Det talas inte sällan om socialismen som vetenskaplig. Marx och Engels gjorde skillnad mellan sin egen vetenskapliga socialism och de franska och engelska utopiska socialisternas. I uppsatsen "Taktik och etik" skriver den ungerske marxisten Georg Lukács att för utopismen blir vägen till socialismen lika med "några utanför eller ovanför samhället svävande idéers nedstigande till jorden", medan det för den revolutionära socialismen "är fråga om ett överförande i handling av sådana ideal innanför den sociala verklighetens verkande krafter, som pekar mot slutmålets förverkligande".
Förenklat kunde man säga att utopisterna inte alls angav på vilket sätt det ideala samhället skulle kunna komma till stånd eller också angav medel som Marx utifrån sin samhällsteori hade skäl att anta vara verkningslösa. Exempel på det senare skulle vara idén att människorna, när de fick kännedom om utopin, rationellt skulle välja att inrätta samhället därefter.
Marx försökte nu dels visa på krafter i samhället som verkade i riktning mot detta ideal (det kapitalistiska samhällets motsättningar, den avhumaniserade men i ett historiefilosofiskt perspektiv uppåtstigande proletära klassen t.ex.), dels ange vissa grundläggande betingelser för att förverkligandet av ett socialistiskt samhälle skulle vara möjligt (om inte produktionsformen förändras så tenderar andra försök till förändringar att i längden vara fruktlösa).
Den tecknade bilden är grovt förenklad. Utopisterna var inte överlag så obekymrade eller "naiva" i fråga om målen. Marx eget framhävande av arbetarklassen som det element som skulle förverkliga socialismen skulle också kunna karakteriseras som ett försök att rättfärdiga socialismens utopi genom spekulativ filosofi (se kapitel 1 ovan).
Det finns också skäl att anta att Marx och Engels överdrev skillnaden mellan sitt system och andras. Till Proudhon skall Marx ha intagit en vacklande hållning. I Metakritik der Marxschen Ideologiekritik framlägger Dietrich Böhler hypotesen att detta kan ha hängt samman med att Proudhon i själva verket i stor utsträckning lagt grunden till Marx system. Ömsom betygade Marx honom därför rättvist sin vördnad, ömsom distanserade han sig.
Åtskillnaden mellan vetenskaplig och utopisk socialism har dock senare haft olyckliga konsekvenser. Enskilda eller grupper inom den socialistiska traditionen överbjuder varandra i anspråk på vetenskaplighet. Vissa marxistiska framställningar gör ett märkligt intryck genom att på var och varannan sida uttala sig om sin egen överlägsna vetenskaplighet i stället för att övertyga genom framställningens logiska och sakliga hållbarhet. Hand i hand med detta går tendensen att se den egna Marx-tolkningen som den enda riktiga och den enda som tillhandahåller vetenskapliga analysmetoder och förklaringar.
En annan konsekvens är det ofta föraktfulla avvisandet av andras förment utopiska eller humanistiska socialism, där den senare i motsats till den vetenskapliga socialismen sägs syssla med värderingar, ideal och utopier.
Det följande avsnittet syftar till att illustrera vissa problem i förhållandet mellan ideal, vetenskap och verklighet inom socialismen. Det gäller ytterst svåra problem som ofta inbegriper komplicerade kunskapsteoretiska frågeställningar. De positioner som olika teoretiker intar är ofta svårtolkade. Diskussionen måste därför bli ytlig. Många problem måste lämnas med endast en antydan om riktningar i vilka de kan bearbetas vidare.
Det allmänna problem som de följande avsnitten kretsar kring kan sägas vara frågan om förhållandet mellan marxismen som vetenskaplig teori om samhället och historien å ena sidan och socialismen, som löfte om en bättre värld å den andra.
Få marxister - eller socialister - har betraktat den marxistiska teorin endast som ett analysinstrument eller som en teori om en sannolik, värdemässigt neutral historisk utveckling. De har också sett den som en teori som säger att, och enligt många, hur, ett "bättre samhälle" skall kunna ersätta det kapitalistiska exploateringssystemet med alla dess för människorna negativa konsekvenser.
I denna mening har ett "humanistiskt" element hela tiden varit förbundet med den marxistiska teorin. Förhållandet mellan detta element och teorins vetenskaplighet har emellertid uppfattats på en rad olika sätt.
Idag kan man urskilja olika sätt att föreställa sig denna relation, liksom olika sätt att föreställa sig den marxistiska teorins förhållande till en samhällsförbättrande politisk praktik. Man kan mot varandra ställa ett antal aspekter av eller sätt att se på den marxistiska teorin som befinner sig i ett spänningsförhållande:
| Marxismen som teoretisk begrepps- apparat |
— | Marxismen som löfte om ett
bättre samhälle |
| Marxistiska förutsägelser om
den framtida samhällsutvecklingen |
— | Marxismen som instrument
för mål-medel-handling |
| Efterhandsanalyser av sociala och historiska skeenden, företagna med marxistisk begreppsapparat |
— | Aktionsprogram grundade
på marxistisk teori |
| Analyser av det "väsentliga"
bakom skeendena i den yttre verkligheten |
— | Analyser av verkligheten utgående från vad som är väsentligt sett utifrån vissa mänskliga aspirationer och ideal. |
Det låter sig nu sägas att det inte kan råda några spänningsförhållanden mellan dessa "poler": de marxistiska förutsägelserna om den framtida sociala utvecklingen utesluter till exempel inte att analyserna blir instrument för mål-medel-handlingar riktade mot framtiden. I praktiken är emellertid inte situationen så enkel. Betoningen på den ena eller andra av "polerna" ovan leder till skilda sätt att se på teorin och förutsätter ibland skilda kunskapsteoretiska antaganden.
Man kan till exempel ha föreställningen att den marxistiska teorin visat en och endast en mycket specifik riktning i vilken den samhälleliga utvecklingen kommer att gå och att det enda man därför kan göra är att "ställa sig i denna riktnings tjänst". Någon fråga om medel eller alternativa modeller för att uppnå vissa typer av mål blir då inte aktuell. Detta i motsats till om man ser den historiska utvecklingen som en mer öppen process där dagens målsättningar och val av medel kan ha betydelse för framtiden.
Av de avsnitt som följer tar det första framför allt upp distinktionen mellan sken och väsen, som jag berört något i kapitel 3. Avsikten är främst att på ett inte alltför krångligt sätt försöka förklara en del av innebörden i distinktionen, samt visa på vilket sätt en väsensanalys kan komma i konflikt med en mer common sense-mässig.
Denna konflikt får sin belysning i referatet av Charliers analys i avsnitt 2, där också problematiken med ideal och vetenskap får en viss belysning.
I avsnitt 3 försöker jag, genom att peka på några av de många problemen med den marxistiska teorins tolkning och rimlighet, illustrera riskerna med att dra stora växlar på marxismens vetenskaplighet.
I det därpå följande avsnittet illustreras hur socialistiska ideal får betydelse för en till synes enbart teoretisk analys av utvecklingen i en rad "socialistiska" stater.
Avslutningsvis vill jag ange några ståndpunkter som jag själv betraktar som rimliga:
1. Om man politiskt vill verka för socialism kan detta inte ske på en uteslutande vetenskaplig basis, med mindre man i vetenskapen inkluderar värderingar, ideal, målföreställningar.
2. Politisk verksamhet för socialismen innesluter - och måste sannolikt alltid innesluta - värden, ideal eller utopier.
3. Utformningen av de flesta analyser som görs av "vetenskapliga socialister" bestäms på ett avgörande sätt av deras socialistiska ideal eller utopier. Det betyder inte att deras analyser skulle sakna objektivitet eller vetenskaplighet. Inte heller att deras vetenskap kan reduceras till politik.
4. Ju mer man betonar socialismens exklusiva vetenskaplighet, desto svårare får man att förbinda den med den politiska praktiken.
Man kan ange ett stort antal begreppspar som inom den marxistiska kunskapsteorin anknyter till en likartad problematik:
| form | — | innehåll |
| företeelseform | — | väsen |
| sken | — | verklighet |
| yta | — | djup |
| yttre | — | inre |
| empirisk generalisering (induktion) |
— | teoretisk konstruktion |
Som ovan sagts är innebörden av dessa kategorier, liksom relationen mellan polerna i begreppsparen, långtifrån klar. Den diskuteras av marxistiska kunskapsteoretiker. I vissa fall uppträder kategorierna främst i samband med teoretiska förklaringar, medan de i andra får en normativ innebörd, d.v.s. säger någonting om hur saker och ting bör förhålla sig.
Det senare exemplifieras av diskussionen om form och innehåll i konsten, där detta inte bara varit en teoretisk fråga om hur form och innehåll faktiskt förhåller sig till varandra utan också förbundits med vissa direktiv till utövande konstnärer. Det har till exempel sagts att målare skall betona innehållet, inte formen. Den s.k. socialrealismen har i sina mindre subtila former uttryckt ett ideal som främst gått ut på att målaren skall inrikta sig på vissa motiv.
På sätt och vis har man då antagit att ett innehåll, d.v.s. motivet, skulle garantera ett annat innehåll. En viss typ av motiv skulle således uttrycka ett proletärt eller socialistiskt innehåll. Detta synsätt har haft en del märkliga konsekvenser för uppfattningen om konst över huvud taget.[1]
Här skall jag inte ta upp denna diskussion utan koncentrera mig på några aspekter av kategoriernas innebörd i samband med vetenskaplig teori.
I tredje bandet av Kapitalet skriver Marx att vetenskapen skulle vara överflödig om det inte funnes någon skillnad mellan det sätt på vilket olika fenomen framträder för oss och deras väsen. Karel Kosik, som i boken Dialektik des Konkreten utvecklar denna tankegång vidare, tillägger att samma sak gäller om filosofin. Tingens grund är inte uppenbar. Den måste klarläggas genom en speciell form av aktivitet: Den vetenskapliga och den filosofiska.
Att nu, som Kosik, i detta sammanhang tala om tingens väsen, om sken och verklighet, kan för många verka som ett återfall i förlegad, fruktlös spekulativ filosofi. Men man får inte låta lura sig av termerna. Deras innebörd är fullt förenlig med det tänkande som ofta uppfattas som det minst spekulativa, nämligen vissa avancerade naturvetenskapers teorier. Framstående icke-marxistiska vetenskapsteoretiker för dessutom resonemang som beträffande de stora dragen sammanfaller med innehållet i framställningar av Kosiks slag.
I kapitel 3, avsnitt 5, tar jag exempel från fysikens teori. Här talas inte i första hand om fysiska föremål, om bord, stolar, stenar o.s.v. I teorin finns i stället en rad teoretiska begrepp vars relationer till varandra ofta är mycket precist angivna. Men dessa begrepp utpekar sällan föremål eller objekt som vi direkt kan erfara med våra sinnen. Ibland talar man då om att teorin upprättar en egen värld av objekt, en sorts tankekonstruktioner som har sin existens bestämd inom ramen för teorin.
Detta betyder emellertid inte att teorin saknar samband med sådana fenomen som vi kan se, höra, lukta eller känna på. Med hjälp av teorin kan vi förklara varför de för sinnena påtagliga tingen förändras, vi kan inom olika områden och med varierande grad av precision förutsäga vad som kommer att hända om vi behandlar tingen på det ena eller andra sättet. Teorin ger oss möjligheter att i viss utsträckning manipulera den fysiska omvärlden.
För att förstå tingen kan vi i viss mening sägas gå bakom dem, göra en omväg. Vi går bortom vad Kosik kallar företeelseformen, det som vi direkt erfar genom våra sinnen i vårt praktiskt inriktade vardagsliv. Vi får på sätt och vis ett slags dubblering av verkligheten, en yta och ett djup. Dubbleringen gäller också de typer av objekt som nämndes ovan: dels de objekt som framträder för vår direkta varseblivning, dels de objekt som förklarar de förras funktionssätt.
Den vetenskapliga aktiviteten kan sägas idealt ge oss en djupare förståelse för tingen. Vi begriper dem, erhåller begrepp (begripa), som skiljer sig från de begrepp, som vi brukar i vårt vardagsliv. Vi går från företeelseformerna till tingens förborgade väsen.
Avancerad kunskap av detta slag erhålls inte enbart genom idogt faktasamlande eller genom vad man brukar kalla empiriska generaliseringar. Vad som i vardagslag kallas fakta är element av världen sådan den direkt framträder för oss. De hör till företeelseformerna.
Empiriska generaliseringar, formuleringar, som utifrån iakttagelser av förhållanden i en rad enskilda fall säger någonting om sådana fall i allmänhet, går utöver företeelseformernas fakta just genom att vara generaliseringar. De säger någonting om fenomen som man inte direkt iakttagit. Så länge dessa generaliseringar utgår från kategorier eller begreppsbestämningar som är givna i vår vardagsvärld, i det språk som vi använder för att kommunicera i vårt praktiska vardagsliv, så ligger de emellertid långt från den avancerade teoretiska kunskap som ovan beskrivits.
Faktasamlande och empirisk generalisering står däremot inte i motsättning till avancerad teori i den betydelse det här fått. Teorin förutsätter ett teoretiskt konstruktionsarbete som går utöver gjorda observationer och gjorda generaliseringar. Till "givna" fakta, det som vi tar som givet som fakta i vardagslag, förhåller den sig på två sätt: Antingen förklarar den dessa fakta, ger oss möjlighet att begripa fakta bättre än tidigare eller också förändrar den vår syn på vad som är fakta (förutsatt givetvis att den alls är relevant för dessa fakta).
Man talar ibland om att teorin skapar sina egna fakta. En innebörd av detta (det finns flera) är att den i kraft av sina begrepp, sin bestämning av det väsentliga, förändrar de kategorier med vars hjälp vi omedvetet sorterar våra iakttagelser av verkligheten. På sätt och vis förändrar den därmed vår verklighet. Jag skall längre fram exemplifiera detta.
Jag har tidigare talat om teorin som ett slags dubblering av världen. När jag dessutom framhållit skillnaden mellan teori och fakta kan man kanske få intrycket att teorin handlar om ett slags verkligare värld, det väsentligas värld, som ligger helt bortom den praktiska vardagsvärld som vi lever i. Förhållandet mellan teorin, den vetenskapliga kunskapen, och vardagsvärlden skulle likna förhållandet mellan jordelivet och idéernas värld hos Platon. Idévärlden, det sannas värld, skulle på ett mysteriöst sätt finnas bortom denna verklighet.
Kosik invänder mot ett sådant betraktelsesätt. Väsendet visar sig i företeelseformerna. Det är genom företeelseformerna som vi har tillträde till väsendet.
Teorin har på detta sätt förbindelser med vår vardagsverklighet så att säga i ena änden. Mycket förenklat kan man säga att den teoretiska aktiviteten har sitt upphov i iakttagelser av faktiska förhållanden, praktiska problem som människor ställs inför i sin vardagsverklighet. Dessa problem må sedan gälla allt från triviala personliga bekymmer till globala världsförbättrarplaner.
Teorin har på så sätt förbindelse med människors samhälleliga praktik. Den har en praktisk bas. I denna mening är den också historisk. De iakttagelser man gör bestäms dels av de sociala varseblivningskategorier som (inte minst genom språket) existerar i ett visst samhälle vid en bestämd historisk tidpunkt, dels av de problem som reser sig för ett samhälles medlemmar vid ett bestämt historiskt tillfälle. Men den är också historisk genom att den påverkas av tidigare försök att formulera vetenskapliga teorier.
Teorin kan leda till att ursprungligen ställda frågor måste omformuleras, att problemet visar sig vara ett annat än man först antog, att de observationer man gjort får en ny innebörd. Det är också givet att teorin själv alstrar frågor. För dem som arbetar som vetenskapsmän inom en disciplin där det finns en något så när välutvecklad teori kommer inte sällan teorins samband med människornas vardagliga praxis att blekna bort. De frågeställningar som teorin själv ger upphov till kommer i stället att dominera synfältet.
Detta kan få till konsekvens att vetenskapsmännen förlorar sig i meningslösa, spekulativa abstraktioner, men måste inte innebära det. Mycket av grundforskningen inom många naturvetenskapliga discipliner är visserligen, om man betraktar det isolerat, helt frikopplat från vardagsvärldens problem. Men den totala ram inom vilken denna forskning bedrivs har väldiga kontaktytor med den vardagliga praktiken, ofta i form av institutionaliserad "tillämpad forskning".
Att teorin själv ger upphov till frågeställningar innebär bland annat att den själv formulerar vissa regler för sin giltighet på en viss nivå. Den anger förhållanden mellan teoretiska objekt som måste föreligga för att teorin på det ena eller andra sättet skall sägas vara giltig. Den anger egna sorters "fakta", sådana som bestäms med hänsyn till teorins begrepp. Den anger speciella sorters aktiviteter - skilda från vardagsvärldens - t.ex. kontrollerade laboratorieexperiment som syftar till att visa teorins rimlighet eller orimlighet, att utveckla den vidare.
I så måtto upprättar teorin alltså sin egen värld, med egna frågeställningar, egna kontrollprocedurer, egna "fakta". Men om detta vore allt så skulle det vara svårt att se skillnaden mellan vetenskapliga teorier och spekulativa system.
Därmed är vi framme vid förbindelserna med praktiken så att säga i den andra änden. Vi kräver av den vetenskapliga teorin i motsats till det spekulativa systemet att det skall kunna ge oss förklaringar av en rad av vardagsvärldens observationer och fakta, ge praktiska lösningar på olika problem eller åtminstone tala om varför de är olösbara. I denna mening prövas teorin i praktiken: vid observation, experiment eller praktiskt handlande.
Det är genom förbindelsen med vardagsvärlden, vare sig det gäller direkt observation eller problem och problemlösning, som teorin över huvud taget blir begriplig och får mening (annat än som t.ex. ett spel). Vad jag menar med detta blir klart om man tänker sig det otänkbara: till exempel att fysikerna förklarade att vår värld av fysiska föremål inte var verklig utan att den verkliga världen bestod av atomstrukturer. Att de hävdade att de "fakta" som fyllde vår vardagsvärld inte längre kunde gälla som fakta därför att den Sanna Teorin producerat egna och riktigare fakta.
Teorin får sin legitimitet som vetenskaplig teori genom att kunna förbindas med vardagsvärldens förhållanden. Jag har tidigare sagt att teorin kan förändra våra varseblivningskategorier, d.v.s. vår uppfattning om vad som är "givna" fakta. Men exemplet visar att den inte kan göra detta helt radikalt. Den förlorar då fotfästet.
Sådana totalitetsanspråk från den vetenskapliga teorins sida blir paradoxala: Själva det språk i vilket brytningen med vardagsvärlden företas blir förståeligt endast om man förutsätter giltigheten av en rad av vardagsvärldens kategorier. En total brytning kan inte kommuniceras. Uttryckt med några klassiska ord från filosofen Otto Neurath:
"Vi är som skeppare, som måste bygga om sitt skepp på öppna havet, utan att någonsin kunna lägga det i docka eller nybygga det med bästa beståndsdelar."
Teorins förbindelse med vardaglig praxis är alltså vad man ofta menar med praktiken som kriterium på teorins sanning. Min avsiktligt allmänna formulering döljer emellertid olika typer av praktisk kontroll av teorin. Å ena sidan kan det gälla observationer där direkt manipulering av de fenomen man diskuterar inte är av avgörande betydelse. Det gäller t.ex. ofta tillbakablickande teorier, t.ex. den biologiska evolutionsteorin, som försöker förklara en viss historisk utveckling.
Å andra sidan kan det vara fråga om praktiskt handlande i en mycket mer påtaglig mening. Här kan man anföra den ofta åberopade "Om praktiken" av Mao Tse-tung, där det bland annat heter:
"Marxister anser att människans samhälleliga praktik är det enda kriteriet på sanningen i hennes kunskap om yttervärlden. Vad som verkligen händer är att människans kunskap bekräftas endast då hon under den samhälleliga praktikens förlopp (i den materiella produktionen, klasskampen eller det vetenskapliga experimentet) uppnår de förväntade resultaten. Om en människa önskar framgång i sitt arbete, det vill säga uppnå de förväntade resultaten, måste hon bringa sina idéer i överensstämmelse med den objektiva yttre världens lagar; överensstämmer de inte med dessa, kommer hon att misslyckas i sin praktik. Efter misslyckandet drar hon sina lärdomar därav, korrigerar sina idéer för att få dem i överensstämmelse med yttervärldens lagar och kan på detta sätt vända misslyckandet till framgång. Detta är vad som avses i ordstäven 'misslyckandet är framgångens moder' och 'den som faller i en grop vinner i vett'! Den dialektisk-materialistiska kunskapsteorin sätter praktiken i främsta rummet, anser att den mänskliga kunskapen på intet sätt kan skiljas från praktiken och vänder sig emot alla felaktiga teorier, som förnekar praktikens vikt eller avskiljer kunskapen från praktiken. Följaktligen sade Lenin: 'Praktik står över (teoretisk) kunskap, ty dess värde ligger inte blott i dess allmängiltighet utan också i att den är en omedelbar verklighet.' Den marxistiska filosofin, den dialektiska materialismen, har två framträdande kännetecken. Det ena är dess klasskaraktär: den medger öppet att den dialektiska materialismen står i proletariatets tjänst. Det andra är dess inriktning på praktiken: den betonar teorins avhängighet av praktiken, framhåller att teorin är grundad på praktiken och i sin tur tjänar praktiken. Sanningshalten i varje kunskap eller teori bestämmes inte av subjektiva känslor, utan av objektiva resultat i samhällelig praktik. Endast samhällelig praktik kan vara ett kriterium på sanningen. Praktiken är den främsta och grundläggande utgångspunkten i den dialektisk-materialistiska kunskapsteorin."[2]
Nu talar Mao Tse-tung här om kunskap i allmänhet, inte om vetenskapliga teorier. Och det är helt klart att vi knappast är benägna att tala om en viss kunskap som vetenskaplig teori om den inte har ett visst omfång, viss systematik och en rad andra egenskaper som vi kan kalla formella. Men poängen är att oavsett den nivå på vilken kunskapen föreligger så utgör någon form av praktik det yttersta sanningskriteriet.
Man kan av det anförda citatet få intrycket att korrigeringsproceduren är mycket enkel. Emellertid framgår det av den fortsatta texten att denna är komplicerad och går i många turer. Om vetenskapliga teorier kan det för övrigt sägas att man ytterst sällan finner anledning att överge dem på grund av att resultatet av enstaka experiment eller handlingar motsäger dem.
Denna sida av den vetenskapliga aktiviteten rymmer en egen problematik. Vad är tillräckliga skäl för att förkasta eller acceptera en teori? Var går gränsen mellan legitima förklaringar av varför teorin misslyckas och dåliga bortförklaringar? Vilka konsekvenser för bedömningen av en teori har det (och bör det ha) om den vid förklaringar av olika fenomen (sådana fenomen som teorin handlar om) ständigt måste anföra tilläggsbetingelser, speciella omständigheter, som gör att just dessa fenomen framträder på ett sätt som inte är förenligt med teorin?
Jag har å ena sidan pekat på väsensförklaringarna, som innebär att teorin avlägsnar sig från den vardagliga praktiken, å andra sidan den vardagliga praktiken som ett slags yttersta kriterium på sanning. Här ryms ett problem i den marxistiska kunskapsteorin, som sammanhänger med betoningen på det ena respektive det andra elementet. Detta problem visar sig också i bedömningen av olika teoretiska förklaringars värde, där endera förklaringar avvisas i termer av motstridighet mot vad man uppfattar som avgörande praktisk erfarenhet, endera omvänt den praktiska erfarenheten bedöms som bestämd av ytan eller skenet.
Beroende på utgångspunkt kan då antingen det första förfaringssättet avvisas som empirism för att man lägger alltför stor vikt vid den genom sinnena erhållna erfarenheten (= empiri), eller det andra som idealism (ev. abstrakt idealism), därför att man låter teorins föreställningar få företräde framför praktiken. Denna problematik aktualiseras av Charliers analys av Sovjetunionen som jag kommer att ta upp i avsnitt 2.
Ett annat problem som gäller alla diskussioner kring kunskaps- och vetenskapsteori är frågan om vad som egentligen är goda skäl för den ena eller andra ståndpunkten. Jag har t.ex. här för att illustrera skillnaden mellan sken och väsen åberopat fysiken. Men från att åberopa fysiken som illustration till att hävda att dess teori är ett modellexempel för kunskap eller vetenskaplig teori i allmänhet samt att man bör bedriva vetenskap utifrån denna modell är steget långt.
Detta är inte ett problem som bara är en skrivbordskonstruktion. Det visar sig till exempel i samband med vissa diskussioner kring de s.k. humanistiska vetenskaperna. Vi kan där bland många andra argument finna följande. Eftersom de humanistiska vetenskaperna, t.ex. texttolkning eller historia, inte arbetar utifrån samma principer som t.ex. fysiken, så visar det att fysikens vetenskapsmodell inte alls kan uppställas som mönster för vetenskapen. Omvänt: eftersom de humanistiska vetenskaperna inte gör detta så är de inga egentliga vetenskaper.
I den icke-marxistiske vetenskapsteoretikerns, R. Harré, Principles of Scientific Thinking polemiserar denne bland annat mot en välkänd idé att förklaringar och förutsägelser i vetenskapen skulle ha samma form. Förklaringar skulle kunna betraktas som förutsägelser om sådant som redan skett. Harré avvisar likställandet av förklaring och förutsägelse bland annat med hänvisning till biologisk evolutionsteori som inte kan åstadkomma några förutsägelser men som väl kan förklara det förflutna. Detta argument bygger emellertid på förutsättningen att vi accepterar evolutionsteorins förklaringar som rimliga i samma mening som de teorier som tillåter förutsägelse och manipulering.
För att man skall kunna föra en diskussion måste därför dessa frågor ibland föras tillbaka på andra. Det kan då visa sig att motsättningarna bottnar i olikheter i uppfattning på andra punkter. Man kan t.ex. ha olika önskemål om vad teorin skall fylla för funktion. Detta uttrycks ibland med att det kan finnas olika sorters kunskapsintresse. Den som främst kräver att teorin skall vara ett hjälpmedel för att manipulera den materiella eller sociala verkligheten kommer kanske att ha en annan syn än den som inte kräver detta.
Man kan också ha olika uppfattningar om vad som faktiskt är möjligt att åstadkomma. Det exemplifieras av diskussionen om samhällsvetenskaperna. Även om två personer är eniga om önskvärdheten av en samhällsteori som vägleder vissa typer av aktivt handlande, så kan de vara oeniga beträffande möjligheten att åstadkomma en teori som har sådana konsekvenser.
Vissa motsättningar inom detta område tror jag dock att man delvis kan komma tillrätta med genom att specificera olika sorters kunskap och de möjligheter av olika slag som de ger oss. Det kan till exempel vara en avgörande skillnad mellan kunskap av den typ som finns inom fysikens avancerade teorier å ena sidan och en empirisk generalisering om samhällsförhållanden å den andra. Ändå kan den empiriska generaliseringen, om välgrundad, innebära en oerhörd praktisk tillgång, jämfört med helt osystematiserad, privat erfarenhet.
Detta menar jag vara en viktig punkt i förhållande till dagens socialistiska diskussion. Ofta avvisas teorier och förklaringar såsom ovetenskapliga med underförstådd referens till en modell av den ideala vetenskapliga samhälls- och historieteorin. Denna modelleras då inte sällan på till exempel den avancerade fysiken. Problemet är bara att någon så avancerad samhällsteori inte existerar.
En väsentlig fråga blir då: om en väletablerad teori enligt dessa kriterier inte existerar vid en bestämd tidpunkt, återstår då endast godtyckliga förklaringar av olika sociala fenomen och ett blint politiskt handlande? Finns det ingenting däremellan, rimliga och välgrundade ståndpunkter som fördenskull inte uppfyller detta vetenskapsideals alla kriterier? Vad skulle till exempel hända om man lade sig till med ett sådant allt-eller-intet-perspektiv på medicinen, där man ofta företar ett välgrundat och effektivt handlande utan att känna till de grundläggande, väsentliga mekanismerna för vad som sker?
Dessa frågor aktualiseras särskilt av resonemang som ibland utvecklas i anknytning till den franske marxisten Louis Althusser. Jag skall kort ta upp några av dennes synpunkter. Althussers texter är emellertid vad man brukar kalla "snåriga" och därför lätta att missuppfatta. Risken till missvisande presentation ökar dessutom olyckligtvis i en kort framställning.[3]
Konstruerandet av en teoretisk objektvärld framställs av Althusser och hans efterföljare som det kanske avgörande kriteriet på upprättandet av en vetenskap inom ett bestämt område. Ett exempel på en sådan vetenskap utgör enligt denne den historiska materialismen. För att anknyta till tidigare använda termer så kan man säga att en vetenskap inte uppstår förrän man definitivt bryter med vardagsvärldens föreställningar, företeelseformernas värld. Denna värld, den vardagliga praktikens föreställningar, utgör motpolen till vetenskapen, ideologin. Det är vetenskapens uppgift att så långt möjligt befria sig från ideologin.
Althusser polemiserar bland annat mot praktikkriteriet. Mot Engels klassiska tanke "att bevisa puddingen är att äta den", invänder Althusser:
"Argumentet med puddingätandet som beviset på puddingen är just snyggt. Vad som intresserar oss är ju den mekanism, som försäkrar oss om att det verkligen är puddingen vi äter och inte en ångkokt elefantunge när vi tror att vi äter vår morgonpudding!"
Och han fortsätter om praktiken:
"Under hundratals och tusentals år har den 'upprepningen' t.ex. producerat 'sanningar' som Kristi återuppståndelse, jungfru Marias jungfrudom, alla de religiösa 'sanningarna', alla den mänskliga 'spontanitetens' fördomar, d.v.s. ideologins alla förvärvade 'självklarheter', de mest respektabla liksom de minst respektabla!"
Idén om praktikens primat får en speciell tolkning:
"Men det kan inte finnas någon vetenskaplig uppfattning av praktiken utan en exakt distinktion mellan skilda praktiker, och den kan heller inte finnas utan en ny uppfattning av förhållandena mellan teorin och praktiken. Teoretiskt hävdar vi praktikens primat genom att visa, att alla de olika nivåerna av den sociala existensen är platser för skilda praktiker: den ekonomiska praktiken, den politiska, den ideologiska, den tekniska och den vetenskapliga (eller teoretiska)."
Althusser fortsätter:
"Talet om praktik-kriteriet när det gäller teorin får nu - liksom f.ö. i varje annan praktik - sin fulla innebörd: ty den teoretiska praktiken är sitt eget kriterium, den innehåller i sig bestämda schemata för utvärdering av kvaliteten på dess produkt, d.v.s. kriterier på vetenskapligheten hos den vetenskapliga praktikens produkter. Sak samma med vetenskapernas reella praktik: när dessa vetenskaper en gång upprättats och utvecklats, har de inget behov av verifikation från andra, utomstående praktiker för att kunna förklara att de kunskaper som de producerar är 'sanna', d.v.s. kunskaper. Ingen matematiker i världen väntar sig att fysiken, där ändå hela sektorer av matematiken tillämpas, skall verifiera ett teorem för att förklara det bevisat: 'sanningen' i hans teorem får han till 100 % av kriterier som är helt och hållet inre i förhållande till den matematiska bevisningens praktik, alltså av den matematiska praktikens kriterium, d.v.s. av de former som krävs av den existerande matematiska vetenskapen. Sak samma med alla andra vetenskapers resultat: åtminstone när det gäller de mest utvecklade vetenskaperna och de kunskapsområden, som dessa vetenskaper behärskar någorlunda tillfredsställande, så förser de oss själva med kriteriet på sina kunskapers giltighet - och det kriteriet uppgår fullständigt i de strikta formerna för utövande av den ifrågavarande vetenskapliga praktiken. Samma sak kan vi hävda om de 'experimentella' vetenskaperna: kriterierna för deras teori är deras experiment, vilka utgör formen för deras teoretiska praktik. Och vi måste säga detsamma om den vetenskap, som intresserar oss mest: den historiska materialismen. Det är för att Marx' teori var 'sann' som den har kunnat tillämpas framgångsrikt, det är inte därför att den har tillämpats framgångsrikt som den är sann. Det pragmatiska kriteriet (lyckande-misslyckande i praktiken; KH) kan passa för en teknik som inte har någon annan horisont än sitt utövningsfält - men inte för vetenskapliga kunskaper. Strängt taget bör vi gå ännu längre, och vägra att mer eller mindre direkt assimilera den marxistiska historieteorin med den empiristiska modellen av en slumpmässigt vald 'hypotes', som förutsätter att man väntar på dess verifikation genom historiens politiska praktik för att kunna bekräfta dess 'sanning'. Det är inte den yttersta historiska praktiken som kan ge den kunskap, som Marx har producerat, dess rättigheter att kallas kunskap: kriteriet på 'sanningen' i de kunskaper, som Marx' teoretiska praktik har producerat, tillhandahålls i själva hans teoretiska praktik, d.v.s. av det demonstrativa värdet och den vetenskapliga karaktären hos de former, som har säkrat produktionen av dessa kunskaper. Det är Marx' teoretiska praktik som är 'sannings-'kriteriet på de kunskaper som Marx har producerat: och det är just därför att det rörde sig om kunskap och inte om slumpmässiga hypoteser som de har gett de resultat som vi alla känner, där det inte bara är framgångarna utan också själva bakslagen, som utgör de 'erfarenheter' som är av väsentlig relevans för teorins tänkande över sig själv och för dess inre utveckling."[4]
Det bör noteras att Althusser (och många av dem som mer eller mindre fullständigt anammat hans synsätt) gör anspråk på att framställa den genuina marxistiska kunskapsteorin och den genuina marxistiska uppfattningen om den historiska materialismen. Det är uppenbart att han härvid kommer i konflikt med en oerhört lång och omfattande tradition av Marx-tolkning som måste avvisas som empiristisk.
Om vi granskar det citat från Mao Tse-tung som tidigare anfördes så ser vi att det här är fråga om just ett sådant uppställande av "pragmatiska" kriterier som Althusser avvisar. Detta blir ännu tydligare om man läser hela Mao Tse-tungs text. Insatt i Mao-textens sammanhang uttrycker också Lenin-citatet en tanke som klart strider mot det Althusserska tänkesättet: Praktikens värde sägs inte ligga blott i dess allmängiltighet utan i att den är en omedelbar verklighet. Men den omedelbara verkligheten är just ideologins verklighet.
Av citaten från Althusser torde framgå att denna vetenskapssyn innebär ett starkt favoriserande av den ena polen i relationen teori-praktik, väsen-sken o.s.v. Den har kritiserats för att vara en idealistisk kunskapsteori. Det har också sagts att den får svårigheter att göra reda för förhållandet mellan vetenskaplig teori och politisk praktik. Därmed problematiseras också idén om vetenskaplig socialism. Ty denna har ofta byggt på föreställningen om en vetenskaplig ideologi, någonting som inom Althussers föreställningsram är en självmotsägelse. Detta ser jag, som jag längre fram skall försöka visa, både som en förtjänst och en brist hos denna ram.
Althussers resonemang låter sig lätt tolkas inte bara som en antiempiristisk syn utan som en antiempirisk och aprioristisk (a priori = oberoende av erfarenhet) sådan. Denna tendens visar sig bland annat i Althusseranhängares exemplifieringar av vad som inom "human"- eller samhällsvetenskapernas område utgör genuina vetenskaper.[5] Det avgörande syns vara vissa formella egenskaper hos teorierna, att de "bryter" med vardagsvärldens kategorier och upprättar en teoretisk objektvärld. Så nämns gärna psykoanalysen med hänvisning till att den pekar på en teoretisk struktur, "det omedvetna", men utan att frågan om dess stöd (sanning) i erfarenheten diskuteras. Det kan tilläggas att den psykoanalytiska teorins formella relationer mellan olika begrepp liknar de formella relationerna mellan vissa begrepp i den historiska materialismen, så som den tolkas av Althusseranhängare.
Betoningen av de teoretiska begreppen, liksom misstron mot den pragmatiska aspekten, kan kanske delvis förklara varför analyser företagna i den althusserianska traditionen ibland framstår som så märkligt innehållslösa. Praktexemplet härvidlag utgörs kanske av Emmanuel Terrays Den historiska materialismen och de "primitiva" samhällena, som över huvud inte lyckas visa mycket mer än att ett socialt system låter sig beskrivas med hjälp av vissa begrepp.
I en artikel betitlad "Louis Althusser - marxist-leninistisk filosof" framhåller Göran Therborn Terrays analys som ett av de betydelsefulla bidragen bland dem som inspirerats av det sätt att arbeta med den marxistiska teorin som Althusser utvecklat. Det har lett till utvecklandet av "precisare analysinstrument" för analysen av "primitiva" samhällen.
Problemet är bara att precisare begrepp för att ange olika enheter i en social struktur framför allt får sitt intresse om de tillåter beskrivningar som är teoretiskt väsentligare än andra, om de hjälper oss att i någon mening förklara systemet.[6] Såvitt jag kan se återstår det att visa att detta är fallet beträffande t.ex. Terrays begrepp.[7]
Huruvida dessa försök är lovande eller ej är därför svårt att uttala sig om. I muntliga diskussioner har jag mött argumentet att Althusserskolans resonemang, analyser och begrepp visserligen fortfarande är mycket oklara i synnerhet beträffande empirisk tillämpbarhet, men att de befinner sig i den utvecklade vetenskapliga teorins spekulativa fas. Varje vetenskap i strikt mening skulle ha genomgått en sådan. Men som argument för att anamma synsättet är detta naturligtvis ohållbart. Det förutsätter att den spekulativa fasen samtidigt är passerad. Ty det är först efter det att den spekulativa fasen passerats som man kan se det just som en fas. Innan den passerats kan vi inte avgöra om det är fråga om meningslöst spekulerande eller en spekulativ fas.
Detta som en parentes rörande en problematik som kan diskuteras länge. Jag skall här återvända till frågan om praktiken som sanningskriterium.
Althussers argument för sitt synsätt rör sig på flera olika nivåer. Dels finns hans allmänna strukturalistiska synsätt, uppfattningen om olika områden i verkligheten - politikens, vetenskapens o.s.v. - som besitter en viss grad av autonomi i förhållande till varandra, dels finns argument på en lägre nivå. Detta första synsätt tror jag får till konsekvens att Althusser aldrig i vanlig mening prövar sin teori empiriskt. I stället illustrerar han teorin genom att visa att man kan sortera in empirisk-historiska förhållanden under hans begreppssystem. Det är i denna mening teorin blir aprioristisk.[8]
Jag kan här inte gå in på en diskussion av detta, utan låter det stå som en redovisad arbetshypotes. Jag skall däremot koppla samman Althussers avvisande av praktikens kriterium med den tidigare diskussionen om sken och väsen, samt granska några av hans argument på "lägre" nivå.
Mot bakgrund av de tidigare resonemangen om företeelseform och väsen, samt ovan citerade stycken från Althusser, kan man se vissa skäl att avvisa det allmänna praktikkriteriet:
1. Vetenskaplig kunskap innebär en brytning med den vardagliga praktikens föreställningsvärld. Den vardagliga praktikens värld förvränger i viss mån verkligheten, halvsanning tas för sanning. Praktikens värld är ideologins värld.
2. I efterhand kan vi se att "praktiken" producerat sanningar av det mest dubiösa slag, t.ex. de religiösa.
3. Framgång i praktiskt handlande kan inte tas som kriterium på besittande av kunskap, då "det har visat sig" upprepade gånger att man kan ha framgång i praktiskt handlande trots att man saknar någon teori som hänger samman med handlingen eller trots att man handlar utifrån en bevisligen felaktig teori.
Dessa tre punkter torde uppfattas som rimliga av de flesta människor. Argument 3 är för övrigt det klassiska huvudargument som riktats mot den filosofiska tankeriktning som benämnts pragmatism och som med en slagordsmässig formulering kunde sägas hävda att det som är praktiskt eller effektivt är sant. Det bör samtidigt framhållas att pragmatismens teoretiker inte formulerat sig så enkelt eller varit omedvetna om den problematik som nämns i punkt 3.
Men måste medvetenheten om dessa (och andra) problem med praktikkriteriet innebära att det överges? Vilket är i så fall alternativet?
Svaret på dessa frågor är svårt att ge på ett enkelt sätt. Man kommer in på ett problem som jag berört tidigare: frågan om vad som kan tas för givet i ett vetenskaps- eller kunskapsteoretiskt resonemang, vilket är en fråga om vilken typ av förhållanden som kan anges som skäl för den ena eller andra ståndpunkten. Vid en viss punkt i diskussionen når man fram till så fundamentala kategorier att det är svårt att driva diskussionen längre.
Innan jag går in på några av Althussers argument på lägre nivå Skall jag göra ytterligare ett försök till en allmän karakteristik av synsättet. Denna karakteristik utgör självfallet inte ett argument utan är ett förslag till ett perspektiv ur vilket man kunde företa en granskning av det aktuella synsättet. En sådan granskning kan däremot ge argument.
Allmänt skulle jag då vilja hävda att det innebär ett försök att i medvetenhet om kunskapssubjektets sociala och historiska bestämning eliminera detta och ställa kunskapen utanför sitt sociala och historiska sammanhang. Historien relativiserar kunskapen. Vad som var kunskap i går, är inte kunskap idag. Vad praktiken "bevisade" i går är idag fördomar.
Praktiken är befläckad med ideologi. Det gäller då att finna en punkt bortom praktiken - eller en särskild sorts praktik - en sanning, som är "ren", obefläckad. Eftersom kunskaps-"garantierna" inte håller så måste vi överge dem. Paradoxalt nog innebär detta på sätt och vis sökandet efter en annan garanti: teorins form, det demonstrativa värdet av den vetenskapliga framställningen som inte hotas av praktikens besudling.
Konsekvensen blir en delad värld, kluven i en vetenskaplig halva och en ideologisk. Å ena sidan finns vetenskapen, det abstrakta förnuftet som uttrycker det sannas värld, å andra sidan ideologins värld, där de konkreta subjekten famlar i villfarelser och falska föreställningar.
Det har ibland sagts att den althusserianska analysen innebär ett slags nystalinism. Det har såvitt jag vet hävdats med hänvisning till två triviala skäl: bedömningen av Stalinepoken samt avvisandet av uppfattningen av marxismen som en humanism.
Man kan peka på andra element i detta synsätt som kunde göra att det indirekt fungerar som ett slags nystalinismens redskap: genom att bannlysa ideal och värderingar från marxismens teori omöjliggörs kritik av det stalinistiska systemet (sådan kritik måste göras i termer av ideologin och skulle säkert medges vara nödvändig: ty som vardagsmänniskor måste vi leva i ideologin. Men detta medgivande för inte så långt, för det första därför att förnuftet så att säga förlagts till teorin medan oförnuftet finns vid den andra polen, för det andra just därför att teorin endast får en åskådande roll).
I en ganska snårig framställning, Science et Néscience, har M. de Diéguez försökt visa hur Althusserianernas avvisande av kategorin handlande subjekt (som ses som ett ovetenskapligt begrepp), betonandet av den rena teorins överhöghet samt synen på samhället som en yttre, objektiv mekanism innebär en legitimering för en speciell typ av subjekt: de administrerande, marxistiska teoretikerna. Diéguez analys innebär ett slags marxistisk ideologikritik av det althusserianska synsättet. Men som sådan förutsätter den naturligtvis vissa kategorier som Althusser-skolan avvisar: t.ex. de agerande subjekten. Detta visar den svårighet som jag flera gånger påtalat med diskussioner av denna typ: vad kan tas för givet?
Det althusserianska synsättet tror jag sammanfattningsvis innebär vad som i den marxistiska traditionen ibland benämns att sätta teorin över praktiken (uttryck av den här typen är dock riskabla då de kan användas på olika analysnivåer och då med ganska skilda betydelser. För att nu inte tala om hur lätt de förvandlas till förenklande slagord).
Som framgått av tidigare resonemang för Kosik i Dialektik des Konkreten resonemang som liknar Althusserskolans på många punkter. Men Kosik betonar oupphörligen hur väsendet endast kan manifestera sig (eller teoretiskt bestämmas) genom skenet eller företeelseformen samt hur företeelseformen är det element genom vilket vi får "tillträde till" väsendet. Han betonar också att företeelseform och väsen inte är två ordningar av verklighet:
"Verkligheten är enheten av företeelseform och väsen. Därför kan väsendet vara nog så overkligt som företeelseformen och företeelseformen så overklig som väsendet, om de isoleras och betraktas som den 'sanna' verkligheten i denna sin isolering" (s. 10-11).
Nu kan det sägas orättvist att tillskriva det althusserianska synsättet denna radikala klyvnad mellan teori och praktik, där teorin står över praktiken. Om vi bortser från Althussers självkritik, där han påtalat en "teorecistisk tendens" i sina arbeten, så kan man anföra en rad skäl mot den bild som här givits det althusserianska synsättet.[10]
För det första är Althusser som teoretiker i den marxistiska traditionen självklart medveten om den historisk-sociala sidan av kunskapen, som ju är en av poängerna i den historiska materialismens teori. För det andra är han därmed självklart medveten om kunskapens klassbundenhet (ett slags ideologisk bundenhet). För det tredje framhåller han och hans "efterföljare" att ideologin alltid är närvarande i vetenskapens betingelser, vid definitionen av en vetenskaps objekt, genom påverkan på metodologin, genom påverkan på metoder, termer och begrepp, genom påverkan på resultat.[11]
För det fjärde slutligen talar ju Althusser uttryckligen om att det finns flera sorters praktiker (se tidigare anfört citat). Problemet är därför inte en fråga om teori och praktik, utan en fråga om vilken sorts praktik i vilka sammanhang.
Emellertid leder denna sista punkt bara till en omformulering av den gamla frågan: hur förhåller sig den vetenskapliga eller teoretiska praktiken till den "praktiska praktiken"?
Jag skall emellertid lämna dessa omfattande frågor för att i stället se på några av Althussers detaljargument sådana de återfinns i det tidigare citerade stycket från Att läsa kapitalet. Dessa argument mot praktikkriteriet är positiva och negativa.
1. Den teoretiska praktiken är sitt eget kriterium och behöver inga utomstående praktiker för att kunna förklara, att de kunskaper, som de producerar är sanna.
Stöd för detta: ingen matematiker i världen väntar sig att t.ex. fysiken där matematiken tillämpas skall verifiera ett matematiskt teorem. Inom de experimentella vetenskaperna är kriterierna för teorierna dessa vetenskapliga praktikers experiment.
2. Det är för att Marx teori var "sann" som den har kunnat tillämpas framgångsrikt, inte tvärtom.
3. Det pragmatiska kriteriet passar för en teknik som inte har någon annan horisont än sitt utövningsfält.
4. Vi bör avvisa bilden av den marxistiska historieteorin som en slumpmässigt vald hypotes som skall verifieras genom historiens politiska praktik. Det är inte den yttersta historiska praktiken som ger den kunskap Marx producerat rättigheter att kallas kunskap.
5. Kriteriet på sanning i det Marx' teoretiska praktik producerat "tillhandahålls i själva hans teoretiska praktik d.v.s. av det demonstrativa värdet och den vetenskapliga karaktären hos de former som har säkrat produktionen av dessa kunskaper".
6. Det är för att det rörde sig om kunskaper och inte om slumpmässiga hypoteser som de har gett resultat. Både framgångar och bakslag utgör erfarenheter av väsentlig relevans.
Också Göran Therborn tar i sitt "försvar" för Althussers teoretiska arbete upp frågan om den vetenskapliga praktikens kriterier (hans referens till platonism etc. syftar på en artikel som han kritiserar):
"Låt oss ta ett annat exempel, fysiken. Den har i detta sammanhang den fördelen att ingen bestrider att den är en vetenskap. Om man nu säger, att fysiken inte ska betraktas som en slumpmässigt vald hypotes, som man väntar på att den ska verifieras - eller falsifieras - utan att den själv genom sin vetenskapliga praktik tillhandahåller kriterier på sin sanning - har man då hamnat i platonismen, Aristoteles' tänkande etc. etc.? Är fysiken som helhet - märk väl, Althusser talade om den marxistiska historieteorin, inte om något enskilt påstående - en hypotes? Avgörs vad som är sant eller falskt på fysikens område med den fysiska vetenskapens praktik? Eller avgörs sådana problem av filosofiska tidskriftsartiklar?" (s. 44)
Om vi nu tittar på de sex punkterna ovan skulle jag vilja göra följande kommentarer.
Punkt 1. Exemplet med matematiken är illa valt, eftersom en omfattande vetenskapsteoretisk diskussion om matematikens karaktär förts och förs, där man ibland hävdat just att den på ett säreget sätt är oempirisk. Det är snarare signifikativt, att Althusser exemplifierar med en "formell" vetenskap. Med medgivande att denna disciplin verkligen innehåller sina egna bevis- och sanningsregler kan man samtidigt fråga sig vilken ställning den skulle ha som vetenskap om den inte tillät omfattande tillämpningar.
Punkt 2. Det låter sig sägas att det är för att Marx teori var "sann" som den tillämpats framgångsrikt, men man kan omvänt fråga: Skulle vi ha anledning att betrakta den som sann om den inte tillämpats framgångsrikt. D.v.s. är det inte just detta som praktikkriteriet går ut på?
Punkt 3. Om detta argument äger sin tillämplighet till exempel på den situation inom medicinen, som jag tidigare beskrivit, så säger det något intressant om vad som kan vara väsentligt i den politiska praktiken. Om medicinen till exempel har som horisont det utövningsfält där man angriper sjukdomar och den socialistiska politiken har det där man skapar socialism, så torde det pragmatiska kriteriet vara ganska väsentligt. Detta motsäger emellertid inte Althussers argument då ju detta handlar om vad som rätteligen bör kallas vetenskap eller kunskap i någon mycket kvalificerad mening. Däremot illustrerar det nödvändigheten att skilja på olika typer av kunskap samt att den avancerade vetenskapliga kunskapen inte nödvändigtvis är väsentligare än annan "kunskap".
Punkt 4. Att avvisa bilden av historieteorin som en slumpmässigt vald hypotes är väl helt rimligt. Men därav följer ju varken rimligheten av avvisandet av den externa praktikens kriterium generellt eller förnekandet att det skulle vara den yttersta historiska praktiken som ger Marx teoretiska produkt rätten att kallas kunskap.
Punkt 5. Detta kommer mycket nära en dålig cirkel i argumentationen. Läs satsen noga så framgår detta.
Punkt 6. Detta verkar vara en rimlig tanke.
Jag har själv tidigare använt exempel från fysiken för att exemplifiera sken-väsen-distinktionen. Men jag tror att analogierna från fysiken kan bli riskabla på flera sätt: för det första genom att man underskattar den "praktiska" sidan av fysiken. För det andra genom att man glömmer att poängtera en rad väsentliga skillnader mellan fysikens teori och den historiska materialismens.
Fysiken (för att nu använda denna globala term) är förvisso ingen enkel slumpmässigt vald hypotes som verifieras eller falsifieras vare sig av enstaka observationer eller experiment. Men dess oerhörda styrka som vetenskap består inte minst i att den på ett ovedersägligt sätt demonstrerat sin tillämpbarhet. På område efter område tillåter den omfattande manipulering av verkligheten i enlighet med människors målsättning. Den kan vidare på ett sällsynt sätt bringa reda i en mängd observationer och visa på de mekanismer som gör vissa manipulationer möjliga eller omöjliga. Den tillåter oerhört exakta förutsägelser, betingade eller obetingade. Dess teoretiska objektvärld saknar inte förbindelser med den vardagliga praktikens objektvärld.
Man kan då fråga sig om fysiken som modell för obestridlig vetenskap - sådan ställning har den, som framgått ovan, också för Althusser - skulle dyka upp så ofta om den inte kunde uppvisa dessa praktiska framgångar. Andra typer av vetenskaper får ju ständigt kämpa för att legitimera sin existens mot bakgrund av denna modell.
Inom fysiken finns också en begreppsapparat vars stringens inte har någon som helst motsvarighet inom den historiska materialismen. Inom den senare finns det i stället en rad vaga och oklara begrepp med oklara relationer. Själva det helhetliga systemet är föremål för en mängd - ganska skilda, men rimliga - tolkningar. Vad slutligen gäller dess eventuella "inomteoretiska" sanningskriterier så är dessa långtifrån klara, något som ju är konsekvent med tanke på systemets vaghet.
Därtill kommer att man rimligtvis inte bara måste acceptera de kriterier som en bestämd disciplin, vetenskap eller teori upprättar. Man kan ju av olika "yttre" skäl hävda att dessa "inomteoretiska" kriterier är illa valda, precis som vi kan kritisera till exempel vissa religiösa föreställningssystem som i och för sig kan ha mycket rigorösa egna verifikationsprocedurer för sina kunskaper eller sanningar.
Vad vi då bland annat kan göra är att sätta dessa kriterier i relation till andra mer "vardagliga" kriterier på sanning som vi vet delas av vår diskussionspartner. (Kan man inte för övrigt se de flesta experimentella procedurer som en sofistikerad utveckling av många av den vardagliga praktikens bevisprocedurer?) Om nu vår diskussionspartner håller fast vid sina kriterier så kan vi naturligtvis inte fortsätta diskussionen. Vi kan däremot välja att avvisa hans kunskapssystem på en rad olika grunder: Vi kan påstå att han är inkonsekvent, att praktiken kommer att visa att han har fel (något som han kanske inte alls håller med om i det ögonblick vi menar att detta visar sig) o.s.v. Vårt avvisande kommer sannolikt ytterst att vara relaterat till vår uppfattning om vad ett teoretiskt tankesystem skall åstadkomma, en praktisk målsättning.
Men det är också här som jag tror att många av Althussers rimliga och intressanta resonemang gradvis övergår i ett slags apriorism (eller platonism, om man så vill). Hans modell lämpar sig som grund för att utveckla slutna teoretiska system som så noga bestämmer sina egna kriterier och sin egen vetenskaplighet att de blir immuna mot varje form av allvarlig kritik. Gentemot "praktikens värld" förhåller de sig som det teologiska systemet: De bevisar sin sanning genom väl valda illustrationer ur verkligheten.
Som Göran Therborn påpekar i den tidigare anförda artikeln finns här också en problematik som gäller frågan om marxismen är en vetenskap, skillnaden mellan naturvetenskap och historievetenskap m.m. Den första punkten skulle jag vilja omformulera så att den blir mindre absolut: Vilken styrka i olika avseenden besitter den marxistiska teorin idag, vilka begränsningar har den och vilka anspråk kan man i olika sammanhang ha för dess del? Den andra frågan blir då en fråga om marxismens principiella möjligheter och begränsningar som vetenskap.
Dessa frågor är väsentliga för diskussionen, men jag skall inte utveckla dem vidare. Material som är relevant för dem kommer däremot att dras fram i de följande avsnitten.
Slutligen skall jag återknyta till det resonemang om sken och väsen, form och innehåll som jag inledde detta avsnitt med. Jag skall exemplifiera med psykoanalytiskt betonade synsätt (därmed görs inget antagande om riktigheten hos just den psykoanalytiska teorin).
Antag att en person har oupphörliga ryckningar i ansiktet, en annan svårigheter att gå in i mörka rum, en tredje ångest inför sexuella handlingar. Allt detta är någonting som vi kan observera på den "vardagliga praktikens" nivå (med vissa reservationer beträffande själva "ångesten").
En psykoanalytiskt inriktad teori kan nu göra anspråk på att kunna förklara alla dessa sätt att bete sig eller känna sig utifrån samma grundläggande mekanismer. Alla dessa beteenden är funktionella ekvivalenter som uttryck för t.ex. en i barndomsåren olöst konflikt i förhållandet mellan barn och föräldrar. Denna konflikt i sin tur definieras i förhållande till en mer omfattande teori som innehåller namn på en mängd begrepp som inte refererar till direkt iakttagbara beteenden hos människor.
En viktig del av den psykoanalytiska teorins bevis för sin riktighet består nu i att den med utgångspunkt i teorin utvecklar terapeutiska metoder med vars hjälp dessa människors beteenden och upplevelser förändras. Framgång i denna praktik blir ett stöd för teorins riktighet. Misslyckandet behöver däremot inte under alla förhållanden betyda att teorin är falsk - det kan ju av olika skäl vara omöjligt att ändra på förhållandena. Något enkelt praktikkriterium som kan tillämpas på någon begränsad punkt är det alltså inte fråga om.
Alla dessa sätt att vara är ytligt sett ytterst olika: som företeelser representerar de ytterst olika saker och i den vardagliga praktiken kan de beroende på en rad omständigheter, individens livssituation o.s.v. utgöra allt från irritationsmoment till allvarliga problem i de berörda individernas liv.
Men sett från teorins perspektiv har de en grundläggande likhet: de är alla uttryck för samma typ av olöst konflikt i barndomen. Man kunde därför tala om att deras form skiljer sig medan innehållet är detsamma. Innehållet hänför sig till den teoretiska förklaringen och har konsekvenser för de eventuella praktiska åtgärder man vill vidta.
Det kunde också sägas att formen inte är det väsentliga, på något sätt skulle ändå innehållet ha tagit sig något uttryck. Begreppen symptom och symptomlindring illustrerar här väl problematiken. Ryckningarna, rädslan för mörka rum o.s.v. kunde sägas vara olika typer av symptom. Anta nu att man kunde träna den som är rädd för mörka rum att gå in i sådana. Enligt teorin skulle då konflikten ta sig uttryck i något annat förhållande. Grundorsaken eller innehållet blir kvar.
Om man emellertid inte på något sätt kan göra troligt att konflikten tagit sig ett annat uttryck så problematiseras teorin. Är verkligen den mekanism som man här postulerat den bestämmande? Problemet är inte en skrivbordskonstruktion, utan en av punkterna i diskussionen mellan s.k. beteendemodifikatörer och dem som sysslar med olika former av djupterapi inom psykologi och psykoterapi.
Men om formen i förhållande till teorin är oväsentlig, så är den i annan bemärkelse väsentlig. Olika symptom kan ha helt olika betydelse för den individ som "drabbas" av dem. Olika symptom kan socialt värderas olika. En oerhörd försjunkenhet i arbete kanske över huvud taget inte observeras som symptom, trots att dess "väsentliga" förklaring är densamma som förklaringen till en renlighetsfobi.
Vad som observeras som värt att förklara (och åtgärda) blir följaktligen beroende av det sociala systemet, med dess struktur, normer och värderingar. Men det är också ur detta systems perspektiv som tillräckligheten och rimligheten av en förklaring bedöms: Om förklaringen inte förmår skilja på förmåga att flitigt arbeta sex timmar om dagen å ena sidan och oförmåga att umgås med människor utan att känna stark ångest å den andra, så drar vi inte slutsatsen att vi vid vår bedömning av den sociala verkligheten är offer för illusioner, utan att det är något fel på teorins diskrimineringsförmåga.
Å andra sidan påverkar också teorin vårt sätt att kategorisera fenomen. Där vi tidigare såg en nagelbitare, en sängvätare och en människa med tics ser vi kanske i stället tre människor med neurotiska symptom. I denna mening förändrar teorin vårt sätt att uppfatta den vardagliga praktikens värld och därmed vårt sätt att förhålla oss till den.
Mellan teorins anspråk på att ange det väsentliga, de objektiva och "sanna" mekanismerna i verkligheten och vardagspraktikens anspråk på att få döma över teorin råder ett spänningsförhållande. Det kommer att få sin belysning i följande avsnitt.
I det följande skall jag försöka belysa några av de allmänna problem som detta kapitel behandlar med hjälp av resonemang ur Fernand Charliers Är Sovjetunionen kapitalistiskt? (Skriften bär undertiteln "En redovisning av Fjärde Internationalens ståndpunkter".) Eftersom avsikten inte är att diskutera Charliers hela skrift så kommer jag att ganska fritt plocka synpunkter ur hans framställning.
Charliers skrift riktar sig mot de olika teorier som hävdar att Sovjetunionen inte längre är ett socialistiskt land. I första hand vänder han sig mot de samtida teoretiker som, ofta påverkade av det kinesiska kommunistpartiets ställningstagande 1967, talar om att kapitalismen återupprättats i Sovjetunionen. Men han påpekar också att denna teori påminner om sådana som
"vid olika tidpunkter från 1923 utvecklats i den kommunistiska vänstern och i den revolutionära rörelsen: Bordiga, det italienska kommunistpartiets grundare och hans uppfattning, och sedan en hel rad av de 'statskapitalismens' och den 'byråkratiska kapitalismens' teoretiker, som det vimlat av i den yttersta vänstern" (s. 3-4).
Charlier säger själv att den centrala tankegången i hans skrift är "att teorierna om kapitalismens återupprättande är 'revisionistiska' d.v.s. att de utgör en revidering av marxismen i den meningen att de innebär ett övergivande av den dialektiska metoden" (s. 5). Lyckligtvis är Charliers skrift inte enbart så formalistisk. Jag skulle vilja hävda att två andra tankegångar är minst lika centrala: att Sovjetunionen inte är ett nytt klassamhälle (styrt av en byråkratisk klass), att det inte är kapitalistiskt och att det därför är en arbetarstat, om än degenererad. Huruvida det enligt Charlier också är socialistiskt är inte lika klart.
Charlier inleder sin framställning med följande tänkvärda rader:
"Historiens verkliga förlopp svarar aldrig mot hur ens de bästa av marxister tänkt sig att den skulle bli. Historien kan aldrig passas in i några scheman. Det är i denna brist på motsvarighet som man finner inte bara orsaken till att det överhuvudtaget arbetas på nya hypoteser, på marxistisk grundforskning, till att teorin ständigt berikas, utan också den ideologiska och psykologiska roten till all revisionism" (s. 3).
Nu visar det sig emellertid snart att Charlier själv har en viss benägenhet att stoppa in historien i vissa scheman: de utgör då den icke-revisionistiska marxismen.
En avgörande punkt i den icke-revisionistiska marxismen är att döma av Charliers sammanfattande inledning förhållandet till dialektiken. Dialektiken är här lika med lagen om språngvis övergång från kvantitet till kvalitet: Övergivandet av den dialektiska metoden exemplifieras till exempel med följande:
"Det är inte en slump att de kinesiska ledarna låter bli att definiera det 'avgörande' i den kvalitativa förändring som består i att arbetarstaten ersätts med en kapitalistisk stat" (s. 5).
"Tony Cliff, en 'statskapitalistisk' teoretiker, låter denna makt (byråkratin som klass) gå tillbaka till året för den första femårsplanen (1928) utan att precisera huruvida statens klasskaraktär hade förändrats vid denna tidpunkt och framförallt utan att precisera hur denna kvalitativa förändring hade gått till" (s. 5).
"Bernstein förkastade dialektiken som någonting främmande för marxismen och han betraktade den som ett överflödigt tillägg. Denna revisionism övergav dialektiken därför att man var djupt övertygad om möjligheten till en gradvis övergång från kapitalismen till socialismen" (s. 5-6).
"De kinesiska ledarna hävdar, som vi sett, att kapitalismen kan återupprättas via en gradvis process" (s. 23).
Denna idé plus idén om progressivitet i historien plus idén att de produktionssätt som en gång angivits av Marx är de enda tänkbara är avgörande för Charliers argumentation. Över huvud taget är utgångspunkten hela tiden att teorin (den marxistiska) fattad på Charliers sätt måste ha rätt. Tanken att en gång definierade kategorier och begrepp kan vara otillräckliga eller ofruktbara (ett uttryck som Charlier sannolikt inte skulle ta i sin mun) vid konfrontation med den faktiska historiska utvecklingen faller honom aldrig in.
I kapitlet "Återupprättad kapitalism?" går Charlier igenom en rad indikatorer som angivits på kapitalismens återupprättande i Sovjet. Huvudpunkten i resonemangen om Sovjets kapitalism är enligt Charlier tanken att det finns en social bas för kapitalismens återupprättande bestående av "äldre borgerliga element som störtats" samt "degenererade element från en 'ny bourgeoisie' som uppträder inom statsapparaten och i ledningen för företagen" (s. 11).
Indikationer på förändringen av sovjetstaten är profitens roll i produktionen, bristande anställningstrygghet för den sovjetiske arbetaren, privilegierad levnadsnivå för det byråkratiska skiktet, arvsrätt, att byråkratin sitter i statens ledning.
Mot argumenten om profitmotiv i företagen hävdar Charlier att själva planhushållningen inte upphävts av det nya systemet. Profitens införande innebär inte att planen ersätts utan att den administrativt centraliserade planhushållningen ersätts med ekonomiska hävstänger. Den nationaliserade karaktären av produktionsmedlen är därmed inte ifrågasatt även om systemet innebär en mängd faror: bland annat tenderar det att öka den sociala ojämlikheten.
Problemen med anställningstryggheten anger ingenting grundläggande om vare sig företagsledarnas "borgerliga" natur eller sovjetstatens klasskaraktär. För att förbättra förhållandena bör man dock satsa på en maximal utveckling av produktivkrafterna för att skapa full sysselsättning (verklig, ej illusorisk), kämpa för verkliga garantier att det inte finns något gunstlingsvälde samt för att arbetarens levnadsstandard bevaras, vidare tillförsäkra fackföreningen autonomi som försvarsorgan för arbetaren i relation till företaget (underförstått alltså att det nu brister på dessa punkter).
Byråkratin kan ha hög levnadsnivå utan att bli någon ny klass. Charlier påpekar också gentemot "återupprättningsteoretikerna" att dessa privilegier skapades under Stalins tid. Arvsrätten gäller vidare endast personlig nyttjanderätt av egendom, inte produktionsmedel. Charliers "förklaring" till privilegier och lönehierarkier förtjänar att citeras:
"Hur kan de förklaras? I allt väsentligt av de efterblivna fördelningsnormerna i Sovjetunionen.
Liksom varje övergångssamhälle kännetecknas Sovjetunionen av att det förekommer ett fördelningssätt som ännu inte svarar mot produktionssättet: de 'borgerliga' distributionsnormerna fortsätter att existera, detta även under det socialistiska samhällets första stadium, såsom Marx anmärkte i sina anteckningar om den tyska socialdemokratins 'Gothaprogram' " (s. 16).
Beträffande byråkratin som kollektiv ägare av produktionsmedlen med statens hjälp argumenterar Charlier på flera ställen i skriften. Argumenten får - helt rimligt - olika form beroende på den utformning tesen fått hos olika teoretiker. Här gäller det främst den "kinesiska" synen, vilken, som vi sett, skulle gå ut på att byråkratin utgör en ny kapitalistklass, till på köpet (enligt Charlier) en imperialistisk sådan (ledarskiktet i Sovjet utsuger de andra arbetarstaterna). Logiskt underförstått är enligt Charlier att också monopolkapitalismens upphävande kännetecknas av det klassiska privatägandets upphävande, samgående mellan stat och ekonomi o.s.v.
Parallellen är ohållbar enligt Charlier. För det första är "imperialismen ett precist begrepp som kännetecknar kapitalismens högsta fas, innebärande monopolkapitalism och kapitalexport, som en funktion av profitkvotens nivå" (s. 19). I Sovjetunionen skedde däremot upphävande av det privata ägandet av produktionsmedlen genom att bourgeoisin exproprierades. Parallellen är därför ett exempel på en "fullständig revisionism".
Men, "kan man invända", skriver Charlier, "byråkratin inom den statliga administrationen försätts genom nationaliseringen av produktionsmedlen inom den statliga administrationen i en ställning som inte motsvarar den som innehas av en funktionell byråkrati i tjänst hos en ledande borgarklass. Den kan i viss mening bli oberoende av arbetarklassen. Mot detta anför Charlier att:
"Byråkratins ställning ger detta skikt möjlighet att bli en ny ledarklass. Men bara möjligheten. För att denna möjlighet ska förvandlas till verklighet måste motsättningarna i det sovjetiska samhället leda till att kvantiteten förändrar till kvalitet: det är denna kvalitativa förändring ... som de kinesiska ledarna kommer att ha svårigheter att hitta" (s. 20).
Charlier påpekar också att detta faktum passerat oförmärkt av de sovjetiska arbetarna själva och att följaktligen utvecklingen mot kapitalism skulle vara effekten av en omärkbar, gradvis process, varvid den fredliga övergången från "socialism" till kapitalism skulle vara möjlig (märk här att den gradvisa, reformistiska övergången blir lika med en "fredlig" övergång).
Men byråkratin är väl medveten om arbetarklassens förmåga till motstånd, vilket visar sig i att ledarna hela tiden måste bruka list och måste låna marxismen från proletariatet och förvandla den till ideologi.
Och här kommer då det andra huvudargument som jag inledningsvis nämnde (ett argument, som ger belysning åt frågan om marxistiska teoretikers syn på idén om progressiva epoker som behandlas i det följande avsnittet om "Den vetenskapliga marxismen"):
"Att medge att byråkratin är en klass innebär att man historiskt sett faktiskt medger att den äger existensberättigande. (Vad nu detta kan betyda. KH:s anm.) Alla klasser som kommer till makten är - inklusive denna nya bourgeoisie, om den nu är en sådan - representanter för ett system, som ursprungligen utgör ett framsteg gentemot det tidigare produktionssätt som blir ersatt. Varje klass har ekonomiska rötter. Historiskt sett blir den 'övervunnen' först i det ögonblick som produktivkrafterna förkvävts av de tidigare produktionsförhållandenas tvångströja. Men Sovjet och de andra arbetarstaterna ligger idag i täten vad gäller produktivkrafternas ökning och de känner inte ens av de cykliska fenomen som kännetecknar de kapitalistiska länderna: byråkratin som en ny 'klass' skulle alltså innebära att bourgeoisins välde ännu icke överlevt sig själv" (s. 22).
Jag går här en bit framåt i texten in i det kapitel som bär titeln "Det fredliga återupprättandet enligt Sweezy och Bettelheim" (s. 27-39). Jag skall här inte beröra Sweezys argument, som de formuleras av Charlier, utan gå till Charliers svar.
Charlier menar att Sweezys felaktiga resonemang beror på en felaktig förståelse för vad kapitalism är och vad som skiljer den från socialism.
Det är visserligen riktigt, menar Charlier, att det socialistiska samhället:
"... i en av de få antydningar som Marx lämnat i denna fråga, definieras som ett samhälle utan varor, utan varuutbyte, alltså utan marknad och pengar, kännetecknat av en omfördelning av det samhälleliga arbetet och bruksvärdena i proportion till det utförda arbetet" (s. 29).
Varken Sovjet, Kuba eller Kina svarar dock mot detta föregripande. "Är de då för sakens skull kapitalistländer eller är de inte snarare övergångsländer mot socialismen?"
"Det kännetecknande för ett kapitalistiskt produktionssätt - liksom för den kapitalistiska statens natur - följer icke av att detta faktiskt ej överensstämmer med en given definition. Principen om det uteslutna tredje tillhör inte den dialektiska logiken." (s. 29, kursiverat av KH)
Det som kännetecknar ett kapitalistiskt produktionssätt är i stället att dess produktion är en varuproduktion samt att dess "omedelbara ändamål och avgörande drivkraft är produktionen av mervärde" (detta och de andra uttrycken hämtar Charlier från Kapitalet). "Det är just icke-arbetarens ägande av produktionsmedlen som gör arbetaren till lönearbetare och icke-arbetaren till kapitalist" (s. 30).
Medan Sweezy sett förekomsten av marknadsförhållanden, pengar eller priser som kännetecken för kapitalism inser, enligt Gharlier, Bettelheim sådana kriteriers otillräcklighet. Men Bettelheim anger inte vad som "reellt" skiljer de två produktionssätten ... (utan) hoppar in på frågan om statens natur. Kännetecknande för socialismen i motsats till kapitalismen är för honom förekomsten av proletariatets herravälde, av proletariatets diktatur.
Charlier kommenterar:
"För professor Bettelheim finns roten till utvecklingen mot kapitalism inte i marknadens roll och materiella stimuli, vilka endast är tecken på eller resultat därav, utan den finns i den avgörande faktorn som är politisk: proletariatets förlust av makten till bourgeoisin" (s. 31).
Enligt Bettelheim (i de skrifter Charlier refererar) utgör övergångsfasen ett tillfälle då rörelsen kan gå endera i riktning mot socialism eller kapitalism. Det är en fas av osäkerhet. Om utvecklingen "tillbaka" går tillräckligt långt så att funktionärs- och administratörskåren fått herravälde över statsapparaten så kan däremot ingen förändring "framåt" längre ske annat än genom massuppror.
Charlier för ett längre resonemang (s. 32-33) som utmynnar i att Bettelheim blandar ihop statens natur och den ekonomiskt-sociala formationens. För att nu bland annat "lyckas begå den 'blunder' " som består i att föreställa sig att formerna kan fyllas med olikartat innehåll:
"... måste Bettelheim 'våldföra sig' på verkligheten genom att hävda att företagsledarna i Sovjet (och i Jugoslavien, där självstyret är kapitalistiskt) förfogar över produktionsmedlen och produkterna. Ch. Bettelheim använder här med orätt ordet 'förfoga' ty han använder det på ett helt annat sätt än vad som brukas då man talar om kapitalister. Då man om dessa säger att de 'förfogar' så vill man därmed ha sagt att de fattar de stora besluten om företagets liv och inte att de reglerar detaljfrågor" (s. 34).
"Man förfogar över produktionsmedlen om man kan kombinera dem på ett visst sätt, d.v.s. om man bestämmer över investerings- och prispolitiken. Detta kan storkapitalisterna göra under ett kapitalistiskt styrelseskick ... och detta tror jag kan planeringen, d.v.s. staten göra i Sovjetunionen ..." (s. 34, kursiverat av KH).
Varken Bettelheim eller Sweezy har i sin bedömning av Sovjet tänkt på att proletariatets diktatur kan anta "ytterst olika, skiftande och t.o.m. degenererade former" (s. 35).
När de hävdar att det nya sociala skiktet som utövar makt i proletariatets namn är en ny borgarklass så glömmer de Marx ord att det är "icke-arbetarens ägande av produktionsmedlen som gör arbetaren till lönearbetare och icke-arbetaren till kapitalist".
"De förlorar den vetenskapliga, marxistiska definitionen av klasserna ur sikte, enligt vilken inkomsterna och privilegierna inte är det enda eller avgörande kännetecknet för en klass, utan bara en av flera faktorer, bl.a. ägandet av produktionsmedlen" (s. 35-36).
Charlier anför så Lenins klassdefinition i Det stora initiativet och summerar:
"Man torde alltså lämpligen överge den utan vidare antagna, djupgående fördomen att marxismen betraktar klasserna som intressegrupper, vilka enbart grundar sig på ägandet av produktionsmedlen, precis som man måste överge inkomstkriteriet ensamt" (s. 37).
Man kan nu inte tala om att byråkratin i socialistländerna gjort staten till sin "tillhörighet", och ersatt bourgeoisin med avseende på dess plats, i förhållande till produktionsmedlen, ty
1. Byråkratin "äger" inte staten mer än den monopolkapitalistiska bourgeoisins teknokrater och högre tjänstemän. (KH:s kommentar: Vilket väl var vad som skulle bevisas?)
2. Det är en grundläggande skillnad mellan klasskaraktären hos förstatligandena i kapitalistländerna och i arbetarstaterna. I de förra sker dessa till en alltmer begränsad borgerlig grupp som inryms i ett system av privat ägande av produktionsmedel.
3. En sådan mutation av byråkratin skulle inte kunna gå till på fredlig väg.
I kapitlet "Sovjetstatens natur" påbörjar Charlier uppgörelsen med ultravänstern, de "statskapitalistiska" teoretikerna (dit räknar han bl.a. Pannekoek).
För dessa strömningar har arbetarstaterna aldrig varit arbetarstater varför problemet med kapitalismens "återupprättande" inte uppstår, konstaterar Charlier. Han söker rötterna till detta tänkande i mensjevismen:
"Socialdemokratin kunde från första stund inte acceptera att den sovjetiska staten kvalificerades som en arbetarstat. Det var att ifrågasätta dess egna anspråk på att vara det enda parti som kämpade för socialismen. Så satte den också likhetstecken mellan en framgångsrik revolution och upprättandet av socialismen. Omöjligheten att helt fullborda övergången till socialismen betyder enligt dess synsätt att det är omöjligt att påbörja uppbygget av socialismen. Om revolutionen inte kan tillåta en omedelbar övergång till socialismen så kan den inte vara socialistisk. Om ett land inte uppnått den utvecklingsnivå som socialdemokratin anser tillräcklig så kan där inte förekomma någon socialistisk revolution: där kommer endast att upprättas en 'totalitär', kapitalistisk eller 'statskapitalistisk' diktatur. Övergångsstadiet existerar inte och kan icke existera" (s. 40).
En hel del av Charliers resonemang kretsar kring Trotskijs argument för att man politiskt måste stödja Sovjet gentemot de klassiska kapitalist- eller imperialistländerna. Att inte försvara Sovjet innebär att man glömmer att ett nederlag för Sovjet inte skulle resultera i att den stalinistiska regimen försvann, utan i att grundvalarna för det nya samhället förstördes.
Charlier apostroferar också på flera ställen Trotskijs begrepp omvänd reformism:
"Han ser i detta ett avgörande metodologiskt argument mot dem som hävdar att en kontrarevolution ägt rum. Om denna kontrarevolution ägt rum så kan den inte ha varit annat än fredlig. Men den sociala kontrarevolutionen kan lika litet som den sociala revolutionen vara fredlig ..." (s. 43, kursiverat av KH).
Detta argument kan knappast vara tillämpligt på de resonemang som går ut på att en socialistisk revolution inte ägt rum i Sovjet.
"I en senare skrift utvecklar Trotskij en marxistisk teori om statsformerna: gentemot dem som påstår att sovjetstaten inte är en arbetarstat därför att den inte motsvarar de ideala normerna svarar han att detta är en småborgerlig politisk snobbism. När man talar om proletariatets diktatur ... använder man ordet diktatur i sociologisk mening. Men den sociala denomineringen av en klass - dess 'diktatur' - kan ta sig utomordentligt skilda politiska former, alltifrån det mest demokratiska självstyre till bonapartism via byråkratisk centralism" (s. 44, första kursiveringen av KH).
Idén om den småborgerliga snobbismen återkommer uttryckt som sammanblandning av programmatiska normer och historiska fakta. I en parentes heter det: "Motsättningen dem emellan bör inte leda oss till att förkasta normerna, utan till att kämpa för dem" (s. 46).
I kapitlet "Teorin om 'statskapitalismen' " tar Charlier framför allt upp Tony Cliffs Russia - A marxist analysis. Cliffs centrala fråga är enligt Charlier: "Är det stalinistiska Ryssland en socialiststat eller ej?" Men för att komma längre måste man enligt Charlier exakt se vad som är ämnet för debatten och vilka kriterier som måste användas för att avgöra den.
"Ämnet för debatten blir endast otillräckligt preciserat, då man ställer frågan om 'det eller det landet är ett socialistiskt land' eller om 'den eller den staten är en socialistisk stat'. Den stalinistiska och även kinesiska ideologiska traditionen som betecknar (eller vägrar att beteckna) arbetarstaterna som 'socialistländer' inbjuder till denna förvirring. Olika författare i den marxistiska litteraturen har visserligen också använt dessa termer. Så talar exempelvis Preobrajenskij om 'socialistländer'. Men här gäller det inte ett vetenskapligt begrepp utan en allmän uppfattning som avser varje samhälle som behärskas av en arbetarstat i kamp för att säkerställa den socialistiska ekonomins predominans. Debatten gäller statens natur i dessa länder och det är staten som upprätthåller och utvecklar den ekonomiska och sociala strukturen i samhället (i ett klassamhälle). Utan arbetarstat - d.v.s. utan proletariatets diktatur (ett uttryck som är synonymt med arbetarstat) - kan samhället inte bli annat än kapitalistiskt" (s. 50-51).
För att kunna nå det socialistiska samhället måste man gå via ett förstatligande av produktionsmedel m.m. och detta förstatligande kan inte uppnås med en kapitalistisk stat.
"Staten bestäms alltså främst av dess funktion och inte av dess form och dess struktur.
Dess funktion bestäms av dess inställning till egendomsförhållandena och följaktligen till produktionsförhållandena.
Det är detta som gör en stat till en kapitalistisk stat eller till en arbetarstat.
Att staten försvarar borgerliga distributionsnormer är ett underordnat element som tillkommer, men som inte berör dess funktion: Marx har redan visat att de borgerliga distributionsnormerna fortfarande är förhärskande under socialismens första fas" (s. 54).
Cliff tror emellertid att statens demokratiska eller odemokratiska karaktär har betydelse och jämför staten under Stalin med Marx och Engels idéer om den proletära diktaturens demokratiska form.
Detta är för Charlier ett nytt exempel på småborgerligt tänkande, politisk snobbism: Man utgår från sina på förhand uppgjorda scheman och bedömer därmed den existerande staten. Cliffs metod förenar sig följaktligen med Kautskys, som "Lenin på sin tid avslöjade":
"Betrakta statens organisering; Kautsky ger sig på detaljerna och anser t.o.m. att valen är indirekta (i sovjetförfattningen) men han ser inte frågans grund. Han lägger inte märke till statsapparatens klasskaraktär ...
För att kunna förkasta sovjetstatens karaktär av arbetarstat tar Cliff till denna formalism. Den formalistiska metoden består av att offra innehållet för formen utan att se att ett klassinnehåll kan ta sig olika former som funktion av helheten i de precisa motsättningarna" (s. 55).
Cliff vill således:
"... inte se att sovjetstaten förblir proletär i vid mening eftersom den förvaltar ett samhälle vars egendomsförhållanden inte är kapitalistiska utan är en landvinning från den proletära revolutionen och eftersom den (på sitt eget sätt) försvarar dess sociala grund" (s. 57).
"För att bevisa produktionsförhållandens kapitalistiska karaktär tvingas de (statskapitalistiska teoretikerna) ta till en icke-marxistisk definition av dem: produktionsförhållandena definieras därvid av hur produktionen förvaltas och av sättet att fördela samhällsprodukten, deras klassinnehåll yttrar sig i den härskande klassens förvaltning av produktionen och av fördelningen av produkten till den härskande klassens fördel" (s. 60).
Charliers inlägg avses uppenbarligen utgöra ett vetenskapligt tillbakavisande av en rad "teorier". I texten finns en rad sakliga och mer eller mindre goda argument och teoretiska analyser. Om inlägget är vetenskapligt eller ej i något slags absolut mening finner jag vara en ganska ointressant fråga.
Som vetenskapligt inlägg tycker jag dock att dess huvudpunkt är ganska märklig. Som påpekats av så många andra i olika sammanhang, så är det egendomligt att just i en vetenskaplig diskussion se frågan om revisionism som central. Det tyder snarare på en dogmatism och slutenhet som rimligen inte kan vara till fördel för den teoretiska utvecklingen. Det visar sig också att många av Charliers centrala argument fotas på en speciell typ av dogmatism.
Jag skall här försöka ta upp några problem med Charliers analys under ett begränsat antal rubriker. Frågan om dennes analys vidgas till att gälla frågor om socialistisk vetenskap och politik över huvud taget.
Trots Charliers inledande vackra ord om historiens kullkastande av teoretiska schemata är det sådana schemata som bildar grunden för hans argumentation: dialektiken som säger att en "gradvis" eller "fredlig" övergång mellan två typer av produktionssätt inte kan äga rum, det historiska fasschemat som benämner ett antal "historiskt bestämda" produktionssätt och säger, att efter kapitalismens produktionssätt kommer socialismens.
Det är slående att han i ett sammanhang (s. 43 ff) när han tar upp vissa av Trotskijs argument just åberopar argumentet från dialektiken och benämner detta "ett avgörande metodologiskt argument". Han ger ideliga exempel på denna metodologins överhöghet.
Den passage där detta nämns illustrerar den speciella teoretiska dogmatismen. I begreppet omvänd reformism finns det avgörande metodologiska argumentet. Charlier refererar Trotskij vidare:
"Om denna kontrarevolution ägt rum så kan den inte ha varit annat än fredlig. Men den sociala kontrarevolutionen kan lika litet som den sociala revolutionen vara fredlig" (s. 43).
Argumentet säger alltså att en social kontrarevolution lika litet som en social revolution kan vara fredlig. Eftersom ingen våldsam kontrarevolution ägt rum så kan ingen kontrarevolution ha ägt rum.
Jag kan inte se det som en självklarhet att man måste välja denna metodologiskt styrda argumentform. Man kunde i stället gå tillväga på följande sätt: Man undersöker om man med kriterier som man finner rimliga kan hävda att den social-ekonomiska formationens karaktär förändrats. Om detta är fallet och ingen våldsam kontrarevolution ägt rum så drar man slutsatsen att det kan förekomma "fredliga" kontrarevolutioner.
Charlier attackerar ju enligt egen uppgift främst revisionismen. Här heter det nu att varken den sociala kontrarevolutionen eller den sociala revolutionen kan vara fredlig. Hur förhåller det sig då med Marx och Engels revisionism - de har ju ett flertal gånger talat om möjligheten av en fredlig övergång till socialismen genom arbetarklassens erövring av makten via parlamentet? Om en sådan hade ägt rum så tvivlar jag på att de av metodologiska skäl skulle ha förnekat dess existens.
I ett citat från Charlier kursiverade jag ovan den sats där han säger att principen om det uteslutna tredje inte tillhör den dialektiska logiken. Jag ville göra läsaren uppmärksam på denna, därför att ett av Charliers huvudargument just bygger på lagen om det uteslutna tredje. Charlier försöker nämligen visa Sovjetunionens grundläggande karaktär av arbetarstat (ibland också socialistisk stat, men här är det en smula oklart vad Charlier egentligen menar) genom att visa att det inte är kapitalistiskt. Om det inte är kapitalistiskt så måste det vara en arbetarstat.
Möjligheten funnes ju att man betraktade Sovjetunionen som varken kapitalistiskt i den klassiska meningen eller en arbetarstat. I förhållande till vissa av de teoretiker Charlier angriper så måste det dock medges att det är de som ställt problemet i dessa termer.
Charlier påpekar också att varje nytt produktionssätt med en ny härskande klass utgör ett framsteg gentemot det tidigare förhärskande. Detta argument baserar han främst på tanken om produktivkrafternas utveckling som grund för ett ständigt framåtskridande beträffande produktionssätten. Han antar här på ett oproblematiskt sätt en teoretisk utgångspunkt som utgör en marxistisk stridsfråga (som jag tar upp i avsnitt 3 nedan).
För det första förutsätter detta dessutom något slags kriterium på systemets "progressiva" karaktär. Här anger i själva verket Charlier ett sådant, han visar på den expanderande ekonomin i Sovjet samt frånvaron av vissa för det kapitalistiska systemet karakteristiska kriser.
För det andra följer av produktionssättets progressivitet inte att vi har att göra med en arbetarstat med mindre man definitionsmässigt gör varje stat som är produktionsekonomiskt progressiv i förhållande till kapitalismen till en arbetarstat.
Det är också detta "odialektiska" tänkande i termer av det uteslutna tredje som underlättar för Charlier att avvisa Bettelheims idé om ett övergångssamhälle som utgör ett svårförutsägbart spel mellan framåtsträvande och bakåtsträvande krafter.
Om vi nu accepterar Charliers analys så långt, att vi medger att Sovjetsystemet inte kan betraktas som kapitalistiskt enligt en rad kriterier hämtade från den marxistiska teorin, följer därav att det är en arbetarstat?
Det gör det naturligtvis om vi opererar med endast de alternativ, som Charlier utnyttjar. Men det vore också möjligt att säga att detta system (den ekonomisk-sociala formationens natur) inte är ett kapitalistiskt system men att vi inte heller bör tala om det som en arbetarstat.
Charlier ger oss indirekt möjligheten till ett sådant resonemang. Han invänder mot Bettelheims bruk av uttrycket "förfogande över produktionsmedel och produkter". När man talar om kapitalisternas förfogande "så vill man därmed ha sagt att de fattar de stora besluten om företagets liv och inte att de reglerar detaljfrågor" (s. 33). Detta kan inte företagsdirektörerna och adminstratörerna i Sovjet där däremot "planeringen, d.v.s. staten" utövar denna verksamhet. Hur den opersonliga planeringen, d.v.s. staten, bär sig åt för att fatta sina beslut ger Charlier inga ledtrådar om.
Medan vi grubblar på detta kan vi då se på tanken om förfogandet över produktionsmedlen som ett tänkbart väsentligt kriterium på frågan om Sovjetstaten är en arbetarstat. I vilken rimlig mening kan vi säga att arbetarklassen förfogar över produktionsmedel och produkter på det sätt som Charlier här talar om?
Det bör tilläggas att flera av de "statskapitalistiska teoretiker", som Charlier nämner och uppenbarligen känner till, inte förnekat skillnader mellan "ren" eller "klassisk" kapitalism och system av Sovjet-typ. Ur not 9 till kapitel 1 denna bok citerar jag på nytt Pannekoek:
"Detta betyder att arbetarna fortfarande är exploaterade; statssocialismen kan lika gärna kallas statskapitalism, beroende på vilken vikt man tillmäter olika av dess aspekter och beroende på hur stort arbetarnas inflytande är."
Man kan nu säga om vissa av "statskapitalismens teoretiker" att de inte ingående analyserat det specifika produktionssätt och de specifika ekonomiska mekanismer, som konstituerar detta produktionssätt. Detta kan delvis förklaras av att de inte enbart sett de ekonomiska mekanismerna som bestämmande utan, för att använda en modern term, i stället sett samhällsformationen som ett strukturerat helt med en rad skilda nivåer som påverkar varandra. Det hänger naturligtvis också samman med att Sovjetunionens utveckling för många av dem i deras egenskap av marxister utgjorde ett nytt och svårt teoretiskt problem samt att de var involverade i mer direkt politiska uppgifter.
I Charliers framställning är det lätt att uppfatta hela bunten som en rad konvergensteoretiker, alltså sådana som tror att kapitalismen och socialismen konvergerar mot ett slags statsdominerat, genomadministrerat system.[12]
Charliers framställning av skälen till att avvisa övergångssamhället är, som bör ha framgått av tidigare citat, illvilligt tendentiös. Han härleder avvisandet till mensjevikernas ovilja att erkänna att något annat parti än deras eget skulle kunna kämpa för socialismen (fanns i så fall inte denna idé än starkare hos Lenin och bolsjevikerna? Men då är den förstås ett uttryck för upprätthållandet av en korrekt politik gentemot allehanda avvikelser) samt deras tanke att "om ett land inte uppnått den utvecklingsnivå, som socialdemokratin anser tillräcklig, så kan där inte förekomma någon socialistisk revolution".
Motsättningen mot mensjevikerna gällde onekligen frågan om betingelserna för en socialistisk revolution. Men det var inte bara de som gjorde bedömningar av när utvecklingsnivån kunde anses tillräcklig, för att använda Charliers ord. Det är snarare en klassisk fråga bland socialistiska partier och förbund. Också Lenin intog ju vid skiftande tillfällen olika ståndpunkter beträffande möjligheten av en socialistisk revolution.
Denna fråga gäller i sin tur vilka konsekvenser en revolution under olika betingelser kan få. Jag hänvisar här till Serge Mallets summering av motsättningen mellan Kautsky och Lenin i avsnitt 4, detta kapitel.
Beträffande övergångsstatens socialistiska karaktär är det dessutom flera andra frågor som motiverar "statskapitalisternas" ställningstaganden. Är det rimligt att tala om ett socialistiskt övergångssamhälle om arbetarklassen inte har någon reell makt? Är det rimligt att tala om ett socialistiskt övergångssamhälle om en rad av de andra förhållanden som förbinds med begreppet socialism inte kommer till stånd? För att citera Marx i Den tyska ideologin: "Vidare innebär revolutionen att proletariatet frigör sig från allt det som ännu vidlåder det på grund av dess hittillsvarande samhällsställning" (s. 172).
Vilka skäl kan man nu ha att tala om övergångssamhället? För det första kan man naturligtvis hävda dess existens genom att visa - som Charlier försöker göra - att det inte är ett renodlat kapitalistiskt system. Om det samtidigt långtifrån uppfyller socialismens programmatiska normer kan det finnas skäl att se det som en övergångsfas.
För det andra gör man därmed en teoretisk förutsägelse: Detta system kommer med all sannolikhet att långsamt utvecklas i riktning mot uppfyllandet av de programmatiska normernas uppfyllande och detta kommer att ske på fredlig väg (försåvitt inte en direkt kontrarevolution äger rum; något som med Charliers utgångspunkt borde vara en teoretisk omöjlighet, eftersom produktivkrafterna utvecklats så långt, att ett mindre progressivt produktionssätt är omöjligt).
För det tredje kan man i ljuset av den faktiska historiska utvecklingen se övergångsfasen som en historisk nödvändighet. I kraft av detta utformar man en politisk strategi som bygger på antagandet om denna nödvändighet.
Det första skälet är naturligtvis inte tillräckligt för att tala om en övergångsfas. Det räcker bara till att hävda att vi betraktar ett säreget produktionssätt. Det är det andra som är avgörande. Och man kan säga att det är här Charlier gör ett slags teoretisk väsensbestämning som han ställer mot mera "ytliga" förhållanden: det system vi betraktar är till sin innersta karaktär sådant att en fredlig utveckling mot socialism är att vänta.
Emellertid är han inte helt konsekvent i denna bestämning av det sovjetiska systemet. Ty på s. 56 skriver han plötsligt:
"Vid denna tidpunkt (1931) hade varken Trotskij eller någon annan marxist före honom någonsin föreställt sig att man efter en socialistisk revolution skulle behöva uppmana arbetarna att på nytt resa sig mot staten, ty de hade alltid ansett det som givet att en arbetarstat inte kunde vara annat än en proletär demokrati."
Men om man accepterar det andra skälet behöver man inte dra den tredje slutsatsen som gäller denna övergångsfas oundviklighet och utformningen av politisk strategi. Tvärtom kan man hävda endera att den politiska strategi som förknippats med skapandet av detta system just är anpassad till och utformad efter denna revolutions säregna betingelser eller att denna modell eller politiska strategi varit ett väsentligt medskapande element vid upprättandet av det system, som avviker så starkt från "socialismens programmatiska normer". Man bör därför av historien lära att undvika denna strategi.
Detta är ett skäl till rådssocialisters ovilja att tala om de aktuella systemen som övergångssamhällen. Men det är klart att en sådan pragmatisk-politisk tolkning av historien kommer i konflikt med en tolkning som helt enkelt konstaterar att "historien visat" att proletariatets diktatur kan ta sig olika former: bonapartistiska och degenererade likaväl som demokratiska.
Beträffande form och innehåll skall jag här inte föra någon längre diskussion eftersom jag tagit upp frågan tidigare. Charlier hävdar att bl.a. Cliff använder sig av en formalistisk metod som "består av att offra innehållet för formen utan att se att ett klassinnehåll kan ta sig olika former som funktion av helheten i de precisa motsättningarna" (s. 55). Han åberopar också, som vi sett, Lenins kritik mot Kautsky.
Om man nu inte accepterar Charliers tanke att ett system som enligt vissa kriterier inte är kapitalistiskt måste rymma ett proletärt klassinnehåll (alltså de låsta alternativ som jag diskuterat tidigare), så är detta argument oanvändbart då det förutsätter vad som skulle bevisas: Ty Cliffs argument är just att statsapparaten inte har proletär klasskaraktär och att detta visar sig i en rad olika sociala och politiska förhållanden. Gentemot Charlier vill jag därför upprepa mitt påstående från kapitel 3, att idén om ett proletärt klassinnehåll blir meningslös om man tror att det kan uttryckas i vilken form som helst.[13]
I avsnittet Övergångssamhället har jag framhållit den bestämning av det väsentliga i övergångssamhället som kunde kallas teoretisk: Den handlar då om förklaring och förutsägelse av systemets funktionssätt och sannolika utveckling.
Men denna väsentlighetsbestämning kan ställas mot en mer vardaglig som är knuten till föreställningar om ett bättre samhälle.
Utifrån ett sådant perspektiv blir det synnerligen väsentligt vilka allmänna och politiska kännetecken som systemet har. Mot bakgrund av den oerhörda mängd brister i systemet som Charlier själv nämner eller indirekt medger när han citerar andra författare framstår det som väsentligt att skilja detta system från den marxistiska föreställningen om en arbetarstat eller ett socialistiskt samhälle.
Utifrån den vardagliga praktikens perspektiv kan man ställa sig frågande till en teori som inte gör skillnad på ett system av Pariskommunens typ och ett system av den typ som existerade under Stalin. I stället för att inta teorins perspektiv kan man fråga sig om det är något fel på teorin, som inte diskriminerar mellan så vitt skilda system.
Samma problem uppstår i samband med diskussionen av imperialismen där Charlier avvisar idén om Sovjets imperialistiska agerande i Komekon med hänvisning till att "ingenting görs för att visa vari likheterna består mellan lagarna för denna nykolonialism och den västerländska imperialismens nykolonialism" (s. 65, kursivering av KH). Han hänvisar också till att imperialismen utgör den fullt utvecklade kapitalismens uttryck. Varje relation av dominans, beroende eller ökat inflytande på handelns område kan därför inte innebära imperialism.
Men imperialismteorin har bland annat till syfte att förklara en rad fenomen på företeelseformernas nivå. Dess styrka som politiskt argument mot kapitalismen och för socialismen är just att den förklarar en viss typ av politiskt agerande, t.ex. krig, som en effekt av det kapitalistiska systemet. Om nu ett likartat agerande utvecklas av icke-kapitalistiska stater så förlorar detta argument en del av sin slagkraft.
Teoretiskt står vi dessutom inför två helt skilda möjligheter:
1. Att hålla fast vid vår ursprungliga teori för "imperialistiskt agerande" och därför hävda att annat agerande som "ser likadant ut" ändå är en annan sorts fenomen. Ytligt sett rör det sig om samma typ av fenomen, men djupare sett rör det sig om väsentligen skilda fenomen.
2. Att ifrågasätta vår teori och hävda att vi tagit fel beträffande imperialismens mekanismer. Det innebär just att nya hypoteser ställs, teorin berikas o.s.v. som Charlier talar om. Det behöver däremot inte innebära ett övergivande av den ursprungliga teorin. Den kan t.ex. modifieras, inkluderas i en mer omfattande teori o.s.v.
Charlier ondgör sig över att "vänsteristiska" grupper suddar ut skillnaderna mellan olika former av borgerlig diktatur men däremot är petiga beträffande den proletära diktaturens form (det första är en klassisk kritik mot trotskismen i samband med diskussionen om de s.k. folkfronterna). Generellt syns han mena att bestämningen av Sovjet som icke-proletärt respektive proletärt måste få bestämda politiska konsekvenser: Den som ser Sovjet som en arbetarstat - om än degenererad - måste i enlighet därmed försvara Sovjet gentemot de "rena" imperialistländerna.
Men så enkelt är inte förhållandet mellan benämningar och politik. Man kan avvisa bestämningen av Sovjet som en arbetarstat, men ändå försvara den i förhållande till "rena" imperialistländer. Man kan hävda att olika borgerliga former "väsentligen" är desamma, men ändå försvara vissa av dem gentemot andra. Vilket som är rimligt kommer naturligtvis att variera med hänsyn till omständigheterna - någonting som trotskisten Charlier borde vara väl medveten om, mot bakgrund av trotskismens historia. Detta sammanhänger med att den teoretiska väsentlighetsbestämningen inte uttömmande anger det sociala och politiska systemets alla egenskaper.
Som ett motto för denna fråga kunde följande ord ur Trotskijs "Deras moral och vår" få stå:
"Utifrån marxismen, som företräder proletariatets historiska intressen är målet rättfärdighet, om det leder till att öka människans makt över naturen och till att utplåna människors makt över människor. Eftersom detta mål bara kan förverkligas genom revolution är proletariatets frigörande moral med nödvändighet revolutionär till sitt väsen" (s. 210).
I Trotskijs efterföljd utdömer Charlier dem som småborgerliga som jämför historien med sina ideal, som förväxlar historiska fakta med programmatiska normer.
Som jag påpekade inledningsvis har emellertid marxismen sällan för marxisterna själva enbart varit en fråga om en teori om historiska fakta. Den har vävt samman en förutsägelse om ett framtida bättre samhälle med en politisk praktik för att uppnå detta. Den har pekat på en rad missförhållanden i det kapitalistiska systemet som en frukt av just detta system. Den har vidare hävdat att avskaffandet av detta system samtidigt skulle avskaffa en rad av systemets missförhållanden. De flesta marxister har fattat detta som en uppmaning till att bekämpa systemet.
Socialismens produktionssätt blir då någonting som både kommer till och som man upprättar för att möjliggöra ett bättre system. Ibland har de allmänna positiva konsekvenserna av detta setts närmast som automatiska. I dagens läge är man mer benägen att tala om att förändringen av produktionssättet innebär undanröjandet av vissa hinder för skapandet av goda mänskliga och sociala förhållanden.
Beträffande Marx teori föreligger en väsentlig olikhet mellan den socialistiska epoken och alla de andra epoker som han beskriver: den socialistiska epoken har inte inträtt. Jag skall inte fördjupa mig i de skäl han anger för att kapitalismen skall följas av socialism.
Man kan nu anamma en minimibestämning av socialismen som säger helt enkelt att varje system som i tiden följer på ett kapitalistiskt (och som då självt inte kan vara kapitalistiskt) är ett socialistiskt eller proletärt system. Utifrån en sådan bestämning blir det en självklarhet att historien visat oss att ett proletärt eller socialistiskt system kan anta många former.
Det är klart att de "småborgerliga" teoretiker som förväxlat historiska fakta med programmatiska ideal inte sett saken på det sättet. De har i definitionen på ett socialistiskt system låtit ingå en rad andra bestämningar på olika teoretiska nivåer. Utifrån denna definition konstaterar de så att till exempel Sovjetunionen inte är ett socialistiskt system eller en arbetarstat (vilket inte utesluter att de kan se det som ett embryo till ett sådant i annan mening än ett rent kapitalistiskt system).
En fara är nu att man gör sin teori oåtkomlig för kritik genom att omväxlande identifiera socialismen med produktionssätt fattat i en snäv mening (privatkapitalismens avskaffande, produktionsmedlens förstatligande) å ena sidan, och detta produktionssätts tänkta effekter, det goda samhället, å den andra. Produktionssättet förändras, effekterna uteblir, men man säger då att socialismen inte kan dömas efter detta, ty här är det inte fråga om socialism.
Mer subtilt kan detta ske genom att man låter sådana begrepp som produktionsförhållanden få en snävare och en vidare innebörd. Än blir då förändringen av produktionsförhållanden lika med avskaffande av privatkapitalism plus förstatligande av produktionsmedel, än blir den lika med förändringar av snart sagt alla sociala relationer.
Många har nog haft en upplevelse av sådana betydelseglidningar under de senaste årens omsvängning i bedömningen av Sovjet. Tidigare modell för den första socialistiska revolutionen i världen, nu ojuste att föra in i diskussionen om socialism: varför i så fall inte exemplifiera det borgerliga samhället med Portugal? Ett argument som drabbar försvaret för det borgerliga samhället men undviker att problematisera den tidigare synen på Sovjet.
Om man nu i enlighet med något historiskt schema ser Sovjet som exempel på en fas som varje system med "naturnödvändighet" måste genomlöpa så kan man dra en rad olika slutsatser: En pessimistisk sådan vore att Sovjet visar att socialismens programmatiska ideal är och förblir en mänsklighetens önskedröm, att den mänskliga historien är historien om exploatering för överskådlig tid framöver.
En mindre pessimistisk vore att en sådan övergångsfas är nödvändig men inom överskådlig framtid kommer att följas av ett samhälle där socialismens ideal kommer att uppfyllas.
Men det finns alternativa sätt att analysera situationen. Man kan till exempel hävda att Sovjetunionen utgör ett exempel på en "historiskt nödvändig" utveckling i ett land där revolutionen ägt rum under säregna betingelser. Man kan också mena att vår kunskap om historisk och samhällelig utveckling långt ifrån nått därhän att vi kan uttala oss om några "naturhistoriskt nödvändiga" utvecklingsfaser. Vidare att teorin om samhällsformationerna endast säger någonting om den sociala utvecklingen i stora drag, men att vår politiska praktik kan bestämma den "mänskliga" karaktären på de framtida systemen. Först när denna praktik blivit historia kan vi säga om denna hypotes var riktig.
Det marxistiska tänkandet kan sägas röra sig på flera nivåer, ha flera aspekter. Det finns en kärna som de flesta marxistiska teoretiker och skolbildningar inom marxismen tar hänsyn till. Bedömningen av vad som är det genuint marxistiska eller det centrala innehållet varierar däremot kraftigt.
Inom det marxistiska tänkandets ram ryms kunskapsteori, historiefilosofi, en referensram eller allmän teori för samhällsformationers funktionssätt och utveckling, empiriska generaliseringar om olika historiska förlopp och om samband mellan olika sociala fenomen. Vidare finns en mer utarbetad, specifik teori om det kapitalistiska produktionssättet, framlagd framför allt i Marx' oavslutade Kapitalet.
Hur de olika sidorna i det marxistiska tänkandet hänger ihop diskuteras. Ibland sägs till exempel de olika nivåerna eller aspekterna hänga så tätt samman att man, om man avvisar ett element på en nivå, avvisar hela systemet. Jag vill inte förneka att man kan formulera de olika nivåerna på sådant sätt att de bildar ett slutet, helt logiskt uppbyggt system. Däremot vill jag påstå att anspråken på ett sådant inre sammanhang för teorin i praktisk tillämpning aldrig uppfylls ens av dem som har sådana anspråk.
Det vore för övrigt ett extremt sårbart tankesystem om man till exempel inte kunde hävda att vissa empiriska generaliseringar som har relevans för teorin och som har använts som stöd för den vore falska, utan att hela den teoretiska referensramen rasade. När någon reser anspråk av berört slag för den marxistiska teorin finns det säkert anledning att misstänka ett dogmatiskt och absolut förhållningssätt till den, där teorin fungerar som ett slutet, okorrigerbart system som alltid är, har varit och kommer att vara riktigt i alla sina detaljer.
Marx teori om det kapitalistiska produktionssättet är en avancerad och på många punkter mycket precis teori. Detsamma gäller inte kunskapsteorin, som bara finns antydd hos Marx eller den historiska materialismen, marxismens allmänna samhälls- och historieteori. Det fragmentariska i kunskapsteorin liksom den historiska materialismens vaghet har skapat möjlighet för utvecklandet av ett oerhört tolkningsarbete med ty åtföljande strider om den "rätta" tolkningen. Inom vad man kan kalla marxologitraditionen har olika passager i Marx teorier och analyser - och inte minst Marx och Engels korrespondens - stötts och blötts i det oändliga.
Den historiska materialismen skulle jag vilja kalla en referensram. Med detta menar jag att den anger vissa grundbegrepp för samhällsanalysen samt hävdar, som ett antagande, att det finns intressanta förhållanden mellan dessa begrepp. Marx själv talar om den som ett allmänt resultat av hans studier, resultat som när de framkommit tjänat som "ledtråd" för hans fortsatta studier.
När jag kallar detta referensram ger jag uttryck för min privata syn på dess karaktär som teoretiskt system. Den behandlas av många mer som en utvecklad teori och dess mer anspråksfulla empiriska generaliseringar uppfattas då som mer eller mindre allmänna lagbundenheter i den samhälleligt-historiska utvecklingen.
I komprimerad form framläggs denna teori eller referensram i en nu klassisk passage i inledningen av "Till kritiken av den politiska ekonomin". Kursiveringarna i citatet är mina. De utmärker centrala begrepp samt termer vars innebörd är viktig, men oklar.
"I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilka kan naturvetenskapligt exakt konstateras och de juridiska, politiska, religiösa eller filosofiska, kort sagt ideologiska former i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklas för vilka den har tillräckligt spelrum och nya högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuella antagonism, utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria" (s. 9-10).
Två grundläggande begrepp är här produktivkrafter och produktionsförhållanden. Motsättningen mellan dessa är avgörande för samhällsformationens historiska utveckling. Produktivkrafterna utvecklas kontinuerligt men produktionsförhållandena följer inte med utan blir efter hand till fjättrar för produktivkrafternas vidare utveckling.
Men redan i tolkningen av dessa begrepp är oenigheten stor bland marxistiska teoretiker. Vad vi kunde kalla den marxistiska handboksvarianten när det gäller bestämningen av produktivkrafter är att räkna upp olika produktionsfaktorer: råvaror, tekniska hjälpmedel, kommunikationer och arbetskraft.[14]
Man stöter snart på problem. Om man med produktivkrafter menar sådant som utvecklar produktiviteten så borde väl olika former av arbetsorganisering också räknas till produktivkrafterna. Då blir emellertid gränsen mot produktionsförhållanden oklar.[14]
Hör för övrigt språket till produktivkrafterna? Hör vetenskapen dit? Och om det senare gäller - vilket Marx syns mena till exempel i Kapitalet - uppstår då inte en motsägelse i teorin? Ty borde inte vetenskapen som ett ideellt fenomen höra till överbyggnaden?
Göran Therborn berör denna frågeställning i uppsatsen "Louis Althusser - marxist-leninistisk filosof":
"Var och en som läst Marx - t.ex. förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin - vet att Marx inte räknar vetenskapen till samhällets 'överbyggnad' (och inte heller till dess bas). Althusser har dragit fram detta faktum och understrukit dess betydelse. Därvid har han visat på parallellen med Stalins framställning om språket och dess egna ställning utanför bas-överbyggnad-systemet" (s. 44).
Läser man nu det apostroferade förordet finns det ingenting som ger oss en otvetydig anvisning om vetenskapens roll och placering i bas-överbyggnad-systemet. Termen vetenskaplig överbyggnad förekommer inte, men å andra sidan är det lätt att läsa satsen "Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget" som en allmän summering av bas-överbyggnad-resonemanget i satsen innan (se citatet ovan).
Visserligen kontrasteras de ting som naturvetenskapligt exakt kan konstateras med de "juridiska, politiska, religiösa eller filosofiska, kort sagt ideologiska former" i vilka människorna ser vissa strukturella konflikter, men man kan också finna det rimligt att uppfatta den vetenskapliga produktionen som en form av andlig verksamhet. I kombination med satsen om den "andliga livsprocessen över huvud taget" skapar den senare tolkningen ett problem.
Poängen med detta är att tolkningen av vissa begrepp hos Marx, liksom uppfattningen om vissa aspekter som mer väsentliga än andra, kan få till konsekvens att Marx så att säga bestrids av Marx: i hans väldiga produktion kan det finnas uttalanden av honom själv som i själva verket strider mot delar av hans framställda teori eller mot konsekvenser av eller förutsättningar för hans teori.
Så har också framstående marxistiska teoretiker uppfattat frågan om vetenskapen som produktivkraft eller dess ställning i bas-överbyggnad-relationen som problematisk och tolkat den på skilda sätt.[15]
Detta är naturligtvis Therborn väl medveten om. Hans hänvisning till förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin sker mot bakgrund av den omfattande helhetstolkning av den marxistiska teorin som utvecklats framför allt av Louis Althusser.
Hans tolkning medför speciella problem för den marxistiska teorin. Detta framgår av det stycke som följer närmast på det som jag citerade ovan:
"Den parallellen implicerar två viktiga ting. För det första, att språket och vetenskapen inte kan tänkas i bas-överbyggnad-termer betyder inte att de står utanför, utan relation till, och opåverkade av de sociala förhållanden, som marxismen fattar med begreppen bas och överbyggnad och deras historia. Det betyder att deras historia måste tänkas på ett annat sätt än, t.ex. den ideologiska överbyggnadens. För det andra det förhållandet att vare sig språket eller den vetenskapliga kunskapen är klassmässiga innebär inte att de människor som talar eller som sysslar med vetenskapligt arbete inte är inbegripna i klasser och klasskamp (i klass-samhällen)" (s. 44-45).
Å ena sidan kan man alltså inte fatta vetenskapens och språkets "sociala position" som överbyggnadens i förhållande till basen, å andra sidan vill Therborn inte se vetenskap och språk som fristående från eller oberoende av produktionsförhållanden (som inkluderar klassrelationer). Hur relationen skall fattas och hur den infogar sig i den allmänna marxistiska teorin blir ett problem.
I inledningen till N. Krasso & E. Mandel, Trotskijs marxism kritiserar Lennart Berntsson Trotskij för att denne gör sig skyldig till vad han kallar en ekonomistisk tolkning av begreppet "produktivkraft genom att reducera det till en serie kvantitativa produktionsfaktorer, som t.ex. antalet produktionsmedel, graden av utbildning, kommunikationernas omfattning, tillgången på olika varutyper" (s. 13).
Därav drar sedan Trotskij, enligt Berntsson, den felaktiga slutsatsen att socialismens förverkligande är beroende av tillgången på och kvaliteten hos de ekonomiska resurserna. Berntsson föredrar en begreppsbestämning hämtad från Étienne Balibar som tillsammans med bl.a. L. Althusser skrivit Att läsa Kapitalet. Produktivkrafter bestäms då som en tekniskt-organisatorisk relation mellan arbetare och produktionsmedel:
"Väsentligen menas med detta graden och typen av samverkan och beroende mellan arbetare och produktionsmedel och mellan arbetarna själva i produktionsprocessen" (s. 13).
För att citera Therborn i fråga om vetenskapens ställning så kunde man säga att det "med nästan pinsam tydlighet" framgår av vissa av Marx, Engels och Lenins texter att de uppfattat frågan på samma sätt som Trotskij. Jag nöjer mig här med att peka på Det kommunistiska partiets manifest, där produktivkrafterna blir just den typ av produktionsfaktorer som det här talas om (s. 21), Kritik av Gothaprogrammet, där det talas om möjligheten att överskrida kommunismens första fas och nå en högre, "när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma samhälleliga rikedomens källor flödar ymnigare" (s. 18), samt slutligen Lenins Staten och revolutionen, där tekniken blir den avgörande faktorn i utvecklingen (s. 300).
Jon Elster har i uppsatsen "Teknologi og historie" diskuterat möjligheten av en teknologisk tolkning av Marx. I en sådan tolkning blir teknologin historiens drivande kraft. I en artikelserie i den franska tidskriften Socialisme ou barbarie argumenterar Paul Cardan för denna tolkning som den som bäst fångar det specifika i Marx historiska materialism som helhet - alltså inte varje uttalande, analys eller teoretisk formulering av Marx.[16]
Dietrich Böhler kommer i sitt grundliga arbete Metakritik der Marxschen Ideologiekritik fram till att en teknologisk tolkning av Marx svarar mot en stark tendens i Marx tänkanden. Den är nära knuten till hans anspråk på att bedriva "positiv" vetenskap. Mot detta ställer Böhler en annan tendens som centreras kring begreppet kritisk förändrande praxis.
I sin bok om marxismens historieuppfattning, Marximus und Geschichte, redovisar Helmut Fleischer en rad tänkbara tolkningar av produktivkraftsbegreppet. Han visar bland annat hur man i den tidigare mycket spridda, sovjetauktoriserade Marxismen-leninismens grunder utvecklar ett produktivkraftsbegrepp som dels nödvändiggör teleologiska antaganden som är ganska svåra att teoretiskt motivera, dels ger upphov till cirkelförklaringar.
Jag skall här inte närmare gå in på problemen med detta begrepp. Framför allt de olika öststatsanalyser som jag pekat på i olika sammanhang torde göra komplikationerna uppenbara.
Just öststatsanalyserna är emellertid upplysande i två avseenden. För det första visar de ofta hur förändringar i tolkning av centrala marxistiska begrepp är en konsekvens, dels av kritik som riktats mot teorin, dels av erfarenheter som bibringats av den faktiska historiska utvecklingen. För det andra visar de hur sådana förändringar bestäms av socialistiska ideal.
Idag är det till exempel en trivialitet att påstå att det inte räcker med avskaffandet av det privatkapitalistiska ägandet för att åstadkomma socialistiska relationer eller produktionsförhållanden. Likaså görs ibland noggranna distinktioner mellan förstatligande och församhälleligande. Lennart Berntsson bestämmer, som vi tidigare sett, produktionsförhållanden som "en social relation som bestäms av förhållandet mellan den direkta producenten och icke-arbetaren; av produktionens inriktning, av vilken grupp i arbetsprocessen som utövar den direkta kontrollen, direkt beslagtar produkterna etc." och kallar detta för den "marxska definitionen".
Det är emellertid inte så svårt, att finna exempel på att förändringen av produktionsförhållanden från kapitalistiska till socialistiska tidigare uppfattats som avskaffandet (eller upphävandet) av det privata ägandet av produktionsmedel som också var roten till det kapitalistiska systemets väsentligaste missförhållanden. När Karl Korsch 1919 i "Was ist Sozialisierung" kritiserar ett socialiseringsbegrepp som blir liktydigt med förstatligande eller nationalisering, så är detta av behovet påkallat. Han jagar inte fantomer utan kritiserar dominerande samtida uppfattningar. (Om därför många mer eller mindre utanförstående uppfattat vissa, enligt dagens marxologer, "vulgära" teser som genuint marxistiska så behöver detta verkligen inte vara resultatet av en vilja att "misstolka" och "förvränga" marxismen.)
Vissa tolkningar av marxismen leder alltså till problem vid konfrontationen med den faktiska historiska utvecklingen. Man föredrar därför tolkningar som gör marxismen rimlig eller sann. Huruvida man därvid frilägger Marx "egentliga" tanke eller framställer den rimligaste tolkningen av Marx texter är då en annan sak som jag skall återkomma till längre fram.
Med begreppsbestämningarnas påverkan av socialistiska ideal menar jag det faktum att den marxistiska teorin antagits ha någonting att göra med ett "bättre" samhälleligt tillstånd, utan en rad av det kapitalistiska systemets missförhållanden. Inte minst har avskaffandet av privat ägande av produktionsmedel antagits utgöra ett grundläggande medel för förändringen till det bättre. Effekterna av detta avskaffande har emellertid inte blivit så genomgripande positiva som man väntat sig.
Man kan då reagera på detta förhållande på olika sätt. Man kan hålla fast vid en tidigare bestämning av innebörden av förändring av produktionsförhållanden men hävda att förändring av produktionsförhållanden inte har så positiva effekter som man antagit. Man kan hålla fast vid tesen att förändring av produktionsförhållanden har så positiva effekter som man tidigare antagit men hävda att det som man sett historiska exempel på inte är en genuin förändring av produktionsförhållanden. I ljuset av detta tolkar man så Marx och fastställer att han aldrig menat si eller så men att "teoretiker och politiker som själva kallar sig marxister" förvrängt innehållet i teorin (de har därför egentligen ingen rätt att kalla sig marxister).[17]
Dessa frågor skall jag återkomma till längre fram.
Förhållandet bas-överbyggnad har redan berörts i viss utsträckning. Här finns två huvudproblem: 1) Vilka element eller typer av element skall räknas till den ena eller andra nivån? 2) Vad för slags samband råder mellan nivåerna?
Om sambandet används en rad olika ord. Det talas om att nivåerna motsvarar varandra, att det finns en bas på vilken överbyggnaden reser sig, att basen bestämmer överbyggnaden (Fleischer ger i tidigare nämnt arbete exempel på ytterligare uttryckssätt s. 131). Det heter vidare att överbyggnaden genomgår en mer eller mindre snabb omvälvning med förändringen av basen.
Orsakar basens förändringar överbyggnadens förändringar? Är det fråga om en "svagare" relation?
En strikt orsaksbestämning har stött på problem. En svårighet har gällt socialistiska revolutionärers egen självförståelse: Hur skall de förstå och förklara sin egen medvetna aktivitet för att förändra verkligheten, sina teoretiska diskussioner, den ideologiska kampen?
Man kan fatta tesen på så sätt att samhällsformationer med samma dominerande produktionssätt skall ha likartade överbyggnader till exempel med avseende på olika samhälleliga institutioner. I den tidigare nämnda artikelserien av Cardan har denne försökt visa att en sådan tes svårligen går att upprätthålla. Så sägs det också ofta att överbyggnaden kan gå före, vara samtidig eller komma efter. Men så länge man inte något så när kan specificera betingelserna för dessa förhållanden respektive de "områden" i överbyggnaden som det kan bli fråga om så förblir teorin förhållandevis svag.
Ibland löses detta problem genom att man lanserar mer eller mindre triviala utsagor, som ger och tar på en gång. "Det sociala varat bestämmer visserligen människornas medvetande, men som materialister förnekar vi därmed inte medvetandets roll. Ty som Marx sagt: teorin blir till materiell makt, när den bemäktigar sig människorna."[18]
Mer sofistikerade lösningar är att för vissa delar av överbyggnaden tala om ett relativt oberoende eller om att ekonomin är bestämmande i sista hand. Båda dessa formuleringar kan vara rimliga som arbetshypoteser och de tillåter kanske rimliga preciseringar. Men de får nu ofta fungera som alibi för teoretisk slapphet och dogmatism. Det är gummitermer töjbara till förbannelse, anpassbara efter stundens behov. Som sådana kan de hindra ställandet av väsentliga frågor om de grundläggande materialistiska antagandena: ekonomin bestämmer inte si och inte så, men den är ändå i sista hand bestämmande. Alltså är det ändå ekonomin som bestämmer.
I en diskussion föranledd av Cardans kritik av den historiska materialismen pekar Maurice Brinton på ett märkligt förhållande vid tolkningen av bas-överbyggnad-relationen.[19] Som avgörande argument mot vad som ibland kallas en strikt ekonomisk-deterministisk tolkning åberopas inte sällan Engels brev till Bloch från 1890 där Engels klagar över de sätt på vilka hans och Marx formuleringar tolkats: somliga tolkar hans tanke att ekonomin bestämmer i sista hand som att det ekonomiska elementet är det enda bestämmande. Därmed förvandlas enligt Engels en viktig utsaga till en meningslös, abstrakt, vansinnig fras.
Brinton påpekar det märkliga i att fem rader i Engels brev till Bloch omintetgör det teoretiska arbete som Marx och Engels samlat i tjocka volymer. Hans poäng är alltså att Engels mycket väl kan se en strikt ekonomiskt-deterministisk uppfattning av bas-överbyggnad-relationen som absurd, samtidigt som den materialistiska teorins egen inre logik har denna "absurda" syn som konsekvens eller dold förutsättning.
Bas-överbyggnad-problemet är både viktigt och intressant. Kanske är det bäst att slutligen framhålla att relationen säkerligen kan specificeras på många intressanta sätt.[20] I Gunnar Aspelins bok Karl Marx som sociolog finns några enkla och intressanta förslag till tolkningar av relationen, i inledningen till Ronny Ambjörnssons Idé och klass förs en saklig och nyanserad diskussion om förhållandet mellan bas och vetenskap. Karl Korsch liksom många samtida teoretiker inom den s.k. praxistraditionen har också kommit med vägande bidrag. De senare bygger ofta på ett upphävande av själva dualismen materia-medvetande, bas-överbyggnad.[21]
Klasser och klasskamp nämns inte i citatet från Till kritiken av den politiska ekonomin. I många av Marx och Engels skrifter - t.ex. Det kommunistiska partiets manifest - framstår klasskampen som central: Den framställs ibland som en drivande kraft i den historiska utvecklingen.
Det har riktats kunskapsteoretiska invändningar mot vissa sätt att uppfatta klasser och klassdynamik: klasserna får inte uppfattas som ett slags historiens handlande subjekt utan är bara agenter eller bärare av mer grundläggande strukturella förhållanden.
Då klasskampen och förhållandet mellan klasserna i någon tolkning av många betraktats och fortfarande betraktas som central i det marxistiska tänkandet skall jag peka på några svårigheter i samband härmed.
I "Classes et luttes de classes" hävdar Kostas Papaiouannou att Marx när han teoretiserar inte sällan gör ytterligt svepande generaliseringar om historien utifrån sin modell för det kapitalistiska samhället. Den centrala antagonismen mellan två klasser, det undertryckta proletariatet och den dominerande borgarklassen, projicerar Marx på en rad historiska samhällen där klassförhållandena inte låter sig beskrivas på detta sätt.
Marx framställer därför ibland historien som en fortgående kamp mellan en undertryckt och en undertryckande klass där den undertryckta reser sig, kastar av sig den dominerande klassen för att bilda den härskande klassen i det nya produktionssättet. Papaiouannou hävdar, med stöd i historiska källor, att denna modell varken är tillämplig på det antika samhället eller på det feodala. (Papaiouannou framhåller att Marx i mer empiriskt inriktade sammanhang själv noterat otillräckligheten av en modell som bygger på två-klass-antagonism för det antika samhället.)
Just olikheten mellan det feodala samhället och det borgerligt-kapitalistiska innebär enligt Halfdan Wiik (Historiesyn og revolusjonspraxis) att den borgerliga revolutionen i vissa avseenden hade en "lättare" uppgift än den socialistiska. Under den europeiska feodalismen växte borgarklassen fram vid sidan av den dominerande och de direkt undertryckta klasserna. Den kunde utveckla en egen ideologi och praktik som påbörjades inom ramen för det gamla samhället.
För proletariatet är läget härvidlag sämre. Marx talar om hur centraliseringen av produktionen förbereder den socialistiska ekonomin, hur industrin fostrar till solidaritet, men det är en avsevärd skillnad mot den ideologiska och ekonomiska praktik som borgerligheten hade möjlighet att utveckla.
Problemen ställer sig naturligt på ett annat sätt om man övergår till att se klasser och klassantagonism som ett slags teoretiska begrepp som inte nödvändigtvis har sin motsvarighet i den sinnliga världen. Så har jag tagit del av ett försök att teoretiskt förena å ena sidan Marx uttalanden i bl.a. Det kommunistiska partiets manifest att samhället alltmer delar sig i två motsatta klasser bourgeoisie och proletariat, å andra sidan den faktiska tillväxten av medelklassen: Bourgeoisie och proletariat tolkas som två grundläggande sociala krafter till vilka knyts bestämda funktioner.[22] Medelklassens medlemmar kan nu på olika sätt fullgöra sådana funktioner och de kommer därigenom att förstärka den ena eller den andra sidan av antagonismen.
Det återstår att se vilka möjligheter en sådan tolkning har. Det är uppenbart att en sådan "översättning" av en rad andra till synes empirisk-historiska utsagor hos Marx måste bli mycket komplicerad.
Finns det inom marxismen en idé om stadier som måste genomlöpas av varje samhälle? Finns det ett problem som gäller möjligheten att "hoppa över" vissa stadier i samhällets utveckling (jämför den ryska revolutionen som ägde rum i ett system som i varje fall inte kännetecknades av en långt utvecklad kapitalism)?
Det sägs ibland att en sådan idé vore marxismen främmande då den inte föreskriver historien någonting: Marxismen är inte en idealism som tror sig kunna diktera historiens gång. Men detta missar poängen. Ty den marxistiska teorin kunde ju innehålla antaganden om den historiska utvecklingens mekanismer som får en stadieteori till konsekvens. Marxismens teori kunde innehålla hypoteser eller generaliseringar som säger något om stadier.[23]
I den redan citerade passagen från Till kritiken av den politiska ekonomin kan man finna grundpostulat för en sådan teori. För det första utpekas där ett antal progressiva epoker av ekonomisk produktion. För det andra heter det att en bestämd överbyggnad och bestämda produktionsförhållanden motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av produktivkrafterna. För det tredje sägs det att en samhällsformation aldrig går under förrän produktivkrafterna utvecklats så långt som produktionsförhållandenas ramar tillåter.[24]
Att Marx själv i sina konkreta historiska analyser behandlat materialet mera fritt är en annan sak. Detsamma gäller hans avvisande av generaliseringen av hans teori när han kritiserar den ryske narodnikern Michajlovski:
"Han måste förvandla min historiska skiss av kapitalismens utveckling i Västeuropa till en historiefilosofisk teori för den allmänna utvecklingsgång, som är ödesmässigt föreskriven alla folk, vilka historiska omständigheter de än må befinna sig i.. Men jag betackar mig."[25]
Utan att gå in på den omdiskuterade frågan vad Marx "egentligen" kan ha avsett, så vill jag peka på de konsekvenser som avvisandet av stadieteorin får. Ett sådant avvisande innebär att den historiska materialismens teori blir mindre generell och säregen jämfört med andra teorier. Den blir definitionsmässigt mindre ägnad att göra historiska förutsägelser. De lagbundenheter som den antas frilägga får en skissartad karaktär.
Detta är en exakt parallell till "uppmjukningen" av bas-överbyggnad-relationen. Ju mer man betonar "växelverkan", överbestämning genom andra faktorer, modifiering av teorin i den konkreta analysen o.s.v., desto mindre specifik blir teorin och desto mer tenderar den att bli ett instrument för efterhandsanalyser. Desto mindre måste anspråken på funna lagbundenheter bli.
Det är bland annat av sådana skäl som jag föredrar att kalla den en allmän - men därför inte oviktig - referensram.
Avslutningsvis skall jag kort beröra den grundläggande materialismen i allmänhet. Den materialistiska utgångspunkten antas på alla teoretiska nivåer vara något utmärkande för marxismen. Ändå är själva kategorin materialism mycket mångtydig också inom den marxistiska traditionen. Den är synnerligen töjbar.
På individernas nivå tolkas den än som tanken att individens psyke är fysiologiskt bestämt eller framför allt kan förklaras genom betingningsmekanismer, än som tanken att individen är ett aktivt, skapande subjekt, än som idén att individens psykologi främst bör förklaras utifrån samhällelig påverkan. Det kan nu sägas att detta inte är oförenliga bestämningar då de befinner sig på olika teoretiska nivåer. Men det är lätt att säga, svårare att ange vilka dessa nivåer är, på vad sätt de konstituerar nivåer och hur de förhåller sig till varandra. I praktiken finner vi också exempel på helt olika konkurrerande typer av psykologier som alla av sina förespråkare sägs representera en dialektisk materialistisk psykologi.[26]
På samhällsplanet skiftar innebörden av materiella omständigheter kraftigt. Ibland utgörs således de materiella omständigheterna av den ekonomiska basen, ibland av produktionssättet, ibland av den allmänna sociala miljön, exklusive de idéer som finns där, ibland samma miljö inklusive de teorier, ideologier eller idéer som finns där.
Ett exempel på problematiken visar V. L. Allen när han i materialismens namn polemiserar mot föreställningen om ideologins relativa oberoende.[27] Hans resonemang genomförs under hopblandande av minst tre helt skilda innebörder av materialism:
1. Idéernas (yttersta) ursprung är materiellt (ett nog så knepigt påstående).
2. Medvetandet är alltid medvetande om någonting (materiellt).
3. Bestämda idéer accepteras bara av en individ eller klass som befinner sig i en bestämd materiell situation (i produktionen).
Allens resonemang är bland annat en kritik mot föreställningen att en klass kan ha ett medvetande som inte svarar mot dess historiska funktion. Han lyckas emellertid inte genomföra resonemanget utan att ge exempel på just det som han skulle kritisera.
Vilka nu än skälen må vara så visar det sig också att marxistiska teoretiker ibland ger sin materialism ett oerhört svängrum:
"I sin kunskapsteori står Mao Lenin mycket nära, men mer den Lenin, som skrev 'Filosofiska anteckningar' än den Lenin, som skrev 'Materialism och empiriokriticism'. Maos kunskapsteori visar att marxismen, som Lenin uttryckte det 'står närmare den kloka idealismen än den dumma materialismen'. Det är nämligen inte bara så, att materia kan omvandlas till medvetande, utan medvetande kan också omvandlas till materia och i den betydelsen kan medvetandet sägas skapa verkligheten ... Av denna uppfattning följer också den utomordentligt höga uppskattning av det medvetna och subjektiva elementet i den politiska kampen, som går igen hos Mao."[28]
Som jag redan påpekat utspelar sig dagens Marx-tolkningar mot fonden av tidigare teoretisk kritik och nya historiska erfarenheter. Med utgångspunkt i svårigheter vid tillämpningen av teorin söker man tolkningar som skall undvika dessa svårigheter. För att uttrycka det med norrmannen Audun Øfsti: Man söker en tolkning som gör marxismen sann.[29]
Tolkningen kan ge en bättre och "sannare" teori men behöver därför inte alls vara den tolkning som bäst svarar mot vad till exempel Marx "avsåg" när han gjorde sina formuleringar. Tidigare marxisters annorlunda, och ibland mindre subtila läsning av texterna, behöver inte vara mindre "sanna" än dagens. Man kan nu säga att detta på sätt och vis är en utveckling av teorin: Teorin själv förändras i och med den historiska utvecklingen genom att läsarterna förändras. Det innebär å ena sidan att det är meningslöst att tro sig kunna ta fram vad Marx "egentligen" menade genom att intensivt, med hjälp av olika upplagor av Marx-texter o.s.v., bedriva detaljerat textkritiskt studium: Dels kan inte tolkaren helt frigöra sig från sin egen historiska lässituation. Dels innebär tolkandet formandet av en helhetsbild utifrån en mycket stor textmassa.
Det betyder å andra sidan inte att vilka tolkningar av texterna som helst är möjliga. Det finns gränser för tolkningsmöjligheterna.
Ur socialismens synvinkel är naturligtvis inte det viktiga om en viss tolkning av begreppet produktivkraft verkligen svarar mot Marx uttryckta eller underförstådda idé. Den begreppsbestämning som Lennart Berntsson hämtar från Étienne Balibar kan ju t.ex. ha väldiga teoretiska (och därmed praktiska) fördelar, oavsett om den är den rimligaste tolkningen av Marx.
Men just härför finner jag ganska mycket aktuellt Marx-tolkande delvis ofruktbart. För det första bygger det inte sällan på principen att varje fruktbar och intressant idé måste legitimeras med hänvisning till Marx verk. Det leder ofta till ett onödigt merarbete för att finna denna legitimering. Lika mycket som Marx verk blir en inspiration och avstampsplanka blir det en tvångströja: Den teoretiska och praktiska fantasin hämmas. I stället för att utveckla en idé, som förefaller kunna befrukta den revolutionära socialismen söker man dess legitimering i något tvetydigt uttryck hos Marx, en rad i ett brev till en vän o.s.v.
För det andra låter man ibland stöd hos Marx för en en viss tolkning bli lika med att själva den föreställning som uttrycks i tolkningen är sann.
För det tredje genomförs omtolkningar inte sällan på ett sådant sätt att teorin på någon punkt modifieras kraftigt utan att man gör nödvändiga omformningar på andra logiskt relaterade punkter. Föreställningen att basen bestämmer överbyggnaden antar ibland under trycket av empiriska motinstanser nästan formen av en föreställning om en ömsesidig växelverkan mellan nivåerna. Mot detta är ingenting att anmärka, försåvitt man inte samtidigt på ett allmänt plan håller fast vid en mycket strängare relation mellan nivåerna, på vars grund man sedan strikt avgränsar sig mot "revisionistiska", "idealistiska" eller "ideologiska" föreställningar.[30]
Allt detta kan få till konsekvens att teorin inte utvecklas positivt, dels genom att man undviker att se om modifieringar på en punkt nödvändiggör modifieringar på andra punkter, dels genom att diskussioner om teorins satser blir svårbemästrade. Deras innebörd får skifta alltefter situationens behov och de kan därför aldrig utsättas för allvarlig kritisk granskning.
Det är till exempel en sak att säga att förändringar i basen (bestämd på ett visst sätt) orsakar förändringar i överbyggnaden (bestämd på ett visst sätt), att detta sker i enlighet med en lagbunden historisk utveckling som är oberoende av människornas vilja, en annan sak att säga att basens bestämmande av överbyggnaden är en arbetshypotes vars tillämpningsbetingelser ännu inte är klarlagda samt att förändringarna sker i enlighet med kollektivens medvetna praxis som uttrycker en säregen form av historisk lagbundenhet.
Jag har flera gånger hänvisat till en artikelserie av Paul Cardan där denne riktar en ganska skarp kritik mot den historiska materialismen. Cardan är inte ute efter att genom omtolkningar "rädda" vissa komponenter i teorin som han uppfattar som tvivelaktiga. Hans utgångspunkt är därför inte den socialismfientliga: Kritiken syftar inte till att legitimera det kapitalistiska systemet. Uppgörelsen tar i stället Marx på allvar i syftet att kunna avlägsna hinder för förverkligandet av socialismen. Man kan fråga sig om vänsterdiskussionen inte skulle må väl av mer kritik av detta slag i stället för mängden av sofistikerade försök att visa att Marx, trots allt hade rätt i allt. Ur den teoretiska utvecklingens perspektiv torde en extrem vilja att tolka välvilligt vara minst lika riskabel som obenägenhet till detsamma.
Vad är då poängen med att dra fram sådana problem eller motsägelser inom den marxistiska teorin? Är avsikten att på ett bekvämt sätt avvisa den marxistiska teorin, att fortsätta i en klassisk tradition av Marx-dödande?
Min poäng är inte denna. Jag skulle i stället vilja summera den i fem punkter.
1. Det finns många tolkningar - rimliga - av Marx texter och teori.
2. Många av begreppen och relationerna mellan begreppen är vaga och under vissa tolkningar motsägelsefulla.
3. Av detta följer att det är svårt att på något entydigt sätt tala om marxismens teori respektive om marxister.
4. Diskussionen, utvecklandet av teorin - vilken kan innebära väsentliga revideringar av begrepp och satser i teorin - förlorar på att inte punkterna 1-3 erkänns. Vi får ett stämplande av alla kritiska ståndpunkter utifrån den marxism som respektive teoretiker råkar omhulda.
5. För ett begreppssystem som är så pass vagt och icke utarbetat kan man inte ha alltför stora vetenskaplighetsanspråk. I dess namn ställer det sig svårt att sortera ut den ena eller andra typen av analys som värdelös på grund av dess ovetenskaplighet.
Punkt 2 understryks också av Göran Therborn i hans artikel "Louis Althusser - marxist-leninistisk filosof", där han skriver:
"... Som alla nya och ofärdiga teorier är Marx' begreppssystem i avsevärd grad vagt och åtminstone i ytlig bemärkelse motsägelsefullt. Det kan man blunda för. Men om man inte anser det lämpligt i längden? Då kan man antingen köra över Marx med en filosofisk hackelsemaskin såsom en del har gjort med Althusser och Poulantzas. Eller man kan betrakta Marx som ett museum, där man går och räknar hur många föremål där finns, t.ex. olika klassindelningar. Eller man kan ta riskerna med att försöka klargöra och precisera de begrepp och den teori som föreligger i "praktiskt tillstånd". Det är det Althusserskolan har börjat på" (s. 46).
(Hackelsemaskinerna och museerna får Therborn dock stå för.) Emellertid bär dels tidigare artiklar av Therborn, dels den aktuella artikeln spår av att han av detta varken skulle finna punkt 1, 3, 5 eller 4 (den senare delvis) rimlig. Den aktuella artikeln bär spår av en uppfattning 1. Att Althusserskolans precisering inte bara är ett bland andra rimliga försök. 2. Att Althussers ståndpunkt representerar den självklart rimliga marxist-leninistiska ståndpunkten. 3. Att därför kritik mot denna ståndpunkt - det medges i en not - visserligen kan vara värdefull men görs utifrån olika från marxismen avvikande positioner. Att den är från marxismen avvikande blir logiskt sant, om man identifierat den althusserianska ståndpunkten med marxismen. Eftersom den althusserska Marx-tolkningen dessutom framställs med anspråk på att vara den vetenskapliga framför andra riskerar kritiska ståndpunkter att från början bortdefinieras som ideologi.
I L. Berntssons & G. Therborns "Lenin om parti och revolution" blir de althusserianska distinktionerna grunderna för en marxistsortering:
"Den marxistiska samhällsteorin arbetar med två grundbegrepp, produktionssätt och samhällsformation. Dessa begrepp har ofta sammanblandats, inte bara av borgerliga ideologer ... utan också av teoretiker och politiker som själva kallar sig marxister. Först med Althussers m.fl. viktiga arbeten har denna grundläggande distinktion blivit helt klart uttryckt" (s. 7, kursivering av KH).
Det hör kanske också till saken att denna distinktion hos Althusser m.fl. fortfarande rymmer problem samt att en tendens till sammanblandning syns föreligga också hos Marx och Lenin som inte klart gör en åtskillnad mellan samhällsformation och produktionssätt på samma sätt som Althusser. Men som ovan sagts om Balibars produktivkraftsbegrepp: Det hindrar givetvis inte att begreppsdistinktionen kan vara bättre än den ursprungliga. Ett ytterligare exempel utgörs av Lennart Berntssons inledning till N. Krasso & E. Mandel, Trotskijs marxism där både stalinister och trotskister visar sig ha:
"... bortsett från att en vetenskaplig förklaring av Sovjetunionens utveckling måste förläggas till den samhälleliga helhetens nivå i en konkret analys av den sovjetiska samhällsformationen. Det är för denna typ av analys som den historiska materialismens begrepp är utarbetade och anpassade. Begrepp som produktionssätt, produktionsförhållanden, produktivkrafter, sociala klasser, klasskamp, utsugning, mervärde får man emellertid leta förgäves efter i trotskistiska 'analyser' av Sovjetunionen" (s. 6-7).
Trots detta visar sig sedan ett felaktigt sätt att uppfatta produktivkrafter ligga till grund för Trotskijs "ovetenskapliga" analys av Sovjetunionen. Han har varken i fråga om produktivkrafter eller produktionsförhållanden formulerat sig i Balibars termer. Oavsett om man accepterar den trotskistiska analysen av Sovjetunionen eller ej kan det nog sägas både att Berntssons tolkning av den trotskistiska ståndpunkten är föga välvillig och att hans egna anvisningar för en vetenskaplig analys är ytterligt nebulösa.[31]
Avslutningsvis skulle jag vilja ställa min uppfattning av den historiska materialismen mot ett citat av Lenin. Vi har sett att Marx talar om sin teori som ledtrådar och som en historisk skiss. I Vad är folkvännerna? från 1894 skriver däremot Lenin:
"I dag - efter 'Kapitalets' tillkomst - är den materialistiska historieuppfattningen inte längre någon hypotes utan en vetenskapligt bevisad teori, och så länge det inte föreligger något annat försök att ge en vetenskaplig förklaring till någon samhällsformations funktion och utveckling - ett annat försök vilket i lika hög grad skulle vara ägnat att införa ordning i 'hithörande fakta' och uppvisa en levande bild av en bestämd formation och samtidigt ge en strängt vetenskaplig förklaring till densamma - så länge kommer den materialistiska historieuppfattningen att vara synonym med social vetenskap ..." (s. 47).
Min variant skulle lyda:
Idag finns det en rad tolkningar av den historiska materialismen, i den ingående satser och begrepp. Den historiska utvecklingen har visat att teorin i olika tolkningar på olika - också väsentliga - punkter rymmer stora svårigheter. Dess begrepp, hypoteser och förklaringar har detta till trots visat sig mycket fruktbara. Inom vissa områden - t.ex. imperialismteorin - har man på dess grund kunnat utveckla avancerade och precisa teoretiska system. Den förtjänar en plats som dominerande eller grundläggande referensram inom socialvetenskapen.
I det följande skall jag redovisa den franske socialisten Serge Mallets resonemang om produktionssättet i "de socialistiska länderna". Detta framläggs i uppsatsen "Bureaucratie et technocratie dans les pays socialistes". Uppsatsen är en diskussion av den utveckling som ägt rum inom en rad stater som betecknas som "socialistiska", Sovjet, Kina, de s.k. folkdemokratierna. Mallet vill ge en - marxistisk - förklaring till varför dessa stater i så liten utsträckning kan karakteriseras som socialistiska.
Min poäng med referatet är inte i första hand att dra fram ytterligare en analys av de "socialistiska systemen". Den är i stället att peka på problemet med förhållandet mellan teoretisk analys och ideal. Mallets analys visar hur vissa socialistiska ideal dels bestämmer att analysen över huvud taget företas, dels påverkar själva frågeställningen.
Mallet konstaterar inledningsvis att erfarenheten visat att en politisk revolution under vissa betingelser är otillräcklig: den förmår visserligen modifiera karaktären på ägandet av produktionsmedel; men detta är inte tillräckligt för att ändra de sociala relationerna. Mallet fortsätter:
"För att styrelsen, inte bara av produktionsmedel och utbyte skall upphöra att vara en liten minoritets verk - och upplevas som förtryck av majoriteten av människor - krävs att den politiska revolutionen åtföljs av en lika djupgående social revolution, vid vilken relationer av underordnande ersätts av relationer av jämlikt samarbete. En utveckling av självstyrelseprocessen, som ersätter det administrativa styrandet av det socialistiska samhället är följaktligen inte en särskild och specifik form av socialism, utan ett absolut imperativ för denna" (s. 45-46).
Mallet konstaterar att femtio år efter oktoberrevolutionen, tjugo år efter de östeuropeiska staternas övergång till socialism, femton år efter den kinesiska revolutionens genomförande så förblir utvecklingen mot självstyre minimal i alla socialistiska länder. I Jugoslavien, det enda land som gjort det till sin grundläggande princip, förefaller det på tillbakagång. Några påtagliga tendenser till ett redan efter revolutionen påbörjat "bortvittrande" av staten, i enlighet med de marxistiska klassikernas teser kan inte skönjas.
Mallet söker nu förklara uppkomsten av ett byråkratiskt eller teknokratiskt styrande skikt i de förment socialistiska staterna. Han vill också se vilka sociala och organisatoriska krafter som
"... i skötet av länder med socialistisk struktur, skulle tillförsäkra övergången till en social styrelse under mer demokratiska former, en betingelse som är nödvändig för frigörandet av de individuella och kollektiva element av kreativitet, som ingår i avskaffandet av exploateringen" (s. 47-48).
I stort kan Mallets svar sägas hålla sig inom en ganska ortodox marxistisk ram. Framträdande av socialistiska regimer i öst har ägt rum under historiska betingelser av annan karaktär än som marxismens grundare tänkte sig. De styrande har därför fått till uppgift att under ytterst svåra omständigheter
"... uppnå den primitiva ackumulation som vänsterns byråkratier uppnådde för sitt borgarskap mot mitten av 1800-talet och som stagnerade i länderna i öst just på grund av detta kvardröjande i förhållande till konkurrenterna i Västeuropa" (s. 54).
Vad som inträffade till exempel i Ryssland var att:
"Bolsjevikerna, tvärtemot Marx' och Engels' djupa tanke inte inledde processen att bryta sönder den tsaristiska statsbyråkratin; de utnyttjade tvärtom dessa strukturer med avsikt att åstadkomma gigantiska språng i produktionen, men språng som begränsades just till de bassektorer (järnindustri, energi) som under 1800-talet var den byråkratiska statens uppgift i väst snarare än privatkapitalisternas" (s. 50).
Dessa och liknande betraktelser leder därför till Mallets slutsats att:
"Oktoberrevolutionen, trots dess socialistiska aspirationer, och de politiska förändringar, som skett i Central- och Östeuropa efter 1945, faktiskt utmynnat i att tillåta det byråkratiska skiktet som socialt uttryck för den primitiva privatkapitalismen att spela den historiska rollen för passagen från agrara samhällen till den första fasen för industriella samhällen, som på grund av dessa länders historiska efterblivenhet inte kunnat förverkligas inom en traditionell kapitalistisk struktur" (s. 55).
Denna hypotes, fortsätter Mallet, ger Lenin rätt gentemot Kautsky, när den förre hävdar att den imperialistiska karaktären hos de ledande kapitalistiska staterna omöjliggjorde en automatisk övergång från feodalism till kapitalism för de efterblivna länderna. Men den ger också Kautsky rätt gentemot Lenin när den förre hävdar att en direkt övergång från det tsaristiska Ryssland till ett socialistiskt system var omöjlig på grund av produktivkrafternas låga utvecklingsgrad. Mallet drar också en mer allmän slutsats:
"I det ögonblick vi tvingas medge existensen av en byråkratisk fas i de socialistiska länderna med dess konsekvenser och, bland annat, upprätthållandet av exploatering människor emellan (som inte är förbunden bara med den kapitalistiska ackumulationsprocessen, utan aldrig upphört att under olika former utgöra basen för den ekonomiska utvecklingen sedan den primitiva kommunens tid) blir det nödvändigt för oss att, för att undvika en farlig förvirring, avstå från att kalla detta för 'socialismens första etapp'. Socialismens första fas, det som Marx och Engels liksom Lenin kallade 'proletariatets diktatur' innebär en process av statens bortvittrande, som påbörjas så fort maktövertagandet ägt rum" (s. 55).
Huvudteserna i Mallets resonemang kan nu sammanfattas. Varje samhälle måste genomgå en fas av primitiv ackumulation och denna tenderar att äga rum under en produktionsform som kunde kallas statsbyråkratisk. I de västeuropeiska länderna har den varit en fas i det kapitalistiska produktionssättets utveckling. På grund av historiska omständigheter har det blivit omöjligt för vissa länder att genomgå en "normal" kapitalistisk period. Den primitiva ackumulationsfasen måste emellertid genomgås - försåvitt inte landet skall stagnera eller gå bakåt - och den har därför kommit att uppträda under en särskild produktionsform där vissa av privatkapitalismens kännetecken saknas medan andra föreligger. Vi får ett specifikt produktionssätt, vad Georges Lapassade kallat det byråkratiska produktionssättet.
Men vad är det för problem som till att börja med påkallar behovet av en analys? För Mallet är problemet att det inte råder socialism i Sovjetunionen (han skriver för övrigt på s. 44 att han "sedan många år är övertygad att det inte finns något verkligt socialistiskt land"). Man kan fråga sig varför detta är ett problem. Men innan jag tar upp den frågan skall jag försöka se vilka kriterier Mallet anger på ett socialistiskt system.
Mallet själv meddelar oss inte några sådana kriterier i någon systematisk form. Man kan emellertid utläsa dem bland annat ur de stycken som jag här citerat:
1. Samhällets styrelse skall inte vara en minoritets verk.
2. Samhällets styrelse skall inte upplevas som förtryck av majoriteten människor.
3. Exploatering människor emellan skall starkt avta.
4. Individuella och kollektiva element av kreativitet skall frigöras.
5. Statens bortvittrande skall påbörjas, så fort maktövertagandet ägt rum.
Mallet anger ytterligare ett antal kriterier som formuleras som om de står i ett medelförhållande till vissa av de ovanstående. De är följande tre:
I. För att 1 och 2 skall förverkligas krävs att relationer av underordnande ersätts av relationer av jämlikt samarbete.
II. För att 1 och 2 (och I) skall förverkligas så krävs att självstyrelseprocessen utvecklas och ersätter det administrativa styrandet (detta är ett imperativ för socialismen).
III. För att 4 skall förverkligas krävs social styrelse under mer demokratiska former.
Det är bara för att vara trogen mot ursprungstexten som jag formulerat I, II, III som mål-medel-satser. Det är alldeles uppenbart att det bara är III, som kan antas uttrycka en genuin mål-medel-relation. 1, 2 och "medlet" i I, liksom "medlet" i II är ju rimligt att se som aspekter av samma sak.
Nu är det emellertid klart att Mallets kriterier uttrycker ett ideal, ett ideal som för övrigt kan formuleras: socialism som självstyre. Men vad har dessa ideal med den teoretiska bestämningen av socialism att göra? Varför "mäter" Mallet ett faktiskt existerande socialt system mot ett ideal om ett gott samhälle? Varför skulle verkligheten anpassa sig till hans önskedrömmar?
Mallets problem kan emellertid tolkas som ett rent teoretiskt problem. Utgångspunkten vore då den marxistiska teorin om produktionssätt. Sovjetsystemet kunde helt enkelt sägas strida mot en förutsägelse i denna teori; upphävandet av det privata ägandet (förfogandet) över produktionsmedel och dess överförande i samhällets (statens) ägo medför en samhällsordning där kriterierna 1, 2, 3, 4 och 5 uppfylls. Beträffande punkten 5 om statens bortvittrande kan vi erinra oss den diskussion som förts i kapitel 3 om utsagans utformning just som förutsägelse.
Med en sådan utgångspunkt vore Mallets möjligheter flera: han kunde avvisa grunden för förutsägelsen därför att den inte slagit in. Han kunde diskutera möjliga effekter av den tillämpade strategin för att genomföra och "bygga socialismen" (Lenins uttryck). Och så vidare. Mallet väljer att söka efter särskilda betingelser i ekonomins utveckling som inte förutsetts för den ursprungliga profetian men som kan antas ha haft avgörande effekter på skeendet.
<- Kapitel 3 | Kapitel 5 ->
Innehåll
[1] Se P. Haan, "John Heartfield: Form og inhold", Kontrast 1-2 1973 s. 79-87.
[2] A. a. s. 24-25.
[3] Min framställning grundar sig inte heller på läsning av varje hittills skriven Althusser-text. Avsikten är att visa på en viss typ av tänkande där Althusser kommit att stå som ett centralt namn, inte att skriva en uppsats om just personen Althussers tänkandes utveckling. Om Althusser därför "i god kommunistisk anda gjort självkritik" (G. Therborn, "Louis Althusser - marxist-leninistisk filosof") beträffande några av de punkter som här behandlas, så behöver detta inte vara avgörande för framställningen. Men det kan också tilläggas att självkritik i och för sig inte nödvändigtvis ändrar på det väsentliga innehållet i en framställning: En teori kan till exempel genom sin konstruktion ha konsekvenser som dess upphovsman tar avstånd ifrån. Men den fortsätter att ha det så länge inte väsentliga element i denna konstruktion förändras. Typexemplet här är väl Marx och Engels som ibland givit anvisningar för uttolkningen av sina teorier som inte oproblematiskt låter sig förena med teorierna själva. Så t.ex. när Engels betonar (Brev till Bloch) att den marxistiska bas-överbyggnad-tesen avsetts som en teori om växelverkan mellan nivåer där ekonomin bestämmer i sista hand men missuppfattats som en teori om basens determinering av överbyggnaden. Oavsett frågan om det är rimligare att betrakta sakfrågan om förhållandet mellan bas och överbyggnad på det sätt Engels föreslår så är det tvivelaktigt om en sådan syn utgör en rimlig tolkning av den historiska materialismen.
[4] L. Althusser & É. Balibar, Att läsa Kapitalet 1 s. 75-79.
[5] Se exemplifieringen av "strikta vetenskaper" i G. Therborns "Från revolutionär teori till akademisk metafysik".
[6] Terrays analys liknar mer tillämpandet av vad man ibland kallar en taxonomi. Han visar att element i det sociala systemet kan etiketteras med hjälp av termer från den begreppsuppsättning (historiska materialismens) som han vill använda. Men det framgår inte t.ex. om förhållandena mellan dessa element verkligen är av det slag som skulle råda enligt teorin. För att exemplifiera vad jag menar: Antag att vi hävdar att det finns någonting som vi kallar samhällets bas och någonting som vi kallar överbyggnad samt att det råder vissa relationer mellan dem, så att överbyggnaden i någon mening bestäms av basen. Vi visar så att man i en bestämd samhällsformation kan urskilja någonting som kallas basen och någonting som kallas överbyggnad, men anför ingenting om relationen dem emellan. Om vi då presenterar detta som en väsentlig teoretisk landvinning för andra så har de viss anledning att "känna sig blåsta".
Terrays "analys" är nu inte så enkel, men jag menar att man "känner sig blåst" på ungefär samma sätt. Vidare att en sådan analys framstår som mer "lovande" om man betonar begreppskonstruktion på bekostnad av den pragmatiska aspekten.
[7] För en nyanserad bedömning av marxistiska ansatser inom antropologins fält från en teoretiker som själv tagit upp althusserska tankegångar, se T. Gerholm, "Marxism och socialantropologi".
[8] Att varje teori har aprioristiska eller förteoretiska element är en annan sak. (Not 9 utgår.)
[10] Uttrycket "teorecistisk tendens" från G. Therborn "Louis Althusser - marxist-leninistisk filosof".
[11] Se i synnerhet N. Poulantzas "Political ideology and scientific research", s. 47.
[12] Om konvergensteorin, se G. Adler-Karlsson, Funktionssocialismen.
[13] Jämför kap. 7 denna bok om Lenins Staten och revolutionen där Lenin visserligen understryker att proletariatets diktatur kan ta sig många och skiftande former men samtidigt anger en rad kännetecken på denna fas som skiljer den från en borgerlig.
[14] Se t.ex. den östtyska handboken Marxistische Philosophie. Lehrbuch.
[15] Se R. Ambjörnsson, Idé och klass.
[16] Vissa avsnitt på engelska i Solidaritypamflett, P. Cardan, History and revolution. A revolutionary critique of historical materialism.
[17] Uttrycket från L. Berntsson och G. Therborn, "Lenin om parti och revolution" s. 7, kurs. av KH.
[18] Jfr resonemangen s. 3 i S. Utas, Om Wilhelm Reichs Sexualekonomiska Teorier.
[19] History & revolution 1. A Critique of Cardan's Critique by B. Potter 2. On unhistorical materialism by M. Brinton.
[20] I Marxismus und Strukturalismus för L. Sebag en intressant diskussion om olika (problematiska) sätt att utföra bas-öb-analyser. Se kap. 3 i dennes bok.
[21] D. Böhler, a.a. uppmärksammar med gillande en jugoslavisk "praxisteoretikers" diskussion, men noterar samtidigt att det är tvivelaktigt om det verkligen är ett särskilt marxistiskt synsätt denne ger uttryck för (s. 229 not).
[22] Opublicerad artikel som jag tagit del av som lektör för Acta Sociologica.
[23] F. Kools (red.), Die Linke gegen die Parteiherrschaft, ger i sin inledning, s. 32, exempel på "fas"-diskussion i Ryssland. Frågan diskuteras också i W. F. Wertheim, Evolution och revolution.
[24] Jämför Charliers argument i föregående avsnitt denna bok.
[25] Cit. ur E. af Edholm (red.), Karl Marx, Om förkapitalistiska produktionssätt s. 87.
[26] Se t.ex. L. Sève, Marxisme et théorie de la personnalité och Marxismus, Psychoanalyse, Sexpol.
[27] V. L. Allen, "Replik till Ernest Mandel", Häften för Kritiska Studier 5 1972 s. 51-57.
[28] Inledning till B. Gustafsson (red.), Mao Tse-tung: Politiska skrifter s. 13.
[29] A. Øfsti, "Marxismens sannhet" i Zenit 3 1967.
[30] Till exempel, om man å ena sidan väsentligt "mjukar upp" bas-öb-relationen, å andra sidan på denna punkt upprätthåller den vanliga skarpa frontlinjen mot t.ex. Max Weber som antas ha en idealistisk syn på relationen.
[31] Den ymniga förekomsten av referenser till och kritik av althusserianskt inspirerade synsätt sammanhänger dels med att de ofta dykt upp i diskussioner som författaren deltagit i, dels med att de arbetar med en avancerad teoretisk begreppsapparat och samtidigt har höga anspråk för sin teori. Det finns naturligtvis en mängd framställningar i andra traditioner där bristerna och problemen skulle vara mer uppenbara.
Last updated on: 12.31.2009