska målformuleringarna) utjämning av inkomstfördelningen som ett fjärde mål. Den borgerliga ekonomiska teorin hävdar att målen står i konflikt med varandra (t.ex. stabil prisnivå och full sysselsättning), och att statens uppgift följaktligen är att avstämma dem i förhållande till varandra.
[6] Se vidare härom i W. Schoeller, Weltmarkt und Reproduktion des Kapitals, EVA, Frankfurt 1976.
Last updated on: 2.11.2011