Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Förhållandet mellan socialisation och produktion kan analyseras utifrån skilda samhälleliga erfarenhetsområden och socialisationssektorer hos individerna. I detta bidrag väljes den omedelbara produktionsprocessen som undersökningsobjekt. Det som här skall undersökas är förhållandet mellan socialisation och produktion, uttryckt som förhållandet mellan de psykiska strukturer som individerna och deras behov redan utvecklat (produktionsprocessens subjektiva sida) och produktionsprocessens strukturer och krav (produktionsprocessens objektiva sida). Det metodologiska och teoretiska problem söm ett sådant projekt ställer består i att både individernas subjektiva strukturer och produktionens objektiva strukturer till att börja med måste bestämmas utifrån sina egna lagbundenheter, innan deras förhållande till varandra kan undersökas. Denna artikel försöker därför samtidigt att utveckla en socialpsykologisk begreppsram, med vars hjälp man kan begripa både arbetserfarenheternas inverkan på individernas psykiska strukturer och individernas försvars- och bearbetningsstrategier inför produktionsprocessens strukturer och krav. Under betingelsen av den hittillsvarande arbetsdelningen mellan vetenskaperna har vårt tillvägagångssätt - analys av de subjektiva och objektiva strukturerna - varit hänvisat till skilda discipliner. Med hjälp av observationsmetoder har i synnerhet den industrisociologiska forskningen tagit tag i produktionsprocessens objektiva sida. Vetenskapliggörandet av produktionen har sönderdelat arbetsprocessen i dess grundelement och gjort dem empiriskt mät- och beräkningsbara. Empiriska arbetsprocess- och arbetsplatsanalyser kan avbilda denna uppdelning av arbetsprocessen, men de omfattar bara individen i den utsträckning hon är en del av produktionsförloppet.
Analysen av den subjektiva sidan faller inom psykologins områden i dess vidare mening. Inom socialpsykologin, som är anpassad till den empiriska samhällsforskningens metoder och som försöker utreda produktionsprocessens subjektiva verkningar genom att undersöka industriarbetarnas medvetande och inställning, anses enkätmetoden vara ett lämpligt tillvägagångssätt.[2] Sambandet mellan produktionsprocessens objektiva betingelser och de "subjektiva omständigheterna" blir i bästa fall behandlat efteråt genom att man fastställer korrelationer. Språkliga yttringar och observerbara förhållningssätt är emellertid bara manifestationer av psykiska processer och inte själva dessa processer; de befinner sig i slutet av en förmedlingsprocess som det för oss gäller att förklara. Innan man kan etablera samband mellan de samhälleliga förhållandena och det individuella förhållningssättet, gäller det därför att tillägna sig den objektiva och subjektiva betydelsen av det empiriskt observerade förhållningsningssättet och de registrerade inställningarna. Det vill säga, inledningsvis måste man förstå vad det ena eller andra förhållningssättet och då speciellt den ena eller andra inställningen betyder för respektive individ i förhållande till hans gjorda arbetserfarenheter.
Analysen av de verkningar som produktionsprocessens objektiva strukturer har på individens strukturer, får inte via det metodiska tillvägagångssätt - t.ex. genom att korrelera arbetsplatskraven och enkätresultaten - utgå från ett enkelt förhållande av överensstämmande, där det subjektiva förstås som en reflex av det objektiva.[3] I denna artikel rör det sig om att nå utöver de empiriska faktaundersökningarnas räckvidd och presentera en teoretisk ram som gör det möjligt att tolka de empiriska resultaten. Denna ram skall teoretiskt sett kunna beskriva det steg mellan objektivt strukturbildande, som möjliggör en analys av det industriella arbetets verkningar på den psykiska strukturen hos individerna.
Vår ansats knyter an till en socialpsykologisk förståelse av identiteten, vilken förstår identiteten som den mänskliga struktur där det psykiska livet är förmedlat med det samhälleliga och det samhälleliga livet med det psykiska.[4] I motsättning till identitetsbegrepp, vilka i sista hand är idealistiska (t.ex. Erikson, Hartmann)[5], där förmedlingen mellan subjektivitet och objektivitet, d.v.s. integreringen av livshistoriska erfarenheter i de psykiska strukturerna, tillskrivs en medfödd kraft till syntes hos jaget, så gäller det för oss att materialistiskt begrunda identitetsbildningen utifrån Marx' arbetsbegrepp. Härigenom kan vi för det första förklara det historiska förhållandet mellan socialisation och produktion, vilket varje analys på en konkret historisk nivå måste utgå ifrån, och för det andra peka på arbetets betydelse för den subjektiva strukturbildningen.
Marx bestämmer arbetet som en process mellan människan och naturen, en process där människan förmedlar och kontrollerar sin relation (ämnesomsättning) med naturen genom sina egna handlingar.[6] Genom arbetet förändrar människan inte bara sin yttre natur utan samtidigt sin inre natur.[7] "Individen producerar ett objekt och vänder genom att konsumera detta tillbaka till sig själv, men som produktiv individ och som en individ som reproducerar sig själv."[8] Det vill säga att det med arbetsprocessen är förbundet en konstitutionsprocess: genom arbetet konstituerar subjektet sin erfarenhetsvärld och samtidigt sig själv som subjekt för dessa erfarenheter. I förhållande till identitetsbildningsprocessen så betyder Marx' arbetsbegrepp möjligheten till integration och en kontinuitet av erfarenheter och deras nedslag i de subjektiva strukturerna inte skall tillskrivas någon "a priori" kraft till syntes inom jaget, utan i stället arbetets artshistoriska process. Eftersom denna erfarenhetsvärld objektivt är frambringad av subjektens historiskt-samhälleliga arbete så är det också möjligt att subjektivt företa syntetiseringar. Kategorin den syntetiska jag-funktionen visar sig vara den psykologiska och den inom psykologin så ofta mystifierade motsvarigheten till arbetsbegreppet.[9]
Vi kan nu bestämma det artshistoriska sambandet mellan produktion och socialisation som ett samband där varje generation på nytt måste utvinna sin identitet från naturen, vilken historiskt sett alltid redan är formad av arbete eftersom varje generation tillägnar sig denna natur - och förändrar den genom sitt arbete. Men det betyder också: de arbetande subjektens identitet förändras i och med att produktivkrafterna och produktionsförhållandena utvecklas. Därmed har vi preliminärt bestämt den ram, historiskt och teoretiskt, inom vilken man måste se förhållandet mellan socialisation och produktion, respektive det samhälleliga arbetets förhållande till de under varje epok förhärskande systemen och den subjektiva strukturbildningsprocessen på varje konkret historisk nivå.
Individerna föds in i det samhälleliga arbetets system, vilket alltid redan finns där på plats. Det är socialisationsprocessens uppgift att sätta dessa individer i stånd att få och reproducera identitet genom produktion och tillägnelse inom det samhälleliga produktionssättets vid varje tidpunkt givna ramar. I den totalsamhälleliga produktionens och reproduktionens intresse skall det alltså genom socialisationen samtidigt skapas identiska individer och specifika arbetsförmågor. Därmed ges socialisationen två uppgifter[10]:
1. Att producera grundvalen för arbetsförmågan genom förmedling av produktionens och tillägnelsens grundkvalifikationer som en förutsättning för identitetsbildningen..
2. Att specificera denna allmänna arbetsförmåga till det speciella produktionssättet på den vid varje tidpunkt givna nivån för den samhälleliga organisationen av arbetet och på den vid varje tidpunkt givna nivån hos produktivkrafterna. Detta innefattar förmågan till identitetsbildning under specifika produktionsförhållanden. Med denna specifika arbetsförmåga skall inte bara förstås en specifik yrkesutbildning, förmedlad av ett motsvarande utbildningssystem, utan också en mängd element som är resultat av primära och sekundära socialisationsprocesser, innefattande bestämda bearbetnings- och anpassningsmekanismer, som först gör det möjligt för individerna att producera på förfrämligandets betingelser - t.ex. innefattat förmågan att uthärda monotoni och förmågan att anpassa sig till en tekniskt bestämd produktionsprocess.[11]
Med den historiska identitet som skall förmedlas via socialisationen skall man följaktligen förstå en psykisk struktur som integrerar de givna specifika arbets- och livserfarenheterna och samtidigt innehåller metoder att erfara och bearbeta verkligheten, metoder som är lämpade att upprätthålla denna struktur vid de till varje tidsperiod givna historiska betingelserna.
Även om vi på den artshistoriska nivån har beskrivit bildandet av identiteten och arbetsförmågan som en kollektiv process, under vilken det utvecklas specifika historiska identiteter genom tillägnelse och bearbetning av naturen som alltid redan är bearbetad samhälleligt, så kan vi inte anta denna omedelbara relation mellan identitet och arbete vad gäller det industriella lönearbetet under det utvecklade kapitalistiska produktionssättets konkreta historiska nivå. Enheten av produktion och konsumtion - som är en förutsättning för tillägnelsen av sig själv som producerande och sig själv reproducerande subjekt - där identitetsbildningen sker genom arbetet, är uppsplittrad under de varuproducerande samhällenas betingelser, på ett annat sätt än t.ex. i de förkapitalistiska samhällenas hantverksmässig produktionssätt så har principen om produktion för byte respektive principen om tillägnelse genom avhändande, blivit absolut. Det man tillägnar sig är inte längre de bearbetade produkterna utan i stället ekvivalenter till den förbrukade arbetskraften, och dessa i sin tur är själva bara ett medel för att tillfredsställa behov utanför produktionssfären. Nödvändigheten av identitetsbildningen, som bara är tänkbar på grundval av enheten mellan produktion och tillägnelse, och den kapitalistiska varuproduktionens lagbundenheter blir oförenliga. Socialisationsprocessen kan bara uppnå sitt dubbla syfte - produktion av identiska individer och specifik arbetsförmåga - när denna enhet existerar i den tidiga socialisationsprocessen, och varuproduktionens lagbundenheter inte omedelbart griper in också i den subjektiva bildningsprocessen. Åtskiljandet av produktion och socialisation blir därmed en objektiv nödvändighet.
Denna tes implicerar omvänt att ju mer detta åtskiljande försvinner och ju mer bytesvärdesprincipen också behärskar den tidiga socialisationsprocessen, desto mindre blir möjligheten att utveckla förmågan till identitet och ett fåtal relativt stabila identitetsstrukturer, vilka kan stå emot det industriella lönearbetets belastningar. Gränsen för en sådan utveckling markeras av en ökning av psykotiska störningar; förlusten av arbetsförmågan är förbunden med identitetsförlusten. För produktionen av subjektivitet är det därför i första hand nödvändigt med en utvecklingsfas som är oavhängig av varuproduktionen, och i vilken enheten av produktion och konsumtion - det vill för den infantila bildningsprocessen säga: enheten av behovsutveckling och behovstillfredsställelse - är bevarad.
Parallellt med utvecklingen av barnens produktions- och tillägnelseförmåga måste man tänka sig anpassningsprocessen till det specifika produktionssättet.[12] För produktionens möjlighet under det industriella lönearbetets identitetshotande betingelser är det emellertid viktigt att förmågan till identitet utvecklas under socialisationsprocessens första faser, och att det därmed sker något som inte har sin motsvarighet i varuproduktionen.[13] Vi kan nu formulera två förutsättningar för att analysera det konkreta förhållandet mellan produktion och socialisation på den nuvarande historiska nivån: Å ena sidan är utvecklingen och upprätthållandet av identiteten en obetingad förutsättning för varje förbrukning av arbetskraft och alltså samtidigt en obetingad förutsättning för det kapitalistiska produktionssättet; å andra sidan utgör just detta produktionssätt under det industriella lönearbetets utvecklade former ett omedelbart hot mot de arbetande individernas identitet.
Motsättningen mellan identitet och arbete, som uppstår i och med försäljningen av arbetskraften i och med varuproduktionen, blir under det utvecklad kapitalistiska produktionssättets industriella lönearbete en realitet som omedelbart kan upplevas. Organisationen av arbetet i den industriella serieproduktionen med syftet att intensifiera arbetet har lett till: en uppdelning av arbetsprocessen, som var en helhet, i dess grundläggande beståndsdelar, en utarmning av den mänskliga arbetsförmågan och en reduktion av arbetsmomenten till enkla rörelser, en ödeläggning av de mänskliga arbetsrelationerna genom ett enbart tekniskt förmedlat arbetsförhållande. Sammansättningen av den atomiserade arbetsprocessen sker i förhållandet till en optimal värdeförmering utan hänsyn till produktens egenskaper och de mänskliga producenterna. Den kapitalistiska produktionsprocessens dubbelkaraktär av arbetsprocess, vilken producerar bruksvärde, och värdeförmeringsprocess försvinner för den subjektiva erfarenheten. Produktionsprocessens struktur som värdeförmeringsprocess och individernas subjektiva strukturer blir oförenliga. Likväl måste dessa strukturer förmedlas för att upprätthålla den samhälleliga produktionen och reproduktionen. För oss ställer detta följande problem: hur klarar individerna motsättningen mellan subjektiva och objektiva strukturer? Eller: hur är industriellt arbete möjligt under identitetshotande betingelser? Besvarandet av dessa frågor kräver en noggrannare analys av de nuvarande formerna för industriellt arbete - både produktionsprocessens subjektiva och objektiva sida - med avseende på omfattningen av hotet mot identiteten och med avseende på vilket spelrum som finns eller skapas av individerna för att upprätthålla identiteten innanför produktionssfären.
Horst Kern och Michael Schumann har utifrån det industriella arbetets nuvarande former undersökt om vidareutvecklingen av produktionstekniken försvagar eller förstärker existerande förfrämligandemanifestationer, om arbetssituationen för den enskilde blir försvårad eller lättare genom de tekniska förändringarnas inflytande. På grundval av arbetsplatsiakttagelser ser de sin tes bekräftad:
"(...) att det i den moderna industrin existerar olika tekniska system och mot dessa svarande specifika arbetsfunktioner. Man kan alltså ingalunda utgå ifrån en arbetssituation som skulle vara typisk för industriarbetaren; tvärtom kunde vi visa att inte bara de funktioner som skall tillvaratas av arbetaren betydligt avviker från varandra, utan också dispositionsspelrum under arbetet, de hantverksmässiga, tekniska och processavhängiga kvalifikationerna, de fysiska och psykiska belastningarna såväl som möjligheterna till och formerna för kooperativa och informella interaktioner."[14]
Vi vill ställa två frågor i anslutning till det material som Kern och Schumann frambringat:
1. Har de differentieringar av industriarbetet som uppnåtts i samband med den industriella arbetsprocessens teknologi över huvud taget någon betydelse för de arbetande individerna?[15]
2. Betecknar de kvalitativa rubriceringar av arbetsplatserna, som i Kern/Schumanns arbetarrelaterade analys sker på grundval av de företagna differentieringarna, några kvalitativa skillnader i arbetssituationen som subjektivt kan erfaras?[16]
Problemet med betydelsen av arbetsplatskraven och arbetets organisering för arbetaren som subjekt, ligger utanför räckvidden för Kern/Schumann-undersökningens teoretiska och metodologiska tillvägagångssätt. Huruvida differentieringen av de industriella arbetsformerna utifrån arbetsekonomiska utgångspunkter motsvaras av en differentiering av arbetsupplevandet - med arbetsupplevandet förstår vi det subjektiva upplevandet av den objektiva arbetssituationen - kan klarläggas först när den empiriska undersökningens resultat sätts in i en socialpsykologisk referensram.
Här vill vi knyta an till vårt identitetsbegrepp. Vi har bestämt upprätthållandet av identiteten - vilket svarar mot dess till varje tid givna konkreta historiska form - som en obetingad förutsättning också för det kapitalistiska produktionssättet. Den givna omfattningen av motsättningen mellan individernas subjektiva strukturer och produktionsprocessens objektiva strukturer kommer att bestämma omfattningen av hotet mot identiteten och differentieringen av positiva eller negativa arbetserfarenheter. I och med vårt sätt att grunda identiteten i själva arbetet kan vi nämna tre områden där möjligheten att finna identiteten genom samhälleligt arbete är given eller blir förhindrad:
1. Arbetarens ställning i förhållande till produkten.
2. Arbetarens ställning i förhållande till producenterna.
3. Arbetarens förhållande till sin arbetskraft.
Till den socialpsykologiska analysen och differentieringen av industriella arbetsformer kan vi nu på nytt definiera begreppen autonomi, kvalifikation och interaktion inom våra teoretiska ramar: dispositionsmöjligheter, relaterat till arbetet, bestämmer arbetarens förhållande till produkten. Interaktionsmöjligheter, förmedlade genom arbetet, konkretiserar arbetarens förhållande till producenterna. Möjligheten (chansen) att införa förvärvad kvalifikation i arbetet definierar arbetarens förhållande till sin arbetskraft.[17]
Dessa kategoriers betydelse för upprätthållandet av identiteten framgår av vårt identitetsbegrepp: Dispositionsmöjligheterna avgör huruvida arbetaren upplever sig som subjekt eller objekt för produktionsprocessen. De kan vara förbundna med möjligheten till individuell definiering och manifestation av sig själv. Dispositionsmöjligheter vid lösandet av arbetsuppgifterna ger spelrum för läroprocesser, där olika färdigheter kan vidareutvecklas. Via dispositionsmöjligheter kan den individuella medvetenheten om att man partiellt råder över sin egen person och arbetskraft upprätthållas trots det industriella lönearbetet.
Möjligheten att föra in förvärvade kvalifikationer i arbetet är nära knuten till dispositionsmöjligheterna. Om det existerar stora dispositionsmöjligheter i relation till arbetet, så är möjligheten att införa förvärvade kvalifikationer stor. Via ett kvalificerat arbete kan självkänslan å ena sidan stärkas, å andra sidan är det möjligt att avgränsa sig från det mindre kvalificerade arbetet. Kvalifikation kan alltså vara ett medel för individuell manifestation av sig själv. När färdigheter, som är utvecklade genom socialisationen, ingår i arbetskvalifikationerna, så är kvalifikation en möjlighet att säkra identitetens kontinuitet. Men också omvänt, om förvärvade färdigheter görs värdelösa via ett lågkvalificerat arbete, så kan detta leda till identitetsstörningar och till ett brott i kontinuiteten av upplevandet av sig själv.
Med interaktionsmöjligheter förstår vi först och främst de möjligheter till interaktion som förmedlas genom arbetet, men också interaktionsmöjligheter som t.ex. uppstår genom tidsmässiga spelrum vid sidan av arbetet. Interaktionsmöjligheterna bestämmer graden av splittring och isolering, de bestämmer om den individuella identitetskänslan understöds, genom en delaktighet i en gruppidentitet. Bekräftandet eller korrektionen av ens definition av sig själv genom andra individers förhållningssätt är en nödvändig orienteringspunkt för upplevandet och fasthållandet av den egna identiteten. Dispositionsmöjligheter, interaktionsmöjligheter och möjligheter att införa förvärvade kvalifikationer i arbetet begränsar tillsammans möjligheterna att bevara identiteten under arbetet. Utnyttjandet av de givna interaktionsmöjligheterna och möjligheterna att använda förvärvade kvalifikationer är avhängiga de givna dispositionsmöjligheterna och omvänt. Ett lågt kvalificerat arbete som är organiserat med syfte till maximalt kvantitativt utnyttjande av arbetskraften, minskar dispositions- och interaktionsmöjligheterna. En kvalitativ värdering av formellt skilda industriella arbetsformer som relaterar sig till arbetsupplevandet, måste utgå från dessa tre storheters ömsesidiga beroende. De definierar tillsammans spelrummen för att kompensera den psykiska och fysiska totalbelastningen under arbetet. En kvalitativ rubricering av arbetsplatserna som utgår från kriterierna autonomi, kvalifikation, kooperation och belastning - detta är Kern/Schumanns tillvägagångssätt - kan inte få fram differentieringar i industriarbetet som är betydelsefulla för subjektens arbetsupplevande.
Vårt arbetsbelastningsbegrepp relaterar sig både till den psykiska belastning på grund av det industriella lönearbetets identitetshotande karaktär och till direkta psykiska och somatiska skador på grund av mätbara kännetecken på arbetsplatsen såsom buller, smuts och hetta, samt till det slags arbete som i och med den förelagda arbetsuppgiftens ensidighet och monotoni kan leda till en fragmentering av de subjektiva strukturerna och till ett hot mot identiteten. För att bedöma omfattningen och utvecklingen av hotet mot identiteten på arbetsplatserna idag måste man följaktligen sätta totaliteten av belastningar i relation till möjligheterna att kompensera för dessa belastningar. Den subjektivt upplevda omfattningen av arbetsbelastningarna framkommer som ett resultat av förhållandet mellan den objektivt belastande arbetssituationen och de givna kompensationsmöjligheterna.
Målet att öka arbetets produktivitet har bestämt de nuvarande industriarbetsplatsernas utformning på två sätt. Produktivitetsstegringar uppnås å ena sidan genom en intensifiering av arbetet - genom att öka utnyttjandet av den mänskliga arbetskraften, samtidigt som produktionsmedlens tekniska nivå är oförändrad, alltså genom arbetsorganisatoriska åtgärder - och å andra sidan med hjälp av nya produktionsmedel genom en vidareutveckling av produktionstekniken. I överensstämmelse med dessa möjligheter existerar det nu som förr i den omedelbara produktionen repeterande och restriktiva typer av arbete, och dessutom har det uppstått nya arbetsplatser, speciellt inom kontroll- och övervakningsfunktionernas sektor. Utifrån vår definition av kriterierna dispositionsmöjligheter, interaktionsmöjligheter och möjligheter att använda förvärvade kvalifikationer förefaller det meningsfullt att gör en tudelning av de nuvarande typerna av industriellt arbete, sett i relation till individernas arbetsupplevande:[18] gruppen av arbeten med ytterst restriktiv och belastande karaktär som inte ger någon möjlighet att kompensera för dessa belastningar i arbetet, och gruppen av arbeten där det existerar obetydliga spelrum för kompensation. I denna andra grupp, till vilken man utifrån Kern/Schumanns indelning kan räkna kontrollarbeten, instrumentbordsbetjäning, maskinbetjäning, apparaturbetjäning, anläggningsbetjäning, kontroll av anläggningar och övervakning av mätinstrument, finns det dispositionsmöjligheter och det krävs kvalifikationer av övervägande sekundär karaktär som relaterar sig till handhavandet av produktionsmedlen och inte till utformningen av produkten. Detta är funktioner man blir upplärd i. Det är således inte nödvändigt med några specifika yrkeskvalifikationer för att utföra dem.[19] Dispositions- och interaktionsmöjligheter som uppstår på kontroll- och övervakningsplatser med långtgående automatiserade produktionsmedel och ett passivt arbetsdeltagande, måste ytterligare bedömas efter huruvida de försvinner igen genom arbetets organisering - isolering av den enskilde arbetaren, utfyllning av pauserna med biuppgifter, inflytande från omgivningen t.ex. buller. Det tekniskt möjliga spelrummet motsvarar inte det reella.
Med de nyuppkomna funktionerna, vilka leder till att de kroppsliga belastningarna avtar, är ett nytt stressfenomen förbundet, nämligen underutnyttjandet. Det blir speciellt en psykiskt belastande faktor, när den tidigare funktionen kännetecknades av primärt det produktiva och kroppsliga arbetets karakteristika. Ännu 1957 beskrev Popitz och Bahrdt dessa karakteristika för industriellt arbete som positivt integrerande faktorer i en specifik kollektiv självkänsla.[20] Den fortskridande mekaniseringen och automatiseringen har sedan dess förändrat funktionernas karaktär. De traditionella kvalifikationskännetecknen har inte ersatts av nya. De kvalifikationer som de nyuppkomna arbetsplatserna kräver, är i arbetarnas medvetenhet inte någon ökning av kvalifikationerna, utan däremot en omställning som innebär detsamma som en värdeförminskning av gamla färdigheter, vilka förvärvats i den yrkesmässiga socialisationen. Detta gäller även de få kvalificerade varianter av automationsarbetet, som kräver en viss kunskap om totalprocessen och ett ansvar för att de stora anläggningarna fungerar.[21]
Sammanfattningsvis kan man säga: På de med produktionsteknikens utveckling förändrade eller nyskapade arbetsplatserna avtar visserligen de fysiska belastningarna, men däremot ökar de psykiska belastningarna. Hur lite tillväxten av kompensationsmöjligheter å andra sidan betyder för de berörda arbetarna, framkommer tydligt i en enkät, som genomfördes efter "septemberstrejkerna". De tillfrågade industriarbetarnas syn på framtiden är mörk. Flertalet förväntar inte en förbättring genom tekniska framsteg. Av de tillfrågade tror 41 % till och med att arbetspåfrestningarna kommer att öka och bara 21 % väntar sig en lindring.[22]
Belastningssituationen skärps för den grupp arbetare, där produktivitetsstegringarna uppnås genom arbetsorganisatoriska åtgärder. Denna möjlighet erbjuder sig alltid, när ytterligare mekanisering skulle bli för dyr i förhållande till de lönekostnader som sparas. Arbete som är förutbestämt till denna typ av produktivitetsstegring är det enkla handarbetet, alla former av löpande band-arbete, maskin- och apparaturbetjäning, och också några kontrollfunktioner. Produktivitetsstegringarna uppnås genom att påskynda arbetstempot, genom att utvidga arbetsuppgiften och genom att utveckla arbetsdelningen. I alla dessa fall rör det sig om att reducera antalet improduktiva rörelser, som är involverade i arbetshandlingen, till ett minimum för att därigenom skapa en möjlighet för maximal värdeförmering. De nya "vetenskapliga" metoderna (MTM) för att beräkna de föreskrivna normerna påstås utesluta oregelbundenheter och orättvisor vid tidsmätningen, och i arbetarens intresse vara mer "objektiva". Förhindrandet av improduktiva rörelser, som tjänar till att utjämna och avlasta vid de ensidiga och avtrubbande arbetsfunktionerna, och i sista hand till att upprätthålla arbetsförmågan, medför att arbetsbelastningarna ökar utan att något i själva funktionen förändras. Med denna skärpning av tids- och arbetsprocessen försvinner också varje möjlighet att kompensera sig vid sidan av arbetet. Själva funktionen kräver inga som helst yrkesmässiga kvalifikationer, den består av enkla handgrepp som skall upprepas med korta mellanrum. Det finns inga dispositionsmöjligheter med hänsyn till normeringen av alla rörelsers förlopp. Tidsmässiga eller rumsliga variationsmöjligheter kan man inte ställa krav på, med de knappt kalkylerade tidsnormerna. Av samma anledning utnyttjas inte heller interaktionsmöjligheter på grupparbetsplatser, eftersom samtal under arbetet sker på bekostning av lön och arbetsprestation. Arbetarnas individualitet pressas in i ett tids- och rörelseschema, som bestämmer varje ögonblick. Individernas subjektiva strukturer subsumeras villkorslöst och utan förmedlingsled under produktionsprocessens objektiva strukturer. Den mänskliga arbetsförmågan uppspaltas i produktiva delar, som kan användas i värdeförmeringsprocessen, och improduktiva behov och anlag som stör produktionsförloppet och som sanktioneras negativt. Arbetsdelningens förlängning ända in i de subjektiva strukturerna leder till att de fragmenteras. Arbetarens specialiserade enskilda funktioner "(...) sammanknyts inte längre till personens organiska enhet utan framträder som 'ting', som människan 'besitter' och 'avyttrar' på samma sätt som den yttre världens olika föremål."[23] Denna fragmentering hotar identitetskänslan i dess grund, nämligen den uppnådda integrationen av det psykiska självet och kroppsjälvet.
Detta skall vi förtydliga utifrån monotoni-fenomenet. När det psykiska tillståndet monotoni uppträder, så sammanhänger detta nära med det repeterande arbetets tidsstruktur. Under det repeterande arbetet nivelleras de enskilda arbetshandlingarna, som snabbt följer på varandra, i så hög grad, "att medvetenheten inte är i stånd till att göra de enskilda arbetsfunktionerna till ett förhållningssätt, som vid varje tillfälle konstituerar en situations timliga struktur".[24] I och med att tidsstrukturen flyter ut, så blir också den entydiga motsatsen mellan subjekt och objekt upplöst. Arbetshandlingen som ständigt upprepas på samma objekt, skapar ingen registrerbar förändring; objektet vänder hela tiden tillbaka i samma tillstånd; handlingen är meningslös eftersom den inte medför någon förändring. Objektets gränser flyter ut, emedan det trots sin förändring hela tiden förblir det samma. Det mister sin rumsliga bestämdhet, sina fasta konturer, det befinner sig i ett flytande tillstånd, dess tillstånd är hela tiden samma rörelse, rum och tid faller samman. Subjektet har inga hållpunkter för att bestämma sin plats i rum och tid, det kan inte längre erfara sig själv som identiskt i förhållande till ett objekt som det förändrar. Handlingen, som bearbetning av ett objekt, relaterar inte längre subjekt och objekt till varandra. Handling, subjekt och objekt står meningslöst vid sidan av varandra.
Det repeterande delarbetets inverkan på identitetskänslan kan förstås mot bakgrund av vårt grundande av identiteten i arbetet: eftersom subjektet påverkar världen utanför sig själv och frambringar förändringar i subjekt och objekt, så strukturerar det rum och tid och erfar sig självt som identiskt med sig självt i förändringen. Rum, tid och kausalitet är de begrepp som logiskt relaterar självet och världen till varandra. Det repeterande delarbetets struktur negerar denna relation. Denna struktur är ett exempel på hur subjektiva strukturer och förmågor, som är utvecklade i barndomen, ödeläggs genom produktionsprocessen; den är samtidigt ett exempel på att dessa förmågor är förutsättningen för själva det industriella arbetets möjlighet, eftersom de fasthåller rum- och tidskänslan gentemot att förstöras av arbetets organisering.
Arbetspsykologin beskriver det subjektiva tillstånd, som utlöses av det meningslösa och enformiga arbetets skildrade betingelser, som monotoni och psykisk övermättnad. Det sistnämnda tillståndet är karakteriserat av en känsla av motvilja, affektladdad aversion, av orolig olust och en förlust av den emotionella regleringsförmågan, förbundet med affektiva utbrott.[25] I monotonitillstånden har den psykiska aktivitetsnivån sjunkit till ett minimum och man ligger på gränsen till att falla i sömn. Reaktionsförmågan är nedsatt, monotoni leder till nedsättning av arbetsprestationen och i sista hand till arbetsoförmåga. I realiteten är de två tillstånden för de mesta förbundna, respektive följer växelvis på varandra.[26]
Utifrån ett exempel hos Friedmann, som skildrar en arbetarkvinnas egna upplevelser, kan monotonitillståndens verkningar på identitetskänslan förtydligas.
"Arbetsrörelsernas kretslopp vid maskinen fasthåller också tankarna i ett kretslopp, som förhindrar varje form av kontinuerligt tänkande; 'det var precis som om varje tanke var sammankopplad med handrörelsen vid maskinen och som följd härav likaledes måste upprepa sig själv vid varje upprepande av denna rörelse'."[27]
Maskinen determinerar i samma utsträckning subjekt och objekt. Subjektet kan inte längre åtskilja sina egna rörelser från objektets. Också tänkandet som en möjlighet för att framställa sin egen realitet är underkastad objektets rörelser. I detta tillstånd är individens identitet upphävd. Individen förfaller till ett ständigt tillstånd av apatisk slöhet och tomhet. Arbetsfunktionernas meningslöshet och enformighet svarar mot en tömning av och likformning av sinnena. De former för industriarbete, som främjar övermättningsfenomenen och monotonitillstånden - och till dessa hör inte blott arbete med upprepningskaraktär, utan också enformigt kontrollarbete som snarare kännetecknas av underutnyttjande, men som ändå kräver konstant uppmärksamhet - kan betecknas som omedelbart identitetsstörande.
Ställd inför dessa vittomspännande destruktiva verkningar av industriarbetet kan vi nu ställa vår inledande fråga om, hur ett identitetsbevarande är möjligt i det industriella arbetet, specifikt: Hur är identitetsstörande arbete möjligt? Arbetspsykologin undersöker arbetsbetingelserna och individernas förhållningssätt med målet att avlägsna faktorer som hämmar och förminskar arbetsprestationerna. Alla de förhållningsregler som anbefalles, som t.ex. en lägre temperatur i lokalen, möjlighet för kroppsrörelse, musik, individuell motivation och liknande, berör på intet sätt monotonins orsaker, meningslösheten, enformigheten och upprepningskaraktären. Dessa förhållningsregler siktar däremot till att upprätthålla arbetsorganiseringens produktivitetshöjande effekt genom stödaktioner för den individuella arbetskraften. I och med att arbetspsykologin sätter individerna i stånd att bättre kunna uthärda det repeterande arbetet på lång sikt, och ta det med i planläggningen och spara omkostnader vid ytterligare mekanisering. Detta slags "humanism" leder till det absurda, den humaniserar i det att den möjliggör och förlänger inhumaniteten.[28] Ändå får vi från arbetspsykologin några värdefulla påpekanden om hur individerna klarar identitetshotande arbetsbetingelser. Det har ännu inte genomförts någon systematisk analys av försvarsmekanismerna gentemot monotonin och de psykiska övermättningstillstånden, så vi är hänvisade till osystematiska arbetsplatsiakttagelser, spridda exempel i den industrisociologiska litteraturen och tolkningar av arbetspsykologins rekommendationer.
Arbetspsykologin har insett att, "variera" och att "utföra uppgiften som en bihandling" är symptom[29] som uppträder under utförandet av enformiga handlingar som upprepar sig, och dessa symptom utgör individernas försök att underlätta fortsättandet av arbetet, respektive göra arbetet uthärdligt. De individuella bemödandena om att variera arbetet har den funktionen att skapa en ny situationsstruktur genom att aktivt tillfoga nya moment, eller genom att godtyckligt betona olika nyanser. T.ex. förhindras att tidsstrukturen och subjekt-objekt-relationerna flyter ut, genom att man uppfinner nya rörelser som avbryter arbetsförloppets enformighet och på detta sätt gör det möjligt att uppleva större situationsenheter.[30] En annan verksam metod att variera arbetet består i att indela arbetsuppgifter i större grupper och därigenom i tidsenheter. Härigenom bemöts faran för monotoni genom en godtycklig tidsbestämning. Uppehållen markerar större tidsavsnitt, som upprätthåller en skillnad mellan nutid, dåtid och framtid gentemot det repeterande arbetets destruktion av tidsstrukturen. Vid ackordsarbete utan ett direkt föreskrivet tvångstempo kan tiden indelas och mätas i stycktal; tiden blir handgriplig och synlig. Förlusten av tidsförnimmelsen, känslan av att "det bara fortsätter" undgås genom det medvetna rumsliggörandet av tiden; individen vet vilken tidpunkt hon befinner sig på, hur mycket "stycktid" som har gått, och hur mycket "stycktid" som ännu skall klaras av, innan arbetsdagen är slut.[31]
En annan metod att kompensera för arbetsbelastningarna är att förtränga arbetet ur medvetandet och bara utföra det som en bisak, medan man med hjälp av fantasin konstituerar en ny värld. Individens psykiska aktivitet riktas här inte mot den reella arbetssituationen för att strukturera denna genom ytterligare subjektiva handlingar, utan vänds fullständigt bort från den reella arbetssituationen. Dagdrömmeriet försätter individen i ett annat rum, i en annan tid, personens hallucinatoriska enhet sätts mot den reella fragmenteringen genom arbetet. Meningslöshet, objektlöshet och enformighet i arbetssituationen, ersätts av föreställda objekt, interaktioner och syften. Identitetens brist på reella uttrycksmöjligheter döljs genom upprepningen av livshistoriska erfarenheter. Identitetsförlusten under arbetet kan motverkas genom att man griper tillbaka på och återupplivar tidigare identitetsupplevelser. Negt och Kluge betonar fantasins produktiva form. Dess syntetiserande funktion för identitetens upprätthållande består i, att den framställer en livshistorisk kontinuitet.[32] I fantasin, som är en intellektuell produktivkraft som är undandragen den omedelbara värdeförmeringsprocessen, finns det - om än i förvriden form - bevarat önskningar och behov från tidigare socialisationssteg, som blir förnekade i verkligheten.
Popitz och Bahrdt hänvisar till, att det är en förutsättning för att de hittills framställda försvarsmekanismerna kan vara verksamma, "att fantasin inte krossas av för stora fysiska och psykiska belastningar. Också vägen ut ur monotonin via ersättningsstrukturer kräver ett visst överskott av kraft".[33] Det är alltså hela tiden också en fråga om det objektiva spelrum som arbetet ger, huruvida fragmenteringen kan balanseras genom psykiska ansträngningar. När arbetskraven skärps, d.v.s. i och med en ökad intensifiering av arbetet, avtar detta spelrum.
Arbetspsykologins åtgärder siktar mot att utnyttja individernas försvarsmekanismer produktivt i värdeförmeringsprocessen med hjälp av mätare, kontrollur,[34] ackordlön[35] och genom att understödja automatiseringen och drömmarna.[36] På detta sätt blir identitetsförmågan systematiskt vänd mot individerna och insatt på att intensifiera arbetet. Det är också i detta sammanhang man måste se at man förordar att tillåta kommunikation på arbetsplatsen. Den förlust i arbetsprestation som uppstår härvid, anses vara mindre än monotonins konsekvenser. Kommunikationens identitetsstabiliserande verkan uppväger mer än väl tidsförlusten. Detta gäller också icke verbala kommunikationsformer. Peter Schneider har iakttagit vilka former av kommunikation med gester individerna utvecklar under arbetsbetingelser, som förhindrar en verbal kommunikation.[37] Kroppskontaktens funktion i förhållande till det repeterande delarbetet kan uppfattas så, att den kroppsliga fragmenteringen, som har sin grund i den ensidighet, genom vilken arbetet bara ställer krav på enskilda delar av kroppen, motverkas genom att individerna försäkras sin psykofysiska helhet. Arbetarna gör motstånd mot avsexualiseringen av den mänskliga organismen och dess utveckling till ett rent arbetsinstrument, i och med att individerna finner vägar att ge sina kroppsbehov uttryck i produktionen genom kommunikation. En ytterligare identitetsstabiliserande faktor är behov av och förmågan till identifikation. Eftersom arbetet inte ger några identifikationsmöjligheter på grund av dess meningslöshet och enformighet, så skapas det av individerna många andra möjligheter till självrepresentation. För kvinnor spelar t.ex. kläderna och deras yttre denna roll, eller personliga saker tas med på arbetet och visas för de andra.[38] För det mesta identifierar man sig ännu med det yrke man ursprungligen lärt.[39] Arbetspsykologin föreslår, att identifikationsbehovet leds i en riktning som innebär en ökning av arbetsprestationen, genom att man organiserar bestämda identifikationsmöjligheter: till exempel en arbetsplats, som den enskilde personligen kan inordna sig under och vars skötsel han/hon är ansvarig för; klimatet på företaget, arbetsledningens utövande och behaglig miljö skall främja en identifikation med företaget.[40]
De här återgivna försvarsmekanismerna är säkert ofullständiga och kan därför bara ha karaktär av exempel. Den empiriska undersökningen av industriarbetet utifrån denna aspekt saknas ännu. Vi har hittills utvecklat en teoretisk ram och kategorier, och tolkat existerande material. Vi har försökt visa, att individernas situation i arbetet, mera precist: i det nuvarande industriarbetet, bara kan förstås mot bakgrund av identitetsproblematiken. Sammanknytningen av subjektiva data och objektiva data förutsätter en teori om deras möjliga sammanhang. Identitetsbegreppet har visat sig vara en sådan teoretisk ram, innanför vilken man kan bestämma den placering, som arbetets historiska karaktär har i förhållande till individernas identitetsbildning. Detta är en ram som ger möjlighet att relatera objektiva strukturer och subjektiva strukturer till varandra. Här har vi inte antagit ett statiskt förhållande; vi har tvärtom definierat identiteten som en struktur och en aktiv förmåga. På grund av grundkvalifikationerna i produktion och tillägnelse, som är förvärvad i socialisationen, och som är förbunden med identitetsbildningen, så är individerna inte blott passivt utsatta för den samhälleliga verkligheten. I synnerhet utifrån analysen av de försvarsmekanismer, som individerna utvecklar gentemot fragmenteringen, som har sin grund i det repeterande delarbetet, kan man visa på vilket sätt individerna aktivt strukturerar arbetssituationen - alltså själva företar förmedlingen mellan subjektivitet och objektivitet genom arbetet. Det överskott av produktiva förmågor, som inte längre kan användas i själva arbetet, används till att kompensera förde identitetsstörande arbetsbetingelserna. Först detta överskott upprätthåller produktionen; således betraktat är det obetingat nödvändigt för den totalsamhälleliga produktionen och reproduktionen, att det i socialisationsprocessen utvecklas flera produktiva förmågor, d.v.s. kvalitativt mera arbetsförmåga, än som direkt kan utnyttjas i produktionsprocessen som arbetskraft.
Motsättningen mellan socialisation och produktion är alltså en objektiv, historisk och samhällelig nödvändighet. Om de arbetande subjektens identitet inte redan på ett specifikt sätt var anpassad till det härskande produktionssättet, så skulle industriarbete inte vara möjligt. Om omvänt individernas identitet inte samtidigt var så olik det industriella lönearbetets struktur, och om den inte innehöll psykiska mekanismer till dess vidmakthållande, så skulle individerna inte uthärda industriarbetet.[41] Vår tes har visat sig vara riktig, att den med identitetsbildningen uppkomna förmågan, som av Negt och Kluge betecknas som ett "emancipatoriskt minimum" och som förvärvas i uppfostran, särskilt i den primära socialisationen, är en funktionell beståndsdel av själva produktionsprocessen.
Under de givna produktionsförhållandena kan detta "emancipatoriska minimum" bara realiseras som ett individuellt avvärjande av identitetsstörande arbetsupplevelser. Lönearbetarens privatisering motsvarar den privata och individuella karaktär, som hans/hennes motståndsformer har. Som sådana individuella former för motstånd möjliggör de å andra sidan - det visar arbetspsykologins metoder - intensifieringen av arbetet och förlängningen av arbetsorganiseringens inhumanitet.
[1] Detta bidrag är baserat på min skrift Zum Verhältnis von Identitet und Arbeitserfarungen. Eine theoretische Konzeption zu einer Sozialpsychologie der Arbeit, akademisk avhandling Bremen 1975. Den har tillkommit vid "Die Hessische Stiftung für Friedens- und Konfliktforschung" i Frankfurt inom ramarna för ett forskningsprojekt som understöds av "Die Deutsche Gesellschaft für Friedens und Konfliktforschung" och leds av professor Hans Nicklas: Erarbeitung der theoretischen Grundlagen für die Entwicklung von Strategien und didaktischen Modellen zum Abbau oder zur Veränderung von Agressionsverhalten bei Kindern des Vorschul-/Grundschulealters.
[2] Renate Mayntz/Kurt Holm/Peter Hübner: Einführung in die Metoden der empirischen Soziologi, Opladen 1972, s. 103.
[3] Exempel på detta tillvägagångssätt är undersökningen Industriearbeit und Arbeiterbewusstsein av Horst Kern och Michael Schumann, Frankfurt am Main 1970 och den INFAS-representativa undersökningen Qalität des Arbeitslebens, Bonn 1974.
[4] Vårt identitetsbegrepp övertar delar av den psykoanalytiska förståelsen av identiteten hos Erik H. Erikson: Identität und Lebenszyklus, Frankfurt 1966. Liksom Erikson förstår vi identiteten som en struktur och en förmåga: en psykisk struktur som omfattar bilder av självet, förmåga, behov och försvarsmekanismer. Denna struktur är inte stelnad, utan innehåller samtidigt metoder att erfara och bearbeta verkligheten, metoder som tjänar att upprätthålla strukturen.
[5] En utförlig diskussion av olika identitetsuppfattningar inleder min skrift, op.cit.
[6] Jmf. Karl Marx/Friedrich Engels: Werke (MEW) band 23, Berlin 1969, s. 192. (Svensk översättning Kapitalet, Första Boken, Cavefors Förlag 1969, s. 75-6.)
[7] Jmf ibid.
[8] Karl Marx: Grundris se der Kritik der politischen Ökonomie, Berlin 1953, s. 15. (Svensk översättning Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin Tema Teori 5, Zenit/Rabén & Sjögren 1971, s. 24.)
[9] Det skulle spränga detta arbetes ramar, om vi när det gäller den subjektiva utvecklingshistorien också skulle framställa den psykiska förmågan till syntes som ett resultat av produktions- och tillägnelseprocesser. Här hänvisar vi till Alfred Lorenzers arbeten som understöder vår tes, att också den psykiska förmågan till syntesbildning är ett moment i detta artshistoriska resultat av arbetet och att det inte kan föras tillbaka till enskilda individers biologiska disposition. Jmf. Alfred Lorenzer: Die Wahrheit der psychoanalytischen Erkenntnis, Frankfurt am Main 1974, s. 251-252, och samme författare: Zur Begründung einer materialistischen Sozialisationstheorie, Frankfurt am Main 1972, s 46. (Svensk översättning Materialistisk socialisationsteori, Gidlunds 1977.)
[10] I motsats till Gerhard Vinnais användning av identitetsbegreppet i Sozialpsychologie der Arbeiterklasse, Reinbeck bei Hamburg 1973, så förstår vi med identiteten ett bidrag till socialisationen som är en ofrånkomlig förutsättning för det kapitalistiska produktionssättet. Identitetsbildning är beroende av åtskiljandet av subjekt och objekt i barnets tidiga socialisation. Erfarenheten av ett subjekt som är identiskt med en själv och med ett objekt som är identiskt i tid och rum, betecknar samtidigt gränsen till psykotiska strukturer. Betingelserna för detta åtskiljande bestämmer identitetsstrukturernas stabilitet. Vi argumenterar här enbart utifrån den objektiva nödvändigheten, oavsett om den nuvarande socialisationsprocessen rent faktiskt kan uppfylla dessa uppgifter eller inte.
[11] Jmf. ett på detta sätt utvidgat yrkeskvalifikationsbegrepp med Burkart Lutz: Produktionsprozess und Berufsqualifikation i: Spätkapitalismus oder Industriegesellschaft. Verhandlungen des 16. deutschen Sociologentages, Stuttgart 1969, s. 227.
[12] Jmf. Ali Wackers bidrag i Produktion, Arbeit, Sozialisation, Frankfurt am Main 1976. (Dansk översättning Produktion, arbejde og socialisation, Medusa 1977.)
[13] Detta har fått författare som Horkheimer och Negt/Kluge att tillskriva barnets tidiga socialisation karaktären av ett "förindustriellt produktionssätt", vilket är beroende av behovstillfredsställande genom reella bruksvärden, i vilket det produceras "ett emancipatoriskt minimum". Vi vill visa att detta emancipatoriska minimum i relation till det nuvarande produktionssättet överhuvudtaget inte utgör något överskott, utan däremot är en funktionell och nödvändig beståndsdel av det nuvarande produktionssättet. Jmf. Erich Fromm/Max Horkheimer/ Hans Mauer/Herbert Marcuse m.fl.: Auktorität und Familie, Paris 1936, Allgemeine Teil. (Dansk översättning Auktoritet og familie.) och Oscar Negt/Alexander Kluge: Öffentlichkeit und Erfahrung, Frankfurt am Main 1972, s. 48. (Norsk översättning Offentlighet og erfaring, GMT 1974.)
[14] Horst Kern/Michael Schumann: Industriearbeit und Avbeiterbewusstsein, del I, Frankfurt am Main 1970, s. 180.
[15] De industriella arbetsformernas typologi bildas på grundval av en rubricering av arbetsplatserna utifrån den förhärskande handlingssituationen och produktionsmedlens mekaniseringsgrad, av vilken arbetsfunktionen och handlingssituationen vid varje tidpunkt är avhängig. Man differentierar mellan 15 olika typer av industriellt arbete. Detta slags typologisering abstraherar från arbetsupplevelser och behandlar arbetaren som ett objekt för produktionsprocessen.
[16] I den supplerande arbetarrelaterade analysen värderas de 15 olika typerna av industriellt arbete kvalitativt utifrån kriterierna autonomi, kvalifikation, samarbete och belastning. Jmf. Kern/Schumann: op.cit. del I s. 66. Valet av dessa kategorier motiveras inte teoretiskt, därför blir deras relevans för subjektens arbetsupplevelse oklar. Orientering utifrån kriterier som kvantifierbarhet, reproducerbarhet och standardisering tillåter bara författarna att företa sådana operationaliseringar med de kvalitativa kategorier som relaterar sig till mätbara och iakttagbara aspekter av arbetssituationen. En utförlig diskussion av undersökningen Industriearbeit und Arbeiterbewusstsein utifrån en socialpsykologisk ståndpunkt finns i min skrift, op.cit.
[17] Med begreppet chans vill vi antyda att vi bara kan ta med i betraktande de objektiva möjligheterna till att bevara identiteten som ges i arbetet, inte om och hur individerna utnyttjar dessa chanser.
[18] Angående en närmare motivering av denna tudelning med hjälp av en undersökning av industriella arbetsformer utifrån förhållandet arbetsbelastning/kompensationschanser hänvisar jag till min skrift, op.cit.
[19] Jmf. Kern/Schumann: op.cit., del I s. 137.
[20] Heinrich Popitz/Hans Paul Bahrdt/Ernst August Jüres/Hanno Kesting: Das Gesellschaftsbild des Arbeiters, Tübingen 1957, s. 238 f.
[21] Kern/Schumanns enkätresultat är ett indicium på den bristande medvetenheten om en specifik yrkeskvalifikation, eftersom alla industriarbetarna nämner precision och samvetsgrannhet på första plats när de skall bedöma de krav deras arbete ställer. Som nummer två följer stor uppmärksamhet och koncentration. Av de arbetare som utför kvalificerat automationsarbete nämns "god facklig kännedom" först på sjätte plats som kännetecken på de krav deras arbete ställer. På frågan om arbetsplatsens positiva sidor nämner samma arbetare kategorin "intressant, omväxlande, kvalificerat, självständigt arbete" först på sista plats. Jmf. Kern/Schumann: op.cit. del II, s. 146 tabell IV/20.
[22] Michael Schumann/Frank Gerlach/Albert Gschössl/Petra Milhoffer: Am Beispiel der Septembersteiks - Anfang der Rekonstruktionsperiode der Arbeiterklasse? Frankfurt am Main 1971, s. 53 ff.
[23] Georg Lukács: Geschichte und Klassenbewusstsein, Berlin 1923, s. 101-102. (Svensk översättning Historia och klassmedvetande, Cavefors Förlag 1968, s. 150.)
[24] Heinrich Popitz/Hans Paul Bahrdt/Ernst August Jüres/Hanno Kasting: Technik und Industriearbeit, Tübingen 1957, s. 157.
[25] Jmf. Antnone Gubser: Monotonie im Industriearbeit, Bern 1968, s. 62.
[26] Jmf. Gubser: op.cit., s. 79.
[27] Georg Friedmann: Zukunft der Arbeit, Köln 1953, s. 215.
[28] Angående kritiken av arbetspsykologin hänvisar jag till min skrift, op.cit.
[29] Jmf. Gubser: op.cit., s. 66.
[30] Jmf. Popitz m.fl.: op.cit., s. 163 och exemplet hos Marianne Herzog: Akkordarbeiterinnen bei AEG-Telefunken, i: Kursbuch 21, Berlin 1970, s. 121.
[31] Jmf. exemplet hos ibid., s. 122.
[32] Jmf. Negt/Kluge: op.cit., s. 70.
[33] Jmf. Popitz m.fl.: op.cit., s. 164.
[34] Jmf. ibid., s. 133-134.
[35] Jmf. ibid., s. 151.
[36] Jmf. ibid., s. 137.
[37] Jmf. Peter Schneider: Die Frauen bei Bosch, i: Kursbuch 21, Berlin 1970, s. 95.
[38] Jmf. ibid., s. 107.
[39] Jmf. ibid., s. 193.
[40] Jmf. Gubser: op.cit., s. 143.
[41] Enligt arbetspsykologins mening finns det individer som är absolut olämpliga för repeterande delarbeten. Deras ringa motståndskraft gentemot monotoni tillskrivs bestämda personlighetsegenskaper. Vi kan nu säga att möjligheten att hålla stånd eller inte gentemot fragmenteringen genom industriarbetet beror på stabiliteten och den historiska kvalitén hos identitetsstrukturerna som är utvecklade genom socialisationen.
Last updated on: 3.25.2011