Digitaliserat av Adam Buick för Marxists Internet Archive.
Som titeln på omslagets första sida anger handlar detta nummer av Världssocialism om olika teorier om det ryska samhället (och också andra Östeuropeiska länder). Vi har tyckt att det är en så pass viktig fråga att den är värd ett specialnummer av tidskriften.
Det har funnits massor av teorier i denna fråga och av naturliga skäl kan vi inte ta upp dem alla till behandling utan har i stället koncentrerat oss på några av dem vi ansett viktigast. Trots detta tillåter inte utrymmet någon utförligare värdering av varje teori, utöver ett rent beskrivande, men vi hoppas ändå att vår egen ståndpunkt ska framgå ganska klart. En del av de frågor som bara berörs helt flyktigt, som t.ex. värdelagens verkan under statskapitalism, lovar vi att återkomma till utförligare i något kommande nummer av tidskriften.
Texterna är en översättning av ett dokument som skrivits av en medlem av Socialist Party of Great Britain. Det är därför som texten om Kapitalismens oundviklighet refererar till SPGB som "vi".
Redan före 1917 ansåg de ryska socialdemokraterna (bortsett från Trotskij), såväl bolsjeviker som mensjeviker, att den kommande revolutionen mot tsarismen endast kunde vara borgerligt-demokratisk, d.v.s. en revolution som skulle undanröja hindren för ytterligare kapitalistisk utveckling i Ryssland genom att genomföra jordreformer och upprätta en demokratisk republik. Meningsskiljaktigheterna gällde vilken hållning socialdemokraterna skulle inta till denna borgerliga revolution och inte den socialistiska revolutionen, som de båda ansåg var omöjlig i Ryssland.
Mensjevikerna var trogna den europeiska socialdemokratins principer; socialdemokraternas uppgift var att organisera arbetarna i ett demokratiskt massparti för att försvara deras dagsintressen i kapitalismen, inte att organisera en elit-förtrupp av yrkesrevolutionärer för att störta tsarismen. I själva verket hävdade de att den kommande ryska borgerliga revolutionen skulle överlåtas åt den ryska bourgeoisin, men att den ryska arbetarklassen skulle ge denna revolution sitt kritiska stöd för att se till att den fick ett så demokratiskt resultat som mögligt för att skapa de bästa möjliga politiska villkoren för den fortsatta klasskampen och arbetarklassens förberedelser för den socialistiska revolutionen.
Bolsjevikerna, å andra sidan, var motståndare till denna politik att överlåta den ryska borgerliga revolutionen åt bourgeoisin. Enligt deras synsätt skulle denna revolution genomföras av socialdemokraterna själva, organiserade för detta syfte som ett avantgarde-parti efter traditionella ryska revolutionära linjer. Den enda som före 1917 hävdade att socialdemokraterna, om de fick makten under loppet av den borgerliga revolutionen, inte skulle begränsa sig till jordreformer, fabrikslagstiftning och demokratiska åtgärder (som bolsjevikerna förespråkade) var Trotskij. Han sa att de också skulle börja vidta "socialistiska" åtgärder och därmed påbörja övergången till socialism, som dock, medgav han, inte kunde fullbordas förrän socialdemokratin triumferat också i resten av Europa. Lenin övergick till denna ståndpunkt först 1917.
Trotskij och bolsjevikerna förstod något som mensjevikerna förbisåg: att den ryska bourgeoisin var så svag och isolerad från massorna och så beroende av tsarismen och utländskt kapital att de inte kunde genomföra den borgerliga revolutionen. Strategin att överlåta den borgerliga revolutionen på bourgeoisin var därför helt orealistisk. Men vem skulle i så fall genomföra den? De flesta mensjeviker godtog inte detta som en giltig fråga och Plechanov, som hade en speciellt schematisk syn på samhällsutvecklingen, förklarade t.o.m. att den borgerlig revolution utan bourgeoisie var en omöjlighet. Några få, som t.ex. Axelrod och Martov, tänkte närmare igenom frågan. De var medvetna om att Marx och Engels kortfattat diskuterat vad som skulle hända om ett arbetarklassparti kom till makten innan villkoren för socialismens genomförande var mogna, d.v.s. under loppet av en borgerlig revolution. Det var vad som hade hänt under loppet av den franska revolutionen 1793 och då, sade Marx, hade det bara varit en del av den borgerliga revolutionens process; proletariatet var mer grundligt i att förstöra den gamla ordningen än bourgeoisien skulle vågat vara själv. Engels hade sagt ungefär detsamma med avseende på bondekrigen i Tyskland under 1660-talet: ledarna för ett sådant proletärt parti kunde bara vidta åtgärder som låg i bourgeoisins intressen, inte i proletariatets, och kunde t.o.m. tvingas att vidta åtgärder mot proletariatets intressen i den mån de stred mot bourgeoisiens. Allt detta övertygade dem om att socialdemokraterna inte skulle söka makt för att genomföra den borgerliga revolutionen själva, utan skulle överlåta detta åt andra och, samtidigt som de i allmänhet skulle stödja revolutionen, skulle de bevara sin självständighet från regeringen för att skydda arbetarklassens intressen under och efter den borgerliga revolutionen. Det var väsentligen vad Martov och andra vänstermensjeviker försökte göra 1917. Andra mensjeviker, som stödde kriget och olika borgerliga regeringar, hade dock en mindre aktningsvärd meritlista.
Axelrod gick t.o.m. så långt som att antyda att bolsjevismen var en anti-arbetarklassideologi, då den försökte avleda arbetarklassen från att försvara sina egna omedelbara intressen för att befrämja bourgeoisiens och att, på samma sätt som den franska revolutionen hade genomförts under skenet av romersk republikanism, kunna genomföra den ryska borgerliga revolutionen under skenet av militant socialism. Men han utvecklade aldrig detta. Om han gjort detta och om han hade kombinerat detta med Trotskijs förståelse för att den ryska bourgeoisien var oförmögen att genomföra sin egen borgerliga revolution, kunde han ha uppnått en mycket passande teori om vad som hände och skulle hända i Ryssland: att i stället för bourgeoisien den ryska revolutionära intelligentian, med bolsjevismen som sin ideologi, skulle genomföra Rysslands borgerliga revolution.
1917 trodde mensjevikerna (och faktiskt också en del bolsjeviker) att Lenin blivit galen då han övergick till Trotskijs inställning och förklarade socialismen - i samband med an europeisk revolution som han vilseledde sig själv att tro var omedelbart förestående - som den ryska revolutionens mål. Utifrån sin kunskap om marxismen sa de att detta var omöjligt; endast kapitalismen var möjlig under ryska förhållanden och om det inte var privatkapitalism skulle det bli någon form av statskapitalism.
Då Lenin 1921 proklamerade den Nya Ekonomiska Politiken (NEP) för att uppmuntra kapitalistisk utveckling i Ryssland, såg mensjevikerna sina teorier bekräftade och många av dem som fortfarande var kvar i Ryssland samarbetade med bolsjevikerna då de nu tvingats anta en mer realistisk politik. Men de blev oroade över vad de betraktade som galet i Stalins påtvingade industrialiseringspolitik i slutet av 1920-talet. I likhet med Kautsky, som tenderade att upprepa deras synpunkter, väntade de sig att det resulterande ekonomiska kaoset skulle leda till bolsjevikregeringens fall och dess ersättande med en öppet borgerlig regering. Men de beskrev inte detta som ett återupprättande av kapitalismen eftersom de visste att kapitalismen aldrig avskaffats i Ryssland.
Men ännu än gång visade det sig att mensjevikerna fick fel genom att alltför mycket hålla fast vid det "klassiska" schemat för kapitalistisk utveckling. Stalin överlevde och upprättade en statskapitalism av tidigare okänd typ. Men på grund av att den skilde sig från "klassisk" kapitalism vägrade en del mensjeviker och socialdemokrater i allmänhet, att betrakta den ryska ekonomin under 1930- och 40-talet som kapitalistisk. De visste förstås att den inte var socialistisk men ansåg att den var att nytt klassamhälle av totalitär eller "direktörs"-typ.
Det bör noteras att de landsflyktiga mensjevikerna, i likhet med socialdemokraterna, inte befann sig i en speciellt stark ställning för att kritisera bolsjevikryssland för att inte vara socialistiskt. För de hade också en felaktig uppfattning om socialismen, som de såg som en demokratisk stats ägande och kontroll av jord och industri. Deras huvudargument mot bolsjevikerna var att deras stat var odemokratisk och totalitär; i själva verket att bolsjevikerna administrerade en totalitär statskapitalism i stället för den demokratiska statskapitalism de ville ha.
J. Martov, The State and the Socialist Revolution
K. Kautsky, Terrorism and Communism
A. Yugoff, Economic Trends in Soviet Russia
K. Kautsky, Bolshevism at a Deadlook
I Storbritannien var det Socialist Party of Great Britain som var föregångaren för åsikten att Ryssland är statskapitalistiskt. Vi befann oss i en speciellt bra position för att göra detta eftersom vi under åren fram till första världskriget och den ryska revolutionen framlagt fyra huvudpunkter, som gjorde det möjligt för oss att nästan omedelbart, d.v.s. 1917 och 1918, avgöra att resultatet av bolsjevikkuppen inte kunde bli socialism. Vi hade sedan 1904 hävdat att:
1 .Socialismen endast kunde genomföras då en majoritet av arbetarklassen var medvetna socialister.
2. Socialismen kunde genomföras bara på grundval av modern storindustri med förmåga att producera ett överflöd av rikedom.
3. Statligt ägande (nationalisering) inte var socialism utan statskapitalism, eftersom socialismen innebar lönernas, profiternas och pengarnas försvinnande tillsammans med alla andra attiraljer som hör till köp och försäljning, medan nationaliseringen bevarade dem.
4. Socialismen måste vara världsomfattande och kunde inte genomföras i endast ett land.
Allteftersom information strömmade ut ur Ryssland blev det snart uppenbart att bolsjevikerna inte ens hade stöd av befolkningsmajoriteten i Ryssland för sitt program med fred, jord och bröd, ännu mindre för socialism. Först hade vi varit benägna att tro att sovjetregeringen kunde vara något i stil med Pariskommunen - en demokratisk stat bestående av arbetarklassrepresentanter som genomförde några pro-arbetarklassreformer - men vi insåg snart att den, långt ifrån att vara den påstådda "proletariatets diktatur" i stället var en diktatur över proletariatet där bolsjevikregeringen satt kvar vid makten genom sin kontroll av Röda Armén. Och vi tvekade inte att säga det.
Men om socialismen inte kom på fråga i Ryssland - ett isolerat, efterblivet land med en icke-socialistisk befolkning - vilket samhällssystem skulle utvecklas under bolsjevikstyret? Fram till störtandet av tsaren i mars 1917 var Ryssland ett halvfeodalt land som styrdes av en statsbyråkrati och en jordadel, där massan av folket var fattiga bönder. Det fanns också en liten industrisektor som innefattade upp till 20 procent av befolkningen som arbetade under kapitalistiska förhållanden (ofta statskapitalistiska, eftersom den tsaristiska staten själv var en stor företagare). Nästa steg i samhällsutvecklingen för Ryssland var ytterligare industrialisering, ytterligare utveckling av kapitalismen. Detta kunde inte den tsaristiska byråkratin genomföra effektivt. Under 1917 kastades den åt sidan och vägen öppnades för någon annan grupp att genomföra denna uppgift. Ur 1917 års kaos framkom bolsjevikpartiet, ett parti som i teorin var förbundet med socialismen, som det enda parti som kunde upprätta en stabil regering. Men utan förmåga att genomföra socialismen var en politik för utveckling av kapitalismen där den enda de kunde föra.
På teoretiska grunder visste vi därför att utvecklingen av kapitalism, i någon form, måste bli följden av den ryska revolutionen. Detta bekräftades i praktiken då Lenin själv 1921 förespråkade statskapitalism som det enda möjliga steget framåt för Ryssland.
Vi kunde naturligtvis inte förutspå vilken form kapitalismen skulle anta i Ryssland. Under 1920-talet tycktes det som om bolsjevikregeringen befann sig i en i grunden likartad situation som en socialdemokratisk regering i ett öppet kapitalistiskt land, d.v.s., ett parti som saknade stöd av en socialistisk majoritet och därför tvingades att driva kapitalismen i den legala egendomsägande kapitalistklassens intresse (i Ryssland dem som ägde räntebärande statsobligationer). Det föreföll som om ingenting nytt hände där: bolsjevikregeringen bara förvaltade industrin i Ryssland genom statstruster i obligationsägarnas intresse. Det var egentligen bara statskapitalism med obligationsägare av den typ som redan förekom i Storbritannien, men i en mer utbredd skala.
Vid den tidpunkten var detta en mer eller mindre riktig bild, men under 1930-talet kom rapporter ut från Ryssland om privilegierna som åtnjöts av parti- och statsbyråkrater. Detta antydde att de kunde vara mer än bara förvaltare åt obligationsägarna, utan själva kunde vara en del av den ryska härskande klassen. Innebörden av detta var att utvecklingen av kapitalismen i Ryssland inte tog den form som vi antagit under 1920-talet eller vad som kan kallas den "klassiska" formen, med uppkomsten av en klass av legala ägare till produktionsmedlen. Detta var partiet berett att acceptera eftersom det inte finns något i marxismen som säger att kapitalismen alltid måste anta denna "klassiska" form. Vi kom därför fram till att den härskande (kapitalist)klassen i Ryssland inte enbart, eller ens huvudsakligen, bestod av legala ägare som drog en egendomsinkomst i form av ränta på statsobligationer, utan också av en hierarki av privilegierade byråkrater utan legala handlingar, som fick sin del av exploateringen av den ryska arbetarklassen i form av höga "tjänstemannalöner". Den ryska härskande klassen bestod av parti-, regerings- och militärbyråkrater, som utövade en diktatorisk makt över statsmaskineriet och därigenom, med huvudparten av industrin statsägd, ett klassmonopol över produktionsmedlen. Men oberoende av hur den ryska kapitalistklassen såg ut visste vi att den fortsatta existensen av varuproduktion, lönesystemet, användningen av pengar, produktion för profit etc. i Ryssland gjorde det kapitalistiskt.
Vårt argument säger därför att villkoren i Ryssland 1917 gjorde kapitalismen till den enda möjligheten vid fortsatt samhällsutveckling, oberoende av vilken form den kunde tänkas anta. Den form den så småningom fick - där det revolutionära partiet som erövrade makten 1917 utvecklades till en ny kapitalistklass som kollektivt ägde och kontrollerade produktionsmedlen genom sin diktatoriska kontroll över staten - förutsåg vi inte, men det gjorde inte heller någon annan eftersom det var ett nytt historiskt fenomen. Allteftersom det utvecklades kunde vi utveckla våra teorier för att härbärgera det. Det skulle vara lumpet av oss att inte erkänna att vi fick hjälp med detta av andra som analyserade "den ryska gåtan", speciellt dem som underströk bolsjevikpartiets anti-arbetarklassideologi och organisation t.o.m. innan det erövrade makten, och de som utvecklade ståndpunkten att det var möjligt för en härskande klass att äga kollektivt i stället för enskilt genom legala egendomshandlingar.
Russia Since 1917, Socialist Party of Great Britain
Russia 1917-1967, Socialist Party of Great Britain
The Russian Revolution. Its Origin and Outcome, Socialist Party of Canada
Den förste att beskriva det ryska ekonomiska systemet som 'statskapitalism' efter bolsjevikernas makterövrande var Lenin själv. I själva verket hade han proklamerat det som bolsjevikernas politik redan före deras makterövrande i november 1917. Han hade blivit speciellt imponerad av den statligt organiserade tyska krigsekonomin och hävdade, att om de tyska junkrarna kunde organisera sin kapitalism för sitt eget syfte (krig), varför skulle då inte bolsjevikerna på ett liknande sätt kunna organisera den ryska kapitalismen för att tjäna arbetarnas omedelbara behov? En sådan statskapitalism, hävdade han, skulle vara ett steg framåt i ett huvudsakligen jordbrukande, efterblivet land som Ryssland.
Omständligheterna - de gamla ägarnas flykt, arbetarnas övertagande av en del fabriker, svält och inbördeskrig - tvingade bolsjevikerna att gå längre än denna politik med statskontroll av privatkapitalistisk industri och nationalisera stora delar av den ryska industrin. En del bolsjeviker trodde att dessa nödåtgärder var ett verkligt försök att upprätta socialism; andra pekade på enmannastyret och den strikta arbetsdisciplinen i de statsägda fabrikerna och hävdade att det fortfarande var statskapitalism.
Då inbördeskriget nästan var slut 1921, proklamerade Lenin återigen statskapitalismen som bolsjevikernas politik. Den Nya Ekonomiska Politiken (NEP) med en nedminskning av den hårda statskontrollen under inbördeskriget, beskrevs som en politik för "utvecklingen av kapitalism under den proletära statens kontroll och reglering".
Men hur var det med statsägd, till skillnad från statskontrollerad industri: var den socialistisk eller statskapitalistisk? Lenin var oklar i denna fråga, men det berodde på att han var oklar i sitt användande av ordet 'socialistisk'. Det skäl han angav för att använda termen 'socialistisk' med avseende på Ryssland var inte att socialismen verkligen genomförts där utan att staten kontrollerades av vad han betraktade som ett socialistiskt parti som representerade arbetarklassen, d.v.s. bolsjevikerna. Med detta kriterium beskrev han ibland Rysslands statsindustrier som 'socialistiska' men utifrån ett politiskt ståndpunktstagande och inte för att han betraktade produktionsförhållandena i de statsägda industrierna som sådana de skulle vara i ett socialistiskt samhälle. Men, som vi sa, då han dog 1924 lämnade han ett oklart testamente efter sig i denna fråga. En oklarhet som skulle komma att utnyttjas av de olika stridande parterna - Stalin, Trotskij, Sinovjev, Kamenev och Bucharin - om hans tronföljd.
Sinovjev, understödd av Kamenev, gjorde en rivstart. 1925 utgav han en bok som hette Leninismen där han hävdade att Lenin då han beskrev NEP som statskapitalism menade att detta gällde såväl de statsägda industrierna som de privata under statskontroll. Vid bolsjevikpartiets 14:e kongress i december utvecklade han och Kamenev detta argument ytterligare: den ryska industrin var statskapitalistisk och det var absurt att hävda något annat; i själva verket var statskapitalism i ett efterblivet land som Ryssland (låt vara under kontroll av en 'arbetarstat') den enda möjligheten med tanke på världsrevolutionens misslyckande; det var inte nationalisering som sådan som gjorde en industri socialistisk, utan bara en förändring i produktionsförhållandena, vilket ingen ärligt kunde hävda hade inträffat i den ryska statsindustrin. Sinovjev och Kamenev ifrågasatte t.o.m. (vid denna tidpunkt) i vilken utsträckning Ryssland under Stalin kunde kallas en 'arbetarstat'. De sade att arbetarklassen (med vilken de menade deras fraktion av bolsjevikpartiet) började förlora kontrollen över staten.
Alla dessa argument (varav de flesta hämtats från tidigare bolsjevikiska meningsskiljaktigheter) föregrep på ett påfallande sätt de som senare framfördes av den statskapitalistiska delen av trotskisterna under 1940-talet. I själva verket är Sinovjevs argument att Ryssland bara kunde följa en statskapitalistisk väg i avsaknad av en framgångsrik världsrevolution och att arbetarklassen började förlora statsmakten i Ryssland exakt vad dessa trotskister sade att så småningom inträffade.
Inte för att de är villiga att se honom som en företrädare för deras idéer, för Sinovjev var inte en attraktiv figur för dem som söker hjältar. Han var arrogant, bombastisk och en feg demagog, som senare slöt fred med Stalin, bara för att avrättas under utrensningarna under 1930-talet. Trots detta fanns det under en tid en "sinovjevisk" fraktion utanför Ryssland som framförde dessa argument med avseende på Rysslands statskapitalistiska natur.
En annan grupp som lämnade Komintern då Stalin slutgiltigt vann 1928 - Bordiga och hans anhängare i Italien, som fortfarande överlever främst i Italien och Frankrike - ansluter sig fortfarande till detta argument. De säger att den ryska ekonomin, inklusive dess statsägda sektor, alltid varit statskapitalistisk och att vad som inträffade under 1920-talet var att den i stället för att vara under kontroll av en 'arbetarstat' blev statskapitalism under kontroll av den stalinistiska byråkratin som därigenom blev en klass av statskapitalister, en ny rysk kapitalistklass.
L'économie Russe d'Octobre ā Nos Jours, Programme Communiste (summerad och recenserad Socialist Standard, februari 1964).
A History of Bolshevism, av Arthur Rosenberg
Lenins pamfletter och tal:
The threatening catastrope and how to avoid it (sept 1917)
'Left wing' childishness and the petty bourgeois mentality (maj 1918)
The political forces and currents facing the Russian Revolution (tal publicerat i Izvestia, 30 maj 1918)
För Lenins teori om statskapitalism se också:
Russian economic development since the revolution, av Maurice Dobb
Studies in the development of capitalism, av M. Dobb
The bolshevik revolution, 1917-1923, del 2, av E. H. Carr
"I sina principer, taktik och organisation är bolsjevismen en rörelse och metod för den borgerliga revolutionen i ett övervägande bondeland". Det var den slutsats som en grupp som lämnat Komintern 1921 (de holländska Internationella Kommunisterna, bland dem Anton Pannekoek, de tyska Vänsterkommunisterna och andra, som kollektivt bäst kan betecknas som rådskommunister) drog 1932.
De hade inte alltid haft denna uppfattning och hade ursprungligen stött bolsjevikerna. Den ryska revolutionen hade enligt dem haft en dubbel karaktär. Arbetarna i städerna hade försökt avskaffa privategendomen och genomföra socialismen medan bönderna försökt upprätta sitt eget privata ägande av jorden och uppmuntra utvecklingen av privatkapitalism. Den ryska regimen förlorade vad den haft av arbetarklasskaraktär då den med NEP 1921 tvingades ge efter för bönderna och stödja en politik som uppmuntrade kapitalistisk utveckling. Bönderna var medlet med vars hjälp världskapitalismen utövade ett sådant tryck på bolsjevikregimen att den måste överge sin socialistiska politik. I och med detta hade den ryska revolutionen visat sig vara en i grunden borgerlig revolution.
Senare, då mer blev känt om bolsjevikernas ursprung och tidiga historia, utvecklades denna åsikt mer fullständigt; den ryska bourgeoisien var för svag och alltför beroende av tsarismen för att genomföra den revolution som skulle undanröja de sociala och politiska hindren för den fortsatta utvecklingen av kapitalismen i Ryssland. Denna uppgift föll därför på en annan grupp, intelligentian, ett speciellt legalt stånd i den tsaristiska samhällsordningen, som bestod av lärda människor av icke-adligt ursprung anställda i den centrala och lokala förvaltningen. Då bolsjevikpartiet bildades 1903 hade intelligentian en revolutionär tradition som gick tillbaka femtio år i tiden och som kommit att avvisa liberal privatkapitalism som ett mål att eftersträva. Vad Lenin gjorde var att överta denna tradition och till den lägga en insikt i samhällsförändringens process, hämtad från marxismen.
Bolsjevismens natur som en ideologi för intelligentian som planerar en borgerlig revolution framkommer i dess två huvudsakliga brytningar med den europeiska marxismen. För det första dess doktrin att arbetarklassen själv bara kan uppnå ett tradeunionistiskt medvetande och att 'revolutionär' medvetenhet därför måste tillföras den utifrån. Det är detsamma som att säga att arbetarklassen inte kan befria sig själv utan måste ha hjälp utifrån - och ledarskap - för att göra det. Faktiskt hade Lenin på sätt och vis rätt; arbetarklassen skulle aldrig spontant komma till ett borgerligt revolutionärt medvetande (även om det inte är vad han menade); en sådan medvetenhet, som inte tjänade deras materiella intressen måste verkligen tillföras dem utifrån. För det andra, dess doktrin om avantgarde-partiet, bestående av hänsynslösa revolutionärer, ärvd från tidigare ryska revolutionärer och möjlig att spåra ända tillbaka till jakobinerna i den franska revolutionen. Detta visade också att vad bolsjevikerna eftersträvade inte var "en självständig rörelse av det stora flertalet i det stora flertalets intresse" utan i stället en minoritetsledd revolution som använde arbetarna och bönderna som verktyg for att störta den gamla ordningen.
I det kaos som följde tsarens abdikation 1917 framkom bolsjevikerna som den enda grupp med det mod och den hänsynslöshet som fordrades för att erövra makt och fullborda revolutionen mot tsarismen, och dess bundsförvanter, den ryska bourgeoisien. Den ryska revolutionen utvecklades därför i överensstämmelse med bolsjevikernas planer: intelligentian använde arbetarklassen som murbräckan och bönderna som massrörelsen för att störta de gamla jordägar- och kapitalistklasserna. Då detta var gjort införde de sin egen diktatur och, som statsbyråkratin, fortsatte de själva att utveckla kapitalismen i Ryssland. Så "den ryska revolutionen var en borgerlig revolution utan bourgeoisie" (R. Sprenger, Bolshevism).
Utvidgad till att förklara hur det härskande bolsjevikpartiet så småningom framkom som en sorts ny rysk bourgeoisie själv, med kollektiv kontroll över tillgång till produktionsmedlen och exploaterande arbetarklassen, är detta en mycket adekvat teori för den ryska härskande klassens uppkomst. Den är speciellt bra eftersom den sammanlänkar den senare uppkomsten av bolsjevikpartibyråkratin som ny härskande klass med dess ideologi, organisation och metoder t.o.m. före makterövrandet.
Rådskommunisterna hade inte helt och hållet nått framtill denna inställning 1932, men de hade nått tillräckligt långt mot den som följande citat visar:
"Den ryska ekonomins inre karaktär bestäms av följande förhållanden; den vilar på ett grundval av varuproduktion; den sköts efter kapitalistisk profitabilitet; den har ett kapitalistiskt system med löner och pådrivande [speed-up]; den har fört förfiningen av kapitalistisk rationalisering till dess yttersta gräns. Bolsjevikisk ekonomi är statsproduktion med kapitalistiska metoder.
Denna statliga produktionsform producerar också mervärde, som
pressas ur arbetarna, i fullaste mått. Det är sant att den ryska staten inte
uppvisar någon klass av människor som individuellt eller direkt drar nytta av
denna mervärdesproduktion, utan lägger beslag på detta mervärde medelst den
byråkratiska, parasitära apparaten i dess helhet. Förutom sin egen mycket
kostsamma skötsel, fungerar det producerade mervärdet för utvidgning av
produktionen, till stöd åt bönderna och som ett medel för betalning av utländska
åtaganden. Så förutom de ekonomiskt parasitära elementen av den härskande
byråkratin är de ryska bönderna, som en särskild del av det internationella
kapitalet, de som drar fördel av det mervärde som de ryska arbetarna producerat.
Den ryska ekonomin är därför en profitproducerande och exploaterande ekonomi.
Det är statskapitalism under de historiskt unika förhållandena av
bolsjevikregimen och representerar i överensstämmelse med detta en annorlunda
och mer utvecklad typ av kapitalistisk produktion än ens de största och mest
utvecklade länderna kan uppvisa."
(Theses on Bolshevism, § 58 och § 59)
Tre kritikpunkter här. Byråkratin kallas inte en klass. Det var ganska konstgjort att 1932 säga att bönderna drog fördel av arbetarnas exploatering, eftersom också de plundrades för att erhålla fonder till kapitalackumulationen. Och det är inte sant att den ryska statskapitalismen utgör en mer utvecklad form än den västerländska kapitalismen.
Trots detta visar detta att det under 1920 och 1930-talet också fanns andra grupper som klart genomskådade det bedrägliga påståendet att Ryssland var socialistiskt eller en 'arbetarstat'.
Theses on Bolshevism, av en Grupp Internationella Kommunister i Holland, Vänsterkommunistiska Grupper och Rådsrörelser i Europa, 1932.
Bolshevism, av R. Sprenger
Enligt det ortodoxa trotskistiska argumentet, som är Trotskijs eget, är Ryssland en 'degenererad arbetarstat'.
Enligt denna teori erövrade de ryska arbetarna statsmakten 1917 och grundade en "arbetarstat" baserad på förstatligande och planering, som en övergång till socialismen. På grund av världsrevolutionens nederlag och den påföljande isoleringen av Rysslands arbetare i ett efterblivet land, lyckades dock en byråkrati tillskansa sig den politiska makten i denna 'ryska arbetarstat'.
Denna byråkrati lyckades använda sin nyvunna politiska makt till att garantera sig själv privilegier i fördelningen av produkterna, men den kunde inte upprätta någon dominerande ställning för sig själv i produktionsförhållandena. För att göra det måste den förändra egendomsformen bort från statsegendomen. Eftersom den inte gjorde det var den inte en ny ägande klass utan bara en parasitisk 'kast' eller 'strata'; priviligierad endast med avseende på konsumtionen. På grund av den oförändrade egendomsformen fortsatte Ryssland att i grunden vara en 'arbetarstat', med tanke på byråkratins ställning, en degenererad sådan.
Den ortodoxa trotskismen avvisar den statskapitalistiska analysen av det ryska samhället. För det första, enligt de ovanstående argumenten, på grund av att den inte anser att byråkratin är en klass och, för det andra, på grund av att den inte kan tänka sig kapitalism utan privatägande kapitalister (aktieägare, obligationsägare etc.). Ryssland kan inte vara kapitalistiskt, säger de, på grund av att det praktiskt taget inte alls finns några privatkapitalister där. Den ortodoxa trotskismen antyder också att minoritetsklasstyre måste grundas på legala individuella egendomsrättigheter genom att peka på den enskilde byråkratens osäkra ställning (avsättlig vid en politisk utrensning) och på hans oförmåga att ärva eller testamentera bort sin privilegierade ställning. Som en ytterligare punkt mot en klassanalys av Ryssland hävdar de att man genom att säga att byråkratin är en klass måste tillerkänna den en historiskt progressiv roll eftersom den då måste ges förtjänsten för den ryska industrins fantastiska utveckling sedan 1917.
Denna teori om Ryssland som en 'degenererad arbetarstat' är en härva av motsägelser, som börjar med uppfattningen om en arbetarstat:
1. Medan arbetarklassen kommer att behöva statsmakten för att genomföra socialismen kommer den inte att behöva bygga upp en 'arbetarstat'. Dess syfte med att vinna kontroll över staten kommer bara att vara att avskaffa det klassdelade samhället och därmed också staten som är dess produkt.
2. Den period under vilken arbetarklassen skulle kontrollera staten skulle endast behöva vara en mycket kort period och inte vara längre än det skulle ta att göra produktionsmedlen till samhällets gemensamma egendom. Denna period skulle vara en politisk form, inte en samhällsform.
3. Statsegendom (nationalisering) är inte "egendomsformen för arbetarklasstyre". Arbetarklassen eftersträvar statsmakten (= att bli härskande klass) endast för att avskaffa sig själv som klass genom att göra produktionsmedlen till hela samhällets gemensamma egendom, inte statens. Återigen, temporär arbetarklasskontroll av staten skulle inte vara en ny samhällsform med dess egendomsform och produktionsförhållanden skilda från både kapitalismen och socialismen, utan en kortvarig politisk övergång mellan kapitalismen och socialismen.
4. 1917 var det inte arbetarklassen som vann kontroll över den ryska staten, utan ett avantgarde-parti som utgav sig för att representera arbetarklassen. Något helt annat. Detta parti upprättade inte 'proletariatets diktatur' (= arbetarklassens temporära demokratiska kontroll av staten) utan sin egen diktatur över proletariatet.
Dessa ovanstående fyra invändningar gäller alla varianter av trotskismen, inräknat de som erkänner att Ryssland är att klassamhälle.
De två viktigaste invändningarna mot den ortodoxa trotskistiska teorin är (1) att den gör legala egendomsformer viktigare än de verkliga sociala produktionsförhållandena och att den (2) gör privilegier i fördelningen av produkter fristående från de samhälleliga produktionsförhållandena.
Enligt den marxistiska definitionen definieras en klass först och främst genom dess verkliga sociala ställning i förhållande till kontroll av tillgång till produktionsmedlen. En dominerande klass' privilegier med avseende på konsumtionen av produkterna kommer i andra hand och uppkommer från dess kontroll av tillgång till produktionsmedlen. Ett legalt erkännande av den dominerande klassens ställning i produktionen är i hög grad ett frivilligt val, ofta förekommande men ingalunda nödvändigt.
En legalistisk uppfattning av ägande genomtränger hela den trotskistiska analysen av Ryssland: i dess argument att byråkratin inte kan vara en ägande klass därför att produktionsmedlen enligt lagen tillhör staten som enligt lagen representerar arbetarklassen; i dess uppfattning att en härskande klass inte kan äga produktionsmedlen kollektivt utan bara individuellt genom legala egendomsrättigheter; och också, i dess definition av en kapitalist som en person med en legal egendomsrätt till någon del av produktionsmedlen.
Allt detta bortser från den omfattande och långvariga existensen av klassamhällen förr som grundades på statligt ägande av produktionsmedlen, som i Indien, Kina, Mellanöstern, Peru etc. ('Orientalisk despotism' eller vad Marx kallade 'det asiatiska produktionssättet'), där despoten och hans byråkrati de facto ägde produktionsmedlen som en kollektiv grupp genom deras odelade kontroll över statsmaskinen.
Och, hur kunde en grupp, som inte kontrollerade tillgång till produktionsmedlen, garantera sig själv en privilegierad behandling i fördelningen av produkterna, som en byråkratisk 'kast' påstås göra?
Den ortodoxa trotskismens doktrin om Ryssland, som på allvar hävdade (och hävdar) att de förtryckta och eländiga arbetarna i Stalins Ryssland på något sätt var den härskande klassen där, var så absurd att den var dömd att utmanas förr eller senare även av trotskister. Och mot slutet av 1930-talet utbröt en tvist i den trotskistiska rörelsen, speciellt i Amerika, som slutade 1940 i en brytning mellan den ortodoxa trotskismen och de som kommit till slutsatsen att Ryssland var ett klassamhälle. Bland de senare fanns det två grupper: de som sa att Ryssland var en ny typ av klassamhälle och de som sa att det var statskapitalism.
Den förråda revolutionen, av Leo Trotskij
Marxist Economic Theory, del 2, kapitel 15, av Ernest Mandel
'Class, caste and state in the Soviet Union', av Tom Kemp, Labour Review, sommaren 1962
The Unfinished Revolution. Russia 1917-1967, av Isaac Deutscher
*
I en artikel i The Times helt nyligen skrev Dr. Ota Sik, en vice premiärminister i Tjeckoslovakien under Dubcek som numera lever i exil i Schweiz, med hänvisning till Ryssland och Östeuropa: "Systemet har blivit statskapitalistiskt eller statsmonopolistiskt, inte socialistisk" (den 4:e oktober).
Genom att vara en f.d. statskapitalistisk byråkrat som kommit att erkänna klasskaraktären hos den regim som han tidigare var en privilegierad medlem av, förenar sig Sik med den tidigare vice-presidenten i Jugoslavien, Milovan Djilas.
Sik är dock ingen socialist. Tvärtom. Han är en av "marknadssocialismens" ledande teoretiker och därmed en ledande förvanskare av marxistisk ekonomi. Som en motståndare till byråkratisk statskapitalism förespråkar han i stället konkurrens mellan självständiga företag styrda av "valda uppsyningsråd", en sorts "arbetarkontrollerad" kapitalism. Marx skulle ha betraktat ett sådant system som en absurditet eftersom han var väl medveten om att socialismen nödvändigtvis innefattar marknadens totala avskaffande och dess ersättande av demokratisk planering enbart för bruk.
Trots detta är Siks (låt vara förvirrade) medgivande att Ryssland och Östeuropa är statskapitalistiska ett steg i rätt riktning, och ett tecken på att det kommer ett finnas ännu fler i dessa länder som också kommer att inse detta.
(Ur Socialist Standard, November 1972)
Denna uppfattning, som förknippas med namnet Max Shachtman, ansåg att Ryssland varken var kapitalistiskt (inte heller statskapitalistiskt) eller socialistiskt (inte heller en arbetarstat), utan ett nytt klassamhälle som bäst kunde beskrivas som "byråkratisk kollektivism". "Byråkratisk" på grund av att den härskande klassen där var en byråkrati som kontrollerade staten och "kollektivistisk" på grund av att dess herravälde grundades på statligt ägande av produktionsmedlen.[1] Byråkratisk kollektivism sågs som anti-kapitalistisk och faktiskt som ett mer utvecklat samhälle än kapitalismen.
För att befrämja spridandet av denna åsikt inom den trotskistiska rörelsen måste Shachtman först kullkasta Trotskijs eget argument att arbetarklassen är den enda klass som kan härska på grundval av statligt ägande av produktionsmedlen, d.v.s. att fullständigt statligt ägande eller nationalisering avskaffade kapitalistiskt klasstyre. Han hade inga svårigheter att göra detta. Han påvisade att Trotskij misslyckades med att skilja legala egendomsformer från verkliga produktionsförhållanden. Enligt lagen tillhörde produktionsmedlen i Ryssland samhället, arbetarklassen, genom staten, men vilket var det verkliga förhållandet? Staten kontrollerades av en byråkrati som därigenom blev den faktiske ägaren av produktionsmedlen och rättmätigt kunde beskrivas som en (härskande) klass, d.v.s. inte bara en 'kast'. Det var nonsens, sade Shachtman, att tala om arbetarklassen som den härskande och ägande klassen i Ryssland där det var så uppenbart att den var exploaterad och förtryckt av byråkratin. Byråkratin, vars odelade kontroll av statsmakten gav den kontroll över produktionsmedlen, var därigenom en klass, "en ny byråkratisk klass".
Schachtman ville inte beskriva Ryssland som statskapitalistiskt eftersom han stod fast vid den ortodoxa trotskistiska uppfattningen att kapitalism måste identifieras med privat företagsamhet och lagligt ägande av privatkapitalister. Hur kunde Ryssland vara statskapitalistiskt, frågade han, om privatkapitalisterna där exproprierats och inte längre existerade? Dessutom, fortsatte han, verkade inte kapitalismens ekonomiska lagar - produktion för profit, konkurrens, kriser, marknadspriser etc. - i Ryssland. Produktionen styrdes inte av profitmotivet utan planerades för att tillfredsställa den byråkratiska klassens behov och arbetarklassen var statsslavar i stället för 'fria' lönearbetare.
Och Shachtman och hans grupp fortsatte att tro, tillsammans med andra trotskister, att bolsjevikkuppen hade varit en arbetarklassens politiska revolution och att Ryssland hade varit en 'arbetarstat' fram till omkring 1928. Inte förrän dess hade Ryssland blivit ett nytt klassamhälle, styrt av en byråkratisk klass på grundval av statligt ägande. Men teorin om byråkratisk kollektivism var ett stort framsteg i jämförelse med den ortodoxa trotskistiska uppfattningen eftersom den förstod att Ryssland var ett klassamhälle och att statligt ägande av produktionsmedlen inte nödvändigtvis avskaffade klassägandet.
The Bureaucratic Revolution, av Max Shachtman
| "Den moderna staten är, vilken form den än må anta, ingenting annat än en kapitalistisk maskin, den är kapitalisternas stat, den idealiska totalkapitalisten. Ju fler produktivkrafter den övertar, desto mer blir den en verklig totalkapitalist, desto fler medborgare exploaterar den. Arbetarna förblir lönarbetare, proletärer. Kapitalförhållandet upphäves inte, det drives fastmer till sin spets." (Engels i Anti-Dühring, sid. 384) |
James Burnham, vars berömda bok utkom 1941, förutspådde att en direktörsklass skulle komma till makten på grundval av statsägd industri i den nära framtiden. Han ansåg att Ryssland var det mest utvecklade "direktörssamhälle" som då existerade.
Enligt hans synsätt var den härskande klassen där som exploaterade arbetarna de industriella direktörerna och inte de politiska byråkraterna, p.g.a. att de var den grupp som genom sin tekniska funktion faktiskt kontrollerade produktionsmedlen. De var den kollektivt ägande klassen - byråkraterna (bortsett från då de var inblandade i industrins förvaltning, som många av dem var) var bara staffage. Han avvisade därför såväl teorin om byråkratisk kollektivism som teorin om statskapitalism. Enligt hans teori hade den ryska revolutionen varit en direktörs, inte en socialistisk, revolution och bolsjevismen en direktörsideologi.
Burnham hade varit en välkänd amerikansk trotskist och inblandad i deras diskussioner om det ryska samhällets natur. I själva verket kan hans tes inte förstås riktigt utom i ljuset av hans trotskism, eftersom han tog med sig vissa av deras nyckelargument till sin egen analys. För det första, att kapitalismen måste identifieras med konkurrerande privat företagsamhet, d.v.s. privatpersoners legala ägande av delar av produktionsmedlen och fri konkurrens mellan dessa privatägda delar. Planerad statskapitalism, utan obligationsägare, blev därigenom en teoretisk omöjlighet. För det andra, att kapitalismen (i ovanstående mening) brutit samman under 1930-talet och inte skulle ha förmåga till återhämtning. För det tredje, att kapitalistisk politisk makt var en enkel återspegling av deras förmodade ekonomiska makt i produktionen.
Marx ansåg att arbetarklassen (som trotskisterna reducerade till endast industriarbetare) genom sin nyckelroll i produktionen, skulle bli den klass som skulle ta över från kapitalisterna. Burnham pekade på minskningen av industriarbetare i den totala arbetsstyrkan och den ökande tekniska komplexiteten i produktionen och utmanade denna åsikt. Den klass som skulle avlösa - och faktiskt redan av löste - kapitalisterna och deras misslyckade system, var inte arbetarna och socialismen utan direktörerna och direktörernas samhälle. Med direktörer menade han dem som, på den tekniska sidan, verkligen ledde produktionen på fabriksnivå. Direktörssamhället skulle grundas på kollektivt ägande av produktionsmedlen, genom staten, av klassen av industridirektörer. Stalinryssland och Nazityskland var redan till stor del direktörssamhällen. Och Amerika och andra kapitalistiska länder utvecklades i denna riktning, allteftersom staten ingrep för att försöka lösa den ekonomiska kris som orsakats av kapitalismens kollaps.
Burnhams förutspåelser var helt felaktiga. Ingenstans tog industridirektörerna som klass över den politiska och ekonomiska kontrollen och, även vid den tidpunkten, var det felaktigt att påstå att industridirektörerna och inte den politiska byråkratin var den härskande klassen i Ryssland.
Trots detta är Burnhams diskussion om vad som menas med ägande mycket bra. Ägande, säger han, innefattar två saker: kontroll över tillgången till produktionsmedlen och, som en följd av detta, fördelaktig behandling vid fördelningen av produkterna. Varje grupp som faktiskt har en sådan kontroll, vare sig det erkänns av lagen eller ej, kan sägas "äga" produktionsmedlen. Faktiskt är Burnhams diskussion kring detta den bästa i de böcker som diskuteras här och därför värd att citeras:
"I de flesta samhällstyper som vi känner till, och i alla komplexa samhällen hitintills, finns det en speciell och relativt liten grupp som kontrollerar de viktigaste produktionsinstrumenten (en kontroll som summeras av lagen i dess uppfattning om 'egendomsrätten' även om det inte är den lagliga uppfattningen utan den faktiska kontrollen vi intresserar oss för). Denna kontroll (egendomsrätt) är aldrig absolut; den är alltid utsatt för vissa begränsningar och restriktioner (som t.ex. mot att använda de kontrollerande föremålen till att mörda andra då man har lust) som varierar i form och i grad. De avgörande delarna av denna kontroll förefaller att vara två: för det första, förmågan, antingen genom personlig styrka eller som i komplicerade samhällen, genom stöd av - antingen hot eller verkligt - statsapparatens makt genom polisen, domstolar, väpnade styrkor för att förhindra andras tillgång till de kontrollerade (ägda) föremålen; och för det andra, en fördelaktig behandling i distributionen av produkterna från de kontrollerade (ägda) föremålen.
Där det finns en sådan kontrollerande grupp i samhället, en grupp som, mot resten av samhället, har en större grad av kontroll och tillgång till produktionsmedlen och en fördelaktig behandling i distributionen av produkterna av dessa instrument, kan vi tala om denna grupp som den socialt dominerande eller härskande klassen i detta samhälle. Det är verkligen svårt att se vad som annars kan menas med 'dominerande' eller 'härskande' klass. En sådan grupp har makten, privilegierna och rikedomen i samhället gentemot resten av samhället. Det bör noteras att denna definition av en härskande klass inte förutsätter en speciell form av regering eller någon speciell form av legal egendomsrätt; den vilar på den faktiska kontrollen av tillgång och fördelaktig behandling, och kan undersökas empiriskt." (Kap V)
Inte heller spelar det någon roll hur gruppen rekryteras eller hur produkterna fördelas mellan dess medlemmar. Om den kontrollerar tillgång till produktionsmedlen är den den ägande klassen. Lagliga egendomsrättigheter är alltså onödiga och detsamma gäller enskilt ägande. En grupp kan äga produktionsmedlen kollektivt:
"Det är sant att effektiv klassdominans och privilegier kräver kontroll över produktionsmedlen; men detta behöver inte utövas genom individuella egendomsrättigheter. Det kan göras genom vad som kan kallas korporativa rättigheter, som inte innehas av enskilda som sådana utan av institutioner, såsom fallet helt tydligt var i många samhällen där en prästklass dominerade - i flera primitiva kulturer, i Egypten, i viss mån under medeltiden. I sådana samhällen kan det finnas och har funnits, några rika och många fattiga, några mäktiga och några förtryckta, precis som i samhällen (som det kapitalistiska) där egendomsrättigheter innehas av privatpersoner som sådana. Ryssland, som vi flera gånger kommer att få se, har redan bevisat att sådana fenomen inte endast tillhör forna tider." (Kapitel IV).
Var hamnade då Burnham fel efter denna lovande början? Jo, i att inbilla sig, tillsammans med trotskisterna han kom från, att kontroll av tillgång till den moderna samhälleligt verkande produktionsapparaten ligger i händerna på den som direkt leder produktionsprocessen på fabriksnivå.
Tillgången till de socialt verkande produktionsmedlen idag kan bara kontrolleras samhälleligt, d.v.s. genom staten, centrat för social kontroll. Privatkapitalisterna i väst har tack vare folkligt stöd och erkännande kunnat bevara statsmakten långt efter det att de slutat ha någon direktörsroll i produktionen (som de en gång hade) och kunnat använda denna makt för att bevara sitt klassmonopol över produktionsmedlen. Av historiska skäl har detta tagit formen av individuella egendomsrättigheter som tillåter individuella kapitalister både att bestämma vem som ska leda arbetsprocessen och att få en privilegierad arbetsfri egendomsinkomst. Men kapitalisternas monopol över tillgång till de samhälleligt verkande produktionsmedlen idag utövas inte, och kan inte utövas individuellt, utan bara av dem som klass genom deras kontroll av staten. Med andra ord äger kapitalisterna numera produktionsmedlen därför att de kontrollerar staten i stället för tvärtom som trotskisterna (och syndikalisterna) anser.
I själva verket förstod Burnham själv i förtäckta ordalag, att tillgång till de moderna produktionsmedlen bara kan kontrolleras samhälleligt, då han sade att direktörsstyret skulle grundas på statligt ägande av produktionsmedlen. (Han sade aldrig, som många trott, att direktörerna var, eller kunde bli, den härskande klassen på grundval av rådande privatkapitalistiskt ägande). För på grundval av statligt ägande, skulle varje grupp som upprättade sin odelade stabila kontroll över staten bli en kollektivt ägande klass just genom att den därigenom skulle kontrollera tillgång till produktionsmedlen. Om industridirektörerna skulle organisera sig som en sådan grupp, erhålla folkstöd och statsmakt, förstatliga industrin och med fortsatt folkstöd eller samtycke kontrollera staten för sina egna särintressen, skulle de verkligen bli den härskande och ägande klassen - men på grund av sin kontroll över staten och inte på grund av att de var direktörer. Men, som vi sade, detta skulle gälla varje sådan grupp - ett avantgarde-parti, armé-officerare, höga statstjänstemän - som kunde göra samma sak.
Burnham hade fel då han antog att deras tekniska funktion i produktionen var en drivande orsak till att direktörerna skulle träda fram som en sådan grupp, då de i själva verket varken var mer eller mindre tänkbar än någon annan grupp att göra det.
The Managerial Revolution, av James Burnham
| "Misstaget i den tidigare undervisningen, att förneka värdelagens
verkan i det socialistiska samhället, skapade oöverstigliga svårigheter
då det gällde att förklara existensen av sådana kategorier som pengar,
banker, kredit etc., under socialismen. Förståelsen av värdelagens roll
och betydelse under socialismen gör det möjligt att korrekt belysa dessa
problem, på ett strikt logiskt sätt, utgående från förutsättningen att
värdelagen också verkar under socialismen, och vidare att utveckla de
fundamentala säregenheter under vilka den verkar under socialismen." (Ur den ryska tidskriften, Pod Znamenem Marxisma, nr 7-8, 1943, översatt i American Economic Review, sept. 1944) |
Anhängarna till denna ståndpunkt i den trotskistiska rörelsen erkände att Ryssland var ett klassamhälle, trots att det grundades på statligt ägande av produktionsmedlen och att den kollektivt ägande och exploaterande klassen där var byråkratin, vars kontroll av staten gav den kontroll över produktionsmedlen. Men de gick längre än anhängarna till "byråkratisk kollektivism" och "direktörernas samhälle" och förkunnade att Ryssland var kapitalistiskt eftersom den härskande byråkratin utförde samma funktion i den ryska ekonomin som privatkapitalisterna i väst. De övergav därmed den ortodoxa trotskistiska ståndpunkten att en kapitalist är en privat, laglig ägare av produktionsmedlen. De hävdade att den ryska byråkratin var kapitalistiskt trots att den ägde kollektivt genom staten, på grund av att dess funktion i ekonomin var att dirigera kapitalackumulationen. Genom att utföra denna funktion blev den så småningom en klass
Det sades att den ryska ekonomin hade kapitalismens alla väsentliga kännetecken: varuproduktion av en egendomslös arbetarklass tvingad att sälja sin arbetskraft mot löner och kapitalackumulation ur det mervärde den skapade. Det var sant att de inte hade en fri marknadsekonomi, inte heller överproduktionskriser, inte heller (något betydande antal) privatkapitalister, men det berodde på att den var ett exempel på det enda kapitalistsammanslutning Marx spekulerat om, där allt nationellt kapital, var centralt kontrollerat. Detta tillät planering inom den ryska ekonomin, men byråkratin hade på intet sätt fria händer här. Den ryska ekonomin måste ses som en del av den världskapitalistiska ekonomin och på samma sätt som privatkapitalisten kunde planera inom sin fabrik men måste underordna sig marknadslagarna utanför, måste den ryska byråkratin ta världskonkurrensen - såväl militär som ekonomisk - i beräkningen. Det var denna yttre konkurrens som tvingade dem att agera som redskap för statskapitalet, hålla nere kostnaderna, inklusive löner, till ett minimum för att utvinna den maximala mängden mervärde för återinvestering som kapital i form av ständigt mer produktiv utrustning.
Som en av dem framställde det:
"Så länge som planeringen styrs av nödvändigheten att betala arbetaren det minimum som är nödvändigt för hans existens och utvinna ur honom det maximala mervärde för att bevara produktionssystemet så långt det är möjligt inom världskapitalismens laglösa lagar, styrda av värdelagen, så länge kommer de kapitalistiska produktionsförhållandena att existera, oberoende av vad man kallar samhällsordningen." (F. Forest, New International, december 1946. F. Forest var den dåvarande pseudonymen för Raja Dunajevskaja.)
Vi kan tillägga att detta är den ställning varje grupp som försöker störta kapitalismen i ett enda land så småningom kommer att befinna sig i.
Alla dessa argument var otvivelaktigt riktiga: Ryssland var statskapitalistiskt. Tony Cliff kallade det "byråkratisk statskapitalism" för att skilja det från den typ av statskapitalism där privatkapitalister fortsätter att existera som obligationsägare. Detta förefaller riktigt. Även om det existerade obligationsägare i Ryssland var den dominerande delen av kapitalistklassen där helt klart byråkratin, som kollektivt ägde och kontrollerade produktionsmedlen. Trots detta ger dessa teorier (tillsammans med många andra för den delen) ofta intryck av att Ryssland har en helt planerad ekonomi. Det har aldrig varit så och är det helt klart inte nu. Det har uppskattats at den 'privata sektorn', inräknat legala och halvt legala företag, som kollektivjordbrukarnas privata mark, svarade för omkring en fjärdedel av "ekonomisk aktivitet" i Ryssland 1963. Och de statliga 'planerna' kunde fungera till stor del på grund av att en svart marknad opererade vid sidan av dem.
Som trotskister trodde Cliff och andra fortfarande att Ryssland hade varit en 'arbetarstat' fram till 1928 och blivit statskapitalistiskt först efter detta - en iögonfallande absurditet i deras teori. Inte heller var dem de första att se Ryssland som statskapitalistiskt även om det kan erkännas att det var dem som genomförde mycket av den detaljerade teoretiska analysen av frågan om statskapitalism i Ryssland, åtminstone på engelska språket.
Russia. A Marxist Analysis, av Tony Cliff
Bland den bästa kritiken av den ortodoxa trotskistiska åsikten om Ryssland finns faktiskt en fransk artikel, "Les Rapports de Production en Russie" (Produktionsförhållandana i Ryssland) av P. Chaulieu, som publicerades i Socialisme ou Barbarie, nr. 2 (maj-juni 1949). Gruppen kring denna tidning hade brutit med den franska ortodoxa trotskistiska rörelsen året innan.
Chaulieu tar upp den ortodoxa trotskismens fyra huvudargument beträffande Ryssland och påvisar hur de, ett efter ett, är anti-marxistiska:
1. "Att, trots icke-socialistiska distributionsförhållanden, socialistiska produktionsförhållanden finns kvar". Genom att använda Marx Inledning till Kritiken av den Politiska Ekonomin visar han att Marx skulle ha betraktat detta som en absurditet; distributionsförhållandena (hur produkterna fördelas mellan medlemmarna och klasserna i samhället) är fullständigt beroende av produktionsförhållandena (den ställning i vilken medlemmarna av och klasserna i samhället står i förhållande till kontroll av produktionsmedlens användning). Så om distributionsförhållandena i Ryssland medges vara icke-socialistiska, då är inte heller produktionsförhållandena socialistiska.
2. "Att den ryska byråkratin saknar rötter i produktionen, utan bara har dem i distributionen." Detta, som följer av det första, är också absurt. För en grupp som kan fördela produkter till sin fördel måste också haft möjlighet att kontrollera produktionen av dessa produkter och därigenom kontrollera användningen av produktionsmedlen.
3. "Att egendomsformer är detsamma som produktionsförhållanden". Chaulieu använder Marx Förord till Kritiken av den Politiska Ekonomin för att visa att detta står fullständigt i strid med vad Marx ansåg. Enligt Marx synsätt är egendomsformer, d.v.s. den rådande legala uppfattningen av ägande, en återspegling av de underliggande produktionsförhållandena - men inte alltid en riktig sådan, eftersom den som en del av den härskande klassens ideologi kommer att tendera att dölja dessa förhållandens klasskaraktär. Att döma ett samhälle efter dess legala egendomsformer kommer att ge ett vilseledande intryck; vad som måste studeras är de verkliga sociala produktionsförhållandena.
4. "Att den ryska regimens arbetarklasskaraktär garanteras av dess statsegendom av produktionsmedlen". Detta är samma misstag som att döma ett samhälle efter dess egendomsform, och hur som helst är nationalisering som sådan inte socialism. Tvärtom. Arbetarrörelsen, från Engels och framåt, brukade se statens övertagande av industrin, inte som avskaffande av utan en intensifiering av arbetarklassens exploatering. För att avgöra huruvida ett samhälle är socialistiskt eller inte måste produktionsförhållandena undersökas.
Detta fortsätter Chaulieu med att göra, först i allmänhet och sedan med avseende på Ryssland. Produktionsförhållandena i varje samhälle, säger han, har tre grundläggande kännetecken. För det första, metoden för organisering och förvaltning av arbetsprocessen. För det andra, metoden för fördelning av samhällsprodukten. Och för det tredje, på vilken de två andra beror, 'kontroll av användningen av' (på franska är ordet disposition) produktionsmedlen. Produktionsförhållandena har en klasskaraktär där en grupp - en samhällsklass - monopoliserar kontrollen över användandet av produktionsmedlen och därigenom har makten att organisera och förvalta arbetsprocessen själv (eller för sig själv) och fördela samhällsprodukten till sin egen fördel.
Vi kommer nu att citera huvudstycket om det ryska samhällets klasskaraktär:
"Låt oss nu titta på det grundläggande produktionsförhållandena i den ryska ekonomin. Detta förhållande tycks, ur den formella och legala synvinkeln, vara ett förhållande mellan arbetaren och 'staten'. Men för sociologin är den legala 'staten' en abstraktion. I den sociala verkligheten är 'staten' väsentligen den grupp människor som utgör statsapparaten i alla avseenden, politiska, administrativa, militära, tekniska, ekonomiska etc. 'Staten' är därför framför allt en byråkrati och förhållandena mellan arbetaren och staten är därför i verkligheten förhållanden till denna byråkrati. Vi håller oss här till att framlägga ett faktum: den stabila och oavsättlige karaktären hos denna byråkrati i sin helhet - inte från dess inre synpunkt, d.v.s. möjligheten och verkligheten av 'utrensningar' etc., utan från dess motsatsförhållande till samhället i dess helhet, d.v.s. det faktum att det ryska samhället är indelat i två kategorier: de som är byråkrater och de som inte är det och aldrig kommer att bli det - detta, tillsammans med statens totalitära natur, fråntar massan av arbetare varje möjlighet att utöva något inflytande på skötseln av ekonomin och samhället i allmänhet. Resultatet är att byråkratin fullständigt kontrollerar användandet av produktionsmedlen.
Genom själva det faktum att en del av befolkningen (byråkratin) kontrollerar användandet av produktionsmedlen, tilldelas produktionsförhållandena en klasskaraktär. Enligt detta synsätt har det faktum att kapitalistisk 'privategendom' inte existerar ingen betydelse: byråkratin som kontrollerar användandet av produktionsmedlen kollektivt och har rätten att använda, njuta av och missbruka dem (har förmåga att bygga fabriker för att förstöra dem, överlämna dem åt utländska kapitalister, kontrollera deras produkter och uppställa produktionens mål), spelar samma roll i förhållande till Rysslands samhällskapitel som de stora aktieägarna spelar i förhållande till deras kapital."
Det finns vissa felaktigheter i artikeln, speciellt att Chaulieu fullständigt misslyckas med att förstå att pengar, köp och försäljning upphör att existera i socialismen. För honom är 'socialistiska' produktionsförhållanden väsentligt definierade genom arbetarförvaltning av arbetsprocessen, t.o.m. på grundval av produktion för försäljning. Detta misstag ledde honom så småningom ytterligare bort från marxismen. För 'Pierre Chaulieu' är, under ett annat namn, den 'Paul Cardan' vars idéer Solidarity i Storbritannien cirkulerar.
Med denna ståndpunkt daterade Socialisme ou Barbarie den ryska revolutionens 'degenerering' till perioden 1918-20, då bolsjevikregeringen undertryckte 'arbetarkontrollen' i de fabriker där arbetarna spontant tagit över efter att de legala ägarna flytt och ersatt det med enmannastyre. Men för att ge dem heder där den passar, har de grävt fram några mycket avslöjande citat från Lenin och Trotskij, som visar att båda från första början hade en markerat statskapitalistisk mentalitet. (Men, som vi har sett, ett förakt för arbetarklassens förmåga var ett kännetecken på bolsjevikisk ideologi; deras attityd till enmannastyre avslöjar återigen bolsjevismen som ideologin för den ryska intelligentian som ersättare för bourgeoisin). Eller, som vi skulle vilja uttrycka det, hur bolsjevikregeringen, trots att den genomförde en del reformer till arbetarnas fördel, snart kom i konflikt med dem, vilket var oundvikligt, efter att de erhållit kontroll över statsmakten i Ryssland och funnit att kapitalismens utveckling var den enda praktiska politiken för dem. Under utövandet av denna politik tvingades de att 'rationalisera' den ryska industrin mot vad som rådde i världsindustrin i allmänhet och därigenom slavdriva arbetarklassen från första början.
From Bolshevism to the Bureaucracy, av Paul Cardan
The Bolsheviks and Workers Control, av Maurice Brinton
Milovan Djilas grundläggande argument i hans bok med detta namn, som utkom 1957, är att Ryssland och Östeuropa styrs av en ny ägande och exploaterande klass.
Han definierar ägande som "rätten till profit och kontroll" och identifierar den politiska byråkratin, representerad av Kommunistpartiets höjdare, med en ägande klass, trots formellt samhällsägande, eftersom de kontrollerar produktionsmedlen och drar nytta av detta i form av materiella privilegier från denna kontroll. Denna ägarmakt utövas inte av dem som individer utan av den politiska byråkratin som kollektiv och uppkommer ur dess diktatoriska kontroll av staten. Individer ärver inte och kan inte heller testamentera bort ägarrättigheter eftersom dessa "rättigheter" (eller, mer exakt, ägarmakten) ligger hos den politiska byråkratin som kollektiv och inte hos dess enskilda medlemmar. För att bli medlem av den ägande klassen måste man ansluta sig till Partiet och klättra upp i dess hierarki.
Djilas medger att detta gör det svårt att dra en exakt linje mellan den nya klassen och de människor den exploaterar, men, säger han, det går inte att ifrågasätta att det finns en bestämd kollektivt ägande klass, som kontrollerar statsegendomen för sin egen profit.
Djilas diskuterar huruvida det kommunistiska systemet bör kallas 'statskapitalism' men avvisar så småningom detta. Han ser dess ägande och exploaterande klass som "en ny klass, tidigare ej känd av historien" vars historiska uppgift var att industrialisera sent utvecklade länder. För att göra detta måste den störta de gamla jordägar- och kapitalistklasserna och centralisera skötseln av produktionsmedlen i statens händer. Naturligtvis förklarade den detta som 'socialistiskt' men det var bara en ideologi som erhöll masstöd för kampen mot de gamla klasserna. Djilas påvisar att själva avantgarde-partiet redan före dess makterövrande klart kunde ses som representant för den nya klassen i embryonal form.
Det är denna sista punkt som skilde Djilas från de flesta andra vi behandlat. För de har trott att den ryska revolutionen ursprungligen var en socialistisk revolution, som senare spårade ur. Tvärtom i själva verket. Från förts början representerade kommunistiska partierna såväl i sin organisation som i sina metoder, en blivande ägande och exploaterande klass och deras revolutioner var väsentligen erövrandet av politisk makt av en ny klass.
Det bör påpekas att Djilas inte kallar sig marxist utan rätt öppet klargjorde att han var en demokratisk reformist gradualist. Men han hade åtminstone mod att följa övertygelse eftersom han en gång, som Jugoslaviens vice-president, varit medlem av den nya klassen och frivilligt valt att lämna den.
Den nya klassen, av Milovan Djilas.
Mindre än ett årtionde efter Djilas utvecklade två polacker, Jacek Kuron och Karol Modzelewski, en liknande analys av samhället i Ryssland och Östeuropa i deras Brev till polska arbetarpartiet.
Legalt statligt ägande av produktionsmedlen, säger de, innebär inte nödvändigtvis avsaknaden av en ägarklass, som exemplet "det asiatiska produktionssättet" i det förgångna visar. Produktionsmedlen kan sägas tillhöra dem som "förfogar över produktionsmedlen och fördelningen och användningen av samhällsprodukten". I Polen kontrolleras staten, som legalt äger produktionsmedlen, av partieliten eller "den centrala politiska byråkratin". Denna kontroll gör den till "den kollektive ägaren av produktionsmedlen och exploatören av arbetarklassen". Produktionsmedlen är därför den centrala politiska byråkratins gruppegendom. Inträde i denna vinns genom en partikarriär och inte genom arv.
Kuron och Modzelewski avvisar kategoriskt det ortodoxa trotskistiska argumentet att en klass bara kan bestå av människor med individuella egendomsrättigheter som de kan vidarebefordra till sina barn. Vad som gör en grupp till klass, svarar de, är inte hur deras medlemmar är organiserade och rekryterade utan "på byråkratins - i egenskap av grupp - förhållande till produktionsmedlen och de andra samhällsklasserna (framför allt arbetarklassen)." Och efter detta kriterium är den centrala politiska byråkratin en klass eftersom den som grupp fattar huvudbesluten om användningen av produktionsmedlen och exploaterar den egendomslösa arbetarklassen.
Byråkratins mål i produktionen är att maximera den totala nationella merprodukten (inte som den private kapitalisten, enbart profiten i hans eget företag), för att återinvestera den i den tunga industrin och industrialisera landet så snabbt som möjligt. Denna centraliserade kontroll tillåter dem att planera produktionen för detta mål, utan hänsyn till marknaden.[2] Så byråkratin försöker begränsa arbetarklassens och böndernas konsumtion till ett minimum; produktion för produktionens skull är dess mål:
"Man kan således såga att det är behovet av industrialisering i ett underutvecklat land som gjort byråkratin till ledande klass; endast byråkratin kunde svara mot dessa behov eftersom den, då landets förhållanden var underutvecklade, var den enda klass som av industrialiseringen, d.v.s. produktion för produktionen, kunde göra sitt klassintresse."
Eftersom de gör misstaget att se politisk makt som en återspegling av ekonomisk makt (snarare än tvärtom, vilket deras analys av det polska samhället i själva verket antyder) förespråkar de ett svar till revolutionen mot den centrala politiska byråkratin som skulle leda till 'arbetarkontroll' och decentraliserad (marknads)produktion - vilket naturligtvis inte har något med socialismen att göra och, enligt deras definition av ägande, är detsamma som en restauration av privat ägande av produktionsmedlen. Trots detta visar utgivningen av deras pamflett från 1964 att det finns människor i Östeuropa och Ryssland som förstår att klassamhället fortfarande existerar där.
Brev till polska arbetarpartiet, av Jacek Kuron och Karol Modzelewski
| "Presidenten är medveten om att ni driver ett statskapitalistiskt
system, och han hoppas att det har varit nyttigt för er att se vårt
folks framåtskridande under vårt privatkapitalistiska system. Vi är
övertygade om att ni funnit denna erfarenhet intressant." (Telegram från statssekreteraren J. F. Dulles i Eisenhower administrationen till den rysks premiärminister A. I. Mikojan vid slutet av ett USA-besök 1959.) |
En av de utvecklingslinjer som Trotskij trodde var möjlig för Ryssland var vad han kallade kapitalisms återupprättande. Men han trodde att detta kunde hända endast om "arbetarklasstyret" och dess egendomsform, statligt ägande av produktionsmedlen, utsattes för en kontrarevolution, d.v.s. att statsegendomen uppdelades mellan enskilda byråkrater, som därigenom skulle bli privatkapitalister (för Trotskij trodde felaktigt att kapitalistiskt styre endast kunde grundas på enskilda egendomsrättigheter). Då han argumenterade för detta höll han sig strikt inom den bolsjevikiska teorins gränser. Det är därför inte förvånande att denna syn skulle dyka upp på nytt bland dem som befinner sig i samma tradition: maoisterna.
Enligt dem ägde kontrarevolutionen rum efter Stalins död 1953 i form av en "borgerlig statskupp" av en klick kring Chrusjtjov. Den politiska makten övergick från arbetarklassen till denna klick som tog sig an att återupprätta kapitalismen och upprätta sig själv som ett "borgerligt privilegierat stratum" genom att återinföra produktion för marknaden och profit i stället för centraliserad statlig planering och genom att tillåta profiterna i de olika konkurrerande företagen att hamna i deras direktörers fickor i form av bonus och genom olaglig försäljning av maskineri, varulager etc.
Detta synsätt säger lika mycket om vad dem som ansluter sig till det betraktar som "kapitalism" och "socialism" som det gör om det ryska samhället. För det antyder att Stalinryssland inte var kapitalistiskt, utan en 'degenererad arbetarstat' enligt trotskisterna, en 'socialistisk' stat enligt maoisterna. Det visar att de tenderar att identifiera kapitalism med privat företagsamhet, fri konkurrens och enskilt ägande och inte kan tänka sig en statskapitalism utan obligationsägare eller en kollektivt ägande klass. Och, i fråga om maoisterna, att de identifierar kommunistpartiets starkt centraliserade diktatur med socialism eller åtminstone en nödvändig övergångsform till socialism.
Då det gäller den kinesiska regeringen är detta naturligtvis främst ett propagandatrick för att maskera de stridande materiella intressena mellan deras statskapitalism och den ryska statskapitalismen (precis på samma sätt som den jugoslaviska regeringen under några få år efter 1950 påstod att Ryssland var "statskapitalistiskt"). Men för en del maoister är det en seriöst hållen ståndpunkt och framförd teori som måste värderas efter dess förtjänster; det korta svaret är att kapitalismen aldrig "återupprättats" i Ryssland av den enkla anledningen att den aldrig avskaffats där. En del av dem kommer kanske t.o.m. att överföra sin analys till det kinesiska samhället, som en grupp i Kina uppenbarligen gjorde under den s.k. kulturrevolutionen.
Is Yougoslavia a Socialist Country?, Foreign Language Press, Peking 1963.
How the Soviet Revisionists Carry Out All-Round Restoration of Capitalism in the USSR, F L P, Peking 1968
[1] Detta är en lämplig plats att definiera ordet 'byråkrati' mer precist. För de flesta människor förknippas det förmodligen med administrativ inkompetens, meningslös pappersexercis etc. Det är också en av dess betydelser. I detta dokument använde det dock i betydelsen "ämbetsmannastyre", vanligtvis statliga ämbetsmän.
[2] Vi håller inte med om detta och hoppas i ett kommande nummer av Världssocialism kunna behandla detta mer utförligt.
Last updated on: 7.1.2010