Originalets titel: "Philosophy and Social Criticism"
Översättning: Boo Cassel och Per Norström
Granskning: Kaj Håkanson
Digitalisering: Jonas Holmgren
Marković klassificeras ibland, tillsammans med Stojanović, Lefebvre, G. Petrovic, R. Supek, P. Vranicki m.fl., som "praxis-teoretiker". Praxisteoretikerna framställs ofta som ett slags socialismens skrivbordsteoretiker med böjelse för spekulativ filosofi, utan kontakt med sociala och politiska realiteter. Deras abstrakta kategorier har ingenting med den hårda politiska kampen att göra.
Denna bedömning är märklig på många sätt. För det första förutsätter den en total klyfta mellan dessa tänkares politiska praktik och deras teoretiserande. Många av dem är f.d. partisaner, som efter kriget fortsatt kampen på det teoretiska planet. Detta gäller t.ex. Marković, som f.ö. framträdde som obekväm kritiker av det jugoslaviska systemets missförhållanden.
För det andra är kritiken irrelevant försåvitt man inte åberopar sig på en radikal brytning i Marx verk, som tänkarna i Althussertraditionen gör: en brytning mellan den unge, filosofiske, humanistiske Marx och den äldre, vetenskaplige, antihumanistiske.
För det tredje är det svårt att se vilket förhållande detta omdöme har till de arbeten som producerats av praxisteoretikerna. Kritisk teori och social praktik är den bästa tänkbara illustration till denna svårighet. Dess inledande filosofiska illustrationer relateras klart till de efterföljande konkreta analyserna av problem i senkapitalistiska och postkapitalistiska samhällen. Den kunskapsteoretiska referensramen ger instrument för en kritisk och odogmatisk analys av centrala problem inom socialistisk teori och praktik. Omvänt ger de konkreta analyserna upphov till och substans åt kunskapsteorins allmänna kategorier.
Det centrala i den negativa bedömningen av praxisteoretikerna ligger förmodligen på ett annat plan. Deras arbeten problematiserar den marxistiska teorin. De tar marxismens kunskapsteoretiska anspråk på allvar. Därför undersöker och kritiserar de den. De ställer den marxistiska teorin mot den verklighet den vill förklara och bidra till att förändra. Det visar sig då att teorin måste utvecklas. De granskar de förment revolutionära förändringar som ägt rum i vår epok. De sätter därvid mänsklig frigörelse som ett centralt kriterium för en positiv revolutionär förändring. Om vad som ur leninistiskt perspektiv framstår som nödvändiga och tillräckliga villkor för socialism föreligger, utan att mänsklig frigörelse kommit till stånd, så ifrågasätter de de nödvändiga och tillräckliga villkoren. Därmed kommer de i konflikt med dogmer inom den leninistiska traditionen.
Anklagelsen för filosofisk spekulation är säkert ofta en förklädd anklagelse mot sådana drag i deras verksamhet. Under denna kritik ligger ofta en antitetisk bild av vad marxism och marxistisk kunskapsteori är. Den marxistiska kunskapsteorin ses som ett slutet, filosofiskt system, en färdig "världsåskådning", med en serie allmänna, oföränderliga sanningar, samt vissa begreppsliga mallar som tillämpas på verkligheten. Eftersom praxisteoretikernas verk inte tillhandahåller sådana "sanningar" eller sådana "mallar" framstår deras diskussioner som "svåra" och "abstrakta".
Sett ur praxisteoretikernas perspektiv gäller delvis det omvända: denna färdiga, slutna "världsåskådning" har avskilts från den sociala verkligheten, från historien. Inga erfarenheter, ingen praktik kan förändra dessa abstrakta dogmer. Idealismen uppträder i materialismens form.
Avvisandet av ett revolutionsbegrepp som endast tar hänsyn till den politiska maktdimensionen och ägandedimensionen, betonandet av självstyret, är en del av Markovićs socialistiska humanism. I termer av denna humanism betraktas en socialism som i bästa fall rudimentär, om den inte innebär förändringar till det bättre med avseende på en mängd andra dimensioner i människors liv.
Historiska erfarenheter visar att maktövertagande och expropriation av kapitalister på intet sätt är en garanti för avskaffandet av exploatering. En alltför stark inriktning på dessa minimibetingelser ökar risken att man banar väg för en ny härskande klass, avantgardet förvandlat till styrande elit som upplyst styr för det abstrakta folkets väl, representerande det på den revolutionära fantasins plan.
Den kritiskt analyserande samhällsfilosofi Marković representerar är självfallet inte något sesam öppna dig, någon universalmetod att lösa de problem det moderna, teknologiskt utvecklade samhället står inför idag. Det är just i medvetande om den uppenbara frånvaron av en sådan metod som boken skrivits och den förtjänar att läsas på samma kritiska sätt.
Last updated on: 9.4.2010