Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
I handen håller du det första numret av Världssocialistiska häften, som ges ut av den nyligen bildade Världssocialistiska Gruppen.
Detta första nummer tar upp några problem, aktuella frågor och händelser som vi ofta får frågor kring. De analyseras alla ur den unika socialistiska synvinkeln, som Världssocialistiska Gruppen ensam representerar i det här landet.
De olika kapitlen i Socialismens idé och politik är översatta från Questions of the Day, en pamflett utgiven av Storbritanniens Socialistiska Parti. Delvis har de omarbetats för att passa Svenska förhållanden bättre.
Kapitalismen är ett samhällssystem grundat på klassägande av produktions- och distributionsmedlen. Rikedomarna produceras av egendomslösa lönarbetare för vinstgivande försäljning på marknaden. Kapitalismen är därför ett klassamhälle där ett privilegierat fåtal lever av det exploaterade flertalets arbete. Det finns i såväl Sovjet och Kina som i Sverige och Amerika.
Den grundläggande motsättningen i kapitalismen står mellan social produktion och klassägande. Samtidigt som arbetet med att producera rikedomarna utförs genom att miljontals människor samverkar i produktionen, tillhör produktionsmedlen och produkterna endast en del av samhället, kapitalisterna. Det är denna grundläggande motsättning som orsakar moderna samhällsproblem eftersom den innebär att produktionen inte kan bedrivas för att uppfylla mänskliga behov. När dessa behov strider mot det privilegierade fåtalets vinstintressen måste därför behoven komma i andra hand.
Under kapitalismen uppfylls människornas behov bara i den mån de kan betala för sig. Det är knappast ett problem för de rika men däremot, som alla vet, för männen och kvinnorna som arbetar för löner och utgör arbetarklassen. Eftersom detta uttryck ofta återkommer i resten av skriften ska vi definiera det exakt.
Arbetarklassen består av alla män och kvinnor son är utestängda från ägandet av produktions- och distributionsmedlen. De måste därför av ekonomiskt tvång sälja sina andliga och kroppsliga färdigheter för att försörja sig. En arbetare särskiljs inte genom sin klädsel, sitt sätt att tala, var han bor eller sitt arbete utan genom hur han försörjer sig. I Sverige är mer än 85 procent av den vuxna befolkningen arbetare. Resten är småföretagare och de rika.
Eftersom arbetaren under kapitalismen är beroende av sin lön för att leva är det förstås mycket viktigt att veta vad som bestämmer lönenivån. Lönen är i själva verket ett pris, priset på de andliga och kroppsliga färdigheter som en människa säljer till sin arbetsgivare. Den är inte en belöning för att hon arbetat eller en andel i produkten eller ens priset på det utförda arbetet.
Att motta ett lönekuvert är en köp- och försäljningstransaktion som i princip inte skiljer sig från försäljningen av ett par skor eller en bil. Priset på en människas förmåga att arbeta - eller "arbetskraft" som Marx kallade den - bestäms på ungefär samma sätt som skopriset eller bilpriset, förenklat uttryckt genom den arbetsmängd som behövs för att producera och bevara den, av dess värde.
Därför kan en människas lön i det långa loppet aldrig vara särskilt mycket högre än vad som behövs för att täcka hennes kostnader för att hålla sig själv arbetsduglig, med tillägg för hennes familj och utbildning. En ingenjör med examen får mer än en oskolad arbetare på grund av att det kostar mer att utbilda och försörja ingenjören.
Lönesystemet är ett sorts ransoneringssystem. Det begränsar en arbetares konsumtion till vad han behöver för att hålla sig själv arbetsduglig. Det betyder att han går miste om det bästa i fråga om mat, kläder, bostad, underhållning, resor och så vidare. Det är så mycket värre som det kunde finnas, på grundval av modern teknik, ett överflöd av det bästa för alla. Dessutom är det arbetarna som producerar alla rikedomar, det bästa som de rika åtnjuter liksom nyttoartiklarna som de själva konsumerar.
Det är inte svårt att förstå att arbetarna exploateras i kapitalismen. Exploatering betyder inte att arbetare fjättras vid fabriksbänkarna eller kontorsskrivborden och terroriseras av sina förmän. Det betyder bara att de får en lön som är lägre än värdet av vad de producerar. Vi behöver inte gå in på en komplicerad ekonomisk analys för att bevisa detta. Det räcker med att säga att eftersom det enda sättet att producera rikedomar är att människor arbetar med material från naturen, måste varje samhälle där ett fåtal lever gott utan att behöva arbeta vara grundat på exploatering av dem som arbetar.
Att så är fallet under kapitalismen står klart när arbetskraftens speciella egenskap är känd. Arbetskraften kan producera ett värde som är större än dess eget. Det betyder att vem som helst som köper den och sätter den i arbete kan inhösta vinsten av detta och det är just vad den kapitalistiske arbetsgivaren gör. Han köper arbetskraften för löner, sätter männen och kvinnorna som säljer den i arbete i sin fabrik med sina redskap och realiserar ett överskott när slutprodukten säljs. Källan till detta överskott, med underavdelningarna vinst, jordränta och ränta, är arbetarnas obetalda arbete.
Eftersom kapitalismen är grundad på klassägande av produktions- och distributionsmedlen och åtföljande exploatering av arbetarna, som berövas frukterna av sitt arbete, finns en oförsonlig intressemotsättning mellan arbetarklassen och kapitalistklassen. Den är klasskampen som ständigt pågår om vem som ska äga samhällets rikedomar. Klasskampens påtagliga uttryck är strejker och lockouter, fackföreningar och arbetsgivarsammanslutningar. Dessa är de båda sidornas främsta vapen på det industriella fältet.
På det politiska fältet har kapitalisterna staten på sin sida. Deras ägande och kontroll av industrin vilar på deras kontroll av den politiska makten genom deras politiska partier. Så länge detta fortsätter är statens syfte att upprätthålla det kapitalistiska monopolet på produktionsmedlen. Det är därför som alla regeringar till slut måste välja kapitalisternas sida genom att skydda deras äganderätt, förklara undantagstillstånd, använda trupper för att bryta strejker, införa lönestopp och stifta antifackliga lagar. Det är också därför som arbetarna måste organisera sig politiskt i ett socialistiskt parti, som för en politik grundad på insikt om denna klasskamp och dess oförsonliga karaktär.
Kapitalismen orsakar samhällsproblemen som drabbar arbetarna idag. Under kapitalismen är arbetarna i strikt mening fattiga, d.v.s. de saknar medel för att kunna kosta på sig det bästa som finns tillgängligt.
Det talas ofta om ett bostadsproblem, men det finns inte i verkligheten. Det finns inget skäl varför inte tillräckligt många bra bostäder skulle kunna produceras. Materialet till dem finns liksom byggnadsarbetarna och arkitekterna. Vad finns då för hinder i vägen? Helt enkelt att det saknas en marknad för bra bostäder eftersom de flesta människor inte har råd att betala dem och aldrig kommer att få det på grund av lönesystemets begränsningar. Det som kallas för bostadsproblemet är i själva verket bara en sida av problemet med fattigdom eller - vilket bara är den andra sidan av samma mynt - klassmonopolet på produktionsmedlen.
Litet eftertanke visar att kapitalismen inte bara ser till att arbetarna förblir fattiga utan också behöver fattiga arbetare. Om de kunde försörja sig utan att sälja sina andliga och kroppsliga färdigheter skulle kapitalismen inte kunna fungera, för vem skulle utföra arbetet? Med "fattigdom" menar vi inte "utblottning" även om det är en extrem form av fattigdom. Så länge kapitalismen består kommer en betydande minoritet av befolkningen inte längre att hänga med i tempot och slås ut och försörjas av fattigvården (för det är vad det handlar om även om den ges fantasinamn som "socialhjälp"). De flesta arbetare slipper detta, åtminstone när de har arbete, eftersom en människa som inte får regelbundna måltider är en dålig arbetare. Det är därför som lönerna i allmänhet är tillräckliga för att hålla en människa arbetsför.
Bostadsproblemet är bara en sida av problemet med fattigdom. Samma sak gäller för andra livsförnödenheter, kläder, utbildning, resor och underhållning. I en värld med potentiellt överflöd ransoneras arbetarna också inom dessa områden av lönekuvertets storlek.
Kapitalismen kan inte producera tillräckligt för att tillfredsställa människornas behov eftersom produktionen alltid är inställd på att möta marknadsefterfrågan och ge vinst. Det betyder att produktionen begränsas till vad människor kan betala för. Men vad människor kan betala för och vad de vill ha är två skilda saker. Det betyder att vinstsystemet fungerar som ett hinder för ett överflödssamhälle. Det är också ansvarigt för upp- och nedgångarna i produktionen som kallas konjunkturcykeln.
En sak borde nu stå klar om kapitalismen - den kan inte fås att fungera i arbetarnas intressen. Den är baserad på deras fattigdom och exploatering och kan bara fungera i den privilegierade klassens intressen. När du väl inser detta kan du snabbt se hur fruktlöst det är att plottra med kapitalismen och ta itu med varje problem för sig.
För att lösa sina problem måste arbetarna avskaffa kapitalismen och ersätta den med socialismen. Det innebär en social revolution som förändrar samhällets grundval från klass- till gemensamt ägande av produktionsmedlen. När samhället äger och demokratiskt kontrollerar existensmedlen kan män och kvinnor organisera produktionen för att tillfredsställa sina behov. Produktion enbart för bruk kommer att ersätta den antisociala principen med produktion för vinst. Exploateringen upphör och en överflödsvärld blir möjlig.
Socialister har alltid understrukit att arbetarna måste vinna kontroll över statsmaskineriet innan de försöker genomföra socialismen.
Staten är den offentliga tvångsmakten. Den uppkom i samband med samhällets tidiga uppdelning i klasser och utvecklades med klasstridernas utveckling. Dess syfte är att "upprätthålla ordningen", d.v.s. den ordning som ligger i den dominerande klassens intresse - ordning som tillåter den härskande klassen att skydda sin äganderätt och exploatera resten av befolkningen.
Genom århundradena har staten - det är den allmänna regeln - kontrollerats av den klass som varit ekonomiskt mest betydelsefull. Men genom sin kontroll av staten och dess beskattningsrätt kan en klass som överlevt sin ekonomiska betydelse under en tid fortsätta att kontrollera samhällets angelägenheter.
I statens utveckling uppkom det moderna parlamentariska systemet som bäst lämpat att trygga kapitalistklassens dominans. Parlamenten modifierades under tidens lopp och den moderna formen tillförsäkrar kapitalistklassen dess äganderätt till produktionsmedlen och laglig rätt att exploatera arbetarklassen.
Allteftersom produktionen och distributionen utvecklades i allt väldigare skala har samhällsangelägenheterna blivit i motsvarande grad mer betungande och komplicerade. För att driva staten på ett smidigt sätt och trygga en fredlig ström av vinster blev det nödvändigt att omvandla riksdagsordningen så att massan av befolkningen kunde göra sin röst hörd, men bara i den mån sådana förändringar, enligt kapitalisternas ledande tänkares åsikt, inte äventyrade kapitalistklassens styre.
På så sätt modifierades valmaskineriet tills dess att allmän rösträtt blev regel i många länder. Denna utveckling påskyndades av striderna mellan olika politiska partier som representerade skilda egendomsintressen och alla försökte vinna stöd av arbetarklassen samtidigt som de ville bryta udden av arbetarnas missnöje.
Riksdagen är maktcentrum i Sverige. Den stiftar lagarna och sörjer för att de upprätthålls. Lokala organ har vissa lagstiftande och verkställande befogenheter men är underordnade det centrala organet som, när så behövs, förser det lokala organet med alla nödvändiga extra maktmedel.
Maktinstrumenten är armén, flottan, flygvapnet och polisen. Sista ordet för att sätta dessa styrkor i rörelse vilar hos ministrar i regeringen. Regeringen är det verkställande organet som genomför riksdagens vilja. Regeringsmedlemmarna tillhör majoritetspartiet eller en koalition av partier. Den grupp som har absolut majoritet i riksdagen kan med andra ord fatta vilket beslut som helst tack vare sin kontroll av det verkställande organet - regeringen. Ingen regering kan överleva utan stöd av en parlamentarisk majoritet som godkänner dess förslag.
Riksdagsledamöterna utses genom allmänna val och den stora majoriteten av de röstberättigade är medlemmar av arbetarklassen. Resultatet är nära nog så demokratiskt att det säkerställer att massan av arbetarklassen, när den förstår och önskar socialismen, kan genomföra den genom parlamentarisk aktion.
Hittills har massan av arbetare saknat denna politiska kunskap. De har givit sina röster till de partier som avgivit de mest lockande löftena. När tiden visat hur ihåliga löftena var har många arbetare vänt sig till nästa grupp politiska ledare för att senare återvända till den första när minnet av de tidigare besvikelserna bleknat.
Det har lett somliga att ifrågasätta riksdagens användbarhet och i stället förespråka industriell aktion. Men de som gör det glömmer bort att arbetarna lika beredvilligt låtit sig förrådas på det industriella fältet som på det politiska. När arbetare litat på ledare har de nästan alltid lämnats i sticket. Det har inte berott på var slaget utkämpats utan på metoden som använts. När arbetarna slutar att betrakta vissa individer som utrustade med någon speciell sorts ledarförmåga kommer de att välja en ny metod. De kommer att förse delegater med instruktioner om vad som ska göras oberoende av delegaterna egna åsikter eller önskemål. Då kommer själva grunden att ryckas undan fötterna på dem som har framgång tack vare ledarskap. Ledare kommer inte längre att ha en säljbar vara till kapitalisten i form av ett blint följe.
Ännu har det aldrig hänt att delegater i riksdagen handlat efter instruktioner av en stor grupp arbetare, som vet exakt vad den vill ha och hur den ska uppnå det. Gång på gång har någon erkänd ledares bestickande ord avlett arbetare från deras ursprungliga mål, vanligtvis under förespegling att det är "praktisk politik". Praktiskt politiska skäl har sedan generationer fungerat som en användbar förevändning för att dölja ledares kompromissverksamhet. Den dåraktiga tron på ledare har utgjort ett avsevärt hinder för kunskap och utveckling inom arbetarklassen. Makten och rikedomen som ledare skaffar sig lockar dem att förstärka sina ställningar och yrka på nödvändigheten av ledarskap som en permanent företeelse, åtföljd av lämpliga medel för intrigspel och köpslående med åsikter.
Socialismen kommer inte att vara möjlig förrän massan av arbetare förstår den och är beredda att rösta för den. När arbetarna förstår socialismen kommer de att veta vad de har att vänta sig och vad som krävs för att förverkliga den.
Två andra teorier, som båda är farliga och ogenomförbara, har förts fram av dem som förnekar möjligheten av parlamentarisk aktion för att uppnå socialismen. Den ena är att arbetarna kan vinna kontroll över statsmaskineriet genom ett väpnat uppror. Den andra är att arbetarna kan bygga upp ett eget statsmaskineri i strid mot den kapitalistiska staten. De två teorierna sammanfaller eftersom kapitalistklassen i praktiken, tack vare sin kontroll av de väpnade styrkorna genom sin parlamentariska majoritet, kan se till att ingen fientlig väpnad styrka bildas som kan utmana dess överhöghet.
När majoriteten av arbetarna blir socialister behövs inget väpnat uppror. De slutar att stödja kapitalistiska partier och stöder det socialistiska partiet. Riksdagen, som kontrollerar de väpnade styrkorna, kommer då att bestå av socialistiska delegater. Om några kapitalister försökte organisera väpnat motstånd skulle de avslöja sig själva som en liten minoritet utan folkligt stöd, som försökte skapa kaos genom att främja sina särintressen i strid mot samhällets uttalade vilja. De skulle vara dömda att misslyckas.
Det är dock inte den situationen som förespråkarna för väpnat uppror eller bildandet av en rivaliserande statsmaskin tänker sig. Det handlar inte om majoritetsaktion mot en kapitalistisk minoritet utan om minoritetsaktion mot den kapitalistiska staten samtidigt som de flesta arbetare ännu inte är socialister och på sin höjd drivs av missnöje. Det är något helt annat. Den kapitalistiska regeringen skulle vara i en mycket starkare ställning än den upproriska minoriteten såväl politiskt som militärt. Med passivt stöd av de flesta arbetare, som trots allt röstat den till makten i ett tidigare val, skulle den kunna fördöma upprorsmakarna som motståndare till demokrati och blivande diktatorer. Militärt skulle de förfoga över de väpnade styrkorna för att krossa upproret.
Minoritetsaktioner är rena självmordet och kan inte leda till socialism ens om de är framgångsrika. Såvida inte den stora majoriteten av arbetarna vill ha socialismen går den inte att genomföra. Även om en upprorisk minoritet lyckades vinna kontroll över den politiska makten skulle den inte kunna rubba kapitalismens grundläggande problem och processer. Den skulle tvingas strida mot majoritetens antisocialistiska fördomar och kunde mycket väl störtas i ett nytt uppror.
Historiskt har minoritetsaktioner kännetecknat de revolutioner som Marx kallade borgerliga, d.v.s. revolutioner som sopade undan hindren för kapitalismens utveckling. I slutet av 1800-talet, under påverkan av Marx och Engels, förkastades minoritetsaktioner som en socialistisk taktik. Men efter 1917 använde bolsjevikerna den ryska revolutionens prestige för att vrida klockan tillbaka. En taktik som bara ledde till ett utbyte av härskare i Ryssland framställdes som det enda sättet för arbetarna att vinna sin frihet. Men väpnade uppror ledda av en "förtrupp" kan bara vara en blivande kapitalistklass metod. Arbetarnas metod måste vara demokratisk politisk aktion grundad på socialistisk förståelse.
En idé som förts fram är att kapitalisterna kommer att avskaffa riksdagen när den socialistiska rörelsen blivit tillräckligt stark för att utmana deras ställning. Riksdagens avskaffande eller upplösning skulle avskaffa arbetarnas rätt att sammansluta sig och göra både fackliga och politiska sammanslutningar olagliga. Men kapitalisternas kostnad för riksdagens avskaffande skulle vara slutet på deras styre och början till kaos. Statsmaskineriet skulle inte kunna fungera på grund av åsiktsskillnaderna mellan civila och militära statstjänstemän.
En modern stats storlek och komplexitet är så stor att den tid för länge sedan är förbi då medlemmar av den härskande klassen själva kunde inneha någon betydande del av de administrativa posterna och sköta någon väsentlig del av deras funktioner. Uppifrån och ner fylls de av avlönade eller valda funktionärer. Bara ett fåtal av dem kommer från själva kapitalistklassen. Praktiskt taget allt arbete med att kontrollera samhällets göromål utförs idag av människor som är beroende av en lön för sitt livsuppehälle - medlemmar av arbetarklassen. De väpnade styrkorna, inräknat de flesta officerare, rekryteras också från arbetarklassen.
Tusentals funktioner måste delegeras till underavdelningar som kommuner, verksstyrelser och domstolar. För varje år som går växer denna delegering av funktioner.
Omständigheterna har därför tvingat kapitalistklassen att lägga förvaltningen i händerna på valda eller tillsatta organ. Om de försökte ändra detta inför en beslutsam socialistisk majoritet skulle deras eget hus rasa ihop över deras huvuden.
Vår syn på nödvändigheten av att vinna kontroll över det politiska maskineriet är logisk och konsekvent. I likhet med Marx anser vi att arbetarna måste vinna kontroll över statsmaskineriet innan de försöker genomföra socialismen. I likhet med Marx anser vi också att röstsedeln kan ge denna kontroll i de industriellt utvecklade länderna. Enda sättet att hindra kapitalistklassen från att använda politisk makt mot arbetarna är att avstå från att rösta dem och deras företrädare till makten. Därför uppmanar vi arbetarna att aldrig rösta på någon kandidat eller något parti som stöder kapitalismen.
I det föregående avsnittet om riksdagen undersökte vi idén att kapitalisterna kan avskaffa riksdagen när de står inför en beslutsam socialistisk majoritet. De som tror att kapitalisterna kan göra det pekar på Nazityskland som ett exempel på vad som händer om kapitalisternas makt hotas av en växande socialistisk rörelse som står för demokratisk politisk aktion. Det är naturligtvis inget giltigt exempel eftersom de socialdemokratiska och kommunistiska[1] masspartierna i Tyskland före nazisternas maktövertagande inte var uttryck för de tyska arbetarnas önskan om socialism. Ändå kan det vara värt att litet mer i detalj granska Hitlerregimens uppkomst eftersom myten om fascism eller diktatur som kapitalisternas sista försvar mot arbetarna fortfarande lever kvar.
Under en diktatur förbjuds de traditionella formerna för arbetarnas politiska och ekonomiska organisering. Yttrandefriheten, pressfriheten och mötesfriheten inskränks kraftigt för att passa överens med ett enda politiskt partis behov - det parti som för stunden tillförsäkrat sig monopol på statens styrelse. I en politisk demokrati tillåts arbetarna bilda egna politiska och industriella organisationer. De tillåts också, inom vissa gränser, yttrande-, församlings- och pressfrihet liksom möjligheten för väljarna att välja mellan flera konkurrerande politiska partier.
Socialister har alltid betonat socialismens demokratiska natur och värdet för arbetarklassen av största möjliga diskussion om olika politiska åsikter. Men det betyder inte att vi förenar oss med icke-socialistiska organisationer som utger sig för att försvara demokratin. Det beror inte på att vi undervärderar demokratins betydelse. Vi är helt enkelt övertygade om att demokratin inte kan försvaras på detta sätt.
Arbetarklassen har en omfattande erfarenhet som stöd för denna slutsats. Det "mindre ondas politik", d.v.s. en eftergifts- och kompromisspolitik med icke-fascistiska och kapitalistiska grupper, fördes och rättfärdigades av det tyska socialdemokratiska partiet. Man motiverade sin politik med att den var nödvändig för att besegra nazismen. Men om hotet om diktatur är verkligt kan bildandet av ett icke-socialistiskt antifascistiskt block inte hejda diktaturens frammarsch, utan, om något, hjälper till att påskynda dess utveckling. Denna politiks totala misslyckande bevisar detta.
För att inse detta är det nödvändigt att förstå demokratins natur och dess värde för arbetarklassen. Arbetslöshet, fattigdom, otrygghet och andra missförhållanden, som följer av kapitalismen, finns kvar oberoende av om dess politiska form är demokratisk eller diktatorisk. Frihet att ropa ut arbetarklassens elände från hustaken kan inte i sig göra slut på detta elände.
Demokratin är ett potentiellt ovärderligt vapen, men i likhet med andra vapen kan det antingen användas för självbevarelse eller för självmord. Och faktum är att arbetarna i Tyskland inte visste hur de skulle använda det demokratiska vapnet i sitt eget intresse utan valde att begå politiskt självmord med det.
Den Tyska Weimarrepublikens författning - som antogs 1919, men var dödsdömd redan före Hitlers maktövertagande - var rent formellt en av de mest demokratiska i världen. Ändå hade livet för breda lager av det tyska folket blivit så eländigt att majoriteten av väljarna 1933 röstade för att avskaffa demokratin. För trots kommunisternas falska omtanke om demokratin idag var nazisterna och kommunisterna i Tyskland vid den tidpunkten förenade i sitt hat mot vad de kallade "borgerlig demokrati". Den främsta skillnaden mellan dem var att de utnyttjade olika medel för att uttrycka sitt hat mot demokratin.
Massan av den tyska befolkningen saknade kunskap om sin sociala ställning samtidigt som de var utledsna på föregivna socialisters gammalmodighet och oduglighet. De trodde att orsaken till missförhållandena var statens demokratiska form i stället för samhällssystemets kapitalistiska natur. I sin okunniga förtvivlan blev de ett lätt byte för samvetslösa demagoger, som oupphörligt upprepade den felaktiga tron att det var demokratin som var orsak till socialt elände.
Diktaturer existerar inte i ett vakuum. I likhet med andra samhällsföreteelser är de relaterade till och har sitt ursprung i en social bakgrund. Bakgrunden är kapitalismen som oundvikligen orsakar problem för arbetarklassen med påföljande missräkningar, fördomar och bitterhet, som kan utnyttjas av demokratins motståndare. Med samma oundviklighet är den upphov till en rad specifikt kapitalistiska problem, t.ex. att bevara produktionens profitabilitet, skaffa nya och bibehålla gamla marknader, nödvändigheten att skapa "nationell enighet" inför krig med rivaliserande kapitalistiska grupper och så vidare. Det är just i sina försök att lösa dessa problem som den härskande klassen under vissa omständigheter kan tillgripa diktatur. Kapitalismens motsatsfulla natur utesluter varje varaktig lösning på dessa problem men det hindrar inte kapitalisterna att göra försöket när det ser ut som om ingenting annat skulle hjälpa.
Så länge som arbetarna stöder kapitalismen och kapitalistisk politik kommer de i sista hand att ge sitt stöd åt den politik som är bäst lämpad att möta kapitalismens politiska och ekonomiska behov - även om denna politik kan innebära diktatur.
Demokrati för arbetarklassen kan bara tryggas och utvecklas i den mån arbetarna antar den socialistiska ståndpunkten. Att uppge socialismen för att försvara demokratin innebär i sista hand att uppge både socialismen och demokratin.
Även om nazisterna inte kom till makten förrän 1933 var det bara höjdpunkten på en utveckling som startade många år tidigare. Nederlaget i första världskriget ledde till den tyska militära och halvfeodala statsapparatens sammanbrott. När kejsaren flydde föll uppgiften att återupprätta den tyska kapitalismen i socialdemokraternas händer. De var det största partiet och hade mest stöd över hela landet av krigströtta arbetare som nu var beredda att pröva på parlamentarisk demokrati.
1919 utarbetades Weimarförfattningen och som en följd av valen tillsammans med stöd från det katolska centerpartiet och andra kunde socialdemokraterna bilda den första republikanska regeringen. De hade svårigheter att konsolidera sin ställning på grund av flera fientliga krafter. De viktigaste var Spartakisterna - anhängare till Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg - och en utbrytargrupp från det oberoende socialdemokratiska partiet, som båda ville imitera det ryska exemplet (de bildade senare det kommunistiska partiet). När regeringen kände sin auktoritet undergrävd försäkrade den sig om stöd av reaktionära generaler och officerare - den extrema högern som de kallades - för att krossa rebellerna. Det kunde bara leda till en katastrof för republiken. Så snart som dessa reaktionära legohjon återinsatts började de konspirera mot sina välgörare och så snart som regeringens inflytande bland arbetarna försvagats började de öppet att bekämpa den.
Kapitalismens återupprättande i ett besegrat land skapade en massa problem för det parti som inledde en ny politisk regim. Socialdemokraterna kunde inte bemästra dessa problem och det oundvikliga missnöjet fann sitt utlopp mot Weimarförfattningen. Samtidigt började kapitalisterna, som längtade efter att få tillbaka sina marknader och handelsleder, välvilligt lyssna till Adolf Hitlers nya budskap, nationell kapitalism, felaktigt betecknad som "nationalsocialism".
Från att bara ha varit en handfull missnöjda officerare som förlorat en massa prestige som en följd av sitt misslyckade försök att överta makten 1923 började deras inflytande att öka. Adolf Hitler hade lärt sig en hel del av deras misslyckande - speciellt vikten av att vinna över befolkningen. Därför antog det nya partiet ett program som var brett nog att tilltala nästan alla delar av befolkningen. Uppvigling, antisemitism, nationalism och pseudo-socialism blev nu Hitlers handelsvaror.
Efter 1930 blev situationen mogen för nazisterna. Den ekonomiska krisen som brutit ut fördjupades genom att många utländska investeringar drogs tillbaka och lån upphörde. Samtidigt hade antalet arbetslösa ökat till sju miljoner medan de som hade arbete periodiskt fick sina löner sänkta. Regering efter regering misslyckades med att klara upp situationen och det ökade alltmer den republikanska demokratins vanrykte. Ett tillstånd av parlamentarisk förlamning hade inletts (såväl nazisterna som kommunisterna hade skuld till detta) och nazisterna drog snabbt nytta av de antiparlamentariska stämningarna.
Dessutom slutade de ledande kapitalisterna att stödja den demokratiska republiken. Socialdemokraterna hade tjänat deras syften. De hade bevarat den tyska kapitalismen under efterkrigsåren. De kunde inte längre hjälpa kapitalisterna i deras länge uppskjutna expansionssträvanden. För detta behövdes en ny sorts militarism. Inte den tidigare bismarckska epokens militarism, som främst utnyttjades i en efterbliven jordägande grupps intressen, utan en rörelse som kunde förverkliga ett århundrades alla ouppfyllda drömmar - nationell centralisering och konsolidering för att på nytt kunna stiga in på den imperialistiska arenan, denna gång befriade från alla feodala begränsningar. Den nazistiska rörelsen förkroppsligade dessa ideal som Hitler nedtecknat i Mein Kampf.
Med ett brett masstöd blev Tyskland en "totalitär stat". Alla självstyrande delstatsregeringar avskaffades. Österrike, Memel och Tjeckoslovakien invaderades. På så sätt medverkade nazirörelsen till att fullborda de tidiga tyska kapitalisternas önskan från 1848 om Tysklands enande förutom att de lade grunden för krig.
Diktaturen kom inte till Tyskland i strid mot de flesta arbetares vilja. En majoritet av dem stödde inte demokratin, än mindre socialismen. Många av dem som inte ville ha den nazistiska diktaturen ville i stället ha en kommunistisk diktatur. Det är läxan av nazismen.
De politiska villkoren omedelbart före maktövertagandet för socialismen kommer att vara helt annorlunda förhållandena i Tyskland före nazismen. Arbetarna kommer inte att i avsmak överge demokratisk reformism till förmån för diktatur. De kommer att vara starkt organiserade både ekonomiskt och politiskt och beredda att ta itu med alla försök att hindra den demokratiska viljan för socialismen att verkställas.
I många länder idag råder diktatur, d.v.s. regeringarna där är inte ansvariga inför väljarna, politiska partier och fackföreningar är förbjudna eller tillåts bara existera som statsorgan, och yttrandefrihet och oppositionspropaganda tillåts inte.
Som socialister är vi motståndare till alla diktaturer. Men kommunisterna vill få oss att tro att bara vissa diktaturer bör fördömas medan andra, som den i Sovjetunionen, förtjänar socialisters stöd.
Det är mycket viktigt att vi klargör våra skäl för att förkasta den åsikten.
När den socialistiska rörelsen formades var alla länder i Europa självhärskardömen utan kontroll av väljare med en bred rösträtt. I mer eller mindre grad representerade de alla en jordägande klass' intressen. Denna klass motsatte sig att industrikapitalisterna fick politisk makt och var naturligtvis i ännu högre grad motståndare till arbetarklassens strävanden.
Mest extrem var den så kallade Heliga Alliansen, som proklamerades av den ryske tsaren Alexander I 1815. Den skulle skydda reaktionära regimer överallt mot industrikapitalisterna, mot demokratin och mot arbetarklassens försök att organisera sig fackligt och politiskt.
Under dessa förhållanden föreföll det logiskt för Marx och andra att arbetarna i sina egna självständiga organisationer skulle erkänna att deras intressen för ögonblicket sammanföll med de kapitalistiska demokraternas. När de absolutistiska regimerna störtats skulle sedan arbetarna fortsätta kampen mot de nya kapitalistiska regimerna. Marx antog att "de borgerliga demokratiska regeringarna" kunde hamna i situationen att "omedelbart förlora stödet i arbetarna" (Marx' Adress till Kommunistiska Förbundet 1850).
Samtidigt som Marx inte trodde att arbetarklassen omedelbart kunde vinna politisk kontroll för socialism tänkte han sig möjligheten att arbetarnas organisationer behöll initiativet i sin utveckling mot detta mål. Om feodalgodsen upplöstes och överlämnades till bönderna som privategendom (vilket skett i Frankrike efter revolutionen) insåg Marx att det skulle ställa upp ett hinder för den socialistiska rörelsens utveckling. I stället ivrade han för att jorden skulle överlämnas till "associerade grupper" av jordlösa bönder.
Händelseutvecklingen blev en annan än den Marx hoppats på. Vi, som har fördelen av att kunna iaktta processen i efterhand, kan säga att Marx undervärderade problemet med att vinna över arbetarklassen för världsomspännande socialism. Han undervärderade också kapitalismens styrka och kapitalistklassens möjligheter att bibringa arbetarklassen kapitalistiska idéer.
Senare, i samband med sin analys av samhällsutvecklingen, formulerade Marx åsikten att "en samhällsformation går aldrig under innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte".
Den europeiska kapitalismen gjorde väldiga tekniska och produktionsmässiga framsteg under förra århundradet och har bara överträffats av Förenta Staterna. Men i många delar av världen har kapitalismens utveckling ännu inte nått den form som finns i till exempel Sverige och Förenta Staterna, där samhällsstrukturen sönderdelats i en kapitalistklass ställd mot en arbetarklass med rösträtt.
I många länder, t.ex. i Latinamerika, är industri- och handelskapitalisternas kamp för att störta politiska regimer som stöder jordägande klasser ännu inte avgjord. De demokratiska former som under en tid fanns där har störtats och ersatts med auktoritära diktaturer. En del pekar på detta som belägg för att den kapitalistiska regeringen bara skulle avskaffa demokratin om den stod inför en revolutionär arbetarklassrörelse. I verkligheten bevisar det motsatsen. Det beror just på att arbetarklassen är outvecklad som den politiska demokratin visat sig instabil i dessa länder. En stor del av befolkningen är analfabeter som fortfarande arbetar i jordbruket under förkapitalistiska exploateringsförhållanden. Regeringarna har kunnat styra på ett sätt som är omöjligt när det finns en modern utbildad arbetarklass.
Det kan vara värt att notera att fortsatt industriell utveckling, som dessa diktaturer är oförmögna att förhindra, tvingar dem att göra upp med kapitalisterna och göra sig av med de mer reaktionära element som från början stödde dem. Denna process har man kunnat iaktta i Spanien och Grekland.
Ekonomisk efterblivenhet och en liten arbetarklass, ofta mindre än i länderna vi just diskuterat (i de flesta afrikanska länderna utgör arbetarklassen bara en mycket liten del av befolkningen), ligger också till grund för diktaturer av ett annat slag. I stället för att gynna förkapitalistiska privilegierade grupper använder de statsmakten för att hänsynslöst sopa undan alla sociala och ideologiska hinder för att sprida kapitalistiska förhållanden med produktion för försäljning, kapitalackumulation och lönarbete i områdena de kontrollerar. Ofta påstår dessa regimer att de är socialistiska men i verkligheten för de en statskapitalistisk politik med de ryska bolsjevikerna som förebild. Statskapitalistiska Sovjets härskare påstår att deras diktatur är instrumentet med vars hjälp kapitalismen störtats och ersatts med socialismen.
I sin propaganda försvarar kommunistpartierna detta påstående med hjälp av ett uttalande som Marx gjorde 1875 då han skrev:
"Mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället ligger den period då det ena revolutionärt omvandlas i det andra. Därtill svarar också en politisk övergångsperiod, vars stat inte kan vara något annat än proletariatets revolutionära diktatur." (Marx' Kritik av Gothaprogrammet).
Hal Draper gjorde en detaljerad undersökning av när Marx och Engels använde detta och liknande uttryck. Den visar på ett övertygande sätt att Marx här inte menade något annat än sitt uttalande i Kommunistiska Manifestet om att arbetarklassen måste "erövra den politiska makten" (New Politics, Vol I, nr 4, Summer 1962).
Det är något helt annat än regimen i Sovjetunionen där en partiklick under mer än ett halvsekel utövat dominans över befolkningen med militärmakt, hemlig polis, censur och andra uttryck för absolutistiskt styre.[2]
Det är förståeligt att Marx trodde att en övergångsperiod var nödvändig med tanke på den industriella, sociala och politiska utvecklingsnivån 1875. Marx accepterade att en mer eller mindre långvarig övergång var nödvändig också på grund av människornas andliga utvecklingsnivå och samhällets dåvarande produktionskapacitet, som ännu inte motsvarade kraven som ställs på den under de nya förhållandena.
Vi har redan sagt att det inte kan finnas någon socialism förrän den stora majoriteten av arbetarklassen helt förstår och accepterar innebörden av det samhälle som de medvetet organiserar sig för att uppnå. För närvarande finns olika former av diktaturer i första hand på grund av att arbetarklassens majoritet är politiskt omogen över hela världen.
I stället för att vara förenade av världsomspännande klassmedvetenhet är arbetarna överallt splittrade; splittrade mellan nationerna på grund av nationalismens gift, splittrade inom nationerna på grund av religiösa, rasistiska och andra fördomar, och också splittrade på grund av att många misslyckats med att värdesätta demokratins betydelse.
När Marx skrev att arbetarklassen måste vinna kampen för demokratin förutsåg han inte att en utvidgad rösträtt skulle föra socialdemokratiska regeringar, som fortsatte att administrera kapitalismen, till makten. I stället för att låta kapitalisterna sköta den förhatliga sysslan att upprätthålla kapitalismen har de i hög grad bidragit till att misskreditera demokratin och på så sätt hjälpt demagoger som Hitler och Mussolini att komma till makten och hjälpt kommunistpartierna i Ryssland och andra länder att vinna stöd för sina diktaturer.
Nationalismen spelar en betydelsefull roll för att hindra ökad klassmedvetenhet. Den förmår arbetarna i de nybildade afrikanska staterna att godta förtryck i utbyte mot påstådda fördelar som de ska få när industrins utveckling påskyndats. Den får arbetarna i länder med kolonier att överse med vad som i verkligheten är en diktatur som påtvingats de koloniala folken.
Dit hör den ryska militära ockupationen av Tjeckoslovakien och andra länder i den ryska intressesfären. I NATO-länderna motsvaras den av arbetarnas beredvillighet att överse med "sina" regeringars likartade aktioner, med motiveringen att de är nödvändiga på grund av det militära hotet från Sovjetunionen.
Spanien under inbördeskriget 1936-1939 och Grekland under inbördeskriget och senare militärdiktaturer är andra exempel på hur rivaliserande maktgrupper stöttat upp regeringar som är godtagbara för deras egna strategiska behov.
Mot alla dessa uttryck för kapitalismen proklamerar socialister behovet av världsomspännande socialism med hjälp av demokratins metoder.
För många människor för ordet "revolution" tanken till barrikader och offentliga avrättningar. I verkligheten betyder det bara en fullständig förändring utan att ange hur den kommer att gå till.
Den socialistiska revolutionen är en fullständig förändring i samhällets grundval, från klassägande till gemensamt ägande av produktionsmedlen. Denna sociala revolution kan genomföras demokratiskt med hjälp av politisk makt. En majoritet av socialistiska arbetare kan vinna makt genom demokratiska institutioner om de använder röstsedeln och riksdagen för att genomföra den socialistiska revolutionen.
Tidigare, och än idag, fanns det andra som sade sig stå för socialismen, som förespråkade vad de trodde var en alternativ metod: att under kapitalismen arbeta för att förmå staten att stifta lagar till förmån för arbetarna. De stod för en reformistisk politik, som de hoppades gradvis skulle omvandla kapitalismen till socialism utan något behov av arbetarnas klassmedvetna politiska handlande. Denna politik kallades gradualism.
I England fanns de ledande gradualistiska tänkarna i Fabiansällskapet som bildades 1884. Fabianerna ansåg att de genom att "tränga in" i statsförvaltningen och arbetarklass- och "medelklass"-organisationer gradvis kunde förändra samhället. Deras verkliga mål var en statskapitalism i vilken de såg sig själva som de mest lämpliga administratörerna. Gradualism i fabiansk tappning har alltid varit den ledande reformistiska teorin i England. Där har arbetarledare alltid förkastat Marx och aldrig ens utgett sig för att vara marxister.
Förhållandena såg annorlunda ut på kontinenten, speciellt i Tyskland. Där fanns stora partier med stöd av miljontals arbetare, som utgav sig för att vara marxistiska och stå för en revolutionär politik. Det största och mest inflytelserika av dem var Tysklands Socialdemokratiska Parti. Kring sekelskiftet skakades det av en strid som blev känd som revisionismstriden.
Eduard Bernstein, en nära vän till Engels, tillbringade många år i exil i London och många tror att han var starkt påverkad av fabianerna. Han angrep marxismens grundsatser och uppmanade det socialdemokratiska partiet att erkänna att det i verkligheten bara var ett reformparti. Det skulle sluta tala om erövrandet av politisk makt för socialismen och i stället koncentrera sig på att få reformer inom kapitalismen genom att arbeta i riksdagen, kooperativen, fackföreningarna och kommunerna, och till och med genom samarbete med icke-socialistiska partier.
Bernstein och hans anhängare fick svar på tal av män som Karl Kautsky, som bättre kände till Marx' skrifter och gjorde en hel del för att popularisera dem. Det tyska socialdemokratiska partiet förkastade Bernsteins förslag men beslutet hade ingen betydelse för partiets praktiska politik. På papperet anslöt det sig fortfarande till den socialistiska revolutionen, men i praktiken fortsatte det sin reformistiska politik. Socialdemokraternas masstöd från de tyska arbetarna vilade på reformer och inte på socialismen.
Så småningom, vilket deras inställning till första världskriget visade på ett dramatiskt sätt, sjönk de helt ner i den kapitalistiska politikens träsk och blev sina icke-socialistiska och patriotiska anhängares fångar. De kunde inte längre göra något som helst anspråk på att kalla sig ett socialistiskt parti.
Till och med motståndare till reformismen som Kautsky var beredda att försvara idén att ett socialistiskt parti ska delta i reformpolitiken. Liksom gradualisterna hade de en del underliga åsikter om socialismen, som jämställdes med nationalisering under en demokratisk stat. De ansåg att lönesystemet och köp och försäljning var helt förenliga med gemensamt ägande av produktionsmedlen. Deras slutmål, liksom fabianernas, var statskapitalism, inte socialism.
Det var inte bara i Tyskland som frågan om reform eller revolution diskuterades. Den diskuterades överallt i Europa och Amerika. I den engelsktalande delen av världen hade partier som påstod sig vara socialistiska misslyckats med att vinna masstöd ens för reformer. En fördel med detta var att de kunde se på frågan objektivt eftersom de inte behövde oroa sig så mycket över om deras svar skulle förarga deras icke-socialistiska anhängare.
En viktig ståndpunkt som kom fram i den diskussionen var att enda sättet för ett socialistiskt parti att undvika faran med reformism var att söka stöd enbart för socialismen. Ett socialistiskt parti skulle inte förespråka så kallade dagskrav inom kapitalismen. Denna åsikt delades av en del medlemmar i Kanadas Socialistiska Parti, Amerikas Socialistiska Parti och Amerikas Socialistiska Arbetareparti. I England förespråkades den inom Socialdemokratiska Federationen av en grupp som 1904 bildade Storbritanniens Socialistiska Parti.
Att ett socialistiskt parti inte ska förespråka reformer betyder inte att reformer aldrig kan innebära någon förbättring för arbetarna. En del kan det och gör det medan andra är fruktlösa eller till och med skadliga. Men ett socialistiskt parti som förespråkar reformer skulle dra till sig stöd från människor som var mer intresserade av reformerna än av socialismen. Partiet skulle tvingas kompromissa med kapitalismen och till slut bara bli ännu ett reformparti även om det fortfarande förkunnade socialismen som sitt slutmål.
Eftersom socialismen kan genomföras bara när en majoritet av arbetarna önskar och förstår den, måste ett socialistiskt parti bygga upp sitt stöd enbart för detta mål. Stöd som fåtts på något annat sätt är värdelöst, till och med skadligt.
Trots förekomsten av stora socialdemokratiska partier var Europa både socialt och politiskt mindre utvecklat än Storbritannien (där kapitalismen för länge sedan eliminerat bondeklassen) och Nordamerika (som aldrig varit feodalt). I Europa överlevde fortfarande betydande delar av feodalismen och arbetarna var bara en minoritet bland en befolkning av hantverkare, bönder och små handelsmän. Många tänkte sig fortfarande revolutionen i form av en beslutsam skara konspiratörer, som byggde barrikader och försökte erövra viktiga offentliga byggnader, ungefär på samma sätt som i Frankrike 1830, i många europeiska städer 1848 och i Italien under 1860-talet.
Denna tradition förde in många av de europeiska motståndarna till reformismen på fel spår. Felaktigt hävdade de att det var riksdagspolitiken som lett de socialdemokratiska partierna på villospår och att politisk makt för socialismen bara kunde vinnas genom ett väpnat uppror. Frågan om reform och revolution tenderade därför att förvandlas till en strid om riksdagen eller väpnat uppror och båda sidor antog att parlamentarisk aktion måste vara reformistisk.
Allteftersom kapitalismen utvecklades blev det allt mer uppenbart att uppror som en väg till politisk makt var föråldrad. Trots att de var reformister kunde förespråkarna för parlamentarisk aktion effektivt tillbakavisa förespråkarna för väpnat uppror. Senare kom många av dem, speciellt under påverkan av bolsjevikerna, att helt spåra ur och agitera för minoritetskupper av den typ som Marx och Engels fördömt så långt tillbaka som 1848. De europeiska motståndarna till reformismen hamnade därigenom i en återvändsgränd.
Den världssocialistiska rörelsens bidrag till socialistisk teori ligger i en tillfredsställande lösning på problemet med revolution och reformer. Den är grundad på revolutionärt utnyttjande av demokratiska institutioner, inbegripet riksdagen, för att uppnå socialismen. Av socialdemokrater har riksdagen bara använts för att få reformer och man antog att den bara kunde användas för detta syfte. Vårt bidrag var att visa att det var en felaktig slutsats och att det inte fanns något skäl varför riksdagen inte kunde användas av en klassmedveten socialistisk majoritet för att vinna makt för den socialistiska revolutionen.
Både reformism och väpnat uppror kan undvikas genom att bygga upp ett socialistiskt parti som enbart består och stöds av övertygade socialister. När en majoritet av arbetarna är socialistiskt sinnade och organiserade kan de använda sina röstsedlar till att sända delegater till riksdag, landsting och kommunfullmäktige, som förbundit sig att använda politisk makt för en enda revolutionär handling, nämligen att överföra produktions- och distributionsmedlen till hela samhällets egendom.
Många har kommit att förknippa arbetet för att uppnå socialismen med rörelser för att få kapitalismen att fungera smidigare med hjälp av sociala och politiska reformer. För den socialistiska rörelsen är det viktigt att de båda syftena hålls helt och hållet isär. Endast övertygade socialister kan arbeta för socialismen, men reformrörelser vinner stöd av såväl medvetna som omedvetna försvarare av kapitalismen. En del av dem är enbart intresserade av att minska nöden medan andra stöder reformer som en metod för att stärka kapitalismen.
Ökat armod i ett tidigt skede av kapitalismen var orsak till en sorts reform. Under feodalismens tillbakagång skrämde den härskande klassen utblottade människor till underkastelse med hjälp av brutala tvångsåtgärder. Allteftersom allt fler bönder tvingades lämna jorden måste dock den kommunala fattigvården införas för att försörja de nödlidande. Den blev en permanent företeelse och många arbetare måste begära fattigvårdshjälp till och med när de hade arbete.
Tillsammans med förhållandet att mängden fattigvårdshjälp förde en del kommuner till ruinens brant ledde detta till krav på att den centrala statsmakten skulle ta på sig en del av betalningsbördan för de nödlidande. Ålderspensioner, sjukförsäkring, barnbidrag och så vidare utvecklades för att minska trycket på de lokala myndigheterna och samtidigt pacificera arbetarna genom att få bort fattigdomens stigma. Sådana åtgärder, organiserade i nationell skala, fördelade bördan på hela kapitalistklassen.
Sedan andra världskrigets slut har denna utveckling i riktning mot ett förenklat och heltäckande socialförsäkringssystem fortsatt. 1962 års lag om allmän försäkring, som bl.a. omfattar sjukförsäkringen, folkpensioneringen och tilläggspensioneringen, förde in de olika försäkringsgrenarna under samma administrativa tak.
De flesta av dessa, och andra, socialpolitiska reformer i Sverige har tillkommit på socialdemokratiskt initiativ, men i regel med stöd av breda riksdagsmajoriteter. I själva verket står det klart att sådana åtgärder skulle genomförts förr eller senare oavsett vilket parti som innehaft regeringsmakten - om inte annat så av strikt ekonomiska skäl.
Ihåligheten i socialdemokraternas framställning av sig själva som den så kallade välfärdsstatens enda förkämpar framgår klart av att liknande reformåtgärder genomförts också i andra länder vars regeringar aldrig ens utgett sig för att vara socialistiska. I själva verket är sådana reformer nödvändiga för att den nutida kapitalismen ska kunna fungera och de införs av såväl öppet kapitalistiska som av socialdemokratiska regeringar.
Under perioder av ekonomisk tillbakagång å andra sidan, när det råder ett ekonomiskt tryck på staten - såväl på central som på lokal nivå - att minska sina utgifter, är redan existerande reformer uppenbara måltavlor för besparingsåtgärder. Bostads- och skolbyggnadsprogram skärs ner, sjukhusavdelningar stängs och olika avgifter höjs. Det var t.ex. under en socialdemokratisk regering som den s.k. sjukronorsreformen genomfördes, men det var också under en socialdemokratisk regering som den höjdes, först till 12 och sedan till 15 kronor - både för att höja avgiftsfinansieringen och för att avskräcka människor från att söka läkarhjälp.
Socialdemokraterna har alltid anklagat de "borgerliga" partierna för att inte vilja ha tillräckligt med reformer, men i 1976 års valrörelse var rollerna ombytta: socialdemokraterna anklagade de andra partierna för oansvarig "slösaktighet" och för att vilja ha för många reformer. Vi behöver knappast tillägga att de flesta av dessa reformer, sedan en ny trepartiregering bildades, stannade på papperet. Vad detta visar är att alla regeringar, oavsett vad de kallar sig, är ett byte för kapitalismens ekonomiska krafter.
Såväl öppet kapitalistiska som socialdemokratiska politiker har käbblat med varandra om vem som egentligen ska ha äran av reformer inom skolväsendet, hälso- och sjukvården, bostads- och familjepolitiken etc. Ändå står det klart att barnen till de flesta lönarbetare får en utbildning som bara förbereder dem för deras roll som arbetare. Förbättrad hygien och sjukvård minskar risken för epidemier som inte skonar de rika, medan bostadstillägg och barnbidrag minskar arbetarnas påtryckningar för att få högre löner. Åtgärderna syftar till att öka arbetarnas effektivitet för att på så sätt göra dem mer produktiva till förmån för arbetsgivarna. De mer skarpsinniga och förutseende medlemmarna av den härskande klassen har länge insett detta.
För att finansiera dessa åtgärder måste staten öka beskattningen av dem som kan bära skattebördan - i sista hand förmögenhetsägarna. Ingenting är enklare för socialdemokraterna än att framställa skattepolitiken som "socialistisk" - ett försök att utjämna inkomsterna. Man förbigår med tystnad att de stora kapitalisternas rikedomar överlever den ökade beskattningen och att det bara är småfolket som kläms åt.
Officiell statistik visar att inkomster och förmögenheter fortsätter att fördelas på det sätt de måste i kapitalismen: koncentrerade i händerna på ett fåtal. Fåtalet är rikt tack vare sitt monopol på existensmedlen och avkastningen på sina investeringar i form av jordräntor, räntor och utdelningar; i lön får arbetarna knappt mer än de behöver för att hålla sig själva och sina familjer fullt arbetsdugliga.
Statsingripanden i form av skattereformer och socialförsäkringar kan inte rubba denna grundläggande ojämlikhet som är inbyggd i kapitalismen och inte heller lösa de bostads-, sjukvårds- och utbildningsproblem som uppkommer för arbetarna som en följd av den.
I praktiken har socialdemokraterna alltid förkastat det socialistiska kravet på att först övertyga arbetarna om socialismen. I stället har de valt att föra fram reformer i sina valprogram. Deras stående argument är att "arbetarna vill ha någonting nu". Det innebär att ett arbetarparti måste efterapa de öppet kapitalistiska partierna för att fånga röster. Men resonemanget förbiser att ett parti som kommer till makten på så bräcklig grund inte kan genomföra socialismen. Erfarenheten av olika socialdemokratiska regeringar bevisar detta.
Socialismen kan inte påtvingas arbetarna ovanifrån. Den förutsätter att de medvetet inser att den är nödvändig. Arbetarna kan inte ta det långtgående steget att omvandla existensmedlen till gemensam egendom utan att först vara medvetna om vad de gör. Ett socialistiskt parti har därför ingen nytta av ett reformprogram ens ur en strategisk synpunkt.
De socialdemokratiska regeringarnas misslyckanden över hela världen att väsentligen förändra arbetarnas villkor är ett klart belägg för riktigheten i vårt påstående att kapitalismen måste drivas i kapitalistklassens intresse, inte i arbetarnas.
Över hela världen tjänar reformvännernas bestickande tal om behovet att göra "någonting nu" till att dölja för arbetarna att deras plågor och otrygghet - trots fackliga och politiska aktioner - i många avseenden tenderar att öka i stället för att minska - och måste göra det med varje fortsatt maskinellt, teknologiskt och organisatoriskt framsteg inom kapitalismen.
Ett socialistiskt parti kan inte byta ut sitt oberoende mot reformlöften. För oavsett om löftena är uppriktiga eller inte vet vi att vår klass omedelbara behov är frihet från exploatering och att den bara kan uppnås genom att upprätta socialismen. Arbetarnas intressen under kapitalismen är rakt motsatta alla delar av kapitalistklassens intressen. Alla kapitalister, vare sig de är bankirer eller industrimän, jordägare eller handelsmagnater, har del av exploateringens frukter.
För arbetarklassens parti finns bara en väg öppen: oavbrutet motstånd mot alla partier som lånar sig till förvaltningen av det kapitalistiska samhällssystemet och på så sätt bidrar - medvetet eller omedvetet - till att det upprätthålls. Vårt mål är att det undanröjs och ersätts med socialismen.
Socialisternas arbete har också försvarats av att många människor förknippar förstatliganden med socialism. Förstatligad eller statskapitalistisk produktion är i själva verket bara ett annat sätt att driva kapitalismen. Den avskaffar inte exploateringen av arbetarna eller deras beroendeställning.
I Sverige har socialdemokraterna och de "borgerliga" partierna (och vänsterorganisationerna) alla spridit förvirring genom att påstå att förstatliganden är socialism.
Under hundra års tid har svenska regeringar emellanåt övervägt att förstatliga vissa industrier. Men inte förrän socialdemokraterna växte fram till en betydande politisk kraft blev förstatliganden en ständigt återkommande fråga i partipolitiken och valrörelserna.
I början stod socialdemokraterna för ett omfattande nationaliseringsprogram, som de trodde skulle lösa många av arbetarnas problem samtidigt som det gav partiet röster i valen. Den första socialdemokratiska regeringen 1920 tillsatte en kommitté för att utreda frågan om förstatliganden men dess arbete ledde aldrig till något praktiskt resultat i form av förstatliganden. Andra förslag om bl.a. statligt kaffemonopol, statligt läkemedelsmonopol, statligt monopol på oljehandeln och förstatliganden av försäkringsväsendet genomfördes inte heller.
Det framstod allt klarare att ledarna för det socialdemokratiska partiet dragit slutsatsen att förstatliganden inte längre var en röstfångare. Den dåvarande finansministern Gunnar Sträng uttryckte det så här vid den socialdemokratiska partikongressen 1972 i samband med förslag om förstatligande av affärsbankerna: "Jag behöver inte knäppa upp byxorna och lägga upp rumpan för motståndarna så att det bara är att slå". Ständigt återkommande krav om förstatliganden vid de socialdemokratiska partikongresserna har avvisats både av partiledningen och kongressmajoriteterna.
Bland faktorerna som lett till att förstatliganden blivit mindre lockande för väljarna kan nämnas de statliga företagens successiva pris- och avgiftshöjningar, t.ex. på tågresor, brevporto, elektricitet och läkemedel. Dessutom upptäckte arbetarna snart - som socialister förutsagt - att statligt ägande eller statskapitalism inte skiljer sig från privatkapitalism vad beträffar exploateringen av arbetarna. De behöver fortfarande sina fackföreningar och strejkvapnet för att skydda sig mot sin arbetsgivare.
Socialdemokraterna övergav kravet på förstatliganden med den vaga formuleringen att de "företräder kravet på samhälleligt [läs statligt] ägande eller samhällskontroll av naturtillgångar, kreditinstitut och företag i all den omfattning det är nödvändigt för att tillvarata medborgarintressen" (1960 års partiprogram). "Medborgarintressen" betydde den svenska kapitalismens allmänna intressen - socialdemokraterna kunde tänka sig att gå in med förstatliganden när dessa skadades genom ineffektivitet eller monopolbildning.
Därmed antog socialdemokraterna i praktiken samma synsätt som tidigare liberala och konservativa regeringar haft. Det var sådana regeringar som förstatligade bl.a. en stor del av järnvägs- och telefonväsendet, tog initiativ till att staten gick in som hälftenägare i gruvföretaget LKAB och skaffade sig inlösenrätten till samtliga aktier i företaget, förstatligade tobaksindustrin och partihandeln med vin och sprit, och köpte upp Jordbrukarbanken (en föregångare till dagens PK-bank).
Trots att riksdagen inte fattade principbeslut om förstatligande av enskilda järnvägar förrän 1939 föreslog redan 1886 års ekonomiska kommitté detta. Det uttalade syftet var att få till stånd en fraktutjämning för näringslivet, i första hand jordbruket. Redan sju år tidigare hade staten börjat köpa in enskilda järnvägar, antingen för att komplettera sitt eget järnvägsnät eller rädda viktiga men olönsamma järnvägslinjer undan nedläggning.
En ny våg av förstatliganden och statsingripanden började med lågkonjunkturen som sammanföll mod bildandet av en "borgerlig" trepartiregering 1976. Flera storföretag och industrier, som var oförmögna att stå emot utländsk konkurrens, hamnade i ekonomiska svårigheter. Frågan var om regeringen vågade utsätta sig för impopularitet bland fackföreningarna och investerarna genom att låta dem gå i konkurs.
Den största delen av varvsindustrin sammanfördes i ett nytt statligt bolag, AB Svenska Varv. Ett nytt halvstatligt bolag, Svenskt Stål AB, bildades. Regeringen tillhandahöll också många miljarder kronor för att hålla dem och andra industrier, som inte förstatligades, vid liv.
Förstatliganden har ingenting att göra med socialismen och innebär inget ingrepp i kapitalismens grundläggande funktionssätt. Bortsett från förstatliganden som genomförs av militära skäl är de i regel avsedda att lösa problemet med kontroll av privata monopol eller subventionering av olönsamma men viktiga industrigrenar i hela kapitalistklassens intresse, och att förhindra en ökning av arbetslösheten.
Alla privata företag är, och har länge varit, underställda viss kontroll, t.ex. deras skyldigheter enligt aktiebolagslagen, arbetarskyddslagar o.s.v. En del av dem, Sockerbolaget och Sveriges Radio t.ex., är underställda ytterligare kontroller med avseende på avgifter eller styrelsesammansättning. Regeringarnas problem har varit att avgöra vilken av olika kontrollformer som bäst tjänar hela den kapitalistiska industrins och handelns intressen.
Från början drevs all statlig företagsamhet i affärsverksform med postverket som förebild. Affärsverken är knutna till den allmänna statliga förvaltningsapparaten och inlemmade i statens budgetsystem. De får inte fritt förfoga över sina vinster och det är regeringen som tillhandahåller investeringsmedel över statsbudgeten. Verken leds av en generaldirektör och styrelse som utses av regeringen.
Senare utvecklades aktiebolagsformen för statlig företagsamhet. De statliga aktiebolagen är självständiga juridiska personer och underställda aktiebolagslagen. Normalt ingriper inte regeringen i deras skötsel. 1970 sammanfördes ett 30-tal av de statliga aktiebolagen under ett statligt förvaltningsbolag, AB Statsföretag. Det är idag ett av Sveriges största företag.
Ur investerarens synvinkel betyder förstatliganden bara att han ger upp en investering som kan ge en hög utdelning (eller ingen utdelning alls om företaget går med förlust) i utbyte mot pengar som kan investeras i den privata industrin eller i statsskulden till en fast ränta.
Ur kapitalismens synpunkt är problemet att besluta vilket som är bästa sättet att driva den. Om socialdemokraterna numera drar sig för att föra fram krav på fler förstatliganden är de borgerliga partierna lika ovilliga att privatisera redan förstatligade företag, om inte annat så för att omsvängningar i politiken skapar ovisshet och desorganisation som stör kapitalismens normala gång.
I Förenta Staterna, som ofta framställs som ett mönster för ett land med fri företagsamhet utan förstatliganden, har kapitalismens politiska kurs skiljt sig något från Europas. I stället för att förstatliga monopol har amerikanska regeringar hävdat att de effektivt kontrollerar dem.
Den s.k. Shermanlagen 1890 förbjöd "varje kontrakt och kombination i form av en trust eller på annat sätt, eller sammansvärjning med syfte att inskränka handeln mellan delstaterna eller med främmande länder" och stadgade stränga straff för överträdelser. Med stöd av Shermanlagen och senare tilläggslagar startades flera rättegångar som periodiskt ledde till uppseendeväckande beslut om upplösning av truster som Standard Oil och Tobaksbolaget eller fängelsestraff för företagsledare. Men ändå rapporteras ständigt om nya lagöverträdelser.
Dessutom har lagstiftningen uttryckligen tillåtit sammanslutningar inom vissa näringsgrenar, som omfattar sjöfarten, sjöförsäkringsväsendet och järnvägarna. Även om den amerikanska kapitalismens dominerande intressen anser att antitrustlagar är en bättre lösning på detta kapitalistiska problem än förstatliganden fortsätter de grupper vars intressen skadas av storbolagen att kräva effektivare åtgärder för att återställa konkurrensen.
Men varken trustsprängning i Amerika, Sveriges eller Västeuropas ofullständiga eller Sovjets totala förstatligande (oavsett vad det kan ha inneburit för den privilegierade minoriteten i dessa länder) har löst problemet med arbetarnas fattigdom. Bara tiden kan visa, i konkurrensen på världens marknader, om det ryska totalförstatligandet, den amerikanska betoningen av "effektivitet genom inre konkurrens" eller den svenska kapitalismens kompromiss mellan de båda, är den effektivaste metoden för att organisera kapitalistisk produktion. I Sovjetunionen finns inflytelserika förespråkare för större tillit till konkurrens och vinstmotivet. Men hur frågan än kommer att lösas fortsätter arbetarna i alla tre länderna att leva begränsade liv som löneinkomsttagare, exploaterade till förmån för den privilegierade minoriteten av befolkningen. Och oavsett vad som händer står det klart att ett visst mått av förstatliganden kommit för att stanna i alla länder så länge kapitalismen består.
Men även utan förstatliganden har kapitalisterna i alla länder övergett sin gamla tro på den obegränsade konkurrensens förträfflighet och produktion under egen kontroll utan någon som helst statlig inblandning. Nu godtar kapitalisterna i både Sverige och Amerika att deras individuella handlingsfrihet begränsas av lagliga förpliktelser och statliga kontroller som de skulle brännmärkt för femtio år sedan.
Men vare sig kapitalismens politik är konkurrens, trustsprängning, förstatliganden av monopol eller modifierade statliga kontroller har vi fortfarande kapitalism. Och kapitalismen, oavsett dess form, kan inte erbjuda arbetarklassen något hopp.
Den världssocialistiska rörelsen och fackföreningarna har samma ursprung i klasskampen. Den förra är det organiserade politiska uttrycket för arbetarnas medvetenhet om denna kamp. Dess tillväxt mäter i vilken utsträckning de är beredda att göra slut på kampen genom att överföra existensmedlen till gemensam egendom och på så sätt upprätta en intressegemenskap i samhället.
Klasskampen börjar dock inte med en medveten insikt om dess faktiska existens. Långt före den socialistiska rörelsens uppkomst befann sig klasskampen under utveckling. I mer än ett århundrade har strejker och lockouter, maskinkrossning och strafflagstiftning, vittnat om intressemotsättningarna i det moderna samhället.
Med fabrikssystemets uppkomst drogs arbetarna in i kampen på grymt allvar. De valde den inte själva. Den påtvingades dem med obeveklig och ökande styrka med varje steg framåt i industrins utveckling. De så kallade ludditernas maskinkrossning i England i början av 1800-talet var typisk för detta skede av kampen. Det var först med ytterligare erfarenhet som behovet av någon annan organisationsform framstod allt klarare för arbetarna.
Sammanföringen av arbetare i fabrikerna tillhandahöll en grundval för denna. Arbetarna började inse att maskinerna kommit för att stanna och att deras tidigare oberoende, då de ännu ofta arbetade i sina hem, för alltid försvunnit. Därför uppstod fackföreningarna, som förenade arbetare i samma eller närbesläktade yrken för att uppnå bästa möjliga villkor från arbetsgivarna.
Redan från början var strejken deras viktigaste vapen. Under hantverkssystemets slutskede sålde arbetarna produkterna de tillverkade till köpmän och måste förhandla med dem om priset. Senare förändrades allt detta och priset på arbetarnas arbetskraft blev i stället tvistefrågan. De sålde sina krafter per timme, dag, vecka eller månad. På de platser där ackordsystemet bibehölls dolde det men förändrade inte sakförhållandet. Arbetarna hade berövats all verklig frihet och deras enda alternativ till att arbeta på arbetsgivarnas villkor var att svälta. Därför blev rätten att kollektivt undanhålla denna arbetskraft ett oundgängligt motståndsmedel för arbetarna. Utan det skulle de kuvats och blivit, som Marx uttryckte det i sin skrift Lön, Pris och Profit, "ur stånd att sätta igång en rörelse av större mått".
Länge var arbetarsammanslutningar för att höja lönerna förbjudna och strejker betraktades som sammansvärjningar eller uppror. Med näringsfrihetslagstiftningen vid 1800-talets mitt togs de första stegen för att det hindret skulle försvinna. Fortfarande användes dock lagar från det gamla systemet för att hindra arbetarna att organisera sig - det hände t.ex. att strejkande arbetare betraktades som lösdrivare och tvingades att återgå till arbetet under hot om att annars sändas till tvångsarbete. Arbetarna var hårt ansatta, inte bara av de enskilda arbetsgivarna och arbetsgivargrupperna som de direkt kämpade mot utan också av hela arbetsgivarklassens styrkor i form av staten. Men fackföreningarna hade sina rötter i de nya förhållandena och det var detta som räddade dem från att utplånas.
Gradvis insåg arbetsgivarklassen dock dårskapen i att försöka förstöra de nya organisationerna. Så småningom upptäckte arbetsgivarna att "respektabla" arbetarledare, både inom politiken och industrin, kunde användas för att bevara arbetsfreden som de hade så stort behov av.
Arbetarna har alltför beredvilligt litat på många ledare, som har sporrats i sin ärelystnad av klokt smicker och längtan efter en politisk karriär. Den kapitalistiska industrins ihållande tillväxt har dock legat till grund för denna process. Arbetsgivarnas ständiga utveckling av maskineri, arbetsmetoder och ekonomisk organisation har sedan generationer ställt upp mycket snäva gränser för arbetarkampernas slagkraft.
Staten gick också in med ny lagstiftning för att förhindra och försvåra att arbetstvister ledde till nedläggning av arbetet. I början av 1900-talet tillkom lagar om medling i arbetstvister, kollektivavtal och arbetsdomstol.
En del som försvarar medling hävdar att strejker inte längre behövs när arbetarna får framföra sina krav inför en förlikningsman eller förlikningskommission, eftersom det "självständiga" förlikningsorganet kommer att avge ett "rättvist" bud. Det är sant att ett förlikningsorgan kan vara oberoende i den mening att det inte ges instruktioner av arbetsgivarna eller regeringen om vilka bud det ska lämna, men det kan inte förbise och förbiser inte heller regeringens uttalanden om den allmänna ekonomiska politiken.
I praktiken finns medlingsinstitutionerna, i likhet med arbetsdomstolen, för att förhindra att industriella tvister leder till en nedläggning av arbetet. Deras bud påverkas med nödvändighet av arbetarnas hållning och om arbetarna övergav alla planer på att strejka skulle arbetsgivarna och förlikningsorganen ytterligare sänka summorna som de var beredda att erbjuda. Strejken fortsätter att vara arbetarnas oundgängliga vapen.
Men staten kan också direkt ingripa för att stoppa strejker - också när de är "lagliga" - när den anser att de skadar väsentliga kapitalistiska intressen. Erfarenheten visar att den inte heller tvekar att göra det. Så sent som i början av 1971, när stora grupper kommunal- och statstjänstemän strejkade, stiftade riksdagen på initiativ av den dåvarande socialdemokratiska regeringen en lag som under sex veckor återinsatte de gamla kollektivavtalen och därmed tvingade de strejkande att återgå till arbetet.
Den förhållandevis höga sysselsättningsnivån under ett par årtionden efter 1940 gav fackföreningarna en stark förhandlingsposition. När de inte kunde lita på en omfattande arbetslöshet för att hålla nere lönerna försökte regeringarna i många länder göra det med hjälp av en "inkomstpolitik". Med hjälp av hotelser och sanktioner försökte de förmå fackföreningarna att hålla nere sina krav i ett läge när förhållandena på arbetsmarknaden gett dem en gynnsam förhandlingsposition.
I Sverige gick staten inte in med direkta försök att reglera lönerna även om hotet om att den skulle kunna göra detta vid flera tillfällen förts fram. I stället inskränkte sig inkomstpolitiken till rekommendationer av regeringen till fackföreningarna att visa återhållsamhet i lönekraven. Det var t.ex. efter en vädjan från regeringen som LO i slutet av 1940-talet gick med på ett tvåårigt "lönestopp" genom förlängning av gällande kollektivavtal - vilket inte hindrade att såväl löner som andra priser fortsatte att stiga.
Det står helt klart att fackföreningarnas stöd av socialdemokratiska partiet minskat deras effektivitet. Bandet till socialdemokratin har rättfärdigats med att säga att socialdemokraterna är arbetarrörelsens politiska arm. Men erfarenheten av socialdemokratiska regeringar visar att de i stället för att använda politisk makt för att tvinga arbetsgivare att gå med på lönehöjningar använt den mot arbetarna för att förmå dem att visa återhållsamhet i lönekraven.
Fackföreningsrörelsens slagkraft har också minskat i den utsträckning fackföreningarna dragits in i förvaltningen av kapitalismen. Under de senaste årtiondena har det blivit allt vanligare att såväl enskilda fackförbund som LO (och TCO och SACO/SR) förenat sig med regeringen och olika statliga organ vid verkställandet av regeringspolitiken. I utbyte mot konsultationer, representation i utredningar och i statliga myndigheter och företag förväntas LO och fackföreningsledarna godkänna politiska beslut och förorda dem bland sina medlemmar.
Det går att hävda att denna verksamhet bara är en logisk utveckling av funktionerna som organisationer som bildats för att skydda arbetarna under kapitalismen har. Men det är uppenbart att de, i likhet med bandet till socialdemokraterna, sannolikt drar bort uppmärksamheten från fackföreningarnas huvudsyfte: att försvara sig mot kapitalistklassens press på arbetarnas förhållanden.
Hur ser då fackföreningarnas framtid ut? För närvarande förefaller de att till stor del ha blivit språngbrädor för socialdemokratiska politiker och i den mån mindre användbara för arbetarna. Men det finns inget påtagligt skäl för att de inte, med spridandet av förståelse bland deras medlemmar, skulle kunna bli värdefulla motståndscentra mot kapitalistiska angrepp.
Som vi sett uppstod fackföreningarna ur motståndet mot trycket på arbetarna i ett tidigt skede av kapitalismen. De fick med nödvändighet den form som bäst lämpade sig för ögonblicket och de har varit långsamma att anpassa sig till förändrade förhållanden. De har tenderat att överdriva skillnaderna mellan arbetare med olika utbildning och yrken, ursprung och kön. Som en rapport till LO-kongressen 1971 uttryckte det: "I debatten om jämlikhet och löneklyftorna i samhället har frontställningarna gentemot arbetsgivarsidan i flera fall varit mindre markerade än mellan organisationerna" (Lönepolitik, s. 9)
Socialister understryker nödvändigheten av att alla särskillnader underordnas klassolidariteten. På det politiska fältet har arbetarna i alla länder bara ett intresse - och det innebär att vinna politisk makt för att frånta kapitalistklassen dess egendom. Det ger inte utrymme för särmotsättningar mellan arbetare.
Syndikalister (ett namn hämtat från det franska ordet för fackförening) hävdar att arbetarna inte behöver bry sig om politisk aktion för att avhända kapitalisterna produktionsmedlen. I stället ska de organisera sig i fackföreningar och under loppet av en generalstrejk "överta och behålla" produktionsmedlen.
Socialister är motståndare till syndikalismen eftersom den grundar sig på en farlig illusion. Även om en generalstrejk under vissa förhållanden kan vara ett bra sätt att göra motstånd mot angrepp på levnadsstandarden kan den inte användas för att störta kapitalismen. Kapitalisternas monopol på produktionsmedlen vilar på deras kontroll av den politiska makten. Att lämna den i deras händer och samtidigt försöka genomföra den socialistiska revolutionen är dårskap och dömt att leda till onödig blodsutgjutelse och onödigt lidande.
Genom att använda sådana slagord som "fabrikerna till fabriksarbetarna" och "gruvorna åt gruvarbetarna" föreslår syndikalisterna också att kapitalisternas kontroll över industrin ersätts av en federation av fackföreningar eller arbetarråd. Det är vilseledande och visar hur fåfängt det är att försöka teckna en detaljerad bild av det framtida samhället - förslaget återspeglar bara kapitalismens yrkesmässiga och lokala skillnader.
Samtidigt som vi uppmanar fackföreningsmedlemmarna att bjuda sitt yttersta motstånd mot en försämring av sina förhållanden upphör vi aldrig att påvisa att trycket på arbetarna är oundvikligt under kapitalismen. Därför räcker det inte med att försöka bromsa upp en försämring av förhållandena. Systemet som ger upphov till dem måste avskaffas.
En vanlig fråga till socialister förr lät ungefär så här: "Måste vi vänta på den siste hottentotten?" Bakom frågan fanns antagandet att bristande industriell och social utveckling i delar av världen kunde utgöra ett hinder för socialismens genomförande. Ibland kallas detta för problemet med de "underutvecklade" länderna, men det handlar i verkligheten om problemet med ojämn utveckling.
Det korta svaret är nej. Hela världen måste inte industrialiseras och inte heller måste hela världens befolkning bli egendomslösa lönarbetare innan socialismen kan genomföras.
Låt oss omedelbart bli kvitt ett misstag. De mindre utvecklade länderna befinner sig inte på efterkälken på grund av att invånarna där av naturen är underlägsna befolkningen i de industrialiserade länderna. Rasismen saknar all vetenskaplig grund. Alla människor är medlemmar av samma djurart, homo sapiens, och alla kan tillägna sig modern kultur på förhållandevis kort tid. De kulturella skillnader som finns idag mellan världens olika folk beror på att de växt upp i olika miljöer.
Europas befolkning genomgick den industriella revolutionen först av alla. Senare utveckling har visat att befolkningen i andra länder, om den ges möjlighet till det, har samma förmåga att tillägna sig modern industriell kunskap. I Asien, Afrika och Latinamerika utvecklas högt avancerade industricentra som från topp till botten sköttes av inhemska arbetare. Det betyder, om nu någon tvivlat på det, att alla människor kan förstå och förvalta socialismen.
Den materiella utgångspunkten för socialismen är den världsomspännande industriella organisation som kapitalismen byggt upp. Huvudparten av världens rikedomar produceras idag genom samverkan av miljontals människor som är anställda för att sköta denna organisation. Kapitalismen har skapat arbetarklassen vars ekonomiska intresse är att genomföra socialismen. Det är därför som den socialistiska rörelsens styrka måste komma från arbetarna i de industrialiserade delarna av världen.
Industrins utveckling är dock inte jämnt fördelad över världen. I Europa, Nordamerika, Australien, Japan och Ryssland lever och arbetar den stora majoriteten av befolkningen under kapitalistiska förhållanden med produktion för vinst och lönesystem. I andra delar av världen är kapitalistisk industri bara en oas i en öken av efterbliven jordbruksproduktion. Däremellan finns länder som befinner sig på olika stadier av industriell utveckling. Ännu är inte hela mänskligheten lönarbetare och många av återstoden är bönder som exploateras av jordägare och penningutlånare.
Men att huvudparten av mänskligheten inte lever under kapitalistiska förhållanden som lönarbetare betyder inte att deras liv inte påverkas av systemet. Prisförändringar på världsmarknaden inverkar direkt på deras levnadsstandard. Inte heller kan de slippa undan följderna av krig mellan kapitalistiska stater. Dessa förhållanden och det faktum att huvudparten av jordens rikedomar produceras i de kapitalistiska delarna av världen betyder att kapitalismen idag är det förhärskande samhällssystemet i världen.
Socialister förkastar idén att arbetarna måste vänta tills dess att kapitalistisk produktion dominerar överallt innan de försöker genomföra socialismen. Socialismen har varit möjlig under många år nu, i själva verket lika länge som dess industriella grundval funnits. Så snart världens arbetare vill det kan de genomföra gemensamt ägande av produktions- och distributionsmedlen och förverkliga planerad produktion för att möta mänskliga behov.
I världsskala har kapitalismen länge varit föråldrad. Det är inte längre ekonomiskt nödvändigt att den införs i de industriellt outvecklade länderna. Socialismen innebär hela mänsklighetens frigörelse och är lösningen på problemen för människorna i dessa länder lika mycket som för arbetarna i de etablerade kapitalistiska länderna. När socialismen väl genomförts finns inga skäl varför dessa delar av världen inte skulle utvecklas under helt annorlunda förhållanden än dem som kapitalismen påtvingar den.
Kapitalismens ankomst till förindustriella samhällen har alltid varit katastrofal. Det började med slavhandeln i ett tidigt skede av kapitalismen Och har nu fört världen nära svältgränsen. Kapitalismen bryter sönder existerande samhällen för att få arbetarna att arbeta på plantagen, i gruvorna och i fabrikerna den bygger upp. I det stora hela har följden varit ett fruktansvärt mänskligt lidande.
Socialister accepterar inte att allt detta lidande är nödvändigt för att människor fortfarande måste genomgå det för en bättre framtids skull.
Med gemensamt ägande och produktionen inriktad på mänskliga behov kan den industriella utvecklingen ske utan de skadliga följder den alltid haft under kapitalismen. Med den kunskap som läkare, näringsexperter, sociologer och andra redan har kan övergången till industriell produktionsteknik, i en socialistisk värld, göras utan att öka mänskligt elände. Människorna som berörs skulle inte vara offer för påtryckningar att förvandla dem till lönarbetare. I stället skulle de få hjälp av sina medmänniskor att bli fullvärdiga medlemmar i ett socialistiskt samhälle, som kan åtnjuta utbildningens och överflödets fördelar och ge sina egna bidrag till samhället. Om en del människor inte skulle vilja förändra sitt sätt att leva kommer ingen att tvinga dem till det. Men troligtvis kommer sådana fall att vara mycket sällsynta eftersom kapitalismen redan givit människorna aptit på ett bättre liv.
Att utveckla de efterblivna delarna av världen blir ett av det framtida samhällets problem med precis som när det gäller andra frågor tillhandahåller socialismen ramen inom vilken de kan lösas på ett rationellt och mänskligt sätt.
Eftersom kapitalismen överallt förlorat sin progressiva roll för utvecklingen av produktions-, distributions- och kommunikationsmedlen stöder socialister inte rörelser som säger sig stå för "nationell befrielse" och "antiimperialism". De eftersträvar politisk makt i mindre utvecklade länder för att med en hänsynslös statskapitalistisk politik (som felaktigt kallas socialistisk) modernisera och industrialisera områdena de styr över. Många av dessa rörelser har som förebild den beslutsamma bolsjevikiska minoriteten som erövrade makten i Ryssland 1917 och med diktatoriska medel byggde upp en modern kapitalistisk ekonomi med dem själva som den nya härskande och exploaterande klassen.
För människorna som de vill styra betyder maktövertagandet bara ett utbyte av härskare och framtidsutsikten att bli exploaterad lönarbetare i stället för exploaterad bonde. Det har ingenting att göra med socialismen och är helt onödigt eftersom socialismen i världsskala länge varit möjlig.
De flesta mindre utvecklade länderna finns ännu ingen politisk demokrati. Deras regeringar, vare sig de representerar den gamla jordägande klassen eller den uppkommande kapitalistklassen, undertrycker kritik och behandlar organiseringen av oppositionspartier och till och med fackföreningar som sammansvärjningar mot staten.
Under dessa förhållanden är det mycket svårt att bedriva socialistisk aktivitet. Vid sidan av försöken att organisera sig i ett socialistiskt parti bör arbetarna (som bara utgör en minoritet av befolkningen) också kämpa för friheten att organisera sig i fackföreningar och grundläggande demokratiska rättigheter. Det ska dock, precis som i de utvecklade länderna, fortfarande innebära motstånd mot alla andra partier för att hålla socialismen fri från förvirring.
Ibland får socialister frågan om en annan sida av ojämn utveckling. Den gäller möjligheten av att den socialistiska rörelsen växer snabbare i ett land än i andra och får möjlighet att vinna kontroll över statsmaskineriet där innan den socialistiska rörelsen i andra länder utvecklats lika långt.
Om vi för ögonblicket bortser från om det är troligt kan vi säga att det inte innebär något problem sett mot bakgrund av den socialistiska rörelsens världsomspännande karaktär. Eftersom kapitalistiska stater är organiserade på geografisk grund måste varje socialistisk organisation försöka vinna kontroll i landet där den verkar. Det är dock bara en organisatorisk lämplighet. Det finns bara en socialistisk rörelse som de olika socialistiska organisationerna är delar av. När den socialistiska rörelsen växer sig starkare kommer dess aktiviteter att samordnas fullständigt genom denna världsomspännande organisation. Om de organiserade socialisterna i bara en del av världen kunde vinna kontroll över statsmaskineriet där kommer beslut om vilka åtgärder som ska vidtas att fattas av hela den socialistiska rörelsen i ljuset av alla omständigheter vid den tidpunkten.
Men kommer det verkligen att finnas materiella skillnader i tillväxten av den världssocialistiska rörelsens olika delar? För närvarande delar den stora befolkningsmajoriteten i alla utvecklade kapitalistiska länder - på grund av att de ännu inte är socialister - vissa grundläggande idéer om hur samhället ska skötas. De accepterar att varor tillverkas för vinstgivande försäljning, att en del människor måste arbeta för löner medan andra är arbetsgivare, att det måste finnas väpnade styrkor och gränser och att det är omöjligt att klara sig utan pengar och köp och försäljning. Människor över hela världen omfattar dessa idéer och det är detta som ger kapitalismen dess grundläggande stabilitet för närvarande.
Det var Engels som anmärkte att en revolutionär period föreligger när människorna börjar inse att det de tidigare betraktat som omöjligt i själva verket går att genomföra. När människor inser att det är möjligt att ha en värld utan arbetsgivare och väpnade styrkor kommer den socialistiska revolutionen inte att vara långt borta. Men denna ökade politiska förståelse kommer att uppnås av samma människor som nu anser att kapitalismen är det enda möjliga systemet.
När arbetarna börjar genomskåda kapitalismen kommer de, på grund av att deras ställning är likartad över hela världen och på grund av moderna kommunikationssystem, att göra det överallt.
Själva socialismens idé, ett nytt världssamhälle, är klart och otvetydigt ett förkastande av all nationalism. De som blir socialister inser detta och betydelsen av förening med arbetare i andra länder. Den socialistiska idén kan inte spridas ojämnt. Därför är det troligt att de socialistiska partierna kan vinna politisk kontroll i de utvecklade länderna inom en kort tidsperiod efter varandra.
Det är möjligt att de privilegierade härskarna i några av de mindre utvecklade länderna där arbetarklassen fortfarande är liten och svag kan behålla sin klasställning litet längre. Men så snart som arbetarna vunnit i de utvecklade länderna kommer de att ge all hjälp som behövs till sina bröder och systrar på andra platser.
Det är rimligt att säga att de mindre utvecklade länderna kan utgöra ett problem för socialismen. Men de är inget hinder för socialismens omedelbara genomförande som ett världssystem. Nationalism och kolonialt oberoende är inte frågor som arbetarna ska bry sig om. Överallt, i de mindre utvecklade såväl som i de utvecklade länderna, bör arbetarna kämpa för socialismen.
Att mänskligheten kan avskaffa fattigdomen, som socialister hävdar, har ifrågasatts av dem som påstår att fattigdom är ett naturligt och oundvikligt tillstånd för mänskligheten. Den mest kände representanten för denna åsikt var pastor Thomas Malthus med sin Uppsats om befolkningsutvecklingens princip och dess verkan på samhällets framtida välmåga, som första gången utkom 1798. Men i likhet med alla andra som delade denna åsikt kunde Malthus inte förklara hur det kom sig att en privilegierad minoritet i varje land lyckades undkomma denna fattigdomens förbannelse.
Malthus argumenterade mot dem som sa att samhället kunde förbättras, speciellt mot William Godwin, en tidig utopisk socialist. Malthus "befolkningsprincip" gick i korthet ut på det självklara förhållandet att folkmängden inte kan växa utöver tillgången på livsmedel. Men Malthus fortsatte med att påstå att folkmängden alltid tenderade att överstiga livsmedelstillgången. Resultatet var att befolkningsökningen periodiskt hejdades av svält, epidemier och krig. Alla försök att förbättra de sociala villkoren skulle bara öka födelsetalen och därigenom ytterligare förvärra förhållandena. Denna åsikt var avsedd som ett försvar för den rådande fattigdomen och ett argument mot sociala reformer. Vi behöver knappast tillägga att den under en tid var mycket populär bland kapitalismens försvarare.
I den andra upplagan av sin Uppsats, som utkom 1803, motsade Malthus sig själv. Genom att införa begreppet "moralisk återhållsamhet" medgav han att människorna kan kontrollera sina födelsetal - vilket var just en av frågorna som tvisten gällde. Godwin svarade Malthus med att påpeka att varje extra människa inte bara betydde en extra mun att mätta utan också ett par extra händer. Marx visade också att det inte finns någon allmän befolkningslag som gäller för alla samhällen och alla tider. Under kapitalismen förefaller det ibland att finnas överbefolkning, ibland underbefolkning. Men det har ingenting att göra med födelsetalen. Det är utmärkande för olika faser av konjunkturcykeln. Under depressioner finns det fler människor än tillgängliga jobb i den kapitalistiska industrin. Under högkonjunkturer å andra sidan finns en relativ brist på arbetare.
Den verkliga befolkningsutvecklingen i de industrialiserade länderna vederlade dock Malthus mer effektivt än hans egna självmotsägelser och Godwins och Marx idéer. Efter 1880, speciellt sedan propaganda för födelsekontroll sattes igång i stor skala, började födelsetalen att sjunka. Malthus hade också förbisett att det inte bara var en fråga om antalet människor och tillgången på livsmedel utan att också arbetsproduktiviteten måste tas med i beräkningen. Från och med den industriella revolutionen ökade den tekniska utvecklingen samhällsproduktiviteten så att mer livsmedel kunde anskaffas för den växande befolkningen.
Under senare år har malthusianska idéer upplevt något av en pånyttfödelse. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, har många gånger varnat för att världens folkmängd ökar (en aning) snabbare än tillgången på livsmedel. FAO själv godtar förstås inte malthusianska idéer och är helt medveten om att det kunde finnas tillräckligt för alla människor på denna planet. Men andra hävdar att eftersom folkmängden ökar snabbare än livsmedelstillgången måste det alltid vara så. Det innebär att överbefolkning utgör ett hinder för det socialistiska överflödssamhället.
Låt oss granska påståendet litet mer i detalj. Befolkningsutvecklingen kan kontrolleras och födelsetalen har sjunkit i många länder genom omfattande födelsekontroll. I verkligheten är dock födelsekontroll något av ett villospår eftersom den drar uppmärksamheten till folkmängden i stället för livsmedelstillgången och varför den inte ökas i något som ens närmar sig den takt som är möjlig. Godwins argument att varje människa innebär ett extra par händer är fortfarande giltigt. Den verkliga frågan är om samhällssystemet tillåter att händerna används för att producera den extra rikedomen.
Det har länge varit känt att världen kan producera mer än tillräckligt med mat för alla. Lord Boyd-Orr, FAO:s förste generaldirektör, påpekade:
"Svårigheten är inte att producera tillräckligt med livsmedel för världens nuvarande befolkning eller ens den dubbla folkmängden. Problemet är att ordna så att livsmedlen som produceras kan spridas och konsumeras i länderna som behöver dem." (The Times, 22 juli 1949)
Beräkningar i stil med en tredubbling av livsmedelsproduktionen genom konstbevattning av områden som nu betraktas som öknar är vanliga i facklitteraturen. Havsvatten kan omvandlas till sötvatten för bevattningsändamål. Dessutom har havet självt som livsmedelskälla knappast ens börjat utnyttjas.
När man diskuterar livsmedelsproduktion är det viktigt att inse att det inte bara är bönderna och jordbrukarna som producerar livsmedel. Livsmedelsproduktionen håller i snabb takt på att bli en social process som innefattar arbetet av miljontals människor som jobbar i industrin. Med en ökad användning av gödningsämnen, moderna redskap och maskiner är arbetet som behövs för att producera dessa precis lika viktigt som bondens arbete. Tekniska framsteg inom dessa områden gör det också möjligt att öka livsmedelsproduktionen. Jordbruket är numera en industri där vetenskapliga metoder används - men fortfarande finns stora möjligheter kvar att tillämpa sådana metoder.
Det tekniska problemet med att producera tillräckligt med livsmedel för alla har länge varit löst. Det verkliga problemet är hur samhället ska ordnas för att möjliggöra att en tillräcklig mängd produceras och distribueras bland mänskligheten. Vi anser att bara ett samhällssystem där rikedomarna produceras enbart för att möta mänskliga behov på grundval av hela mänsklighetens gemensamma ägande av världens tillgångar kan säkerställa detta.
Idag under kapitalismen produceras inte livsmedel för att möta mänskliga behov och kan inte heller göra det eftersom jordens tillgångar inte tillhör mänskligheten utan bara ett privilegierat fåtal. Det går inte att förneka att livsmedel inte produceras för att möta mänskliga behov. Annars skulle det inte finnas någon vettig anledning till att miljontals svälter och många miljoner är undernärda samtidigt som det är möjligt att tillfredsställande försörja alla. Livsmedel produceras för att säljas på marknaden (i ökad utsträckning på världsmarknaden) till vinst. Världens svältande och undernärda miljoner utgör ingen marknad eftersom de inte kan betala för vad de behöver. De lämnas att svälta.
I viss mån är detta en sida av problemet med ojämn utveckling som vi diskuterade i förra kapitlet. I länder där kapitalistiska samhällsförhållanden omfattar nästan hela befolkningen är svält inget problem. I det stora hela kan den kapitalistiska industrin försörja sina arbetare med maten de behöver för att år ut och år in kunna arbeta under moderna industriella villkor.
Problemet uppstår dock genom kapitalismens effekter på efterblivna förindustriella förhållanden. Under århundraden kunde människorna i Asien och Afrika överleva på vad de själva producerade. Kapitalismen rubbade den balansen på flera sätt: den förstörde hemmaindustrier genom priskonkurrens, den uppmuntrade marknadsproduktion i stället för husbehovsproduktion och gjorde på så sätt bönderna till ett byte för marknaden, och införde förbättrad medicinsk teknik som på så sätt minskade dödstalen. Ironiskt nog räddas många från att dö av sjukdomar bara för att i stället dö av svält på grund av att vetenskapen används för att hålla människor vid liv men inte för att försörja dem med livsmedlen för att föda dem. Här har kapitalismen verkligen ett livsmedelsproblem. På grund av vinstsystemets begränsningar hålls produktionen tillbaka samtidigt som folkmängden ökar.
Jordbruket står mindre under människans kontroll än tillverkningsindustrin. Under kapitalismen kan det orsaka våldsamma prissvängningar. En god skörd driver ned priserna medan en dålig skörd driver upp dem igen. Väldiga kapitalmängder investeras i spannmålsskördar av internationella bolag och sådana svängningar orsakar stora olägenheter för dem. Därför försöker de kontrollera priserna genom att begränsa produktionen till en viss mängd uppdelad mellan producentländerna. Detta kvotsystem är ingenting annat än en väldig restriktiv metod som gäller alla födoämnen liksom råvaror från jordbruket och mineraler - vete, ris, socker, kaffe, kakao, sojabönor, gummi, tenn, koppar, olja etc.
Det är när någonting går snett som vi ser kapitalismen när den är som värst. Då kan man läsa i tidningarna om rekordskördar som betecknas som katastrofer, "betungande överskott" och "problemet" med överproduktion. Hur kan det finnas överskott eller överproduktion av livsmedel i en värld där många miljoner behöver mat? Ändå är det ett problem för de kapitalistiska företagen och bönderna som producerar skördarna när de producerat mer än världsmarknaden kan absorbera. Priserna faller så att de inte bara förlorar den beräknade vinsten utan också en del av sitt ursprungliga kapital. Aktieägare måste godta en sänkt utdelning medan de små jordbrukarna kan ruineras.
Det är paradoxen med fattigdom mitt i överflödet. Kapitalismen löser den inte genom att ge bort överskottet till de fattiga utan genom att direkt förstöra livsmedelsöverskottet som producerats för att hålla uppe priserna och vinsterna. Stora frukt- och grönsaksöverskott bränns, plöjs ner i jorden eller dumpas som väldiga komposthögar; hundratals ton tomater vräks i havet på grund av att tomatmarknaden är "mättad"; mjölk hälls ner i nedlagda gruvschakt; ost och smör (och till och med skummjölk som lätt kunde transporteras till svältområdena) ges till grisar. Det är regelbundna händelser i den kapitalistiska världen.
De mest dramatiska exemplen på kapitalismens oförmåga att producera för mänskliga behov är de väldiga bål som förekommer då och då. Före andra världskriget var det Brasilien som låg främst genom att bränna kaffe. Här är två exempel på avsiktlig förstörelse av livsmedel i Afrika där många svälter:
"Sir Tsibu Darku, ordförande i styrelsen för Ghanas försäljningsorganisation för kakao, sa att bålet var det första i en serie som skulle fortsätta tills dess att de helt förstört två procent av Ghanas grundkvot, för att verkställa ett beslut av Alliansen för de kakaoproducerande länderna." (The Times, 12 december 1964)
"Mer än 300.000 kaffeplantor drogs upp och brändes i närheten av Nairobi idag som det första steget i jordbruksministeriets plan för att begränsa kaffeproduktionen. Herr G. R. Medforth, chefsinspektör för Kenyas kaffestyrelse, som övervakade brännandet, sa att omkring en miljon, eller 20 procent, av plantorna på plantagen i landet var överflödiga och skulle brännas. Odlarna skulle få kompensation." (The Times, 12 maj 1967)
Under 1930-talet utvecklade den amerikanska regeringen en politik som - i stället för att vänta på att livsmedlen producerats för att sedan förstöra dem - innebar att betala jordbrukare för att överhuvud taget inte producera. Resultatet var förstås detsamma. Tillgången på livsmedel begränsades på ett konstgjort sätt. Denna politik, som fortsatt till våra dagar, beskrevs av den dåvarande presidenten Kennedy som "planerad och subventionerad underproduktion".
Faktum är att kapitalismen är ansvarig för att miljontals människor svälter. Med modern teknologi kan svält undvikas. Oavsett var den inträffar måste skulden läggas på samhällssystemet som inte kan möta mänskliga behov.
Det är inte överbefolkning som är problemet utan den kroniska och ofta planerade underproduktionen som är inbyggd i kapitalismen. Först sedan fjättrarna som kapitalismen sätter på produktionen tagits bort genom att upprätta gemensamt ägande av existensmedlen kan mänskligheten ta itu med att göra slut på hotet om svält.
I verkligheten är kapitalismen inte bara ett system med konstgjord knapphet. Den är också ett system med organiserat slöseri. Det tydligaste exemplet är att en ofantlig mängd rikedom används för att utbilda och upprätthålla väpnade styrkor och utveckla de mest destruktiva vapnen. Kapitalismen använder också miljontals människors arbete i jobb som är meningslösa i ett rationellt organiserat samhälle, d.v.s. arbete som utförs av alla dem som ägnar sig åt handel och finanser: kassörerna, försäljarna, banktjänstemännen, biljettförsäljarna och alla andra som sysselsätts i arbeten som har att göra med köp och försäljning.
Socialismen, som inte kommer att ha någon inbyggd tendens till krig - och därmed inget behov av arméer och vapen - och med produktion enbart för bruk i stället för försäljning på marknaden, kommer att frigöra miljontals människors arbete och resurser, som för närvarande slösas bort av kapitalismen. Det betyder att de kan användas, om så behövs, för att producera mer livsmedel.
Befolkningsökningen är inget hinder för socialismens genomförande. Socialismen kommer att använda jordens resurser för att säkerställa att varje man, kvinna och barn förses med mat, kläder och bostad. Kapitalismen kan inte göra det.
Ett av huvudargumenten mot socialismen är det vanliga påståendet att den mänskliga naturen omöjliggör ett samhälle grundat på fullständig samverkan mellan människorna: att t.ex. girighet, ärelystnad, grymhet och liknande är grundläggande mänskliga egenskaper. Det påstås att varje enskild människa kommer att göra allt vad som är till omedelbar fördel för henne oberoende av vilka verkningar hennes handlingar får för andra och i sista hand för henne själv. Några nutida exempel, några gissningar om hur det var förr och några missuppfattningar om framtiden förs sedan fram som belägg för slutsatsen. Men så snart bevismaterialet granskas närmare står det klart att detta argument mot socialismen bygger på praxis som är gängse idag men okritiskt godtas som om de gällde för alla tider.
Att sådana åsikter är vanliga idag bland alla delar av befolkningen, oberoende av klasstillhörighet eller yrke, säger en hel del om vilken sorts utbildning människorna får. Den lämnar dem fullständigt okunniga om betydelsen av förändrade idéer för inte så länge sedan, till och med under deras egen livstid. Det borde vara uppenbart att många idéer som inte för så länge sedan allmänt betraktades som sanna numera lockar till skratt: det gäller t.ex. idéer om kungars gudomliga rätt, att kvinnor är oförmögna att delta i samhällsangelägenheterna tillsammans med män och så vidare. Trots dessa förändringar och trots att antropologer och historiker samlat ihop en väldig informationsmängd som motsäger det, anser många fortfarande att mänskligheten inte kan leva utan att förvärva egendom: att det inte går att ha ett samhälle utan pengar, löner, vinster, stat, gränser, krig och så vidare.
När vi undersöker betydelsen som vanligtvis tillskrivs begreppet "den mänskliga naturen" ser vi att våra motståndare under den rubriken slår ihop handlingar som idag allmänt betraktas som asociala. Den mänskliga naturen sägs vara i grunden ond (en kvarleva av den teologiska dogmen om arvsynden) och man antar att människorna begår asociala handlingar på grund av att de "är födda sådana". Många som framför denna åsikt motsäger sig själva genom att påstå att religionens utbredning eller "civilisationens inflytande" bidrar till att utrota "syndigt" beteende.
Det människorna i första hans fötts till att göra är att äta, dricka, hålla sig varma, imitera, ha samlag och lära sig saker. Deras förhållanden till varandra vid en given tidpunkt för att förverkliga dessa mål bestämmer mönstret för samhällets moral och regler. De som avviker från de godtagna reglerna betraktas som mer eller mindre asociala eller kriminella även om de kan starta rörelsen för ett nytt mönster.
Under historiens lopp har mänskligheten utvecklats bort från relativt enkla samhällsordningar. Den har avlägsnat sig från en värld bestående av isolerade samhällen till en värld av väldiga sammanlänkade industrikomplex. Men trots alla dessa förändringar har mänsklighetens grundläggande egenskaper förblivit oförändrade: det som sporrat till handling är utforskning och planering grundad på dessa egenskaper. Vad människorna tänker och hur de handlar beror inte på grundläggande, oföränderliga instinkter utan är en följd av sedvänjor, regler och förbud som härstammar från den sociala miljön i vilken människorna under historiens lopp måst lösa problemet med att försörja sig. Att människor kan tänka och handla är med andra ord följden av biologisk och social utveckling, men hur de tänker och handlar är följden av sociala förhållanden. Sedan privategendomens uppkomst har jakt på rikedomar lett till mord, grymhet, svindlerier, fiendskap och annat asocialt beteende.
Människornas tankar och handlingar påverkas av deras omgivning. Den innefattar sedvänjor och traditioner, deras utbildning och levnadsvillkor, och andra människor de mött. Mänskligheten består av en enda sorts material där varje enskild del liknar de andra. Nuvarande samhällsordning och samhällsåskådningar är bara tillfälliga och förknippade med sociala förhållanden som kan förändras. Greven och gatsoparen, miljonären och mekanikern, bossen och underhuggaren skiljs alla åt av konstgjorda murar - sociala murar som byggts upp under århundraden av egendomssamhällets utveckling.
Idéer är inte bara mekaniska återspeglingar av teknologiska processer. Genom att göra saker på ett visst sätt upptäcker människorna förr eller senare metoder för att förändra dem till det bättre eller vad de tror är bättre och det är detta som leder till förändrade teknologiska processer. Den historiska processen är med andra ord en följd av växelverkan mellan människorna och deras miljö. Det är människorna som genomför förändringarna men de kan bara genomföra dem med hjälp av det material som finns för handen. En del av detta material, i form av gångna tiders traditioner, bromsar upp förändringstakten.
Människans grundläggande egenskaper har knappast förändrats men avsevärda förändringar har skett i socialt beteende som en följd av förändrade samhällsvillkor. Förändrade sociala förhållanden har orsakat förändringar i synen på identiska handlingar. I den gamla grekiska stadsstaten Sparta betraktades t.ex. stöld som en dygd som ungdomen fick lära sig - idag ses stöld som en kriminell handling.
En snabb titt på historien visar vilka väldiga förändringar som skett i människornas sociala attityder. Under antiken t.ex. var en del av mänskligheten, slavarna, sina herrars personliga egendom och stod helt utanför den tidens ofta prisade demokratier. Under medeltiden var jorden den stora källan till rikedom och penningutlåning betraktades med ogillande. Livegna var inte längre någons personliga egendom men var bundna till jorden och sin herre och om de rymde kunde de återföras med tvång. I vår tid är pengar tecknet på social status och kan köpa nästan allt - skönhet, ära, titlar och ställning.
Våra motståndare medger ofta omedelbart att socialismen är ett önskvärt system men hävdar att det inte kan genomföras på grund av "den mänskliga naturen" (vi träffar sällan på motståndare som anser att deras egen "mänskliga natur" står i vägen för socialismen - nästan alltid är det andra människors). De påstår att det inte går att få alla människor att arbeta tillsammans för ömsesidig fördel eftersom de av naturen är själviska och varje enskild människa vill ha det bättre än andra, vill ha lejonparten av vad som finns att tillgå.
Beträffande antagandet om själviskhet kan vi peka på att tusentals människor osjälviskt ägnar sig åt en mängd olika frivilliga sysselsättningar, inbegripet arbete för politiska partier. Låt oss emellertid se saken ur en annan synvinkel. I ett socialistiskt samhälle, där alla är fria att ta vad de behöver, finns ingen poäng med att någon försöker ta mer än andra.
Samma människor som hävdar att människans grundläggande och oföränderliga karaktärsdrag omöjliggör socialismen ägnar sig själva ofta åt reformpropaganda, som syftar till att avskaffa förhållanden som antas orsaka vissa former av tvivelaktigt beteende. På så sätt vederlägger de genom sina egna handlingar sitt påstående att socialismen är omöjlig.
Människans nyfikenhet och humanitet gör henne till en i grunden rationell varelse: när hon är befriad från konstgjorda hinder arbetar hon beredvilligt i harmoni med andra. Till och med inom gränserna för det nuvarande samhällssystemet finns oräkneliga exempel på att människor är beredda att göra uppoffringar, till och med riskera sina liv, för att hjälpa sina medmänniskor.
Det själviska, råa och asociala beteende som tillskrivs den mänskliga naturen är i verkligheten bara följden av samhällssystem grundade på privategendom. I sådana samhällen tvingas människor till rövarhandlingar för att överleva. Vad annat är att vänta av det nuvarande samhällssystemet där en del av befolkningen monopoliserar medlen för att producera sakerna som alla behöver, medan en annan del tvingas arbeta för den privilegierade minoriteten för att skaffa sig livets nödtorft?
Så snart klassmonopolet avskaffats och ersatts av gemensamt ägande av existensmedlen, d.v.s. när allt som finns på och i jorden blivit hela mänsklighetens gemensamma egendom, kommer människorna villigt att samverka i harmonisk förening till ömsesidig fördel, just på grund av att det är "mänsklig natur" att göra sådana saker som bidrar till personlig välmåga.
Upprättandet av en "kommunistisk" regim i Kina 1949 innebar en återupprepning av missuppfattningarna av den ryska revolutionen trettiotvå år tidigare. Många människor i andra länder trodde att "verklig" kommunism höll på att upprättas i Kina, Mao Tse-tung betraktades som en marxist och "maoismen" uppstod. Detta är felaktiga övertygelser. Resultatet av den kinesiska revolutionen har varit att föra in Kina i den kapitalistiska världen.
Mellan första och andra världskriget var Kinas arbetarklass koncentrerad till ett litet antal städer. Den utgjorde mindre än fem procent av befolkningen och levde under förhållanden som liknade dem Englands arbetarklass hade i början av 1800-talet.
"En del av tändsticks- och mattfabrikerna och den gamla sortens silke- och bomullsfabriker kunde mycket väl ha tjänat som inspirationskälla till och med för Dantes beskrivning av helvetet... När det till sist är dags att sluta arbetet för dagen lägger sig dessa eländiga varelser att sova varhelst de kan de som har tur på balar av avfall eller i vindsrummen om det finns några, och de övriga på arbetsplatsens golv, som bandhundar." (J Chesneaux, The Chinese Labour Movement, 1919-27, 1968)
Den stora majoriteten av befolkningen, som då beräknades uppgå till knappt 500 miljoner, var bönder. Deras levnadsförhållanden utmärktes av fattigdom, förtryck och en tidig död. De var ett byte för jordägare, skatteindrivare och ockrare. Bondeuppror kännetecknade den kinesiska historien. Även om villkoren för vissa stadsarbetare i mer moderna industrier förbättrades en aning under 1930-talet försämrades de ytterligare för bönderna till följd av världsdepressionen.
Skulden för förhållandena i Kina lades på västerländsk och japansk imperialism. Opiumkrigens historia, den brittiska utplundringen, Boxarupproret och utlänningars kontroll av tullar, finansväsen och nyckelindustrier producerade en nationalistisk rörelse. Flera av dess ledare påverkades i slutet av första världskriget av bolsjevikrevolutionen. Sun Yan-sen, ledaren för Kuomintang (nationalistpartiet), ställde upp en allians med Ryssland som ett av sina mål. Men när Suns efterträdare Chiang Kai-shek kom till makten 1928 angrep han kommunisterna och förlitade sig på stöd från den kinesiska bourgeoisin.
Kuomintangperioden varade mellan 1928 och 1937. Försök till reformer och kontroll av ekonomin under den tiden misslyckades. Tekniska förbättringar, konstbevattning och nyplantering av skog var inte till hjälp för bönderna. Regeringen kunde inte krossa de lokala krigsherrarna, lagstiftning för att minska arrendena verkställdes inte och den totala jordbruksproduktionen ökade med mindre än en procent mellan 1932 och 1936.
Bara en liten del av städernas arbetarklass påverkades av industriella framsteg, och omedelbart sedan de vunnit makten lät Kuomintang döda många fackföreningsledare och ställde fackföreningarna under statlig kontroll. Nationalistpartiet, som utgått från att genomföra en kapitalistisk revolution, blev en reaktionär regim som utvecklades mot diktatur under Chiang.
Mao blev ledare för det kinesiska kommunistpartiet vid den tidpunkten. Eftersom partiet hade liten möjlighet att vinna stöd bland industriarbetarna koncentrerade sig KKP på bondebefolkningens missförhållanden. I sin Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan (1927) förklarade Mao: "Den nationella revolutionens verkliga mål är att störta dessa feodala krafter". Kommunisterna var mer realistiska än Kuomintang i sin syn på hur kapitalismen skulle upprättas i Kina. Bönderna tillhandahöll ett missnöje som var tillräckligt stort för att störta den gamla regimen och de utgjorde samtidigt en ofantlig arbetskraftreserv för kapitalistisk exploatering.
1931 angrep Japan Manchuriet och 1937 utbröt krig i full skala. Kinas Kommunistiska Parti förenade sig med Kuomintang för att bekämpa japanerna. Medan den japanska kejserliga armén kontrollerade alla större kinesiska hamnar och städer organiserade kommunisterna framgångsrika gerillakampanjer, som ledde till att de fick kontroll över områden i norra Kina. Allteftersom kriget rullade vidare in i andra världskriget gjorde KKP patriotisk propaganda till sitt monopol. Det framställde sig som den folkliga motståndskraften mot utländska angripare och skapade en bondenationalism som väl tjänade dess framtida syften. Vid krigsslutet hade partiet 1,2 miljoner medlemmar och kämpade för politisk makt.
Kriget ledde till en väldig inflation i Kina som pågick fram till 1949. Även om Kina - fortfarande med Chiang Kai-shek som statsöverhuvud - officiellt förklarades som en av de fem stora segrarmakterna och var en av Förenta Nationernas grundare fortsatte missnöjet att vara stort. Böndernas klagomål på jordägarna sköt ny fart och inflationen lamslog städernas arbetare och små affärsmän.
1946 bildade kommunisterna Folkets Befrielsearmé och startade ett inbördeskrig. I januari 1949 bad Chiang Kai-shek, ställd inför ett nederlag, sina allierade från kriget - Storbritannien, USA, Sovjet och Frankrike - att medla. De vägrade. Chiang avgick och drog sig tillbaka till Taiwan (Formosa). Den första oktober 1949 utropades Folkrepubliken Kina.
Mao Tse-tung påpekade att det nya samhället inte skulle vara socialistiskt. I sitt tal Om folkets demokratiska diktatur (juni 1949), som införlivades i kommunistpartiets gemensamma program, sa han:
"För att avvärja imperialistiskt förtryck och höja sin efterblivna ekonomi till en högre nivå måste Kina använda alla de faktorer hos kapitalismen i städerna och på landsbygden som är till nytta och inte skadliga för nationalhushållet och folkets försörjning. Och vi måste ena oss med den nationella bourgeoisin i gemensam kamp. Vår nuvarande politik går ut på att reglera kapitalismen, men inte att förinta den." (Mao Tse-tung, Skrifter i Urval, s. 353)
Även om privat företagsamhet skulle fortsätta skulle produktion och handel gradvis föras in under statens kontroll. Teoretiskt representerade de nya politiska institutionerna en koalition av klasser - KKP plus mindre partier och nationella minoriteter - men Mao fastslog att bourgeoisin "inte bör ha huvudrollen i statsmakten" eftersom dess sociala och ekonomiska ställning var för svag. "Folkets demokratiska diktatur" skapades och måste ledas av kommunistpartiet.
Revolutionens fiender var, förutom Kuomintang, jordägarna. De var de "feodala krafter" som måste störtas. Dessutom betydde undanröjandet av "missbruk", som jordägar-skatteindrivar-ockrar-klassen var ansvarig för, att ett hinder för en stark centralregering togs bort. Jordfördelningsprogrammet 1950-53 var avsett att öka jordbruksproduktionen och föra in den under kooperativa och statliga handelsföretag som grundvalen för nationens ekonomiska utveckling.
Andra reformer hade samma syfte. Kommunistpartiet drev på massutbildning och lade tonvikten vid teknisk utbildning av järnvägsingenjörer, agronomer, medicinsk personal och andra kvalificerade arbetare som var nödvändiga för ekonomisk återuppbyggnad.
I mitten av 1950-talet påskyndades utvecklingen mot statlig kontroll av industrin kraftigt. Mao och KKP började hävda att Kina var socialistiskt. Privatkapitalister köptes ut på villkor som beskrivs så här av Yuan-li Wu i The Economy of Commmist China (1965):
"En nominell 'fast ränta' eller utdelning på mellan en och sex procent årligen, utbetalad kvartalsvis, oavsett om företaget ifråga går med vinst eller förlust, utlovades till privata kapitalägare under en sexårsperiod. Detta belopp ändrades senare till en enhetlig årlig fem-procentig ränta."
Mindre kapitalister erbjöds också statliga befattningar på förhållandevis generösa villkor. 1956 påstod man att andelen "kapitalistiska företag" av industriproduktionens bruttovärde sjunkit till en procent. Detta innebar bara en återupprepning av nationaliseringsplanerna som använts i Tyskland under 1800-talet och senare i många andra länder, inbegripet Ryssland, som en metod att organisera kapitalistisk produktion och distribution. De har ingenting att göra med socialism. Utdelningar och vinster skapas bara på ett sätt, genom exploatering av arbetarklassen.
1961 tilläts utvecklingen av "öppna marknader" för att försöka övervinna brister i planeringssystemet. Enligt Franz Schurmann i China Under Mao (1972) har detta lett till fria marknader för jordbruks- och tillverkningsvaror, annonsering och "frisläppande av en serie 'första klassens varor' till detaljhandeln".
Vid en annan tidpunkt kommer staten att försöka undertrycka vad den tidigare godkänt. Det innebär att enskilda vinstmakare ibland kan urskiljas och ibland inte.
Det "Stora Språnget" 1959-61 var en strategi för att höja produktionen utan någon höjning av konsumtionen. Det misslyckades. Arbetare slet sig utmattade och producerade skräpvaror, medan bönderna var hungriga, trötta och missnöjda. Den kinesiska härskande klassen upptäckte samma sak som dess västerländska motsvarigheter lärt sig tidigare - att den kunde gå för långt i rå exploatering. Naturkatastrofer gjorde slut på det Stora Språnget, men dess slut markerades också av en splittring mellan Sovjet och Kina.
Då båda regeringarna hade undertecknat ett trettioårigt vänskaps-, allians- och hjälpavtal 1950. Alliansen gav Kina ekonomisk och teknisk hjälp, och under en tid återspeglade Kinas politik det ryska inflytandet. Att länder bär "kommunistiska" etiketter spelar dock ingen roll när det gäller ekonomiska och politiska realiteter. För statskapitalistiska Sovjet var Kina, med sin statskapitalism under utveckling, en framtida rival.
A. M. Halpern säger i China Under Mao, med stöd av kinesiska dokument, att den ryska regeringen 1959 "klargjorde att den inte aktivt skulle hjälpa den kinesiska folkrepubliken att skaffa sig en självständig kärnvapenförmåga". 1960 drogs den ryska tekniska hjälpen bort från Kina. Efter detta betraktade kineserna provstoppsavtalet 1963 som en sovjetisk-amerikans sammansvärjning. Deras egen atombomb sprängdes 16 oktober 1964.
Kinas linje blev att Stalins efterföljare avvikit från Lenins principer. Mao Tse-tung och Hoxha i Albanien var de enda politiska ledarna i världen som fortsatte att lovsjunga Stalin efter den allmänna kommunistiska reaktionen mot honom. En tidningsledare i samband med det kinesiska kommunistpartiets 50-års-jubileum 1971 sa:
"Chrustjev, Bresjnev och kompani är renegater från den socialistiska revolutionen och vår tids socialimperialister och världsstormtrupper. De är motståndare till Kina, motståndare till kommunismen och motståndare till folket. Det är vårt partis nödvändiga internationella plikt att fortsätta avslöjandet och kritiken av revisionismen med sovjetrevisionismen i centrum och föra kampen till slutet." (Peking Review, 2 juli 1971)
Detta är ironiskt. 1927 hade Stalin givit order om att det kinesiska kommunistpartiet skulle tygla bonde- och arbetarupproren, och sedan slutit upp vid Chiang Kai-sheks och Kuomintangs sida mot kommunisterna.
Det har aldrig ens funnits någon förespegling av jämlika levnadsförhållanden i Kina. Lönerna varierar kraftigt mellan olika områden och städer. Högst är de i Shanghai - som de alltid varit. Franz Schurmann säger: "Man har inte bara medgivit att det förekommer orättvisor, de har uppmuntrats". 1964 beräknade Charles Hoffman (i Work Incentives in Communist China) att de högsta lönegraderna i Manchuriets industri var 2,5 till 3,2 gånger högre än de lägsta.
Ett socialt trygghetssystem infördes 1951, som täcker bl.a. sjukvård, levnadskostnadssubventioner etc. Detta tryggar en kompetent och pålitlig arbetsstyrka. Det är också en välbekant metod över hela världen för att hålla lönerna i schack. Enligt en artikel i en specialrapport i The Times 2 oktober 1974 betalas en fabriksarbetare i Peking mellan 11 och 13 pund i månaden. Artikelförfattaren skriver: "Eftersom livsmedel - t.o.m. i Pekings bästa restauranger - är förhållandevis billiga, har den kinesiske arbetaren pengar över att spara till de tre populära varaktiga konsumtionsvarorna - en cykel, en transistorradio och en symaskin". I en annan artikel i samma rapport beskrevs bilindustrin i Kina:
"Den kinesiska biltillverkningen uppgår bara till 1.500 enheter per år, och stiger kanske till 5.000 enheter när en ny monteringslinje införs i Shanghaifabriken. Ytterligare behov möts genom att importera ett litet antal Toyota-bilar från Japan. Den kinesiska toppbilen är Röda Fanan-limousinen, som har en 5,6 liters 220 hästkrafters motor, automatväxel och full luftkonditionering. Den byggs till största delen för hand. Produktionen uppgår till en bil per vecka."
Vilka åker i de Röda Fanorna och Toyota-bilarna medan arbetarna sparar för att kunna köpa cyklar?
I inledningen till 1954 års konstitution sades att Kinas industrialisering var "en socialistisk omvandling" som skulle "avskaffa exploatering och fattigdom". För alla som inte är avsiktligt blinda är det uppenbart att det är kapitalism, kännetecknad av löneslaveri och ojämlikhet, som utvecklas. Det är ett samhälle med produktion för vinstgivande försäljning. Trots det vilseledande talet om socialism var det för att Chiang Kai-shek och hans anhängare stod i vägen för en kapitalistisk utveckling som kommunisterna motsatte sig dem. Mao sa i juni 1949:
" 'Vi vill göra affärer' ... Alldeles riktigt, det kommer att göras affärer. Vi är inte emot någon annan än de inhemska och utländska reaktionärerna som hindrar oss från att göra affärer. Envar bör veta att det inte är någon annan än imperialisterna och deras hejdukar, Chiang Kai-shek-reaktionärerna, som hindrar oss från att göra affärer och även från att upprätta diplomatiska förbindelser med främmande länder." (Skrifter i Urval, sidorna 346-47)
Enligt The Times specialrapport bedrev Kina 1974 handel med mer än 150 länder och områden och hade en handelsvolym som var 2,5 gånger högre än 1965. Sovjet och andra "kommunistiska" länder svarade för en fjärdedel av den totala handeln och den största ökningen svarade Japan, USA och Europa för. En del av denna expansion utgjordes av vapen som köptes från flera länder. En rapport i The Financial Times, 10 september 1974, beskrev ökningen av internationella handelsmässor i Kina och Kinas ansträngningar att öka sin export. Det finns inga ideologiska hinder på någon sida. För den klass som äger och kontrollerar produktions- och distributionsmedlen i Kina, liksom i andra länder, är det nödvändiga målet för "affärer" att realisera mervärdet som utvunnits genom exploatering av arbetarklassen.
En orsak till det omfattande intresset för Kina har varit de snabba förändringarna, som påverkar en befolkning som nu uppgår till 800 miljoner, uppskattningsvis en fjärdedel av världsbefolkningen. Förvisso är det sant att många kineser nu inte längre dör i förtid, att de erhåller livets nödtorft, går i skola och får rekreation. Dessa villkor för reproduktionen av arbetskraft i den moderna kapitalismen genomfördes gradvis i Europa, med reformer under en längre period. I ett stort land, som eftersträvar snabb kapitalackumulation och vill komma in i dagens värld, måste processen accelereras. Därför tycks den dramatisk och kallas naivt för ett "samhällsexperiment", vilket innebär ett rättfärdigande av hård styrning och politisk diktatur.
Allt detta har förvirrat de kinesiska arbetarna beträffande deras ställning och duperat många andra utanför Kina. Men hindren som undanröjts efter revolutionen 1949 var inte kapitalistiska hinder; de var delar av en föråldrad despotism, som måste undanröjas för att skapa villkoren för kapitalistisk produktion. De sociala förhållanden som nu dominerar Kina är lönarbete och kapital. Bondeklassen har förvandlats till lönarbetare i jordbruket. Kapitalisternas sida i klasskampen har lindats in i Mao Tse-tungs mystiska aforismer och arbetarnas sida dolts genom brist på information från Kina - icke desto mindre existerar kampen.
Nu när Mao är död kommer vem som än härskar i Kina att utge sig för att vara hans sanna representant. En del strider om politisk makt har redan ägt rum - undanröjandet av "de fyras gäng" däribland Maos änka, och utnämningen av den tidigare degraderade Teng Hsiao-ping till vice premiärminister. Dessa strider mellan enskilda och konspirerande grupper är ett substitut, i vad som i praktiken är en enpartistat, för rivalitet mellan politiska partier. Förutom att de bara uttrycker kapitalistiska intressen vittnar de om frånvaron av demokrati.
Efterrevolutionsperiodens rus har dött ut och härskarna kommer utan tvivel att få svårare att hantera arbetarklassen i framtiden. Arbetarna å sin sida måste lära sig vilket samhällssystem de lever i, att produktion för marknader leder till kriser och krig, att frukterna av deras arbete tas för att upprätthålla en privilegierad klass, inte för att bygga socialismen. Med den kunskapen kan de hjälpa till att skapa en ny värld, inte ett nytt Kina.
Den världssocialistiska rörelsens syfte och principförklaring utarbetades av män och kvinnor, tidigare medlemmar av Socialdemokratiska Federationen, som grundade Storbritanniens Socialistiska Parti 1904. I den fjärde paragrafen av principförklaringen heter det att arbetarklassens frigörelse måste omfatta hela mänsklighetens frigörelse, "oberoende av ras eller kön". Ordvalet var inte någon slump. Det återspeglade grundarnas kunskap om samhällets utveckling och ekonomin.
I det kapitalistiska samhället står den stora majoriteten av män och kvinnor i ett gemensamt klassförhållande i det att de inte äger någon del av produktionsmedlen. Det kapitalistiska samhällets klassindelning skär rakt igenom alla nationella, ras- och könsmässiga olikheter.
Redan de tidigaste numren av Socialist Standard visade att männens och kvinnornas framtid hänger ihop och att socialismen är det enda hoppet för hela arbetarklassen. Arbetare av båda könen exploateras och utsätts för lidanden av den klass som äger existensmedlen. Kvinnornas frigörelse är bara möjlig tillsammans med deras klass frigörelse genom att socialismen förverkligas.
Att kvinnor i allmänhet hade en underordnad ställning före den kapitalistiska epoken ifrågasätts inte. Med stöd av L. H. Morgans arbete visade Friedrich Engels att förtrycket av kvinnor hade sitt ursprung i privategendomens uppkomst. En del antropologer och den moderna kvinnorörelsen fortsätter att angripa Morgans och Engels åsikt, men de lyckas inte ge någon tillfredsställande förklaring av det mänskliga samhällets utveckling.
Under århundraden av förändringar i egendomsförhållanden och samhällsformer, som i Västeuropa ledde till feodalism och sedan kapitalism, hade den monogama familjen sedan länge blivit fast etablerad. Det skulle få speciell betydelse för kvinnliga arbetare när den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet skapade förhållanden som kan betecknas som modernt kapitalistiska.
Ursprungligen var kvinnor och barn ekonomiskt produktiva i hemmet. Före den industriella revolutionen arbetade hela familjer i den expanderande hemmaindustrin. Bykvinnorna deltog aktivt i arbetet knutet till familjens jordbit och kreatur och hjälpte till med skördearbetet på fälten.
Fabrikssystemets och det kapitalistiska jordbrukets framväxt innebar en mängd förändringar i sysselsättningen av kvinnor. Hemmaindustrierna kunde inte konkurrera med fabriksproduktionen. Deras nedgång innebar att små lanthushåll splittrades. Flyttningen till fabrikerna var inte omedelbar och bland kvinnor förekom omfattande arbetslöshet och elände.
Överallt tvingade den industriella revolutionen fattiga familjer till långa och hårda arbetsdagar i fabrikerna och gruvorna. De hade inte mycket tid över för annat än den enklaste måltid och sömn.
Men trots allt lidande och missnöje som kapitalismens snabba expansion orsakade är det just detta system som möjliggör kvinnornas frigörelse eftersom det ger den en roll i samhällsproduktionen utanför hemmet. I sig innebär dock inte en roll i samhällsproduktionen frihet.
De uppåtstigande köpmännens och fabriksidkarnas affärsföretag avskildes från hemmen. Det innebar att deras fruar isolerades, med litet hushållsarbete att göra, eftersom sysselsättningen av tjänare var omfattande. De var underställda sina makars auktoritet och enligt lag permanent omyndiga.
Kvinnor från "medelklassen" förväntades gifta sig. Om de förblev ogifta, eller blev änkor, hade de små möjligheter att finna lämplig sysselsättning.
De första protesterna mot kvinnors ställning i jämförelse med män kom i själva verket från dessa kvinnor. Bland de olika krav som framfördes av kvinnor fanns bättre utbildnings- och sysselsättningsmöjligheter och kravet på rösträtt.
I Europa startade rörelsen för kvinnlig rösträtt i England. Under början av 1800-talet hade den politiska teorin utvecklats i riktning mot idén om individuell rösträtt. Den engelska reformlagen 1832 var det första lagstadgade hindret för kvinnlig rösträtt. Den stadgade nämligen uttryckligen att rösträtten skulle tillfalla "manspersoner" med viss egendom.
Samma år togs frågan om kvinnlig rösträtt för första gången upp i det engelska parlamentet där "oratorn" Henry Hunt lade fram en petition om "rösträtt för ogifta kvinnor med de nödvändiga egendomskvalifikationerna". Att vinna rösträtten betraktades först som ett sätt att uppnå vad de kallade social rättvisa, men detta allomfattande krav skars senare ner till krav på rösträtt.
År 1866 markerade början på en oavbruten rösträttskampanj organiserad av kvinnor i England. 1897 sammanslogs alla existerande kvinnliga rösträttsföreningar till Nationella Sällskapet för Kvinnlig Rösträtt, som var den främsta konstitutionella rösträttsföreningen. Det "militanta" Kvinnornas Sociala och Politiska Förbund, som leddes av Emmeline Pankhurst, bildades inte förrän 1903.
Såväl den konstitutionella som den militanta grenen av rörelsen eftersträvade rösträtten på samma villkor som män. Ytterligare två reformlagar, 1867 och 1884, hade utvidgat rösträtten till alla manliga bostadsinnehavare (10 pundrösten), men fortfarande saknade en tredjedel av alla vuxna män rösträtt. Andelen kvinnor som inte kunde betecknas som bostadsinnehavare var dock betydligt större. Det betydde att kampanjen för kvinnlig rösträtt i själva verket eftersträvade rösträtt i första hand för kvinnor med egendom.
En del av kampanjmakarna trodde dock att de med rösträttens hjälp kunde tillvarata fabriksflickornas intressen. Kvinnornas Sociala och Politiska Förbund hade en del stöd bland kvinnor från arbetarklassen. Kooperativa Kvinnogillet stödde kravet på kvinnlig rösträtt.
Storbritanniens Socialistiska Parti vägrade att stödja rösträttskampanjen. En vädjan om ekonomisk hjälp från Emmeline Pethick-Lawrence (Socialist Standard, april 1906) möttes av svaret att klassmedvetenhet måste komma först. Vilken nytta hade rösträtten när arbetarklassen använde den mot sina egna intressen (arbetarklassen hade redan mer än 2/3 majoritet vid valurnorna). Och "jämlikhet mellan könen kan inte bli resultat av rösträttsbluffen, den kan bara komma genom ekonomisk likställdhet - och ekonomisk likställdhet är omöjlig annat än genom socialismen" (Socialist Standard, juni 1908).
1918 utvidgades rösträtten i Storbritannien till kvinnor som fyllt 30 år (män hade rösträtt vid 21 års ålder). De som beundrar suffragetterna bör komma ihåg både deras begränsade mål och vad dessa förutvarande förkämpar för kvinnors rättigheter gjorde under första världskriget. Samma hänförelse som använts i rösträttskampanjen mobiliserade de till stöd för kriget. Det fanns undantag, i första hand Charlotte Despard och Sylvia Pankhurst, som modigt talade mot kriget vid offentliga möten.
I Sverige väcktes frågan om kvinnlig rösträtt första gången i riksdagen av F. T. Borg i en motion 1884. Men någon rösträttskampanj organiserad av kvinnor kom inte igång förrän 1902 då Landsföreningen för Kvinnans Politiska rösträtt bildades. Den samlade kvinnor från alla politiska partier och hade som mest 17.000 medlemmar. 1917 genomförde föreningen en namninsamling för kvinnlig rösträtt, som samlade 350.000 underskrifter av kvinnor.
När riksdagen genom kommunallagen 1919 och vallagen 1921 gav kvinnor rösträtt på samma villkor som män hade många av de tidigare mål som rösträtten eftersträvats för redan förverkligats. Kvinnor hade fått tillträde till universiteten, kunde bli läkare, lektorer och rektorer. Äkta makes förfoganderätt till sin makas egendom hade inskränkts, även om äkta makes förmyndarskap inte upphörde förrän 1921. Kvinnor med egen debetsedel hade fått kommunal rösträtt redan 1863, något som dock bara berörde ett litet antal.
Förändringar som påverkade ett stort antal kvinnor kom från ökningen av icke-manuella yrken. I början av 1860-talet hade kvinnor fått tillträde till lägre tjänster vid järnväg, post och telegraf. Ett av de främsta skälen till att dessa yrken öppnades för kvinnor var att deras arbetskraft var billigare än mäns - kvinnors löner låg ofta kring en halv manslön. Kring sekelskiftet ökade sysselsättningen av kvinnor på kontor och inom skolväsendet.
Under och efter första världskriget accelererade dessa förändringar i sysselsättningen av kvinnor. Den stora gruppen kvinnor som arbetade som hembiträden och liknande började upplösas. Kvinnor kunde anställas inom nästan alla typer av arbeten, med undantag för gruvarbete under jord. Sedan andra världskriget har ett utmärkande drag för sysselsättningen varit ökningen av kvinnor inom tjänstesektorn och i kontorsarbeten.
Den moderna kvinnorörelsen bildades först i Förenta Staterna i slutet av 1960-talet. De pådrivande var kvinnor som varit aktiva i student-, antikrigs- och medborgarrättsrörelserna. De protesterade mot kvinnornas underordnade ställning i samhället, som enligt dem också återspeglades i de så kallade vänsterpartierna.
Rörelsen var inte enhetlig utan bestod i regel av små självstyrande grupper under, i grova drag, fyra rubriker: (a) politiska, som omfattar eller ansluter sig till vänsterbetonade mål; (b) reformistiska, som eftersträvar enskilda förbättringar; (c) feministiska, som försöker befrämja "kvinnligt medvetande"; och (d) radikalt feministiska, som förkastar kvinnans biologiska roll.
Det tidiga kvinnomissnöjet tog sig många uttryck. I centrum stod dock kravet på kvinnlig rösträtt. Den moderna rörelsen har inget motsvarande krav. (Den finns i själva verket på grund av att rösträtten i sig visade sig vara ett otillräckligt svar på förtrycket av kvinnor. Som väljare gav kvinnor inte politiskt liv åt en ny våg av beslutsamhet att avskaffa exploatering och krig, som det påståtts att den skulle göra under rösträttskampanjen.) Även om rörelsen fäste uppmärksamheten vid kvinnors ställning i samhället var den i många avseenden en återspegling av förändringar som redan ägde rum. Det var kvinnor som haft möjlighet till högre utbildning som klagade över sina befordringssvårigheter. Kvinnorörelsen omfattade vitt skilda mål, alltifrån intresse för personliga problem, att uppnå samma möjligheter som män under kapitalismen till alla de förvirrade idéer som förknippas med den så kallade vänstern.
Socialister stöder inte kvinnorörelser. Trots allt teoretiserande visade de sig inte vara annorlunda andra rörelser som valde att ställa upp omedelbara krav i stället för det socialistiska målet, en revolutionär förändring i samhällssystemet.
Det har påståtts att rörelserna inte var politiska, men de flesta av deras krav kunde bara uppnås med stöd av politiska partier genom statlig lagstiftning. Den tänkbara framgången för dessa mål, liksom de som gäller kvinnlig medvetenhet och personliga förhållanden, måste ses mot kapitalismens bakgrund.
Den stora majoriteten av kvinnor och män, inbegripet oanställda hemmafruar och pensionärer, tillhör arbetarklassen. Det är medlemskap i denna klass som ställer upp begränsningar för båda könens personliga liv. Den logiska lösningen är för en arbetarklassorganisation att ha socialismen som sitt enda mål.
Gemensamt ägande och demokratisk kontroll av produktions- och distributionsmedlen betyder slutet på ekonomisk exploatering. Varje människa kommer att ha fri tillgång till överflödet av social rikedom. Det kommer inte att finnas möjlighet för någon grupp att underkuva en annan. Män och kvinnor kommer att vara fria att ordna sina liv i överensstämmelse med sina individuella val. Oavsett vilken form familjen får kommer föräldrar inte längre att behöva sörja för sina barn i isolering och barnavård kommer inte att vara den enda sysselsättning som står öppen för män och kvinnor annat än om de själva väljer den.
Vi kan inte nog starkt understryka att kvinnor har samma möjlighet som män att arbeta för socialismen.
I slutet av 1800-talet, under vad som då kallades Den stora depressionen, och på nytt under depressionen mellan de båda världskrigen, började ett växande antal arbetare - och till och med en del yrkesekonomer - studera den analys av kapitalismen som Karl Marx gjorde i sitt arbete Kapitalet. Marx visade att arbetslösheten och dess ökning till toppnivåer under depressioner uppkommer ur själva kapitalismens struktur och därför är oundviklig så länge som kapitalismen finns kvar.
Det växande intresset för Marx utplånades så gott som helt när John Maynard Keynes arbete The General Theory of Employment, Interest and Money (i svensk översättning Sysselsättningsproblemet) utkom 1936. Enligt den nya doktrinen behöver staten bara "sköta ekonomin på ett sådant sätt att efterfrågan upprätthålls" för att skapa full sysselsättning och avskaffa depressionerna.
Keynes betecknade Kapitalet som "en föråldrad ekonomisk lärobok, som jag vet är inte bara vetenskapligt felaktig utan också saknar intresse eller tillämpning i den moderna världen" (A Short View of Russia, J. M. Keynes 1925, s. 14). De keynesianska doktrinerna godtogs av de flesta ekonomer, politiska partier och fackföreningarna.
Partierna i den världssocialistiska rörelsen tillhörde det fåtal som inte svalde de nya idéerna. De vidhöll att Marx hade rätt, att de nya doktrinerna var villfarelser, att full sysselsättning inte kan upprätthållas, att de föreslagna botemedlen bara var maskerad inflation och inte skulle tjäna arbetarklassens intressen.
I Sverige anslöt sig socialdemokraterna till den nya politiken redan under 1930-talets början. De andra partierna följde snart efter. I Arbetarrörelsens Efterkrigsprogram, som antogs av socialdemokraterna 1944, heter det bl.a.:
"Statens ekonomiska makt ... bör i allas intresse sättas in på att ge näringslivet det stöd som bibehållandet av en stabil och varaktig högkonjunktur kräver. Inkomsterna i samhället måste göras så höga och göras så säkra, att efterfrågan inte viker." I praktiken betydde detta att "pumpa in mer pengar i ekonomin", men så stor var förvirringen som skapats av Keynes teorier att partierna inte insåg att denna politik innebar inflation. Så i varje valrörelse sedan kriget har alla politiska partier fortsatt att förklara sitt motstånd mot inflation.
Under kapitalismens historia har, som Marx förklarade, perioder med livlig affärsverksamhet och låg arbetslöshet växlat med perioder av låg affärsverksamhet och hög arbetslöshet. En sådan period med låg arbetslöshet inträffade under åren omedelbart efter andra världskriget (hjälpt bl.a. av arbete för att ersätta krigsskadorna), men detta betraktades som ett bevis för regeringarnas förmåga att "sköta ekonomin". I maj 1971 förklarade den dåvarande finansministern Gunnar Sträng i riksdagen: "Vi har en hel arsenal av instrument för att klara sysselsättningen om det behövs. Det hela är en fråga om graden, arten och tidpunkten". Under det året steg arbetslösheten till 101.000 och 1972 till 107.000 personer - rekordnivåer för efterkrigstiden.
Men om den keynesianska politiken inte kunde avskaffa arbetslösheten Var dess verkan på priserna sådan att den allmänna prisnivån 1978 var mer än sju gånger så hög som 1938 och snabbt stigande.
Inflation orsakas av att staten år efter år fortsätter att trycka upp och sätta i omlopp hundratals miljoner kronor av ytterligare papperspengar.
Varhelst och närhelst en pappersvaluta givits ut i överskott har prisnivån stigit; och varhelst och närhelst valutamängden begränsats har priserna stabiliserats eller sjunkit. Under perioden 1920 till 1923 var den tyska centralbankens tryckpressar igång dag och natt och öste ut nya sedlar. Priserna rusade i höjden. I Sverige under samma period hade regeringen beslutat att stoppa inflationen. Sedelutgivningen begränsades och priserna sjönk snabbt.
Inflation är inte den enda faktor som påverkar priserna. I England under de 90 åren före första världskriget fanns ingen inflation (prisnivån 1914 var faktiskt lägre än 1820). Under högkonjunkturer steg priserna måttligt och sjönk sedan under depressionsperioder. Också den processen förklarade Marx.
Orsaken till att det inte fanns någon inflation i England under 90 år före första världskriget (och i Sverige under ett halvsekel före 1914) var att sedelmängden kontrollerades genom guldmyntfoten. Utöver en bestämd låg gräns kunde Bank of England - liksom den svenska Riksbanken - inte ge ut ytterligare sedlar utan att lägga till en motsvarande mängd guld i sina valv. Dessutom var sedlarna enligt lag fritt inlösbara i en bestämd guldmängd - ett pund motsvarade ungefär ett fjärdedels uns guld och en tiokrona motsvarade knappt fyra gram guld.
Både guldmynt och sedlar cirkulerade men den lagstadgade inlösbarheten gjorde att sedlarna var "lika bra som guld", och den sammanlagda cirkulationen av sedlar och guldmynt motsvarade cirkulationen av en total guldmängd.
Marx visade att om den totala guldmängden ersätts av oinlösbara papperspengar och papperspengarna ges ut i överskott stiger priserna i motsvarande grad.
"Om mängden papperspengar som ges ut är t.ex. dubbelt så stor som den borde vara har i verkligheten ett pund blivit penningnamnet för omkring 1/8 uns guld i stället för omkring 1/4 uns... Samma värden som tidigare uttrycktes i ett pris av ett pund uttrycks nu i ett pris av två pund." (Kapitalet, del I, tredje kapitlet)
Sedan 1938 har svenska regeringar följt politiken att ständigt öka den cirkulerande mängden sedlar, från 1.067 miljoner kronor i slutet av 1938 till 24.207 miljoner kronor i september 1978 - en ökning med 2.168 procent. Den ökningen är långt större än någon ökning som varit nödvändig på grund av att den totala produktionen och handeln ökat.
Den man som mer än någon annan var ansvarig för att 1800-talsmetoden för att kontrollera mängden papperspengar övergavs var J. M. Keynes. Han förklarade att det inte längre var nödvändigt "att övervaka och kontrollera skapandet av betalningsmedel [currency]".
Så i mer än 40 år har de större svenska partierna och fackföreningarna vilseletts till att tro att kapitalismen kan bli kvitt arbetslöshet och depressioner. Det misslyckades som det var dömt att göra med västvärldens fria marknadsförhållanden och "fria" arbetsförhållanden.
Marx visade, och den senare utvecklingen har bekräftat hans analys av kapitalismens ekonomiska lagar, att kapitalismen under sin utveckling genomgår ett kretslopp av måttlig produktions- och försäljningsökning, högkonjunktur, kris och depression. Det beror på den från kapitalismen oskiljaktiga produktionsanarkin.
Men på samma sätt som det inte finns någon keynesiansk teknik för att trygga villkoren för ständig högkonjunktur finns inte heller någon permanent depression eller "kapitalismens sammanbrott". (I mitten av Den stora depressionen i slutet av 1800-talet hävdade Engels, tre år efter Marx död, under en tid att detta kretslopp upphört och förde fram teorin om en "permanent depression". Men händelseutvecklingen visade snart att detta var fel och Engels återvände till Marx' åsikt - se Förord till Kapitalet, 1886).
Under en depression, med konkurser som undanröjer konkurrenter, varulager som säljs ut, löner som hålls tillbaka av arbetslöshet, sjunkande råvarupriser och nedtvingade räntor återkommer förr eller senare de villkor som tryggar vinstutsikterna och kapitalismen expanderar igen - men bara för att upprepa kretsloppet. Det finns dock en sorts "sammanbrott" som kan inträffa, ett valutasammanbrott. Det inträffar om utgivningen av papperspengar ökar till den punkt där, som Marx uttryckte det, valutan drabbas av "en allmän diskreditering", och ingen längre vill behålla eller motta papperspengar.
Trots att han bara till hälften förstod problemet förutsåg Herman Cahn i sin bok Collapse of Capitalism, som utkom 1919, att en sådan situation kunde inträffa. Han ansåg att det var oundvikligt, som en "naturkraft", att ett "sammanbrott" och "social kaos" skulle inträffa "inom några år" (eller inom ett år om kriget fortsatte). Ur detta skulle socialismen resa sig trots att arbetarna inte var beredda på den.
En valutakollaps var vid den tidpunkten på väg i den stora tyska inflationen (den svenska regeringen hade däremot samma år beslutat att stoppa den). I december 1923 hade inflationen i Tyskland nått fantastiska proportioner och den registrerade arbetslösheten bland arbetarna stigit till 30 procent. Ett okänt antal icke registrerade arbetare var också arbetslösa och 42 procent hade korttidsarbete. Det rådde verkligen "socialt kaos" medan en ny valuta gavs ut och förhållandena återgick till det normala. I Tyskland bidrog det till att bereda vägen för Nazistpartiets avancemang till makten under Hitler.
Situationen i Sverige 1978 är att keynesianerna inte givit upp kampen även om den keynesianska inflationen förlorat många av sina anhängare. Dilemmat för alla politiska partier är att om de överger den keynesianska tron på att arbetslöshet och depressioner kan avskaffas, vad kan de göra annat än att erkänna alternativet - skrämmande för dem - att avskaffa kapitalismen?
Det finns nu politiker och ekonomer som vill ha en återgång till 1800-talets guldmyntfot för att avskaffa inflationen.
Man behöver bara tillägga att det inte är någon lösning att göra slut på inflationen. Kapitalismen utan inflation, som före första världskriget, kan lika litet lösa arbetarnas problem som kapitalismen med inflation, som under åren efter andra världskriget.
Socialister säger att det är kapitalismen som orsakar konflikterna som leder till krig i den moderna världen. Vi möts ibland av motargumentet att det inte kan vara sant eftersom det förekom krig innan kapitalismen existerade.
Det är nödvändigt att inse skillnaden mellan vad man på ett mera allmänt sätt kan kalla "ekonomiska orsaker" till tidigare krig och de speciella orsakerna till krig som uppkommer under kapitalismen.
Förr kunde brist på mat förmå en stam att starta krig mot en grannstam för att vinna kontroll över mer fruktbar jord. Ett sådant krig kan verkligen sägas ha en ekonomisk orsak, den absoluta bristen på livsmedel. Med tanke på de outvecklade produktionsmetoderna och redskapen vid den tiden kan det ha varit helt omöjligt att lösa problemet på annat sätt än genom krig. Hunnerinvasionen av Europa på 400-talet tillskrivs exempelvis uttorkningen av vattendragen i deras asiatiska hemland.
I vår tid är problemet ett annat. Nu finns medlen för att fortlöpande tillgodose allas behov. Med modern industriell och vetenskaplig kunskap kan en fullt tillräcklig mängd livsmedel, kläder, bostäder och allt annat som människorna behöver produceras - under förutsättning att alla resurser utnyttjas och inga resurser slösas bort.
Felet är att de inte utnyttjas till fullo. På en mängd olika sätt hålls produktionen avsiktligt tillbaka. Mark och råvaror används för improduktiva syften; genom arbetslöshet, militärtjänstgöring och vapenproduktion hålls miljontals människor utanför produktionen av nyttoartiklar för att tillfredsställa mänskliga behov; jordbrukare ges ekonomiska incitament för att minska produktionen; periodiskt förstörs stora mängder livsmedel och andra material för att hålla priserna uppe - allt detta frånsett den förstörelse som sker under själva krigen.
Kapitalismen och kapitalistiska intressen får alla regeringar att handla på ett sätt som skapar motsättningar till andra kapitalistiska grupper och regeringar - med krig som hotande resultat. Världsbefolkningens behov kan tillfredsställas genom samverkan men det ligger i kapitalismens natur att förhindra verklig samverkan.
I den kapitalistiska världen har vi inte att göra med ett enkelt ekonomiskt bristproblem utan med en brist som skapas av den kapitalistiska formen av ägande till produktions- och distributionsmedlen. Samtidigt som miljontals människor svälter i Asien och andra områden på grund av att de saknar pengar att köpa mat för, finns det rika jordägare som lever gott i samma områden. Och medan det i Amerika finns livsmedelsöverskott som kunde användas för att tillfredsställa undernärda och svältande människors behov finns det många amerikaner som, på grund av att de är fattiga, inte har råd att köpa den mat som finns i lager där de bor.
När därför socialister säger att kapitalismen orsakar moderna krig är det detta kapitalistiska system med privat ägande och produktion för vinst vi menar. Det är alltså inget motargument att säga att det också fanns krig under tidigare perioder.
När socialister säger att kapitalismen är grunden för moderna krig menar vi inte att kapitalistiska krig avsiktligt planeras av enskilda kapitalister eller kapitalistiska grupper för att tjäna pengar, även om också det kan hända. I normala fall är det riktigare att säga att regeringar, när de försöker ta itu med de problem och motsättningar som skapats av kapitalismen, väljer krig när andra medel misslyckats.
För att göra vinsterna - produktionens huvudsyfte under kapitalismen - måste produkterna saluföras i konkurrens med konkurrenternas produkter. Nyckeln till profitabel marknadsföring heter låga priser och låga priser söks bl.a. genom att ständigt försöka pressa mer arbete ur arbetarna, genom att uppnå massproduktionens alla fördelar. I många produktionsgrenar kan massproduktionsekonomi bara uppnås där det finns en stor hemmamarknad tillgänglig, vilket ger en inledande fördel för att land som USA.
Bilar och många sorters kemikalier t.ex., som massproducerats för den amerikanska marknaden, kan saluföras billigare på världsmarknaden än vad som varit möjligt om hemmamarknaden varit liten. Industrier med massproduktion, utvecklar därför produktionskapacitet långt utöver hemmamarknadens behov. För sin fortlöpande försäljning blir de alltmer beroende av att också behålla utländska marknader.
Det leder till intrång på utländska konkurrenters hemmamarknader. Regeringarna i de berörda länderna svarar med att sätta upp tullar, kvoter, subventioner och andra metoder för att utestänga utländska varor. Det är insikten om behovet av större marknader för att understödja industrier med massproduktion som efter andra världskriget lett till försök att integrera Västeuropa. På så sätt ska en enda europeisk marknad kunna stå upp mot konkurrensen från å ena sidan USA, å andra sidan Ryssland och hennes imperiums växande industriella och kommersiella styrka. Det är vad som ligger bakom Europeiska Gemenskapen.
I sista hand leder kapitalistiska handelskonflikter till krig. Syftet är att vinna eller försvara marknader och områden som är rika på mineraler och andra resurser och på exploaterbara befolkningar.
Kapitalinvesteringar i utlandet var en typisk form för den expanderande kapitalismen, eller imperialismen, under 1800- och 1900-talen. De är nära knutna till jakten på råvaror, marknader och exploateringen av befolkningen i kolonierna. Regeringar inriktar sina ansträngningar på att försvara dessa utlandsinvesteringar och utformar sin utrikespolitik och sina vapenprogram i överensstämmelse med detta.
Under 1800-talet kämpade Storbritannien och andra europeiska makter med varandra för att skaffa kolonier och vinna kontroll över strategiska punkter för att skydda kommunikationerna med dem. Tyskland kom in i kampen om kolonier i ett sent skede, och följdes under 1900-talet av Japan, som erövrade Korea, Manchuriet och Nordkina.
Samma motiv drev Italien in i Libyen, Somalia och Etiopien. I en sådan kamp är betydelsen av viktiga men sårbara vattenvägar, som t.ex. Suez- och Panamakanalen, uppenbar. Under generationer har Ryssland, under såväl tsarerna som bolsjevikregeringen, försökt vinna kontroll över Dardanellerna för att få fri tillgång till Medelhavet.
Andra världskrigets slut medförde också en ändrad maktbalans i världen. Det brittiska imperiet gick tillbaka medan Förenta Staterna och Ryssland blev de två främsta världsmakterna. Det innebar också att Stilla Havets betydelse som konfliktcentrum ökade. Redan har USA, i Korea och Vietnam, varit inbegripet i två stora krig med Sovjet och Kina och deras allierade.
Med det brittiska imperiets tillbakagång har Förenta Staternas flottor och flyg, med sina nödvändiga baser, bränslestationer och oljeförråd, spritt sig över jordens yta. De försvarar vad som i verkligheten, om än inte till namnet, är ett amerikanskt imperium, ansikte mot ansikte med Rysslands expanderande imperium och under senare tid också Kinas. Kina har också framstått som en rival till Ryssland i Asien och Japans snabba och enorma ekonomiska utveckling har på nytt gjort landet till en av de stora konkurrenterna i Stilla Havsområdet.
Det är typiskt för världskapitalismen att ingen makt är permanent expansionistisk medan andra inte är det. En del är industriellt och militärt starkare än andra. Men alla, också de minsta, är potentiellt expansionistiska eftersom de är kapitalistiska. Det är bara begränsad styrka och möjlighet som håller dem tillbaka.
Det talas ofta om önskvärdheten att befria koloniala folk från imperialistisk dominans. Men man ska inte glömma bort att alla de befriade länderna följer samma kapitalistiska väg, vare sig de efterapar Ryssland eller Västvärlden. Ingen av de nationalistiska rörelserna eftersträvar den enda befrielse som kan lösa problemet med krig - befrielse från kapitalismen.
Indiska nationalister eftersträvade och genomdrev sin frihet från brittiskt styre när en försvagad brittisk kapitalism inte längre kunde behålla Indien. Men omedelbart splittrades Indien upp i rivaliserande stater - Indien och Pakistan - som rustade sig mot varandra, tvistade om behandlingen av minoriteter och handelsfrågor, och som båda försökte dominera strategiskt betydelsefulla områden, t.ex. Kashmir. Denna tvist är ännu inte avgjord.
1962 drog Indien fördel av Portugals svaghet och lade beslag på Goas värdefulla hamn och mineraltillgångar. Indien drogs också in i ett stort krig med Kina om strategiskt viktiga gränser.
Socialister anser att krigshotet inte kan avskaffas så länge som dess orsak, det kapitalistiska systemet, finns kvar. Icke-socialister i allmänhet förnekar detta. Många av dem medger att det finns internationella spänningar, men förnekar att de måste kulminera i krig. Det är möjligt, säger de, att vidta åtgärder som kommer att göra slut på krig.
De tänker sig åtgärder av regeringar eller av organisationer, som försöker att påverka eller föreskriva för regeringar vad de ska göra. De som föreslår åtgärder av regeringar tänker sig internationella sammanslutningar av FN:s typ; de som föreslår utomstatliga åtgärder tror på strejker av organiserade arbetare eller internationell aktion av pacifister och andra som förbundit sig att inte stödja krig. För att vara effektiva måste åtgärderna, i båda fallen, vara internationella. Ingen kan på allvar tro på möjligheten att få regeringen enbart i ett land eller befolkningen enbart i ett land att lägga ner krigsmakten och lita på att resten av kapitalisterna kommer att upphöra att vara rovlystna.
När det gäller internationell aktion av regeringar har vi sett hur detta fungerar i praktiken i Nationernas Förbund mellan de båda världskrigen och i Förenta Nationerna, det vill säga, vi har sett att det inte fungerar.
Bakom staterna som möts i Förenta Nationerna finns nationella kapitalistiska grupper med verkliga och viktiga intressemotsättningar. Motsättningarna försvinner inte när de samlas i en stor grupp, lika litet som de försvinner när rivaliserande makters diplomater samlas i en liten grupp.
Även om det ofta föreslagits att Förenta Nationerna borde ha tillgång till en permanent internationell styrka har idén aldrig på allvar tagits upp av stormakterna. Det är sant att de ibland kommit överens om att sända FN-"observatörer" till oroshärdar för att upprätthålla "lag och ordning" och förhindra att oroligheterna sprider sig. Syftet är att bevara den nuvarande maktbalansen i världen och underlätta fredlig handel. Men det finns inte minsta möjlighet att stormakterna skulle komma överens om att förse FN med en beväpnad styrka som en dag kunde användas mot dem själva. Och även om så skulle ske skulle de inte kunna komma överens om hur och när den skulle användas.
Stormakterna kan ha nytta av FN som ett instrument för att se till att de inte tappar kontrollen över bråken mellan mindre makter, men det är allt. Hela idén om samverkan mellan stater för att bevara freden och förhindra krig är en illusion i den kapitalistiska världen. I denna värld förändras ständigt de olika makternas politik och relativa styrka.
Ibland ligger samverkan, ibland konflikt, i de olika makternas intressen. Även om USA och Sovjet slog sig samman och försökte påtvinga resten av världen fred skulle det inte garantera freden. Den ekonomiska utvecklingen skulle stärka rivaliserande imperialistmakter, som skulle utmana de härskande makterna, om nödvändigt med våld.
När vi granskar den andra typen av åtgärd som sägs kunna stoppa krig finner vi att den är lika fruktlös. Vi kan hålla med om att krig inte kan inträffa om soldaterna i alla länder vägrar att slåss och om alla arbetare vägrar att arbeta för krig. Men samtidig internationell aktion av denna typ förutsätter både en effektiv internationell organisation och ett ömsesidigt förtroende bland arbetarna. Inget av detta finns i verkligheten.
Det vi granskar är en tänkt aktion för att hindra regeringarna att starta krig. Det innebär att arbetarna skulle uppmanas att strejka mot regeringarna som många av dem röstat på. I fredstid kan arbetare överväga gemensam aktion mot krig men när situationen utvecklats till den kritiska punkt där kriget är omedelbart förestående skulle en strejkaktion inte längre framstå som en aktion för att stoppa kriget utan som en aktion för att försvaga regeringen och åstadkomma nederlag i kriget. Dessutom skulle nio tiondelar av befolkningen, som i det abstrakta sett sig själva som bestämda krigsmotståndare, när kriget bröt ut vunnits över till att motvilligt stödja det verkliga kriget så som det framställts för dem i deras egen regerings propaganda. De skulle anse att kriget var oundvikligt och att deras regerings argument var åtminstone lika bra som fiendens, och att det var bättre att vinna kriget än att förlora det. Det är vad som hände 1914 med det mångprisade förslaget om en generalstrejk mot krig. Det hände på nytt 1939 när tusentals människor bröt sitt "löfte" att aldrig mer stödja ett krig.
Frågan om internationellt förtroende bland arbetarna är viktig och erfarenheterna från tidigare krig visar hur omöjligt det är att skapa förtroende när det saknas socialistisk övertygelse. De enda som kan vända sig till arbetare utomlands och förvänta sig tilltro är arbetare som konsekvent, år ut och år in, gjort motstånd mot sin egen kapitalistklass och vägrat att kompromissa med politiska partier som förvaltat kapitalismen. Kort sagt är det bara socialister som är internationalister och kan uppträda som sådana; men den överväldigande majoriteten av arbetarklassen i alla länder är ännu inte socialister.
Det socialistiska samhället, genomfört i världsskala, kommer att avlägsna orsaken till krig. När det råder gemensamt ägande och produktion direkt för bruk kommer rivaliteten mellan kapitalistiska företag och stater om marknader, råvaror, handelsleder och liknande att för alltid försvinna. Det socialistiska samhället kommer inte att behöva någon offentlig tvångsmakt. Det kommer inte att finnas behov av väpnade styrkor, domstolar och fängelser.
När socialismen genomförs kommer krigen att försvinna för alltid och mänskligheten kommer att ha stigit ut ur djungeln.
Socialismen är det enda samhällssystem som kan lösa arbetarnas nuvarande problem - men hur kommer det att se ut?
I socialismen ägs produktions- och distributionsmedlen av hela samhället. I kapitalismen monopoliseras mark, fabriker, kontor, gruvor, järnvägar och andra produktionsmedel av bara en del av samhället, som på så sätt bildar en privilegierad klass. Allt detta gör socialismen slut på. När existensmedlen ägs gemensamt av hela samhället finns inte längre några klasser och människans förtryck och exploatering av människan har upphört. Alla människor är då socialt likställda och fria att handlägga samhällets angelägenheter som de anser lämpligt.
Idag kan vi inte i detalj beskriva det dagliga livet i ett socialistiskt samhälle. En del författare har försökt göra det, men man kan ha olika åsikter om hur bra de lyckats. Det är förhastat att ge en detaljerad bild av socialismen eftersom de exakta formerna kommer att bero på teknologiska förhållanden och preferenserna hos människorna som genomför socialismen. Men det går ändå att grovt skissera socialismens huvuddrag.
Socialismen måste vara demokratisk. Förr betecknades socialismen också som "social demokrati". Det är en beteckning som på ett bra sätt visar att demokratisk kontroll utsträcks till alla sidor av samhället, inbegripet produktionen och distributionen av rikedomar. Det finns en gammal socialistisk kliché som säger att en "regering över personer" ger plats för en "förvaltning av ting".
Den betyder att de offentliga förtryckarorganen och regeringen som leder dem inte kommer att finnas i socialismen.
Staten, som är en organisation bestående av soldater, domstolar och fängelser för att upprätthålla lagarna, behövs bara i klassamhällen. I dessa samhällen finns ingen intressegemenskap, bara klasskonflikt. Statens syfte är att bevara lag och ordning i den dominerande klassens intresse. Den är i verkligheten ett instrument för klassförtryck.
I socialismen kommer det inte att finnas några inbyggda klasskonflikter. Alla kommer att ha samma grundläggande samhällsintresse. Det kommer att råda verklig social harmoni och intressegemenskap. Under sådana förhållanden finns inget behov av en förtryckarmaskin som regerar eller härskar över människor. Uttrycket "socialistisk stat" är en självmotsägelse. Där det finns en stat finns ingen socialism och där det finns socialism finns ingen stat.
De som felaktigt tror att stat och administration är samma sak har svårt att tänka sig ett samhälle utan stat. Ett samhälle utan administration är faktiskt omöjligt eftersom "samhälle" innebär att människor organiserar sig för att ombesörja för sina behov. Men ett samhälle utan stat är både möjligt och önskvärt. Socialismen kommer att utsträcka demokratisk administration till alla sidor av samhällslivet på grundval av gemensamt ägande av produktionsmedlen och distributionsmedlen. Det kommer att finnas administrativa centra, men de blir bara "avräkningsanstalter" för att avgöra samhällets angelägenheter.
Men kommer inte administratörerna att bli en ny härskande klass? Demokratisk administration innebär faktiskt att funktioner delegeras till grupper och enskilda. De kommer att ges i uppdrag av samhället att organisera nödvändiga samhällsfunktioner. De blir valda av samhället och ansvariga inför det. De som sköter de administrativa funktionerna i socialismen kommer inte att befinna sig i en ställning där de kan dominera. De kommer inte att betraktas som överordnade personer, som tendensen är idag, utan som samhälleligt likställda som sköter ett nödvändigt jobb. De kommer inte heller att ha arméer eller poliser till sitt förfogande för att genomdriva sin vilja. Det kommer inte att finnas möjlighet till korruption och mutor eftersom alla, inbegripet dem med administrativa sysselsättningar, kommer att ha fri tillgång till lagret av rikedomar som är avsatta för individuell konsumtion. De materiella betingelserna för uppkomsten av en ny härskande klass kommer inte att finnas.
Den socialistiska produktionens syfte blir enbart att tillfredsställa mänskliga behov. Produktion enbart för bruk ersätter vinstgivande produktion för marknaden. Det blir ett administrativt problem att producera och distribuera en tillräcklig mängd rikedom för att möta det socialistiska samhällets behov, både som individer och som kollektiv. Naturligtvis blir det inget litet problem, men verktygen för att lösa det har redan skapats av kapitalismen.
Kapitalismen har utvecklat tekniken och produktiviteten till den punkt där överflöd för alla kan produceras. Ett överflödssamhälle har länge varit möjligt. Det är detta som är socialismens materiella grundval. Eftersom kapitalismen är ett klassamhälle med produktionen inställd på vinstskapande i stället för att uppfylla mänskliga behov kan den inte fullt ut utnyttja det världsomspännande produktionssystem som den byggt upp under de senaste 200 åren. Socialismen, som till fullo kan utnyttja de utvecklade produktionsmetoderna, kommer att förändra produktionens syfte. Män och kvinnor kommer att producera rikedomar uteslutande för att tillfredsställa sina behov och inte för ett privilegierat fåtals vinst.
Genom att använda metoder för att förutsäga sociala önskemål, som för närvarande missbrukas i kapitalets tjänst, kan det socialistiska samhället räkna ut hur många och vilka sorters produkter som behövs under en bestämd tidsperiod. Män och kvinnor kommer att vara fria att diskutera vad de vill ska produceras. Genom social undersökning - en sorts marknadsundersökning utan marknad - och efter demokratisk diskussion kan en uppskattning av vad som behövs göras. Nästa problem är att se till att det produceras. Med modern datateknik och input-output-analyser har kapitalismen utvecklat metoder som det socialistiska samhället kan använda.
När rikedomarna producerats kan alla fritt ta vad de anser sig behöva för att leva och njuta av livet, bortsett från den del av produktionen som behövs för att förnya och utvidga produktionsmedlen. Det är vad vi menar med "fri tillgång". Det kommer inte att finnas köp och försäljning och därmed inte heller behov av pengar. Vad samhället och enskilda behöver förändras inte så mycket annat än över en längre tidsperiod. Det kommer att vara ett enkelt administrativt problem att se till att lagren är välfyllda med det människorna vill ha. Om något underskott skulle uppstå kommer det inte att bestå under en längre tid. Planerade reserver kommer att produceras som säkerhetsventiler mot oförutsedda naturkatastrofer.
Många människor som för första gången hör talas om fri distribution efter behov är skeptiska. Hur är det med lata människor? Eller giriga? Vem kommer att göra skitjobben? Vilka drivkrafter för att arbeta kommer att finnas? De är kanske förståeliga reaktioner på vad som vid ett första påseende kan förefalla fantastiskt. I själva verket finns en djupgående fördom bakom invändningarna. Här räcket det med att säga att biologin, sociologin och antropologisk forskning bevisar att så kallad mänsklig natur inte är ett hinder för socialismen.
Arbete eller energiförbrukning är ett biologiskt och socialt måste för människan. Hon måste arbeta för att förbruka energin hon fått genom att äta mat. Hon måste också arbeta för att anskaffa livsmedlen, kläderna och bostaden hon behöver för att leva. I varje samhälle, det må vara feodalt, kapitalistiskt eller socialistiskt, måste män och kvinnor arbeta.
Frågan är hur detta arbete organiseras. Ett mycket starkt argument mot kapitalismen är att den reducerar en sådan central mänsklig aktivitet som arbete till det slavgöra den är för de flesta, i stället för att göra arbetet till det nöje det kan och skulle vara i ett socialistiskt samhälle.
Att bara påstå att arbete kan vara roligt kan framkalla skratt. Men det visar bara hur mycket kapitalismen degraderat människornas liv. Det mesta, om än inte allt, arbete i kapitalismen, utförs i en arbetsgivares tjänst. Utan att ens tänka på det förknippar de flesta människor arbete med anställning. Det är alltid degraderande att arbeta under en kapitalist. Ofta är det tråkigt och obehagligt och ibland ohälsosamt och farligt.
Men inte ens under kapitalismen utförs allt arbete, så som vi definierat det, under en kapitalist. Män och kvinnor arbetar när de tvättar sina bilar eller påtar i sina trädgårdar eller sysslar med sina hobbies - och har samtidigt roligt. I så hög grad förknippas arbete med anställning att många inte ens betraktar sådana aktiviteter som arbete. De tänker i regel att något behagligt definitionsmässigt inte kan vara arbete.
Det finns inget skäl varför arbetet med att producera och distribuera nyttigheter inte skulle kunna vara lika behagligt som fritidssysselsättningarna idag. De fysiska arbetsförhållandena kan kraftigt förbättras. Det kan också förhållandet mellan människor och arbete. Som fria och jämlika medlemmar av ett socialistiskt samhälle kommer människorna inte längre att behöva sälja sina andliga och kroppsliga färdigheter till en kapitalist för lön. Det degraderande lönesystemet avskaffas och något sådant som anställning kommer inte längre att finnas. I stället kommer fria män och kvinnor som samverkar och finner nöje i att skapa saker och utföra socialt nyttiga uppgifter att utföra arbetet.
I det socialistiska samhället kommer inga stigma att åtfölja en viss sorts arbete. Inte heller kommer det att finnas påtryckningar att fortsätta industriprocesser som är skadliga eller farliga för dem som deltar i dem - för att de är billiga och därmed vinstgivande. Hur som helst kommer det inte att finnas något behov av att någon oavbrutet utför samma jobb, eftersom mänskliga behov och mänsklig glädje kommer att vara ledstjärnan. Möjligheterna för män och kvinnor att utveckla sina talanger och tycka om att göra det kommer att vara ofantliga.
Slutligen måste socialismen vara världsomspännande eftersom det produktionssystem som kapitalismen byggt upp och som socialismen ska överta redan är internationellt. Det kommer inte att finnas några gränser och människor kommer fritt att kunna resa över hela jorden. Socialismen kommer att göra slut på alla former av nationellt förtryck - och faktiskt på alla "nationer" i den gängse politiska bemärkelsen - och på diskriminering grundad på ras eller kön. Alla människor på jorden, varhelst de lever, oavsett vilket språk de talar och vilken hudfärg de har, kommer att vara medlemmar av en enda stor mänsklig familj. Socialismen kommer till slut att förverkliga den urgamla drömmen om hela mänsklighetens broderskap.
Storbritanniens Socialistiska Parti, det äldsta av partierna i den Världssocialistiska rörelsen, grundades den 12 juni 1904 av ett drygt hundratal medlemmar av Socialdemokratiska Federationen, som var missnöjda med partiets politik och struktur.
SDF hade bildats 1881 som en uttalad marxistisk organisation även om Engels, som bodde i London vid den tidpunkten, inte ville ha något med den att göra.[3] Vid den tidpunkten var Marx', Engels och andra socialistiska pionjärers arbeten föga kända i de engelsktalande länderna, bortsett från av ett fåtal människor som behärskade främmande språk. SDF hade dock förtjänsten att det populariserade Marx' idéer och arbeten i Storbritannien. Det arbetet skulle senare bära frukt i krav på ett kompromisslöst, demokratiskt organiserat socialistiskt parti i stället för det reformistiska och odemokratiska SDF.
SDF ägnade en stor del av sin tid åt propaganda för reformer som man antog skulle förbättra arbetarklassens villkor. H. M. Hyndman, som spelade den främsta rollen vid partiets bildande, verkade att betrakta det som sin personliga egendom och reagerade på all kritik på ett högdraget och autokratiskt sätt. Partitidningen Justice ägdes och kontrollerades av en privat grupp som medlemmarna saknade kontroll över.
Hyndmans opportunism och arrogans hade lett till en utbrytning ur partiet 1884, då ett antal medlemmar, bl.a. William Morris och Eleanor Marx, bildade Socialistiska Förbundet. Det upphörde dock snart att vara till nytta eftersom det dominerades av anarkister.
En andra revolt ledde till bildandet av Socialistiska Arbetarepartiet 1903. Det var en kopia av den amerikanska organisationen med samma namn. Till en början förklarade partiet, tillsammans med en lista över "dagskrav", att dess mål var erövrandet av politisk makt. Men snart, under inflytande av sin amerikanska moderorganisation, underordnades politiken den industriella aktionen.
En annan revolt mot Hyndmangruppens dominans över SDF organiserades av män och kvinnor som hade en mycket bättre kunskap om marxistisk politisk och ekonomisk teori. På grund av sitt motstånd mot opportunismen kallades de föraktfullt för "impossibilister". Till en början försökte de använda SDF:s maskineri till att få partiet att reformera sig självt. Men de möttes av motstånd från gruppen kring Hyndman, som var beredd att tillgripa alla sorters odemokratiska åtgärder för att behålla sin kontroll över partiet. Skenkonferenser anordnades, avdelningar upplöstes och medlemmar uteslöts ur partiet.
Händelserna nådde sin kulmen vid 1904 års konferens i Burnley i början av april. Vid konferensen inträffade fler uteslutningar. När delegaterna från några Londonavdelningar återvände anordnade de ett specialmöte för att diskutera situationen och antog ett uttalande som bl.a. innehöll följande:
"Antagande av en kompromisslös hållning, som inte ger utrymme för någon överenskommelse eller några kompromisser med det kapitalistiska partiet eller kompromiss med enskild eller parti som inte erkänner klasskriget som grundprincip och inte är beredd att arbeta för störtandet av det nuvarande kapitalistiska systemet. Motstånd mot alla som inte öppet arbetar för förverkligande av social demokrati. En ombildad organisation där exekutivorganet ska vara ett i huvudsak administrativt organ, medan politiken och taktiken bestäms och kontrolleras av hela organisationen. Partiorganet ska ägas, kontrolleras och drivas av partiet. Den enskilde medlemmen ska ha rätt att begära hela organisationens skydd mot tyranniska beslut."
Den 12 juni grundade de flesta som undertecknat detta upprop tillsammans med några andra Storbritanniens Socialistiska Parti.
Partiets stadgar utformades för att omöjliggöra en upprepning av det som hänt i SDF. Exekutivkommittén, vald av hela medlemskåren, skulle sköta partiets dagliga göromål i överensstämmelse med den politik som fastställts vid konferenser och måste rapportera till medlemmarna två gånger om året. Alla dess möten skulle vara öppna, inte bara för medlemmar utan också för andra. Partitidningen Socialist Standard, som första gången utkom i september 1904, står under partiets kontroll genom exekutivkommittén. Ett noga utarbetat besvärsförfarande - först till konferensen eller delegatmötet och sedan till omröstning bland alla medlemmar - skrevs in i regelboken för att skydda varje medlem som anklagades för verksamhet som berättigade till uteslutning.
Partiets regelbok stadgar ett alltigenom demokratiskt förfaringssätt vid handläggandet av partiets angelägenheter. Kontroll över partiets politik ligger i medlemmarnas händer: det finns inte, och har aldrig funnits, några ledare. Under hela partiets existens har denna demokrati upprätthållits, vilket praktiskt vederlägger dem som hävdar att alla organisationer måste degenerera till byråkratstyre. I själva verket är en demokratisk struktur den nödvändiga formen för varje socialistiskt parti.
Omedelbart efter dess bildande sände partiet delegater till Internationella socialist- och fackföreningskongressen, som hölls i Amsterdam 1904. Men delegaterna fann att Internationalen bestod av delegationer med en mängd icke-socialistiska åsikter och att kongressen lade tonvikten vid fåfänga reformåtgärder. Sedan delegaterna rapporterat tillbaka till partiet beslöt det att dra sig ur Internationalen tills dess att endast verkligt socialistiska partier kunde vinna inträds.
Storbritanniens Socialistiska Parti återinträdde aldrig i Internationalen. I stället arbetade partiet i åratal i så gott som total isolering för att sprida socialistiska idéer. Så småningom bildades nya partier med samma målsättning och principdeklaration i andra länder: i Australien, Förenta Staterna, Nya Zeeland, Kanada, Irland och Österrike. Dessutom finns mindre grupper verksamma i några andra länder. Detta är kärnan till den sista internationalen - den som kommer att genomföra socialismen.
Den världssocialistiska rörelsen kan visa att den haft rätt beträffande en mängd viktiga frågor och problem under sin drygt sjuttioåriga existens. Långt före den europeiska socialdemokratins skamliga sammanbrott under första världskriget varnade vi för farorna med att socialister förespråkar reformer. 1918 sa vi att bolsjevikerna inte kunde genomföra socialismen i Ryssland och vi banade vägen för åsikten att Ryssland utvecklade statskapitalism. Vi förutsåg de socialdemokratiska regeringarnas oundvikliga misslyckanden, både som en väg till socialismen och som ett medel att förbättra arbetarnas levnadsstandard. Från början insåg vi att förstatliganden inte är någon lösning på arbetarnas problem. Vi har alltid pekat på nationalismens, rasismens och religionens söndrande natur. Under två världskrig deklarerade och upprätthöll vi ett socialistiskt motstånd.
Den världssocialistiska rörelsen har också givit sina egna bidrag till socialistisk teori. I ljuset av den fortsatta utvecklingen går den utöver en del av teorierna hos socialistiska pionjärer som Marx och Engels. Här är några av dessa bidrag:
1. Vi löste problemet med reform eller revolution genom att förklara att ett socialistiskt parti inte ska förespråka reformer av kapitalismen och genom att inse att politisk demokrati kan användas för revolutionära mål (se Gradualism och revolution).
2. Vi insåg att socialismen måste vara världsomspännande snarare än internationell. Socialismen måste vara ett förenat världssamhälle utan gränser och inte en federation av stater som ordet "internationell" antyder.
3. Vi insåg att det inte längre finns något behov av en "övergångsperiod" mellan kapitalismen och socialismen. Den enorma ökningen av samhällsproduktiviteten sedan Marx och Engels levde innebär att en sådan period, som de tänkte sig, under vilken produktivkrafterna utvecklas under statskontroll och konsumtionen ransoneras, blivit överflödig. Socialismen kan genomföras så snart en majoritet av arbetarna vill ha den och fri tillgång en kort tid efter detta.
4. Vi förkastade varje fortsatt progressiv roll för nationalismen sedan kapitalismen blivit det dominerande världssystemet mot slutet av förra seklet. Industrialisering under nationell statskapitalism är varken nödvändig eller ekonomiskt progressiv (se Socialismen och mindre utvecklade länder).
5. Av samma orsak förkastade vi idén om "progressiva krig". Socialister är motståndare till alla krig och vägrar att välja sida.
6. Vi visade att ledarskap är en kapitalistisk politisk princip, som kännetecknat revolutionerna som förde kapitalisterna till makten och är helt främmande för den socialistiska revolutionen. Den socialistiska revolutionen innebär med nödvändighet att den stora majoriteten av arbetare deltar aktivt och medvetet. Under sådana förhållanden fyller ledarskap ingen funktion.
7. Vi har förespråkat och praktiserat idén att ett socialistiskt parti ska vara organiserat som ett öppet demokratiskt parti, utan ledare och utan hemliga möten. På så sätt förebådar partiets struktur samhället det strävar efter att upprätta.
8. Vi insåg att kapitalismen inte kommer att kollapsa av sig själv utan kommer att fortsätta från kris till kris tills dess att arbetarna medvetet organiserar sig för att avskaffa den.
Vi har vägrat att kompromissa med våra socialistiska principer genom att förena oss med reformistiska organisationer och har understrukit att den enda vägen till socialismen går över demokratisk organisering och handling grundad på förståelse.
[1] Världssocialistiska Gruppen använder genomgående termen 'kommunist-' synonymt med 'leninist-'. I strikt mening är de dock, vilket framgår av föreliggande häfte, egentliga kommunister då de förordar ett samhälle grundat på gemensamt (icke-statligt) ägande av produktionsmedlen. Se även avsnittet "Socialismen och kommunismen" i Världssocialistiska häften nr 2 - MIA.
[2] Lenin reviderade (1919) Marx teori till att omfatta tre perioder: 1) den mellan kapitalism och socialism - ett statskapitalistiskt stadium under vilket arbetarklassen utvecklar produktivkrafterna under partiets diktatur - vilket antogs leda till 2) ett socialistiskt stadium - proletariatets diktatur i Marx' mening - under vilket klasserna avskaffas, varpå 3) det kommunistiska (klasslösa) stadiet kan uppnås - MIA.
[3] Marx och Engels hyste personlig apati för dess grundare H. M. Hyndman - MIA.
Last updated on: 5.1.2010