De uppsatser som här presenteras under titeln Socialism som självstyre utgör utkast till en rådssocialistisk ideologi. Ursprungligen avsåg jag att presentera vad jag kallade ett "förord" till en socialistisk strategi. Då viktiga delar av detta planerade "förord" utgått kan boken kanske bäst karakteriseras som ett förord till ett förord. De ingående uppsatserna kan ses som diskussionsinlägg om socialismens mål och medel.
Min avsikt har varit att åstadkomma en lättillgänglig framställning. Vissa resonemang i den aktuella debatten förutsätter ibland komplicerade och/eller oklara synsätt som det är svårt att gå förbi. Mot önskan om lättillgänglighet står kravet att behandla problemen utan falsk förenkling. Balansgången kan ge olyckliga resultat. Somliga finner då texten alltför svår, sönderstyckad och belamrad med referenser, medan andra tycker att alla väsentliga frågor behandlas ytligt och otillräckligt.
Riskerna med en ytligare framställning är också att motsägelserna i texten tilltar. Ju djupare man går, desto mer medveten blir man om underliggande förutsättningar för olika resonemang.
Motsägelser i texten kan också ha uppstått genom att tiden från påbörjandet av denna bok till dess avslutande av olika anledningar sönderbrutits av långa arbetsuppehåll. Av samma skäl finns säkert en rad upprepningar.
Med undantag av några avsnitt i kapitel 3 (5, 6 och 7) samt avsnitt 1 i kapitel 4 tror jag inte att framställningen är svår. Däremot har notapparaten fått en mer "tyngande" utformning än jag avsett. I stället för att endast ge litteraturreferenser både kommenterar och kompletterar den framställningen i övrigt.
Den färdiga produkten skiljer sig ofta från den ursprungligen planerade. Det gäller också den här boken. En jämförelse mellan avsikt och resultat kan ge visst perspektiv på den.
Min ursprungliga plan kan sammanfattas i sex punkter. Jag ville
1. Presentera en allmän ideologisk ram som alternativ till å ena sidan parlamentarisk reformism av socialdemokratisk typ, å andra sidan marxism-leninism.
2. Dra fram i ljuset "bortglömda" historiska händelser eller rimliga alternativa tolkningar av kända händelser. Det rörde sig naturligtvis om händelser som jag betraktade som väsentliga för förståelsen och bedömningen av revolutionära skeenden och socialistiska ideologier.
3. Peka på inkonsekvenser i aktuell socialistisk debatt för att möjliggöra konsekventa ställningstaganden och prioriteringar.
4. Skissera ett utopiskt socialistiskt system.
5. Ifrågasätta en rad argument för den leninistiska partimodellen.
6. Skissera formerna för en rådssocialistisk strategi idag.
Syftet under punkt 1 tillgodoses av den här boken. Punkt 2 uppfylls däremot knappast annat än antydningsvis. Jag hade nämligen för avsikt att ge en presentation av den ukrainska Makhnorörelsen som uppträdde under de första revolutionsåren i Ryssland, av konfrontationen mellan Kronstadtsovjeten och bolsjevikerna 1921, av rådsrörelserna i Tyskland 1918-1921, Ungern 1956 samt experimenten med socialistiska kommuner i Spanien 1936-1938. Lägg härtill en systematisering av olika tolkningar av den ryska revolutionen.
Bakgrunden till punkt 2 var min upplevelse av ensidighet i debatten, där inte minst en del skuggsidor av den ryska revolutionen föreföll illa kända. Det är givetvis inte så att kunskap om nedslåendet av Makhnorörelsen och Kronstadtsovjeten, bolsjevikisk terror o.s.v. automatiskt måste leda till ifrågasättandet av bolsjevikernas revolutionsstrategi eller den ryska revolutionens socialistiska karaktär. Men det är också klart att en rad ställningstaganden och tolkningar inte framstår som lika självklara om man känner till mängden åtgärder av en viss typ, och om man om t.ex. Kronstadtsovjeten stött på någonting annat än den stalinistiska historieskrivningens propagandistiska lögn att upprorsmakarna ville återupprätta kapitalisternas och godsägarnas makt och egendomsrätt men i början gjorde sig besväret att dölja detta med "sovjet"-skylt.
Även om jag inte behandlat allt det som jag hade för avsikt, så tror jag att det finns tillräckligt gott om exempel i framställningen för att rucka på en del "självklarheter". För den intresserade finns det här gott om litteraturhänvisningar.
Punkt 3 kan sägas uppfylld, liksom punkt 4, om man i det senare fallet betonar att kapitlet just är skissartat. Punkt 5, om den leninistiska partimodellen, behandlas visserligen. Av utrymmesskäl har jag dock fått avstå från en diskussion av vissa intressanta framställningar av denna partimodell. Också här har jag försökt ge intressanta referenser.
Punkt 6 skulle ha följt på de två kapitlen om leninismen och innehållit en diskussion om konkreta arbets- och organisationsformer, förenliga med den allmänna ideologin och utopin. Då den helt uteblivit överlämnar jag uppgiften till de eventuella läsare som ställer sig positiva till framställningens huvudlinjer.
Vid genomläsning av manuskriptet har jag funnit ytterligare ett tema i boken. Det är kritiken mot dogmatisering och överdrivna vetenskaplighetsanspråk för den marxistiska teorin.
En rad andra viktiga frågor berörs inte alls i boken. Diskussion av Kina, Kuba o.s.v. lyser i stort sett med sin frånvaro. Man kan vidare nämna den internationella situationen, utsugningen av tredje världen, Sveriges ekonomiska beroende av andra länder och dess effekter för en socialistisk strategi. Allvarlig är också avsaknaden av diskussion om miljö- och resursläget.
En ideologi har alltid svaga sidor. När man betraktar dessa kan det finnas anledning att hålla isär två typer av bedömningar. Den första är när man noterar alla svagheter för att skaffa sig en så realistisk bedömning av situationen som möjligt. Den andra är när man diskuterar det praktiska valet mellan tillgängliga alternativ. En invändning som är giltig för ett alternativ kan drabba de andra alternativen med samma eller större kraft.
Till dem som accepterar bokens huvudtankar vill jag slutligen rikta uppmaningen att inte leta efter alla svar i den här boken. Alltför ofta reagerar man som passiv konsument. Finns inte svaret där, så är det inget mer att göra (mer än möjligen att fråga författaren, som antas allvetande). Luckorna bör i stället uppfattas som en utmaning.
Jag vill tacka Rolf Stål, Eva Sandstedt, Vera Segraeus, Örjan Widegren och Gunilla Öhman för påpekanden om oklarheter och språkliga brister i manuskriptet samt uppmuntrande tillrop i tider av misströstan. Som deltagande handledare vid de fyra senares arbete med Ryska revolutionen har jag, bland mycket annat, i diskussionerna fått en väsentligt ökad detaljkännedom om ryska revolutionen. Slutligen vill jag också tacka Britta Gröndahl och Lars Torbiörnsson, som ställt svåråtkomlig anarkistisk och syndikalistisk litteratur till mitt förfogande.
Juni 1973
Kaj Håkanson
Den här bokens innehåll karakteriseras i inledningen som ett utkast till rådssocialistisk ideologi. Den består dock till minst lika stor del av kritik av revolutionära ideologier som av positiva förslag.
Ofta använda synonymer till rådssocialism är rådsdemokrati och rådskommunism. Rådssocialismen eller rådskommunismen syftar till att upprätta ett socialt system som är demokratiskt i högre grad än de västliga demokratierna. Den delar den klassiska socialistiska kritiken av dessa system som på viktiga punkter endast formellt demokratiska. Men dess alternativ är inte ett system av till exempel Sovjets typ. Gentemot den senare typen av system riktar den den vanliga borgerliga anklagelsen att det åsidosatt grundläggande demokratiska rättigheter till förmån för totalitärt styre.
Termen råd syftar närmast på arbetarråd.[1] Arbetarråden har i historien uppträtt vid en rad olika tillfällen och i varierande grad representerat arbetarnas direkta övertagande och styrande av produktionen. Dessa råd står för rådssocialismen som symbolen för basenheterna i ett samhälle baserat på människornas självstyre. Ordet "arbetarråd" kan ge vid handen, att råden uteslutande bildas med bas i vad man kunde kalla "direkt" produktion. Det är också riktigt att den direkta produktionen ses som grundläggande. Men arbete inom sådana sektorer är inte det enda i det socialistiska systemet. Den aktivitet som bildar grunden för råden kan därför vara av annat slag: Kulturell verksamhet, utbildning o.s.v.
Själva termen arbetarråd sägs av Manfred Bock (Syndikalismus und Linkskommunismus von 1918-1923, s. 165) ha dykt upp i Schweiz och Spanien inom den anarkistiska sektionen av Första Internationalen. Termen rådskommunism framträder på 1920-talet. I en not till inledningen av Fritz Kools antologi med klassiska rådskommunistiska texter, Die Linke gegen die Parteiherrschaft, daterar denne termens uppdykande till 1921: I en artikel i Die Aktion talar Franz Pfemfert om organisationer som är "syndikalistiskt, anarkistiskt eller rådskommunistiskt uppbyggda ..." (s. 575).
Rådssocialismen har två sidor. Den ena gäller den ideologi, som framför allt utarbetats av vänsterintellektuella. Den andra gäller de sociala rörelser, som inspirerat, representerat eller varit påverkade av rådssocialistisk ideologi. Dessa rörelser kommer jag att beröra ytterligare i avsnitt 6 nedan.
Den rådssocialistiska - eller rådskommunistiska, som den benämndes då - ideologin hade sin blomstringstid i Tyskland kring 20-talet. Holländaren Anton Pannekoek (1873-1960), verksam i Tyskland bland annat vid kommunistiska partihögskolor, började redan på 10-talet formulera sig i riktning mot det rådssocialistiska idealet. Detsamma gäller hans landsman och medkämpe Herman Gorter (1864-1927). Dessa två har kanske kommit att tillsammans med Otto Rühle (1874-1943), Max Hoelz (1889-1933), Heinrich Laufenberg (1872-1932) och Karl Korsch (1886-1961) stå som de mest utpräglade representanterna för rådskommunismen. Fritz Kool skriver:
"Varken de oppositionella kommunisterna i öst, som förkunnade återgång till rådstanken 1950 i Jugoslavien, 1956 i Ungern och Polen, 1968 i Tjeckoslovakien, eller den kring råd och direkt aktion svärmande 'nya vänstern' i väst har nått den grad av klarhet och teoretisk konsekvens, som kännetecknade till exempel Pannekoeks eller Rühles skrifter redan på 20-talet" (a.a. s. 9).
Den rådssocialistiska traditionen kan emellertid av skäl, som ges nedan i avsnitt 5, ses som vidare än så. Denna bok syftar heller inte till att plädera för någon ortodox eller ren rådssocialism. Avsikten är främst att föra en diskussion kring socialism som självstyre. Någon trohet mot traditionen eller mot enskilda teoretiker bör läsaren följaktligen inte vänta sig.
När det ovan sägs att boken vill ge ett utkast till en ideologisk bas avses naturligtvis inte att den skall vara ideologisk i negativ mening. Begreppet ideologi har ju i den marxistiska traditionen flera innebörder, varav en är klart nedsättande: den syftar på falska, förvrängda eller partiella föreställningar som fyller funktionen att till exempel beslöja maktförhållanden i en bestämd klass intresse. En sådan ideologi kan, om den kommer att omfattas av en exploaterad klass, innebära ett falskt medvetande: representanterna för klassen ser inte att de exploateras och vill därför inte arbeta på exploateringens upphävande.[2]
Med rådssocialistisk ideologi menas här framför allt vissa föreställningar om mål och medel för den socialistiska kampen. Man kunde naturligtvis också tala om teori eller strategi. Den förra termen är emellertid väl anspråksfull och den senare framsuggererar lätt bilden av en långt mer konkret detalj diskussion än den som förs i denna bok.
Ibland karakteriseras ideologier eller politiska "läror" i termer av klassursprung och funktion i förhållande till olika klasser. Marxismen brukar till exempel sägas ge uttryck för proletariatets intressen, medan olika varianter av borgerlig ideologi försvarar borgerlighetens intressen.
Marxismen tillhandahåller själv en teori om förhållandet mellan klasserna och lärorna. Inom ramen för denna teori kan man också försöka förklara varför majoriteten av proletariatets medlemmar vid en viss historisk tidpunkt inte omfattar vad man menar vara marxismens genuina teori eller politiska strategi. Det förefaller ju märkligt att en viss klass inte omfattar sin egen teori. Tolkningar och förklaringar av detta förhållande varierar. Inte sällan knyts de samman med historiefilosofiska antaganden, där nulägets förhållanden betraktas som tillfälliga avvikelser från långsiktiga historiska tendenser.
Eftersom proletariatet eller arbetarklassen antas vara den historiska kraft som pekar mot socialismen, kommer förkämpar för olika strategier inom vänstern att göra anspråk på att deras ideologi är genuint proletär medan andra ideologier inte är det. Olika strategiers klassfunktioner analyseras därför. Men det är klart att situationen här skiljer sig från den där man analyserar två stora ideologiska helheter, t.ex. borgerlig eller liberal ideologi å den ena sidan och proletär eller marxistisk å den andra. Kriterierna för att klassificera strategier på det ena eller andra sättet är oklara. Då sådana analyser ofta företas i polemiska syften visar det sig också att dubbla måttstockar lätt kommer till användning: en för den strategi man omhuldar, en för den man kritiserar.
Anarkismen karakteriseras inte sällan av marxistiska eller marxist-leninistiska kritiker som "småborgerlig". För det mesta skall detta inte fattas som att något slags klassanalys av anarkismen gjorts. Det är närmast ett obestämt skällsord som uttrycker ogillande av anarkismen. Stalin har ju t.ex. karakteriserat likalönsprincipen och andra jämlikhetsprinciper som småborgerliga, utan att det därför framgår på vilket sätt sådana principer skulle strida mot proletära intressen och uttrycka strävanden hos småborgerliga skikt.
Ett sätt på vilket anarkismen klassificerats är med utgångspunkt i dess ledande teoretikers sociala bakgrund. Bakunin och Krapotkin var av aristokratisk börd. Proudhon var son till en småbonde och utbildades själv till handsättare. Därför sägs hans sociala och ekonomiska tänkande återspegla bondelivet och hantverkarnas situation. Med denna utgångspunkt företas en selektiv läsning av hans verk. Tyngdpunkten i hans författarskap läggs på allt som pekar mot ett förhärligande av den lilla hantverksproduktionen.[3]
Om man använder de ledande teoretikernas klassursprung som ett väsentligt kriterium, så måste också marxismens och leninismens anspråk på att representera arbetarklassens intressen avvisas. I Lenins klassiska Vad bör göras? från 1902 kan man till och med finna ett slags principiell legitimering av den marxistiska lärans "skeva" klassursprung. Och beträffande dess faktiska framväxt heter det:
"Socialismens lära växer däremot fram ur de filosofiska och ekonomiska teorier, som utarbetades av bildade representanter för de besittande klasserna, av intellektuella. Den moderna vetenskapliga socialismens grundläggare, Marx och Engels, tillhörde också själva på grund av sin sociala ställning den borgerliga intelligentsian" (s. 181).
En stark koncentration på klassfrågorna kan i olyckliga fall föra med sig att väsentliga problem som tas upp i en ideologi förkastas tillsammans med hela denna ideologi. Det kan illustreras med vissa förhållningssätt till rörelser som benämnts populistiska.
Begreppet populism har ingen precis användning. I Röd Kalender 1973 definieras den så här: "Riktning framför allt inom intelligentsian, som teoretiskt tenderar att ersätta det marxistiska klassbegreppet med en odifferentierad uppfattning om folket. Politiskt anammar p. ofta okritiskt spontana yttringar av folket" (populus = folk).
Av detta kan man få uppfattningen att populismen inte skulle kunna vara antikapitalistisk. Folket innesluter alla klasser, alltså även kapitalisterna. Men detta stämmer inte. De klassiska ryska populisterna från 1800-talets slut arbetade för socialismen. Men de föreställde sig en socialism som skulle kunna baseras på bönderna och som skulle kunna uppnås utan att man genomgick ett kapitalistiskt stadium i Ryssland. Många av de nu existerande populistiska rörelserna är också antikapitalistiska, men omfattar inte en strikt marxistisk analys och strategi.
Våra dagars populism förbinds starkt med glesbygds-, resurs- och miljöproblem. Man har velat förklara dess uppsving som en effekt av en utvecklingsfas i den kapitalistiska hushållningsformen, där i synnerhet vissa småbrukarintressen allvarligt hotas.
Då populismen dels förefallit uttrycka bland annat denna småbrukarklass intresse, dels formulerat vissa frågeställningar (ekologiska t.ex.) som icke klasskiljande, har det funnits tendenser att från "renlärigt" marxistiskt håll avvisa hela dess innehåll och problematik. Därvid har man riskerat att nonchalera problem som måste vara angelägna också för en klart socialistisk ideologi.[4] Man har föraktfullt kunnat tala om "glesbygdsromantik", "grönhöger", o.s.v.
Man kunde i detta fall tala om att vissa element i en ideologi oberättigat förkastas i samband med att man avvisar dess mer omfattande strategi. En omvänd situation föreligger när man klassbestämmer vissa element i en större strategi och så förkastar helheten. Så har man t.ex. pekat på att anarkismens betoning av individens frihet svarar mot ett viktigt element i den klassiska liberala ideologin. Eftersom frihetsbegreppet i den liberala ideologin skyddar borgerlighetens intressen, så skulle anarkismen också kunna karakteriseras som i grunden borgerlig.[5] Men med sådana analogier kommer man inte så långt. På samma grunder kunde marxismen-leninismen enkelt avfärdas som borgerlig, om inte feodal. Man kan t.ex. framhålla dess betoning av hierarki, professionalism, expertledning, järndisciplin.
Analysen av klassbasen för politiska läror, ideologier eller rörelser framställs ofta med anspråk på vetenskaplighet. Den marxistiska teorin hävdar nödvändigheten av att en vetenskaplig analys tar upp klassfunktion och klassursprung.
I politiskt kontroversiella sammanhang finns det en stark tendens att påståenden om klasskaraktär görs på mycket lösa grunder. Jag har redan nämnt det bästa exemplet, epitetet "småborgerlig". I den marxist-leninistiska traditionen är det mycket karakteristiskt att "småborgerlig" blir synonymt med "inte enig med oss". Framför allt drabbas vänsterrörelser med annan syn på revolutionär politik av den karakteristiken. Detta är tydligt i Lenins och Trotskijs skrifter från revolutionsåren. Sättet att resonera fortsätter hos Stalin och har upptagits av många nu verkande marxist-leninistiska grupper.
Man identifierar den egna läran och den egna politiken med det proletära och bestämmer med denna utgångspunkt all opposition. Detta illustreras väl av diskussionen kring 1921 års Kronstadtresning i Sovjet. Ett gott exempel utgör Trotskijs 1938 publicerade "Hue and Cry over Cronstadt", som just gör anspråk på att vara vetenskaplig genom att försöka bestämma resningens objektiva klassinnehåll. Dwight Mac Donald, som i egenskap av Trotskijsympatisör uppfattade Trotskijs inlägg som pinsamt, framhåller att huvuddelen av Trotskijs långa argumentation kan reduceras till att de oppositionella representerade småborgerligheten just för att de opponerade mot bolsjevikernas politik. Av detta skäl kan Trotskij bunta ihop oppositionella av helt olika typer och avfärda dem som småborgerliga.
Trotskijs argumentation illustrerar också risken att klassanalysen företas med dubbla måttstockar. Han hänvisar till att Kronstadts upproriska matroser till sin klassbas var tätt förbundna med bondeklassen och småborgerligheten, men glömmer att detta var ett särdrag hos hela den ryska revolutionen. På samma grund kunde man i konsekvensens namn utdöma den ryska revolutionen som "småborgerlig".[6]
Av det sagda torde framgå att det inte är särskilt klart vilka slutsatser man kan dra av olika analyser av ideologiers eller rörelsers klassbakgrund (eller hur man fastställer klassbakgrund). Det kan dock sägas att rådskommunismens teoretiker med få undantag var intellektuella med bakgrund i borgerlig miljö. För att nämna fyra: Gorter studerade klassisk filologi, Pannekoek var en mycket framstående astronom, Rühle folkskollärare och Korsch jurist. De rörelser eller aktioner som förknippas med rådssocialismen har däremot i en rad historiska sammanhang burits upp av betydande delar av proletariatet. Den rådssocialistiska ideologin kan i den meningen inte sägas vara främmande för proletariatets strävanden. Men detta ger naturligtvis ingen garanti för dess riktighet som socialistisk ideologi idag. I nuet måste dess innehåll, rimligheten i dess bestämning av mål och medel, bedömas.
Som framgår av inledningen kan den rådssocialistiska rörelsen karakteriseras negativt genom sin motsättning till vissa sidor av den leninistiska ideologin. Avvikelsen från leninismen gäller två faser av revolutionen: medlen att genomföra den direkta revolutionen och formen för samhällets organisation efter maktövertagandet. En omfattande rådsstrategi berör båda faserna. Det har dock funnits rådssocialister som accepterat nödvändigheten av - åtminstone uppmjukade former av - leninism för den första fasen, men avvisat den helt för den andra.[7]
Kritiken mot den första fasen gäller främst partiet. Kaderpartiet eller elitpartiet med strikt hierarkisk uppbyggnad format efter militärt mönster avvisas. Inte sällan ställer man sig lika negativ till partier över huvud taget på grund av den form av representation som de utgör. Pannekoek skriver t.ex. ("Partei und Arbeiterklasse" s. 260):
"Om några personer, som är upptända av liknande idéer, samlas för att diskutera riktlinjer för handlande, för att nå klarhet genom diskussion, göra propaganda för sina idéer, så kan man naturligtvis kalla dessa grupper partier. Föga betyder namnet, förutsatt att dessa partier ger sig själva en roll, som är helt olik den, som aktuella partier strävar efter att spela. Den praktiska aktionen, den konkreta kampen är en uppgift för massorna själva, som handlar i sin helhet, i kärnan av sina naturliga grupperingar, i synnerhet sina arbetsplatser, som utgör de effektiva kampenheterna."
Detta är en extrem formulering. Man kan få intrycket att Pannekoek avvisar varje form av mer omfattande organisering, spridande av idéer och kunskap, utformande av politiska alternativ. Beträffande Pannekoek talar andra framställningar ett annat språk (se detta kapitel avsnitt 4). Generellt kan inte rådssocialismen sägas ställa sig avvisande till organisation.
Man avvisar således inte vad man brukar kalla samordning av kampen. Man vänder sig däremot mot vissa former för samordning, vissa strukturer hos kamporganen, vissa sätt att skapa dessa former. En organisation som arbetar för socialismen får inte ha karaktär av tudelad kropp, där den ena delen står över den andra representerande den som "anför" och "uppfostrar", en arbetarklassens självvalda förtrupp som tillför klassen det socialistiska medvetandet.
Motviljan mot själva beteckningen "parti" härrör naturligtvis från de föreställningar som vanligtvis förknippas med den: å ena sidan partiet av leninistisk typ, å andra sidan partierna i det borgerliga parlamentet. Båda representerar en grundläggande klyvnad mellan ledare och ledda, representanter och representerade.
Historiskt förefaller motviljan mot partier ha skärpts i och med utvecklingen i Sovjet. Många av rådssocialisterna menade sig efter maktövertagandet i Ryssland kunna konstatera att de misstagit sig på Lenin och bolsjevikerna. De visade ingen verklig vilja att skapa en det arbetande folkets demokrati. Deras paroller från 1917 om all makt åt sovjeterna ("råden") framstod som enbart taktiska. Men dessa negativa tendenser sågs som konsekventa element i den partiideologi, som bolsjevikerna förespråkade. Denna form kunde i och för sig ha varit den enda historiskt möjliga vid denna tidpunkt. Men om den så vore så visade det inte att den var medlet att förverkliga socialismen. I stället sade den något om begränsade historiska möjligheter.
I ett tidigare skede var partitanken inte lika främmande i den rådssocialistiska ideologin. Men partiet hade då funktionen att hjälpa till med arbetarnas egen självorganisering. Dess paradoxala uppgift blev att arbeta med målet att göra sig självt onödigt och ersättas av andra organ.
Den rådssocialistiska "organisationstanken" kan således sägas spänna sig från idén om en demokratisk massorganisation av närmast syndikalistisk typ till idén om små ideologiska kampgrupper som propagerar för arbetarnas självorganisering och det självstyrda socialistiska samhället.
Eftersom jag här berört parti och organisation kan det vara på sin plats med några ord om synen på arbete i parlamentet, samt på de traditionella fackföreningarna.
Rådssocialismen karakteriseras med viss rätt som antiparlamentarisk. När Lenin 1920 bespottar "Radikalismen - kommunismens barnsjukdom" är det bland annat Gorter och Pannekoek som står i skottgluggen.
Lenins skrift är välkänd. Hans verk läses ofta med den tillbakablickande utgångspunkten att historien visat att han hade rätt. Av detta och andra skäl är Gorters svar till Lenin föga känt. Det kan därför ibland förefalla som om rådssocialisternas antiparlamentarism vore något slags omöjlig fix idé som de en gång råkat få. I verkligheten hade de naturligtvis skäl för sin ståndpunkt.
Lenins kritik och Gorters svar ("Offener Brief an den Genossen Lenin. Eine antwort auf Lenins Broschüre: Der Radikalismus, eine Kinderkrankheit des Kommunismus") utformas mot bakgrund av bestämda historiska förutsättningar. Det kan trots det vara intressant att se Gorters huvudargument mot Lenin i parlamentarismfrågan.
Gorter menar att Lenins kritik bygger på tre huvudargument som i olika former upprepas i hans pamflett. Gorter sammanfattar den på följande sätt: 1. Propaganda i parlamentet är en fördel för att vinna arbetarna och de småborgerliga elementen; 2. Parlamentariskt arbete kan utnyttja "klyftan" mellan de borgerliga partierna och leda till positiva kompromisser med en del av dem; 3. Rysslands exempel har visat fördelarna med 1 och 2 (a.a. s. 200).
Gorter hänvisar nu som svar på 1 till specifika erfarenheter i Tyskland som motsäger tesen. Han tillägger också ett mer principiellt argument:
"Och om vi betänker, att medverkan i parlamentet (i revolutionen i Tyskland och England och hela Västeuropa) stärker den idén hos arbetarna, att deras ledare gör arbetet väl, och försvagar idén, att de själva bör göra arbetet, ser vi att argumentet inte bara inte betyder något positivt, utan också är mycket skadligt" (a.a. s. 201).
På punkt 2 svarar Gorter att skillnaden mellan partierna, också de småborgerliga och de som bär upp småböndernas intressen, är ytterligt små i Västeuropa, England och Tyskland. De är alla i alla avgörande frågor emot arbetarna. Detta sammanhänger enligt Gorter med den dåvarande kapitalismens karaktär i Västeuropa: den svetsade dessa grupper samman.
Också här ger Gorter en rad empiriska motexempel, varav jag citerar:
"Om det ändå behövs ett bevis att det inte finns några betydande sprickor mellan de borgerliga (i detta fall också de socialdemokratiska) partierna i förhållande till arbetarna i revolutionen i Västeuropa, så var Kapp-kuppen beviset. Kappisterna straffade inte, dödade inte och tog inte demokraterna till fånga, centrumfolket och socialdemokraterna! Och när de senare återigen kom till makten, straffade de inte, dödade inte och tog inte kappistema till fånga. Men båda partierna dödade kommunisterna!" (a.a. s. 207).
Gorter kritiserar vidare en rad av de exempel som givits av Lenin. För tes 3 pekar han sedan dels på det tvivelaktiga i några av Lenins exempel, dels framför allt på den skillnad som föreligger mellan Västeuropa och Ryssland och som gör den bolsjevikiska strategin otillämplig på en rad punkter. (Gorters huvudinvändning mot Lenins skrift är att den är riktig om man accepterar dess premisser, men att premisserna är felaktiga: Lenin skriver som om Västeuropa vore Ryssland.)
Gorter medger att Lenins strategi kan ha vissa fördelar, men summerar så:
"Vi ställer utvecklandet av arbetarnas självmedvetande över allt, till och med över mindre fördelar ... Vi ställer över allt detta växandet av massornas vilja till handling" (s. 211).
Rådssocialismens principiella invändning mot parlamentariskt arbete kan alltså sägas vara att det i allmänhet inte gör så stor nytta att det uppväger den nackdel som det innebär att hålla fast vid bilden av parlamentarisk representation. Det parlamentariska arbetet upprätthåller bilden av politiken som det verksamhetsområde där samhällets öde avgörs. De politiska delegaterna förvandlas lätt till experter utan kontakt med dem vars intressen de skall representera. Det är viktigare att prioritera aktivitet på arbetsorganisationens nivå.[8]
När det gäller fackföreningarna kan man finna skiftande inställningar från rådssocialister. Jag tror att det är svårt att tala om någon principiell inställning på denna punkt. Avgörande är den konkreta funktion fackföreningen har i ett bestämt land vid en bestämd tidpunkt.
Fackföreningen kan vara någonting ytterst positivt ur rådssocialistiskt perspektiv. I bästa fall är den arbetarklassens egen organisation, ett första steg mot det socialistiskt organiserade samhället. Å andra sidan har de existerande fackföreningarna i många länder mer och mer fått en funktion som ett slags kapitalismens stöttepelare. I Pannekoeks lilla broschyr Workers' Councils från 1946 menar han således att fackföreningarnas huvuduppgift har blivit att anpassa kraven från arbetarna efter arbetsköparnas bud. Hela deras legitimitet vilar på deras konfliktdämpande buffertfunktion. Pannekoeks analys av deras aktuella funktioner blir således ganska pessimistisk sett ur socialistiskt perspektiv.
Detta om rådssocialismens syn på medlen. Mål och medel ses ofta som intimt sammanvävda. Jag citerar återigen Pannekoek:
"Själva uttrycket 'revolutionärt parti' innehåller en självmotsägelse. Ett parti av detta slag kan inte vara revolutionärt. Om det är det, så är det det på det sätt, som man kallar en regeringsförändring efter en smula våldsamheter för revolutionär, födelsen av Tredje riket t.ex. ...
Det 'revolutionära partiet' har till teoretisk grund idén att arbetarklassen inte kan klara sig utan en grupp chefer, som är i stånd att vinna i dess ställe och avsätta bourgeoisin och skapa en ny regering, med andra ord övertygelsen, att arbetarklassen är oförmögen att själv åstadkomma revolutionen. I enlighet med denna teori skall ledarna skapa det kommunistiska samhället med hjälp av en mängd dekret, med andra ord, arbetarklassen fortsätter att vara oförmögen att själv styra och organisera sin produktion" (a.a. s. 260).
Precis som partiformen av leninistisk typ förutsätter en klyvnad av samhället i uppfostrare och uppfostrade är den anpassad till ett socialistiskt system som bygger på samma princip. Arbetarna omyndigförklaras både före och efter maktövertagandet. Om det leninistiska partiet är effektivt, så är dess effektivitet av mycket speciellt slag. Det kan lämpa sig för krossandet av kapitalismen i den begränsade meningen att överta den politiska makten och därefter upprätta ett ledarskap som bygger på nya hierarkiska förhållanden. Därmed har den leninistiska strategin ur rådssocialistiskt perspektiv starka drag av kuppstrategi. Den rådssocialistiska bilden av målet är ett samhälle baserat på självorganisering i råd. Sloganartat brukar det heta att samhället skall organiseras nedifrån och upp, inte uppifrån och ned. Poängen är att makten verkligen skall ligga i de arbetandes händer - d.v.s. alla arbetandes händer, egentligen hela folkets - genom den sociala strukturen. Makten skall inte utövas av ett parti som styr i arbetarnas intresse med hjälp av en stark statsapparat. (Jfr kapitel 3 om "Politisk form och klassinnehåll".)
Ur rådssocialismens perspektiv framstår den leninistiska mål-medel-modellen som en modell för upprättandet av statskapitalism, statssocialism eller étatism ("statsstyre").[9] Termerna varierar, men den väsentliga idén är att detta system kommer att baseras på bibehållandet av exploatering genom den ojämna fördelningen av makt att besluta. I fortsättningen kommer jag att använda termen étatism (se not 9).
Det betyder inte ett förnekande av att ett sådant system i en rad avseenden kan fungera bättre än ett kapitalistiskt. En viktig fördel kan till exempel vara möjligheten att forma en planmässig produktion som inte störs av vissa av det kapitalistiska systemets motsägelser (även om planekonomin ibland tycks fungera mindre perfekt än man antagit). En avgörande nackdel är att staten kommer att fungera som ensamrådande arbetsgivare över arbetarna, som i stort får löneslavens ställning. I vissa avseenden är risken stor att arbetarnas ställning blir sämre än under kapitalismen: Partimonopol på kommunikationsmedel, massmedia, propagandaapparat, tvångsmedel o.s.v. försätter dem i extremt utsatt ställning.
I Staten och revolutionen betonar Lenin att:
"Vi skiljer oss alls inte från anarkisterna i frågan om statens avskaffande som mål. Vi påstår att man för att uppnå detta mål under en viss tid måste utnyttja statsmaktens verktyg, medel och metoder mot exploatörerna, liksom den undertryckta klassens diktatur under en viss tid är nödvändig för klassernas avskaffande" (s. 260).
Man kunde då tänka sig samma förhållande till rådssocialismen. Målet är detsamma men vägen dit är en annan.
Denna uppmjukning av motsättningarna tror jag dock vilar på en falsk grund. För det första har leninister av olika schatteringar genom historien mycket ofta utdömt idén om självstyre som småborgerlig och anarkistisk (det senare ofta ett av de värre skällsorden i deras vokabulär). För det andra avvisar i själva verket Lenin till och med i Staten och revolutionen - hans mest "anarkistiska" verk - varje uppmjukning av det som han betraktar som den nödvändiga centralistiska principen. Att han därvid hamnar i självmotsägelser är en annan sak (jfr analysen av Staten och revolutionen i kapitel 7). För det tredje blir det klart, om man kombinerar Lenins syn på det socialistiska samhällets struktur med hans diskussion om kommunismen i Staten och revolutionen, att det påstått gemensamma målet för Lenin ligger oerhört långt i fjärran vid en tidpunkt då den samhälleliga rikedomen flödar. För det fjärde blir det tydligt i det ständiga betonandet att staten inte kan "avskaffas" utan måste dö eller vittra bort, att man inte är intresserad av att medvetet vidta åtgärder för att dess funktioner så vitt möjligt skall reduceras.
I praktiken blir detta lika med att leninismens med rådssocialismen gemensamma mål är ett mål för avlägsna generationer, medan det rådssocialistiska är ett mål också för den generation som deltar i revolutionen.
Det betyder naturligtvis inte att det saknas gemensamma uppgifter för rådssocialister och leninister. Inte heller att det kan finnas grupper som kallar sig leninistiska, vilkas mål ändå ligger mycket nära det rådssocialistiska. Slutligen bevisar det förstås inte att det rådssocialistiska målet är möjligt att förverkliga.
Det har blivit vanligt att läsa Marx genom Lenins teori och praktik, ett förhållande som på sätt och vis ryms i termen "marxismen-leninismen". Med en sådan utgångspunkt framstår den rådssocialistiska synen på partiet - i synnerhet då i Pannekoeks ovan citerade stycke - som synnerligen omarxistisk. Det viktiga är naturligtvis sakfrågan, inte om den ena eller andra ståndpunkten är ortodox marxism eller ej, men jag skall ändå ägna ett stycke åt ortodoxifrågan.
Först kan det noteras att flera av de ledande rådssocialistiska teoretikerna själva betraktade sig som ortodoxa marxister. Pannekoek kritiserar till exempel i boken Lenin als Philosoph starkt Lenins utformning av den dialektiska materialismen med utgångspunkt i Marx-ortodox ståndpunkt. Kools menar i inledningen till sin rådskommunistiska antologi att rådskommunismen som helhet kan sägas "grundad på en radikalt uppfattad marxism" (a.a. s. 8).
Till stöd för sin syn på partiets och arbetarklassens roll i den historiska omvälvningen kan rådssocialister åberopa sig på en mängd passager hos Marx. I Det kommunistiska partiets manifest heter det till exempel:
"Alla hittillsvarande rörelser har varit rörelser av minoriteter eller i minoriteters intressen. Den proletära rörelsen är den självständiga rörelsen av det oerhörda flertalet i det oerhörda flertalets intresse. Proletariatet, det understa lagret i det nuvarande samhället, kan icke höja sig, icke resa sig, utan att hela överbyggnaden av de skikt, vilka bildar det officiella samhället, sprängs i luften" (s. 27).
"I vilket förhållande står kommunisterna till proletariatet i allmänhet?
Kommunisterna utgör inget särskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna.
De har inga från proletariatets intressen skilda intressen.
De uppställer inga särskilda principer, efter vilka de vill forma den proletära rörelsen" (s. 29).
I ett brev till Freiligrath tillägger Marx att han "med beteckningen parti avser parti i den omfattande historiska meningen".[10]
I cirkulärbrev till de tyska socialdemokratiska ledarna skriver Marx och Engels 1879:
"Vi har sedan skapandet av Internationalen formulerat devisen för vår kamp: arbetarnas frigörelse skall vara arbetarklassens eget verk. Vi kan följaktligen inte slå följe med dem som öppet förklarar arbetarna alltför obildade för att själva frigöra sig och att de bör frigöras uppifrån d.v.s. genom små- och storborgerliga filantroper."[10]
Vid Internationella arbetarassociationens konferens i London 1871 hävdar Marx:
"Alla hemliga sällskap i ordets egentliga mening är direkt förbjudna ... för övrigt står denna organisationstyp i motsättning till utvecklandet av den proletära rörelsen, då dessa sällskap, i stället för att uppfostra arbetarna, underkastar dem auktoritära och mystiska lagar, som hindrar deras självständighet och länkar deras medvetande i en falsk riktning."[11]
Som ett memento för dem som sätter den skolade kaderns rena ideologi främst kan man uppfatta följande rader i ett brev från Marx till J. B. von Schweitzer 13.10.1868:
"Sekten söker sitt rättfärdigande och sitt adelsmärke inte i det som den har gemensamt med klassrörelserna utan i den speciella trosbekännelse som skiljer den från denna."[11]
De citerade avsnitten lämpar sig väl för en kritik av den vanliga partiformen. Men det finns också passager hos Marx, som pekar i annan riktning. I Det kommunistiska partiets manifest heter det också:
"Kommunisterna är alltså praktiskt den beslutsammaste, alltid framdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder, och teoretiskt har de före den övriga massan av proletariatet kommit till insikt om betingelserna för den proletära rörelsen, dess utveckling och möjligheter" (s. 29).
Talet om en "framdrivande" del av arbetarpartierna kan uppfattas som ett föregripande av den leninistiska kadertanken. Men detta som så många andra uttalanden av Marx i partifrågan är mycket allmänt hållet. Generellt tror jag att den leninistiska partiformen kan sägas ha svagt stöd hos Marx, att hans principiella inställning pekar i annan riktning.[12] Men i det här aktuella sammanhanget räcker det med att kunna hävda att en leninistisk partiform inte alls otvetydigt kan ställas mot den rådskommunistiska organisationsformen i namn av något slags marx-ortodoxi. Jag vill på nytt understryka att därmed inget avgörande argument givits i sakfrågan om organisationsformerna.
Vissa inkonsekvenser och svårigheter hos Marx kan hänga samman med en problematisk punkt i den marxistiska teorin, där Lenins modell är ett försök att lösa problemet. Det gäller frågan om proletariatets karaktär.
Redan innan Marx bedrivit några seriösa socialekonomiska studier syns han ha tilldelat proletariatet dess historiska mission som en konsekvens av antaganden i ett storstilat, starkt Hegel-influerat och spekulativt filosofiskt system. Detta har med hjälp av en imponerande dokumentation påvisats av Dietrich Böhler i Metakritik der Marxschen Ideologiekritik.[13] Böhler visar bland annat hur detta filosofisk-spekulativa motiv finns med och bestämmer utformningen av Marx teori, även när Marx själv uttryckligen är ute efter att kritisera spekulativa system. Ett exempel utgör Marx och Engels kritik av de tyska idealisterna i Den heliga familjen. Ett annat är de senare empiriska verken.[14]
Marx begrepp proletariat syns således från början ha utformats på grundval av en ganska mager kunskap om det verkliga proletariatet. Det kom att utgöra en idealiserad filosofisk kategori. Proletariatet blev bäraren av allt kapitalismens elände, den negerade klass som genom en dialektisk negationens negation skulle upphäva det nuvarande systemet och därmed dess elände.
Proletariatet måste vara den alltigenom förnedrade klassen för att kunna uppfylla sin plats som den negativa polen i det filosofiska schemat. I inledningen till Kritiken av Hegels rättsfilosofi heter det:
"Var finns alltså den positiva möjligheten för den tyska frigörelsen?
Svar: I bildandet av en klass med radikala bojor, en klass i det borgerliga samhället, som inte är någon det borgerliga samhällets klass, ett stånd, som är alla ständers upplösning, en sfär som äger universell karaktär genom sitt universella lidande och inte tar någon särskild rätt i anspråk, därför att ingen särskild orätt utövas mot den, utan orätten som sådan, som inte längre kan göra anspråk på historisk utan på den mänskliga rättigheten, som inte står i ensidig motsats till konsekvenserna utan i allsidig motsats till det tyska statsväsendets förutsättningar, en sfär slutligen, som inte kan frigöra sig, utan att frigöra sig från alla övriga sfärer och därmed alla de övriga sfärer, som med ett ord utgör den fullständiga förlusten av människan, och alltså kan vinna sig själv endast genom det fullständiga återvinnandet av människan. Denna upplösning av samhället som särskilt stånd är proletariatet."[15]
Den i kött och blod existerande arbetarklassen uppför sig inte alltid som filosofin önskar. Lenin fann sig till exempel stå inför en arbetarklass som visserligen förde kamp, men som enligt hans (kanske felaktiga) uppfattning var oförmögen att av egna krafter föra den revolutionärt. Av egen kraft kunde arbetarna endast utveckla ett tradeunionistiskt (trade union = fackförening) medvetande, d.v.s. resa krav som gällde förbättringar i deras situation inom det existerande systemets ram. Senare har man också sett exempel på rent reaktionär kamp från arbetarnas sida. Det grövsta exemplet finner vi i Hitlertiden.
Under sådana omständigheter kan det ligga nära till hands att, som Lenin gjorde, utforma en strategi med innebörden att ett avantgarde i den rena socialismens namn påtar sig vissa av proletariatets uppgifter. Som teoretisk förutsättning kan man då anta att de representerar arbetarklassens mest framskridna medvetande.
Problemet visar sig idag ofta bland enskilda eller grupper av intellektuella som vill verka för socialismen i en svängning mellan två ytterpoler. Den ena en total underkastelse under den konkreta existerande arbetarklassen, en extrem "tjäna folket"-ideologi, som kan tillåta accepterandet av de mest reaktionära ståndpunkter om de bara hyses av representanter för arbetarklassen. Den andra ett i praktiken totalt negligerande av den konkreta arbetarklassen, där lång tids exploatering av arbetarklassen kan försvaras i namn av dess Sanna Historiska Intresse.
Är då inte detta problem aktuellt för rådssocialismen? Jo, i allra högsta grad. Jag skall därför ägna ett avsnitt åt detta.
Den klassiska rådssocialistiska ideologin skattar arbetarnas självverksamhet högt. Man tror på arbetarklassens förmåga att spontant skapa sina egna kamporgan. I Ryssland 1917 och i Tyskland 1918-20 gavs exempel på detta i bildandet av fabrikskommittéer och råd. För den rådssocialistiska ideologin utgör dessa kärnan för det socialistiska samhället.
Utvecklandet av arbetarnas självmedvetenhet sker bland annat genom kampen. Strejker, fabriksockupationer o.s.v. skärper medvetandet om det kapitalistiska samhällets omänsklighet och väcker insikten om ett möjligt socialistiskt system.
Den rådssocialistiska ideologin tycks därför ha vad man ibland kallar en spontanistisk tendens. Och denna sägs ibland vara uttryck för just en starkt hegeliansk tendens i marxismen. Arbetarklassen är historiens subjekt, bäraren av det godas idé, som genom att långsamt komma till självmedvetande närmar sig uppfyllandet av sin historiska uppgift: Att skapa det socialistiska samhället.
Men den rådssocialistiska ideologin tillmäter också medvetandet en viktig roll. Omvandlingen av systemet sker inte i blindo. Om den skall lyckas bör den ha karaktären av ett projekt: ett handlande som utgår från en medveten bild av det som skall skapas i framtiden.
Vi kan nu konstatera en första möjlig motsägelse: spontaneitetsidén förefaller strida mot idén om det framtidsinriktade medvetandets viktiga roll. Är det en allvarlig motsägelse?
Jag är inte övertygad om det. Ty det är fortfarande rimligt att förena idéerna. Över lång tid skapar kampen medvetenhet, som sedan i allt större utsträckning kommer att bestämma de former som kampen tar. Spontaneiteten kommer därför framför allt att innebära att denna medvetenhet inte tillförs utifrån som teoretisk kunskap, utan i första hand är ett resultat av praktisk erfarenhet.
Nu menar t.ex. Pannekoek och andra rådssocialister att den ideologiska medvetenheten i själva verket är avgörande. De tröttnar inte på att inskärpa att borgerlighetens andliga makt eller hegemoni över proletariatet är minst lika farlig som dess makt till materiell exploatering. Genom produktionssystemets uppläggning, genom utbildning, propaganda, press, seder o.s.v. sprids och stärks hela tiden den borgerliga ideologins belägring av proletariatets medvetande. Borgerligheten måste därför också besegras på ideologins plan.
Här är det nu bäddat för en motsägelse. Ty å ena sidan trycker Pannekoek på att kapitalismens utveckling kommer att medföra nya vilda strejker och fabriksockupationer som utgör fröet till rådssystemet. Vid skapandet av detta behöver arbetarklassen inga "reflexionsgrupper", ty när ögonblicket kommer skapar den sina egna organ: råden.[16] Men å andra sidan förväntas människorna före omvandlingen vara medvetna om det som de skall skapa. Aktionen skall inte vara blind. Och frigörelsen skall vara en tid då man inom arbetarrörelsen väljer orientering för framtiden. Vidare ligger den borgerliga ideologin över detta som en slöja.
Utifrån det första perspektivet kan varje revolutionär organisation framstå som onödig. Utifrån det andra blir detta mindre självklart. Där blir en av de uppgifter som Lenin ställde för partiet rimlig också för den rådssocialistiska ideologin. Richard Gombin, som i Les origines du gauchisme diskuterar denna motsägelse, citerar några rader från Pannekoek 1947:
"Partierna tillfaller funktionen att sprida idéer och kunskaper, studera, diskutera, formulera sociala idéer och genom propaganda upplysa massorna. Arbetarråden är den praktiska handlingens organ, klasskampens organ; partierna tillfaller uppgiften att skapa den andliga styrkan. Deras arbete är en oundgänglig del av arbetarklassens frigörelse av sig själv."[17]
Gombin menar att Pannekoeks partiuppfattning härigenom blir oklar. Han skriver:
"Under dessa betingelser, då partiet bestäms som alla 'de som ser längre', har det inte en förstarangsroll att spela? Återfaller man inte till en idé om partiet som ledande? Kommunisterna, säger Pannekoek, är de som har de klaraste idéerna, som är i stånd att gå i förväg, att föreslå de bästa åtgärderna. Är dessa inte också de mest motiverade att leda massorna? Mellan att 'föreslå åtgärder' och 'pressa på åtgärder' är avståndet inte stort."[17]
Jag menar dock att det är en avsevärd skillnad mellan en grupp som utan ledningsanspråk framställer sina förslag och ett parti som är uppbyggt utifrån principen om disciplin och lydnad. Man bör också minnas den rådssocialistiska gruppens ideologi: Den talar för en struktur där maximalt självstyre råder, där den själv inte kan uppträda med några ledningsanspråk.
I denna bok har jag inte avvisat idén om organisation över huvud taget. En massorganisation av syndikalistisk typ faller inte utanför ramen för bokens skiss. Men vissa av de problem som nämnts ovan berör naturligtvis även denna.
I den historiska utvecklingen eller i arbetarklassen ser jag ingen garanti för socialism som självstyre. Situationen tecknar sig som långt mer öppen. Samtidigt accepterar jag den marxistiska idén om arbetarklassens särställning: genom dess ställning i produktionslivet är möjligheterna större att den upplever det kapitalistiska systemets förtryck på ett mycket direkt sätt. Detta betyder att den kan ses som en potentiell kraft i kampen för socialismen. Dess aktuella inriktning är dels avhängig tillfälliga ekonomisk-politiska konjunkturer, dels de alternativ som dess representanter är medvetna om. Liksom Pannekoek tror jag alltså att den ideologiska medvetenheten måste tillmätas stor roll.
Bl.a. brist på klara föreställningar om socialistiska alternativ till de exploateringssystem som man revolterar mot, liksom en fixering vid det negativa sovjetiska exemplet som det Socialistiska Alternativet har bidragit till att olika revoltrörelser förblivit ofullgångna. De har kunnat hållas vid liv bara så länge den spontana entusiasmen existerat. Botemedlet är därmed inte ur rådssocialistiskt perspektiv ett parti av leninistisk typ som leder massorna mot socialismen. Botemedlet är höjd medvetenhet, en massornas ökade tilltro till förmågan att ta saken i egna händer.
Betonandet av arbetarklassen (ett vagt begrepp) innebär inte att andra klasser eller grupper utesluts ur det socialistiska perspektivet. Det är bara en fråga om var man väntar sig finna en majoritet av potentiella förkämpar för socialismen.
En konsekvens av resonemangen ovan blir nödvändigheten att utarbeta modeller för det socialistiska samhället samt att bekämpa aktioner och ideologier som minskar människors tilltro till sin förmåga att i gemenskap gestalta sina egna levnadsvillkor.
Slutligen vill jag, beträffande den motsägelse som jag kort berört i det här avsnittet, betona att den i ännu högre grad är problematisk för vissa utformningar av den leninistiska ideologin. I denna utformning - som jag tror är vanlig - avvisas varje form av spontanism. Arbetarna kan inte av egen kraft forma det nya systemet, utan måste under en lång fas ledas av partiets elit. Men utformningar av modeller för det framtida systemet avvisas också - i detta fall som utopism. Socialismens möjligheter förefaller då starkt beskurna: Varken arbetarklassens förmåga att skapa socialistiska former eller ledarnas medvetna planering för framtiden har någon avgörande roll att spela.
Det bör redan ha blivit klart att det finns rådssocialistiska inslag eller tendenser i många historiskt kända ideologier. Mycket av den rådssocialistiska kritiken mot leninismen har anförts av anarkister och syndikalister. Begreppen anarkism och syndikalism har emellertid i våra dagar fått en dålig klang. Det förra förbinds med extrem individualism och terrorism. Syndikalismen framställs gärna som den reformistiska intressekampens lära. Detta sker både i den marxist-leninistiska, stalinistiska och borgerliga propagandan.
Denna propaganda saknar inte verklighetsunderlag, men ger en ensidig och alltför entydig bild av dessa ideologier och motsvarande rörelsers historia. Denna bild har bitit sig fast i revolutionära kretsar inte minst genom Engels och Lenins polemiska karakteristiker till exempel i den förres "Om auktoriteten" från 1873 eller den senares Vad bör göras? och Staten och revolutionen. För anarkismens del bidrar naturligtvis också att Bakunin hade oförsyntheten att kritisera Marx i Första Internationalen.
Liksom rådssocialisterna omfattade flertalet av anarkisterna och syndikalisterna på avgörande punkter den marxistiska analysen av det kapitalistiska samhället. Bakunin satte Marx verk mycket högt, prisade honom som teoretiker (jfr t.ex. "Brief an Alexander Herzen 28.10.1969"). Han översatte Kapitalet till ryska.
I samband med rådsrörelsens teori och praktik har personalunioner uppstått som vore otänkbara om klyftan vore så stor som man ofta antar. Marxisten Antonio Gramsci samarbetade nära med anarkister vid tiden för rådsrörelsen i Turin i Italien 1919-20.[18] Under Spanska revolutionen 1936-39 knöt Karl Korsch kontakter med den anarkistiska rörelsen. Han tvingades medge att denna ur hans marxistiska perspektiv tvivelaktiga rörelse i sin faktiska praktik åstadkommit mer socialism än någon renlärig marxist-leninistisk organisation. Franz Pfemfert, grundare av den tyska vänsterkommunistiska tidskriften Die Aktion (1910-32), publicerade uppsatser av Bakunin och Krapotkin och samarbetade med anarkister. Förutsättningen var att de accepterade idén om proletariatets diktatur, fattad som arbetarmakt utövad genom råden.
Av Manfred Bocks avhandling om syndikalism och vänsterkommunism i Tyskland 1918-23, Syndikalismus und Linkskommunismus, framgår tydligt hur svår gränsdragningen mellan vissa former av "ren" rådskommunism och anarkosyndikalism eller anarkokommunism kan vara. Pannekoek, som i olika sammanhang omnämnt anarkism och syndikalism i ganska negativa ordalag, anklagades under den s.k. masstrejkdebatten (med sin höjdpunkt omkring 1911-13) av Karl Kautsky för "syndikalistisk avvikelse".[19]
I en uppsats från 1919, "Das sozialistische und das syndikalistische Sozialisierungsprogramm" söker Karl Korsch ange likheter och skillnader mellan syndikalism och marxistisk socialism. Av syndikalismen har man lärt att tyngdpunkten i den revolutionära kampen om socialisering inte kan gälla det statspolitiska området, utan produktionens område. Om verklig socialisering kan man tala först när arbetarna är likaberättigade deltagare i produktionen och dess uppläggning. Däremot står den marxistiska socialismen enligt Korsch främmande för det syndikalistiska svärmeriet för små, "naturliga" produktionsenheter. Den marxistiska socialismen accepterar den tekniska utvecklingen och dess krav på produktionen.
Denna avgränsning är emellertid inte särskilt lyckad. Den var redan under 1900-talets början otillämplig på stora delar av den syndikalistiska rörelsen.
Jag förnekar inte att det är möjligt att gentemot andra ideologier avgränsa en kärna av "ren" rådskommunism. Men det är tydligt att gränserna är suddiga. Som redan nämnts är inte heller avsikten med denna bok att plädera för någon "ren" ideologi. Då jag fortsättningsvis någon gång tar upp en eller annan aspekt av t.ex. anarkismen utförligare än som förefaller motiverat av bokens huvudsyfte, är skälet att jag vill visa på vissa förvrängningar som den utsatts för, i synnerhet på områden som gäller idén om socialism som självstyre.
Är då inte rådssocialismen en form av trotskism?
Av rörelser som själva menar sig föra det marxist-leninistiska arvet vidare är det framför allt de trotskistiska som diskuterat frågan om arbetarråd (liksom för övrigt frågan om de demokratiska rättigheterna i det socialistiska samhället). Deras förhållande till arbetarråd och självstyre är emellertid, som t.ex. Maurice Brinton (Fabrikskommittéerna i ryska revolutionen) påpekar, tvetydigt. Den engelska grupp, Solidarity, som givit ut Brintons bok brukar i sin tidskrift med samma namn roa sig med att klippa bitar ur engelska trotskisttidningar som visar trotskiströrelsernas svårighet att förena synen på självstyre med synen på partiets ledande roll.
Problemet är naturligtvis att rådssocialismen är inskriven i en icke-leninistisk, för att inte säga antileninistisk tradition.[20] Pannekoek betraktar t.ex. redan 1921 den ryska revolutionen som en form av borgerlig revolution.[21] Regimen innebär en form av statskapitalistiskt styre med en härskande byråkratklass som exklusivt förfogar över produktionsmedlen. Den leninistiska partisocialismen är en ny teori och praktik för herravälde som svarar mot den utvecklade kapitalismens effektivitetskrav. Nationalisering och erövrande av statsapparaten är helt i linje med detta. Problemet med den trotskistiska rådstanken är att den riskerar att komma i konflikt med den trotskistiska strategin i övrigt.
Nu hyllar Lenin i Staten och revolutionen från 1917 arbetarråden, men denna text är, som jag försöker visa i ett senare kapitel, svävande beträffande rådens uppgifter i det socialistiska systemet. Lenin visade mycket sent ett genuint intresse för råden och har uppenbara svårigheter att inlemma rådstanken i sin allmänna strategi.[22] Det blir än tydligare om man ser på flera av hans skrifter samt hans politiska praktik. Hos Trotskij själv finns ingen klart uttalad rådsvänlig ideologi.
Rådssocialismen har inte haft något starkt fäste i Sverige. Den revolutionära rörelsen har dominerats av marxist-leninistiska tankegångar. Material med rådssocialistisk relevans har publicerats i liten utsträckning. Ett viktigt undantag utgörs av den på Partisanförlaget utgivna antologin Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre (redigerad av E. Mandel, som brukar betecknas "trotskist"; det är dock typiskt att utdraget ur Gorters "Öppet brev till kamrat Lenin" inte alls innehåller dennes kritiska synpunkter på Lenins revolutionsstrategi för Västeuropa). Från anarkistiskt och syndikalistiskt håll har smärre pamfletter och antologier med rådsorienterade bidrag utgivits.
När detta skrivs, våren 1973, har situationen förändrats såtillvida att en rad smärre rådssocialistiska grupper börjat växa upp runt om i landet. Tidskriften Liberal Debatt har genomgått en grundläggande ideologisk förändring och utkommer under namnet Frihetlig socialistisk tidskrift, tidningen Arbetarmakt med undertiteln "Oberoende rådssocialistisk tidning" har börjat utges och Växjö ungsocialister aviserar översättningar av nya och klassiska rådssocialistiska texter, bl.a. av Pannekoek.
Situationen står i skarp kontrast till situationen i andra länder, t.ex. Västtyskland, Frankrike och Italien. I Frankrike diskuteras t.ex. idén om självstyre i en rad småtidskrifter och sedan december 1966 utkommer en ambitiös kvartalstidskrift, nu under namnet Autogestion et socialisme (Självstyre och socialism), tidigare Autogestion. Seriösa böcker i ämnet har också utgivits.
Förändringen av titeln på den franska tidskriften är symptomatisk. Den har från början varit en socialistisk tidskrift, men betonar nu detta i titeln. Termen "självstyre" har fått en tvetydig klang. Inbitna försvarare av kapitalistiska produktionsformer har börjat plädera för självstyre inom ramen för dessa former. Gentemot denna tendens har det blivit viktigt att hålla linjen klar.
Men också marxist-leninistiska grupper har haft en tendens att avsiktligt eller oavsiktligt kompromettera begreppet, genom att sammanblanda det med "medbestämmande". Den avsiktliga sammanblandningen innebär att man avvisar hela idén om självstyre.[23]
Vad kan sägas om rådssocialismen som historisk rörelse? Fritz Kool gör i den tidigare nämnda antologin Die Linke gegen die Parteiherrschaft följande balansräkning:
"Den historiska roll som rådskommunismen ändå spelat ligger mindre på det praktisk-politiska planet än på det teoretiska. Uppfattad i sin helhet är den grundad på en radikalt fattad marxism. Under 50 år har den erbjudit en mot socialdemokratin liksom mot bolsjevismen riktad antimodell av det kommunistiska samhället och den revolution som skall påbörja detta" (a.a. s. 8).
I inledningen till N. Krasso och E. Mandel, Trotskijs marxism karakteriserar Lennart Berntsson trotskismen på följande sätt:
"Den följer i detta avseende mönstret för alla de oppositionsgrupper som uppkom inom Kommunistiska Internationalen - de högerbetonade grupperna uppgick efter några år i socialdemokratin och de vänsterinriktade organisationerna fördrevs till politisk isolering och betydelselöshet" (s. 11).
Berntssons bedömning gäller främst oppositionsgrupper inom Kommunistiska Internationalen. Den torde ha giltighet för de flesta rådskommunistiska rörelser, oavsett om de uppstod inom Kommunistiska Internationalen eller ej. De var jämfört med många andra organisationer numerärt små och hade mindre medel till förfogande för att göra sig hörda. Men man bör, som Kools påpekar i annat sammanhang, också minnas att den rådskommunistiska rörelsen var mindre iögonenfallande helt i enlighet med sin ideologi. Den ville inte uppträda på arenan som ett styrande parti.
Omdömet är ändå inte obetingat sant för vänsterinriktade organisationer som inte klart deklarerade sig som marxistiska. Ett lysande undantag utgör anarkismen och anarkosyndikalismen i Spanien, vilka 1936 kom att sätta sin prägel på en revolution vars resultat nog måste bedömas som bland det mest storslagna som den socialistiska rörelsen känner. Den socialistiska organisering i kommuner som kom till stånd i flera regioner i Spanien svarar väl mot det rådssocialistiska idealet. Olyckliga historisk-politiska konjunkturer har gjort att detta socialistiska experiment aldrig blivit känt i någon större utsträckning, medan den ofullgångna Pariskommunen, inte minst genom Marx, omspunnits med mytens skimmer. Inte minst har marxist-leninister nogsamt undvikit att på allvar ta upp de spanska försöken.
Kools bedömning är tvivelaktig. Rådsteorin har knappast haft samma ställning som den leninistiska eller stalinistiska. Ingen rådsrevolution har fullföljts ända till bildandet av ett varaktigt system grundat på rådsprinciper. Men en hel rad historiska revolutionära aktioner förkroppsligar idén. Det är bland annat därför man kan uppfatta rådsprincipen som någonting annat än en abstrakt idé, som en historisk tendens att hoppas möjlig att aktualisera.[24]
Hit kan - om än med viss tvekan - räknas 1871 års Pariskommun som fick Marx att formulera principer för det socialistiska övergångssamhället helt till anarkisternas gillande.[25] I Staten och revolutionen, där Lenin hyllar arbetarråden, anknyter han just till Pariskommunen. Bådas förhållande till denna är dock, som nämnts ovan, tvetydigt (jfr kapitel 6).
Vidare bör man nämna resningarna i Ryssland 1905-1917, som till stor del skedde spontant (om man med detta menar att det inte var partibeslut som var avgörande) genom arbetarnas skapande av egna kamporgan, fabrikskommittéer och sovjeter ("råd"),[26] Tyskland 1918-20,[27] Ungern 1919,[28] Italien 1919-20,[29] Spanien 1936-39,[30] Polen 1956,[31] Ungern 1956,[32] Tjeckoslovakien 1968[33] samt Frankrike 1968.[34]
Jag har här endast tagit upp större händelser av den aktuella typen. De skiljer sig också åt i en rad avseenden: arbetarnas medvetet formulerade krav har varit mer eller mindre uttalat revolutionära, en rådsideologi har funnits mer eller mindre klart uttalad, rörelsen har hejdats mer eller mindre tidigt, dess genomslagskraft eller utbredning bland arbetarna har varierat o.s.v. Gemensamt för dem är emellertid tendensen till självorganisering ofta i form av något slags arbetarråd.[35]
Det är också viktigt att komma ihåg att en aktion från arbetarnas sida inte endast kan bedömas utifrån de uttalade målsättningarna. Sättet att organisera fabrikskommittéer kan i handling innehålla en långt radikalare kritik av existerande sociala förhållanden än den medvetet formulerade ideologin eller de framställda kraven. Handlingen kan vara långt mer radikalt ifrågasättande och därigenom riktad mot ett framtida tillstånd än det program man omfattar. Det omvända gäller naturligtvis också. Programmet kan vara mycket radikalare än praktiken.
Förklaringarna till varför dessa embryon till socialistiska revolutioner med rådsliknande karaktär inte lyckats varierar. Det är också givet att förklaringarna i många avseenden blir olika för olika revolutionstillfällen. I flera fall rör det sig om yttre intervention av en militärt sett överlägsen makt: jag tänker här på Ungern, Polen och Tjeckoslovakien. Därmed vill jag inte ha sagt att de enda problemen med dessa revolutioner låg i detta förhållande. Yvon Bourdet hävdar i boken La délivrance de Prométhée att inga av de sentida självstyrelseförsöken gått under på grund av sina egna inre motsägelser. Det är svårt att veta om han har rätt bland annat beroende på svårigheten att avgöra vad som är "inre" och "yttre". Dessutom kan den tvivlande invända att just deras kortvarighet var garantin för att de inte skulle gå under genom inre motsägelser.
För Rysslands del hävdar Pannekoek liksom Claude Lefort i Éléments d'une critique de la bureaucratie att det bolsjevikiska partiets möjlighet att ta över berodde på att proletariatet inte var "moget" för socialism ännu. Exakt vari denna "omogenhet" bestod och hur den kunde avhjälpas (om den över huvud taget kunnat avhjälpas) förblir oklart.
Utgångspunkten syns då vara den att proletariatet har just den historiska missionen att ta sitt öde i egna händer och att den, då så inte sker, därmed visar att den ännu inte är mogen för sin uppgift.
En sådan analys aktualiserar de problem med synen på arbetarklassen, som jag ytligt berört ovan i avsnitt 3 och 4. Jag menar dessutom en sådan analys vara alltför ospecifik. En revolutions misslyckande hänger ofta samman med en rad specifika faktorer, tillfälliga historisk-politiska konjunkturer som kan vara svåra att inordna under någon allmän princip.
En konkret analys av de ofullbordade "rådsrevolutionerna" faller tyvärr utanför omfångsramen för denna bok. Här skall jag därför inskränka mig till några reflexioner.
Från marxist-leninistiskt håll härleds ofta revolutionsungars misslyckande till bland annat avsaknaden av ett revolutionärt ledande parti med grepp om massorna och med förmåga att göra de taktiskt riktiga dragen i situationen. Otaliga är de analyser av Frankrike 1968 som utmynnat i denna tes.[36] Detsamma gäller Tyskland på 20-talet.
Men i samtliga aktuella situationer gäller att det existerat marxist-leninistiska organisationer. Dessa visar sig emellertid genomgående ha agerat felaktigt, de har urartat beträffande sitt revolutionära innehåll, de har urartat beträffande sin struktur (den demokratiska centralismen har blivit till byråkratisk centralism), ledarna har varit dåliga ledare, eventuellt förrädare. Kravet reses därför ständigt på nytt på förnyelse av parti, partistruktur eller utbyte av ledare.
Här menar jag att en grundläggande svaghet i denna revolutionsstrategi visar sig. Med alla de historiska exempel, som givits från marxist-leninistiskt håll, skulle man kunna våga formuleringen av en hypotes om en de marxist-leninistiska organisationernas tendens till degeneration (detta kommer jag ytterligare att beröra i kapitel 6 nedan). Men framför allt består svagheten i att strategin är sådan att rörelsens möjligheter står och faller med ledningens förmåga att fatta de riktiga besluten.
Man måste dock inte tolka situationen som att det borde ha funnits ett särskilt "praktiskt subjekt",[37] partiet, som förde massrörelsen mot socialismen. Man kan också tänka sig att vad som saknades var en förberedelse som gjorde det möjligt för massorna själva att driva sin rörelse utöver de tillfälliga spontana erövringarnas ram. Att det saknades medvetenhet om alternativ.
Korsch polemiserar i en uppsats ("Grundsätzliches über Sozialisierung") mot Kautskys avvisande av framtidsmodeller som fantasteri. Beträffande Tyskland skriver han:
"Så är det då inte att tillbakaföra på yttre tillfälliga fenomen, när under de ödesdigra månaderna efter november 1918, när borgarklassens politiska maktorganisation brutit samman och inga yttre hinder stod i vägen för övergången från kapitalism till socialism, den stora stunden måste svepas undan outnyttjad, då de socialpsykologiska förutsättningarna för dess utnyttjande helt saknades, då en bestämd tro, som kunde rycka med sig massorna, på det snabba förverkligandet av det socialistiska hushållningssystemet förenad med ett klart vetande om naturen hos de steg som närmast skulle tas, inte stod att finna" (a.a. s. 74).
De tyska händelserna 1918-23 är svåra att få grepp om. Splittringen bland vänsterrörelser var stor, revolution och kontrarevolution bytte hastigt plats på skådeplatsen. Händelserna i Tyskland har givit avgörande impulser för utvecklandet av den rådssocialistiska ideologin, men också omvänt, som nämnts, uppfattats som ett av de historiska bevisen för nödvändigheten av ett revolutionärt parti.
För en bild av de tyska händelserna som drar tesen om det revolutionära partiets nödvändighet i tvivelsmål vill jag här hänvisa till Solidarity-pamfletten Spartakism to National Bolshevism; The KPD 1918-24 (nu på svenska under titeln Från spartakism till nationalbolsjevism). Den visar hur det funnits partier, planering och till och med en Trotskij vid planeringen vid ett tillfälle, men utan att det inneburit någon avgörande förändring till det bättre av situationen. Den försöker också visa hur den tilltagande centraliseringen av tyska kommunistpartiet innebar dess tilltagande styrning från Moskva.[38]
Tanken att en rad av historiens revolutionära situationer skulle ha utmynnat i ett socialistiskt system om det funnits ett parti av marxist-leninistisk typ vilar på tre punkter:
1. Specifika analyser av revolutionära situationer, där man finner grundfelet vara avsaknaden av ingripande på vissa strategiskt viktiga punkter. 2. Allmänna teoretiska antaganden om proletariatets möjlighet att själv ta makten, att styra sig själv o.s.v. 3. Förutsättningen att det leninistiska partiet en gång visat sin effektivitet i revolutionära sammanhang.
Jag kan här av nämnda skäl inte gå in på 1. Punkt 2 återkommer jag till vid diskussionen om elitpartiet och proletariatets diktatur. I förbigående vill jag emellertid peka på att punkt 2 lätt får till effekt att man "läser av" situationer så att resultatet i alla lägen måste bli 1. I många fall är ett annat resultat omöjligt, då det skulle innebära att hemfalla till "småborgerligt" tänkande. Dessutom ligger det nära till hands att i efterhand bestämma "revolutionärt parti" och "revolutionär ledning" på sådant sätt att dess misslyckande blir kriteriet på att det inte var ett genuint sådant.
Punkt 3 skall jag emellertid beröra något här. Idén uttrycks, om än föga subtilt, i följande rader av Gunnar Bylin:
"Vi stödjer oss inte på Lenins verk därför att de är skrivna av honom utan därför att de innehåller analyser, hypoteser och förslag till handlande som klasskampens praktik visat vara riktiga. Lenins idéer har testats i experiment, i arbetarklassens kamp och därigenom visats vara korrekta ... att leninismen gick segrande ur striden berodde inte på Lenins begåvning eller lysande penna i och för sig utan just på att hans idéer överensstämde med verkligheten.
Oktoberrevolutionen, världens första socialistiska revolution, står som det mest lysande beviset på teorins riktighet."[39]
Här ligger en rad antaganden outsagda. Bolsjevikernas maktövertagande likställs här med leninismens seger. Det tycks förutsätta ett mycket enkelt förhållande mellan leninismens teser och den faktiska praktiken. Det förefaller också finnas en väl enkel socialdarwinism i detta: eftersom en viss grupp kunde sätta sig i maktposition, så var alla dess idéer riktiga. Här förutsätts på ett inte alltför ovanligt sätt en historiefilosofi som konsekvent tillämpad gör att varje lyckad kupp visar att kuppmakaren i allt har rätt. Den tillämpas dock sällan särskilt konsekvent: alla kommunismens nederlag tas inte till intäkt för att ideologin var felaktig, att den testats och i praktiken befunnits vara falsk.
Man kunde tänka sig att den leninistiska modellens kärna trots allt erhållit starkt stöd genom oktoberrevolutionen. Men det finns hakar.
För det första var revolutionens inledning i februari i stor utsträckning spontan. Bolsjevikerna hade ytterst litet med denna resning att göra. Dess mera betydande ledare befann sig i landsflykt. Bland bolsjevikerna i Ryssland rådde i själva verket förvirring. En viss förändring torde ha inträtt med Lenins återkomst till Ryssland i april. Han blev onekligen varse situationens möjligheter. Mot många partimedlemmars vilja genomdrev han den ena åtgärden efter den andra. Upplösningen av den konstituerande församlingen och det skickliga utmanövrerandet av andra vänstergrupper får nog till stor del skrivas på Lenins taktiska skicklighet (väl dokumenterad till exempel i L. Fischers stora biografi Lenin).
Det var inte något väldrillat leninistiskt parti som ledde proletariatet och bondemajoriteten i Ryssland mot revolutionen. Det finns alltför många välgrundade källor som på denna punkt motsäger den idealiserade historieskrivning som fulländades under Stalintiden och som märkligt nog ännu sväljs med hull och hår av vissa vänstergrupper i vårt land. Dess extrema beroende av Lenins personliga auktoritet och taktiska blick talar vidare allt annat än för denna partiform. Det vittnar snarare om en ytterlig sårbarhet.
Det som talar för den leninistiska strategin på denna punkt är just beslutet att gripa makten, som ytterst syns ha skett utifrån Lenins planläggning.[40] Det är ju på denna punkt som så många andra revolutioner antas ha felat.
Men detta är inte något särskilt starkt bevis av flera skäl. För det första är det oklart om detta nödvändiggör skapandet av ett parti av den typ som Lenin förespråkade (än mindre naturligtvis den statsform som skulle upprättas efter maktövertagandet). Man kan dels tänka sig en mycket högre medvetenhetsgrad bland de revolterande massorna som gör att de själva ställer sig denna uppgift, dels politiskt medvetna aktivitetsgrupper som påtar sig denna uppgift utan att fördenskull forma ett ledande parti.
För det andra är det ryska exemplet problematiskt med tanke på dess resultat. Ett system upprättades som kallats statskapitalism, étatism, socialkapitalism eller degenererad arbetarstat. Det är bara inbitna stalinister som hyllar systemet som socialistiskt fram till Chrusjtjevs maktövertagande. De flesta andra grupper hävdar antingen att systemet under ett tidigt skede utmärktes av en strävan mot socialism som på grund av olyckliga yttre omständigheter inte kunde bli mer än en strävan, eller att det aldrig funnits mer än rudiment av socialism i det ryska systemet.
Tidpunkten för sovjetsystemets begynnande degeneration som socialistiskt system har i själva verket under åren flyttats allt längre bakåt i tiden, så att den nu också av marxist-leninister inte sällan bestäms redan till tiden under Lenin.[41] Det märkliga är emellertid att detta i så liten utsträckning fått kasta någon skugga över oktoberrevolutionen som bevis för den leninistiska teorins och strategins rimlighet. Ty även om inte många idag uttalar sig med samma trosvisshet som Gunnar Bylin i ovan citerade artikel, så är det oktoberrevolutionen som grundlagt bilden av den leninistiska revolutionsstrategins överlägsenhet.
Antagandet om dess överlägsenhet har inte sällan lett till blindhet gentemot andra strategiers möjlighet. Karl Korsch har jämfört bolsjevikernas agerande i Ryssland med den anarkosyndikalistiska CNT:s i Spanien. Jag citerar:
"Gentemot dem, som idag efter 20 år framhåller den revolutionära beslutsamheten hos den bolsjevikiska ledningen 1917 gentemot den kaotiska, av vacklande och inre motsättningar karakteriserade obeslutsamheten hos de spanska anarkisterna och syndikalisterna mellan 1936 och 1938, är det lämpligt att erinra om att Lenin och hans parti, under de svarta dagarna i juli 1917, tre månader före oktoberrevolutionens seger, inte heller var i det läget att de kunde förhindra en situation eller omforma till en seger, en situation som den döde S. B. Krassin (en dåtida bolsjevik, som senare övertog höga ämbetsmannaposter i sovjetregeringen, men då var ledare i ett industriföretag) då karakteriserade på följande sätt: 'De såkallade massorna, huvudsakligen soldater och ett antal av huliganer drev mållöst omkring två dagar på gatan, sköt på varandra, ofta av fruktan, sprang därifrån vid minsta fara, utan någon idé om vad det hela skulle tjäna till.'
Till och med en bra tid senare, när glorifieringen av den segerrika revolutionen redan påbörjats, men ännu en mild 'självkritik' var möjlig i de övre rangerna av det härskande partiet, påminde folkkommissarie Lunatscharsky med följande ord om julihändelserna: 'Vi måste medge att partiet inte visste någon utväg ur svårigheterna.' Det var tvunget att genom demonstration kräva något av mensjevikerna och socialrevolutionärerna som dessa var organiskt oförmögna att ge. Och när de - som väntat - vägrade, visste partiet inte, hur det skulle gå vidare. Det lämnade demonstranterna på tauriska platsen utan någon plan och gav motståndaren tid att organisera sina krafter, medan de våra splittrades och vi med öppna ögon gick in i en tids nederlag."
Korsch för ytterligare resonemang och drar slutsatsen:
"Det vore därför orättvist att förebrå de spanska arbetarna och deras revolutionära syndikalistiska och anarkistiska ledning för att de underlåtit att gripa makten på regional katalansk eller nationell nivå, under betingelser som ett verkligt revolutionärt parti som det ryska bolsjevikiska skulle utnyttjat. Man kan inte beteckna bolsjevikernas politik i juli 1917 som 'försiktig och realistisk revolutionär politik' och sedan beskylla samma politik för 'brist på revolutionärt förutseende och beslutsamhet', när den upprepas under helt likartade omständigheter av syndikalisterna i Spanien."[42]
CNT:s organisationsmodell och den spanska revolutionen framstår i själva verket som långt intressantare som modell än den bolsjevikiska. Den något chockerade, men ärligt granskade marxisten Korsch får tala:
"Den för denna uppgift genom mångåriga och ständigt förnyade diskussioner, burna från de stora städerna ut i de mest avlägsna hörn av landet, grundligt förberedda syndikalistiska och anarkistiska arbetarrörelsen visste besked om sina egna ekonomiska mål och hade en i sin helhet långt mer realistisk föreställning om de första stegen för att uppnå dessa mål än den så kallade 'marxistiska' arbetarrörelsen i övriga Europa i liknande situationer" (a.a. s. 121).
Kollektiviseringsgraden översteg vida sovjetorganiseringens i Ryssland.[43] Praktiskt ifrågasattes härigenom många ofta förekommande teser om möjligheten respektive omöjligheten av kollektivisering under vissa betingelser. De ekonomiska betingelserna var knappast gynnsamma, kollektiven visade sig i flera sammanhang, trots samtidigt förbättrade sociala levnadsvillkor, producera mer och bättre (bland annat krigsmateriel för inbördeskriget), exemplets makt att övertyga marginella grupper eller sådana som tidigare ställt sig negativa till kollektiviseringstanken visade sig stor. Till dem som var svårast att övertyga hörde många av de moskvatrogna kommunisterna som i synnerhet på högre funktionärsnivå var snabba att förklara kollektiviseringen för "småborgerlig", för att sedan effektivt arbeta för att krossa den.[44]
Ur modellsynpunkt är det naturligtvis viktigt att analysera bakgrundsbetingelserna för kollektiviseringen. Just ekonomins eller produktionens karaktär, landets speciella kulturella tradition o.s.v. kan ju ha inneburit att här fanns möjligheter som var fördelaktiga. Men en sådan analys bör inte utgå från att eftersom man lyckades till en del så måste betingelserna ha varit så speciella att inga erfarenheter för samtida socialistisk strategi kan dras.
CNT:s agerande som politiskt förbund var inte utan brister. Det är viktigt ur modellsynpunkt att analysera dess förhållande till den politiska makten. Det har kritiserats för att utifrån sin syndikalistiska ståndpunkt ha bortsett alltför mycket från den politiska maktaspekten. Korsch, men också författare med mer eller mindre klar syndikalistisk eller anarkistisk inriktning, har tagit upp denna punkt.[45]
Jag vill sluta detta avsnitt med att än en gång citera Korsch, som trots CNT:s brister fann sig föranlåten att konstatera:
"Dessa antiparti- och anticentralistiska fackföreningsformer grundades uteslutande på de arbetande massornas självverksamhet. Hela arbetet utfördes inte av ämbetsmannamässiga funktionärer utan av eliten av arbetare i respektive industrigren. Denna medvetna elit, som under revolutionen - inom ramen för eller utanför fackförbunden - valdes in i aktionskommittéerna av arbetarna, var det så, som genom sitt initiativ och sitt exemplariska, uthålliga, påbörjande arbete möjliggjorde de grundläggande resultaten för den nya revolutionära perioden. Denna historiska lärdom från den spanska revolutionen är av bestående värde för organisation och taktik i den revolutionära rörelsen" (a.a. s. 125).
I uppräkningen av revolutionära episoder med rådstendens förekommer det som ibland kallas Ungernrevolten. Dess innebörd har förvrängts genom ensidighet från två håll: från borgerligt håll har man gärna velat se resningens huvudmotiv som kravet på demokrati fattat i den västeuropeiska meningen. Det är riktigt såtillvida som man velat återerövra vissa demokratiska rättigheter. Men demokratiska rättigheter måste inte förbindas med ett politiskt system av västeuropeisk typ, trots att det ur borgerligt perspektiv framstår som den enda möjligheten.
Från visst marxist-leninistiskt håll (reaktionen har inte varit enhetlig) och i synnerhet från stalinistiskt håll har man gjort samma entydiga bedömning, men med en omvänd värdering. I Kommunistiska Förbundet Marxistleninisternas tidskrift Marxistiskt Forum kan därför ett resonemang om antagonistiska motsättningar illustreras på följande sätt:
"Men också under socialismen kan motsättningar inom folket under vissa betingelser och temporärt ta sig antagonistisk form. Så var t.ex. fallet med den kontrarevolutionära statskuppen i Ungern 1956:
'Det rörde sig om att reaktionärer inom ett socialistiskt land i förbund med imperialisterna och i ett försök att förverkliga sina konspiratoriska syften utnyttjade motsättningarna inom folket till att utså tvedräkt och framkalla oroligheter.' "[46]
Det är frestande att lägga till ett stycke från Pravda den 28 oktober 1956:
"Händelserna i Ungern har tydligt visat att ett reaktionärt och kontrarevolutionärt motstånd, väl beväpnat och noga förberett för den avgörande handlingen mot folkets regering, organiserats med utländsk hjälp. Detta bekräftas av det faktum att rebellerna har handlat enligt en i förväg uppgjord plan och letts av militära experter, i synnerhet då officerare från Horthy-regimen ...
Den borgerliga propagandan bemödar sig nu att framställa arbetarklassen som om den varit upprorets ursprung. Men ingen kan i god tro blanda samman den arbetande befolkningen i Ungern med dessa människor som våldsamt skändat nationalmuseet och riktat sina gevär och kulsprutor mot de brandmän och soldater som försökte rädda de konstskatter som tillhörde det ungerska folket. Vem skulle våga placera de ungerska arbetarna i samma fack som dem som bränt böcker på Budapests gator och därmed betedde sig som medeltida obskurantister och nazistiska vandaler ..."[47]
Samma synsätt möter slutligen i Bo Gustafssons "Arbete och Kapital", där det oproblematiskt talas om en "kapitalistisk kontrarevolution" i Ungern 1956 (s. 13).
Det märkliga med dessa bedömningar är det helt reservationslösa klassificerandet av upproret som kontrarevolutionärt liksom försöken att reducera det hela till konspiratoriska handlingar från reaktionära krafter. Att man när händelserna ägde rum framställde det som sådant från Sovjets sida är begripligt. Upproret riktade sig bland annat mot Sovjets styrning av Ungern och dess karaktär innebar en kritik i handling mot hela den modell för socialism som Sovjet representerade praktiskt och ideologiskt. Man kan fundera över vilka politiska konjunkturer eller andra skäl som får Mao Tse-tung, Bo Gustafsson liksom en rad andra stalinister världen över att stämma in i kören.
Vid det här laget torde det vara omöjligt att bestrida den väsentliga roll som proletariatet spelade i denna "revolt". Man skapade fabrikskommittéer i en rad viktiga industrier, framställde revolutionära krav på politisk och ekonomisk omorganisering, beväpnade sig o.s.v. De politisk-ekonomiska kraven, som bland annat uttrycktes i en resolution från fackförbunden den 26 oktober, gällde bland annat upprättandet av arbetarråd i alla fabriker, inrättandet av arbetarstyre inom ekonomin.[48]
Under de tre första dagarna rapporterades i Radio Budapest aktioner från fabrikerna i Budapests förstäder - Csepel, Rada Utca, Ganz, Lunz, Etoile Rouge, Jacques-Duclos - samt från de stora industricentra ute i landet - Miskolc, Gyor, Szolnok, Pecs, Debrecen m.fl. Pravdas tal om en i förväg uppgjord plan, ledd av militära experter, döljer - eller är kanske en tolkning av - den fraternisering mellan ungerska soldater och rebeller som förekom. De förra bistod de senare direkt med vapen eller underlät att göra motstånd när de togs ifrån dem.
Pravdas tal om den borgerliga propagandan, som bemödar sig att framställa arbetarklassen som upprorets ursprung, är också minst sagt tvivelaktigt. Den borgerliga pressen i väst förefaller till stor del ha velat betrakta upproret som begränsat politiskt och nationellt, inte i första hand som proletärt och socialistiskt. Men Pravdas uttalande blir begripligt, om man ser det mot bakgrund av den ideologi den försvarar. Om man själv eller de kommunistiska partier som man stöder representerar den sanna socialismen och den Sanna Arbetarklassen, så måste varje påstående om arbetarklassens avgörande roll i upproret vara falskt. Den som gör uppror mot den Sanna Arbetarklassen kan ju inte vara arbetarklassen.
Nu är det riktigt att den allmänna utvecklingen av kampen gav luft under vingarna åt vissa högerkrafter, reaktionära skikt som ville "återgå till det kapitalistiska systemet". Men detta var delvis en effekt av begränsningarna i de eftergifter för de revolutionära kraven som den kommunistiska regeringen gjorde. Majoriteten av det ungerska folket kan inte på goda grunder sägas ha varit för något slags återgång till det kapitalistiska systemet.
Peter Fryer påpekar i Ungersk tragedi att:
"Man bör också komma ihåg, att det folk som ville bevara socialismen och förbättra den hade vapen i händerna: det var beväpnade arbetare och bönder, beväpnade studenter och soldater. De hade kanoner, tanks och ammunition. Deras stridsmoral var utmärkt. De var mer än väl vuxna en kupp, om något försök hade gjorts i den vägen. Men de fick aldrig tillfälle att bevisa det. Det var ingen mindre än kommunistiska partiets tidning Szabad Nep, som den 29 oktober med harm tillbakavisade Pravdas artikel 'Sammanbrottet för det äventyr som vände sig mot ungerska folket'. Det som hände i Budapest var, sade Szabad Nep, inte riktat mot folket, det var inget äventyr, och det hade sannerligen inte 'brutit samman'. De krav som ställdes var krav på en socialistisk demokrati. Pravdas påstående, att upproret hade anstiftats av 'imperialisterna inom västmakterna', var 'en förolämpning mot hela Budapests befolkning'. Det var inte någon imperialistisk intrig som framkallade denna 'blodiga och tragiska men storslagna kamp' utan de ungerska ledarnas egna 'misstag och brott' och, först och främst, dess oförmåga att 'trygga det nationella oberoendets eld'. Och Szabad Nep besvarade i förväg påståendet, att kontrarevolutionen tvang Sovjetunionen att ingripa:
'Ungdomen kommer att kunna försvara de erövringar som de uppnått till priset av sitt eget blod även mot de kontrarevolutionärer som anslutit sig till dem. Studenterna och arbetarna har visat, att de utgör en sådan politisk kraft som kan bli en ledande oersättlig kraft ... Från demonstrationernas och stridernas första ögonblick förklarade de många gånger - och de visade det under kampens gång - att de inte var emot folkstyret, att de varken var fascister eller kontrarevolutionärer eller banditer' " (s. 95-96).
Arbetarna förefaller också ha varit medvetna om risken för att kontrarevolutionära grupper skulle utnyttja situationen. Under rörelsens andra vecka, den 29 oktober, uppmanade en kommuniké från arbetarråden i Gyor till vaksamhet mot icke-kommunistiska "element" som kunde söka dra fördel av situationen. Detsamma gällde på andra ställen.
Den tolkning som Pravda ger av upproret är vidare problematisk i ljuset av det starka motstånd som de ryska intervenerande trupperna mötte bland annat från starka arbetardistrikt och områden som starkt dominerats av kommunister.
Man bör också komma ihåg att man inte kan bedöma en hel rörelse som kontrarevolutionär därför att också kontrarevolutionära krafter sätts i rörelse. Konsekvensen blir i så fall att man måste betrakta de flesta historiskt kända revolutionära aktioner som kontrarevolutionära. För att nämna ett klassiskt exempel: den ryska februarirevolutionen 1917 utkämpades inte bara av arbetare och fattiga bönder, utan också av småborgare och till och med grupper som ville störta tsaren därför att han förde kriget mot Tyskland alltför dåligt.[49]
I en intressant studie över händelserna ifrågasätter Claude Lefort att man kan tala om en kontrarevolutionär rörelse i egentlig mening:
"Likväl vore det orimligt att mena att det utvecklades en verklig kontrarevolutionär rörelse. Det fanns ingen bas för en sådan. Ingenstans restes krav, som ifrågasatte arbetarklassens erövringar. 'Högerelementen' i regeringen var noga med att deklarera att man inte på något sätt kunde gå tillbaka. Så deklarerade Tildy, ledare för småbrukarna den 2:e november: 'Agrarreformen är ett faktum. Förvisso försvinner kolchoserna, men jorden stannar hos bönderna. Bankerna, gruvorna förblir nationaliserade, fabrikerna förblir arbetarnas. Vi har inte gjort en restauration, eller kontrarevolution utan en revolution.'
Det har föga betydelse om Tildy verkligen menade vad han sade. Faktum var att han inte kunde säga någonting annat därför att de krafter, som dominerade, var revolutionära.
I Budapest var upproret arbetarnas och studenternas. Det första uppropet från Ungdomsfederationen den 2 november är helt klart: 'Vi önskar ingen återgång till amiral Horthys fascism. Vi önskar inte jorden till storgodsägarna eller fabrikerna åt kapitalisterna.' "[50]
Lefort diskuterar vidare en rad olika klassers förhållande i upproret liksom förhållandet till det styrande kommunistiska partiet och statsapparaten. Jag delar Leforts uppfattning att det här var fråga om första fasen i en proletär revolution och att därför de kontrarevolutionära krafterna inte minst utgjordes av dem som i namn av att vara arbetarnas representanter bekämpade dem.
Det är slutligen intressant att notera de typer av förklaringar som Pravda respektive Mao Tse-tung använder sig av. Det handlar hela tiden om att illasinnade krafter utnyttjar motsättningar inom folket. Men mycket litet sägs om vilka dessa motsättningar var och hur det var möjligt att utnyttja dem så väl. Man kan lätt tänka sig det löje som skulle möta en liknande förklaring av t.ex. strejker i det kapitalistiska systemet. Att inom de sovjetiska och kinesiska regimerna ingående diskutera dessa motsättningar skulle dock kunna kasta obehagliga reflexer över det egna landets struktur, över partiets ställning.
Men även om någon på basis av en totalbedömning av Ungernrevolten skulle komma till slutsatsen att rörelsen i något slags "yttersta" mening måste betraktas som kontrarevolutionär (se nästa avsnitt) så uppvisar den en rad egenskaper som gör att den är av väsentlig betydelse för rådstraditionen.
En totalbedömning av Ungernupproret kunde få till resultat omdömet att det var objektivt kontrarevolutionärt. Detta vore möjligt även om man accepterade det berättigade i rörelsens krav och paroller. För att ge ett entydigt exempel: om en liten grupp agiterar för och får till stånd en aktion i ett läge, där aktionen med stor säkerhet kommer att resultera i blodig massaker av de upproriska, så kan vi bedöma aktionen negativt, trots de goda intentionerna bakom den.
Men problemet med detta exempel är just dess entydighet. Situationerna är sällan av denna enkla karaktär. Ett lättvindigt stämplande av olika revolutionära rörelser som kontrarevolutionära får lätt en ohistorisk och konservativ prägel. I efterhand är det lätt att bedöma en resning som objektivt kontrarevolutionär, därför att den misslyckats. Men därmed tycks man ha antagit en egenartad förutsättning: För att få gälla som revolutionär aktion måste aktionen ha alla chanser att lyckas. Denna förutsättning är sällan uppfylld. Som strategisk förutsättning tenderar den att leda till konservatism.
För auktoritetsstöd kan man erinra sig Marx uttalande i samband med Pariskommunen:
"Världshistorien vore bekväm att göra, om kampen bara skulle upptas under gynnsamma betingelser ... Hur saken än omedelbart må förlöpa har en utgångspunkt av världshistorisk betydelse vunnits."[51]
Man riskerar också att inta en ofruktbar moraliserande syn på arbetarklassens kamp. Aktioner som framspringer ur en bestämd socialekonomisk situation bedöms som om de utförts enligt en i förväg uppgjord fälttågsplan. Detta sätt att bedöma situationen kan säkert ofta ses som den vänsterintellektuelles projektion av drömmen om kadern som leder den revolutionära erövringen.
Bedömningarna av vad som är objektivt kontrarevolutionärt blir ibland så bemängda med hypotetiska antaganden att de blir nästan praktiskt ohanterliga: generalstrejken i Frankrike 1936 hotade enigheten representerad av folkfrontsregeringen, denna enighet var en garant mot de fascistiska krafterna; om de fascistiska krafterna blivit starkare hade Sovjet hotats och kanske besegrats, Sovjet var det enda socialistiska landet i världen och om det besegrats så hade arbetarrörelsen i världen lamslagits för evärdeliga tider o.s.v., o.s.v., därför var det objektivt kontrarevolutionärt att kämpa för revolutionära förändringar i de kapitalistiska staterna, därför var det revolutionärt att stödja den franska folkfrontsregeringens nedtryckande av strejkrörelsen 1936.
Detta resonemang, som inte är så konstruerat som det kan förefalla, kan på en rad punkter förändras genom att alternativa hypoteser - till sist om hela världssituationen - sätts in.[52] Totalbilden förändras därmed. Min poäng här är att resonemanget lätt utmynnar i ett försvar av status quo: varje handling som innehåller något riskmoment avvisas.
Vad är för övrigt en misslyckad revolutionär aktion sedd i ett större tidsperspektiv? När Marx talar om en proletariatets långa läroprocess förutsätter han kamp på olika nivåer, där strider, vunna och förlorade, ständigt höjer klassens medvetande. Den ryska revolutionen 1917 föregicks av en rad strejker under slutet av 1800-talet, samt av den ofullgångna 1905 års revolution. I den senare skapades sovjeterna, de kampenheter som återuppstod i februari 1917.[53] På samma sätt kan man se den Spanska revolutionen som en punkt i en större process.
När det nu gäller Ungernupproret så tror jag inte att man behöver anta några mer utspekulerade överväganden bakom de citerades bedömning. Pravdas retorik är vid det här laget välkänd. Och de övriga inskriver sig i en tradition som närmast kan ses som antagonistisk till rådstanken. I denna tradition representerade åtminstone tidigare Sovjet och de östeuropeiska s.k. folkdemokratierna Socialismen. Därmed är identifikationen med den härskande byråkratin mot varje rörelse för självstyre given från början. Rörelsens karaktär av resning mot en stat som antas vara socialistisk stämplar den redan från början som kontrarevolutionär. Det ideologiska innehåll som jag här tagit fasta på, för att hävda det omvända, togs 1956 och tas fortfarande av många som ytterligare bekräftelse på dess kontrarevolutionära karaktär.[54]
Innan jag i nästa kapitel övergår till att skissera en modell för socialistiskt självstyre vill jag peka på några paroller för självstyre, som inte bör förväxlas med den här presenterade rådssocialistiska modellens.
Ett enkelt fall är när parollen om folkets självstyre reses främst därför att man tror att den appellerar till många människor. Det är fråga om en motsvarighet till vad man brukar kalla röstfiske. Normalt är detta fall inte något problem, då syftet lätt genomskådas. I krissituationer kan dock sådana lockbeten ha större effekt.
Ett mer komplicerat fall är när parollen ges ett negativt innehåll och förbinds med någon speciell teori om vad som kommer att bli resultatet av vissa politiska handlingar. Att parollen ges ett "negativt" innehåll innebär att den utan att förlora i betydelse kan ersättas t.ex. med paroller som "all makt från kapitalismen", "krossa kapitalismen". Tanken är alltså att kapitalismen skall negeras. Till denna paroll knyts negativa eller positiva föreställningar. Negativa: kapitalismen är det främsta hindret för folkets självstyre, kapitalismen förslavar människorna. Underförstått: negeringen av kapitalismen innebär folkets självstyrelse, människornas befrielse, något som inte alls självklart följer av det förra. Positiva: kapitalismen är historiskt sett dömd till undergång. Socialismen följer efter kapitalismen. Socialism innebär folkets makt.
En sådan syn kan innebära en mycket stark tro på "folket" eller i varje fall proletariatet. Man kan mena att man inte bör utforma några bestämda idéer om hur folket skall utöva sin makt efter kapitalismens störtande därför att de tidigare exploaterade i kollektiv gemenskap kommer att skapa sin egen ordning. Uppgiften nu är att finna på effektivast möjliga medel att störta kapitalismen.
En så radikal syn, konsekvent genomförd, är ytterst sällsynt. Den kan förefalla sympatisk i synnerhet för dem som avvisar tanken om det styrande elitpartiet samt för intellektuella som har skuldkänslor för att de lägger sig i de "riktiga" arbetarnas kamp. Jag tror emellertid att den är orimlig. Motiveringen för denna bedömning ges, i varje fall delvis, indirekt genom de fortsatta resonemangen i denna bok. Men jag skall redan här peka på några skäl till varför resonemanget måste bedömas som tvivelaktigt.
Det syns förutsätta en orimlig syn på mänskliga handlingar, individuella eller kollektiva. De framstår som alltför väl avgränsade i tiden. Störtandet av kapitalismen blir en enstaka handling, som äger rum vid en viss tidpunkt, utan att handlingens karaktär har någon effekt på det fortsatta skeendet. Kapitalismen blir alltför konkret: att krossa kapitalismen blir som att skjuta ned fienden och därefter skilja sig från sitt uppdrag.
Men kapitalismen är inte ett konkret, isolerat föremål. Det är fråga om en produktionsform som kan dominera i ett bestämt samhälle med en bestämd geografi och en bestämd historia. Denna produktionsform brukar sägas vara av social-ekonomisk karaktär och den är sammanvävd med för ett bestämt land mer eller mindre säregna sociala och kulturella institutioner. De människor som lever inom ramen för detta system fungerar på olika sätt psykiskt, har personligheter eller karaktärer.
Att störta kapitalismen innebär som ett minimum att förändra systemet för produktionen, produktionsformen. Detta kan dock inte endast innebära att avskaffa det privata ägandet av produktionsmedel. Ägandet är bara en aspekt av ett sätt att ordna produktionen, en form för produktionen. Detta har i våra dagar blivit en truism. Men därav följer att revolutionen också måste innebära att de institutionella formerna för arbete och beslutsfattande måste ändras.[55]
Med en sådan bild av förändringens innebörd blir det svårare att se störtandet av kapitalismen som någonting som sker i ett enda slag. Det blir mer rimligt att anta att utformningen av den praktik som syftar till förändringen av strukturen har betydelse för den karaktär som det efterrevolutionära systemet får. När man bortser från detta hänger det ofta samman med att man har en maktpolitisk och ekonomistisk syn på revolutionen. Maktpolitisk såtillvida att man inriktar krafterna på det politiska maktövertagandet, ekonomistisk såtillvida att man föreställer sig revolutionen som en förändring av endast de rent ekonomiska förhållandena (ägande-ickeägande).
Vidare underförstås i detta sammanhang ett antagande om en mycket radikal diskontinuitet mellan samhällen med olika dominerande produktionssätt. Språnget mellan samhällsformerna blir oerhört. Störtandet av kapitalismen ett kort, förtätat skeende, som lösgör i systemet inneboende krafter. När dessa krafter en gång sluppit kapitalismens fjättrar följer de inga utstakade banor. Denna idé om lösgörande av fjättrade krafter svarar mot formuleringar hos Marx. Men anlägger man Marx-ortodoxins synvinkel på det hela så bör man inte glömma att det är Marx som talar om hur dessa krafter redan är för handen eller åtminstone i vardande i kapitalismen.
Ett ytterligare skäl - som sammanhänger med det föregående - kan vara att man menar varje diskussion om eller inriktning på den framtida formen vara utopism, en form av idealism. Har inte Marx själv som vetenskaplig socialist avvisat tanken att skriva recept för framtiden? Han skriver t.ex. i Den tyska ideologin: "Kommunismen är för oss inte tillstånd, som bör åstadkommas, ett ideal som verkligheten har att rätta sig efter. Kommunism kallar vi den verkliga rörelse, som upphäver det nuvarande tillståndet."
Denna typ av argument kommer att belysas av resonemang i övriga delar av boken. För exemplet här vill jag nöja mig med att påpeka att detta argument i praktiken visar sig sammanvävt med ett politiskt handlande med mycket bestämda föreställningar om det framtida socialistiska samhällets utformning och karaktär. Man förnekar det meningsfulla i att ange framtidsmodeller, men bygger till exempel upp ett parti som antas få mycket bestämda och avgörande funktioner i det socialistiska samhället. Det skall då leda arbetarklassen mot socialismen. Agerandet i nuet orienteras mot detta mål. Hur leder man för övrigt om man inte har någon bild av vad man vill uppnå? Vid konfrontationen med alternativa modeller för socialism visar sig ibland en viss vacklan i förhållningssätt: i stället för att förklara dem som meningslösa just i sin egenskap av utopier kritiserar man innehållet (t.ex. kravet på självstyre) som småborgerligt.
Också på annat sätt kan en föregiven förtröstan på folket innehålla bedrägliga element. Man utgår från en allmän teoretisk föreställning att kapitalismen historiskt följs av socialismen, vilket innebär att folket får makten. Men inga kriterier, eller otillräckliga kriterier, anges för vad det vill säga att folket har makten. Vilken form än samhället tar efter kapitalismen hävdar man då genom ett cirkelresonemang att folket har makten: socialism innebär att folket tar makten, efter kapitalismen kommer socialismen och kapitalismen har ju faktiskt störtats. Alltså har folket makten. (Problem av denna typ diskuterar jag utförligt i kapitlet "Om den politiska formen".)
Ett tredje exempel på ett tvetydigt eller antagonistiskt förhållande till självstyre är av mer subtilt slag. En grupp säger sig - och menar sig ärligt - vara för självstyre, men omfattar samtidigt en strategi och modell för det socialistiska samhället som i praktiken förefaller strida mot målet. Detta kan t.ex. hänga samman med att strategin förefaller bidra till upprättandet av en social struktur som faktiskt motverkar självstyret. Praktiken motsäger här det medvetet formulerade målet.
En sådan motsättning mellan ideal och praktik, eller mellan delar i ideologin, behöver naturligtvis inte vara subtil: det kan ju vara fråga om grovt självbedrägeri. Men ofta kan det bli fråga om en bedömning gjord utifrån en analys av en politisk strategis möjliga eller sannolika konsekvenser. En sådan analys kan i allmänhet inte göra anspråk på annat än högre eller lägre grad av rimlighet, då den bygger på en sammanvägning av argument, tolkningar och bedömningar av historiska situationer o.s.v. som rymmer stora osäkerhetsmoment. Detta gäller många av argumenten i denna bok för den rådssocialistiska strategin.
[1] Ett arbetarråd behöver inte vara sammansatt av arbetare i någon begränsad mening. Tekniker, administrativ personal, intellektuella, ryms också inom arbetarrådets ram.
[2] Se t.ex. K. Lenk (red.), Ideologie, G. Aspelin, Marx som sociolog s. 157 ff., H. Lefebvre, Marx' Sociologi kap. 3. Lenks bok innehåller en fyllig inledning om ideologibegreppets historia.
[3] Resonemang från A. Carter, The political theory of anarchism, som återges i B. Gröndahl, "Är anarkismen föråldrad?", Arbetaren nr 3 1972.
[4] B. Froyn, R. Slagstad och S. Stjernø för i "Populismen; alternativ till socialismen?", Kontrast 6/7 1972, en diskussion om förhållandet mellan populistisk och socialistisk strategi, där de bland annat pekar på problem som de "renläriga" socialisterna försummat att ta upp. Denna artikel föranledde en replikväxling mellan H. Saetra, ett av de större namnen i den norska populismen, och de tre nämnda författarna i de två efterföljande numren av Kontrast.
[5] R. Kalivoda försöker i "Le marxisme et le libertinisme" visa hur Marx i sin samhällskritik fullföljer en romantisk frihetstradition. Kritiken mot liberalismen gäller inte så mycket dess allmänna krav på frihet, som den praktiska form i vilken denna frihet tänks förverkligad: En form som begränsar vissa klassers och individers frihet.
[6] Trotskijs och MacDonalds inlägg återfinns i den utmärkta danska antologin Oprøret i Kronstadt 1921: Et dokumentarium, red. N. Brunse och H.-J. Nielsen. En summerande granskning av Trotskijs argument återfinns i Nielsens slutkapitel.
[7] Ännu 1925 skall Karl Korsch inte ha upplevt någon motsättning mellan sina egna idéer och leninismens teori och praktik, enligt M. Buckmiller, "Bemerkungen zu Oskar Negts Korsch-Kritik", Politikon, jan./febr. 1972.
[8] Resonemangen här skall naturligtvis inte fattas som en uttömmande argumentation i parlamentarismfrågan.
[9] I Lenin als Philosoph använder Pannekoek termen statskapitalism. Mot både termen statskapitalism och statssocialism har invändningar rests. Grovt kan invändningen mot den första termen sägas vara, att den suddar ut skillnaderna mellan "ren" kapitalism och t.ex. det sovjetiska systemet. Mot den andra att den felaktigt utpekar systemet som en form av socialism. I Workers' Councils skriver Pannekoek: "Detta betyder att arbetarna fortfarande är exploaterade; statssocialismen kan lika gärna kallas statskapitalism, beroende på vilken vikt man tillmäter olika av dess aspekter, och beroende på hur stort arbetarnas inflytande är" (s. 33). Vissa författare har försökt bestämma systemet som ett specifikt produktionssätt, t.ex. det byråkratiska produktionssättet (G. Lapassade, Groupes, organisations et institutions). En sentida jugoslavisk marxist, S. Stojanovic, har aktualiserat Bakunins gamla étatism: I Socialismens framtid gör han några första bestämningar av detta system.
Diskussionen kring dessa termer gäller ibland främst vilka av dem som ger missvisande associationer medan man är ense i sak. Ibland är diskussionen i egentlig mening teoretisk, d.v.s. den får betydelse för den analys man gör av vissa nu existerande samhällssystem. Detta kan få konsekvenser för hur man förhåller sig till dem politiskt, vilken man betraktar som deras mest sannolika utveckling, vilka lärdomar man kan dra av gjorda revolutioner. Ett exempel utgör den trotskistiska bestämningen av Sovjet som degenererad arbetarstat, vilken dels får till konsekvens dels är en konsekvens av fasthållandet av den revolutionsstrategi som förknippas med oktoberrevolutionen. Det får också konsekvenser för det politiska ställningstagandet till dagens Sovjet. För rådssocialister har det i allmänhet framstått som viktigt att framhålla de aktuella systemens karaktär av exploateringssystem. (Det finns tekniska bestämningar av exploatering som definitionsmässigt knyter dem till speciella mekanismer i en kapitalistisk ekonomi. Vilken typ av exploatering som rådssocialisterna avser kommer att framgå av denna boks resonemang och referat.)
I allmänhet kan nog sägas, att diskussionen kring dessa frågor hämmats av två tendenser: För det första viljan att rättfärdiga olika analyser genom att anpassa dem till sådana teoretiska kategorier som Marx ursprungligen givit (vad kunde Sovjet vara annat än socialism, eftersom det varken var feodalism eller privatkapitalism?), för det andra tendensen att formulera kategorier som skall legitimera och ursäkta brister i existerande system, med konsekvens att vissa strategier inte ifrågasätts. En hel del av diskussionen om övergångssamhällen idag förefaller ha denna prägel. Se vidare slutet av nästa kapitel denna bok.
[10] Cit. från Y. Bourdet, "Karl Marx et l'autogestion" s. 94.
[11] Cit. från H. Bierbaum, J. Bischoff, M. Krätke och M. Menard, "Zur Aktualität der Leninschen Partei" s. 74 och 75.
[12] Utöver Y. Bourdet, a.a. och H. Bierbaum et al., a.a., se O. Anweiler, Die Rätebewegung in Russland 1905-1921, S. Avineri, The Social & Political Thought of Karl Marx, W. Leonhard, Die Dreispaltung des Marxismus samt K. Papaiouannou, "Classe et parti". Papaiouannou för ett längre resonemang där han försöker visa den grundläggande skillnaden mellan den marxska konceptionen och Lenins. Papaiouannou påvisar bland annat likheter mellan Hegels sätt att rättfärdiga underkastelse under den byråkratiska staten och Lenins partiresonemang.
[13] Om hegelianska motiv, som blir kvar hos Marx sedan han övergivit de förutsättningar som rättfärdigar dem, se också M. Nicolaus, "Proletariat und Mittelklasse bei Marx: Hegelianische Choreographie und Kapitalistische Dialektik" samt K. Papaiouannou, "La fondation du marxisme".
[14] T.ex. Böhler, a.a. s. 302 ff. Böhler vill bland annat visa att Marx genom att överta ett spekulativt historiefilosofiskt synsätt från Hegel gör anspråk på en absolut giltighet hos sin teori, ett anspråk som vore orimligt, om den sågs som empirisk-historisk. Marx och Engels kritiserar i Den heliga familjen Hegel och Bauer på följande sätt: "Inom den empiriska, yttre historien låter han därför en spekulativ, inre historia äga rum. Mänsklighetens historia förvandlas till den abstrakta mänsklighetens historia, därigenom till den bortom de verkliga människorna existerande mänsklighetens andes historia." De påpekar också att "historien" inte gör någonting utan att det är människorna som gör historien. Böhler menar att Marx själv inom den empiriska yttre historien låter en verkligare historia utspelas: den yttre historien fullföljer bara en historisk nödvändighets logik. Människornas och klassernas kamp är bara ett återsken av den Verkliga Historien som, för att något förenkla sammanhanget, är den tekniska utvecklingens. Med ett sådant synsätt får också revolutionär praxis ett slags skeninnebörd. Revolutionär praxis är den utommänskliga historiens sätt att förverkliga sig.
Denna tendens hos Marx, som Böhler ser som ett uppgivande av det revolutionära projektet, verkar besläktad med den som renodlas i den s.k. Althusserskolans Marx-tolkning med dess "objektivistiska" vetenskaplighetsanspråk. Böhler hävdar beträffande Marx att han på denna punkt närmat sig just det förhållningssätt som han själv tidigare kritiserat: Hans utgångspunkt blir theoria, ett åskådande förhållningssätt till verkligheten.
[15] Cit. från Böhler, a.a. s. 305.
[16] A. Pannekoek, Workers' Councils s. 101.
[17] R. Gombin, Les origines du gauchisme s. 122-123.
[18] Se t.ex. J. M. Cammet, Antonio Gramsci and the Origins of Italian Communism.
[19] Se M. Bocks inledning till A. Pannekoek, H. Gorter, Organisation und Taktik der proletarischen Revolution.
[21] S. Bricianer, Pannekoek et les conceils ouvriers s. 220.
[22] Väl dokumenterat i O. Anweilers grundläggande bok om råden i Sovjet, Die Rätebewegung in Russland 1905-1921. En kortare men god analys finns i M. Bubers, Paths in Utopia, kap. IX. Problemet hänger naturligtvis samman med den prioritet som Lenin ger partiet. Relevant material finns därför också i framställningar om Lenins partiteori t.ex. förut nämnda K. Papaiouannou, "Classe et Parti". Vidare E. Sandstedt et al., Ryska revolutionen samt kapitel 6 denna bok.
[23] Se inledningen till M. Brinton, Fabrikskommittéerna i ryska revolutionen.
[24] En allmän diskussion om råd och rådsprinciper med en del historiska referenser finns i E. Ertl, Alle Macht den Räten? E. Mandels antologi Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre är också av intresse.
[25] Jag har här utnyttjat Marx Pariskommunen, G. Gunnarsson, Pariskommunen 1871, revolutionär myt och verklighet, F. Isaksson, 72 Dagar i Paris, Pariskommunen 1871 samt samme författares urval Pariskommunen. Den första socialistiska revolutionen. Litteraturen på det här området är enorm. Den som vill följa upp frågan kan till exempel utgå från Gunnarssons litteraturreferenser. I noterna 26-34 har jag på samma vis endast tagit upp litteratur som jag själv utnyttjat.
[26] Den mest omfattande och lättillgängliga framställningen är väl här den flera gånger nämnda O. Anweiler, Die Rätebewegung in Russland 1905-1921. Om fabrikskommittéer vill jag nämna M. Brinton, Fabrikskommittéerna i ryska revolutionen samt den ryska historikern A. Pankratovas "Les Comités d'usines en Russie ā l'époque de la Révolution". Se i övrigt litteraturlistan [exkluderad - MIA.] under namnen Y. Bourdet, D. L. Limon, M. Raptis, Y. Sartan och Voline.
[27] Spartakism to National Bolshevism, P. v. Oertzen, Betriebsräte in der Novemberrevolution, D. Schneider och R. Kuda, Arbeiterräte in der Novemberrevolution, Ideen, Wirkungen, Dokumente.
[28] Beträffande Ungern 1919 har jag inte tagit del av annat än hänvisningar i andra framställningar. I Mandels tidigare nämnda antologi finns ett par sidor om dessa råd.
[29] Om Italien har jag funnit mycket litet material (naturligtvis delvis beroende på språkliga begränsningar). Huvudsakligen J. M. Cammet, Antonio Gramsci and the Origin of Italian Communism samt A. Gramsci, "Soviets in Italy" i New Left Review sept.-okt. 1968.
[30] B. Bolloten, The Grand Camouflage, P. Broué och É Témime, La révolution et la Guerre d'Espagne, N. Ghomsky, Makt och motstånd s. 65-147, G. Leval, Espagne libertaire 36-39, G. M. Lorenzo, Syndikalismen vid makten, F. Mintz, L'autogestion dans l'Espagne révolutionnaire, G. Orwell, Hyllning till Katalonien, Souchy, Anarcho-Syndikalisten über Bürgerkrieg und Revolution in Spanien, Ein Bericht. I B. Ericson och I. Johansson, (red.), Anarkisterna i klasskampen finns lättillgängliga bidrag om Spanien.
[31] F. Gibney, The Frozen Revolution; Poland, K. Syrop, Spring in October. The polish revolution of 1956, O. Anweiler, "Die Arbeiterselbstverwaltung in Polen". En intressant dokumentsamling är J.-J. Marie och B. Nagy, Pologne-Hongrie 1956 och C. Lefort, "Retour de Pologne".
[32] För en dokumentsamling se not 32 Marie & Nagy. Vidare A. Andersson, Hungary 56, O. Anweiler, "Die Räte in der Ungerischen Revolution 1956, P. Fryer, Ungersk tragedi, E. Kiraly, Die Arbeiterselbstverwaltung in Ungarn. Aufsteig und Nidergang 1956-1958, G. Lefort, "L'insurrection hongroise", M. Molnar, Budapest 1956. A history of the Hungarian Revolution.
[33] [34] Beträffande både Tjeckoslovakien och Frankrike är det svårt att precist ange bestämda källor för den allmänna bild jag format mig eftersom jag följt med i den aktuella nyhetsrapporteringen när de ägde rum. Beträffande Tjeckoslovakien kan dock nämnas H. Lindqvist, Tjeckoslovakien 1968 - den vackra drömmen samt Der Fall CSSR, Strafaktion gegen einen Bruderstat. Eine Dokumentarium. Beträffande Frankrike: D. Bensaid och H. Weber, Maj 1968. En generalrepetition, Des soviets ā sacaly, G. Posner (red.), Reflections on the Revolution in France: 1968, R. Viénet, Enragés et situationnistes dans le mouvement des occupations. En informationsrik artikel återfinns i första numret av den danska tidskriften Kurasje som jag ej har tillgång till i skrivande stund.
[35] Arbetarråden är naturligtvis inte, om de uppstår under kapitalismen, nödvändigtvis revolutionära eller inriktade på socialism (försåvitt man inte definierar arbetarråd på så sätt att detta är ett nödvändigt kännetecken). Vid resningarna i Tyskland 1918 gick t.ex. en rad funktionärer från det (reformistiska) socialdemokratiska partiet SPD (då i regeringsställning) in i råden när man såg att revolutionen hotade. Inifrån sökte man påverka rådens ställningstaganden i icke-revolutionär riktning. Se Spartakism to National Bolshevism; The KPD 1918-24.
[36] Se som ett exempel D. Bensaid och H. Weber, Maj 1968, en generalrepetition.
[37] Termen "praktiskt subjekt" tagen från D. Bensaid, Om organisationsfrågan hos Lenin och Luxemburg. Denna diskuteras ytterligare i kap. 3 avsnitt 5, 6 och 7.
[38] Tyskland var viktigt för bolsjevikerna. En revolution där kunde hindra den ryska revolutionen från att gå under genom isolering. Men samtidigt var Ententen gemensamma fiender till Tyskland och Sovjet. En möjlighet var koalition med Tyskland. Lenin kommenterade: "De tyska borgarna hatar bolsjevikerna vansinnigt, men världssituationens intressen driver dem mot fred med Sovjetryssland mot deras vilja" (From Spartakism to National Bolshevism s. 22). Solidaritypamfletten menar att bolsjevikpolitiken, beroende på vilken analys som de ögonblickliga omständigheterna favoriserade, än blev att driva KPD (Tysklands Kommunistiska Parti) till offensiv aktion, än att skaffa sig ytterst tvivelaktiga allierade. En aktion i mars 1921 som ägde rum på inrådan av Komintern sågs till exempel av Otto Rühle som ett försök att vända uppmärksamheten från problemen i Kronstadt. Han karakteriserade aktionen som en "borgerlig militär operation". Enligt pamfletten skall också granater, giftgas och flygvapen ha tillverkats i Ryssland för Reichswehr (som alltså bekämpade de revolutionära). I april 1923 skall ha slutits ett avtal om produktion i Ryssland för den tyska armén till ett värde av 35 miljoner guldmark.
Exakt hur man skall tolka dessa krångliga affärer har jag inte klart för mig. För vidare information se källorna i pamfletten (som jag inte följt upp) samt E. H. Carr, Ryska revolutionen 1917-23 del 3 s. 407 ff. och I. Deutscher, The Prophet Unarmed. Trotsky 1921-1929 s. 56-58.
Om "bolsjeviseringen" av KPD se också H. Weber, Die Wandlung des deutschen Kommunismus. Kritik mot tanken om bolsjevisering av KPD framförs i H.-D. Heilman och B. Rabehl, "Die Legende von der 'Bolschewisierung' der KPD". Den senare har jag inte hunnit ta del av.
[39] G. Bylin, "Leve leninismen", s. 6.
[40] Se t.ex. E. H. Garr, Ryska revolutionen 1917-23, del 1 s. 110 ff.
[41] Ett exempel: E. Varga, Den ryska vägen till socialismen. Denna tas upp i kap. 3, avsnitt 14.
[42] K. Korsch, "Ökonomie und Politik im revolutionären Spanien", s. 110-112.
[43] Om kollektiviseringen, se isynnerhet Levals och Mintz arbeten anförda under not 30. För redogörelser på svenska, se Chomskys bok samt B. Ericson och I. Johansson, Anarkisterna i klasskampen.
[44] Av (stalin-)kommunistiska historieskrivare anförs naturligtvis politiska skäl för det senare. En bred redovisning av skäl för och emot olika politiska linjer, se i not 30 nämnt verk av P. Broué och É. Témime.
[45] C. M. Lorenzo, Syndikalismen vid makten och V. Richards, Lessons of the Spanish Revolution.
[46] Marxistiskt Forum 3 1969 s. 16. Citatet inom citatet är från Mao Tse-tungs "Om det rätta sättet att lösa motsättningar inom folket".
[47] Citerat från J.-J. Marie, B. Nagy och P. Broué, Pologne-Hongrie 1956, s. 213.
[48] Se not 32. Texter av O. Anweiler, P. Fryer, C. Lefort, M. Molnar. Molnar diskuterar bland annat olika komponenter i arbetarnas politiska krav, liksom sammansättningen av olika kämpande grupper. För övrigt är naturligtvis dokumenten från olika råd av stort intresse. Se Kiraly och J.-J. Marie et al.
[49] Jämför följande påpekanden från trotskijsympatisören D. MacDonald i ett inlägg i diskussionen om Kronstadt: "Jeg kan ikke se så megen forskel, som jeg gerne ville, mellem Trotskijs fastholden af, att fordi revolutionens fjender har benyttet Kronstadtaffaeren til at skade bolsjevikkerne, så er alle, som udtrykker tvivl om Kronstadt ("objektivt" betragtet) allierede med kontrarevolutionen, og så Vysjinskijs påstand om at Fjerde Internationale og Gestapo er våbenfaeller bare fordi begge parter er mod Stalin-regimet", ur N. Brunse och H.-J. Nielsen (red.), Oprøret i Kronstadt 1921; Et dokumentarium s. 377. Ett citat ur L. Fischers biografi Lenin kan ytterligare illustrera problematiken: "Den 8 maj 1933 avsade sig Malinovskij sin plats i duman och for till Tyskland men undvek Krakow. Det visade sig nu, att han under hela sin tid i bolsjevikpartiet hade varit ochranans, hemliga polisens agent och informerat den om Lenin och gruppens verksamhet och skrifter. Malinovskij hade i sin bolsjevikiska förklädnad alltid varit extremist, förordat brytning med mensjevikerna och "likvidatorerna", och det var därför som Lenin hade favoriserat honom. Men tsarens polis favoriserade också denna politik. Den ansågs försvaga revolutionsrörelsen. Dussintals bolsjeviker, mensjeviker och andra som motarbetade splittringen angavs av Malinovskij och arresterades" (s. 91). Om detta är riktigt, hur många marxist-leninister är då beredda, att ställa sig upp och deklarera, att Lenin förde en objektivt kontrarevolutionär politik under denna tid?
För att ge ytterligare perspektiv (som med fördel kan anknytas till resonemang i kap. 3 och kap. 6) skall jag citera ett stycke ur A. Andersons Hungary 56:
"Det är inte relevant här att göra en detaljerad analys av fascismen. Det är tillräckligt att visa på att fascismen inte hade någon chans bland arbetare som var så politiskt medvetna, som arbetarna visade sig vara i oktober-november 1956. Dessutom utvecklas under den totala byråkratiska kapitalismens villkor inte de sociala och ekonomiska betingelser som är nödvändiga för framväxten av fascistiska tendenser. Trots detta formulerade partipropagandisterna en ny dogm efter Kadars återkomst från Moskva, i mars 1957. De förklarade 'att proletariatets diktatur inte kan följas av något annat styre än fascistisk kontrarevolution'. Som i katolska kyrkan förklaras saker för dogm som ledarna vill att massorna skall acceptera men inte logiskt kan övertyga dem om. Även före revolutionen var det inte proletariatet som bestämde (dictated). Det bestämdes över (was dictated to). Och det var mot detta som proletariatet uppreste sig. Kadar själv kom att medge detta öppet när han förklarade: 'regimen är medveten om att folket inte alltid vet vad som är bra för dem. Det är därför ledarskapets plikt att handla, inte i enlighet med folkets vilja, utan i enlighet med vad ledarskapet vet vara i folkets bästa intresse.' Vid ryska kommunistpartiets tionde kongress 1921, medan arbetare och matroser skoningslöst slogs ned, formulerade Trotskij tidigare samma idé. Han avvisade arbetaroppositionen inom sitt eget parti och förklarade: 'De har trätt fram med farliga slogans! De har gjort en fetisch av demokratiska principer! De har placerat arbetarnas rätt att välja representanter över partiet. Som om partiet inte hade rätt att hävda sin diktatur även om denna diktatur för tillfället kom i konflikt med tillfälliga stämningar av arbetardemokrati' " (i huvudsak KH:s kurs.).
Andersson tillägger bittert:
"Över sjuttio år tidigare hade Marx talat om att arbetarklassens frigörelse var dess egen uppgift. 1921 och 1956 sökte respektive bolsjevism och stalinism motbevisa honom. Partiledarna, inte massorna förkroppsligade nu det revolutionära framsteget. Om nödvändigt skulle "arbetarklassens tillfälliga vacklande" korrigeras med partikulor" (s. 39).
[50] C. Lefort, "L'insurrection hongroise", s. 204.
[51] Cit. från F. Kools, a.a. s. 36.
[52] Jämför de olika argumenten för och emot kommunisternas stöd åt den spanska folkfrontsregeringen 1936-1939 i P. Broué och É. Témime, a.a.
[53] Ett sådant perspektiv genomsyrar R. Luxemburgs framställning av den ryska rörelsens utveckling i "Massenstreik, Partei und Gewerkschaften".
[54] Se t.ex. citaten från A. Anderssons Hungary 56, ovan not 49.
[55] De resonemang som här förs kunde naturligtvis formuleras på sådant sätt att de fick formen av teoretiska frågeställningar. Några exempel: Vad kan man mena med produktionssätt och vilka konsekvenser får olika produktionssättsbestämningar för synen på revolutionen? Är en produktionssättsanalys (med en rimlig tolkning av begreppet produktionssätt) tillräcklig för att förstå en social revolution? Vilken typ av vägledning ger en produktionssättsanalys för revolutionär praxis? Finns det väsentliga sidor av den sociala strukturen och förädlingsprocessen, som förblir obeaktade om man företrädesvis betraktar dem ur produktionssättsaspekten och/eller som väsentligen ett "språng" mellan två kvalitativt skilda tillstånd? Jämför not 7 till kapitel 2.
Last updated on: 12.31.2009