Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Redan vid den tidpunkt de två inbördes konkurrerande arbetarpartierna i Tyskland gick tillsammans i Gothapartiet, var det teoretiska inflytandet från de två "Altmeister" i London, Marx och Engels, på väg att bli av omfattande betydelse inom den nya socialdemokratin.
Den lassalleanska statsoptimismen, idén om att staten skulle bli socialismens sista orsak vilken genom finansiering via offentliga medel skulle etablera små produktionsenklaver innanför det kapitalistiska samhället[1], höll redan omedelbart efter antagningen av Gothaprogrammet att visa sig som en fiktion.
Tron på, att "(...) man med statslån lika gärna kan bygga ett nytt samhälle som en ny järnväg",[2] vilken var förhärskande för den kapitalismförståelse, som ännu var dominerande i arbetarrörelsen 1875, måste nödvändigtvis få sig en allvarlig knäck genom införandet av socialistlagarna 1878 och den nya form för statsinterventionism, vilken, sedan skyddstullarna 1873 och 1878, entydigt visade staten i det kapitalistiska samhället som en klasstat - nämligen junkrarnas och bourgeoisiens medel för att säkra sig profiter i ett trängt läge. Kort sagt höll den traditionella lassalleanska kapitalförståelsen i det nya socialdemokratiska partiet i Tyskland på att bli överflyglat av historiens egen gång och vilja till att följa sina egna lagar, och strunta i de teorier som socialistiska teoretiker från tid till annan hade framkastat om dess rörelselagar.
Krisen 1873 tjänade ytterligare till att aktualisera socialdemokraternas behov av en handlingsorienterad teori, som kunde ge insikt i det nuvarande samhällets rörelselagar och därigenom sätta dem i stånd att på vetenskaplig grund utveckla en effektiv, samhällsomvälvande politisk praktik. Av dessa orsaker vände sig de ledande tyska socialdemokraterna till "Engelsborg" i London, och försökte genom en intensifierad Marx- och Engelsläsning att få klarhet i den aktuella situationen och det moderna samhället. Men därmed var de ledande personerna i socialdemokratin också hänvisade till att etablera en teori på basis av de politisk-ekonomiska skrifter av Marx och Engels, som vid den tiden var tillgängliga, och det var i förhållande till våra moderna samlingsverk (Marx-Engels-Werke som exempel) inte mycket. Verk som "Die Deutsche Ideologie", "Grundrisse der Kritik der politischen Ökonomie" och "Resultate des unmittelbaren Produktionsprozesses" (vilka alla på sätt och vis är teoriklargörande manuskript och inte avslutade framställningar) var obekanta för den revolutionära offentligheten ända långt in på trettiotalet, och har de facto först blivit indragna i kapitalteorierna från 1953 till 1966, då dels "Grundrisse..." och "Resultate..." kom ut i nytryck. Av hörnstenarna i Marx-Engels kapitalteori fanns på SPD:s storhetstid från 1875 till 1914 endast följande verk, som dock i rättvisans namn också måste sägas utgöra centralverken i Marx-Engels produktion:
a) 1844 hade "Umrisse zu einer Kritik der National-Ökonomie" utkommit på tyska i Deutsch-franszösische Jahrbücher.[3]
b) 1845 utkom det första verk som på ett programmatiskt sätt framställde huvudpunkterna i den s.k. historiska materialismen, Marx och Engels "Die heilige Familie..."[4]
c) 1847 utkom på franska i Paris och Bryssel Marx första egentliga ekonomiska verk "Anti-Proudhon" eller "Misère de la Philosophie". Detta teorihistoriskt centrala verk utkom på tyska 1885 i översättning av Kautsky och Bernstein och med inledning av Engels.[5]
d) Från 1848 härstammar ett av de väsentligaste verken från perioden före "Kapitalet", nämligen "Manifest der kommunistischen Partei".[6]
e) Därefter följde en rad mer aktuellt-politiska skrifter från speciellt Marx hand, av vilka ska nämnas: "Klasstriderna i Frankrike" som utkom 1850-51 i artikelform och utkom i nytryck 1895 med en ytterst viktig inledning av Engels;[7] vidare "Louis Bonapartes 18:e Brumaire" (1851-52)[8] och "Inbördeskriget i Frankrike" (1870-71)[9], som utkom på nytt 1891 med en viktig inledning av Engels.
f) Vidare hade Marx' "Das Kapital" band 1 utkommit i Hamburg 1867[10] men som enskilt verk hade detta band större politisk-agitatorisk betydelse (man uppfattade mervärdekategorin som en moralisk kategori),[11] än någon egentlig politisk-ekonomisk klargörande teori för kapitalismens rörelselagar. Ett viktig undantag utgjorde dock kapitel 23 om den "kapitalistiska ackumulationens allmänna lag" som kom att bilda en osmält grund för den s.k. "sammanbrottsteorin".
g) Slutligen utkom Marx' "Kritik av Gothaprogrammet" halvofficiellt 1875 - precis innan partisammanslagningen - men offentliggjordes först 1891 av Engels.[12]
Efter partisammanslagningen och socialistlagarna, krisens och klasstatens trauma kom det emellertid igång en debatt om väsendet i kapitalackumulationen inom socialdemokratin. Samtidigt var det uppenbarligen svårt för den unga arbetarrörelsen att skilja Marx och Engels från Lasalle, för att inte tala om att skilja den marxska teorin om kapitalackumulationen och kapitalets rörelselagar från småborgerliga radikala teorier som t.ex. Eugen Dührings.[13] För att klargöra grundprinciperna i Marx' och Engels' teori för kapitalismens utveckling (och i samband härmed grundprinciperna i deras vetenskapliga och dialektiska uppfattning samt deras historieuppfattning) - och inte för att framställa ett "vetenskapligt" bidrag till "Leipziger Buchmesse" som han har blivit beskylld för att syfta till med sin utgivning[14] - utgav Engels i artikelform sin kampskrift "Herr Eugen Dührings Umwälzung der Wissenschaft" 1878, senare känd under namnet "Anti-Dühring"[15]. Det är oemotsägligt halva och vad dialektikbegreppet angår direkt vilseledande teser i Engels "Anti-Dühring"[16]. Men en god del av dem både kan och måste ursäktas med Engels ärende: att klargöra grundprinciperna i den meningen, att han först ville göda jorden för en senare och kvalitativt bättre framställning av den genuint marxska teorin.[17]
Att idag göra sig lustig över Engels banaliteter är därför ett symptom på att man lösgör ett verk från dess materiella bakgrund: Engels arbete måste ses mot bakgrunden av en omedelbar politisk praktik, och som sådant har det ett ständigt värde. För den moderna tyska arbetarrörelsen, som under socialistlagarnas existensperiod var tvingad till teoretisk självkritik[18], fick Engels Anti-Dühring precis den betydelse som den inte skulle ha. De programmatiska teserna togs för vetenskapliga teorier, och det agitatoriska innehållet i verket antogs som det sista ordet i vetenskapligt hänseende.[19] Som vi nedan ska se fick Engels vidareutveckling av teorin om kapitalets kriser, som inte byggde på de marxska kapitalmanuskripten, men på deras gemensamma arbete 30 år tidigare, nämligen Manifestet, djupa efterverkningar för fastslagningen av socialdemokratins kapitalackumulationsteori och revolutionsteori.
Efter 1878 gick det emellertid fort med teoriutvecklingen. Först utkom ett koncentrat av Anti-Dühring 1880 under titeln: "Socialismens utveckling från utopi till vetenskap".[20] Och efter Marx' död 1883 utgav och redigerade Engels andra bandet av "Das Kapital" 1885, för att slutligen utge tredje bandet 1894.
Därmed var den marxska teorin för kapitalismens utveckling utgiven i färdig form 1894. Men därutöver spelade vissa brev från Engels till ledande socialdemokratiska teoretiker på nittiotalet - de s.k. "Altertumsbriefen"[21] - en betydande roll för uppbearbetningen av teorin. Av avgörande betydelse för utformningen av socialdemokratiska teorier tiden efter 1905 var också, att perioden 1905-1910 utgav Kautsky alla tre banden av Marx manuskript om mervärdeteorins historia, "Theorien über den Mehrwert" I/II/III.[22] Däremot fick det faktiskt ingen betydelse att Kautsky i "Die Neue Zeit" ledde utgivningen av inledningen till "Zur Kritik der politischen Ökonomie" (som oftast kallats inledningen till grunddragen). Skriften "Zur Kritik der politischen Ökonomie" hade visserligen redan utkommit i Berlin 1859, men den betydelsefulla metodologiska inledningen utelämnades den gången.[23]
Det teoretiska material, som kunde bilda bakgrunden för en kvalitativt hög Marx-reception, var för handen fr.o.m. 1894 och speciellt från 1905-1910. Detta material fick inte heller lov att samla damm på en bortglömd arkivhylla, utan satte igång en djupgående politisk-ekonomisk debatt i den tyska socialdemokratin omkring den s.k. "senaste utvecklingen av kapitalismen" (Hilferding). På det mer historiskt-empiriska fältet levererades också framstående arbeten från 2:a Internationalens teoretiker, och Hilferdings "Finanzkapital" står som ett monument över en period som försökte systematisera de nya tendenser vilka sedan 1890-talet höll på att bryta fram i det ekonomiska livet. Däremot blev det fatalt för förståelsen av kapitalismens och kapitalackumulationens allmänna utveckling att skrifter som "Grundrisse" ännu inte hade utkommit. Ty därmed var teoretikerna i den tyska socialdemokratin inte fullkomligt i stånd till - om än ofta ansatsvis - att förstå den marxska framställningslogiken och skilja mellan kapital-i-allmänhet (och det konkurrensbegrepp som innefattas i detta) och de många empiriska kapitalen och deras rörelser. Därmed förstod man inte den empiriska konkretiseringsgrad som låg i de marxska kategorierna, och viktigast av allt: man förstod inte i vilken grad den marxska framställningen var knuten till den s.k. "liberalkonkurrenskapitalismen" som sitt konstituerande objekt. Att framställa den marxska teorin om kapitalets rörelselagar och kapitalismens historia en gång till tjänar ingenting till. I korta drag går den marxska kapitalteorin, som vi känner den från "Kapitalets" teori om kapitalackumulationen, ut på att då det är kapitalets väsensbestämning att det skall ackumulera en del av det skapade mervärdet, kommer kapitalismens historia att röra sig cykliskt (konjunkturcykler). Det skapade mervärdet ackumuleras i förhållande till det kapital som finns, och på en given tidpunkt nås den absoluta överackumulationen av kapitalet, då mervärdemassan varken kan utvidgas absolut (p.g.a. full sysselsättning) eller relativt (man kan inte prestera mer arbete vid för handen varande teknologi)[24].
På denna tidpunkt kommer den stagnerande mervärdemassan att medföra att varje ytterligare kapitalinvestering blott kommer att sänka profitkvoten, vilken annars har varit stigande genom hela ackumulationsperioden. Behovet av produktionsmedel och arbetskraft är fallande då en utvecklad produktion som nämnts inte gynnar profitabiliteten, och vid ett sjunkande behov kommer det att ske en priskontraktion, som enbart är ett annat namn för en krisbestämd fallande profitkvot.
Krisen, vilken på ytan av det kapitalistiska samhället visar sig som en disproportionalitet mellan behov och utbud av varor, är alltså inte bestämd utifrån det rena eller oförklarade behovet som sådant. När Marx i tredje bandet av "Das Kapital" säger, att "den sista orsaken till alla verkliga kriser är och förblir alltid massornas armod och konsumtionsbegränsning mot den kapitalistiska produktionens drift mot att utveckla produktivkrafterna, som om endast samhällets absoluta konsumtionsbenägenhet satte gränserna för den"[25], säger han i grunden ingenting nytt som skulle kunna ligga till grund för en kristeori som tar sin utgångspunkt i teorin om massans s.k. "underkonsumtion"[26]. Begränsningen av massornas konsumtion är själva förutsättningen för mervärdeproduktionen och därmed för kapitalismen, och att entydigt fastslå krisens orsak i proletariatets "för låga" lön är identisk med en tautologi, att kapitalismen är den sista orsaken till kriserna i kapitalismen[27]. Det som det gäller att komma fram till är varför behovet i vissa perioder fullständigt förmår att absorbera den varumassa, som är den materiella bäraren av det skapade värdet, för att därefter plötsligt komma i motsättning till utbudet. Marx poäng är här att också behovskategorien i betydelsen det köpkraftiga behovet på marknaden i sista hand måste bestämmas utifrån värdeproduktionens egna lagar och kan inte tillerkännas en autonom eller naturaliserad status. Det behov som de producerade varorna skall tillgodose är inte en storhet som ligger utanför kapitallogikens och mervärdeproduktionens bestämningsfält, utan är i hög grad bestämd av lagarna för mervärdeproduktionen. Behovet på marknaden, som är sammansatt av såväl den individuella konsumtionen som den produktiva, manifesterar sig först i det ögonblick överackumulationen av kapitalet (blockeringen av en utvidgning av mervärdemassan) sätter en gräns för utvidgningen av den produktiva konsumtionen, d.v.s. köpet av produktionsmedel och arbetskraft. Och i det ögonblick som behovet av arbetskraft sjunker, kommer mängden köpkraft i arbetarnas händer, som skall köpa konsumtionsmedel, naturligtvis också att vara sjunkande proportionellt med det sjunkande behovet för arbetarna (och maskiner och råmaterial)[28]. Som sådant är behovet alltså inte något utanför ekonomin, ingen naturbestämd storhet, som man inte kan säga något bestämt om bortsett från att den är begränsad (detta skulle i så fall vara endast en marxistisk variant av den borgerliga bristteorin). Det är istället en politisk-ekonomisk kategori, vars utveckling kan framställas allmänt innanför ramarna av det allmänna kapitalbegreppet.
Att behovet på marknaden kan falla av andra orsaker än överackumulation av kapital är naturligtvis sant; t.ex. kan en föraning om snart kommande prisfall medföra, att behovet begränsas och därmed medför som en självuppfyllande profetia att prisfallet framkallas (det väntade prisfallet medför inskränkningar av det ögonblickliga behovet. Det mindre behovet medför konkurrens om avsättning mellan varuägarna vid samma utbud och detta medför prisfall). Men ett sådant fall i det köpkraftiga behovet kommer alltid att vara tillfälligt-subjektivt och kan aldrig vara orsak till krisens nödvändighet i det kapitalistiska samhället.
Den marxska kapitalackumulationsteorin, vilken får krisen att framstå som en nödvändig produkt av ackumulationen själv, är emellertid en teori som först framställs så sent som i tredje bandet av kapitalet. Och den blev därmed först offentligt tillgänglig 1894.
Innan dess hade Marx framfört olika ytterst allmänna funderingar kring krisen, och det var speciellt dessa allmänna och (såvitt de inte förklaras utifrån deras väsensmässiga orsak) felaktiga teorier, som i långt högre grad än överackumulationsteorin (som faktiskt först formulerades av Henryk Grossman 1929)[29] kom att prägla kristeorin i den tyska socialdemokratin.
I "Kommunistiska manifestet" uttalar sig Marx och Engels om den aktuella krisen - och de tidigare respektive kommande kriserna - på följande sätt:
"Men vi har sett följande: de produktions- och samfärdsmedel, på vilkas grundval bourgeoisin växte fram, skapades av det feodala samhället. På ett visst stadium av utvecklingen av dessa produktions- och samfärdsmedel motsvarade (...) de former vari det feodala samhället producerade och bytte, icke längre de redan utvecklade produktivkrafterna. Dessa förhållanden hämmade produktionen istället för att främja den. De förvandlades till lika många fjättrar. De måste sprängas och de sprängdes.
En liknande rörelse försiggår nu inför våra ögon. De borgerliga produktions- och samfärdsförhållandena, de borgerliga egendomsförhållandena, det moderna borgerliga samhället, som framtrollat väldiga produktions- och samfärdsmedel, liknar häxmästaren, som inte längre förmår behärska de underjordiska makter, som han frambesvurit. Sedan årtionden är industrins och handelns historia blott historien om de moderna produktionsförhållanden, mot egendomsförhållanden, som utgör livsbetingelsen för bourgeoisin och dess herravälde.
Det är tillräckligt att nämna handelskriserna, vilka genom sin periodiska återkomst alltmer hotade ifrågasätta hela det borgerliga samhällets existens. Under handelskriserna förintas regelbundet ej blott en stor del av de frambragta produkterna, utan även av själva produktivkrafterna. Under kriserna utbryter en samhällelig epidemi (...) överproduktionens epidemi (...). De borgerliga förhållandena har blivit för trånga för att rymma den av dem skapade rikedomen. Varigenom övervinner bourgeoisin kriserna? Å ena sidan genom det framtvingade tillintetgörandet av en massa produktivkrafter, å andra sidan genom erövringen av nya marknader och en grundligare utsugning av äldre marknader. (...)"[30]
Här, i det kommunistiska manifestet, tolkar Marx och Engels kriserna som rena cirkulationsfenomen, som skall förstås inom den historiska materialismens allmänna ramar, motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. Krisen tänks i rent materiellt-stoffliga kategorier på ett sätt, som låter krisernas (symptomalt talas det om handelskriser) orsak vara den bristande förmåga marknaden har att konsumera fler bruksvärden. Logiken bakom den bristande argumentationen är den, att produktivkrafterna efterhand har utvecklat sig på ett sätt, vilket ger möjlighet för framställning av ett så stort antal produkter att marknadens konsumtionsförmåga inte kan följa med. Marknadens bristande konsumtionsförmåga förklaras inte utan konstateras blott. Huruvida den bristande konsumtionsförmågan förklaras med psykologiska, fysiskbiologiska eller andra brister hos de samhälleliga konsumenterna lämnas ovisst. I det "Kommunistiska manifestet" är marknadens inskränkta konsumtionsförmåga ett ontologiskt - oproblematiskt - satt förhållande. När den av produktivkrafterna skapade produktmassan därför har nått en nivå, som ligger utanför det utomekonomiska marknadsbehovet, är den enda lösningen att det sker en förstörelse av varor såväl som maskiner. På det sättet blir mängden av varor på marknaden på nytt mindre än marknadens behov. Så kan man på nytt börja produktionen och detta pågår till dess marknadens oförklarliga lag sätter stopp för produktabsorberingen som igen är nådd genom framställningen av nya varor - och därefter kan processen upprepa sig igen.
Det är entydigt, att Marx och Engels här tänker sig krisen i rent (materiellt-stoffligt) bruksvärdemässiga begrepp. Motsättningen ligger inte inom värdeproduktionen i form av en motsättning mellan kapitalets obegränsade behov av mervärde, och proletariatets begränsade möjligheter att producera värde och därmed mervärde. Motsättningen ligger i produktivkrafternas materiella förmåga att pumpa fler och fler varor ut på marknaden, och de kapitalistiska produktionsförhållandena, som enbart tillåter en minoritet (bourgeoisin) att tillägna sig merparten av produkterna.
Varför bourgeoisin inte kan undgå krisen genom att leva över sin förmåga - utvidga den materiella konsumtionen - till lukulliska höjder lämnas därhän i Manifestet. I vilket fall som helst finns den möjligheten inom ramarna för en kristeori som tänker sig krisen framkallad av rent materiella motsättningar mellan förmågan att producera produktmängder och förmågan till att konsumera materiella varor.
En ytterligare konsekvens av denna naiva materiellt bruksvärdesorienterade kristeori är att krisen principiellt blir permanent. Ty i och med att konsumtionsnivån är materiellt bestämd, måste den vara begränsad till en given period till en relativt fast storlek; såvitt man tillfälligt kunde utvidga den materiella konsumtionen (konsumera för mycket alternativt leva över förmågan) så fanns det ju ingen reell krismöjlighet. Då produktivkrafterna samtidigt växer permanent (i Manifestet av oförklarliga orsaker), kommer den potentiella produktmängden, som kan skapas inom en given tidsperiod, att växa. En ständigt växande produktmassa vid en någorlunda statisk konsumtion måste nödvändigtvis resultera i en stabil och ständig motsättning mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden: mellan produktionspotens och konsumtionsmaximum. Eller kortare uttryckt: de samhälleliga produktivkrafterna blir i stånd till att på kortare tid producera nog till att mätta marknaden. Till följd härav måste de bruksvärdesförstörande kriserna upprepa sig ständigt, för att till sist slå över i en nästan permanent kris. Kriserna och motsättningarna i kapitalismen skärps från dag till dag i riktning mot det slutliga "sammanbrottet" (en sekundär sammanbrottsteori), och kan till sist endast lösas genom att ett kvalitativt nytt produktionsförhållande etableras.
Redan 1848 finner vi alltså här i Manifestet rötterna till de kris- och revolutionsteorier, som senare blev dominerande i SPD:s kapitalförståelse: sammanbrottsteorin, underkonsumtionsteorin, teorin om den permanent objektiva revolutionära situationen. De tre teorierna utgör tillsammans det komplex man ofta kallar "sammanbrottsteorin", och de är alla barn av samma teoribildning; en materiellt orienterad kristeori. I socialdemokratins senare teoribyggande behöver man endast byta ut den rent materiella underkonsumtionsteorin mot teorin om den av mervärdetvånget satta nödvändiga underkonsumtionen för massorna - och eventuellt garnera den med lite "eländighetsteori" - för att få en grundläggande teori för strategin, som lika gärna kan användas till fatalistisk-passiv politisk praxis som till permanent revolutionär. Fatalistisk-passiv i den meningen, att man alltid kan hävda att den "slutliga" motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden ännu inte har nåtts, permanent-revolutionär i den meningen, att man hävdar att motsättningen redan har nått en sådan grad, att krisen - och därmed den revolutionära situationen - är permanent.
I sin "Anti-Dühring" från 1878 styrker Engels direkt uppfattningen om krisen som en materiell motsättning mellan produktionskapacitet och konsumtionskapacitet. I sitt avsnitt om den politiska ekonomin[31] fastslår Engels, att i kapitalismens behov av att inskränka massornas konsumtion ligger mervärdets existensmöjligheter. Detta medför en disproportionalitet mellan produktivkrafternas ständigt växande förmåga till att producera, och massornas nödvändigtvis låga konsumtion under kapitalismen. Denna kristeori, som enbart förklarar krisen utifrån krisen själv och därmed endast beskriver krisens framträdelseformer istället för att förklara dess verkliga orsak[32], blev - med få undantag - den dominerande och strategilegitimerande teorin för hela II Internationalen.
"Storindustrins expansionskraft framträder nu för våra ögon som ett kvalitativt och kvantitativt expansionsbehov, som tillbakavisar varje motstånd. Motståndet skapas av konsumtionen, avsättningen och marknaderna för storindustrins produkter. Men marknadens expansionsförmåga, extensiv såväl som intensiv, blir först och främst (zunächst) behärskad av helt andra, långt mindre energiskt verkande lagar. Marknadernas expansion kan ej hålla steg med produktionens expansion. Kollisionen blir oundviklig, och då det inte finns någon lösning så länge det inte spränger själva det kapitalistiska produktionssättet, blir krisen periodisk. Den kapitalistiska produktionen frambringar en ny "ond cirkel"(...). I kriserna kommer motsättningen mellan samhällelig produktion (i.e. den samhälleliggjorda produktivkraften; de samlade arbetarnas "samhälleliggjorda arbete" i produktionen förf. anm.) och kapitalistisk tillägnelse till ett våldsamt utbrott. Varuomloppet är för tillfället tillintetgjort. (...) Den ekonomiska kollisionen har nått sin höjdpunkt. Produktionssättet revolterar mot bytessättet, produktivkrafterna emot det produktionssätt, som det är vuxet ut av. (...)"[33]
Härmed kastar Engels ytterligare ved på elden och cementerar 30 år efter Manifestet den felaktiga kristeorin, som blev utkastad den gången. (Att Marx i övrigt godkände denna utformning av kristeorin så sent som 1878 kan tyckas obegripligt, när han samtidigt själv hade kritiserat de minsta felaktigheter i Gothaprogrammet med ett pedanteri in i minsta detalj). Engels gör här krisen till en motsättning mellan två faktorer som i realiteten följer sina egna lagar oberoende av varandra. Produktionen följer lagen i en riktning mot ett stigande församhälleligande av produktionen och arbetet i den enskilda fabriken[34] - vilket blott är ett annat uttryck för att mikrorationaliteten (den teknisk-instrumentella förmågan) växer under kapitalismen, och tar form av en växt i arbetets produktivkraft.[35] Men samtidigt följer marknaden "först och främst helt andra lagar" än produktionen och dessa två lagbundenheters utveckling bryter periodiskt samman i kriser. Lagarna för marknaden är för Engels blott definierade som "anarkiska" och inte förklarade utifrån deras bestämmande orsak: marknadens utveckling bli i Anti-Dühring fetischerad till den rena naturlagbundenheten, vars förståelse ligger hinsides mänsklig fattningsförmåga.[36] När och varför marknaden plötsligt inte kan absorbera den skapade produkten, får vi inte veta något om, bortsett från trivialiteten om att kapitalismen nödvändigtvis måste begränsa massornas konsumtion.[37] Vi har tidigare sett, att hos Marx i "Kapitalet" är marknadens lagar i sista hand bestämda av (mervärde)-produktionens lagar, men detta sammanhang är upplöst hos Engels i hans ekonomiska teori.[38]
Den samlade ekonomiska teori, som de tyska socialdemokraterna var i stånd att tillägna sig från Engels "Anti-Dühring" var inte så mycket felaktig som den var ofullständig. I den engel'ska ekonomiska teorin är det karakteristiska draget i kapitalismen, att motsättningen mellan produktionen, som i stigande grad församhälleligas, och tillägnelseformen, som ännu är privat, i stadigt växande omfattning ökas, tills den samhälleliga produktivkraften måste spränga de inskränkta privata tillägnelseformerna.
"Att koncentrera de atomiserade, inskränkta produktionsmedlen (...) var just bourgeoisins och det kapitalistiska produktionssättets historiska roll. (...) Men bourgeoisin (...) kunde inte förvandla sina inskränkta produktionsmedel till väldiga produktivkrafter, utan att förvandla dem från de enskildas produktionsmedel till samhälleliga produktionsmedel, som enbart kan användas gemensamt av människor. (...) Och ungefär som produktionsmedlen, så förvandlar produktionen sig från en rad enskilda handlingar till en rad samhälleliga akter och produkten från den enskilda till en samhällig produkt. Det garn, som nu lämnar fabriken, är många arbetares gemensamma produkt (...) Ingen enskild kan säga: Det har jag gjort, detta är min produkt (...)"[39].
Detta församhälleligande av produktionen värderas positivt av Engels då det maximerar produktionsrationaliteten (den tekniska förmågan) inom den sociala produktionssfären. Irrationaliteten i det kapitalistiska samhället är inte en teknisk, utan en fråga om ett bristande förnuft i fördelningen av de samhälleliga produkterna.
"Mitt i den naturvuxna, planlösa arbetsdelning, som härskade i hela samhället (det feodala produktionssättet förf. anm.) uppträdde nu en planmässig delning av arbetet, som den var organiserad i den enskilda fabriken (...)"[40].
Anarkin i det kapitalistiska produktionssättet är för Engels blott en fråga om, att den ene kapitalisten inte på förhand vet hur mycket de andra producerar. Och därför uppkommer det på marknaden en motsättning mellan produktion och marknadens absorberingspotens. Det möjliggör att det produceras allt för mycket av en bestämd vara (bruksvärde) och för lite av en annan. Att motverka denna anarki på bästa sätt, således att det samhälleliga arbetet ungefär fördelas till de olika produktionssfärerna i förhållande till det samhälleliga behovet är precis värdelagens uppgift.[41]
"(...) Anarkin i den samhälleliga produktionen visar sig därför bli mer och mer tillspetsad. Emellertid var huvudmedlet, som det kapitalistiska produktionssättet ökade anarkin i den samhälleliga produktionen med just det motsatta av anarkin: den stigande organiseringen av produktionen som samhällelig i varje enskild produktionsverkstad (...)"[42].
"(...) Motsättningen mellan samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse reproducerar sig som motsättningen mellan organisationen av produktionen i den enskilda fabriken och produktionsanarkin i det samlade samhället."[43]
Här ser vi alltså hos Engels en överbetoning av de positiva sidorna av församhälleligandet av arbetet (rationaliteten på mikroplanet). Det uttrycks inte klart, att organiseringen av produktionen inte enbart uttrycker sig som en växande grad av församhälleligande (och som sådan bidrar till skapandet av socialismens objektiva förutsättningar), utan också som en ständig ökning av kapitalets makt över lönearbetet. Att utvecklingen av arbetets produktivkraft är en process, som både stärker kapital och lönearbete, och inte entydigt stärker lönearbetet är en dimension som faller bort i Engels kapitalteori. För Engels är organiseringen av arbetet identisk med en "växt in i socialismen" i den meningen, att produktionen efterhand blir så församhälleligad, att kapitalismens "tillägnelseform" måste sprängas.
"Produktionsmedlen och produktionen har blivit väsentligen församhälleligade. Men de är underkastade en tillägnelseform som har de enskilda individernas privatproduktion som sin förutsättning, där envar äger sin egen produkt och för den till marknaden. Produktionssättet underkastas denna tillägnelseform, trots att den upphäver dess förutsättning. I denna motsägelse, som förlänar det nya produktionssättet dess kapitalistiska karaktär, ligger hela nutidens kollision redan i groddform (...)"[44].
Och ju mer den kapitalistiska produktionen utvecklar sig, ju
"(...) grällare framträder också oförenligheten av samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse (...)"[45].
Den historiska tendensen för kapitalismen är en växande tillspetsning av motsättningen mellan (den samhälleliga) produktivkraften, och de privata produktionsförhållandena. Som sådan levererar Engels ett tolkningsförsök till Marx' berömda 23:e kapitel i "Kapitalet" om den allmänna lagen för den kapitalistiska ackumulationen. Ty för att sprängas måste principen för församhälleligandet också ha en subjektiv-politisk kraft som sin bärare. Och denna roll tilldelas proletariatet, som har
"(...) intet att förlora utöver sina kedjor och en värld att vinna".[46]
Kapitalets ackumulation är identisk med en växt i arbetets produktivkrafter, och en växt i arbetets produktivkraft är identisk med ett fortgående överskott på delar av den samhälleliga arbetskraften. Marx' lag om den ökande industriella reservarmén, som är en följd av växten i arbetets produktivkraft, övertas helt bokstavligt av Engels själv.
"(...) Fullkomnandet av maskinerna, som betyder överflöd av människoarbete", varvid där skapas "en människomängd, som i sista instans överskrider kapitalets sysselsättningsbehov, av disponibel arbetskraft - en fullständig industriell reservarmé."[47]
Dels p.g.a. denna reservarmé, och dels p.g.a. kapitalets lösa profitbegär, vill kapitalet
"(...) begränsa massornas konsumtion till ett hungerminimum och därmed undergräva sin inre marknad."[48]
Också hos Marx i hans 23:e kapitel i "Kapitalets" första band finns antydningar som kan tolkas som ett accepterande och anslutning till den utläggning av lagen för kapitalackumulationens utveckling som Engels ger 1878. Även för Marx är kapitalets ackumulation identisk med en växande motsättning mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden, med en ständig växt i arbetslöshetsarmén och med en ackumulation av elände i de arbetande klasserna, ty kapitalets ackumulation är blott ett annat uttryck för
"en ackumulation av elände, som svarar mot ackumulation av kapital. Ackumulationen av rikedom på ena sidan är alltså samtidigt en ackumulation av elände, arbetskval, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk depravering på den andra sidan, d.v.s. hos den klass som producerar sin egen produkt som kapital."[49]
Trots att både Engels och Marx på talrika ställen distanserade sig från den lassalleanska järnhårda lönelagen och teorin om det fortgående växande fysiska eländet för arbetarklassen[50], är det vanskligt att hävda, att de ovan nämnda uttalandena inte skulle kunna tolkas på ett sätt, så de kan uppträda som legitimering för en "sammanbrottsteori" och "eländighetsteori". Och på detta sätt blev de nämnda citaten också i hög grad använda av teoretikerna inom socialdemokratin i Europa, båda positivt i den meningen, att man direkt anslöt sig till uppfattningen av tendensen till kapitalismens permanenta kris, eländighet och växande arbetslöshet, och negativt i den meningen, att man företog en "revision" av den marx-engelska teorin genom att påvisa att empirin följde andra lagar än sammanbrotts- och eländighetsteorins påstådda lag.
Vi skall senare vända tillbaka till denna felaktiga Marx-uppfattning, som såväl den revolutionära som den revisionistiska delen av arbetarrörelsen gjorde sig skyldig till, när de uppfattade de kategoriala marxska uttalandena som uttryck för att Marx tillerkände de nämnda tendenserna mot en ständigt större polarisering av kapitalismens motsättningar en sekulär-ständig giltighet istället för att begripa dem utifrån en konjunkturen infallsvinkel.
Utöver den kapitalförståelse, som i huvudsak kan samlas under begreppet "sammanbrotts- och polariseringsteorin", fanns det också ett annat grunddrag i den marx-engelska kapitalförståelsen, vilket i osmält tillstånd överfördes till SPD som den stora diskussionspunkten. Denna diskussionspunkt var frågan omkring den marxska teorins bundenhet till en "klassisk" liberalistisk konkurrenskapitalism. Här blev det fatalt för II Internationalens Marx-reception, att verk som "Grundrisse" ännu samlade arkivdamm i lycklig obemärkthet, och att den filosofiska uppmärksamheten samtidigt var riktad mot Kant[51] och inte mot den hegelianska dialektiken mellan väsen och framträdelseform.[52] Det blev speciellt ödesdigert då de socialdemokratiska teoretikerna aldrig upptäckte distinktionen mellan de två konkurrensformer som finns inom det marxska systemet till kritiken av den politiska ekonomin. I den marxska teoribyggnaden finns det dels en konkurrensform och -begrepp, som är operativ inom kapitalet-i-dess-allmänhet-i-dess-realitet[53], och som är ett medium för utfallet av kapitalismens inre lagbundenheter - utjämningen till en allmän profitkvot, konstituerandet av ett produktionspris o.s.v. Konkurrensen i betydelsen flera enskilda kapitals aktioner i förhållande till varandra är en integrerad del av det allmänna kapitalbegreppet och i denna betydelse - men också i betydelsen "flera kapitals inbördes aktioner i relation till varandra" - konstitutivt för ett kapitalistiskt produktionssätt.[54] Detta "allmänna konkurrensbegrepp" är ett begrepp inom det allmänna kapitalbegreppet, ty det är nödvändigt för kapitalets existens som värde att föröka sig själv.
"(...) Mediet för det kapitalistiska produktionssättets inneboende lagbundenheters framträdelseform är konkurrensen. Därför finns konkurrensen som de många kapitalens aktion i förhållande till varandra - först i denna handling gör sig den kapitalistiska produktionens inneboende lagar sig gällande över de enskilda kapitalisterna som yttre tvångslagar. "[55] Och därmed är också sagt, att "(...) den kapitalistiska produktionen har endast brutit igenom på det sättet i ett land - alltså som de många kapitalens aktion över varandra gör möjligt."[56]
Birger Linde har i en uppsats från Roskilde Universitetscenter utrett och förklarat de skenbara motsägelserna i det marxska konkurrensbegreppet[57], då han skiljer mellan det vi har kallat "det allmänna konkurrensbegreppet" och själva den faktisk-empiriska konkurrensen. Först slår Linde helt korrekt fast, att inom ramarna för första och andra bandet av "Kapitalet", där analysen ännu berör själva kapitalets grundbestämmelser - produktion av mervärde - är konkurrensen framställningslogiskt utesluten, då mervärde inte är beroende av en samexisterande konkurrens.
Kommer vi däremot till III bandet av "Kapitalet", som förklarar hur mervärdemassan fördelas till de enskilda kapitalen på ett sätt, vilket garanterar att produktionen fortsätter - nämligen som genomsnittsprofit - är det oundgängligt, att Marx måste dra in konkurrensbegreppet i den betydelsen som vi ovan har skisserat: de enskilda kapitalens inbördes aktioner. I motsatt fall skulle produktionspriserna bli oförklarliga. När Marx därför i tredje bandet säger att:
"kapitalets konturer som vi utvecklar i denna bok, närmar sig alltså stegvis den form de själva framträder på samhällets yta, i de olika kapitalens aktion i relation till varandra, konkurrensen, och i produktionsagenternas vanliga medvetenhet."[58]
är den yta - där konkurrensen som sådan uppträder - inte den omedelbara empiriska ytan. Birger Linde försöker själv att skilja mellan kapitalets egentliga väsens struktur (mervärdeproduktionen i betydelse exploatering av arbetskraften), som framställs i första och andra bandet av "kapitalet", och de former under vilka mervärdeproduktionen försiggår - nämligen som kapitalistiskt produktionssätt där begreppen genomsnittsprofitkvot, produktionspris o.s.v. är grundelement. I existensformerna för mervärdeproduktionen, det kapitalistiska produktionssättet som grundbestämmelse, är konkurrensen nödvändig för att överhuvudtaget möjliggöra existensen av en kapitalism (utan konkurrensen ingen allmän profitkvot, inga produktionspriser o.s.v.). Utan konkurrensen skulle det också vara omöjligt att t.ex. ha icke-mervärdeproducerande kapital t.ex. köpmanskapital. I det allmänna kapitalbegreppet i betydelsen kapitalets väsen (mervärdeproduktionen) är konkurrensen inte operativ och därför utelämnad i den marxska framställningen. I den existensform, som kapitalets väsen nödvändigtvis måste ha, nämligen det kapitalistiska produktionssättet, är konkurrensen helt enkelt existenskonstitutiv och därför integrerad i den allmänna framställningen av existensformerna för den väsenslogiska mervärdeproduktionen som Marx framställer den i tredje bandet av "Kapitalet". Linde säger själv:
"(...) Vi kan alltså för tillfället konkludera, att det är nödvändigt att skilja mellan de enskilda kapitalens konkurrens som 1) framträdelseform för kapitalets grundbestämmelse och som 2) det medium, varigenom det reala kapitalets historiska totalrörelse förmedlas (den faktisk-empiriska konkurrensen mellan ett lands alla givna kapital, förf. anm.). Tas konkurrensen i den andra betydelsen, är den alls inte föremål för 'Kapitalets' framställning. I den första betydelsen är konkurrensen däremot föremål för en del av den begrepps logiska härledning, som rekonstruerar de på samhällets yta föreliggande fenomenen som framträdelseform för kapitalets grundbestämmelser. Det betyder, att vi antingen måste säga, att det är felaktigt, när vi bestämmer 'Kapitalets' objekt som kapital i allmänhet; objektet är kapitalets väsen- och framträdelseformer = kapital i allmänhet + konkurrensen mellan de många enskilda kapitalen (i första betydelsen). Eller vi måste fasthålla, att kapitalets objekt är kapital i allmänhet, men i så fall betyder 'kapital i allmänhet' nu enheten av kapitalets väsen- och framträdelseformer. Jag anser den sista terminologin vara bäst i överensstämmelse med undersökningens föremål (...)"[59].
Konkurrensen är för Marx ett kvalitativt, och inte ett kvantitativt problem. Ett produktionssätts egenskap som kapitalistiskt konstitueras av det kvalitativa förhållandet: rörlighet för kapital och arbetskraft, och inte av ett kvantitativt förhållande som t.ex. om det är 10 eller 100.000 enkelkapital som inbördes konkurrerar. Kapital- och arbetskraftsrörlighet inom ett samhälles ramar är förutsättningen för ett i egentlig mening kapitalistiskt produktionssätt, och som sådan är konkurrensen ett nödvändigt fenomen, för att produktionssättet överhuvudtaget kan vara kapitalistiskt. Om inte konkurrensen existerade skulle mervärdeproduktionen som väsensbestämmelse inte heller kunna existera i kapitalistisk form[60] utom i en rent spekulativ metafysisk mening, ty väsendet existerar enbart i kraft av sin framträdelseform.
Utan att överhuvudtaget upparbeta de ovan skisserade reflektionerna omkring det marxska konkurrensbegreppet "anar man instinktivt" inom den tyska socialdemokratin, att konkurrensen är något avgörande för den marxska kapitalförståelsen. Men man sammanblandar på "förståelsedestruerande" sätt konkurrensens kvalitativa och kvantitativa aspekter, och sammanblandar därmed bestämmelser inom kapitalet i dess allmänhet i dess realitet med bestämmelser inom empirin, där inget framsäges om kapitalförhållandet som sådant. Som ovan nämnts är det marxska konkurrensbegreppet enbart ett uttryck för kapitalrörligheten och för "enkelkapitalens interaktion i förhållande till varandra" med hänsyn till värdelagens ackumulationstvång och profittvång. Men till enkelkapitalens interaktioner krävs principiellt inte större tal än två. För teoretikerna i den tyska socialdemokratin verkar det däremot, att konkurrensen i avgörande grad är ett kvantitativt problem, och då monopol- och kartellbildningen numeriskt inskränker antalet av empiriskt konkurrerande enkelkapital - ja då verkar den marxska teorin, som förutsätter en "ren" konkurrens, också att vara i oöverensstämmelse med den empiriska tendensen. Man ser inte, att den perfekta konkurrensen, som Marx skildrar i sitt III. band, inte är uttryck för att teorin är bunden till ett empiriskt samhälle, där konkurrensen mellan enkelkapitalen förökas numeriskt. I stället antar man, att den marxska teorins giltighet är bunden till hundra procent till en talmässigt omfattande och växande enkelkapitalskonkurrens. Det lyckas inte för något teoretiskt huvud inom den tyska socialdemokratin att komma fram till att för Marx var såväl den "klassiska" liberalkapitalismen som den begynnande "monopolkapitalismen" endast avledda former av det egentliga konkurrensbegreppet: kapitalens inbördes aktioner och mobilitet, - där antalet principiellt är likgiltigt. Som vi skall se blir detta av avgörande betydelse för etableringen av en socialdemokratisk strategi efter den långa depressionen.
I diskussionerna om SPD:s förståelse av den historiska materialismen kommer vi att ta upp den tolkning tre av de ledande teoretiker och politiker gav uttryck för, nämligen Kautsky, Bernstein och Rosa Luxemburg. Tidsmässigt kommer vi att endast sysselsätta oss med perioden fram till 1917.[61] Huvudvikten kommer att läggas på Bernsteins förståelse av teorin, då vi kommer att se, att han är den ende, som skiljer sig från Marx och Engels tidigare uppfattning.
Vi har tidigare varit inne på den betydelse den teoretiska striden mellan Dühring och Engels hade för förståelsen av marxismen i SPD. Vi har också sett, att med "Anti-Dühring" blir marxismen i Engels framställning den dominerande i den tyska socialdemokratin, vilket bl.a. tar sig uttryck i att det först är efter att ha läst "Anti-Dühring" 1879 som Bernstein tillsammans med Kautsky ansluter sig till marxismen.[62] Bernstein kommer därefter att tillsammans med Kautsky spela den dominerande rollen i SPD.
Kautsky blir liksom Bernstein ortodox marxist först genom läsningen av "Anti-Dühring", men Kautskys tidigare uppfattning var ej präglad av Dühring utan av Darwin. Han försöker därför också i första omgången att sammanknyta marxismen med darwinismen, men han lämnar denna linje för att ta upp den senare. Den ortodoxa linjen kommer bl.a. fram i det programutkast som han tillsammans med Bernstein utformar till partikongressen i Erfurt 1891 (Erfurtprogrammet). Programutkastet antogs enhälligt och är därför ett utmärkt uttryck för hela SPD:s uppfattning av den historiska materialismen.
Den teoretiska grunden för Erfurtprogrammet uttrycks ingenstans i själva programmet, men redan i programmets första avsnitt heter det: "Den ekonomiska utvecklingen i det borgerliga samhället för med naturnödvändighet till smånäringarnas undergång ..."[63]. Det drivande i den ekonomiska "utvecklingen" är motsättningen mellan produktivkrafterna och produktionssättet; detta förhållande blir alltså här gjort till en lag, som med naturnödvändighet bryter sig igenom.
Att det tydligt är denna uppfattning som ligger till grund för ovannämnda citat, ser man om man går till Kautskys kommentarer till Erfurtprogrammet som är en populariserad version av teorin bakom själva utsagorna i programmet. På förklaringen om vad som gömmer sig bakom orden "ekonomisk utveckling" använder Kautsky sig här tydligt av teorin om den historiska materialismen. Efter att först ha förklarat, att såväl samhällena som naturen är dynamisk, och att människorna står i växelverkan i förhållande till naturen når han fram till:
"Det sätt varpå människorna upprätthåller sina liv, på vad sätt de framställer (producerar) de därtill nödvändiga föremålen, avhänger deras verktyg, av deras råmaterial, med ett ord de medel som finns till hands för framställande av föremålen (produktionen) nämligen deras produktionsmedel. Människorna har aldrig producerat enskilt, men däremot alltid i större eller mindre samfund vilkens direkta form är avhängigt det föreliggande produktionssättet"[64].
"Produktionens utveckling svarar därför mot en samhällelig utveckling. Men samhällsformerna och förhållandet dess medlemmar emellan hänger på ett direkt sätt samman med egendomsformerna som de erkänner och upprätthåller. Hand i hand med utvecklingen av produktionen går därför utvecklingen av egendomen"[65].
Vi ser alltså att Kautsky eventuellt utöver att han framställer tingen kategoriskt och låter utvecklingen ske med naturnödvändighet inte skiljer sig från den uppfattning vi har mött hos Engels i bl.a. "Anti-Dühring". Kautsky är inte endast inne på motsättningen mellan produktivkrafterna och produktionssättet, han är också inne på vilket sätt det kapitalistiska samhället blir en hämsko för utvecklingen av produktivkrafterna. Som förklaring på varför privategendomen till produktionsmedlen nu har blivit ett medel till att expropriera småborgarskapet[66], skriver han bl.a. följande:
"Produktivkrafterna som har utvecklat sig i skötet hos det kapitalistiska samhället, har blivit oförenliga med egendomsordningen, på vilket det kapitalistiska samhället bygger. Att vilja upprätthålla detta egendomsförhållande innebär att omöjliggöra varje vidare samhälleligt framsteg, d.v.s. att döma samhället till stillastående, förruttnelse, men förruttning av levande liv, till en förruttnelse som ledsagas av de mest kvalfulla och krampaktiga värkar"[67].
Kautsky, och under den här perioden även Bernstein, ligger nästan fullt i linje med Engels uppfattning av den historiska materialismen, dess överbetoning av det naturnödvändiga är i varje fall inte en medveten revidering av teorin. Så i och för sig är det riktigt att beteckna dem bägge som ortodoxa marxister. Kautskys uppfattning av den historiska materialismen ändras inte på något väsentligt sätt under den period som vi sysslar med. Först senare i hans ålderdomsverk "Die materialistische Geschichtsauffassung" 1927, där han återigen sammanknyter darwinism och marxism, får hans uppfattning om den historiska materialismen ett annat innehåll.
Annorlunda förhåller det sig med Bernstein. Redan fem år efter Erfurtprogrammet börjar han att ställa frågan om riktigheten av den historiska materialismen och användbarheten av den teorin. Detta sker självfallet i samband med hela hans Marx-revidering, som han framför från 1896-1898 i "Neue Zeit". Artikelserien förorsakade enorma diskussioner och Bernstein uppmanas därför att omarbeta artikeln med tanke på att ge ut den i bokform. Detta sker och 1899 utkommer boken med titeln "Voraussetzungen der Sozialismus und die Aufgaben der Sozialdemokratie" och det är detta verk, vi här ska förhålla oss till vad angår uppfattningen om den historiska materialismen. Ett förnuftigt tillvägagångssätt är i det här sammanhanget, att dela upp diskussionen i två avsnitt, nämligen Bernsteins tolkning av den marxska historieuppfattningen och hans revidering av densamma.
Hur tolkar och uppfattar Bernstein då den historiska materialismen utifrån Marx och Engels skrifter? Bernstein slår först fast, att utgångspunkten för en diskussion av marxismen måste tagas i den historiska materialismen som en överordnad teori:
"Det ifrågasattes således inte av någon, att det viktigaste ledet i marxismens fundament - så att säga grundlagen som genomtränger hela systemet - är dess specifika historieteori, som bär namnet den materialistiska historieuppfattningen"[68].
Tolkningen är således fullständigt i överensstämmelse med den status den historiska materialismen har i SPD:s Erfurtprogram.
Vägen till en innehållsbestämning av den historiska materialismen går så via den dialektiska materialismen.
"Att vara materialist betyder för det första att tillbakaföra allt som sker till nödvändiga rörelser i materien. Utifrån den materialistiska läran sker materiens rörelser med nödvändighet i likhet med en mekanisk process"[69].
Från den dialektiska materialismen, som ju Bernstein klart hämtar från "Anti-Dühring" når man fram till den historiska materialismen:
"Att överföra materialismen på historiska förklaringar betyder därför att som utgångspunkt påstå nödvändigheten av alla historiska händelser och utvecklingar. Spörsmålet för materialisterna är enbart: på vilket sätt bryter nödvändigheten igenom i den mänskliga historien; vilket kraftelement eller vilken kraftfaktor har det sista ordet, vilket är förhållandet mellan de olika kraftfaktorerna, vilken roll har naturen, ekonomin, rättsinstitutionerna och idéerna i historien"[70]?
Svaren ger Bernstein genom att citera förordet till "Zur Kritik der politischen Ökonomie", som vi ju har varit inne på. Bernstein kommenterar detta förord genom att helt riktigt säga:
"På det hela taget verkar människornas medvetenhet och vilja att vara en kraftigt underordnad faktor i förhållande till de materiella rörelserna"[71].
Bernstein menar, som vi också har varit inne på, att Engels i "Anti-Dühring" låter människornas beroendeförhållande till produktionsförhållandet framstå mycket mera betingat. Bernstein fixerar sig här som nämnts mycket på orden "sista orsak".
"Sista orsak implicerar emellertid orsaker av flera slags orsaker av andra och tredje grad o.s.v. Och det är ju klart att ju längre räckan av sådana orsaker är, desto mer blir den bestämmande kraften av de sista orsakerna begränsad såväl kvalitativt som kvantitativt. Det faktum, att de verkar består, men den slutgiltiga utformningen av tingen är inte avhängig av dem enbart"[72].
Att Engels således, enligt Bernstein, implicit gör en begränsning av produktionsförhållandets bestämmande kraft, menar han att kunna bevisa med två brev som Engels skrev 1890 och 1894. Men i förhållande till "Anti-Dühring" kommer det i och för sig inte fram något nytt i dem. T.ex. citerar Bernstein följande från brevet av år 1894.
"Den politiska, rättsliga, filosofiska, religiösa, litterära och konstnärliga utvecklingen o.s.v. beror på den ekonomiska. Men alla reagerar de på varandra och på den ekonomiska basen"[73].
I diskussionen om de ekonomiska faktorernas förhållande till de icke-ekonomiska kan därför Bernstein dra följande slutsats om vilken betydelse de olika faktorerna har haft i historien:
"I det hänseendet kan det emellertid på det hela taget inte bestridas att Marx och Engels ursprungligen tillmätte de icke-ekonomiska faktorerna en mycket mindre betydelse för samhällets utveckling, en mycket mindre återverkning på produktionsförhållandet än i deras senare skrifter"[74].
Och eftersom "den som idag använder sig av den materialistiska historieteorin är förpliktigad till att använda den i dess mest utvecklade form"[75], menar Bernstein nu att kunna övergå till att utifrån Engels revidera den uppfattning om den historiska materialismen, som i SPD uppfattades som ortodox marxism. Revideringen är nog så viktig, för "där det inte längre endast rör sig om en ren utforskning av tidigare historiska epoker, men också om projiceringen av kommande utvecklingar, där ska den historiska materialismen tjäna som vägvisare för framtiden"[76].
Med andra ord ska Bernsteins revidering föra fram till ett teoretiskt försvar för en annan möjlig praktisk väg till socialismen och är därför lika mycket en uppgörelse med SPD:s sammanbrottsteori, utifrån naturlagen i motsättningen mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena.
Bernsteins revidering är i första hand en revidering av uppfattningen om förhållandet mellan den materiella basen och den ideologiska överbyggnaden. Det är den ortodoxa och felaktiga uppfattningen, att utvecklingen i den materiella basen föregår fullständigt utan mänsklig inblandning, och att den materiella basen entydigt bestämmer den politisk-ideologiska utvecklingen, som Bernstein vänder sig emot. Alltså uppfattningen från Erfurtprogrammet om att den ekonomiska utvecklingen med en naturlags nödvändighet för till det borgerliga samhällets undergång.
Bernstein tolkning av Engels för fram till, att den utvecklade teorin i långt högre grad ger plats för, att politisk-ideologiska faktorer kan spela avgörande roller i den historiska utvecklingen. Bernstein menar inte endast, att det är fråga om, att den teoretiska revideringen öppnar för en annan betydelse av de politisk-ideologiska faktorerna, men han menar också, att det är en utveckling som reellt har skett och håller på att ske:
"dagens uppnådda nivå i den ekonomiska utvecklingen ger större spelrum för de ideologiska och speciellt etiska faktorernas självständiga aktivitet än tidigare. Som en följd härav blir kausalsambanden mellan teknisk-ekonomisk utveckling och utvecklingen av de övriga sociala institutionerna ständigt mer förmildrat, och härmed blir naturnödvändigheten av den första ständigt mindre utslagsgivande för utformningen av den sista."[77]
Här gör Bernstein ett avgörande fel. För det är ju tvärtom i takt med den omfångslogiska växten, att den sfär, som är bestämd av den kapitallogiska "naturnödvändigheten" utvidgas.
Den reviderade teorin och verkligheten får därför följande betydelse för Bernsteins senare bevis för möjligheten av en annan praxis.
"Den järnhårda nödvändighetens historia får på detta sätt en begränsning som för socialdemokratins praxis betyder inte en reduktion av, men en ökning och kvalificering av de socialpolitiska uppgifterna - för att säga det redan nu"[78].
Att Bernsteins uppfattning om den historiska materialismen och de konsekvenser han drar av den är i motsättning till den gängse uppfattningen i SPD har vi redan Erfurterprogrammet och Kautskys kommentarer som ett uttryck för. Men innan vi går över till en värdering av SPD:s uppfattning och konfronterar Bernsteins reviderade teori med den ortodoxa, skall denna skillnad ytterligare dokumenteras genom att vi ser på den tredje ledande personligheten i SPD, nämligen Rosa Luxemburg.
I kampskriften "Socialreform eller revolution" som vänder sig mot Bernsteins "Socialismens förutsättningar" ställer sig Luxemburg entydigt på en ortodox teoretisk grund, d.v.s. hon använder den historiska materialismen som en överordnad teori precis som Kautsky. Sammanfattningsvis påvisar hon helt riktigt,
"att Bernsteins teori lösgör det socialistiska programmet från den materiella grunden och flyttar över den på en idealistisk bas."[79]
Hennes ortodoxa hållning och inflytandet från "Anti-Dühring" ser man tydligt, när hon skildrar socialismens utveckling från utopi till en vetenskap.
"Det största resultatet den proletära klasskampen nått fram till under sin utveckling är upptäckten av de förutsättningar för förverkligandet av socialismen, som finns i det kapitalistiska samhällets ekonomiska förhållande. På det sättet blir socialismen förvandlad från ett ideal som har föresvävat människorna i årtusenden till en historisk nödvändighet"[80].
På vad sätt historieteorin i dess ortodoxa framförande således har blivit till en rent av subjektiverad objektlogik, alltså på vad sätt människornas ingripande i historieförloppet så att säga saknar betydelse, framgår tydligt av Luxemburgs avslutande polemiska anmärkningar vända mot Bernstein.
"Och så kan Bernstein med avskedet från det revolutionära proletariatets tankesätt, med dialektiken och med den materialistiska historieuppfattningen tacka för de förmildrade omständigheter man tillmäter honom hans förvandling. För enbart dialektiken och den materialistiska historieuppfattningen låter honom - storsinnade som de är, framträda som ett kallat men omedvetet verktyg, varmed det framstormande proletariatet har bragt sin övergående vacklan till uttryck, för att sedan, efter att ha sett på honom i dagsljus, kasta honom långt bort - med hånskratt och huvudskakningar"[81].
Det borde nu var tämligen klart att det i diskussionerna kring SPD:s uppfattning av den historiska materialismen finns två olika uppfattningar av Marx och Engels teori att ta ställning till. Å ena sidan har vi den så kallade ortodoxa uppfattningen, som Kautsky (Erfurtprogrammet) och Luxemburg är talesmän för. Å andra sidan revisionismen, som personifieras av Bernstein. Den gängse uppfattningen har som regel varit, att det enbart var Bernstein som reviderade Marx och Engels. Men vi ska nu försöka påvisa, att det lika gärna kan sägas om den ortodoxa flygelns uppfattning, och att det i första hand är denna flygels Marx-förståelse Bernstein vänder sej emot, dock utan att nå någon lösning. Allmänt kan man säga, att den marxistiska historieuppfattningen har genomgått följande utveckling: Från att hos Marx ha varit några hypoteser, som tjänade som ledtråd för hans studier (jfr "Zur Kritik der politischen Ökonomie"), blir de hos Engels sammankopplade med en allmän uppfattning om rörelsen i materien och samhället (jfr "Anti-Dühring"), för att slutligen hos de ortodoxa marxisterna i SPD bli en teori, vari teserna bryter igenom med naturnödvändighet oberoende av människornas vilja (jfr "Erfurtprogrammet" och Luxemburg). De ortodoxa marxisterna finner belägg för sin uppfattning genom läsning av "Anti-Dühring", i vilken Bernstein också finner belägg för revideringen av de ortodoxa marxisternas uppfattning. För att göra förvirringen total går Bernsteins revidering också längre än till förhållandet mellan de hypoteser som Marx uppställde i förordet till "Zur Kritik der politischen Ökonomie" och "Anti-Dühring". Hur skall man då ge en rationell förklaring till denna förvirring? Förvirringen kan nog främst skyllas på skriften "Anti-Dühring".
I denna skrift kan man både finna belägg för nödvändigheten i den historiska rörelsen (jfr rörelsen i materien), samt för de ideologisk-politiska förhållandenas självständiga roll (jfr ekonomin som i sista hand bestämmande) Men om man ska försöka värdera vilken som mest konsekvent följde Engels, så är det för oss inget tvivel om, att det måste bli de ortodoxa marxisterna. Dessa menar liksom Engels att det enbart är en fråga om tid innan kapitalismen bryter samman och att socialismen står på programmet.
Bernsteins uppgörelse med de ortodoxa marxisterna blir därför också, eventuellt utan att han själv är medveten om det, en uppgörelse med Engels och även delvis med Marx. Det är flera förhållanden som omedelbart talat för Bernsteins revidering av marxismen i dess ortodoxa form, men vi ska se att just detta hänger samman med att han tar sin utgångspunkt i den historiska materialismen. Det har visat sig att teorin kom till korta med hänsyn till Marx och Engels revolutionsuppfattning fram till 1848-49, som vi också har varit inne på. Den ortodoxa flygelns påstående om att kapitalismen med naturnödvändighet närmar sig sin undergång, stämmer inte med den empiriska verkligheten. Medan Bernstein formulerade sin Marx-revidering befann sig kapitalismen i en uppgångsfas, då kapitalismen stabiliserades istället för att upplösas. Om man därför ska lösa problemet med tanke på en förståelse av den historiska materialismens betydelse för Bernsteins revisionism, måste man med nödvändighet komma in på vilken status den historiska materialismen egentligen hade i den marxska teorin.
Bernstein hade närmat sig en konklusion, som skulle kunna ha gett en riktig lösning, när han skriver att den marxska teorin skulle användas i dess mest utvecklade form. Felet kommer av att han sätter likhetstecken mellan dess mest utvecklade form och Engels senast produktion.
Med "Anti-Dühring" och "Einleitung zu Marx Klassenkämpfe" som exponenter för den marxska teorin i dess mest utvecklade form sätter Bernstein och även Kautsky och Luxemburg inte frågetecken vid vilken status den historiska materialismen egentligen hade i förhållande till den marxska teorin som helhet. De diskuterar därför inte heller förhållandet mellan den historiska materialismen och kritiken av den politiska ekonomin, där det avgörande faktiskt är kritiken av den politiska ekonomin i egenskap av teorin i dess mest utvecklade form, som hypoteserna i den historiska materialismen enbart har varit ledtrådar för att nå fram till. Det är i detta sammanhang man skall värdera SPD:s uppfattning av den historiska materialismen.
Det har i den teoretiska diskussionen rått en del oklarheter med hänsyn till förhållandet mellan den historiska materialismen och kritiken av den politiska ekonomin. Det är framförallt två huvudlinjer som gjort sig gällande. Den ena uppfattar den historiska materialismen som en överordnad teori och kritiken av den politiska ekonomin som en specialstudie inom denna teori. Det är implicit denna uppfattning som ligger till grund för Engels "Anti-Dühring" och tydligt är utgångspunkten för SPD, Kautsky, Bernstein och Luxemburg[82].
Den andra huvudlinjen betraktar marxismen som en teori där kritiken av den politiska ekonomin är teorin i dess mest utvecklade form.
Här förstås de skrifter vari Marx och Engels ursprungligen sysselsatte sig med en form för historisk materialism, speciellt "Die Deutsche Ideologie", som ett förstadium till kritiken av den politiska ekonomin.
Om man konfronterar bestämningarna från "Den tyska ideologin" med bestämningarna i Kapitalet, kommer man att upptäcka, att huvudparten av bestämningarna i den historiska materialismen är knutna till samma objekt som kritiken av den politiska ekonomin, nämligen det borgerliga kapitalistiska samhället. Samtidigt har det visat sig, att analysen och därmed metoden i Kapitalet är analysen från "Den tyska ideologin" långt överlägsen, vad angår precision och begriplighet, eftersom den marxska metoden (forsknings-framställningsproblematiken) först utvecklas fullständigt med "Grundrisse" och "Kapitalet". Dock är det nödvändigt att poängtera att den materialistiska grundsynen var en nödvändig förutsättning, för att Marx skulle nå fram till kritiken av den politiska ekonomin.
Att ovanstående äger sin riktighet kan belysas med ett mycket relevant exempel. Om man betraktar på vilket sätt det marxska kritikbegreppet grundläggs, företrädesvis utifrån den historiska materialismen och kritiken av den politiska ekonomin, kommer man mycket snabbt att upptäcka, att det utifrån den historiska materialismen är ytterst vanskligt att etablera kritiken vetenskapligt. Detta gäller i och för sig både naturdialektiken och den historiska materialismen. Naturdialektiken går som bekant ut från en direkt återspegling av objektet i den tankemässiga idévärlden. Kritisk teori är därför legitimerad i relation till dess existens, d.v.s. för att man ska kunna ha en kritisk medvetenhet måste det finnas en logik i det materiella objektet, som medför en sådan medvetenhet. Men varje kritik vill då blott bli en efterskrift till en händelse, som i alla fall skulle skett, kritiken kommer därför endast att bekräfta förhållandena direkt.
Det är dock inte denna uppfattning som spelar den avgörande rollen i SPD. Den förhärskande uppfattningen, också hos Kautsky och Luxemburg, kan snarast karakteriseras som en mekanisk historieuppfattning. Den historiska utvecklingen går med nödvändighet (med naturnödvändighet) mot ett socialistiskt samhälle, detta är en historisk lagbundenhet. Men marxistiskt sett kan man inte grunda kritikens berättigande på ett rent mekaniskt sätt om man utifrån en läsning av Marx framför att den subjektiva kritiken av det borgerliga samhället grundas på att man blott ställer sig en mekanisk historisk nödvändighets tjänst. Kritikens grund blir härmed blott ett accepterande av en postulerad objektiv nödvändighet. Varken naturdialektiken eller den historiska materialismen är alltså i stånd till att etablera kritiken vetenskapligt.
Det är först genom kritiken av den politiska ekonomin som vetenskapligheten nås, och man kan märka, att det i "Anti-Dühring" finns ansatser till en liknande förståelse, och att Engels här i hans etablering av kritiken hämtar terminologin från den politiska ekonomin. För att kunna påvisa en objektiv förnuftsprincip, vilket är nödvändigt för att kritiken ska kunna grundas vetenskapligt är det nödvändigt att reflektera över det varuproducerande samhällets (det kapitalistiska) historiska orsakssammanhang överhuvudtaget. Detta kommer inte att göras fullständigt här, då vi i så fall skulle röra oss för mycket utanför ämnet.
Men för att kunna förstå arbetsdelningens och arbetets betydelse för kritikens etablering är det nödvändigt att se på fördelningsformerna i det kapitalistiska samhället.
Det är som bekant en mycket utvecklad arbetsdelning i det kapitalistiska samhället. Produktionen försiggår till synes anarkiskt (jfr "Anti-Dühring" s. 255). Men för att samhället ska kunna reproduceras materiellt och inte skena iväg, är det nödvändigt med en samhällelig rationalitet. Om denna rationalitet inte finns i själva produktionen (ev. genom central styrning, planekonomi) måste den finnas i själva cirkulationssfären. Så är fallet i det kapitalistiska samhället; där styrningen inte kan försiggå medvetet, får den försiggå omedvetet i form av varu- och värdeproduktion. Produktionen styrs nämligen genom fördelningen av det samhälleliga arbetet utifrån det behov, som finns för att nedlägga arbete i de olika produktionsgrenarna. Arbetskraften har därför både ett värde och ett pris liksom alla andra varor. Värdet bestäms utifrån reproduktionsbestämmelserna. Priset är satt utifrån utbud och efterfrågan i de olika produktionsgrenarna. Utbud och efterfrågan är så igen bestämt av ovan nämnda rationalitetsprincip. Detta försiggår i cirkulationen.
Men i det att kapitalismen besitter denna rationalitetsform (socialitetsform) är det satt en nödvändighet i den samhällsmässiga utvecklingen. Fler och fler förhållanden blir underlagda denna form. För att tala teoretiskt, fler och fler förhållanden och områden i det kapitalistiska samhället subsumeras under kapitalet. Det kommer därför efterhand bli klart, att det är ologiskt, att en alltmer omfattande socialitetsform ständigt föregår produktionsexternt i cirkulationssfären. Det kommer att uppstå en klar motsättning mellan det kapitalistiska samhällets socialitetsform och ett kapitalistiskt produktionssätt för att säga det fyrkantigt.
Det är alltså först genom kritiken av den politiska ekonomin och dess långt mer utvecklade och precisa terminologi, som man vetenskapligt kan erkänna de rörelselagar, som gör sig gällande inom det kapitalistiska samhället.
Det är just genom att göra de allmänna, mer eller mindre precisa, bestämningarna från den historiska materialismen till det centrala i Marx' lära som felaktigheterna framkommer. För genom att göra den materialistiska historieuppfattningen till det centrala "måste man antingen hålla fast vid kapitalismens sammanbrott och socialismens framväxt som ett rent (men lyckligt) faktum, som bryter igenom med en ren naturlagmässig kraft (...) eller också gör man socialismen till en fråga om etik"[83] och det är precis det som sker med både den ortodoxa uppfattningen och den revisionistiska.
Både Kautsky och Luxemburg på den ena sidan och Bernstein på den andra står alltså på en bristfällig grund. Teorin de använde är i och för sig inte fel, men i hög grad otillräcklig för att företa några precisa analyser av den historiska utvecklingen i det kapitalistiska samhället. De har inte förstått, att bestämningarna från kritiken av den politiska ekonomin är långt mer precisa och att logiken därmed är
"betydligt mer mikrologisk sensitiv och möjliggör en immanent härledning."[84]
Men medan Kautsky och Luxemburg höll fast vid den historiska materialismen och därmed också de andra delarna av den marxska teorin (där de bl.a. också använder kritiken av den politiska ekonomin som en specialstudie över det kapitalistiska produktionssättet, men ständigt med bestämningar från den historiska materialismen som de naturlagar, efter vilka rörelserna i produktionssättet rättar sig), förkastar Bernstein som en följd av den historiska materialismens otillräcklighet hela det marxska teorikomplexet.
I sin revidering av den historiska materialismen måste därför Bernstein nå fram till ett fullständigt felaktigt resultat. Hans utgångspunkt är galen och resultatet blir därför, att han centrerar sig kring, vad som i sista hand är avgörande för den historiska rörelsen.
Vi har varit inne på, hur han utifrån den historiska materialismen menar sig kunna påvisa, hur dagens nivå i den ekonomiska utvecklingen ger större spelrum för överbyggnaden. Och vi visade, att detta var felaktigt, genom att använda kritiken av den politiska ekonomin. För det är ju med precis med utvecklingen av ekonomin i det kapitalistiska produktionssättet som fler och fler förhållanden subsumeras under kapitalet. Det är precis här man mest generellt kan påvisa på vad sätt Bernstein tar fel som följd av att hans teoretiska utgångspunkt är fel.[85] Orsaken till denna felaktiga uppfattning finns i Engels "Anti-Dühring", och i att den stort sett blev den enda infallsvinkeln till den marxska teorin.
I "Anti-Dühring" framställer Engels den materialistiska historieuppfattningen delvis sammankopplad med bestämningarna från kritiken av den politiska ekonomin; men detta göres för det första enbart implicit, och för det andra är Engels naturdialektiska uppfattning inte någon givande infallsvinkel till fördel för klargörandet av kritiken av den politiska ekonomin. Denna får därför inte den status, som den enligt Marx' teori rätteligen borde ha haft.
Översättning och redigering:
Povi A. Hansen
Inga-Britt Karlsson
[1] Jfr Gothaprogrammet, appendix A.
[2] Marx: "Randglossen zum Programm der deutschen Arbeiterpartei", i Dokumente und Materialien zur Geschichte der deutschen Arbeiterbewegung", III s. 86, ZK der SED (utg.) Berlin DDR, 1974.
[3] Marx-Engels Werke (MEW) 1, s. 499-524.
[4] MEW 2, s. 3-223.
[5] Marx: Frühe Schriften II, Lieber och Furth (Darmstadt 1971), s. 657-811 (och i MEW4).
[6] Marx: Frühe Schriften II, s. 813-858. (och i MEW 4).
[7] Marx-Engels: Udvalgte Skrifter I, s. 112-235.
[8] A.a. s. 236-336.
[9] A.a. s. 468-543.
[10] MEW 23.
[11] Vilket gav stöd åt den filosofiska identifikationen av den kantianska etiken och den marxska teorin, jfr Karl Vorländer: "Kant und Marx", s. 262-350 i R. de la Vega & H-J Sandkühler (ed.) "Marxismus und Ethik. Texte zum neukantianischen Sozialismus" Frankfurt am Main 1970. (Vorländers arbete utkom ursprungligen 1911).
[12] Jmfr. not 2.
[13] Jmfr. nedan vid Engels "Anti-Dühring".
[14] T.ex. kritiserar P. Vranicki i sin "Geschichte des Marxismus" I, s. 211-250 Engels som om denne ville skriva en lärd avhandling om allt mellan himmel och jord. Denna kritik är ahistorisk och därför inte seriös, hur filosofiskt korrekt den än må vara.
[15] MEW 20 s. 5-305.
[16] Utmärkt framställt av Vranicki i avsnittet citerat ovan i not 14.
[17] Jmfr. Engels inledningar till samma verk a.a. s. 5-15.
[18] Och ofta drog de felaktiga slutsatser jmfr. Marx och Engels "Cirkulärbrev..." från september 1879 mot de "högtflygande Zürichborna", bl.a. den unge Bernstein, i "Dokumente...", s. 119ff.
[19] Till denna värdering av Anti-Dührings betydelse, jmfr. Bo Gustafsson: "Marxism och revisionism...", s. 28.
[20] Marx-Engels: Udvalgte skrifter II, s. 88-152.
[21] Finns delvis komplett återgivna i Marx-Engels: Udvalgte skrifter II, s. 486-508.
[22] MEW 26.1, 26.2 och 26.3.
[23] "Zur Kritik der politischen Ökonomie" finns som självständig bok (samma titel) i Marx-Engels bücherei, Berlin DDR 1971.
[24] Jmfr. här Ole Marquardt: "Konjunkturforløb og klassebevidsthed", s. 24, Århus 1974 och tidskriften Mehrwert nr 5, s. 166ff.
[25] MEW 25 s. 501
[26] En kort framställning och kritik av denna ger David Yaffe: "Den marxistiske teori om kriser, kapital og staten", Århus 1973 s. 33ff (Det amerikanska originalet kom 1973).
[27] Jmfr. Yaffe a.a., s. 36.
[28] Jmfr Ole Marquardt, a.a., s. 37.
[29] Henryk Grossman: "Das Akkumulations- und Zusammenbruchsgesetz des Kapitalistischen Systems", Leipzig 1929.
[30] Marx och Engels: Manifest der Kommunistischen Partei, i Marx: Frühe Schriften II (jmfr. not 6), s. 823f.
[31] MEW 20, s. 136-305 (både avsnittet om ekonomi och socialism kommer in härunder).
[32] Krisen framträder ju som en motsättning mellan utbud och efterfrågan, och det är därför ingen förklaring att säga att krisen beror på ett missförhållande mellan dessa storheter. Det är bara ett konstaterande av krisens framträdelseform.
[34] Jmfr. a.a., s. 252ff.
[35] Vilket absolut inte får förväxlas med att arbetets förmåga att skapa värde därmed skulle växa. jmfr. här Ole Marquardt, a.a. s. 48-57, särskilt s. 53ff och s. 142-144 (not 133).
[36] Bortsett från den trivialiteten att kapitalet nödvändigtvis måste inskränka på massornas konsumtion (jmfr. MEW 20, s. 256). Att förklara kriserna utifrån massornas begränsade konsumtion i förhållande till den mängd värde de producerar är trams. Ty denna "Underkonsumtion" måste vara permanent-statisk i förhållande till kapitalets mervärdebehov (annars skulle det inte finnas något mervärde), och kan inte förklara krisernas periodicitet.
[37] Jmfr. not 36.
[38] Om profiten är högre konsumerar kapitalet det skapade värdet såväl individuellt som i produktiv konsumtion (ackumulation). Den del av värdet som proletariatet skapat men förlorat igen som mervärde, blir alltså också konsumerad. Förvisso icke av massorna, men av kapitalet genom ackumulationsprocessens produktiva konsumtion.
[39] MEW 20, s. 251
[40] A.a. s. 251
[41] Jmfr. Marx brev till Kugelmann från juli 1868, i Marx-Engels: Briefe über das Kapital (Erlangen 1972), s. 185f.
[42] MEW 20, s. 254.
[43] A.a., s. 255.
[44] A.a., s. 252.
[45] A.a., s. 252.
[46] Marx-Engels: "Manifest..." (jmfr. not 6), s. 858.
[47] MEW 20, s. 255.
[48] A.a., s. 256 (vår understrykning). [Understrykning saknas - MIA.]
[49] MEW 23, s. 675.
[50] T.ex. Marx i kritiken av Gothaprogrammet, jmfr. not 2, s. 85ff och Engels motsvarande kritik av Erfurterprogrammet, även i "Dokumente...", s. 367. "Proletärernas antal och elände blir stadigt större" (så stod det i det ursprungliga utkastet till programmet, som Engels nu kommenterar, förf. anm.). Detta är inte riktigt, uttryckt på detta absoluta sätt. Arbetarnas organisering deras ständigt växande motstånd kommer möjligtvis att ge ett visst motstånd mot eländets tillväxt. Vad som säkert växer är existensosäkerheten. Det skulle jag vilja skriva i stället."
[51] Jmfr. textsamlingen "Marxismus und Ethik" av Sandkühler och de la Vega, som utifrån exemplariska dokumentsamlingar belyser den kantianska filosofins betydelse omkring sekelskiftet.
[52] För betydelsen av den hegelska läran om väsen-framträdelseförhållandet för den marxska teorin, jmfr. H. Reichelt: "Zur logischen Struktur des Kapitalbegriffs bei Karl Marx", Frankfurt am Main 1971 och Hans Jörgen Schanz:" Til rekonstruktionen af kritikken af den politiske ökonomis omfangslogiske status", Århus 1973.
[53] Jmfr. detta begrepp hos R. Rosdolsky: "Zur Entstehungsgeschichte des Marxschen Kapital", Frankfurt am Main 1968, s. 61ff H-J Schanz, a.a., s. 133ff.
[54] Jmfr. R. Ebbighausen & R. Winkelmann: "Einleitung", s. 26f, i R. Ebbighausen (ed.): "Monopol und Staat. Zur Marx-Rezeption in der Theorie des staatsmonopolistischen Kapitalismus", Frankfurt am Main 1974.
[55] A.a., s. 27.
[56] A.a., s. 33.
[57] Birger Linde: "Arbejdspapir om metodeproblemer i marxistisk teori", RUC 1974, kap. I och II. Linde ger på s. 10ff utförligt de relevanta Marx-citat, vilka oftast tjänat som legitimation för teorier om att konkurrensbegreppet inte spelar någon roll alls i de Marxska Kapitalbanden (spec. "Grundrisse der Kritik der politischen Ökonomie", Berlin DDR 1953, s. 351-420, s. 542 och s. 646f.
[58] MEW 25, s. 33.
[59] Linde, artikel cit. s. 14.
[60] Huruvida mervärdeproduktionen kan existera i statskapitalistisk form (jmfr. diskussionen kring de s.k. övergångssamhällena) får här lämnas därhän.
[61] Det vill säga: Kautskys huvudverk ligger utanför denna period.
[62] Eduard Bernstein: "Socialismens forudsætninger og socialdemokratiets opgaver", Pax Oslo 1973. Biografin bak i boken s. 334.
[63] Erfurterprogrammet s. 381 i "Dokumente und Materialen zur Geschichte der Deutschen Arbeiterbewegung" III, Dietz Verlag, Berlin 1974.
[64] Karl Kautsky: "Das Erfurterprogramm". Återupptryckt. Dietz Verlag, Berlin 1965, s. 11 (Kautskys spärrning).
[65] A.a., s. 12.
[66] Erfurterprogrammet op.cit., s. 382.
[67] Kautsky op.cit., s. 110.
[68] Bernstein op.cit., s. 114.
[69] A.a.
[70] A.a., s. 115.
[71] A.a., s. 116.
[72] A.a.
[73] A.a., s. 117.
[77] A.a., s. 121.
[74] A.a.
[75] A.a.
[76] A.a., s. 118.
[78] A.a.
[79] "Socialreform eller revolution", Rosa Luxemburg: Skrifter i utvalg I, Pax Oslo 1973, s. 53.
[80] A.a., s. 60 (Luxemburg spärrning).
[81] A.a., s. 90. Att Rosa Luxemburg i sitt förhållande till arbetarrörelsen taktiskt appellerar till de subjektiva faktorerna är dock något helt annat.
[82] Samma uppfattning har fram till nu varit förhärskande i den östeuropeiska historieskrivningen.
[83] H. J. Schanz op.cit. s. 38 fotnoten.
[84] A.a.
[85] Om felen beror på att Bernstein bara är intresserad av att legitimera en redan existerande praxis eller ej, är i det här sammanhanget ointressant.
Last updated on: 3.8.2011