Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Om Mats Dahlkvist: Att studera Kapitalet. Första boken. Bo Cavefors Förlag 1978.
"En texts historia är i en viss mening historien om dess
tolkning."
Karel Kosík
Vissa texter har dagssländekaraktär, andra är mer seglivade och väcker ständigt på nytt intresse och studier. Det torde inte vara någon hemlighet att Kapitalet tillhör den senare kategorin.
Allt sedan Marx karakteriserade Kapitalet som "den mest fruktansvärda projektil som avlossats mot borgarnas huvud"[1] och Engels hävdade att "så länge det funnits kapitalister och arbetare, har ingen bok utkommit, som är av sådan betydelse för arbetarna"[2], har det existerat en något kluven blandning av dödsförklaringar och lovordande av boken ifråga. Men tiga ihjäl den, går icke.
Följer man de positiva omdömena förefaller det naturligt att ta upp Lenins slutsats att Kapitalet utgör bekräftelsen på att historiematerialismen utgör en "vetenskapligt bevisad teori"[3] eller varför inte nämna följande passus: "Kapitalet som den vetenskapliga socialismens främsta teoretiska skrift utgör en vetenskapliggjord klasståndpunkt"[4].
Sistnämnda citat har hämtats från Mats Dahlkvist och framförs i "Att studera Kapitalet". Skriften - en doktorsavhandling vid Uppsala Universitets Statsvetenskapliga Institution - bekräftar "the Uniqueness of Das Kapital". Vilken annan bok kan stoltsera med att få en studiehandledning ett sekel efter sin tillkomst?
Med tanke på ett århundrades ansamlande av sekundärlitteratur och tertiärkommentarer kring Kapitalet krävs det egentligen starka skäl för att ytterligare öka den allt mer svåröverskådliga mängden av tolkningar. Inte desto mindre tillhör MD:s avhandling de som förtjänar uppmärksamhet.[5] Dels för att det inte tidigare existerat någon så omfattande studiehandledning och textkommentar till Kapitalet och dels med tanke på vilket klimat den odlats under.[6]
Avhandlingen har sina rottrådar i försöken att tolka Kapitalets första band. Den skall vara introduktion, studiehandledning och ett inlägg i den internationella marxistiska debatten. Samtidigt syftar den till att fastlägga en syn på relationerna mellan Kapitalet, verkligheten och den historiska materialismen.
Som Karel Kosík påpekat blir en texts historia i ett avseende till historien om dess tolkning.[7] Historien om Kapitalet blir i hög grad till just historien om dess tolkning. Där har funnits de som velat skilja på framställningens historiska, filosofiska och ekonomiska innebörd. Och de har varit många.[8]
Men även om man lämnar de mekanistiska och uppsplittrande läsningarna av Kapitalet kvarstår problemen med att åstadkomma en såväl autentisk tolkning som en dagsaktuell syn. MD benämner sin studie som "en 'kommentar' till och en 'rekonstruktiv tolkning' av Karl Marx' Kapitalet"[9]. Utifrån denna utgångspunkt saknar man en närmare bestämning av vad en "rekonstruktiv tolkning" konstitueras av, då speciellt när man betänker att Marx' text varken explicit problematiseras eller att det klart framgår vad som tillhör "autenciteten" respektive den nutida texttolkningen.[10] Det Marx/Engels efterlämnade i form av böcker, pamfletter, brev och anteckningar konfronteras med en nutida kommentarvärld.[11] Tyvärr blir det lite av att ställa de "gamla profeterna" mot de nya uttolkarna utan att vare sig ge en förklaring till de "gamlas" intellektuella eller samhälleliga situation, lika lite som det ges en ordentlig förklaring till det nymornade intresset för Kapitalet.
Eftersom det inte existerar någon "Kapitalet-tradition" i Sverige har MD fått söka sig utanför Sverige för inspiration. Han nämner själv att perspektiv och tankegångar hämtats från "främst den östeuropeiska marxismen, den s.k. västtyska kapitallogiken och från den s.k. Althusserskolan. Men över dem alla griper Friedrich Engels perspektiv i Anti-Dühring".[12] Detta ter sig näst intill oroväckande. En syntes av detta slag torde vara en vansklighet och kräva ett svenskt kompromissande, men MD menar att det inte är en "eklektisk syntes i dålig mening" utan att det finns fog för denna sammansmältning av de tre dominerande nutida tolkningarna av marxismen.[13] Något förgrovande kan man alltså tala om MD:s nyskapande insatser genom att dels skapa den hittills mest genomarbetade och omfattande studiehandledningen till Kapitalet och dels genom försöket att sammanfoga tre tidigare åtskilda och antagonistiska strömningar inom marxismen.[14]
Helt kortfattat arbetar MD programmatiskt med tre abstraktions- eller kunskapsnivåer i den marxska tankebyggnaden. Från den mest abstrakta "arbetshypotesen" och "ledtråden" i den materialistiska historieuppfattningen, över Kapitalet fram till de konkreta samhällena. Som synes reses problemen på ett välbekant sätt och uppgiften på det överordnade planet blir dubbel: för det första att bestämma respektive nivås inre sammanhang och teoretiska status och för det andra fastställa relationerna mellan nivåerna.[15]
Den historiska materialismen är inte vad MD kallar för utförd vetenskap utan framför allt en preliminär historieteori, vilket ligger väldigt nära den uppfattning som Engels företräder i de s.k. ålderdomsbreven.[16] På denna nivå finns tankeelement och influenser av mer traditionellt snitt och det är lättare att känna igen sig från MD:s tidigare arbeten.[17]
I studiehandledningen till Kapitalet och tolkningen av detsamma har MD hämtat referensramarna från den östeuropeiska marxforskningen och från den s.k. kapitallogiken och då i synnerhet H-J Schantz. Avvikelser finns dock t.ex. i synen på den historiska materialismen förhållande till Kapitalet, där MD ganska lättvindigt förklarar att t.o.m. begreppsapparaten delvis sammanfaller: "Det som framställningar om historisk materialism kallar 'produktivkrafter' kallar Marx i Kapitalet för 'arbetsprocessen' " och "produktionsförhållandet kallar Marx i Kapitalet för 'kapitalförhållandet' "[18]. Det analytiska värdet av att återfinna delar av den materialistiska historieuppfattningens begreppsvärld i Kapitalet kan diskuteras, men eftersom MD:s tolkning har vissa poänger kan den lyftas fram här som en originell ansats.
Från Kapitalets "formlogik" och "rörelselagbundenhet" finns inga direkta led fram till den verklighet som skapas i det historiska förloppet. Kapitalets analys upphör vid en given punkt och därefter finns det ett språng fram till verkligheten, som inte låter sig överbryggas. "Teorin i Kapitalet 'återspeglar' endast sitt eget objekt: de ekonomiska former, och deras formlogik och rörelselagar, som utgör 'kapitalet i allmänhet' "[19]. Genom studier i Kapitalet blir vi hjälpta att genomskåda kapitalismen i dess "rena form", men når egentligen inte större kunskap om den verklighet vi vistas i, eftersom "det historiska material som kapitalismens ekonomiska former existerar i är olika". Men på något sätt måste just denna förmedlingsprocess klarare diskuteras. Har Sraffianerna rätt att värdeteorin är nys eller har kanske Schantz rätt att allt fler av vardagslivets porer fylls upp av den abstrakta kapitalistiska rationaliteten? Vilken är då mer preciserat MD:s ståndpunkt i denna fråga?[20]
Ett tag fanns en spridd uppfattning om att Hilferdings "Finanzkapital" var något av ett "fjärde band" till Kapitalet eller att Lenins imperialismstudie var ett fulländande av analysen av kapitalismen under dess imperialistiska stadium. Likaledes finns tolkningen att Kapitalet behandlar 1800-talets sista konkurrenskapitalistiska hälft, medan vi nu lever under monopolkapitalismens herravälde i imperialismens epok. Att dessa uppfattningar har haft svårt att förena sig med framställningen i Kapitalet har varit uppenbara. Dessa och andra missuppfattningar som att Kapitalet skulle ha något med nutida nationalekonomi att göra påpekar MD på ett förtjänstfullt sätt. Men vad sätta istället?
Som tidigare påtalats upphör Kapitalets analyskraft vid övergången till de konkreta samhällena enligt MD:s uppfattning.
"Kapitalet innehåller alltså ingen övergång från 'kapitalet i allmänhet' till den konkreta verklighetens kapitalism. (...) Övergången till ett konkret samhälle sker sedan språngartat, och analysen av ett konkret samhälle startar i en helt annan ände än varan och penningen."[21]
Kapitalet utgör m.a.o. ett "avslutat och färdigt teorisystem" vars undersökningsobjekt är "kapitalismens formlogik och rörelselagar".
Metoden och teorin i Kapitalet är objektspecifika. Genom undersökningsobjektet bestäms såväl metod som teori, vilka på intet sätt kan bestämmas a priori. Kapitalet har kapitalismen i dess rena form till objekt som därmed ger en metod, medan MD (lite ironiskt) har ett annat undersökningsobjekt - Kapitalet - och får därmed använda en annorlunda teoriuppbyggnad. Så långt MD. Men detta tillvägagångssätt (metod) att angripa problematiken vållar svårigheter. Visst är det nog så sant att man inte skall börja med varans bruks- och bytesvärde när man skall t.ex. analysera den framväxande miljörörelsen. Men samtidigt gäller att, om man inte kan medreflektera denna grundläggande tudelning under kapitalismen så sitter man i princip endast på ett odugligt trebandstegelstensverk.
Inom denna klassiska problematik om förhållandet mellan teori, verklighet och empiri söker MD egna vägar efter utgångspunkter i "tanke- och realobjekt" hos Althusser och subsumtionslogiken hos Schantz. Men riktigt vilken utväg MD själv vill peka ut är svårt att gripa fatt i. Immanent i framställningen finns ett tillbakavisande av föreställningen om att Kapitalet skulle vara kryddad med "realabstraktioner" och att begreppen i tredje bandet skulle vara användbara till någon form av kapitalackumulationsanalys. MD upplöser snarare problematiken. Kapitalets objektspecifika teoriuppbyggnad och metod har ytterst inget verklighets- eller empiriproblem, då undersökningsobjektet aldrig existerat i dess rena form. Man lär sig genom Kapitalet veta och förhoppningsvis känna igen vilka dess rena former och lagar är.[22] Men i livets realiteter finns ju varken möjlighet att se, höra eller känna på mervärdets, profitens eller profitkvotens existens. Begreppen kan varken verifieras, falsifieras eller empiriskt beläggas annat än med indirekta metoder.[23]
Marxismens styrka har alltid varit totalitetskategorierna och aldrig de historiespecifika detaljstudierna. Men samtidigt finns det ett ackumulerat behov av att överbrygga klyftan mellan de allmänna utsagorna och de mer specifika historiska förloppens analys. MD bankar väl inte igen dörren till denna frågeställning men för den inte heller särskilt långt vidare. Svaret som ges, kan sammanfattas i att studier av de konkreta samhällena måste indra framför allt klasskampen, men även överbyggnaden, staten, det historiskt förefintliga samhället, naturförhållanden, o.s.v. i bearbetningen av det historiska förloppet, därmed blir de till sin karaktär alltid unika.
Visionen utgörs naturligtvis inte av att finna den absoluta slutgiltiga metoden och dyrken till historien, men väl att få någon mer allmän vägledning till studiet av historien. Visst är det gott att den historiematerialistiska tesen anvisar studiet av basen som någon slags lösning, men vad pekar Kapitalet då i för riktning? Sitter det relativa mervärdet som stämpel i nutida krökta arbetarryggar eller har krökningen åstadkommits av det historiskt unika? Frågorna kräver på sikt sitt svar.[24]
Det finns en lika genialisk som plump metod att relatera Kapitalet till socialismen. Negationernas negation av Kapitalet blir socialismen. Begreppen från konkurrens till varan skall historiskt förintas innan man kan tala om socialism. På samma sätt som kapitalismens begrepp har en historia kan man avläsa dess dödshistoria genom begreppens hädanfärd. Kapitalet blir därmed en form av termometer där man kan registrera socialismens framgångar i en gradvis skala, där mätindexet består av antal upphävda Kapitalet-begrepp.[25]
Metoden är genial för den är riktig, men plump för den är felaktig. Riktigheten består i att socialismen naturligtvis måste upphäva den kapitalistiska formbestämningen och felaktigheten härstammar från sammanblandningen av analysen i dess rena form med det historiskt konkreta. MD behandlar dock socialismen utifrån mer pragmatiska synpunkter, där tonvikten läggs på det förhandenvarande historiskt möjliga och inte på momenten av de genomvälvande förhoppningarna.
Politik kan vara det möjligas konst, men det kan även vara att vilja, men framför allt torde det vara krass realpolitik, där eventuella hänsyn till ideologiska ståndpunkter och åsikter får vika för pragmatismens stål. Kan man mot dessa vardagslivets praktisk-politiska pendlingar vetenskapliggöra politiken och dess slutmål det klasslösa kommunistiska samhället? MD svarar såväl ja som nej. Ja t.ex. i den meningen att socialismens idé blir vetenskapligt grundad i.o.m. Kapitalet och nej i betydelsen av att övergången till socialismen inte är en irreversibel förutbestämd process.[26] Men nejet i denna fråga härstammar även från att MD ser det som en möjlighet att vara vetenskapligt fruktbar även om man är "säregen" inom politiken.[27] Med andra ord finns det endast medelbara länkar mellan vetenskap och politik.
I övrigt framställs socialismen i princip utifrån de två traditionella medlen av privategendomens upphävande över produktionsmedlen och en planerad ekonomi. Produktionen vrids från att vara profitbestämd till att planeras utifrån behoven. Tyvärr har erfarenheten visat att även behoven har en kapitalistisk stämpel i sig och att lönearbetet fortsätter att vara lönearbete.
MD nämner att det finns en slående jämförelse mellan Kina och Indien som bekräftar socialismens överlägsenhet, men talar tyst om att exemplet DDR och BRD ger det motsatta resultatet. Det finns inget entydigt kausalsamband mellan produktivkraftstillväxt och socialism, och tur är väl det eftersom resultaten mäts i en kapitalistisk måttstock.
Inte ens i det enda avsnitt som explicit behandlar socialistiska produktionsförhållanden förmår MD överskrida VPK:s tvehågsna hållning till socialismen.[28] Inte heller i MD:s krönikor i Ny Dag finns några sensationella avvikelser från VPK:s officiella linje som skulle kunna härstamma från hans bevisligen noggranna och grundläggande studier i Kapitalet. Men det kanske aldrig varit menat att Kapitalet skulle vara någon slags bro mellan kapitalistisk teori och socialistisk praxis.
En av MD:s ambitioner vid förverkligandet av "Att studera Kapitalet" måtte ha varit att avmystifiera den ofta snåriga diskussionen om teori och metod i Kapitalet och ge den inom detta problemfält relativt obevandrade en möjlighet att sätta sig in i problematiken utan att behöva betala "tjugo till tjugofem tusen guldmark" för en halvdan kunskap i marxismen.[29]
Sympatierna för uppsåtet förhindrar emellertid inte att slutvärderingen tenderar i ett ganska platt "Än sen då?". Efter all den möda MD lagt ned, borde han väl i större grad lyckats problematisera Kapitalets innebörd. De frågor som väcks får ofta ett utslätande svar tillbaka. Trots det ihärdiga lovordandet av den vetenskapliga socialismens vetenskaplighet svävar men efter genomläsningen fortfarande i ovisshet om vad denna vetenskaplighet utgörs av och hur den konstitueras. Rakt på sak betyder det, att den egentligen allt överskuggande frågan om Kapitalets relevans för och relation till kampen för socialismen tangeras flera gånger utan att det ges ett entydigt och framåtpekande svar.
Dessa kritiserbara punkter får emellertid inte tolkas som om MD:s framställningsmässiga och metodologiska grepp misslyckats. Överlag finns en spänst i språket, teoretisk stringens och finess som väl motiverar ett läsande av boken ifråga. Och dess förtjänster i förhållande till dess eget huvudsyfte - att vara en studiehandledning till gruppstudier kring Kapitalet - har jag ingen erfarenhet av utan det får framtiden utvisa.[30]
[1] Karl Marx' brev till Becker 1867, MEW 31, s. 541.
[2] Från Engels recension av Kapitalets första band till "Demokratisches Wochenblatt". Återfinns på svensk som bihang till Kapitalets första band, Cavefors förlag 1969, s. 695. Engels andra recension av ovannämnda bok - till "Fortnightly Review" - refuserades, se MEW 32, s, 125-6 och 134-5.
[3] V. I. Lenin: Vad är folkvännerna, Valda Verk I, s. 47, Moskva 1956. Men han spottar även ut sin ironi över dem som bokstavligt och allt för snävt ser på Kapitalet. "Just think of it! (...) 'Genuine' Marxism consists in learning Capital by heart and qouting passages from it, in season and out (...) on." Uncritical Criticism, i Nauchonye Obozreniye, nr 12 1899, citerat från The Development of Capitalism in Russia, Progress Publisher 1974, s. 623.
[4] Mats Dahlkvist: Att studera Kapitalet, första boken. Bo Cavefors förlag 1978, s. 24.
[5] Trots avhandlingens potentiella politiska och teoretiska sprängkraft har den hittills i mycket ringa grad uppmärksammats. Symptomatiskt nog har två av de recensioner jag sett framställts av fakultetsopponenten vid disputationen S-E Liedman, i Dagens Nyheter 10/5 1979 och Ny Dag nr 18 2/3-6/3 1979. Symptomatiskt därför att det antyder vilken liten krets som arbetar med denna problematik i Sverige. Därutöver har avhandlingen fått kortare notiser i Svenska Dagbladet och Arbetarbladet och en något längre anmälan i Nerikes Allahanda 17/5 1979, samt en artikel av undertecknad i Bokcaféets Månadsbulletin nr 38-39 1979.
[6] I jämförelse med de avhandlingar som t.ex. publiceras i Arkivs avhandlingsserie framstår Dahlkvist som ett lysande undantag ifråga om "Kapitaletförståelse", men även i förhållande till den icke-akademiska vänsterdebatten framträder Dahlkvist som en relativt klar öppning.
[7] Karel Kosík: Det konkretas dialektik, Röda Bokförlaget 1979, s. 144. Se även hela avsnittet som handlar om "Problem i Marx' Kapitalet", s. 143-167.
[8] En av de ihärdigaste förespråkarna för uppdelningen i den ekonomiske och filosofiske Marx har varit J. A. Schumpeter som i sina doktrinhistoriska arbeten fram till "Capitalism, Socialism and Democracy" konsekvent skiljer mellan Marx' intressanta ekonomiska sida och spekulativt metafysiska filosofiska sida.
[9] Mats Dahlkvist: op.cit. s. 618.
[10] Denna form av kritik drabbar naturligtvis inte bara MD, men visst hade det varit en fördel om han lagt större tonvikt på att problematisera de besvärliga partierna i Kapitalets första band och klarare uttalat distinktionen mellan den ursprungliga texten och tolkningsförsöket.
[11] I litteraturlistan framgår som tendens att så gott som samtliga av Marx/Engels verk har behandlats, men i övrigt är det tunnsått med litteratur från 1800-talet, som kan skapa en förståelse för Marx/Engels teoretiska klimat. Hegel finns t.ex. inte med, trots det oomtvistade inflytande han utövade på de två. Därmed skapas något av en förståelseklyfta mellan dåtid och nutid, eftersom det saknas en bakgrundsteckning till "dåtiden" och för få "mellanled" fram till "nutid".
[12] Mats Dahlkvist: op.cit s. 460 not.
[13] Ingen av dess tre skolbildningar har enhetliga konturer - då möjligtvis med undantag för Althusserskolan - vilket inte hindrar att man av framställningsmässiga orsaker kan göra denna tredelning.
[14] Ett tidigare försök att förena åtskilda teoribildningar och försök att inleda dialog finns t.ex. i L-H Schmidt: "Filosofikritisk rekonstruktion - om Althusser og kapitallogiken", Rhodos Studieserie 1977.
[15] Se Mats Dahlkvist: op.cit s. 33-40 och Avslutningen s. 457 ff.
[16] De centrala breven i detta sammanhang är de till C. Schmidt 5/8 och 27/10 1890, till J. Bloch 21/9 1890, till F. Mehring 14/7 1893 och till H. Starkenburg 25/1 1894. Finns delvis översatta till svenska i Brev i Urval, Gidlunds 1972. Dock är översättningen av besynnerlig kvalité. Det för Engels i detta kontext viktiga begrepp "in letzer Instanz" ["i sista instans" - MIA.] har t.ex. förvridits till det deterministiska att den materiella basen "till sist" avgör historiens gång.
[17] Här åsyftas MD:s tidigare största arbete "Staten, socialdemokratin och socialismen", Prisma 1975, där den marxistiska begreppsapparaten framställs väl stelbent och schematiskt och den althusserianska dominansen otvetydig.
[18] Mats Dahlkvist: Att studera Kapitalet, s. 568. Se även om formlogik mellan samhällelig form och naturalform i not 127, s. 525-6.
[19] ibid. s. 539.
[20] Recensionen har på intet sätt syftet att vara heltäckande eftersom man inte behandlar ett arbete på 655 sidor på tio, utan har mer ändamålet att rapsodiskt presentera innehållet och peka på ett par svaga punkter.
[21] Mats Dahlkvist: ibid. s. 501 och not 79.
[22] Jämför ibid. avsnitt III:5 a) s. 545 ff.
[23] Bakom detta döljer sig ingen ambition från min sida att omvandla marxismen till en positivistisk vetenskap, men väl en önskan att förmedlingen mellan de teoretiska abstrakta begreppen fram till vår förnimbara verklighet tas på allvar och öppet diskuteras.
[24] Kanske en orättfärdig kritik mot MD, men samtidigt berättigad, då MD tar upp frågor av denna typ trots att hans huvudsakliga undersökningsobjekt är Kapitalet.
[25] Den i Norden mest kände företrädaren för denna socialismtypologi torde var den okände G. Bunzel. Att han därutöver tillhör "De arbetsskyggas förening" torde inte vara en tillfällighet, lika lite som att P. Laufarges bok "The right to lazyness" inte översatts till svenska sammanhänger med en slump [utgavs ffg på svenska 1988 - MIA.].
[26] Se t.ex. Mats Dahlkvist: op.cit s. 18-19 och 550.
[27] Det Mats Dahlkvist framför allt har i åtanke rör symptomatiskt nog det han kallar för den "kapitallogiska skolan", se not 64 s. 489. I det nuvarande läget i Sverige kan det ses som en "öppning" att "kapitallogiken" skulle tas på allvar p.g.a. dess vetenskapliga värde trots dess barlast av politiska skevheter, men samtidigt är det absurt och fullständigt förryckt att hävda tesen utan att närmare diskutera eller försvara de andra skolbildningarnas (althusserianernas och östeuropéernas) politiska galenskaper.
[28] Se avsnittet "Tillägg om socialistiska produktionsförhållanden", s. 526-8.
[29] Jämför B. Brechts framställning i "Flyktingsamtal".
[30] Denna recension har t.ex. huvudsakligen hämtad citat och illustrationer från de delar som inte är bokens huvudsakliga syfte - studiehandledningen. För att bedöma studiehandledningen som studiehandledning krävs en annan metodologi än den företagna.
Last updated on: 4.6.2011