Marxists Internet Archive

Tekla
nr 3-4

dec 1977

Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.

Innehåll:

• Tekla nr 3-4
  • Kapitalutvecklingen i Sverige
    • Om förståelsen av kapitalackumulationens kris
    • Krisen som ett led i kapitalets utveckling
    • Det samhälleliga totalkapitalet
    • Krisens utveckling inom skilda branscher
    • Verkstadsindustrin
    • Skogs-, massa- och pappersindustri
    • Gruvindustrin
    • Stålindustrin
    • Varvsindustrin
    • Olika former för statlig intervention
    • Borgerlig och socialdemokratisk krispolitik
    • Avslutning
  • Noter

Kapitalutvecklingen i Sverige

av
Povl A. Hansen
Lennart Söderlund

Om förståelsen av kapitalackumulationens kris

När Marx i början av 1873 skall illustrera den allmänna lagen för den kapitalistiska ackumulationen skriver han:

"Ingen period i det moderna samhällets historia ligger så väl till för studiet av den kapitalistiska ackumulationen som de senaste 20 åren."[1]

Att idag vidhålla att det just är denna period som bäst illustrerar den kapitalistiska ackumulationen tillhör den idiomatiska textnärsynheten, snarare bör väl ett sekel läggas till. Så idag kan man upprepa vad som skrevs: De senaste 20 årens utveckling visar utmärkt den kapitalistiska ackumulationens motsägelser.

Det kapitalistiska produktionssättet framträder i all sin motsägelsefullhet och allt fler reagerar mot dess konsekvenser. Omöjligheten av den krisfria utvecklingen tar sig allt mer uppenbara former - recepten för återställandet av balansen flödar. Det abstrakta kan helt plötsligt upplevas som konkret, känslan av att kliva omkring i historien ökar.

Dessa motsägelsers omedelbarhet har resulterat i att det torde vara få områden där alla som kallar sig marxister uppvisar en så slående likhet när det gäller analysens resultat, som i frågan om vad som karakteriserar det världskapitalistiska systemet sedan slutet av 1960-talet. Kapitalismen befinner sig i kris. Det krävs näst intill en borgerlig nationalekonom för att besvärja det påståendet.

Trotskisten Mandel har gjort en analys där han pekar på att kapitalismen trätt in i ett nytt skede - in i en ny lång våg - med avmattning och sjunkande profitkvot.[2] Centrum-periferisten Amin kommer fram till att kapitalackumulationen genomgår en strukturell (naturligtvis) kris efter den senaste kapitalistiska expansionsfasen och förlägger tidpunkten för denna vändning till 1967.[3] Även Stamokapteoretikerna genomför undersökningar vars resultat kan sammanfattas i att det råder en omfattande kris för kapitalismen från mitten av 1960-talet, vilken då manifesteras i den statsmonopolistiska kapitalismen, d.v.s. ett sammanväxande mellan stat och monopolkapital där den förra i allt större grad frigör sig från det senare.[4] Eller man kan också se bakgrundsspelet som ex.vis. Mattick, där slutet av 1960-talet också är slutet på keynesianismens förefallna under.[5] Med vitt skilda tolkningar av marxismen kommer man alltså fram till likartade resultat.

Det gemensamma, för dessa sätt att gripa sig an verkligheten, är allena slutsatserna om att kapitalismen är inne i och står inför en djupgående omvandling, som innehåller bestämningar och element, vilka går utöver de periodiskt återkommande kriserna i kriscykelförloppet. Så det allmänna omdömet att kapitalismen befinner sig i kris har knappast något specifikt över sig. På liknande sätt förhåller det sig med den svenska kapitalismens nuvarande läge. Det som blir av intresse är inte utpekandet av krisen, utan snarare varför den brutit ut, dess betingelser, om möjligheten att övervinna den med traditionella medel och vad krisen konstitueras av.

Denna insikt om att perioden vid 1960-talets mitt innebar en genomgripande förändring har dock inte vunnit allomfattande spridning. Mot denna uppfattning står skilda borgerliga skolbildningar hand i hand - monetarister, keynesianer, neoklassiker, o.s.v. - och kan inte gripa tag i ett problem vars lösning förutsätter att basen för det kapitalistiska produktionssättet angrips. Enligt dessa finns det inget i grunden felaktigt i det kapitalistiska produktionssystemet eller de förutsättningar som finns inbakade i detsamma. Systemets kärna ses som frisk medan det svampaktiga fruktköttet tillfälligt angripits av röta, vilket kan och skall bekämpas. Ibland upptäcker man till sin förvåning att det förefaller som om de ekonomiska teorierna upphört att ha giltighet. Ekonomin uppför sig inte längre som man varit van vid. Men trots detta och trots att det kapitalistiska produktionssättet är en ganska kortlivad företeelse i Sverige på en sådär 100-150 år med dominerande bytesvärdeproduktion[6] - är man redan villig att permanenta detta förhållande in i evigheten. Att man skulle uppfatta den nuvarande krisen som en bytesvärdeproduktionens kris faller naturligtvis utanför ramen, därför att bytesvärdekategorin inte reflekteras, utan ses omedvetet som en naturvuxen kategori.

Hur är då ställningen på vänsterkanten? Merparten av vänstergrupperna och -partierna har inte någon utvecklad teori om den kapitalistiska krisen. Den diskussionen har istället kommit att föras av enskilda medlemmar och teoretiker som står utanför de etablerade organisationerna. Denna distinktion är snarare tydligare i Sverige än inom den övriga europeiska vänstern. Med detta menar vi naturligtvis inte att det finns ansatser till en teoriuppklarande debatt, men helhetsintrycket är mörkt. Kännetecknande för det nuvarande läget i debatten är att man plockar friskt bland olika teorielement hos "klassikerna", så att i ena veckan framstår krisen som ett resultat av profitkvotens fallande tendens varefter nästa veckas publikation kan förklara krisen utifrån att arbetarna får lite betalt, underkonsumtionsteorin. Däremot finns det inte, som hos Sovjet, några vänstergrupper i Europa och enskilda teoretiker som Mandel, någon sammanhängande förklaringsmodell för förståelsen av krisens utveckling under kapitalismen.

Med en elak generalisering kan det dock i grova drag sägas, att det finns antydningar till i huvudsak två skilda kristeorier. För det första teorin om det allt för stora överskottet. Roffarkapitalismen, där kapitalet och kapitalisterna i Joachim von Ankas efterföljd simmar omkring i pengar. I förklaringen ingår att det egentligen inte finns någon brist på kapital, utan att det är kapitalet som roffar åt sig pengarna och som en följd av detta blir det inte mycket till övers för arbetarklassen.[7]

Den andra varianten blir här då den om att det är storfinansen alternativt monopolkapitalet alternativt storkapitalet alternativt storbolagen som förstör allt hopp. Hela nationen skruvas i finanskapitalets skruvstäd och hotas av "Rovdrift och misshushållning". Rakt på sak är det finanskapitalet som plundrar den svenska ekonomin.[8] Orsakerna till att storfinansen gör detta omtalas inte och kriserna ses som ett resultat av enskilda individers handlande i stället för ett av det kapitalistiska systemets lagbundenheter. En speciell variant av detta tema har socialdemokraterna för tillfället bundet upp sig kring, där finanskapitalet och liknande termer bytts ut mot den borgerliga regeringen.

Men om förklaringen av krisen orsaker ger ett splittrat intryck, med enskilda lyckade formuleringar och förklaringar inom partivänstern, så framstår försöken från vänstern att lösa krisen som i allmänhet snarast schizofrena. Dels förklarar man kapitalismens omöjlighet i förhållande till en krisfri utveckling och dels räddar man upp en lång rad krav som alla kostar stora pengar under nuvarande produktionsbetingelser, som då kapitalisterna skall betala. Att den ekvationen inte går ihop krävs det ingen matematiker till att räkna ut. Även arbetarklassen har upptäckt att det bara är munväder, för om det verkligen föreföll troligt med alla dessa guldglimrande löften, varför skulle arbetarklassen inte stödja exempelvis VPK:s politik, som utlovar såväl kortare arbetstid, som bättre betalt och lägre priser. Ett annat ständigt återkommande krav är förstatligande och planmässig industripolitik. Hur detta skall föra Sverige ut ur krisen meddelas dock inte eftersom vi just nu ser paradoxen. Den statskapitalistiska lösningens otillräcklighet framträder med all tydlighet vid de statliga företagens - LKAB, ASSI och NJA - kriser, för man kan ju trots allt inte förstatliga ett företag två gånger, även om man är på god väg att betala det två gånger om.

Att den kapitalistiska världen skakas av den svåraste krisen sedan andra världskriget är dock inte detsamma som att kapitalismen lider av dödsryckningar. Det finns ingen naturlag eller dialektisk lag som garanterar kapitalismens undergång. Däremot har det intresse att det som kallats det keynesianska undrets tidevarv har gått i graven, för det vi upplevt under de senare åren är ur detta perspektiv ett nytt skede i utvecklingen. Den trygga tillväxtens period är överstånden. Och detta ger möjligheten av att bryta tidens rätlinjighet mot en lång rad av tillfällen att krossa kapitalets logik. Därför är det av vikt att inte enbart utveckla en allmän kristeori i relation till den kapitalistiska utvecklingen, utan också att förstå de mer specifika dragen, som det t.ex. finns i Sverige. Krisen kan dock inte förstås utifrån dess framträdelseform eller specificiteten, utan enbart i samband med en allmän kristeori som kan förklara grundvalen för krisbenägenheten i den kapitalistiska utvecklingen.

Krisen som ett led i kapitalets utveckling

Krisen är under kapitalismen en inneboende följd av kapitalismens egen utveckling. Under tidigare produktionsförhållanden var en kris detsamma som naturkatastrof, missväxt eller andra yttre förhållandes inverkan på den materiella produktionen. I och med kapitalismens utbredning som produktionssystem har detta förändrats. Bytesvärdeproduktionens inträngande medför att produktionens primära mål inte längre består i produktionen av bruksvärden, utan av bytesvärde, vars mål inte är själva produkten, utan dess bytesvärde gentemot andra varor och där produktionen splittras upp en i rad element - nämligen:[9]

P...V...Pr...V'...P'

Processen löper från penning till vara, in igenom den kapitalistiska produktionsprocessen (A = arbetskraft, Pm = produktionsmedel) till flera varor och fler penningar. Denna uppsplittring av den materiella produktionen i en rad skilda element möjliggör samtidigt att processen kan avstanna i något av dessa element, antingen som penning eller som icke säljbara varor.

Att fastställa att ett avbrott i detta kretslopp är möjligt bör skiljas från att kartlägga vad som förorsakar det. Under den kapitalistiska produktionen är produktionsprocessen inte enbart en arbetsprocess, utan även en värdeförmeringsprocess. För att kapitalet skall kunna överleva som kapital tvingas det att ständigt förbättra sin arbetsprocess ur värdesynpunkt och för att på denna väg kunna sänka sina varors individuella värde. I konkurrensen fortplantas en jakt på profiter, som förmedlas som en jakt på kostnadsprisreducering.

Om vi nu ser på produktionsprocessen från värdesidan, så kan dess element delas upp i K + V + M vilka står för konstant kapital (maskiner, byggnader insatsvaror), variabelt kapital (d.v.s. arbetskraften) och så slutligen mervärdet (det tillskott som uppkommer i produktionsprocessen).

Dras mervärdet från den totala summan återstår det som kapitalet konsumerar i produktionsprocessen, d.v.s. K + V, vilket är detsamma som varans kostnadspris. Varornas samlade värde sammanfaller med kostnadspriset plus mervärdet. Skillnaden mellan varornas kostnadspris och deras värde öppnar ett spelrum för försäljningspriset. Detta förhåller sig inte enbart till varornas individuella värde, utan även till den genomsnittliga profitkvoten. Varornas försäljningspris kan dock inte - i varje fall inte under längre tid - falla under deras kostnadspris.

Profitkvoten kan definieras som kvoten mellan mervärde och det totala satsade kapitalet: P' = M/(K + V). Detta förutsätter att profitkvoten liksom mervärdekvoten utgår från det individuella kapitalet, mervärdet modifieras dock vid profitkvoten. För att nå fram till hur mervärdet fördelas på olika branscher i form av profit är det nödvändigt att se dels på konkurrensen inom en bransch och dels på konkurrensen mellan branscher. Konkurrensen inom en bransch leder fram till ett samhälleligt genomsnittsvärde för en bestämd vara. Detta sammanhänger med att konkurrensens genomslag skapar likartade produktionsbetingelser för samma vara. Detta uppkommer genom att det produktivaste kapitalets produktionsbetingelser möjliggör en produktion under det samhälleliga genomsnittet och dessa tvingas andra kapital tillägna sig eller slås ut i konkurrensen. Inom en bransch förmedlas utjämningen till ett samhälleligt genomsnittligt värde genom kampen om extraprofiter. Den genomsnittliga profitkvoten mellan branscher förmedlas som jakten efter övergenomsnittliga profitkvoter. Kapitalet söker sig mot de branscher där det är mest lönsamt att producera. Det rör sig ständigt mot branscher med övergenomsnittlig profitkvot, för att kunna överleva som kapital.[10]

För att förbättra sin arbetsprocess, tvingas kapitalet till att ständigt förändra förhållandet mellan produktionsprocessens värdedelar V och K, d.v.s. genom att öka det konstanta kapitalets del och därmed inrikta sig på att öka den relativa mervärdeproduktionen och på detta sätt förbättra sin profitandel. Samtidigt leder denna förbättring av det enskilda kapitalets profit över kortare tid till att den genomsnittliga profiten faller över längre tid. Genom att mervärdekvoten faller, så kommer profitkvoten att falla. Detta leder till kris i det kapitalistiska produktionssystemet. En kris där de mindre lönsamma kapitalen slås ut av de mer lönsamma. Krisen börjar i enskilda branscher som inte längre kan konkurrera med andra internationella eller nationella kapital. Kapitalet söker sig då antingen över i andra branscher eller till utlandet var produktionsbetingelserna är bättre eller så förvandlas det till spekulationskapital inom ex.vis. markegendomar eller fastigheter - improduktiva verksamheter - eller som sista alternativ håller det sig kvar i penningform, som driver upp inflationen.

Krisen under kapitalismen beror alltså inte - som under andra produktionssystem - på yttre faktorer, även om sådana konkreta fall kan existera. Krisen är tvärtom inbyggd i det kapitalistiska systemet som en logisk följd av att produktionen är en produktion av bytesvärde och där det bestämmande motivet är mervärdeproduktionen.[11]

Det samhälleliga totalkapitalet

Ett samhälles totala aktiviteter låter sig inte förstås enbart utifrån den materiella varuproduktionen, däremot är den materiella produktionen fundamentet för det kapitalistiska samhället. Det är själva utvecklingen som under kapitalismen splittrar upp produktionen till skilda delar, till den direkta varuproduktionen till tjänster och service i statlig och privat ägo. Eller som Marx formulerade det:

"I ett samhälle, vars produkter allmänt antar formen av varor, d.v.s. i ett samhälle av varuproducenter, utvecklas denna kvalitativa skillnad mellan nyttiga arbeten, vilka - inbördes oavhängiga - bedrivs som privatföretag av självständiga producenter, till ett vittförgrenat system, till en samhällelig arbetsdelning."[12]

Just utvecklingen av arbetsdelningen, uppsplittringen av produktionen och dess motsats, sammanfogningen av de uppsplittrade produkterna, utvecklar arbetsdelningen och församhälleligar produktionen. Denna uppsplittring och sammanfogningen av den uppsplittrade produktionen i den direkta varuproduktionen, i en privat och i en statlig tjänstesektor. Den allt mer utvecklade varuproduktionen kommer således att sätta sig igenom som en ständigt stigande sektor av servicenäringar, vilka blir till en betingelse för varuproduktionens existens. Detta förhållande ändrar däremot inte på den grundläggande betingelsen att det är varuproduktionen och enbart varuproduktionen som är det kapitalistiska samhällets bas. Endast genom varuproduktionen kan kapitalet reproducera sig självt som kapital och på längre sikt överleva som kapital.

Om vi utgår från produktionens totalitet som den framkommer i uppdelningen på varuproduktion och tjänsteavyttring fördelar sig den i Sverige som:[13]

Följer man Nationalräkenskapernas uppdelning och ser på de skilda delarnas relativa andel av BNP sker utvecklingen på följande sätt:

Den uppdelning som vi här har gjort i en varuproducerande och i en privat och statliga tjänstesektor motsvarar inte helt den reella uppsplittringen av arbetet, utan är utarbetad i relation till den offentliga statistiken.

På ett liknande sätt kan man tudela konsumtionen av den totala samhälleliga produktionen utifrån andel av försörjningsbalansen:[14]

Den mycket påfallande tendensen i denna utveckling är den ökade statliga - kommun och stat - delen av såväl produktionen som konsumtionen. Som vi har uppdelat produktionen sammanfaller i stort tjänsteproduktionen med den icke mervärdeskapande delen av produktionen, där statstjänsterna utgör det expanderande inslaget.[15] Vad betyder då denna utveckling? Enklast uttryckt: Det krävs allt större andel av produktionen till den icke-materiella produktionen för att reproducera samhället. I denna artikel skall vi emellertid hålla oss till den materiella produktionen, eftersom det är den som ligger till grund för den icke-materiella och den del som ingår i kapitalets internationalisering.[16]

Följer med den officiella indelningen av den materiella produktionen blir den:

SNI 1. Jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske.
SNI 2. Brytning av mineraliska produkter.
SNI 3. Tillverkningsindustri.
SNI 4. El-, gas-, värme- och vattensförsörjning.
SNI 5. Byggnadsverksamhet.

Sett utifrån andelen sysselsatta inom dessa branscher blir den relativa fördelningen mellan dem och inom dem fördelade på kategorier:[17]

Avgränsar vi framställningen till den egentliga industriproduktionen, i vårt fall likställt med tillverkningsindustrin och mineralbrytningsindustrin, närmar vi oss samtidigt den mervärdeproducerande delen av näringslivet. Det är också denna del av produktionen som står inför en internationell konkurrens och början till ett internationellt samhälleligt värde.[18]

Genom sitt geografiska läge, naturresurser och låga befolkningstäthet finns givetvis vissa specifika betingelser för den svenska industrins branschstruktur.

Med stora skogsbeklädda områden, stora malmfyndigheter har industrins branschstruktur delvis präglats av dessa naturliga förutsättningar för produktionen. En stor del av industrin har byggts upp kring skogen och malmen. Vid sidan av dessa branscher som kan kallas för basindustrier, domineras den svenska industrin av verkstadsindustrin.

Uppdelat på procentuella andelar med avseende på:

(1) Antal arbetsställen
(2) Antal sysselsatta
(3) Antal arbetarpersonal
(4) Saluvärde, kronor
(5) Förädlingsvärde, kronor framkommer följande bild:[19]

Där SNI-nivåerna står för 2 = mineralbrytning och 3 = tillverkningsindustri, varav 31 = livsmedels-, dryckesvaru- och tobakstillverkningsindustri, 32 = textil-, beklädnads-, läder- och lädervarutillverkning, 33 = trävarutillverkning. 34 = massa-, pappers-, pappersvaruindustri och grafisk industri, 35 = kemisk-, petroleum-, gummi- och plastindustri, 36 = jord- och stenindustri, 37 = järn-, stål- och metallverk, 38 = verkstadsindustri, 39 = annan tillverkningsindustri.

Som synes så är verkstadsindustrin den klart dominerande branschen oberoende av vilket av dessa ovan angivna mått man använder. Den näst största branschen blir så den med massaindustri.

Studerar man det industriella kapitalets utveckling med hjälp av de av Altvater m.fl. framlaborerade måtten[20], så framkommer en grafisk åskådning som diagrammet härintill visar.[21] Av dessa mått är det två som visar en över tiden entydig trend; arbetsproduktiviteten och kapitalintensiteten stiger stadigt. I båda fallen rör det sig om en ungefärlig tredubbling på 25 år, eller strax under fem procent per år. Den stegrade produktivkraften hos arbetskraften motsvaras alltså av en stegrad kapitalintensitet, vilket är ett annat uttryck för mer föremålsgjort arbete i förhållande till levande arbete.

Att lönekvoten under de första åren under 1970-talet faller innebär att löneandelen av det nyproducerade värdet faller. Ur kapitalistens vinkel leder det dock inte till omedelbart förbättrade ackumulationsbetingelser eftersom samma period innebär ökade arbetskraftskostnader genom höjda sociala och arbetsgivaravgifter. På det sätt som pi här uträknats kan man iaktta en viss över kriscykeln fallande tendens. Detta skall dock inte uppfattas som en bekräftelse på profitkvotens fallande tendens, då denna inte är någon form av enkel verifieringslag utan en logisk härledning av de immanenta tendenserna i kapitalets utveckling.

Med denna metodik missar man dock den nuvarande krisens genomslag och likaledes kommer inte de speciella betingelserna för olika branscher med i bilden. Därför splittrar vi upp analysen i mindre moment.

Krisens utveckling inom skilda branscher

Innan vi går över till den egentliga framställningen behöver en del begrepp klaras upp, som kommer att användas.

Den välbekanta lagen om profitkvotens fallande tendens som Marx' formulerade får inte tolkas som en generalitetslag - om a så b. Den grundas på den fortskridande minskningen av variabla kapitalet i relation till det konstanta och eftersom det variabla kapitalet är mervärdets källa kommer det producerade mervärdet tendensiellt minska i förhållande till det konstanta kapitalet. Detta även om arbetets produktivkraft tilltar och därmed även den mervärdesättande potensen.[22] Profitkvoten låter sig inte identifieras genom en hastig titt i statistiksamlingarna. Men den kan illustreras med hjälp av indikatorer, här då kallad pi. Med hjälp av denna indikator kan man följa kapitalet i dess kriscykel och utvecklingstendens. På detta sätt kan ackumulationsbetingelserna för kapitalet illustreras.

Den stigande kapitalintensiteten som förorsakar det tendensiella fallet i profitkvoten, betingas av kapitalets egen utvecklingsdynamik. En allt större mängd produktionsmedel i förhållande till arbetskraften frambringas som ett resultat av den samhälleliga konkurrensen, där tvånget till produktionskostnadssänkning sätter sig igenom som produktivitetsökningsjakt genom en större mängd konstant kapital i förhållande till variabelt kapital. Även detta begrepp - kapitalintensitet - är en indikator på det Marx' benämner kapitalets tekniska sammansättning.[23]

Det konstanta kapitalet, d.v.s. maskiner, byggnader och råvaror, kan urskiljas i två delar. Dels dess fasta del, byggnader och maskiner, och dels dess cirkulerande eller rörliga del, råvaror och halvfabrikat. Skillnaden dem emellan är att den fasta delen endast överför en del av sitt värde till varorna i produktionsprocessen medan den rörliga delen ingår med hela sitt värde. Däremot har uppdelningen ingen omedelbar betydelse för själva mervärdets eller profitens storlek. Det som har intresse ur denna aspekt är hur mycket arbete som kapitalet sätter i rörelse.

"I och för sig har alltså det konstanta kapitalets varierande sammansättning, cirkulerande och fast kapital, inom olika industrigrenar inte någon betydelse för profitkvoten, eftersom förhållandet mellan variabelt och konstant kapital är avgörande."[24]

Profitkvoten kan dock stiga eller falla beroende på att det fast eller cirkulerande kapitalet förbilligas eller ekonomiseras i dess användning.

En förskjutning av relationerna mellan det fasta och cirkulerande kapitalet kan bero på såväl att det cirkulerande kapitalets omslagstid ändras, som att någons dels värde förändras. En ändring av det konstanta kapitalets cirkulerande del kan således leda till en ny värdesammansättning utan att dess tekniska sammansättning ändras. Motsatt gäller att en ökad mängd cirkulerande kapital kan återspegla att en ökad mängd arbete sättes i rörelse och på det sättet ökar mervärdemassan. Detta skall i sin tur återspeglas i en stigande produktivitet eller en ökning i det variabla kapitalet. Det avgörande momentet för profitens och profitkvotens utveckling blir relationerna mellan det konstanta och variabla kapitalet.

"Betraktar man däremot förhållandet mellan fast och cirkulerande kapital i kapitalets sammansättning, så berör det i och för sig inte alls profitkvoten. Den beröres endast om denna skillnad i sammansättningen antingen sammanfaller med en skillnad i förhållandet mellan den variabla och konstanta delen, då alltså den senare skillnaden är orsak till profitkvoterna blir olika, eller om skillnader i proportionen fast och cirkulerande kapital betingar en skillnad i den omslagstid, under vilken en bestämd profit realiseras."[25]

Syftet med den kapitalistiska produktionsprocessen är att genom en ständig subsumtion av arbetsprocessen utpressa merarbete och därmed mervärde av arbetskraften.

Detta sker del genom att den absoluta mervärdeproduktionen och dels genom den relativa mervärdeproduktionen. (Den första formen framkommer vid en förlängning av arbetsdagen eller en förökning av arbetsstyrkan och den andra formen sammanhänger med en ökning av arbetets produktivkraft eller intensifiering av arbetet.)

Stegringen av arbetets produktivkraft sker i princip på två skilda sätt, där det första är bundet till arbetets ersättande på teknologisk basis av maskiner och det andra sker med hjälp av en intensitetsökning. Det första sättet förknippas med en förändring av det konstanta kapitalets fasta del och det andra länkas huvudsakligen samman med en förändrad organisering av arbetet. Dessa moment sammanbinds ofta vid förändringar.

"En stegring av arbetets produktivkraft och intensitet har på sätt och vis samma effekt. I bägge fallen ökas den produktmängd, som frambringas under samma tidsenhet. I bägge fallen förkortas den del av arbetsdagen, som arbetaren behöver för att producera sina egna existensmedel eller för att ersätta deras värde."[26]

Oberoende om det är fråga om en ökad produktivitet eller intensitet får det samma effekt på varornas värde. Det som skiljer är att genom en ökning av produktiviteten, så stiger den organiska sammansättningen och leder således på sikt till ett fall i profitkvoten. Den i rörelsen frambringade företeelsen frambringar även sin egen motsats.

I det svenska kapitalets utveckling sker det en förändring av ackumulationsbetingelserna vid mitten av 1960-talet. Från en utvidgning av mervärdeproduktionen genom såväl metoden för extensiv som intensiv kapitalackumulation över ackumulationen till en förökning av mervärdet genom enbart relativ mervärdeproduktion. Intensifieringen av arbetet har enbart mening om det är skilda produktiviteter i skilda branscher och mellan skilda länder.

"Om arbetets stiger samtidigt och i lika hög grad i alla industrigrenar, så förvandlas denna nya högre intensitetsgrad till den samhälleligt normala intensitetsgraden och förlorar därigenom sin betydelse för beräkning av arbetsmängden eller värdeprodukten."[27]

Däremot får det betydelse när det är frågan om skilda intensiteter mellan länder, som manifesteras i skilda växelkurser.

Ökningen av arbetsintensiteten som åstadkommes genom en ändring av arbetets organisering kommer således till ett stadium, där det inte längre går att öka arbetets intensifiering genom ytterliga omorganisering och uppsplittring av arbetet. Kvar finns möjligheten att ersätta det levande arbetet med det döda. Att automatisera produktionen.

I den svenska branschstrukturen har produktiviteten mätts genom att sätta antalet sysselsatta i förhållande till förädlingsvärdet (nytillsatt värde). Nackdelen med detta sätt att mäta produktiviteten är att de två sätten att öka mervärdet inte kan urskiljas från varandra. Men med hjälp av att se på skillnaderna i relationen mellan det fasta och cirkulerande konstanta kapitalet, fås dock en indikator på hur mycket kapital som måste till för att sätta arbetet i rörelse och åstadkomma en hög produktivitet inom de skilda branscherna.

Kapitalets koncentration och centralisation är två skilda sätt som anhopningen av kapitalet ökar.

Kapitalets koncentration innebär att det enskilda kapitalet växer genom sin egen ackumulation. Samtidigt sker det en minskning av antalet enskilda kapital.

I motsats till koncentrationen, så orsakas centralisationen av att flera enskilda kapital slås samman (fusioner). Sammanslagningen av flera enskilda kapital ökar således inte själva kapitalmängden, utan representerar en omfördelning som i sin tur kan ligga till grund för ytterligare koncentration.

Sambanden mellan dessa begrepp är logiskt klarlagd, men dessa samband manifesteras även statistiskt på så sätt att exempelvis en hög kapitalintensitet är starkt korrelerad med hög arbetsproduktivitet. Detta gäller ej för förhållandet mellan pi och kapitalintensiteten, eller mellan storleken på det konstanta kapitalets fasta del och dess cirkulerande del.[28]

Om vi sedan går över till det konkreta krisförloppet i ackumulationen så finns inte bara skillnader mellan krisen 1971-2 och den som började 1974 ifråga om krisens varaktighet och styrka utan även ifråga om det förlopp som den tog vid utbredningen.[29]

Den första av dessa kriser började i slutet av 1970 med att produktionen inom trävaruindustrin och livsmedelsindustrin sjönk. Senare tillstötte massa- och pappersindustrin, medan verkstadsindustrin och gruvorna först under andra hälften av 1971 började uppvisa produktionsminskningar. Mycket kortfattat såg alltså krisförloppet ut som om krisen började i den skogsbaserade produktionen och dess vidareförädling. Först senare sjönk produktionsmedelsindustrin och metallbaserade produktionen in i krisen. Exporten minskade aldrig i fasta priser utan stagnerade endast och konjunkturen i de övriga OECD-länderna var uppåtgående.

Krisförloppet 1974-1977 har en annan karaktär. Den totala industriproduktionen inom OECD-länderna sjönk mycket kraftigt under 1975 för att därefter visa en svag uppgång. Sverige skiljer sig ganska markant från detta mönster. Krisen var i dess början i ett internationellt perspektiv svag, och uppvisade sedan efter mitten av 1976 snarast en accelererande nedgång. Och denna nedgång har fortsatt till hösten 1977 - till dags dato. Redan 1975 började exporten minska, mätt i volym minskade den t.o.m. I dess släptåg blev handelsbalansen och bytesbalansen kraftigt negativa.

Följer man krisförloppet utifrån den branschvisa utvecklingen, såsom det framgår enligt vidstående diagram där svart streck representerar kristendens månadsvis, så framkommer att krisen startade på ett för Sverige ovanligt sätt. Bland de första branscher som noterade minskade orderingångar var varvsindustrin som redan i slutet av 1973 såg sin toppnotering. Högsta orderställning hade branscherna i övrigt kring slutet av 1974 och början av 1975.[30] Produktionsvolymsminskningar startade i de branscher som traditionellt brukar vara relativt stabila genom kriserna. I slutet av 1974 drogs gruvorna, järn- och stålverk, och pappersindustrin in i krisen genom att produktionen. [???] I början av 1975 tillkom fler branscher, pappersindustrin, och än senare tillstötte även verkstadsindustrin. Och i början av 1977 kom detaljhandeln in i krisen.[31]

Pi-beräkningar för Sverige 1962-1975 för vissa branscher.[...][32]

Beräkningar av förhållandet mellan det konstanta kapitalets fasta del i relation till dess cirkulerande del: Kk/Kv. 1962-1975.[...][33]

Denna kris karakteriseras således av den först uppkom inom de delar som är knutna till den metallbaserade produktionen - gruvor, metall- och stålverk - för att sedan sprida sig till övriga delar av produktionen. Detta förklarar den våldsamma karaktären hos förloppet hos krisen, då den satt sig igenom inom en sektor som direkt är bunden till produktionsmedelsproduktionen.

Krisen börjar således både 1971, 1972 och 1974 i den råvarubaserade industrin. Skillnaden utgörs alltså att det är skilda råvarubaserade branscher det rör sig om. Ett annat karakteristiskt drag för den senare krisen är den sena indragningen av livsmedelsindustrin. Den svenska livsmedelsindustrin är nästan totalt hemmamarknadsdominerad, och under den senaste krisen har konsumtionen och sysselsättningen hållits uppe på ett konstigt sätt. Det har inneburit att den kris som började i produktionen har på lång tid spridits till konsumtionsdelen av industrin.

Verkstadsindustrin

Verkstadsindustrin är en samlande beteckning för bearbetande industri. Det är den del av industrin som bearbetar råmaterial från stål- och metallverk. Inom verkstadsindustrin finns undergrupperna metallvaruindustrin, maskinindustri, elektroindustri och transportmedelsindustrin.

Inom denna kategori ryms alltså den produktionsmedelsproducerande delen av industrin.[35] Jämfört med andra branscher finns det en del specifika tecken inom denna bransch.

Branschen har som helhet låg kapitalintensitet och en låg koncentration av produktionen. Över 70% av arbetarpersonalen finns på mindre företag - företag med mindre än 200 amställda.[36] Detta förhindrar dock inte undantag, bilindustrin domineras som bekant av två koncerner, Volvo och Saab. Trots den låga kapitalintensiteten så uppvisar verkstadsindustrin ett högt pi-värde. Från 1975 faller dock pi, om än inte så katastrofalt.

Branschen har haft en snabbare produktivitets- och produktionsvolymsökning än för industrin i genomsnitt. Under det senaste decenniet har produktionsvolymen ökat med ungefär 40% mer än för industritotaliteten.[37]

Verkstadsindustrin har en mycket stark exportinriktning. År 1975 svarade den för 40% av exporten, men samtidigt bidrog den därmed till 10% av importen genom att en stor del av exportvarornas komponenter är importerade.[38]

Kapitalintensiteten ligger lågt, vilket innebär att den förbättrade produktiviteten huvudsakligen åstadkommits med en förhöjning av arbetsintensiteten och genom att öka arbetskraftens produktivkraft genom kapitalbesparande investeringar. Gentemot världsmarknaden har konkurrensmedlet framför allt varit att den svenska verkstadsindustrin haft en förhållandevis hög teknologisk nivå, vilket yttrat sig i att varorna haft en hög kvalité eller varit av tekniskt komplicerad karaktär. Denna utveckling har dock inte gällt över hela linjen. Inom vissa grupper, som elektroniken, har den svenska utvecklingen släpat efter. Detta förhållande att man bundit upp sin produktionsutrustning inom verkstadsindustrin till att huvudsakligen producera delar för mekaniska och halvmekaniska mekanismer, medför att den produktionen kommer i kläm när industrin i sin jakt efter bättre produktionsteknologi inför alltfler komponenter av elektronisk karaktär.

Med avseende på den materiella arbetsprocessens utformning dominerar inom vissa företag det direkta monteringsarbetet vid det löpande bandet. Majoriteten av företagen uppvisar dock en annorlunda arbetsprocess, som karakteriseras av att det ställs stora krav på den individuelle arbetarens skicklighet och kunnande, vilket kräver en relativt hög kvalifikationsnivå och därmed lång utbildning. Detta leder till att vissa former av denna industri blir mycket svår att exportera till andra länder, med en lägre kvalifikationsnivå hos arbetskraften. Just genom verkstadsindustrins relativa differentiering och den höga teknologiska nivån har branschen på ett relativt sent stadium inverkats av krisen. Men när övriga grenar minskar produktionen kommer även den produktionsmedelsproducerande delen påverkas.

Skogs-, massa- och pappersindustri

Det gemensamma för denna differentierade industrigren är att aktiviteten på något sätt är uppbunden till skog och trä. Massa- och pappersindustrin har hög kapitalintensitet och arbetsproduktivitet, vilket sammanhänger med att det är processuella produktionsgrenar.

Under den nuvarande krisen faller produktionsvolymen först för massaindustrin (34111) och sedan för pappersindustrin (34112). Detta visar sig bl.a. i att förhållandet mellan det fasta kapitalets beståndsdelar ändras så att Kk/Kv stiger. Detta betyder att anläggningarna inte utnyttjas till fullo eller att det sker en ändring i värderelationen mellan de båda delarna av det konstanta kapitalet. I detta fall sammanhänger det med en minskad produktion och det uppträder först i produktionskedjans första del, massaindustrin. Även om arbetsproduktiviteten i branschen är hög, så ligger kapitalräntabiliteten relativt lågt jämfört med andra branscher, vilket då beror på att kapitalräntabiliteten ligger lågt. Avkastningen per investerad enhet är ej tillräcklig för att möjliggöra ett förbilligande varornas individuella värde, så att dessa kan konkurrera med andra kapital, då i första hand med USA- och Canada-kapital. Detta betingas i sin tur av specifika förhållanden mellan den svenska skogsstrukturen och rationaliseringskraven.

Liksom annan industri har denna gren genomgått en våldsam koncentration och centralisation. Således fanns det 1960 123 massafabriker medan talet för 1975 var reducerat till 85 under det att produktionen samtidigt näst intill tredubblats. Denna expansion bygger på och har medfört att avverkningen av skog nu är uppe på 84 miljoner kubikmeter om året, medan den årliga tillväxten i skogen enbart är på 76 miljoner kubikmeter. Det är självklart att denna utveckling med högre skogsuttag än återväxten inte kan fortsätta. Men samtidigt kräver konkurrensen ständigt större och mer rationella produktionsanläggningar vilket innebär större skogsuttag. Ett av sätten att möta denna motsättning har varit att den svenska industrin börjat leta utanför landets gränser, för att där starta en ny och mer rationell drift.

För att utnyttja stordriftens fördelar byggs större anläggningar och i större anläggningar producerar man mer. För att sänka produktionspriset krävs större produktion, men för att realisera värdet krävs försäljning. Liksom inom industrin som helhet visar sig detta problematiskt - lagren växer. Pappersmassalagren beräknas för närvarande uppgå till 1,2 miljoner ton eller fyra gånger det normala.

I nuläget kör denna bransch med ett 70%-igt kapacitetsutnyttjande. Detta beror alltså på två faktorer. Å ena sidan de stigande lagren som inte kan säljas till sina produktionskostnader. Å andra sidan är det svårt att bygga nya mer rationella anläggningar eftersom virkesbristen inte tillåter ett ökat uttag från skogen. Det finns ingen tvekan om att den svenska pappers- och massaindustrin kommer att genomgå en omfattande omstrukturering. Således börjar allt fler mindre industrier läggas ned och de större varslar om uppsägningar. ASSI säger sig t.ex. behöva avskeda sex till sjuhundra man.

Gruvindustrin

Denna del av industrin är den med den högsta kapitalintensiteten. Kapitalintensiteten (här K_II/L) är näst intill dubbelt stor jämfört med hela tillverkningsindustrin. Ser man på enbart det konstanta kapitalets fasta del vidgas skillnaden, då merparten av det konstanta kapitalet utgörs av den fasta delen, då huvudsakligen maskiner.

Det som här är av omedelbart intresse är att pi som fortfarande 1974 låg högt rasade året därpå. Kapitalproduktiviteten var däremot låg, så även här finns det tydligen en skranka för ökningen av produktiviteten genom nya investeringar. Arbetsproduktiviteten ligger, på det nästan dubbla gentemot industrigenomsnittet, men trots detta klarar inte den höga arbetsproduktiviteten att ge en hög kapitalproduktivitet, även om den för stunden kan hålla upp pi. En ytterligare orsak till att pi håller sig på hög nivå är att relationerna mellan Kk/Kv ändras. Den har efter 1972 minskat markant, vilket kan förklaras av att maskindelen stigit samtidigt som dessa utnyttjas effektivare och råvarupriserna stigit. Förklaringen finns även i det faktum att omslaget i det konstanta kapitalets rörliga del ökat, d.v.s. att en större mängd malm strömmar genom samma mängd maskiner.

Branschens ägandestruktur har inslag av såväl statligt som privat kapital. Där de privata finns i mellansverige och det statliga domineras av LKAB i Norrbotten.

Under hela 1960-talet skedde det en ständig rationalisering av den svenska gruvindustrin. Det gällde att sänka malmens värde, så att den svenska gruvdriften skulle kunna konkurrera med de mer rationellt drivna dagbrotten, som under den tiden började producera i Australien, Liberia och Brasilien. Denna konkurrens har de svenska gruvorna försökt motverka genom en hård satsning på ny teknologi och hårt uppskruvat tempo i brytningen. Det var detta som låg bakom strejken vid LKAB 1970.

Efter strejken har läget för den svenska gruvindustrin successivt försämrats. Idag står man med väldiga lager, producerade med hjälp av det statliga lagerstödet. För LKAB motsvarar lagren ett halvt års produktion.

LKAB har även meddelat att under de kommande åren måste 2.000 man i malmfälten kickas. Därtill kommer underleverantörsarbeten i samma storleksklass försvinna. Samtidigt redovisar LKAB förluster för 1977 kring en miljard kronor.

Denna kris kommer tillsammans med det uteblivna Stålverk 80 innebära ett hårt slag för hela Norrbotten, som är helt beroende av dessa sysselsättningar. Alternativt kapital finns så gott som inte i denna del av landet.

Stålindustrin

Stålindustrin tillhör den andra verkligt högorganiska branschen som befinner sig i en kris. Samtidigt har denna bransch det lägsta genomsnittliga pi-et av de branscher vi undersökt. Förklaringen till detta är den mycket låga kapitalproduktiviteten. Även om stålindustrin har en hög arbetsproduktivitet så räcker inte detta till för att skapa ett högt pi.

Relationen mellan de båda delarna i det konstanta kapitalet ändras två gånger under de senaste åren: Först sker det under 1970-talets början en förändring som innebär att den fasta delen ökar i relation till det rörliga. Efter 1974 uppträder det motsatta förhållandet; maskiner och utrustning stiger i förhållande till den rörliga delen.

Med avseende på produktionsprodukten kan denna industri delas upp i två dalar, dels handelsstålet (plåt, armeringsjärn o.s.v.) och dels specialstålet.

På handelsstålssidan finns det tre stora företag. För det första det statliga NJA och för det andra de privata Domnarvets och Oxelösunds järnverk. Tillsammans producerar de 80% av handelsstålet och skall ingå i det planerade AB Svenska Handelsstål.

Under de senaste åren har det blåst kraftigt kring NJA. Det var i anslutning till detta järnverk som den socialdemokratiska regeringen hade planer på ett exportinriktat stålämnesverk. Totalkostnaden beräknades till omkring 2 till 2,5 miljarder kronor i 1968 års priser. Syftet med detta gigantiska projekt, totalkostnad inklusive andra anläggningar 10 miljarder kronor, var att dels säkra en fortsatt malmbrytning, dels att utveckla den basindustrin till produkter för fortsatt förädling och slutligen att säkra sysselsättningen i Norrland.

Det var således ett komplex av faktorer som gjorde att den socialdemokratiska regeringen, under starkt motstånd från den privata industrin, satte igång detta projekt.

Innan den socialdemokratiska valförlusten 1976 stod det dock klart att det ursprungligen planerade projektet aldrig skulle genomföras och diskussionen kretsade kring en nedbantad variant.

Då den borgerliga regeringen tillträdde i september 1976 var en av deras första åtgärder att meddela att det stora stålverket inte skulle förverkligas. Innan årets slut upplöstes sedan projektorganisationen. Kostnaderna för stålverket som inte en bidde en tumme kalkyl eras till 544 miljoner plus de krav som Luleå kommun kommer rikta mot staten för utbyggnaden av hamnen, vägar o.s.v. Även om socialdemokraterna så här i valförlustens tecken åter börjat tala om att bygga Stålverk 80, så står det klart att de ursprungliga planerna inte kommer realiseras.

Specialstålet utgör en betydligt mindre del av produktionen än handelsstålet. Produktionen är utspridd på mindre enheter, men samma kristendenser finns även här med hot om nedläggning och avskedanden.

Varvsindustrin

Varvsindustrin är nog den bransch som befinner sig längst ned på krisskalan. Även om varvsindustrin inte svarar för mer än 4% av industrins förädlingsvärde, så finns det dock 20.000 sysselsatta inom branschen, plus då underleverantörer, då kanske speciellt från stålindustrin - 62% av plåten till varven kommer från svenska valsverk.

Ur sysselsättningssynpunkt kommer därtill att i stort sett alla varv är lokaliserade till två regioner Göteborg/Uddevalla och Malmö/Landskrona.

Man kan spåra den nuvarande krisen tillbaka till 1973, då den stegrade efterfrågan på tankfartyg höjde fraktavgifterna kraftigt. Beställningarna ökade. Kapitalisterna inom varvsindustrin anade glada dagar och investeringarna ökade snabbt. Men glädjeyran blev kortvarig. Efterfrågan minskade och kvar fanns varven med en utbyggd kapacitet, som hade att konkurrera mot teknologiskt avancerade nya producenter från Taiwan, Singapore, Süel, Japan o.s.v.

Tidigare var den svenska varvsindustrin till merparten privatägd och då i första hand av redarkapitalet. I statens ägo fanns enbart Uddevallavarvet och militärvarvet i Karlskrona. Med den tilltagande krisen förändras det förhållande markant.

Idag äger staten de tre varven i Göteborg, Landskronavarvet och Finnbodavarvet i Stockholm. Kvar finns enbart Kockums som står utanför de statliga ägandeförhållandena, men det torde endast vara en tidsfråga innan det ansluts till AB Svenska Varv.

Syftet med denna statsintervention är i första hand att rationalisera varven och rädda dem från den omedelbara totala konkursen. Således läggs ett varv ned i Göteborg. De övriga varven tillförs kapital från staten i syfte att sanera ekonomin genom rationaliseringar. I direkt stöd kommer staten således under räkenskapsåret 1977/78 tillföra varven minst 3 miljarder kronor. Därutöver kommer staten bidra med 10 miljarder i lån eller lånegarantier.

Trots den massiva insatsen från statens sida kommer det att försvinna jobb bland varven. I en statlig proposition föreslås minskningen uppgå till 5.600 sysselsatta. Krisen kommer alltså slå igenom hårt, trots den statliga interventionen. Den samlade interventionen kommer dock att förhindra varvsindustrin från total utplåning.

Olika former för statlig intervention

Den statliga interventionen gentemot den kapitalistiska produktionsprocessen har till syfte att motverka krisens genomslag i produktionen och att verka anti-konjunkturellt, d.v.s. att motverka kriscykelns svängningar genom att antingen verka för att kapitalet flyttar sig till mer lönsamma branscher eller motsatsen, att främja kapitalets kvarstannande inom en given bransch.

Statsinterventionismen är dock underlagd de lagbundenheter som den kapitalistiska produktionsprocessen sätter för produktionen. Staten måste således intervenera i relation till dessa lagbundenheter. Den reveny som staten använder i sin intervention kommer samtidigt från samma kapitalackumulation som den intervenerar emot i form av skatter, antingen på produktion, arbetskraft eller produkter. Begränsningen i skatteuttaget, en begräsning som just sättes av ackumulationens utveckling, ställer sig således som ett hinder för den direkta statsinterventionen i dess form av statsunderstöd eller andra former av intervention som direkt kräver reveny. Därför försöker staten sig också på med en mer generell ekonomisk politik i form av finans- och penningpolitik för att på denna väg påverka de mer generella ackumulationsvillkoren.

Arbetsmarknadspolitiken och statsinterventionen i den kapitalistiska produktionsprocessen är således ett samlat led i den ekonomiska politiken i syfte att reglera förhållandena kring produktionen.

Om vi ser på arbetsmarknadspolitiken, så kan den delas upp i två delar. För det första den del som bedrivs via LO, vilket då i huvudsak är den solidariska lönepolitiken och för det andra den del som bedrivs via statsmakten, vilket är den selektiva arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken.

Målet för den solidariska lönepolitiken är enligt LO att hålla löneutvecklingen inom den s.k. EFO-modellens ramar,[39] d.v.s. att lönen inte generellt får stiga mer än vad som den s.k. konkurrensutsatta delen av näringslivet tillåter och då är det i princip exportindustrin som åsyftas. Detta innebär dels att lönen i de mest expansiva delarna av näringslivet hålls tillbaka och dels att lönen i de mindre lönsamma delarna dras upp. Denna form av lönepolitik skall enligt LO-ekonomerna leda till en omstrukturering av näringslivet, till följd av den utjämnade lönestrukturen utan då hänsyn tagen till företagens egna ackumulationsbetingelser.[40] Produktionen skall överföras till de expansiva och mest lönsamma branscherna, där profiterna blir stora till följd av att arbetarna inte tar ut hela "löneutrymmet". Samtidigt tvingas företagare i mindre vinstgivande branscher upphöra med produktionen för att lönekostnaderna är för stora, vilket gäller branscher som textil, läder och konfektionsindustri. Tesartat kan politiken sägas syfta till att påskynda konkurrensens genomslag, där produktivitetsutvecklingen inte vägs mot det nationella genomsnittet utan mot det internationella samhälleliga genomsnittet när det gäller branscher. I den solidariska lönepolitikens svallvågor följer en geografisk och branschmässig omflyttning av arbetskraften. Omskolning och flyttningsbidrag ingår som följdriktiga element i en sådan politik. Vidare finns det en begränsning i en sådan politik att den enbart kan bedrivas effektivt när näringslivet är inne i en expansionsfas, då den allmänna profitkvoten inte nivellerats, utan att det fortfarande är möjligt för kapitalisterna att uppnå extraprofiter genom att flytta sitt kapital till mer expansiva delar. För LO:s del är det en utgångspunkt att den samlade sysselsättningen inte blir hotad genom en sådan politik, ty då kommer ju en nedläggning av arbetsplatserna bli ett hot mot det samlade revenyuttaget - om inte utgångspunkten håller blir resultatet ökad arbetslöshet. I den kris vi nu upplever har den solidariska lönepolitiken därför inte fungerat i dess traditionella roll utan tranformerats till en kamp om att bibehålla sysselsättningen som huvudsaklig målsättning. Det är svårt att tänka sig att någon skulle ställa sig upp och repetera det LO-ekonomen Rehn sade 1961:

"I stället för att med protektionism och subventioner bevara det nödlidande, måste vi stödja och stimulera våra produktiva krafters koncentration till det icke nödlidande, till de livsdugliga delarna av vår ekonomi."[41]

I stället för att sikta på en rationalisering av produktionen riktas nu kraven mot att staten skall intervenera till stöd för företagen. Dessa krav har fått ett massivt stöd. Ett exempel bland många andra utgörs av demonstrationen i Torshälla med deltagande av så gott som hela befolkningen i samhället och där krav framfördes om att Gränges Nyby skulle erhålla statligt stöd. En av klasskampens motsägelser - arbetarklassen mobiliseras kring en kamp för stöd åt kapitalet i revenykällemedvetenhetens tecken.

Den del av arbetsmarknadspolitiken som bedrivs av staten kan grupperas i två underavdelningar - å ena sidan den del som tillsammans med den ekonomiska politiken har till syfte att motverka de konjunkturella svängningarna och dessas effekter och å andra sidan den del som har till syfte att hindra eller lindra effekterna av kapitalets koncentrations- och centralisationsrörelse, vilken yttrar sig i en koncentration i rummet, en lokaliseringskoncentration. Den förstnämnda företeelsen relateras alltså till det korta perspektivet medan den andra snarast hänför sig till kapitalets sekulära rörelse.

Den statliga interventionen i relation till den kapitalistiska produktionsprocessen siktar på att minska friktionen i kapitalets rörelser så att det inte stannar upp i någon av kretsloppets beståndsdelar, då antingen som penning- eller varukapital. Interventionen i själva produktionsprocessen görs genom ett ingripande gentemot antingen arbetskraften eller mot det konstanta kapitalet. Ett ingrepp i ett av dessa led för självfallet till att hela den kapitalistiska produktionsprocessen påverkas, d.v.s. att hela kretsloppet P...V...Pr...V'...P' underlättas. I vilken del som staten griper in i, beror på vilken effekt man önskar, samt på hur utvecklad den kapitalistiska krisen är.

Om vi följer detta kretslopp och ser på den statliga interventionen i förhållande till detta kan interventionen delas upp allt efter vilket led i kretsloppet den hänför sig till.

Till den första metamorfosen V...P hänförs den politik som framför allt syftar till att garantera ett större P än vad som annars vore fallet.

Härunder kan de åtgärder som skall se till att kapitalet lämnar penningformen och de som knyts till att förbilliga investeringskapitalen sammanföras. Åtgärder som skall garantera investeringarnas storlek och kostnadsläge. Av medlen för att nå dessa mål kan nämnas:

1) Investeringsfonderna. Dessa är det mest omfattande av statsinterventionismens medel och de började verka på 1950-talet. Utformningen av fonderna har genomgått förändringar, men huvudtanken bakom dem är att företagen skall spara en del av deras vinster under högkonjunkturer på ett spärrat konto hos Riksbanken för att under lågkonjunkturer få använda dessa skattefritt som investeringskapital, efter beslut om frisläppning. Investeringsfonderna har dock inte bundet kapitalet mer än fem år. Genom denna utformning stärks företagens interna investeringsmöjligheter plus att de förskjuts, på ett verkningssätt som innebär skattesubventioner.

2) Räntepolitiken. Genom det s.k. officiella riksbanksdiskontot kan staten påverka affärsbankernas låneräntor och därigenom påverka priset på lånekapitalet. Därmed har man ett medel som skall kunna fungera som regulator över främjandet eller tillbakahållandet av investeringarna i produktionen. Denna påverkan har dock sin begränsning, ty om räntan i utlandet är högre eller om profitkvoten är det, söker sig kapitalet sig dit var det får bättre förräntning. Med kapitalets internationalisering framträder nationalstatens begränsade möjligheter till reglering av produktionen allt tydligare.

3) Lån eller statliga lånegarantier. Staten har speciellt under de senare åren gett omfattande statliga garantier och direkta lån utan ränta eller med låg ränta till branscher som befinner sig i kris. Detta är ett mer selektivt medel och riktar sig mot kapital med dålig egen ackumulation.

Investeringsfondernas frisläppning är ett av de första medel som regeringen tillgriper vid krisframträdelser i ekonomin. Både under krisen 1971-1972 och i den nuvarande krisen har investeringsfonderna varit frisläppta på ett tidigt stadium. Det är också i krisens början som detta medel har sin verkan. Orsaken till att kapitalisterna inte investerar beror självfallet inte på att investeringskapitalet är för "dyrt" i sig, utan på att profiten är för låg. Sänkningen av kostnaderna för investeringarna både i form av skattelättnader och i form av räntesänkning leder inte till att kapitalet investerar i olönsamma branscher, men kan göra det lättare för kapitalet att fly till mer lönsamma branscher. Därför har också denna form av stöd också den största effekten i början på krisen. Senare får t.ex. en räntesänkning den motsatta effekten - kapitalet flyr landet.

När dessa medel - skattelättnader för investeringar och räntesänkningar - inte längre fungerar, så är det dags för en ökning av det statliga kapitalet dels i den statliga lånegarantins form och dels billiga lån till näringslivet.

Förflyttar man nu blicken till nästa skede i kretsloppet kan interventionen riktas mot arbetskraften eller mot produktionsmedlen. Tidigare har den av fackföreningen företrädda solidariska lönepolitiken behandlats, vilken helt klart hänför sig till arbetskraften. Här splittrar vi nu även upp den intervention som sker från staten i den del som berör arbetskraften och den del som berör den materiella produktionsutrustningen.

Med avseende på arbetskraften har statens agerande två funktioner. För det första den som är knuten till att reglera varan arbetskraft i den kapitalistiska produktionsprocessen. Detta är dels att direkt garantera arbetskraftens kvalifikation som arbetskraft, d.v.s. dess skicklighet som arbetskraft. Denna regleras som direkt yrkesutbildning eller genom omskolningsverksamhet. I krisens början koncentreras ansträngningarna på att omflytta arbetskraften till expansiva branscher genom dels flyttningsbidrag och dels omskolning. Av de olika åtgärder som AMS vidtar var det endast flyttningsbidragen som minskade från 1976 till 1977. Orsaken till att flyttningsbidragen minskar när krisen bryter ut är självfallet att det inte längre finns någon plats att flytta arbetskraften till.

AMS-utbildningen (omskolningen) får en annan funktion allt eftersom krisen breder ut sig. Den förändras till att säkerställa arbetskraften från förstörelse och att hålla uppe disciplinen och yrkeskunnigheten hos de arbetslösa arbetarna. Denna utbildning sker såväl företagsinternt som -externt.

AMS-arbetena - beredskapsarbeten, arbetsvärd, arkivarbete och olika former för skyddade verkstäder - har funktionen att sysselsätta den s.k. utslagna arbetskraften, d.v.s. arbetskraft som inte orkar eller hinner med det högt uppskruvade tempot på den öppna marknaden - de som inte kan tillfredsställa kapitalets "varulvsglupande hunger efter mervärde".

Kvantifierar man hela utvecklingen av statens intervention gentemot arbetskraften utifrån antalet personer som berörs av Arbetsmarknadsstyrelsens åtgärder framkommer följande tabell:

Den del som framför allt ökat under det senaste året är arbetsmarknadsutbildningen och inom denna grupp då i största grad den företagsinterna utbildningen - ex.vis. den s.k. 25-kronan. Detta förrycker dock inte att denna verksamhet är en annan form än den öppna arbetslösheten. Under det första halvåret 1977 var arbetslösheten bland de arbetslöshetsförsäkrade 1,1 %, och enligt arbetskraftsundersökningarna låg den på 1,7 %, vilket bör jämföras med att det totala antalet i genomsnitt av AMS sysselsatta var 3,8 % - alltså mer än dubbelt upp jämfört med den öppet registrerade arbetslösheten. För att visualisera utvecklingen låter vi även det totala antalet berörda framträda i diagramform.

Antal personer (tusental) i genomsnitt sysselsatta av AMF.[...][43]

Den andra funktionen i förhållande till arbetskraften förverkligas genom den reglering som staten företar genom ingrepp i själva arbetskraftens penningform och dess kostnader som arbetskraft. Denna form av ingrepp har antingen till syfte att höja eller sänka kostnaderna för arbetskraften. Således har arbetsgivaravgiften och de s.k. sociala kostnaderna som är pålagda kapitalisterna till effekt en direkt ökning av arbetskraftskostnaderna. Summan av dessa avgiftsnormer uppgår för närvarande till c:a 40% utöver lönen.[44] Detta blir ett medel att gynna kapitalintensiva gentemot arbetsintensiva kapital. Staten kan även sänka kostnaderna. Detta kan ske, som vi har sett i den nuvarande krisen, genom att arbetsgivaravgifterna sänks, d.v.s. det tänks som ett sätt att bevara arbetstillfällen inom företag där de annars försvunnit.

Vid sidan av dessa nu uppräknade former finns även t.ex. introduktionsstöd för arbetskraften, utbildningsbidrag, sysselsättningsbidrag.[45]

Produktionsmedlen (produktionsprocessens konstanta kapital) kan spaltas upp i en fast del (maskiner, byggnader, o.s.v.) och en rörlig del (råvaror, energi, o.s.v.). Staten försöker på skilda sätt stöda investeringarna i det fasta konstanta kapitalet - denna verksamhet sammanhänger direkt med det som behandlades under metamorfosen P...V. Därutöver finns det investeringsstöd, genom att staten helt enkelt betalar investeringarna i samband med lokaliseringsstöd. Ytterligare medel är avskrivningsregler, stöd till teknisk forskning o.s.v.

I förhållande till det konstanta kapitalets flytande del existerar det stöd till ex.vis. forskning och produktutveckling, energisparande åtgärder, återvinning av råmaterial och andra verksamheter som syftar till en ekonomisering av produktflödet.

I kapitalets kretslopp har vi nu kommit fram till V', som representerar ett större värde än de varor som sattes in i produktionen - det innehåller även ett mervärde. I relation till detta stadium har staten intervenerat sedan 1975 genom stöd till lageruppbyggnaden. Staten bidrar till kostnaderna för att ett oproportionerligt stort lager, med den bakomliggande tanken att produktionen inte skall avbrytas. Därför är det ett stöd av kortsiktig karaktär och skall avvecklas fram till 1978. Stödet är även till sin karaktär rätt begränsat, eftersom det innebär att företagen är tvungna att binda en allt större del av sitt kapital i lagerhållning, vilket leder till likviditetsbrist. Därmed blir stödet i första hand en hjälp när lagren skall realiseras och då företagen antingen kan sälja ut dessa billigare eller realisera en övervinst.

Det realiserade kapitalets storlek P' kan staten påverka genom en rad skilda åtgärder. Först finns naturligtvis de direkta skattebestämmelserna och där har den svenska företagsvinstbeskattningen i realiteten sjunkit under perioden efter andra världskriget. I stället har beskattningen allt mer flyttats över till pålagor på arbetskraften. Likaledes undantas de medel som avsätts till investeringsändamål. Ett annat medel att påverka det realiserade kapitalets storlek är momsen, genom att man med den kan influera de köpkraftiga efterfrågans storlek. Till denna grupp kan även exportkrediterna räknas och dessa utgör det mest omfattande stödet och uppgår till 35 miljarder kronor för budgetåret 1977/78.[46] Stödet ges i första hand som garanti för export och syftet är att främja den svenska varuexporten genom att garantera exportens realisering till penning.

Lämnar vi kapitalets kretslopp kan den del av arbetsmarknadspolitiken som bedrivs av staten även delas upp i en del som omedelbart syftar till att tillsammans med den ekonomiska politiken hindra de konjunkturella svängningarna och för det andra den del som skall hindra eller mildra lokaliseringsmässiga och därmed samhällsmässiga skadeeffekter av den kapitalistiska koncentrationsrörelsen. Den sista delen är speciellt viktig i ett så glest befolkat land som Sverige.

Jämför man arbetsmarknadspolitikens utformning i de nordiska länderna finner man stora skillnader och för Sverige och Norge utgör den selektiva delen av denna politik ett tungt inslag. Annorlunda är det i Finland och Danmark där statsmakten försöker bekämpa krisen med nästan enbart generella ekonomiska medel.

För Danmark utgör t.ex. de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna 1975/76 2,6% av BNP, varav arbetslöshetsunderstödet är på 2,3%, medan då arbetsmarknadspolitiska medel uppgår till 0,3%.[47] I Sverige är det precis tvärtom. Under samma period utgör de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna 1,9% av BNP och härav går 0,1% till arbetslöshetsunderstöd medan hela 1,8% används till arbetsmarknadspolitiska medel. Dessa tal säger lite om hur annorlunda den svenska politiken delvis är.

Huvudlinjen har varit att arbetslösheten skall bekämpas inom företagen. Denna linje genomförs med hjälp av tre riktlinjer beroende på den uppkomna situationens karaktär. De kan även ses som ett svar på krisens fördjupning - man tvingas övergå från den första metoden över den andra till den tredje, där de olika metoderna är:

1) Stimulera produktionen

2) Sysselsättningsbibehållande åtgärder

3) Statligt övertagande

Den första riktlinjen syftar till att stimulera produktionen inom företagen, genom att stimulera investeringarna och därmed produktionen. Eller man kan även stimulera produktionen på det bakvända sättet genom stödet till lagerproduktion. Detta skedde i mitten av 1975 då lagerstödet på 20% infördes och investeringsfonderna frisläpptes generellt.

Detta inträffade efter två högkonjunkturår 1973-1974. Trenden började dock vända redan under hösten 1974, då orderingången till exportindustrin minskade. Trots att det började uppträda en mer allmän avmattning i den svenska industrin lyckades man att öka sysselsättningen genom stimulansåtgärder. Resultatet blev att industrins investeringar inte minskade under denna period, utan tvärtom ökade. Denna politik har den nackdelen att industrin stimuleras till investeringar när det inte existerar någon bas för dessa.

Lagerstödet från 1975 har bidragit till att industrin ligger på ett allt större lager, som i år uppskattas belöpa sig till ungefär 70 miljarder kronor - av detta är mellan 11 och 15 miljarder överlager. Vid årsskiftet 1976/77 sänktes lagerstödet till 10% och den nuvarande politiken går ut på att företagen skall avveckla sina lager. Företagen kan helt enkelt inte formera sitt värde genom att binda kapitalet i lagerproduktion.

Den andra riktlinjen tas fram när arbetskraften direkt hotas av avsked och staten intervenerar för att bibehålla arbetskraften sysselsatt inom företaget med någon annan produktion, reparation eller med utbildning. Stöd till utbildning av arbetskraften ges med 25 kronor i timmer per anställd. Detta gäller under 160 timmar per anställd därefter sänks bidraget till 15 kronor i timmen, vilket betalas ut under högst 800 timmar.

Vid sidan av detta stöd utbetalas ett 75%-igt lönekostnadsbidrag för anställda inom företagen som inte sysselsätts med den normala produktionen utan med ex.vis. underhåll och reparationer.

Den tredje riktlinjen träder in när företagen hotas av direkt konkurs eller nedläggning. Vid dessa tillfällen sker interventionen genom att staten övertar företaget, eller intervenerar gentemot stora delar av en bransch för att rationalisera densamma (som textil-, varvs- och stålindustrin). Staten kan även gå in under högst ett år och betala 1/3-del av lönekostnaderna för samtliga anställda.

För den arbetskraft som direkt avskedas finns som det sista alternativet AMS-arbeten.

Den statliga interventionen kan alltså relateras till de olika utvecklingsstadier i krisutvecklingen. Skilda krisformer kräver skilda statsingrepp.

Borgerlig och socialdemokratisk krispolitik

När den borgerliga regeringen tog över regeringsansvaret efter mer än 40 års socialdemokratiskt styre, så trodde många och då inte minst arbetarklassen, att det skulle innebära en ny ekonomisk politik i Sverige. Att det skulle bli ett fundamentalt brott med den socialdemokratiska statsinterventionismen, med dess omfattande ingrepp i arbetsmarknaden och försöken till att styra och reglera de ekonomiska förhållande kring den materiella produktionen. Faktum är emellertid att den borgerliga regeringen på en rad väsentliga punkter har vidarefört den statsinterventionism som den socialdemokratiska regeringen utformat under senare år.

Då den borgerliga regeringen intog regeringspositionen hösten 1976 var det svenska kapitalet på väg in i en omfattande kris. Det var en kris som inte omedelbart framträdde, utan där sysselsättningen och produktionen på "konstigt" sätt hölls uppe med hjälp av omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Krisen kan i realiteten, som vi tidigare visat, föras tillbaka ända till 1974.

Krisen började uppträda som en bristande orderingång i vissa branscher och då i första hand inom varvsindustrin. Sen dess har allt fler branscher blivit berörda av krisen. Profitkvotsfallet har efterhand satt sig igenom inom allt fler branscher och under hösten 1977 har så gott som hela industrin orderbrist. Den enda bransch som inte helt underkastats krisen är verkstadsindustrin. Vissa delar av densamma är fortfarande "konkurrensduglig" i ett internationellt perspektiv. Konfronterad med en kris som snabbt spred sig har den borgerliga regeringen sett sig tvingad att vid sidan av arbetsmarknadspolitiken också vidta mer traditionella ingrepp i penning- och finanspolitikens form.

I och med att krisen sprider sig till allt fler branscher, blir det allt svårare för de borgerliga partierna att fortsätta med den selektiva arbetsmarknadspolitiken. Statsinterventionismen kommer alltså att ta sig nya former, bestämt av det förhållandet att krisen blir allt mer omfattande.

Problemet med den selektiva arbetsmarknadspolitiken är att krisens effekter inte får lov att slå igenom. Det är således kris utan att de vanliga effekterna av krisen framträder, såsom ex.vis. arbetslöshet och med den sammanhängande faktorerna. Den bristande exporten och den relativt höga hemmakonsumtionen leder till att 'efterfrågan' blir för hög - betalningsbalansen blir negativ och inflationen skjuter i höjden som en följd av underbalanseringen av statsbudgeten. Staten har således haft för höga utgifter i relation till skatteuttaget, vilket inte kan blir större till följd av att lönerna skall hållas nere och mervärdet kan inte dras in av staten eftersom företagen har en besvärlig konkurrenssituation.

I ett försök att förändra detta läge har den borgerliga regeringen för en tid fortsatt med att understöda näringslivet genom arbetsmarknadspolitiken. Detta har den gjort genom att massivt stöda industrin och genom att företa traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Ett ytterligare led har varit att sänka arbetsgivaravgiften och så har kronans värde sänkts för ätt därmed fördyra importen och främja exporten. Slutligen har momsen höjts för att dels få ned underskottet i budgeten och dels för att begränsa hemmamarknadsefterfrågan och därmed dämpa underskottet i betalningsbalansen.

Det är klart att dessa åtgärder inte kommer att "avskaffa" krisen. I första hand har de till syfte att hindra att dels arbetslösheten breder ut sig och dels att se till att arbetsmarknadspolitiken inte leder till att statsfinanserna inte försämras på ett katastrofalt sätt. Det är dock frågan om detta kommer lyckas. För innevarande år beräknas underskottet i statsfinanserna bli c:a 23 miljarder. För nästa år beräknas att det skall stiga till 30 miljarder. Det är klart att detta inte leder krisens upplösning och därför är nya statsingrepp att vänta.

Trots dessa åtgärder, så har regeringen i sin prognos för 1977 räknat fram att underskottet i bytesbalansen blir c:a 16 miljarder kronor och att bruttonationalprodukten kommer att sjunka med c:a 3%. Prognosen ger också vid handen att investeringarna i industrin kommer att minska med c:a 14% och slutligen att inflationen för 1977 kommer att uppgå till 13%. Detta är regeringens egna beräkningar - hur det kommer gå får framtiden utvisa. Tidigare beräkningar från den borgerliga regeringen har visat sig vara allt för optimistiska.[48]

Sänkningen av industrins totala investeringar talar sitt tydliga språk: Industrin vill inte investera trots att den borgerliga regeringen lovar sitt fulla stöd i form av investeringsgarantier, m.m. Kapitalet söker sig i stället till andra länder där profiterna är större och där det fortfarande är möjligt att reproducera kapitalet. Således har den legala kapitalflykten till utlandet under senaste åren stiget från 1,1 miljard 1970 till ungefärligen 5,2 miljarder 1977 - en femdubbling på sju år![49] Det har inte varit lönsamt för kapitalet att fortsätta investera i Sverige. I stället har det kapital som kunnat frigöra sig sökt sig till mer lönsamma investeringsobjekt i utlandet.

Trots den uppenbara bristen på effektiva åtgärder mot krisen har inte den socialdemokratiska oppositionen kunnat sätta upp ett realistiskt alternativ mot den borgerliga krispolitiken. De borgerliga åtgärderna har legat allt för nära den politik som under många år varit kännetecknande för den socialdemokratiska krispolitiken.

Det socialdemokratiska 10-punktsprogrammet mot krisen har inte inneburit något reellt alternativ till den förda politiken. Det socialdemokratiska förslaget är i realiteten en fortsättning på de traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och några allmänna viljemässiga utsagor om ett ökat medbestämmande för löntagarna i produktionen. Programmet har inte stått som något ekonomiskt alternativ. På samma sätt förhåller det sig med LO:s hållning till den borgerliga politiken. Då den borgerliga regeringen framförde sitt krispaket krävde LO i högt ordalag att nu måste löntagarna kräva kompensation. Men efter några få månader och de nya kollektivavtalen skall till att förhandlas fram, har det redan kommit nya signaler från LO-ledningen. Samtidigt med att LO driver en allmän kampanj för löntagarfonder, så har LO-chefen Gunnar Nilsson drivit en speciell variant. Principerna för löntagarfonderna har varit. [???] politiken.

2. Att motverka förmögenhetskoncentrationen.

3. Löntagarnas inflytande skall öka.

Till dessa tre punkter införde nu LO-chefen en ny fjärde punkt:

4. Att framskaffa riskvilligt kapital till företagen.

Genom att företagens vinster inte längre räcker till för investeringarna, så måste man enligt LO nu även ta av löneökningarna till kapitalbildningen. AP-fonderna är otillräckliga och det kapital som redan är samlat där skall inte riskeras. Det är som om Gunnar Nilsson sa: Om kapitalet inte vill investera för att upprätthålla sysselsättningen, ja då kommer vi att göra det.

Därmed ser LO och arbetarrörelsen bort från att krisen inte orsakas av brist på kapital, utan att det är en brist på profit och som följd av detta brist på sysselsättningstillfällen.

Det förslag som LO här presenterar - att kasta in Meidner-fonderna som ett krislösningsförsök - faller inom ramarna för den politik som LO och socialdemokratin har fört under hela efterkrigstiden, d.v.s. försök att styra och reglera kapitalet i relation till dess egna lagbundenheter. Att själv försöka att få kapitalet till att investera när det inte är lönsamt längre genom att dirigera över kapitalet i lönsamma branscher med hjälp av den solidariska lönepolitiken och när krisen kommer försöka att få produktionen och sysselsättningen kvar på den tidigare nivån genom statsunderstöd och nu slutligen försöken att via fjärde AP-fonden och Meidner-fonderna direkt investera.

Den socialdemokratiska och LO:s krispolitik är således en fortsättning på den s.k. blandekonomiska modellen, där även förstatligande finns som ett sista alternativ. Som vi har sett det med varvsindustrin och tidigare med LKAB och NJA. Att denna politik med statskapitalistiska lösningar har sin begränsning påvisar krisen inom dessa företag.

Statskapitalistiska lösningsmodeller på krisen och det gäller också det s.k. löntagarkapitalet, har just sin begränsning som ligger i det kapitalistiska systemets karaktär med bytesvärdeproduktion - oavsett om det är privatkapital, statskapital eller löntagarkapital så skall det värdeförmeras i den kapitalistiska produktionsprocessen och det skall vidare realiseras på en marknad för att på nytt bli kapital i den kapitalistiska produktionsprocessen. Denna värdeförmering kan enbart ske genom att varorna kan säljas med profit.

Att LO-förslaget och den socialdemokratiska politiken till sitt innehåll är lika med en lönesänkning - detta även om lönesänkningarna annonserats som utbyte mot inflytande över investeringarna - visar enbart det sätt som reformismen för fram arbetarklassens revenyintressen under kapitalismen.

Skillnaderna mellan den socialdemokratiska och borgerliga krispolitiken är av två slag.

1) Å ena sidan har den borgerliga regeringen i större utsträckning använt sig av mer generella ekonomiska-politiska medel. Detta beror i första hand på att allt eftersom krisen breder ut sig, blir det allt svårare att bedriva en krispolitik genom selektiva åtgärder. Det går inte att vara selektiv mot en hel industri. Men det beror även på att det omfattande stödet till industrin leder till en allmän svaghet i statsfinanserna, en svaghet som inte kan stärkas under en kris genom större skatteuttag. Andra finans- och penningpolitiska åtgärder måste användas. Även den socialdemokratiska regeringen hade varit tvungen till liknande åtgärder även om de haft en annan utformning. Socialdemokraterna hade nog t.ex. väntat lite längre med att sänka kronans värde än vad den borgerliga regeringen gjorde.

2) Å andra sidan kan skilda uppfattningar noteras inom arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken. Inom detta område framträder skillnaderna klarare, även om den för stunden inte är så markant. Den borgerliga regeringen har på en lång rad områden fortsatt den socialdemokratiskt förda politikens stöd till näringslivet. Allt större belopp flyter till näringslivet både i form som direkt stöd (lån eller lånegarantier) och i interventionsform (ex.vis. AB Svenska Handelsstål med hälften statligt och hälften privat ägande). Svårigheterna inom detta senare område ter sig snarast som ett problem för den borgerliga regeringen att inte det statliga ägandet skall omfatta fler delar av industrin. Här kommer nämligen en borgerlig regering delvis i kollisionskurs med sin egna väljare.

Om den borgerliga regeringen har svårigheter vid direkt statskapitalistiska lösningar på krisen, så har delar av den borgerliga regeringen öppnat sig för fondtanken - ett kollektivt sparande (tvångssparande) som på något sätt skall överföras till industrin som investeringskapital. Utifrån detta perspektiv bör det senaste LO-utspelet, om att fonderna inte skall i huvudsak vara kopplade till direktinflytande, ses.

Det råder däremot ingen tvekan om att under en socialdemokratisk regering skulle kravet om medinflytande drivits hårdare. Om inte annat så av ideologiska orsaker.

Samtidigt har krisen visat på bristerna i den socialdemokratiska krisbekämpningsstrategin. Såväl arbetsmarknadspolitiken som förstatligande av företag har varit otillräckliga. Dessa åtgärder kan på sin höjd tidsmässigt förskjuta krisen. De kan däremot inte som under en uppgångsfas leda till att sysselsättningen och dess bas - en expanderande kapitalism - säkras.

Avslutning

Under perioden efter andra världskriget har den svenska kapitalismen varit ett mönster för många västeuropeiska och andra kapitalistiska länder. Detta berodde på den starkt expanderande och effektiva kapitalismen, med sammanknytning och samförstånd mellan klasserna förmedlat av det socialdemokratiska regeringsinnehavet. Idén om den styrda och reglerade kapitalismen har stått som målsättning.

Denna bild har förstärkts under några år då västvärlden varit inne i en allt mer omfattande kris, medan det i Sverige har förts en politik som har gjort att krisen inte på samma sätt har slagit igenom. Vi har sökt visa att i realiteten har den svenska kapitalismen befunnit sig i ett kris liknande tillstånd sedan 1970-talets början men detta tillstånd har inte manifesterats förrän de tre senaste åren. Det som skiljer krisutvecklingen i Sverige från andra länder har varit att krisens effekter i form av omfattande arbetslöshet, företagsnedläggningar och social oro inte fått lov till att utveckla sig i Sverige. Detta beror i första hand på den omfattande arbetsmarknadspolitiken, där de belopp som i andra länder utbetalats till arbetslösa i Sverige har använts till att hålla sysselsättningen uppe inom företagen genom stöd till industrin. Denna politik har varit möjlig i kraft av att krisen inte har slagit igenom i hela näringslivet.

Denna period av krisens utveckling börjar närma sig slutet. Krisen håller på att utveckla sig till att omfatta hela näringslivet och efterhand som detta sker kommer den selektiva sysselsättningspolitiken också att bryta samman och den öppna arbetslösheten kommer att öka.

Detta betyder inte att det är omöjligt för regeringen att sätta in nya statsingrepp gentemot arbetslösheten. LO:s öppning i löntagarfondsfrågan pekar på en sådan möjlig väg med kapitaltillförsel till näringslivet. Problemet är att detta kräver att arbetarklassen finner sig i att som motprestation få sänkt lön. Även om den reformistiska traditionen är stark, så är det tveksamt om arbetarklassen går med på ytterligare sänkt lön i ett läge med mycket snabb inflation. Kvar står dock frågan om hur krisen kommer sätta sig igenom med allt vad som detta innebär. På något sätt kommer arbetarklassen att betala, antingen i form av arbetslöshet eller reallönesänkningar.

Noter:

[1] K. Marx: Kapitalet I, Cavefors förlag 1970, s. 573.

[2] E. Mandel: Senkapitalismen I, Coeckelbergs förlag 1974, s. 106-136.

[3] Se exempelvis intervjun med S. Amin i Zenit 2/1974 s. 25-46.

[4] För en introduktion till teorin kan A. Kasvios artikel i Häften för Kritiska Studier 2-3/1973 s. 6-44 duga.

[5] Hans framställan finns bl.a. i P. Mattick: Marx och Keynes, Röda Bokförlaget 1975.

[6] Detta skall inte sammanblandas med diskussionen om värdelagens tidsmässiga giltighet, där Engels förespråkar att den varit giltig under fem- till sjutusen år; se det som kallas hans "Tillägg och efterskrift till Kapitalet III" återgivet på svenska i K. Marx: Kapitalet III, Cavefors förlag 1973, s. 794-795.

[7] Vi lämnar här inga direkta citathänvisningar, eftersom det är ganska meningslöst. Men den som inte tror det skrivna: Läs VPK:s krisprogram eller ett par nummer av Gnistan [SKP] eller Arbetarkamp [FK] eller Internationalen [KAF].

[8] Denna liksom den först skisserade synen ligger nära att det snarast är fråga om ett fördelningsproblem. Man kan även se det som att vänstern fortfarande till stora delar håller fast vid den traditionella synen på socialismen som en produktivkrafternas snarare än människans befriare.

[9] För en grundläggande genomgång av de centrala begreppen i den marxska terminologin se; Kapitalets produktionsprocess, Förlaget Barrikaden 1974.

[10] För en utredning av extraprofiternas uppkomst och härstamning och de olika synerna på dessa se ex.vis. J.H. Mendner: "Teknologisk utveckling i den kapitalistiska arbetsprocessen", Röda Bokförlaget 1977.

[11] Jfr Kapitalet III, s. 779-780.

[12] Kapitalet I, s. 37.

[13] Uppdelningen av den samhälleliga totalproduktionen utgår från den officiella statistikens SNI-indelning (SNI=Svensk Näringsgrensindelning). Denna indelning går från den enställiga till den femställiga nivån. Vi säger väl inte likt Kajsa Varg: Man tager vad man haver; men ibland blir man utlämnad till vad som finnes. (Jfr även med Marx' förtrytelse över statistikens ofullkomlighet, Kapitalet I, s. 347.

[14] Uppgifterna i denna tabell och föregående har tagits från SM:N 1976:7.4 s. 38 ff. Om någon uppfattar detta som empiri vill vi svara i den något överspelade andan att empirin är "det sinnligt erfarbara" och i denna mening framträder varubegreppet som mer empiriskt än t.ex. BNP-begreppet. För den vulgariserade formen att teorin är knuten till bokstäver och empirin bunden till siffror döljer det faktiska skeendet. BNP-abstraktionen och dess matematiserade form tillhör de mest vidunderliga abstraktioner som någonsin frambringats. Den är inte mer konkret än dånet från Tors hammare.

[15] Kring diskussionen om vad som konstituerar det produktiva arbetet från det improduktiva fördes det en debatt för några år sedan, se ex.vis. Zenit 33/1973 och 4/1975, Nordisk Tidskrift för Politisk Ekonomi 1/1974 och 2/1974, och även Hansen/Hultberg/Söderlund: "Svensk kapitalism", Röda Bokförlaget 1976, s. 43-48.

[16] Det finns vid sidan av varucirkulationen på den internationella marknaden en allt större del cirkulation av avgifter för licenser, patent och liknande i form av royaltys. Handeln med tjänster och direktinvesteringar ökar betydligt snabbare än världshandeln med varor, se ex.vis. Ny Teknik 1977-10-20, s. 6.

[17] För att kunna föra dessa beräkningar har det varit tvunget att utgå från antalet anställda istället för någon form av mått på produktionsvärdet. SM Am 1977:1.2. Tabell 1 och 4, samt Statsföretags Årsberättelse 1976.

[18] Om diskussionen kring uppkomsten av ett internationellt genomsnittligt värde, se C. Neusüss: "Imperialismen og det kapitalistiske verdensmarked", Forlaget Kurasje, s. 167-182.

[19] Uppgifterna har hämtats från SOS:Industri 1974. Det totala antalet arbetsställen var 12.430. Antalet sysselsatta 930.807 Antalet arbetarpersonal 678.631. Saluvärdet 179.062 miljoner kronor. Förädlingsvärdet 81.941 miljoner kronor.

[20] Altvater/Hoffmann/Schöller/Semmler: "Kapitalens udviklingsfaser og -tendenser i Vesttyskland", del I och II i Kurasje 12 och 13, Köpenhamn 1975/1976. Artiklarna var ursprungligen publicerade i Probleme des Klassenkampfs nr 13 och 16.

[21] Diagrammet bygger på egna beräkningar av officiell statistik från SM:Nationalräkenskaperna, SM:Industri och SOS:Industri. Bearbetningsmetodiken ansluter sig till det av Altvater m.fl. skisserade tillvägagångssättet. [Diagrammet har uteslutits i denna nätupplaga - MIA.]

[22] För en utförlig framställan av lagen hänvisas till K. Marx: Kapitalet III, kapitel två till femton.

[23] Marx använder begreppet organisk sammansättning när han refererar till kapitalets värdesammansättning och begreppet teknisk sammansättning när han syftar på kapitalets materiella sammansättning, d.v.s. produktionsmedelsmängden i förhållande till arbetskraften. Det här använda begreppet, kapitalintensitet, skall väl snarast ses som en indikator på den tekniska sammansättningen.

[24] Kapitalet III, s. 138.

[25] ibid s. 137.

[26] Kapitalet I, s. 461.

[27] ibid s. 458.

[28] Mäter man sambandet mellan kapitalintensitet och arbetsproduktivitet i skilda branscher, där kapitalintensiteten endast inkluderar det konstanta kapitalets fasta del, för man ett värde på den empiriska korrelationskoefficienten (r) på 0,94. Ett ur statistisk synvinkel starkt positivt samband. Inkluderar man det konstanta kapitalets cirkulerande del i beräkningarna av kapitalintensiteten kvarstår det starka sambandet (r) = 0,86. Detta tyder på att arbetets produktivkraft huvudsakligen stegrats genom en förhöjd kapitalintensitet. Däremot finns det inte någon direkt korrelation mellan pi och kapitalintensiteten (r) =-0,26, eller mellan det konstanta kapitalets fasta och cirkulerande del (r) = 0,04.

[29] Framställningen bygger på uppgifter kring orderstocken inom vissa branscher enligt SCB:s Månadsstatistik och SM:I:s data kring produktionsvolymens utveckling inom vissa branscher, där ett lägre värde för en månads produktion jämfört med samma månad tidigare år räknas som ett tecken på kristendens inom branschen, dock i väl medvetande om bristfälligheterna i tillvägagångssättet. 311 = livsmedelsindustri, 34111 = massaindustrin, 34112 = pappersindustrin; vad de andra siffrorna står för har tidigare angetts. [Diagrammet har uteslutits i denna nätupplaga - MIA.]

[30] Utifrån SCB:s månadsstatistik och Sveriges Varvsindustris Verksamhetsberättelse 1976.

[31] SCB:s månadsstatistik.

[32] Pi-beräkningar utifrån den statistik som finns SOS:Industri. [Diagrammet, som framförallt visar på en nedgång för brytning av mineraliska produkter, har uteslutits i denna nätupplaga - MIA.]

[33] Beräkningar av utvecklingen mellan det konstanta kapitalets fasta och rörliga del, utifrån SOS:Industri. [Diagrammet har uteslutits i denna nätupplaga - MIA.]

[34] Y = förädlingsvärde; L = antal sysselsatta; K_I = konstant kapital fast del; K_II = konstant kapital fast och rörlig del; W = lönesumma. SOS:Industri 1974.

[35] Se Marx' reproduktionsscheman i Kapitalets andra band, 20:e och 21:a kapitlet. II.

[36] SIND 1976:1. Industrin i Sverige - Utvecklingen till 1980, Statens Industriverk, s. 197.

[37] SM:I 1977:3.9.

[38] Affärsvärlden 40/1977 s. 19.

[39] Om EFO-modellen; se Edgren/Faxén/Odhner: "Lönepolitik och samhällsekonomi", Stockholm 1970.

[40] För en diskussion kring den s.k. solidariska lönepolitiken hänvisas till Meidner: "Samordnad och solidarisk lönepolitik", Stockholm 1974.

[41] Citerat från Öhman: "LO och arbetsmarknadspolitiken efter andra världskriget", Stockholm 1974, s. 32. Detta är ingen avvikande åsikt utan den präglade hela LO-kongressen 1961.

[42] Materialet är sammanställt utifrån Andersson/Meidner: "Arbetsmarknadspolitik och stabilisering", Vänersborg 1973, s. 38-39 och AMS: Arbetsmarknadsstatistik 8-9/1977. Uppgifterna för 1977 har framtagits genom extrapolering av första halvårets siffror och kan därmed bli lite missvisande, men trenden torde vara uppenbar.

[43] Dessa uppgifter kan direkt jämföras med antal anställda inom företag då de bygger på årsgenomsnitt och ej på antalet någon gång berörda. Den senare siffran torde vara över 300.000 för 1977. [Diagrammet, som visar en uppgång under perioden 1950-77 med undantag för åren 1973-75, har uteslutits i denna nätupplaga - MIA.]

[44] Merparten av det som kallas arbetsgivaravgifter och socialavgifter är reglerade genom lag. En mindre del regleras genom avtal med fackföreningsrörelsen. Avgifternas storlek är olika för arbetare och tjänstemän.

[45] Uppgifter om stödformer har huvudsakligen hämtats från den av Industriförbundet utgivna Stödhandboken 1977/78, tidningsuppgifter och officiellt tryck.

[46] Exportkrediterna har till uppgift att garantera företagen att försäljningssumman verkligen kommer in till företagen.

[47] Arbetsmarknadspolitiken i de nordiska länderna under konjunkturnedgången 1975-1976. Nordiska utredningar A 1977:6, Nordiska rådet.

[48] Aftonbladet 26/10 1977.

[49] Den legala kapitalflykten likställs här med Riksbankens tillstånd till investeringar i utlandet och kan liknas vid produktiva investeringar i utlandet. Därutöver finns naturligtvis även spekulationskapital som förs ut illegalt.

Last updated on: 3.8.2011

Tidskriften TEKLA
Svensk avdelning | MIA